Det Fundersamma

Just nu...

Dags för en snabb lägescheck i mitt litt liv. Here goes.

Tyler-the-Creator-IGOR.jpg

... lyssnar jag på: 

Tyler, the creators nya album IGOR. Det har snurrat ett par varv här på datorn de senaste dagarna och jag tycker den är super. Speciellt låtarna Earfquake och Are we still friends? gillar jag.

tittar jag på: 

Killing Eve! Började se det i helgen och är redan hooked. Spännande och bra skrivna kvinnoroller, hurra! Handlar i korthet om en hemlig agent som får nys om en kvinnlig lönnmördare (som är den mest briljant porträtterade psykopaten på tv sen Hannibal Lecter, kan inte slita ögonen av henne varje gång hon syns i rutan) och så börjar de två jaga varann, mer eller mindre. Finns på HBO.

läser jag: 
Nina Wähäs Testamente. Är bara halvvägs ännu, så kanske sparar något utlåtande tills jag är klar med boken. Men so far, so very good.

ljudbokar jag: 
Allt jag fått lära mig av Tara Westover. Lite samma där, är mitt i den så jag kanske återkommer till den, men är nog inte lika övertygad som jag är över Testamente i alla fall. Men det kanske kommer, vem vet.

61126688_373985486544915_1405155661066534912_n.jpg

har jag alltid hemma i köksskåpet:

För tillfället äter jag kefir med hallonsmak varje morgon. Jag gillar inte yoghurt med smak , för jag tycker det blir för sött, men när det är kefir är det ju mest syrligt. Helst äter jag den med nån riktigt torr och tråkig müsli utan torkade frukter eller nåt sånt. Pirkkas ekologiska variant är bra, det är bara som typ lite extra glamorösa havregryn. Så müsli och hallonkefir är sånt jag helst alltid har hemma just nu.

... är jag sugen på: 

Jag ska just gå och lägga mig så är inte sugen på nästan nåt för tillfället. Ett glas vatten vore gott dock, är törstig. Utöver mat är jag lite sugen på att gå på bio, det börjar vara längesen, men det går ingen intressant för tillfället.

maxresdefault.jpg

... funderar jag över: 

vad man riktigt ska tro i hela Jeffree Star, James Charles och Tati-härvan. Den teori jag mest tänker mig just nu är att allt är en väl iscensatt PR-kupp av dem alla tre. Ellööör? Men mest funderar jag lite över varför jag överhuvudtaget bryr mig när jag inte följer nån av dem egentligen. Men så funkar väl internets klor. Vi fastnar alla i dem, var sig man vill eller inte.

Ska jag säga nåt seriöst så tänker jag väldigt mycket på hur mitt arbetsstipendieår ska se ut nästa år. Allt jag ska göra, allt jag inte ska göra, var jag ska göra det osv osv. Jag skulle vilja göra det mesta av året, verkligen squeeza ut varje droppe ur året, men jag vill ju också för första gången på länge bygga upp nån slags arbetssituation för mig som inte tar kål på mig. Äh, jag ska inte klaga, men känner mig så splittrad ibland över allt jag har lassat på på tallriken, ska bli skönt att smalna av fokuset lite.

Jag skulle kanske vilja ha nåt slags projekt utöver skrivandet under året, typ skaffa hund eller lära mig dreja. Och så skulle jag vilja ha ett arbetsrum, helst centralt i Jeppis och helst lite otippat, typ nåt annat än ett kontorsrum. En skrivkiosk tycker jag hade varit kul! Eller en liten skrivarstuga i Skata. Alltid gillat idéen om att använda ett utrymme eller hus för något annat än vad det var tänkt. Bo i en gammal bensinmack och sånt.

oroar jag mig för: 

oro är kanske att ta i, men jag tänker ganska mycket på våra ordkonstläger vi har om ett par veckor. Vi har rätt mycket kvar att planera - eller kanske inte - men det är väl ganska naturligt att känna sig nervös inför att hänga en vecka med 20 mer eller mindre främmande barn. Tror det kommer bli riktigt kul, men jag är orolig för att barnen inte ska tycka det. Barn är så kritisk publik att ha och göra med, de ser igenom en direkt.

hoppas jag: 

att man nu när det är slut snart slipper allt Game of Thrones-relaterat innehåll på internet. Jag har inget emot Game of Thrones direkt, men jag har inte sett nåt sen typ fjärde säsongen och jag är så tröööött på att alla memes den senaste månaden bara handlat om GoT. Ge mig nåt jag förståååår!!!!

Och ja, jag borde verkligen leva lite mer offline, jag vet.

stör jag mig på: 

skulle jag berätta allt vad jag stör mig på skulle ingen nånsin vilja umgås med mig igen :-))))). Allt stör mig, men vi kan sammanfatta det som människors beteenden. Både offline och online. Nu försöker jag inte skapa nåt drama här, men äääääh, vissa människor suger bara så jävla mycket och kommer undan med det.

60727664_2735458346471576_5704895941337677824_n.jpg

skulle jag behöva:  ny ögonbrynsfärg. Min tog slut imorse. Eller jag lyckas nog skrapa ihop lite ett par dagar till, men så småningom så. Ögonbrynspenna eller färg är den sminkprodukt jag är allra mest beroende av. Allt annat kan jag vara utan, men min ögonbryn behöver all hjälp på traven dom kan få. Så här såg jag ut i morse när jag sminkade mig. Så dryg min alltså.

Och nu ska jag tvätta bort brynen och gå och lägga mig med ett avsnitt Killing Eve.

 

Sånt jag funderat på idag

Det är mors dag i Finland idag.

Sällan har jag varit så medveten om att jag inte har barn som idag. Det här är en ny grej, om nåt har stört mig på morsdag på sociala medier förr så har det mest varit typ, fantasilösa mamma-hyllningar. Men i år är det en ny grej som ligger och skaver lite och det är det här utanförskapet. Mina vänner och bekanta - min generation - har gått från att ha mammor till att va mammor och jag har inte riktigt hängt med.

OBS nu ska jag vara snabb med att påpeka att jag inte är i nån jätteledsen sits; jag vet fortfarande inte riktigt hur det är att verkligen försöka och inte få det att funka. Min värsta barnlängtan har gått om och även om jag vilken dag som helst skulle välkomna ett barn så svävar jag mest i nån slags limbo just nu när jag försöker ta reda på om jag vill ha barn eller inte. Vill också understryka att jag inte är ute efter att inkräkta på folks rätt att uttrycka sig online eller prata om moderskap. Klart man ska fira liksom.

Det här är bara sånt jag funderat på idag.

Nånting som talar mycket för barn är ju just det där utanförskapet. Det är ganska tungt att känna att man står utanför något typ allmänmänskligt och inte får va medlem i en klubb som i princip har noll medlemskrav. I många diskussioner och situationer som 30+ utan barn känns det som att själv vara ett barn; blinkningar över huvudet, skrockande insider-skämt och nedärvda hemligheter. Det hade varit jävligt fett att nån gång få sitta med och dela de där Mona Lisa-leendena.

Sen läser jag att vi har max tolv år på oss att stoppa klimatförändringen före vi står inför en global katastrof och jag tänker ingen utanförskapsångest kan nånsin bli starkare än den ångesten att inte kunna garantera sitt barn ett lyckligt liv och en säker plats. Hur mycket ångest vågar jag lasta på den här bräckliga skottkärran som är jag? Jag vill liksom inte bli den där bleka mamman som har “huvudvärk” hela tiden pga psykiskt break down och tvingar barnen att “leka tyst”. Jag förstår inte hur man orkar bli förälder, hur stark måste man inte va?

Men vad fyller man livet med när man inte har barn? Jag har inga storslagna intressen, ingenting som skulle kunna fungera som ursäkt och substitut. Och varför ska man behöva en ursäkt eller ett substitut egentligen? Ibland tror jag att ingenting annat än barn räknas. Har du inte barn ska du åtminstone vilja ha barn, helst ska du va lite olycklig över att du inte redan har barn.

Ibland tror jag att jag inte vill ha barn av ren och skär protest. Bara för att fittas liksom, för alla “vänt bara”-leenden, för alla “men jag tror du skulle bli en jättebra mamma”-kommentarer och för varje gång allt jag gör och är inte räknas. För alla “jag visste inte vad livet var före jag fick barn”, varje gång nån säger det dör en äggcell i mig, jag svär.

Men - tänk om man ångrar sig?

Det är så mycket frågor nu för tiden. Och folk är så snabba med att komma med svar, men det jag egentligen saknar mest är lite utrymme för de här frågorna. Tänker att frågorna ibland är viktigare än svaren.

Alla mina drömjobb

Tit-tut kära läsare! Här är er favoritbloggerska igen.

54279634_386785442101291_37418863184314368_n.jpg

Jag var inbjuden av Luckan till Närpes bibliotek igår för att prata om att debutera. Jag försökte säga nånting inspirerande och sant, men det är svårt att inte ta till klyschor. Men vi hade ett bra samtal, jag och Hanna. En extrahälsning till dig blonda tjej som kom fram efteråt och pratade om författardrömmar; jag hoppas vi ses i skrivarsammanhang igen!

53633613_604825539983286_1129670849473806336_n.jpg

Pär var med som sällskap och kartläsare och efter mitt samtal fick vi möjligheten att besöka bibliotekets nya fina bokbuss! Varför finns det inte fler bokbussar? Det påminde mig om att det är ett gammalt dörmjobb det där alltså, att köra bokbuss. Och så började jag tänka på alla andra drömjobb jag har.

Jag råkar ju ha turen att ha två jobb jag äääälskar idag; författare och ordkonstledare. Det känns ibland som att min jobbsituation är too good to be true och att jag nästan väntar mig att nåt ska skita sig. Jag hoppas verkligen att det inte gör det, men om det skulle göra det skulle jag kunna tänka mig nåt av följande yrken:

Köra bokbuss/bibliotekarie
Ett ganska givet drömjobb, jag älskar ju bibliotek! Helst skulle jag ju nästan köra den där bokbussen då, det är något med det mobila som tilltalar mig. Jag har alltid älskat snutten med Musse Piggs husvagn i Kalle Ankas jul, tanken på att kunna ta med sig allt överallt. En period i livet ville jag också bli långtradarchaufför för att deras små hytter så mysiga ut, men jag är kanske inte så sugen på det längre. Men en bokbuss! Tänk dig själv att komma slirandes längs med nån kurvig byväg, nitbromsa så gruset sprätter på nån plats och välkomna in lässsugna barn och åldringar (och vuxna också för den delen men) i sin lilla buss. Och på vintern skulle man kunna bjuda på varm kakao och ha julbelysning i bussen. MYS!

Arkeolog
Det är gassande sol och det har inte regnat på flera veckor. Du har Leif GW-väst och khakishorts på dig. Du torkar svetten ur pannan med en dammig hand och ur din hårknut har det lossat några klädsamma hårslingor som krusar sig i nacken på dig. Du står på knä i en utgrävd fyrkant, runt omkring dig hör du dina kollegor prata lågmält med varandra, en viss slags vördnad sänker sig ändå över er, det kan ju vara en gammal vikingagrav ni står i. Du borstar med din lilla borste i ett hörn och plötsligt lossnar en lite större jordkoka. Du svär för dig själv, chefen har ju sagt att du måste vara försiktig. Men nånting glimmar till under den! Du plockar upp det glimmande och ställer dig upp och sträcker på ryggen. Ditt hjärta börjar bulta när du stryker tummen över den jordiga lilla saken och ett årtal gör sig synligt. Du kisar och tittar närmre, lyfter upp tingesten mot solen. 1062, ser du plötsligt. Å herregud.

Barnmorska
Slut ti pjasa de, skulle jag fräsa åt nervösa pappor och mammor som stod och höll den födande i handen och kavla upp ärmarna. Det här går nog bra, skulle jag fortsätta. Stödstrumporna skulle korva sig kring mina breda vader och jag skulle vara barsk men snäll och trygg och alltid fälla en tår när barnet till sist föddes. Vissa föräldrar skulle ge sina barn mellannamn efter mig, för jag skulle vara en sån bra barnmorska. Och om det nånsin inte gick så bra och tragedin skulle ske, skulle jag kunna trösta och skänka mod till de drabbade. Sen skulle jag gå hem och fulgråta i flera timmar.

Hantverkare av något slag
Jag skulle ha lite smuts under naglarna jämt och färgstänk på mina jeans, vilket egentligen är märkligt för jag skulle inte måla så mycket, mest skulle jag kanske dreja och snickra och kanske blåsa glas eller smida nånting. Jag skulle ha en verkstad i en lada nånstans oh den verkstaden skulle vara mörk och lite kaosig och på sommaren skulle dörrarna stå öppna och jag skulle hälsa besökare välkomna. Mina skulpturer skulle stå lite här och var i den trevliga lummiga trädgården utanför. Jag är inte säker, men det skulle inte förvåna mig om den här verkstaden/ateljén låg nånstans i Sydeuropa.

Kurator
Oj, vad jag skulle hjälpa alla tonåringar! De skulle våga komma till mig med sina hjärtesorger och bekymmer och jag skulle på ett naturligt och avslappnat sätt prata med dem om sex och sånt och allt möjligt annat som så enkelt blir pinsamt. Jag skulle kunna inge hopp i de ångestfyllda och prata med mobbarna så att de bröt ihop och förstod vad de höll på med. Jag skulle se varenda en av dem och nån gång på stan skulle det komma fram gamla elever och tacka mig för att jag var så bra.

Bonde
Tänk att få jobba bland kor hela dagarna, det hade inte varit dumt. En häst och några höns och kanske en ovanlig slags get eller nej! Lamor! vill jag också ha. Att va bonde är slitsamt och aldrig är man ledig, men då igen - kalvar! Kalvar är ju nåt av det gulligaste som finns.

Typ etnolog
Jag kanske kunde hitta nån slags hem i akademin, bli professor i etnologi och ha ett stökigt skrivbord och långt, ofärgat hår i en robust fläta. Jag skulle nörda ner mig i nåt litet ämne, typ underkläder eller bestick eller nåt och jag skulle kallas för folkbildare när jag publicerade nån bok i ämnet som skulle väcka folks intresse för något vardagligt på ett helt nytt sätt. Jag kunde också tänka mig att bli en sån som Ebbe Schön och var sago-gumma och berätta om vad folk trodde på för spöken förr i tiden.

Jobba i hemtjänsten
När jag och Pär började prata om att flytta ihop så tyckte hans mormor att jag skulle flytta dit och söka jobb inom hemtjänsten, det hade nog passat mig tyckte hon. Och jag tror inte hon har fel. Jag tycker om att prata med äldre folk och jag tykcer om att känna att jag kan vara till hjälp. Och allt det där som folk brukar dra upp som äckligt i människonära jobb gör mig inte något; jag är mer fascinerad än äcklad av kroppar och deras funktioner. Sen finns ju aspekten av att få komma hem till folk, det är alltid spännande att se hur folk har det. Det hade nog varit trevligt det med.

Bokhandlerska
Citat ur lokaltidning, september 2035: “Sedan makarna Ellen Strömberg och Pär Jonasson öppnade sin gemensamma bok- och pappershandel har tillströmningen av kunder varit jämn. - Det är inte lätt, men det går! I början hade vi ju t ex inte tänkt ha skivor här, men det fanns en efterfrågan och så här i efterhand vet jag inte hur Blad & Ark hade sett ut utan Pärs lilla skivhörna, säger Ellen och pekar mot det bortesta hörnet i den mysiga lilla affären. Blad & ark har blivit en instutition i Jakobstad och drar även folk utifrån. Deras poesikvällar, pysselworkshops och bokcirklar i den cafédelen är sedan flera år tillbaka välbesökta och om somrarna flockas folk kring affärens terass. - Nu i höst ordnar vi vår första festival, det kommer bli både musik och så klart litteratur, avslöjar Ellen som själv skriver böcker. Ofta sitter hon vid sitt skrivbord i affären. - Folk verkar tycka att det är mest trevligt med en livs levande författare bland böckerna.

Och så var vi tillbaka till att skriva böcker då. Det gemensamma i alla dessa yrkena är väl nån slags dragning till människor, böcker och sånt som gör händerna smutsiga. Jag är inte så säker på att jag skulle vara så bra på nån av de här yrkena, så det kanske är bäst ni låter mig fortsätta med det jag gör.

Och före nån fnyser något om arbetsvillkor och att allt inte är så trevligt som det låter; jag vet precis hur fittigt det kan va och hur usla villkor vissa yrkesgrupper har. Men nu var det här drömmar, inte diskbänksrealism. En sak i taget.

Önskerubrik: Mina drömmar 2019

Fortsätter beta av önskerubrikerna. Ni är krävande läsare alltså, jävligt svåra rubriker ni kom med! Nu är vi ju några månader in i det nya året redan och jag är ganska cynisk och tror inte att drömmar vanligtvis slår in samtidigt som jag är väldigt nöjd med hur livet ser ut nu. Skulle det fortsätta så här bara vore jag nöjd, men det skulle ju bli ett tråkigt blogginlägg, så så här drömmer jag om att 2019 blir hädanefter!

_DSC8089_NM_STROMBERG.jpg

I mars sitter jag mest och redigerar mitt manus och hinner inte med så mycket annat. Det låter kanske inte som en så drömmig tillvaro - men vänta bara! I slutet av månaden kommer Kulturfondens besked om arbetsstipendium - hurra, jag har fått ett sånt! Så skönt, då behöver jag inte oroa mig för 2020! I samma veva hör min agent av sig och säger; “Tyskarna har köpt Jaga Vatten! Det blir en upplaga på några tusen!”. Jag ba “SERR?! :D :D :D”

Med förskottet från Tyskland klär vi om våra katt-förstörda fåtöljer. “Ska vi inte byta ut duschskåpet när vi ändå håller på?” säger Pär och ja vad fan, lika bra. Hela april försvinner i nån liten renoveringsdimma och vi firar första maj i ett fräscht hem som vi bara sitter och njuter i. Extra njutbart är det förstås eftersom resultatet av riksdagsvalet blev en fröjd - bye bye Sipilä! Ny statsminister blir Li Andersson och hon whippar Finland upp i shape och världen ser på med stora ögon - kan det bli så där bra? Efter påsk åker vi en vecka till södra Sverige och träffar familj och vänner. Jag påminner Heidi om vårt vad för några år sen, som jag vann, och som egentligen ger mig rätten att välja mellannamn till hennes dotter. Vi skrattar gott åt det, men när jag går viskar jag “Hejdå… Ellen junior” när jag ger dem en sista kram.

Jag jobbar ju förstås under hela året, ordkonsten blir super-populär och anmälningarna till höstens grupper svämmar över! Maj månad blir ljum och blommig och under körsbärsblommen får jag veta: Klåda ges ut på finska också! Och USA har visat intresse, hoppsan, det var oväntat!

I juni har vi ordkonstläger och efter midsommar drar vi ut på vår två veckor långa roadtrip genom Sverige; jag, Pär och Johan. Vi hade tänkt hyra bil, men efter mina enorma framgångar med Klåda redan, känner jag mig ekonomiskt säker och köper en bil. Vi döper bilen till Skrutten eller nåt annat fånigt och i den hör vi på podcasts och bra musik. Vi stannar till och dricker kaffe på de mest märkliga små ställena i Sverige. Vi badar i olika sjöar och fyndar storslaget på loppisarna längs med vägarna och på en dansbana i Småland hittar vi vänner för livet.

Juli är varm och seg och vi badar varje kväll. Vänner som bor utomlands kommer hem på besök och hela julis soundtrack är ett skratt ur en berså - även om vi inte ens har en sån. Jag ligger mycket på olika klippor, helst i röd baddräkt, allra helst med en bok. Vi åker båt, Pär blir linblond och solbränd, vi äter grillat och Jakobs Dagar är som Jakobs Dagar brukar vara.

I augusti åker vi en weekend till Hälsingland på 40-årsfest och sen börjar sommaren lida mot nån slags slut. Kvällarna blir mörkare, nyponen blir röda och skolbarn med cykelhjälm syns i gatubilden igen. I slutet av augusti skriver Malin åt mig att det är dags att börja ses och jobba på café igen och det har hon alldeles rätt i. Vi ses, men pratar mest om vilka bra somrar vi har haft och skriver inte så mycket alls.

I början av september kommer Klådan ut och vi flyr recensionerna och åker en förlängd weekend till Nikko i Barcelona. Där ser vi på Gaudi-arkitektur om dagarna och dansar på gayklubbar hela nätterna igenom. Min 32-årsdag tillbringas på en utservering med immiga cavaglas. Jag lär mig äta skaldjur och när vi åker hem gråter vi för att veckan är över. Men! En tröst är ju att recensionerna har kommit och de är inte nådiga alltså. De är FANTASTISKA! Jag blir hyllad och bokmässorna flyter förbi i ett töcken av gratulationer och jubel. Jag är lite överväldigad och börjar gnälla men då säger Peppe “skärp dig kvinna och njut!” och jag nickar och bjuder henne på champagne som tack för knuffen. Vad ska jag annars göra med alla royalites?

Hösten kommer och vardagen tar vid och hemma på Jeppis gator är det mesta sig likt. Ordkonsten lever och frodas och vi blir lovade nån slags fortsättning i 2019. Det är ju roligt att höra, men jag har ju ändå arbetsstipendium, så det är mest en bonus. Måndagsklubben åker på spaweekend till nåt riktigt lyxigt ställe och just när jag ligger och får massage ringer Wasa Teater hux flux och frågar om vi inte borde sätta upp Klåda som pjäs. Allt detta blir nästan för mycket för mig, men så ringer Jutta och säger “på höstlovet är det du och jag som åker till Italien!” och vår mat-och-vin-resa blir äntligen av. Vi är bland de första att prova på de helt miljövänliga flygen som går på gammal plast och spyr ur sig rent syre. Fantastiskt, eller hur? Väl i Rom slappnar jag av och över en espresso vid nån piazza kläcker jag idén till nästa bok.

November är grå och skoningslös som alltid, men en dag får jag ett brev av nån advokat i Tyskland som säger att mitt elaka gamla ex har hört av sig och vill ge mig några mijloner. Kvack! säger jag och läser brevet han genom advokaten skickat åt mig. Där erkänner han alla fel han gjorde och säger sig ha följt med mina framgångar de senaste åren och at ha ännu vill ge mig lite pengar och dessutom ber att jag ska förlåta honom . Jag fnyser och kastar brevet i en kakelugn vi plötsligt har i vardagsrummet och donerar miljonerna till After Eight.

Sen tar jag Pär i handen och vi går in i solnedgången och in i december som är ett enda långt mys av juleljus, kaneldoft och tindrande barnaögon. Julkalendern är också jättebra i år!!!! På julafton kröns året med att Grim rycker mig i ärmen och säger: “faster, faster, jag vill också bli författare. Kan inte du lära mig?”. Jag ler milt och säger “jo, visst, faster ska bara fira nyårsafton med alla sina vänner först!”.

Önskerubrik: Vad jag nojar mest över

Okej, nu börjar jag beta av önskerubrikerna här. Vi börjar med en fråga Susan bad mig svara på - eller två egentligen:

Vad tänker du mest på? Vad är du nojig över?

Jag tror mat är det jag tänker på mest. Vad ska vi äta idag, vad borde handlas hem, hur ska jag göra nå viss rätt Pär-vänlig eller att jag bara läser recept eller ser på matprogram. Dels är mat ett stort intresse, dels är det nåt man måste göra varje dag och som tar tid och dels är det en utmaning med Pärs allergier.

52842270_1444348489035189_4066198620347564032_n.jpg

Dessutom är jag långt ifrån fri från nojor kring mat och tankar på vad man borde - och kanske ännu mer inte borde - äta. Folk tror ofta att feta människor, som jag själv, äter vad som helst när som helst. Det är kanske också bilden jag själv kanske spär på på sätt och vis, för jag vill inte medverka till skammen och ångesten kring mat. För andras skull så klart men mest för min egen. Så mat upptar en stor del av min tankeverksamhet, på gott och ont.

52872603_991100074432140_1264704419396583424_n.jpg

Sen är det ju det här skrivandet då. Det går ju i vågor, jag är inte alltid så in i det som jag är nu, men när jag är så är jag verkligen. Jag antar det är så med de flesta kreativa processer. Förutom att jag tänker rent praktiskt vad som ska hända i texten här näst och hur jag ska lösa nåt särskilt problem eller hur en karaktär ska utvecklas så är det ganska mycket prestationsångest involverat, som jag skrev om igår också.

Jag nojar jättemycket över att jag inte är fin nog eller litterär nog, jag bär ju på ett enormt klasskomplex i de flesta sammanhang, men det är verkligen starkt i det skrivande, eftersom litteratur kan vara så elitistiskt. Samtidigt föraktar jag ju på sätt och vis själv många av de genrer som inte anses som så “fina”; feelgood-romaner, deckare, romance och sånt. Jag försöker vara mer öppensinnad och visst tycker jag det finns bättre och sämre i alla genrer, men ändå. jag vill ändå inte klumpas ihop med nån av dem. Det är inget sympatiskt drag hos mig, men skulle jag bara skriva om mina sympatiska drag i den här bloggen skulle jag inte skriva mycket.

Men jag nojar ju över en hel massa annat; har t ex fruktansvärda katastroftankar ibland. Jag har jättemycket separationsångest och är väldigt rädd för att bli lämnad ensam. Jag nojar också mycket över om vi kommer få barn eller inte - och om inte, kommer jag att ångra mig senare i livet för att vi inte försökte mer? Och om vi får barn - hur fan ska man orka? Sen tänker jag på döden ibland, att folk man känner ska dö, det är ju en insikt som blir starkare med åren. Min egen död är jag inte så rädd för, jag är mest rädd för att det ska göra ont i själva ögonblicket det händer. Men det är en sorg att alla man gillar ska dö nångång. Det här med klimatkrisen gör ju det inte lättare heller. Visst skulle det va skönt att ba vissla och låtsas som att det regnar och säga att klimatångest är onödigt, men bara man inte övermannas, tror jag de flesta existenstiella ångestar kan fungera som drivkraft.

Det är kanske därför jag tänker så mycket på mat också. Mat är ju på sätt och vis motsatsen till döden, äter man rätt håller man sig i liv och med lite tur kanske man lyckas förlänga livet också. Men det är väl en ganska fåfäng önskan, den där lastbilen kan ju komma när som helst och smasha en till pannkaka och ja, då hjälper det nog inte hur många superbär man åt.

Äh, det här blev så otroligt sorgligt. Vi avslutar med något annat jag tänker mycket på just nu. Sopranos. Ser på det nu igen efter ett par veckors paus och det är så sataaans välskrivet. Så sjukt jävla bra.

Så för att sammanfatta det kort; mat, text, döden och Tony Soprano.

Pärspektiv: Dialekter

Hurra, sån respons vi fick på vår lilla vlogg om hur vi pratar med varann. Så roligt att så många är intresserade av språk! Det är ju också ett gemensamt intresse (även om vi har lite olika infallsvinklar på det) för mig och Pär, så här kommer ännu ett litet Pärspektiv med dialekt och språk-tema. Angående att vi borde starta podd eller vlogg - tja varför inte? Vi behöver bara nån som kan och orkar och hinner klippa och producera - helst gratis. Nån frivillig? Tills vidare ger jag här ordet över till Pär och så återgår jag till veckans ganska digra to do-list.

En teckning jag gjorde av Pär för ett par år sen.

En teckning jag gjorde av Pär för ett par år sen.

Språk och hur man använder det väcker starka känslor. Alla användare har sina egna uppfattningar om vad som är rätt, fint, fult eller konstigt utifrån sina respektive, ofta känsloindränkta, utgångspunkter. Även om språket är en vetenskap så är det också något oskiljaktigt förknippat med individuella upplevelser och tolkningar. På det sättet påminner det kanske om alla humanistiska vetenskapsgrenar. Hur som helst tycks många med till exempel mig aldrig få nog av att tänka, känna och säga om språk och hur människor omkring oss handskas med det.

När jag flyttade till Österbotten för tre år sedan innebar det ett ganska kraftigt språkbad, och då tänker jag inte på finska utan på de svenska dialekter som talas här. Som sagt i en vlogg här nyligen så tror jag mig ha haft nytta av det faktum att min morfars och hans kompisars/släktingars modersmål inte på något sätt liknade den svenska jag annars talade och hörde hemma i Blekinge. När morfar hade folk på besök, eller besökte folk, var det dalmål i något slags klassisk bemärkelse som gällde, en språk med egna glosor och böjningar, på det sättet påminnande om hur det fungerar här. Nyckelordet i båda fallen är väl isolering, men där målen i Dalarna i många fall mer eller mindre dött ut med morfars generation lever de vidare här. Vad det beror på vet jag inte, men influenserna, och styrningen, utifrån tycks inte varit lika betydande.

Visst kunde det vara lite svårt att förstå t.ex. Ellens farmor (som äldre har hon bredare dialekt, ja, de tunnas ut även här, men i hennes fall är försvårande omständigheter också att hon byter ämne typ jämt och pratar liksom utan skiljetecken) ibland i början, men det gick snabbt allt bättre och i dag är jag flytande lyssnare av de dialekter som talas häromkring. Finskan, som också talas men inte lika mycket, är det betydligt värre med. För det första är det ett språk som inte liknar något jag hört förr och för det andra hör jag alldeles för lite finska i vardagen för att ha en ärlig chans att på allvar lära mig. Mitt ordförråd är rätt begränsat till sånt som rör olika förbud och allmän information. Eftersom alla skyltar är på båda språken här har jag blivit ganska bra på ord som ”parkering”, ”räddningsväg”, ”centrum”, ”service” och ”riksväg”, men är långt ifrån att kunna be om två frimärken, en andel i ett lottospel och ett paket tändstickor i kiosken.

Det är ett faktum att man inte behöver kunna finska för att bo i Österbotten, men också att man nog behöver kunna finska för att fullt ut bo i Finland. När den kommer emot, så fort man sticker huvudet utanför svenskfinland, känns det tröstlöst och som att jag verkligen borde öva, men förrädiskt nog avtar den känslan ganska snart vid återkomsten till Jeppis med omnejd. Liksom, jag v e t ju att jag skulle leva ett rikare liv om jag åtminstone förstod vad som sades i de allra mest grundläggande situationer på finska, men det är bara så otroligt svårt att lära sig. Jag vet att jag inte är alldeles utan talang för språk, men jag har också gott om lättja vilket förmodligen är den största orsaken till att jag schabblat bort så gott som alla språk utom svenska (och i viss mån engelska) som jag kommit i närmare kontakt med. Finskan lever jag parallellt med här, och många här säger till mig att de inte heller kan finska, men de kommer ändå alltid att vara obeskrivligt mycket bättre än vad jag är. De har ju trots allt hört språket i någon utsträckning sedan de var små och har läst det i skolan, oavsett inställning.

Men jo, jag skulle gärna lära mig, och knepet är väl att delta i finska sammanhang och samtidigt studera. Hur hittar jag bra miljöer för det? Jag har tänkt att enda sättet förmodligen skulle vara att lägga precis allt annat åt sidan i några terminer, ändå tar det emot att tänka tanken då jag klarar mig så bra som jag gör i det dagliga livet här. Ni märker kanske, jag gör det i alla fall, att jag vet vad jag borde göra men att jag räds ansträngningen, att behöva vara totalt okunnig på något man ger sig i kast med. Även om det tillfälligt hänt mig många gånger i jobbet som journalist är det en annan sak när det handlar om något så grundläggande som kommunikation, det är många år sedan jag var på nybörjarnivå i egentligen något annat jag gör i vardagen.

Att ta sig ur komfortzonen innebär personlig utveckling, men är det något som borde uppvärderas i dessa dagar så är det väl just komfortzoner? Jag tror de är minst lika goda rum för utveckling. Miljöer där man känner sig trygg och vet något om vad man gör, liksom. Det avgörande är förmodligen om man lyckas bibehålla en nyfikenhet eller inte. Jag tror att det jag söker är en miljö som kan innehålla både känslomässig komfort och utmaning, gärna i form av inlärning av finska.

Lösa tankar hittills. En tanke som inte är lika lös är den att jag tycker att det känns futtigt att tala om dialekter i Sverige sedan jag blev bekant med hur mycket dialekterna här skiljer sig från standardspråket. Mer rättvisande är att tala om accenter i Sverige. Man hör oftast (med vissa förkunskaper) lätt vilket landskap, eller del av ett landskap, någon kommer ifrån, men väldigt få talar dialekt som här i den meningen att ordförrådet och grammatiken skulle avvika kraftigt. Det hör nog, med vissa undantag, till en förgången tid i Sverige.

Vikten av applåder när man dammsuger

Av nån anledning fick jag impulsen att börja det här blogginlägget och därmed blogg-veckan med raderna Goder afton, goder afton, både herre och fru, men så tänkte jag på vad Linnea skrev om att bloggare idag låter som 90-tals brevväns-annonser och jag har väl sällan känt mig så träffad pga har 100% av gångerna jag börjar ett blogginlägg impulser om att ropa till med riktigt prutthurtigt och ja, vart vill jag komma med det här? Att Linnea för eviga tider FÖRSTÖRT bloggandet för mig? Att instinkten att börja klämkäckt is strong in this one? Jag vet inte, ska vi bara börja?

OBS Linnea har INTE förstört bloggandet för mig och jag tycker jättemycket om henne OBS. Det var ett utfall av humorformen ironi OBS.

Den här veckan känns lite som lugnet före stormen, på lördag drar Runebergsveckan igång och håller på hela nästa vecka. Jag har visserligen en lika full to do-list som de flesta andra veckor, men det känns ändå helt görbart. Som de flesta veckor känns nu för tiden. Jag har faktiskt tänkt på det ganska mycket på senaste tiden, varför känner jag min inte mera stressad?

Så här ser min arbetssituation ut för tillfället: jag jobbar 75% med ordkonsten, sitter i arbetsgruppen för Runebergsveckan, drar Arbis-kurs en kväll i veckan, skriver roman nummer två och frilansar en del genom att skriva kortare texter till olika arbetsgivare och göra författarbesök och uppträdanden. Dessutom försöker jag blogga typ fem inlägg per vecka.

Ganska mycket ändå.

Jag har aldrig känt mig tillräcklig eller duktig, tvärtom har jag varit bombsäker på att jag är ovanligt lat, oansvarig och slarvig människa. Det är till viss del sant och till viss del har det berott på saker som depression och sånt. Men det har ju också ganska långt varit en vanföreställning pga dåligt självförtroende och -känsla. Inte unikt, I know. Men jag säger det för att jag tror att en stor del av min stress har härstammat från det. För ett par år sen, när min arbetssituation såg helt annorlunda ut och jag hade betydligt mindre att göra satt jag i perioder och grät varje dag och hulkade fram åt Pär att det känns som att jag håller på att drunkna och att jag aldrig kommer ikapp, hur jag än försöker.

Nu för tiden tycker jag faktiskt att jag har ett väldigt grund-lugn och att jag dessutom ganska ofta tycker att jag är duktig. Jag kan inte komma ihåg senast jag skulle ha gråtit av stress senast. Jag har ju så klart ångestsvackor ibland, men de är inte drunkningsrelaterade längre. Förutom rent fysiska serotonin-nivåer så har jag har funderat ganska mycket på vad som egentligen förändrats, för i grund och botten är jag fortfarande samma människa. Jag har hittat två grejer!

Först och främst har jag och Pär den senaste tiden börjat ta det som vana att varje kväll eller eftermiddag säga åt varandra “oj, vad duktig du har varit idag” eller till och med själva konstatera “idag har jag nog varit duktig!”. Och samtidigt kanske göra en kort re-cap av vad man åstadkommit under dagen. Ibland är det ju faktiskt inte så mycket, men oftast blir man förvånad över hur många saker som blivit gjort, utan att man tänkt på det. Vissa dagar är ju förutsättningarna såna att man är duktig om man ens tar sig ur sängen.

Jag har också en to do-lista för varje vecka i min kalender som jag fyller på under veckans gång med allt som ska göras, både på jobbet och där hemma. Jag skriver upp ALLT på den, även små obetydliga saker, bara för att få the satisfaction av att stryka över den punkten när det är gjort. Ibland skriver jag upp saker jag redan gjort, bara för att kunna visa mig själv allt som jag gör.

En gång sa en person till mig “det är som att du skulle förvänta dig en applåd varje gång du dammsuger”. Förutom att det inte var speciellt snällt sagt, så förstår jag inte riktigt problemet i det? Tänk vad kul om vi skulle få en applåd varje gång vi gör en syssla. Så mycket trevligare det vore då.

Det gäller att påminna sig själv om allt det man gör, oavsett vad det är. Det har jag blivit mycket bättre på.

Det var grej nummer ett. Grej nummer två är:

För ungefär ett år sen fyllde jag i en lista som Malin hade gjort och svarade så här på en fråga:

Klipp till: idag. Det jag då såg som en utopisk perfekt dag är numera ganska långt vardag för mig. Det är inte enkelt och inte roligt och verkligen inte problemfritt alla gånger - men det är ändå precis så som jag vill ha det.

Jag svarade också så här på en annan fråga:

Skärmavbild 2019-01-25 kl. 13.06.57.png

Klipp till: idag igen.

Jag har äntligen hittat nånting jag inte bara trivs med, men faktiskt är riktigt bra på. Känner fortfarande inte igen mig själv vissa gånger. Det här självförtroendet har liksom sipprat ut i andra områden i livet också. Det är mycket enklare att leva med sånt man inte är så bra på när man väl identifierat vad det är man är bra på.

Mina tips kan väl kokas ner till dessa två punkter:

  1. Hitta det du är bra på - oavsett vad det är så är det i nån mån värdefullt - och gör det så mycket som möjligt.

  2. Kräv applåder när du dammsuger. Och om ingen annan applåderar - gör det själv.

Det här skulle egentligen bli en genomgång av min vecka, men istället blev det nån slags självhjälpsmanual utan några som helst nya grejer att komma med, suck. Nåja, min vecka ser ändå ganska vanlig ut så ni missar inget.

Det finns nåd för nya världar

Jag HADE faktiskt inte tänkt kommentera denna förbannade jävla ”diskussion” som blossat upp igen i mina hoods, för jag tycker verkligen vi är liksom förbi detta stadie redan. Jag tänkte liksom att kärlek, det är väl ingen åsiktsfråga? Sexuella minoriteters existensberättigande är ju ingen åsiktsfråga. Transpersoners existensberättigande är inte heller nån åsiktsfråga. Det är bara självklara faktum, en sak vi alla kan enas om oavsett politisk tillhörighet.

Men nehe.  Jag gick visst händelserna i förväg.

Jag är som bekant inte kristen och inte väldigt bevandrad i Bibeln eller kristendomens texter, men t o m jag vet att det centrala i kristendomen (och de flesta andra religioner) är kärleksbudskapet. Enkelt uttryckt: man ska va snäll och tycka om sina medmänniskor. Låta dom va såna som dom är - inom lagens ramar. Kärlek är faktiskt inte olagligt. Hat är däremot det, ibland. 

Utöver det mest centrala kan man väl hitta bibelord eller stöd i texter för de flesta åsikter man väljer att ha om man söker tillräckligt länge. Gamla testamentet är fullt av märkliga regler. Nya också kanske, jag vet inte. 

Bibeln och psalmboken är förresten fulla av fina ledord och klokheter. Allt vad du vill att människorna ska göra för dig, ska du också göra för dem. Toge jag morgonrodnadens vingar,         gjorde jag mig en boning ytterst i havet. Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal. Osv osv osv.

Man kan inte ta åt sig av alla ledord och regler som står i Bibeln, då blir man nog galen till sist. Man måste välja. Jag tror att ha en tro många gånger är att aktivt välja. Därför kanske vi aldrig riktigt kan enas i vad som är ”rätt” tolkning. Jag förstår att folk har sina egen tro och sin egen relation till Bibeln. Så kanske det måste få va.

Vad jag däremot har svårt att förstå är följande.

Om man har möjligheten att välja kärlek och medmänsklighet - om man kan välja allt det där fina, allt det där mäktiga om kärlek som finns - varför väljer man då fördömande och hat? Exakt vad - konkretisera gärna! - vinner man på det?

Jag älskar ju psalmer, det vet ni ju. En grej man kan välja är den här raden ur en av mina favoriter;

Det finns nåd för nya världar/ mycket större än den här/ nya skapelser och tider/ nåd för allt som blir och är.

Jag kanske gick händelserna i förväg, men som ni just läste: det finns nåd för nya världar, mycket större än det här. 

IMG_4647.GIF

Kan du va?

Jag är - ursäkta självgodheten - jävligt nöjd med mitt liv just nu. Jag har landat i nån slags stil och smak och är ganska trygg i det. Jag struntar mer och mer i vad som är coolt och vad som inte är det. Jag har världens roligaste jobb (i plural), jag har en fin familj med inbördes bra relationer, jag har ett hem jag trivs till 100% i, jag är kär i min man och jag har många, goda vänner.

Men jag umgås knappt med dom.

Jag vet att det är en vanlig problematik (det kanske inte alltid ses som problem, men) att det är svårt att hålla liv i vänskapsrelationerna i “den här åldern”, men det slog mig verkligen här om dagen att jag ytterst sällan - för att inte säga aldrig umgås med mina vänner genom att “bara umgås” - det är hela tiden med ett annat mål. Jag tycker om att sitta och skriva och jobba med kompisar så det gör jag ofta. Jag har bokcirkeln. Jag har också en ganska insomnad filmklubb, Bergmanklubben, om någon minns. Varje gång jag umgås med en kompis these days så är det över nån aktivitet eller projekt; bio, garderobsrensning, syra grönsaker, pubquiz, träna eller vad som helst, åtminstone en middag!

Det kanske är bra, det är väl inget fel med att förena nytta med nöje - men ibland undrar jag varför det aktivitetslösa hängandet fallit bort? Och varför har det gjort det? Minns ni när man var liten eller ung och frågade sin kompis “kan du va?”. Inga andra krav, inga specifikationer - ingenting, bara - kan du va? Vara bredvid mig, vara hos mig, vara med mig. När man börjar tänka på den frågan så blir den både större och mindre. Jag kan inte komma på när senast jag har frågat den frågan av nån, oironiskt.

Kan det vara så att vi (vi i 30-årsåldern, vi mitt i livspusslet) lever så upp i varv att vi inte tycker att kompisumgänge i sig är aktivitet nog att lägga ett par timmar på? Att vi inte har tid eller råd att “bara” hänga? Som att det åtminstone måste ha nån slags mervärde om man ska avvara tid för sånt? Det räcker inte bara att man får se och umgås med mina vänner - man måste också få en kulturupplevelse, lära sig nåt, bränna några kalorier eller åtminstone bli mätt på köpet. Eller är det det att vi inte vågar erbjuda “bara” oss själva? Att vi upplever att vi måste likt en marknadsförsäljare av papper (minns ni dom?) slänga i ett paket tuschpennor och en pennvässare i påsen också? Va med mig så får du den här aktiviteten på köpet liksom.

För lite mer än ett år sen åkte jag och mina barndomsvänner i en annan “klubb” jag har, Måndagsklubben, till Haparanda över dagen. Vi gick så klart på Ikea, åt på Max, inventerade Systemet, handlade svenska chips på Ica - the usual ni vet. Det var så klart trevligt - och i nån mån av nytto liksom. Nån skulle ha hem en byrå och nån annan behövde underlakan.

Men det jag minns som allra bäst från den dagen var resan dit och tillbaka i bilen. Flera timmar av bara hängande. Jag tror inte vi har umgåtts så länge - utan tydlig aktivitet - sen långt före hus, hem, barn, familj och karriär. Det var så roligt! Vi pratade och pratade och pratade, sjöng med i favoritlåtar, skrattade så tårarna rann, satt tysta och bara va.

Jag skulle vilja bara va lite oftare. Inte alltid styra upp middagar och planera aktiviteter, även om det kan vara kul det med. Kanske lösningen ligger i att våga erbjuda inget annat än sitt sällskap och börja använda barndomsfrasen igen - kan du va?

Pärspektiv: Att gå

Ni trodde kanske jag hade glömt bort Pärs egen “kolumn” på min blogg? Givetvis inte. Idag får ni ta del av hans på förfrågan tankar kring att promenera medan jag jobbar vidare på en mellanrapport med deadline imorgon. Håll till godo! (Och nej, Veckans skrivövning har jag inte heller glömt, den kommer återkomma den med!

50272070_2479764525583721_8930871634282151936_n.jpg

Prolog i efterhand: Ellen bad mig skriva något om varför jag går så mycket som jag gör. Det blev det här. Ett slags medvetandeström om att vilja se saker, utveckla vanor och göra vad man kan. Med kroppen alltså.   

När jag växte upp var jag känd för, tror jag, att jag hade många skivor ganska tidigt. Det här var hårdvaluta i en tid före det att både nedladdning och senare streamingtjänster tillhörde verkligheten. Att kunna lyssna på musik var om inte jättedyrt så i alla fall förbundet med en kostnad och en hel del praktiska problem. Det skulle gå att sväva i väg i fråga om för- och nackdelar med det förflutna respektive nuet hur långt och länge som helst, men en fråga jag fick som tonåring var hur det hade gått till att jag hade så mycket skivor. Inkomsterna är ofta små till obefintliga i den åldern, och var det också för mig, men jag kan bara svara att jag lade alla pengar jag kunde på skivor. Mest cd, men ett tag hade jag vinylspelare också vilket inte var helt vanligt sista åren på 90-talet och de första på 00-talet. Vinylskivan hade bara ett årtionde tidigare konkurrerats ut och cd:n var vad som räknades. 

Något jag också borde ha varit känd för var min tidskriftssamling, men det var inte många andra som i samma grad delade min passion för det skrivna om musik, sport och samhälle till exempel. Däremot blev jag känd för att vara den som alltid gick överallt, vart jag än skulle. Uppenbarligen delade jag inte det här med särskilt många andra heller, men det var synligt på ett annat sätt än tidningstravarna i hyllorna i rummet, om vi säger så. 

Jag bodde i barn- och ungdomen i området Påtorp i den svenska småstaden Ronnebys sydöstra utkant. Området hade bebyggts med radhus och egnahemsvillor på 1970-talet. Före det hörde marken till stor del till en bondgård, tror jag. Det här är som sagt i tätortens utkant och läget kan beskrivas så att går man åt ena hållet kommer man till landet med åkrar, skogspartier och allt vad det innebär. Åt andra hållet ökar bebyggelsen och kulminerar i stadens centrum, ungefär tre kilometer bort. 

Allteftersom barndomen övergick i ungdom blev intresset att besöka stan större, det var väl de vanliga skälen i form av upptäckarlust och intrycksjakt som låg bakom. Området där jag bodde hade så klart bilismen som utgångspunkt, och det var också med bil de allra flesta vuxna tog sig till och från sina hem. Vi yngre var tänkta att cykla, men min kropp passar inte för det. Jag har nämnt min CP-skada tidigare. En direkt konsekvens av den är en rätt bedrövlig balans. Jag har inga problem att hållas på fötterna, men klarar inte många prövningar och faller lätt. Till exempel försökte jag lära mig cykla i samma ålder som andra, men jag minns mest hur kroppen spändes till olidlighet, hur ont det gjorde när jag föll till asfaltsmarken och hur detta upprepades gång på gång tills jag gav upp. Jag har inte gjort ett seriöst försök att lära mig cykla på 30 år cirka, och jag lär inte försöka igen. Några gånger har jag fått skjuts senare i livet, men det har varit traumatiskt. Nån gång slutade det i diket och varje gång har jag känt mig fullständigt mörbultad efteråt. Jag tror bara inte det är möjligt, eller rättare sagt vill jag inte tillräckligt mycket. Mer om det senare. 

I vilket fall som helst var gång oftast det enda alternativet om jag ville någonstans, och det kom att passa mig. Tiden till fots gav mig snabbt tid att tänka. Det var, och är fortfarande, som att tankarna tar fart i takt med benen. Jag märkte det snabbt, och belöningen i form av att komma fram visade sig oftast helt tillräcklig. Ofta fungerar det så för mig att antingen är jag bra på något direkt eller så ger jag upp lika snabbt om något verkar omöjligt. Det här med att kämpa sig blodig har sällan fallit mig in. Gång som transportmedel är svårplacerat i fråga om vilken kategori det hör till för mitt psyke. Det kunde kanske lika gärna ha känts som något hopplöst, men jag visste ju att det skulle ge resultat om jag bara jobbade på, gick vidare så att säga. Ganska snabbt blev det ett slags beroende, inte minst när jag relativt sent, runt 2005, började ha med mig en bärbar cd-spelare på mina rundor. Att kombinera rörelse med musik (eller radio) visade sig fungera utmärkt, märkte jag då jag under en praktikperiod bodde hos min faster och inte hade möjlighet att lyssna på musik annat än under promenader på kvällstid. 

Jag har nästan aldrig gått på gym. Som CP-skadad har miljön känts främmande. Den är så präglad av kroppen och dess prestationer att det bara inte går att vara i rummet, i alla fall inte samtidigt som andra. Det blir ungefär som när de andra barnen lärt sig cykla och jag den första tiden, en kort stund, det ska sägas, sprang efter. Man känner sig rätt töntig och nån slags självbevarelse träder in och sätter stopp. Min vardagsmotion är att gå. Jag kan göra det offentligt utan att känna mig fel, dum eller dålig, och det leder till konkreta resultat på det sättet att jag tids nog kommer dit jag vill. Och så är det det här med tänkandet. Ingmar Bergman lär ha sagt att demonerna inte tycker om frisk luft och det ligger nog någonting i det. Jag tänker sällan så klart och intensivt som när jag går och upplever det som att jag ibland måste liksom plocka upp mig själv ur en ström för att registrera allt som händer utanför huvudet. Delvis är det därför (andra delen är ett fullkomligt värdelöst ansiktsminne) som jag inte hälsar på folk jag möter på ett vettigt sätt. Jag hinner helt enkelt inte identifiera dig förrän du passerat. 

Om du vill försöka gå mer i din vardag så har jag inga konkreta tips mer än det jag just sagt. För mig är gången en nödvändighet för att en dag ska kännas (åtminstone tillnärmelsevis) komplett och meningsfull. Jag tror att bilen är något av en bov i det att många kanske inte går tillräckligt (Hur långt det nu sen är, det beror väl på vilken nivå man börjar från). Både här i Österbotten och på många andra ställen (utanför storstäderna i allmänhet) är den norm och förstavalet för den som vill flytta sig och finns alltid med i beräkningarna för var bostäder, arbetsplatser och butiker placeras. Så klart är det bra att kunna ta bilen då man ska ha hem något tungt (eller bara besöka något långt hemifrån, jo, jag vet och uppskattar bilen för dess förtjänster), men ofta tror jag att många slentriantar bilen när man egentligen lika gärna skulle kunna ta fötterna, men det kräver att man tänker efter (tror jag, jag har ingen bil själv, viktig poäng OBS på sätt och vis vet jag inte vad jag pratar om, blablabla…). Så det kan vara ett tips. Överväg att gå. Prova. Utvärdera.