Det Skrivande

Ett litet steg för mänskligheten

... men ett jättekliv för mig!  

Jag har hållit workshop på finska idag för första gången! Nä, nu ljög jag, jag har hjälpt till med en workshop idag. Men på finska!!! 

Som Larsmo-bo med make och mamma från och i Sverige är min finska ganska obefintlig. Och om min finska är dålig, så är det ingenting mot vad min tröskel att våga prata är hög. Det ska nästan till tvåsiffrig promille för att jag ska släppa till. Jag veeeet inte varför det är så när jag har noll problem med att försöka prata andra språk. Jag har t o m stått en gång och försökt hålla en konversation på portugisiska - ett språk jag enligt DuoLingo är 2% flytande i. Men vadå, man försöker ju!? Men finska - nej nej, då låser det sig plötsligt.

Jag har som nyårslöfte att våga prata mer finska och jag har börjat lite försiktigt med att blanda språk ganska hejvilt när jag pratar med min finska kollega Anniina. Jag skulle nästa säga att det liknar mer meänkieli det jag pratat med henne, jag slänger in svenska ord när jag inte kommer ihåg eller kan det finska. Ibland tar jag till engelskan. Det går hur bra som helst! Det låter säkert lite efterblivet, men det går! 

Idag skulle vi hålla tvåspråkig workshop på biblioteket utgående från Prilliga Prinsessboken av Anna Sarve och Sanna Mander - eller Prinsessakirja som den heter på finska. Jag skulle ha hand om svenska barn och Anniina finska. Inga konstigheter. 

FullSizeRender.jpg

Men så kom det bara finskspråkiga barn.  

Min första tanke var, ja men då går väl jag då. Men så tänkte jag - va fan, live a little. Anniina höll ju i det mesta, men vart efter vågade jag säga lite saker och läsa högt ur Prinsessakirja och fråga barnen nåt smått. Och dom lät mig hållas. Det är ju det som är det bästa med barn - dom låter alltid en hållas. 

Jag kom just hem efter workshopen och jag upplever nån slags adrenalinrusch utan dess like. Jag har pratat finska så folk hör!!!! Jag har till och med skrivit en liten, liten berättelse på finska. Så without further adoo, här är Ellen Strömbergin ensinmäinen suomenkielinen teos:

FullSizeRender.jpg
FullSizeRender.jpg

Alla mina drömjobb

Tit-tut kära läsare! Här är er favoritbloggerska igen.

54279634_386785442101291_37418863184314368_n.jpg

Jag var inbjuden av Luckan till Närpes bibliotek igår för att prata om att debutera. Jag försökte säga nånting inspirerande och sant, men det är svårt att inte ta till klyschor. Men vi hade ett bra samtal, jag och Hanna. En extrahälsning till dig blonda tjej som kom fram efteråt och pratade om författardrömmar; jag hoppas vi ses i skrivarsammanhang igen!

53633613_604825539983286_1129670849473806336_n.jpg

Pär var med som sällskap och kartläsare och efter mitt samtal fick vi möjligheten att besöka bibliotekets nya fina bokbuss! Varför finns det inte fler bokbussar? Det påminde mig om att det är ett gammalt dörmjobb det där alltså, att köra bokbuss. Och så började jag tänka på alla andra drömjobb jag har.

Jag råkar ju ha turen att ha två jobb jag äääälskar idag; författare och ordkonstledare. Det känns ibland som att min jobbsituation är too good to be true och att jag nästan väntar mig att nåt ska skita sig. Jag hoppas verkligen att det inte gör det, men om det skulle göra det skulle jag kunna tänka mig nåt av följande yrken:

Köra bokbuss/bibliotekarie
Ett ganska givet drömjobb, jag älskar ju bibliotek! Helst skulle jag ju nästan köra den där bokbussen då, det är något med det mobila som tilltalar mig. Jag har alltid älskat snutten med Musse Piggs husvagn i Kalle Ankas jul, tanken på att kunna ta med sig allt överallt. En period i livet ville jag också bli långtradarchaufför för att deras små hytter så mysiga ut, men jag är kanske inte så sugen på det längre. Men en bokbuss! Tänk dig själv att komma slirandes längs med nån kurvig byväg, nitbromsa så gruset sprätter på nån plats och välkomna in lässsugna barn och åldringar (och vuxna också för den delen men) i sin lilla buss. Och på vintern skulle man kunna bjuda på varm kakao och ha julbelysning i bussen. MYS!

Arkeolog
Det är gassande sol och det har inte regnat på flera veckor. Du har Leif GW-väst och khakishorts på dig. Du torkar svetten ur pannan med en dammig hand och ur din hårknut har det lossat några klädsamma hårslingor som krusar sig i nacken på dig. Du står på knä i en utgrävd fyrkant, runt omkring dig hör du dina kollegor prata lågmält med varandra, en viss slags vördnad sänker sig ändå över er, det kan ju vara en gammal vikingagrav ni står i. Du borstar med din lilla borste i ett hörn och plötsligt lossnar en lite större jordkoka. Du svär för dig själv, chefen har ju sagt att du måste vara försiktig. Men nånting glimmar till under den! Du plockar upp det glimmande och ställer dig upp och sträcker på ryggen. Ditt hjärta börjar bulta när du stryker tummen över den jordiga lilla saken och ett årtal gör sig synligt. Du kisar och tittar närmre, lyfter upp tingesten mot solen. 1062, ser du plötsligt. Å herregud.

Barnmorska
Slut ti pjasa de, skulle jag fräsa åt nervösa pappor och mammor som stod och höll den födande i handen och kavla upp ärmarna. Det här går nog bra, skulle jag fortsätta. Stödstrumporna skulle korva sig kring mina breda vader och jag skulle vara barsk men snäll och trygg och alltid fälla en tår när barnet till sist föddes. Vissa föräldrar skulle ge sina barn mellannamn efter mig, för jag skulle vara en sån bra barnmorska. Och om det nånsin inte gick så bra och tragedin skulle ske, skulle jag kunna trösta och skänka mod till de drabbade. Sen skulle jag gå hem och fulgråta i flera timmar.

Hantverkare av något slag
Jag skulle ha lite smuts under naglarna jämt och färgstänk på mina jeans, vilket egentligen är märkligt för jag skulle inte måla så mycket, mest skulle jag kanske dreja och snickra och kanske blåsa glas eller smida nånting. Jag skulle ha en verkstad i en lada nånstans oh den verkstaden skulle vara mörk och lite kaosig och på sommaren skulle dörrarna stå öppna och jag skulle hälsa besökare välkomna. Mina skulpturer skulle stå lite här och var i den trevliga lummiga trädgården utanför. Jag är inte säker, men det skulle inte förvåna mig om den här verkstaden/ateljén låg nånstans i Sydeuropa.

Kurator
Oj, vad jag skulle hjälpa alla tonåringar! De skulle våga komma till mig med sina hjärtesorger och bekymmer och jag skulle på ett naturligt och avslappnat sätt prata med dem om sex och sånt och allt möjligt annat som så enkelt blir pinsamt. Jag skulle kunna inge hopp i de ångestfyllda och prata med mobbarna så att de bröt ihop och förstod vad de höll på med. Jag skulle se varenda en av dem och nån gång på stan skulle det komma fram gamla elever och tacka mig för att jag var så bra.

Bonde
Tänk att få jobba bland kor hela dagarna, det hade inte varit dumt. En häst och några höns och kanske en ovanlig slags get eller nej! Lamor! vill jag också ha. Att va bonde är slitsamt och aldrig är man ledig, men då igen - kalvar! Kalvar är ju nåt av det gulligaste som finns.

Typ etnolog
Jag kanske kunde hitta nån slags hem i akademin, bli professor i etnologi och ha ett stökigt skrivbord och långt, ofärgat hår i en robust fläta. Jag skulle nörda ner mig i nåt litet ämne, typ underkläder eller bestick eller nåt och jag skulle kallas för folkbildare när jag publicerade nån bok i ämnet som skulle väcka folks intresse för något vardagligt på ett helt nytt sätt. Jag kunde också tänka mig att bli en sån som Ebbe Schön och var sago-gumma och berätta om vad folk trodde på för spöken förr i tiden.

Jobba i hemtjänsten
När jag och Pär började prata om att flytta ihop så tyckte hans mormor att jag skulle flytta dit och söka jobb inom hemtjänsten, det hade nog passat mig tyckte hon. Och jag tror inte hon har fel. Jag tycker om att prata med äldre folk och jag tykcer om att känna att jag kan vara till hjälp. Och allt det där som folk brukar dra upp som äckligt i människonära jobb gör mig inte något; jag är mer fascinerad än äcklad av kroppar och deras funktioner. Sen finns ju aspekten av att få komma hem till folk, det är alltid spännande att se hur folk har det. Det hade nog varit trevligt det med.

Bokhandlerska
Citat ur lokaltidning, september 2035: “Sedan makarna Ellen Strömberg och Pär Jonasson öppnade sin gemensamma bok- och pappershandel har tillströmningen av kunder varit jämn. - Det är inte lätt, men det går! I början hade vi ju t ex inte tänkt ha skivor här, men det fanns en efterfrågan och så här i efterhand vet jag inte hur Blad & Ark hade sett ut utan Pärs lilla skivhörna, säger Ellen och pekar mot det bortesta hörnet i den mysiga lilla affären. Blad & ark har blivit en instutition i Jakobstad och drar även folk utifrån. Deras poesikvällar, pysselworkshops och bokcirklar i den cafédelen är sedan flera år tillbaka välbesökta och om somrarna flockas folk kring affärens terass. - Nu i höst ordnar vi vår första festival, det kommer bli både musik och så klart litteratur, avslöjar Ellen som själv skriver böcker. Ofta sitter hon vid sitt skrivbord i affären. - Folk verkar tycka att det är mest trevligt med en livs levande författare bland böckerna.

Och så var vi tillbaka till att skriva böcker då. Det gemensamma i alla dessa yrkena är väl nån slags dragning till människor, böcker och sånt som gör händerna smutsiga. Jag är inte så säker på att jag skulle vara så bra på nån av de här yrkena, så det kanske är bäst ni låter mig fortsätta med det jag gör.

Och före nån fnyser något om arbetsvillkor och att allt inte är så trevligt som det låter; jag vet precis hur fittigt det kan va och hur usla villkor vissa yrkesgrupper har. Men nu var det här drömmar, inte diskbänksrealism. En sak i taget.

Önskerubrik: Författarsamtal jag drömmer om att göra

Hello all you crazy lovebirds out there - det här är er prisbelönta författare Ellen Strömberto som talar.

Det första jag gör varje morgon är att kissa, borsta tänderna och läsa mejlen. Oftast består mejlen av K-kedjornas kundbrev, nåt infomejl till hela personalen som egentligen inte berör mig och kanske nån gång nåt roligt. Idag var det nästan bara roligt! Förutom lönespec:en som kom idag fick jag ett vädligt roligt mejl - jag hade då fått Författareföreningens debutantpris! Lätt galen känsla att med munnen full av tandkrämsskum och fortfarande sittandes på toa slå upp dörren och ropa “Pär! Jag har fått pengar!”.

Nu handlar det ju inte om bara pengar, det är ju också ett erkännande och ett förtroende, jag förstår väl det. Men har man, som jag gjort fram till i rå typ, levt på servitörslön och ibland knappt det hela livet, är det svårt att inte bli mest glad för pengarna ändå. 1700€ är ändå nästan en månadslön för mig. Det är ju det som kommer kännas av här och nu.

Nåja, pengar eller inte så är jag väldigt glad idag. Jag tog också en tupplur på soffan igår eftermiddag och hade en sån hemsk mardröm att jag mådde fysiskt illa när jag vaknade. Tänker inte berätta vad det handlade om, för den mardrömmen gav mig något jag behövde för att sy ihop Klåda:n. Så skönt det hade varit om allt skrivande kunde liksom göras i sömnen, så produktiv jag hade varit då, hehe. Så nu har jag kommit över nån slags tröskel igen och jag börjar se nån slags ljus i Klådans slut.

Och passande nog, på tal om författarbusiness så fick jag önskerubriken Författarsamtal du drömmer om att göra av Catzo. Det var en rubrik jag blev sugen att skriva under direkt, men samtidigt så är det där ju en tolkningsfråga. Ska jag skriva om sånt som man kan drömma om men i princip är omöjligt pga författaren är död och/eller inte en förväntad gäst på GBG bokmässa (vilket är - let’s face it - antagligen den arena jag har bäst chans att göra författarsamtal med författare jag inte redan pratat med eller personligen känner liksom). Eller ska jag hålla mig inom rimlighetens gränser? Sånt som visserligen känns utopiskt, men ändå har en reell chans att hända?

Dessutom har jag ju redan fått diskutera med ett gäng idoler. Jag tycker fortfarande det är ganska coolt att jag suttit på scen med t ex Monika Fagerholm eller Peter Sandström eller Sabine Forsblom och pratat. Men dom drömmarna har ju slagit in nu, det är dags för nya. Jag nöjer mig gärna med allt det jag redan fått, men om ni ändå frågar så.

Jag beslöt mig för att bygga upp det här som ett Babel-samtal. Det är ju en dröm att få sitta i Babel-studion och prata med Jessika Gedin, så det är väl ett bra upplägg. Jag tänker mig ett rimligt samtal och ett totalt orimligt upplägg.

Först, det totalt orimliga men-visst-hade-det-varit-kul-om samtalet:

Jag är inte så förbannat unik i min smak, så här är fyra svartvita damer jag gärna hade pratat med. Tove Ditlevsen, Maria Gripe, Astrid Lindgren och Sylvia Plath. Alla fyra har varit och är fortfarande stora litterära kärlekar till mig, men tyvärr är alla fyra döda by now. Men om Det Okända och Babel gör nån crossover show nån gång så är jag där alltså. Och Jessika, bry dig inte om att inkludera mig så mycket i det här samtalet - jag är så nöjd med att bara lyssna på vad dessa kvinnor har att berätta om livet, skrivandet, ångesten och kärleken.

Och nu till det där Kunde-kanske-hända-men-knappast-hördu-samtalet.

De här tre ladiesarna lever ju visserligen alla ännu och är i mitt tycke tre otroligt skarpa tänkare och författare; Liv Strömquist, Roxane Gay och Suzanne Brøgger. Men jag är lite osäker på vad det övergripande ämnet eller rubriken på vårt samtal skulle va egentligen, eller kanske mer - vad fan bidrar JAG till i det samtalet? Jag är många saker, men knappast en “skarp tänkare”. Oavsett skulle det ju va fett drömmigt att sitta där med dom och låtsa satt man spelar i samma liga.

Det här var en ganska intressant grej at ttänka på, för det visade sig att alla mina författare jag verkligen, verkligen, verkligen har starka känslor för på ett personligt plan är kvinnor. Jag älskar många böcker av manliga författare också och det är inte ett medvetet val att bara rada upp kvinnor här. John Steinbeck var t ex länge med i kampen om en plats i det orimliga samtalet men föll bort pga kunde inte uppbringa tillräckligt mycket entusiasm inför ett samtal med honom. Det är också otroligt slött av mig att bara läsa och älska västerländska författare. Borde bli bättre, men jag är ju sån att jag oftast älskar det som är närmast mig själv mest. Sign. bott i Jeppis hela livet. Det är inte det att jag inte skulle älska att prata med Yoko Ogawa, Han Kang, Yaa Giasi eller Arundhati Roy, men- ÄHHHH nu orkar jag inte bortförklara mina val längre!!!!! Jag kan sitta här och lista författare jag tycker om eller gärna skulle prata med hela dagen men ärligt talat: jag är glad för allt jag får.

Nu ska jag gå och ta ett dopp i min pengabinge. So long!

Veckans vecka: önskerubriker och romanbyggen

Första mars har jag deadline, då ska hela roman-manuset in. Det känns så annorlunda mot när jag skrev Jaga Vatten, inte för att det på nåt skulle vara enklare, för det har det sannerligen inte varit, tvärtom. Den här processen har känts så himla mycket trögare så många gånger, jag har hatat hela texten så mycket mer intensivt än vad jag nånsin gjorde med JV och haft sån extrem ångest inför det. Egentligen vet jag inte riktigt vad det beror på, för jag har haft både mer tacksam arbetssituation och mer tid till skrivandet och det har också gått ganska snabbt sist och slutligen. Men det är väl det här klassiska Svåra Andra Boken-syndromet. Förväntningar att leva upp till, känslan av att det är nu det faktiskt gäller. En debut förlåts ganska snabbt och går det bra kan även en blind höna hitta ett korn, men nu ska jag på nåt sätt forever positionera mig som författare.

Riktigt så allvarligt är det väl kanske inte, men det känns ändå som att det hänger mer på den här boken. Jag drömmer att mina tänder smulas sönder om nätterna och vaknar med den fysiska känslan kvar av att spotta ut kantiga bitar. Typiska stress- och osäkerhetsdrömmar och det i sig är ju typiskt också - om jag inte ens kan drömma unikt, hur ska jag då kunna skriva något unikt?

I torsdags fick jag se första utkastet till bokens pärm och jag längtar tills jag kan visa det år er allihopa, det är så jädrans fint. Om inget annat så kommer jag i alla fall ha ett bra omslag och det är ju en tröst.

Så här ser det  inte  ut när jag skriver, men man kan ju låtsas.

Så här ser det inte ut när jag skriver, men man kan ju låtsas.

Jag tänker och lever väldigt mycket i det skrivande för tillfället och har lite svårt att hitta på saker att blogga om. Jag vet att det är ett trött grepp, men jag har bett om era önskerubriker på mina instastorys, ni får gärna gå dit och önska nåt ni tycker jag skulle skriva om. Eller slide:a in i kommentarsfältet här på bloggen.

Lovar att detta inte är nåt led i “jag orkar inte blogga just nu”-avveckling, det är bara det att jag måste lägga all kreativ energi på att skriva de sista kapitlen om jag ska få färdigt det. Om ni ger mig rubriker blir bloggandet mer ett jobb-jobb bara och den slags energin kommer från ett helt annat konto.

Så kan jag skriva klart Klåda. Den heter så, boken. Så nu vet ni det.

#10yearchallenge, blogg-versionen

Ingen har väl missat #10yearchallenge och har du det får du väl logga in på Instagram för första gångne på två miljarder år och kolla vad det är för nåt. Jag har också postat bilder av mig själv för 10 år sen, men dom får ni faktiskt söka er till @din.bff.ellen för att se.

Istället tänkte jag idag bjuda på ett gäng goa citat från min blogg anno 2009. Tänk så kul att ha ett sånt arkiv att titta tillbaka på. Denna bloggs arkiv går bara tillbaka till typ 2013, resten förvaras bakom lås och bom på gamla blogspot-adressen (respekt om ni var med redan då!) pga FÖR PINSAMT och waaaay too utlämnande, båda av mig själv och av folk omkring mig. Det var verkligen som att man inte fattade att folk kan läsa allt man skriver. Eller så brydde jag mig inte, jag vet inte. Här är i alla fall en handfull roliga eller sorgliga citat från min bloggjanuari 2009. 

FullSizeRender.jpg

Året började bra tydligen. Har ingen aning om vad vi gjorde nyåret 2008-2009. Hade tydligen inte det då heller, även om jag får känslan av att jag mörkar något här, litar inte riktigt på att jag inte skulle minnas nåt. Skulle aldrig skriva sånt här längre, men skulle med största trolighet inte va så full längre heller.

FullSizeRender.jpg

Nån dag senare hade jag kommit på botemedlet. Här är också en klassisk 21-årig lögn; hade inte läst Wuthering Heights. Är faktiskt osäker om jag än i denna dag har läst den eller om jag bara är så bekant med historien från annat håll...?

FullSizeRender.jpg

”Lövkastaren”  var en kille som följde hem med mig efter en pubkväll i Åbo några månader före det här, var väldigt på och intresserad bara för att det nån vecka senare när vi blev Facebook-vänner visade sig att han va in a relationship. Jag hade ingen aning och jag minns hur ångest jag fick. Vi sågs aldrig mer, förutom att han en lördagkväll skrev ett typiskt ”vgd?”-meddelande - har jag lärt mig av att läsa arkivet. Skulle inte minnas det annars. Tänkte skriva att att jag inte minns vad han heter på riktigt, men det gör jag inser jag nu. Måste kolla upp om han finns på Facebook fortfarande. (Kollade upp, han fanns och han var inte alls så snygg som jag minns honom?) 

FullSizeRender.jpg

Jag var tydligen hemma i Larsmo länge efter julen, vilket borde ha varit en indikator på hur illa jag trivdes i Åbo, men då förstod jag inte det.  

FullSizeRender.jpg

”Numera”, lol. Jag skrev 2-3 inlägg om dagen just här. Min blogg back then var SÅ extrem. Varje känsloyttring i varje sekund skrivs ner som något som pågått hela livet. Och OBS! Berså-kopp för 1,50€ på loppis, känns som ett väldigt 2009-pris. Eller så ljuger jag, vem vet.

FullSizeRender.jpg

Att jag hade en vit januari hindrade mig naturligtvis inte att besöka stans nattklubb. Åååh denna blandning av människoförakt och stöddighet och ändå liten, liten träffsäkerhet. Jag skulle inte uttrycka mig så här idag. Höga klackar och tubtoppar var tydligen ett tecken på trendmedvetenhet förresten. 

FullSizeRender.jpg

Jag och Eva hängde jämt i Åbo. Det är en av kanske två bra saker jag minns från min Åbo-tid. Eva ❤️. 

FullSizeRender.jpg

Farmville var hett!  Inlägget som jag refererar till som en parentes var nog ingen parentes, men väldigt väldigt mörkt. Här är en del av det:

FullSizeRender.jpg

Som jag mådde. Ärligt talat kan jag tycka att nån borde ha reagerat mera på det här än vad nån gjorde, men det kanske är svårt att ta på allvar när nästa inlägg handlar om Farmville. Det är riktigt jobbigt att läsa det här, för jag kommer ihåg exakt hur det är att må så där. Har glömt händelser, människor och platser från den tiden, men känslan av det där intensiva mörkret, det bär jag nog med mig resten av livet. Hej hej Ellen 21, nu står jag här i det där nångång:et och vinkar. Hoppas du ser mig.

FullSizeRender.jpg

Och då höll jag på och strula med den där idioten också. GAAAAAH så frustrerande att läsa nu. 

FullSizeRender.jpg

1. Han var det största rövhål jag nånsin haft en relation med - romantisk eller icke. Jag kunde berätta saker som ni inte skulle tro att jag tillät honom göra, men det tänker jag inte. Nån gång thou ska jag skriva in honom i nån bok.

2. Det var liksom en fling. EN FLING. Jag blåste upp det till så mycket met och projicerade all skit på honom. Även om han visserligen förtjänade det så var det så himla mycket enklare att skylla på honom istället för att erkänna att man var olycklig med typ allt. 

FullSizeRender.jpg

Skrev väldigt många såna här ”öppna brev” åt honom, vilket var totalt onödigt och ofarligt pga han pratade tyska.  

FullSizeRender.jpg

Men jag aktiverade mig i annat än trånande efter äckliga män också! Att gå med i Facebook-grupper av det här slaget känns väldigt mkt 2009. 

FullSizeRender.jpg

All in all var väl januari 2009 ingen höjdare. Jag skriver väldigt ofta att jag känner mig svag, sjuk och trött. Vilket jag var, jag var ju bara en stor boll ångest och destruktiva beteenden. Som jag ända fram till för typ två år sen trodde jag var unik med. Jag hade verkligen det inpräntat i mig att jag var ett sällsynt svårt fall som bara orsakat smärta för alla omkring mig. Jag var inte lätt att ha och göras med och jag har gjort mycket jag ångrar idag - men jag hade fan inte mycket till hjälp eller nätverk heller, det ska sägas. Men det blev ju folk av mig ändå ¯\_(ツ)_/¯

Vecka 2

Det är väl mer regel än undantag att man ska ha nån slags veckorrapport varje måndag nu för tiden, så here I am. Jag tycker om ramar och gränser och regler, på så sätt har man något att förhålla sig till. Om man sen spränger eller bryter dessa är en annan sak. Hur som helst passar det mig bra att inleda veckan med en liten lägesrapport.

Så hur är läget? Well, jag tog den här bilden idag;

49864920_289507945088317_7354030934800203776_n.jpg

och upplevde en sällsam symbolik. Första “riktiga” veckan på året, början på oxveckorna, en tunnel och ett slut. Ja, jag kanske drar på lite för höga växlar, så häftig var kanske inte den här bilden ändå. Mikrosekunden efter att jag tagit den gick en dam förbi mig också som jag inte hade upptäckt eftersom jag lyssande på ljudbok i mina hörlurar. Pinsamt sånt där tycker jag, när någon kommer på en mitt i nån halvdan bildkompositionsambition. Klarar inte heller av att ta selfies så nån annan ser, tycker det ofantligt pinsamt.

I alla fall, orsaken till varför jag var i Strengbergshuset över huvudtaget var för att hämta vårterminens närvarolistor för min Arbis-kurs. På torsdag börjar den igen och jag är väldigt pepp på att komma igång - har planerat ett helt nytt upplägg för våren, mohahaahaha.

Egentligen är jag ganska glad att vara tillbaka i vardagen, det känns inte alls som en mörk tunnel, snarare som att hitta tillbaka till en välkänd stig igen efter att ha varit lite småvilse i skogen.

Den här veckan ser ganska vanlig ut. Ska jobba så klart, hänga med Den Mäktige Grimbolo på onsdag, spela badminton nån gång och eventuellt faktiskt gå ut i actual skogen nån dag?!?! New year new me, ni vet. Och så Arbis-kursen då. Inga fyrverkerier och raketer i programmet direkt, men väl ett sånt där trevligt småputtrande. Som från en kaffekokare.

På tal om skrivande så skrev jag & Förläggarn idag för första gången en typ, synopsis av mitt manus jag skriver på som bäst. Typ en text som skulle kunna va på baksidan av boken, även om det kanske inte blir precis den här texten sen. Om det ens blir en bok, det är ju det också. Vill ni läsa? Jag hade inte riktigt tänkt bjuda in er i texten ännu, men jag behöver sätta lite press på mig själv OCH jag har redan läst ur texten vid två tillfällen, så varför inte.

Varje natt kliar kroppen något fruktansvärt. Det är svårt att sova när fingrarna måste riva och tankarna maler på. Medan pojkvännen ligger och sover intill, för en kvinna en nattlig monolog. Ett försvarstal i 40 nätter. Hon berättar om sin relation, sitt arbete, sina vänner... Och om Helena. Nånting har hänt Helena, något som inte borde ha hänt. Något som inte ens går att nämna i en tyst nattlig monolog.

Efter succédebuten Jaga Vatten är Ellen Strömberg tillbaka med en roman som också den präglas av träffsäkra personporträtt, ett eget ärende, okonventionella scenarier och ett skoningslöst men avväpnande tilltal. 

Obs! Inte jag som skrivit det sista lilla stycket, jag tvekade om jag överhuvudtaget skulle ta med det här, men var ska man skryta om inte på sin egen blogg?

Med lite tur och en jävla massa jobb blir det kanske en bok i år också. Men den som lever får se. Jag hoppas i alla fall att det väcker nån slags nyfikenhet i er. Annars var ju det här ett fatalt misslyckande som pr-trick sett i alla fall.

Veckans skrivövning: Ödehuset

Hej hej kompisar! Jag har just avslutat en text som hängt över mig ett par veckor (ni kommer snart kunna läsa den) och jag känner mig lätt som en fucking fjäder! Därför tänkte jag, i sann skrivanda bjuda på en Veckans skrivövning, men först vill jag säga ett par saker:

  1. Tusen tack för all respons på senaste inlägget. Ni vet inte hur mycket ångest som är involverat med att skriva åsiktsinlägg på det där sättet. Jag får ångest för att jag inte känner att jag har tillräckligt vassa argument, jag får ångest för att nån ska bli arg och jag får ångest för att jag uttalar mig. Men oftast vinner man på att fighta den ångesten och göra det ändå.

  2. Om ni är oroliga för att era kommentarer inte syns eller tar längre tid än vanligt att komma upp beror det på att jag modererar allt som kommer in och måste godkänna varje kommentar. Tidigare har jag kunnat göra det via min app på telefonen, men av nån anledning har det slutat funka och jag måste logga in och göra det på datorn. Vilket kan göra att det kan ta en stund före er kommentar syns. Men sluta inte kommentera, jag uppskattar varje ord, vare sig ni håller med mig eller inte.

Då så! On to Veckans skrivövning! Idag ska vi bege oss till Ödehuset!

KAGjsZzRSzWiSrStDzvZ9Q.jpg

Du bor mitt emot ett hus som stått öde i flera år. En kväll när du hänger med din(a) kompis(ar) ser ni ett ljus i huset som fladdrar runt. Kanske är det ingenting, men ni blir ändå nyfikna. Ni bestämmer er för att undersöka saken. Skriv en scen om vad som händer och gör det på 10 minuter.

Som vanligt får du gärna posta i kommentarerna, annars gör du det för dig själv. Nu ska jag äta risgrynsgröt och sen ska jag läsa en bok .- enbart för nöjes skull! Det är en stund sen.

Veckans skrivövning: Inköpslistan

Skriver ni inköpslistor? Jag gör det ibland, men jag följer dem sällan. Oftast räcker det med att jag skrivit upp grejerna en gång, jag minns genom att skriva eller rita. Rätt så ofta blir jag överväldigad av  utbudet och kan inte fokusera och kommer hem med 52 andra saker än dom tre jag gick för att handla. Jag lyckas liksom inte sortera intrycken i stora mataffärer. Min syster är tvärtom med listorna. Hon är manisk när det gäller sina inköpslistor och skriver dem i ordningsföljd i hur varorna kommer i affären och det är inte bara en gång när vi handlat tillsammans när hon mer eller mindre skällt ut mig för att jag inte har nån inköpslista eller att jag inte följer den.

Men med den lilla introduktionen går vi på veckans skrivövning. Den handlar nämligen om inköpslistor!

De här tre inköpslistorna hittades när det städades i en supermarket nära dig. Det är alltså tre olika människor som skrivit dessa . men vem är dom? Nu vill jag att du, utgående från de här inköpslistorna, skriver en scen där en av de här människorna betraktar en interaktion i supermarketen mellan de två andra. Gör det på 10 minuter och posta gärna resultatet i kommentarerna!

Nu ska jag försöka skriva själv lite också. Håhåhåjaja, det skrivande livet.

Veckans Skrivövning: Diskussionen

Hej på er från ett grått men väldigt mysigt Ekenäs! Jag ligger i vårt MOTELL-rum (aldrig bott på motell med M tidigare; tänk USA, tänk nyskilda män, tänk Twin Peaks, tänk 80-tal; både lite läskigt och lite trevligt) och skriver, har deltagit i ett samtal på bibblan tidigare idag och ikväll ska jag på supé *lyfter på hatten och rättar till monokeln*. Där emellan ligger jag alltså här och tänkte bjuda på en Veckans Skrivövning. 

Igår hade vi ett par timmar på oss i Helsingfors och Eleonora tog med oss till Mujis pop-up-shop i Kamppen med förevändningen: de har bra pennor. Den som känner mig vet att få  saker gör mig så upphetsad som bra pennor och papper, så vi gick glatt med.

FullSizeRender.jpg

Köpte ett par pennor och ett par anteckningsböcker (FÖR JAG HAR JU INTE EN BYRÅLÅDA FULLPROPPAD MED TOMMA ANTECKNINGSBÖCKER HEMMA) och nu testade jag dem just för första gången. 

IMAGE.JPG

Alltså herregud de här pennorna <33333 Varför köpte jag inte fler?! Om nån vill skicka en bukett 0.38 tjocka pennor till mig så ja tack! 

Eftersom det är så ljuvligt att skriva med bra pennor (och bra, linjerat papper) passade jag på att göra Veckans Skrivövning för hand. Så här blev det:

FullSizeRender.jpg

Ser ni ens vad det står?  

FullSizeRender.jpg

Ser ni nu då?

Det stör mig ENORMT den där lilla fläcken vid ”tacksamhet” och ”tvivel” , men utöver det blev det väl en ganska fin första sidan i boken? Älskar att skriva för hand, önskar man hade fler orsaker att göra det. Ni får förresten fråga om ni inte kan tyda min handstil, orkar inte skriva ut allt. Är också osäker på hur populära de här skrivövningarna är på bloggen - är det nån vits med att publicera dem så ofta som en gång i veckan?

Undrar vänligen, 

eder Bloggare

Saker jag ser fram emot just nu

Så här i mitten av november som vi är nu blir mitt behov av målbilder större och större. November känns som ett everlasting marathonlopp utan saftstationer och jag känner redan nu hur bröstvårtorna börjar blöda och skorna skava och magen mullra olycksbådande. Jag vet att alla inte bajsar på sig när de springer marathon, men det är bara en av många orsaker varför jag inte ger mig i den verkliga marathon-businessen - risken att det skulle hända.

Skulle ta en action-bild härom dagen på AE, men så här blev resultatet. LOL. Det blev ändå en ganska talande bild.

Skulle ta en action-bild härom dagen på AE, men så här blev resultatet. LOL. Det blev ändå en ganska talande bild.

Nu har ju jag aldrig sprungit ett marathon, men jag gissar att det det börjar kännas lättare när man börjar skymta mållinjen och allt som hägrar efter den. Så här är nu de målbilder jag springer emot;

44064446_10156305828768300_4890147117802192896_o.jpg

Try Poetry 2018
Okej, you got me - det här är lite lagom smygande reklam för ett event jag är ledare för. Men tro mig, jag skulle inte försöka prångla på er nåt jag inte trodde skulle bli skitbra.

Try Poetry är en årligt återkommande kurshelg i skrivande som arrangeras av Svenska Österbottens litteraturförening. Varje år vill man liksom skapa ett möte mellan poesi och nån annan konstform - i år fotografi. Nu låter det här kanske megaflummigt men ta det av nån som deltagit: det är inte alls så flummigt, det handlar bara om den där härliga symbiosen olika konstformer faktiskt kan leva i. Kreativitet föder kreativitet och då spelar det ingen roll vilket uttryck kreativiteten din tar. Så oavsett om du bara är intresserad av foto eller bara av att skriva - kom med i alla fall, man kan själv välja lite vad man pysslar med!

Det är inte alls dyrt - är du under 25 kostar det 30€ och är du över 25 och inte medlem i SÖL kostar det visserligen 60€. MEN då är mitt bästa hustla-tips att bli medlem i SÖL, som kostar 30€ och sen bara betala medlemsvgiften för kursen som är 15€. Således sparar du 15€ du kan köpa godis för. I priset ingår dessutom mat och boende!!!

Jag är en ganska dedikerad och rolig skrivkursledare HEHEHE och Martin som är med-dragare av helgen är världens mest sympatiska typ och Malakta (där kursen hålls i år) har ganska hög wow-faktor som ställe. Det finns alltså inga orsaker att inte unna sig själv en go’ jävla lägerhelg! Okej, slut på reklam.

Jul, jul, strålande jul
Mest den där granen då, hehe. Jag tänker mig hur en massa barn ska sitta och titta på den med tindrande ögon - men jag är osäker på varifrån de här många barnen ska komma ifrån. Jag har också helt valt att bortse från det faktum att katterna antagligen kommer se julgranen som en mycket välkommen ny leksak och förstöra både den och mina nerver på nåt dygn eller så.

Jag ser också fram emot att få spela min loppisfyndade Tommy Körberg-julskiva på repeat, på skålar med nötter och konfekt, på paketpapper och Karl-Bertil Jonsson på tv, på färg och ljus och värme. På gemenskap och rödvin. Och på alla dofter; kanel, nejlika, apelsin, tejp, mandelbullar, janssons och förhoppningsvis minusgrader. Och speaking of…

Minusgrader
Jag ser fram emot den dag jag kommer ner på morgonen och det ryker ur munnen när jag andas. Vill också kunna börja använda den fina mössa jag fick av min svägerska i födelsedagspresent.

First Aid Kit
Jag och syrran med våra respektive har köpt biljetter till First Aid Kits konsert i Helsingfors i januari. Vet inte när senast - om nånsin - det har hänt att jag gått på arenakonsert, men nu så! Vi köpte biljetterna redan för nån månad sen när vi kände att vi måste GÖRA NÅT. Älskar First Aid Kit och har lyssnat massor på deras senaste skivor, så hurra hurra!

Bebisar i bekantskapskretsen
Att vara “runt 30” innebär att an alltid har åtminstone en gravid kompis. Just nu har vi flera havande nära vänner och jag är så pepp på att få träffa alla nya nytillskott i umgänget. Det är nåt speciellt när folk man tycker mycket om förökar sig. Det är som att hitta två leksaker i cornflakes-paketet eller nåt. Plötsligt är det dubbelt så kul. Okej, asdålig liknelse, men ni fattar.

Runebergsveckan 2019
Okej, jag avslutar med lite reklam också SO SUE ME. Sitter med och planerar Jakobstads egen lilla litteraturvecka detta år och jag ser fram emot så många av de programpunkter vi fått ihop - och tro mig när jag säger att ni kommer få höra mer om dem sen - men en av dom sakerna jag ser mest fram emot är så klart att jag ska samtaaaala som det heter med ingen mindre än Sandra Beijer på scen. Vi ska prata om bloggande, bokskrivande och livet, typ. Jag är också ganska nervös för det här, för tänk om vi inte alls klickar och Sandra tycker att jag är världens tråkigaste? Plats, tid och hur ni ska göra för att inte missa detta historiska möte mellan bloggande giganter (LOLOLOLOL) kommer så småningom med det här händer alltså i februari. Men visst kan ni börja peppa redan?

Nästa Arbiskurs-tillfälle
Okej, en liten bonus. Kom just hem från kvällens kurstillfälle och det är en så fantastisk grupp jag får leda. Alltså verkligen! Blir så glad av få göra det här. Ser redan fram emot nästa veckas torsdag när jag får höra mera av vad de skriver. Jag vet jag låter nyfrälst och löjlig när jag pratar om skrivande ibland men va ska man göra när man älskar det man gör?