Det Vänskapliga

Hur pratar jag med Pär?

Fick en fråga i kommentarerna (ställ gärna sådana, jag svarar på alla trevligt ställda) av en Karolina som löd så här:

 Ellen, totalt off topic men jag är så VANSINNIGT nyfiken: hur låter du när du talar med Pär? Talar du klockren finlandssvenska (dialekt?) också med honom, eller anpassar du ditt ordval och din intonation? Frågar pga att jag nyligen kommit på mig själv med att tala mer ”sjungande” när jag talar med rikssvenska och jag känner liksom inte igen mig i det, ändå gör jag det. (Pär, du kan se det här som en önskerubrik för nästa Pärspektiv: att tala med finlandssvenskar/österbottningar).

Jag tänkte att det här svarar jag och Pär bäst på tillsammans och tillsammans i en video. Så här är svaret, håll till godo! 

Instant julfeelis-tips!

Jag har länge haft en känsla av att absolut mest och bäst julfeelis får man tidiga mornar. Jag vet inte vad det är, men det riktigt pirrar till lite av julfeelis i mig när jag tassar runt i i nattlinne och tänder alla ljusstakar i fönstren. Det är ju synd att den här julfeelisen ska ligga så opraktiskt tidsmässigt för nån som är väldigt morgontrött, men bara man orkar nån gång så är det absolut värt det. Igår hade jag en riktigt julig, ljuvlig morgon.

Jag och Emmi skulle till Vasa på ett par ärenden - I will not lie; de sista julklapparna och skatteåterbäringen är en del av det hehe. Jag tog bussen till Nykarleby och Emmis redan åtta imorse och där bjöd Emmi på frukost först, vilket var tur för jag hade inte ätit nåt före det.

Hos Emmis var det julpyntat till max, så det kan ju ha hjälpt till att maxa stämningen.

48275397_248806259362553_9120513561594953728_n.jpg

Kanske lussebullarna (utan djävulspåfundet russin, tack för det Emmi <333) också gjorde sitt.

48273014_577918879336160_5077662701296025600_n.jpg

Men även utan allt det tror jag att julfeelisen skulle ha infunnit sig; det är nåt speciellt med att umgås morgontid alltså. Jag fattar ju att inte alla har möjlighet att bestämma över sin arbetstid på det sättet, men kanske man skiftar eller kanske man har en helg ledigt. Hur som helst tycker jag du ska boka in en frukostdejt med en kompis snarast möjligast.

Imorse vaknade jag också tidigt, men av en betydligt mindre rolig orsak. Jag har den jävligaste nackspärr jag haft på flera år. Ni som känner mig vet att det ska till mycket för att jag ska stiga upp 07:30 utan väckarklocka. Jag har halvlegat på soffan i en av cirka två ställningar jag kan va i nu i ett par timmar och tittat på Musikhjälpen, också det en mysig decembertradition. Tycker Musikhjälpen är så himla trevligt, precis lagom grej att ha på tv:n när man kanske gör nåt annat. Men det kunde ju vara under trevligare omständigheter.

Men även med nackspärren från helvetet så är det nåt med decembermornar. Kanske är det Musikhjälpen, kanske den tjuvöppnade julchokladen eller kanske är det himlen utanför som gått från djupt mörkblå till nästan lavendel sen jag kom upp.

Julfeelis finns.

47685255_222222615342630_4602784780310806528_n.jpg

Finlandssvenska blogglistan

1. En finlandssvensk bloggare som skriver exceptionellt bra:

Amanda Audas-Kass. Jag skulle med lätthet kunna plocka ut hennes inlägg ur en hög med anonyma texter och det är inte alla jag kan säga det om. Dessutom har hon en behaglig och varm ton och skriver om livet precis så o-flärdigt som det oftast är.

2. En finlandssvensk bloggare som gör bra samarbeten:

Daniela! Daniela, urmodern till denna lista, skulle göra sig bra på flera av de här punkterna, men det skulle inte vara rättvist åt nån annan, så nu hamnade hon här. Har den senaste tiden verkligen varit superimpad av Danielas samarbeten. Både höjden och bredden och relevansen. Plus att de alltid känns personligt skrivna, vilket är ett måste för att man ska orka läsa bloggsamarbeten.

3. En finlandssvensk bloggare som skulle förtjäna mer uppmärksamhet:

Alexandra på Soulmama Arts. Hon skriver vackert och ärligt om sorg och kropp och skapande. Tips att hon nyligen kommit ut med en diktsamling också!

4. En finlandssvensk bloggare jag önskar uppdaterade oftare:

Karin Lindroos. Skulle jag stjäla ett hem av nån i finlandssvenska bloggosfären, ligger Karins Folkets hus illa till. Så. Snyggt. Får också alltid jättemycket inspirerad av Karkki, därför hade jag gärna fått en daglig dos. Men är glad för allt!

5. En finlandssvensk bloggare som känns extra genuin:

Karolinas Kaos. Tycker väldigt mycket om Karros lite lätt fräcka stil, men som ändå alltid håller hög proffsighet. Liksom inga onödiga clickbaitande provokationer men ändå alltid rakryggat och vasst. Hon är precis så IRL också, kan jag ju avslöja. Fast kanske ännu lite fräckare, hehehehehe.

6. En finlandssvensk bloggare jag tror är en viktig förebild/inspirationskälla för många:

Linn Jung. Statistiken talar sitt tydliga språk. Linn gör dessutom mycket gott med den ”makt” eller vad man ska kalla det, som hon har, tycker hon ofta belyser viktiga ämnen på ett sätt många kan till sig av.

7. En finlandssvensk bloggare vars blogg ofta får mig att skratta/på gott humör:

Malin! Både på bloggen och IRL trivs jag som en prins i en bagarbod i Malins sällskap. Jag skrattar faktiskt ovanligt ofta i sällskap med Malin tror jag.

En här i nuet-bild av när jag bloggar om bloggar.

En här i nuet-bild av när jag bloggar om bloggar.

8. En finlandssvensk bloggare som har fin bloggdesign:

Solklart Linnea. Har ALLTID den snyggaste bloggen, vi andra kan bara försöka. Alltid personligt och alltid med en tydlig linje och aldrig, aldrig o-läsvänligt.

9. En finlandssvensk bloggare som sprider ett viktigt budskap:

Catzo. Har ni sett att hon blivit med podd?

10. En finlandssvensk bloggare jag gärna skulle träffa:

Tror jag och Chevelle skulle klicka bra! Daniela sa en gång att vi borde träffas, för “Chevelle är som en yngre version av dig”. Vet inte om det är jag som ska känna mig lastgammal eller Chevelle som ska vara orolig för sin framtid.

11. En finlandssvensk bloggare som har en proffsig blogg

Jennifer Sandström. Det märks att Jennifer satsar mycket på sin blogg och kan grejen. Innehållet är väl-producerat, helt enkelt.

12. En finlandssvensk bloggare som tar snygga bilder:

Nanó . Tycker hon har ett otroligt behagligt bildspråk helt enkelt.

13. En finlandssvensk bloggare som är väldigt trevlig irl:

Nu tänker jag säga två faktiskt; Nummer ett: Lina Björkskog! Är man Larsmo-bo så är man, hehe. Och nummer två: Hanna på Söstrami.

14. En finlandssvensk bloggare som sticker ut ur mängden på ett bra sätt:

Kugge! Känner att hon är totalt unik i sin ihärdighet och i sin stundtals bråddjupa öppenhjärtlighet. Det känns som Kugge mer än någon annan är ett helt eget begrepp, om ni förstår vad jag menar!

15. En finlandssvensk bloggare som gång på gång lyckas imponera med sina blogginlägg:

Grön i Åbo-Julia imponerar med hela sin livsstil. Men jag uppskattar bloggen enormt, alla inlägg känns genomarbetade och snygga och liksom, informativa! Ser väldigt mycket fram emot hennes bok som kommer i vår!

och, bonuspunkt:

16. En sak jag tycker jag gör bra med min blogg:

Jag tycker jag är rolig och ärlig. Det hoppas jag ni tycker också.

Om ni känner er bortglömda mer era bloggar och besvikna att jag inte nämnde just er - SORRY! Ni är bara bortglömda här och nu, inget annat. Det är skitsvårt att fylla i såna här listor. Ni hittar den här listan hos Daniela, om ni vill fylla i den. Och det tycker jag ni ska, även om det är svårt!

Papp

Min pappa jagar. Jag tror det är hans bästa hobby. Han tycker också om att vara på sjön, spela gitarr och lyssna på musik. Han är också väldigt barnkär och envis som en get. Han tycker om jordnötter och snus. Han visslar ofta. Han har ett sjuhelvetes temperament. Men jakten; det är nog det jag tänker på först när jag tänker på pappa. Eller papp, som jag säger.

Papp har varje helg, varje höst så länge jag kan minnas  åkt ut i skogen och jagat. Eller åtminstone tittat till nån fälla eller nåt. 

Så länge jag kan minnas så har hans rutiner sett precis likadana ut. Skulle nån väcka mig i sömnen och be mig beskriva papps förberedande rutiner inför jaktmornarna skulle jag kunna rabbla dem som rinnande vatten. 

De svarta stövlarna (med gråa sockor hängande redo på skaften) står i källartrappan. Mössan - som han hade i 30 år, tills han för några år sen köpte en ny, precis likadan - ligger framme. Den gröna, vattentäta ryggsäcken med två fickor frampå står i kökssoffan. Den röda LA-radion står på laddning på köksbänken och kaffetermosen står färdig att fyllas.

På morgonen ska papp koka kaffe, fylla termosen och stoppa den i ryggsäcken. Han ska bre två smörgåsar; två ljusa semlor med ost och prickig korv. Eventuellt skinka. Smörgåsarna går utmärkt att förvara i en gammal brödpåse man knyter med en lös knut. Utöver det har han en påse Södermans mjuka pepparkakor och ett korvpaket med sig.

Allt packas ner i ryggsäcken, den av svett nästan styva mössan placeras på huvudet och fötterna träs först i de grå och under tårna lappade sockorna och sen i gummistövlarna, även dom lappade. 

Och så går han ut, sätter sig i bilen, tar eventuellt en Sisu eller Mynthon ur asken som alltid ligger i bilen (alltid lakrits-smak) och kör ut i skog och mark. Och gör vad man gör när man jagar.

De senaste åren har papp ibland när andan fallit på postat ett foto från en av sina jaktturer på instagram, som det här. Jag tog det med minst döda djur på.

De senaste åren har papp ibland när andan fallit på postat ett foto från en av sina jaktturer på instagram, som det här. Jag tog det med minst döda djur på.

Varje helg, varje höst. Precis samma sak.  

Jag och mina syskon retas gärna med papp om att man kunde ställa klockan efter honom. Han har jobbat på samma ställe längre än jag levt. Han dricker gärna en konjak framför fredagsunderhållningen på tv. På fredagseftermiddagarna svänger han in med sin Suzuki via kiosken och köper en lottolapp. Och varje helg, varje höst utförs rutinerna jag just beskrivit.

Nu kanske ni tänker att papp låter som en ganska tråkig man. Och förvisso - vill man ha spontanitet och överraskningar är det inte papp ni ska gå till.

Men jag skulle inte kalla papps förutsägbarhet tråkig. För det bästa med papp är nämligen just det att han - i åtminstone 31 år - gjort precis samma sak. Hur världen än ändrar och vart livet än far, så kan jag alltid räkna med papps två smörgåsar, korvpaket och Södermans mjuka pepparkakor.

Varje helg, varje höst.

Sylvi & Viola

41684544_688031054895526_7878963675963326464_n.jpg

Här är våra katter, Sylvi och Viola. De är två ytterst viktiga medlemmar i det Strömbergska- Jonassonska hushållet, så jag tänkte jag skulle presentera dem lite bättre idag. Fast, egentligen fick jag bara till så fina instagram-bilder av dem idag att jag tänkte jag måste mjölka det mesta möjliga ur dom.

Vi börjar med familjens nyaste tillskott. Sylvi hette egentligen Silvia när vi hämtade henne från Purmo, men vi ändrade det till Sylvia eftersom det sitter bättre i mun. Till vardags har det dock blivit Sylvi. Vi har haft Sylvi i nästan exakt ett år nu och vilket år det har varit. Hur många blommor har åkt i golvet, hur många hårband har blivit söndertuggade och hur många gånger har man vaknat av hennes små nålar till tänder i tårna? Sylvi driver mig till vansinne varje dag, men så kommer hon pipande och vill gosa och så glömmer jag bort allt och älskar henne hejdlöst igen.

Sylvi kommer i och för sig inte så ofta till mig, för hon är helt klart Pärs katt. Hon ligger gärna i hans famn när han jobbar och väcker honom gärna med att stå och pussa honom i ansiktet. Gulliga saker som Sylvi gör är att hon gömmer sig under täcket i sängen när man dammsuger och att hon låter som en duva när hon rör sig. Hon tycker om att krypa in i olika väskor och påsar och hennes favoritleksak är egentligen allt, men mina hårband är speciellt roliga. Hon klättrar också obehindrat precis som hon vill. Hon är regelbundet upp på våra bokhyllor, på våra köksskåp och på hatthyllan.

Viola är familjens självklara matriark, som jag delat liv med längst av alla i hela fyrklövern. Viola kom till mig som liten fluffboll för snart sex år. Under åren har hennes personlighet så klart utvecklats och fördjupats och åldrats, de första åren var hon en lika galen som vilken kattunge som helst, men de senaste åren har hon blivit en lugn, lat och allt igenom självgod katt. Viola är definitivt mer min katt, tror inte det händer nånsin att Viola självmant skulle lägga sig i Pärs knä. Jag kan däremot sällan sätta mig utan att hon lägger sig som en kurrande värmedyna i famnen på mig. Pär säger att Viola är opålitlig, men jag skulle inte säga hon är värre än nån annan katt som är van att få som hon vill.

Viola är har alldeles för mycket värdighet för att leka speciellt mycket längre, men om ett buntband dyker upp är hon inte allt för omöjlig. Dessutom är ju den dagliga sprängmarschen med Sylvi genom lägenheten nästintill obligatorisk, där de turas om att jaga varann. Förr kunde hon apportera leksaker, men det går inte att göra utan att Sylvi lägger sig i längre, så jag vet faktiskt inte om hon kan det längre. Viola har nån del maine coon-blod i sig och är därför ganska fluffig och lång. Dessutom har hon lite hundliknande egenskaper, hon möter mig alltid vid dörren när jag kommer hem (det gör iofs Sylvi numera också) och följer gärna med när man gör nåt på ett sätt jag inte upplevt att andra katter gjort.

41636676_739825103054335_5058275506684690432_n.jpg

Gemensamt för båda katterna är att de är väldigt snälla och ordentliga. De rör aldrig mat man ställt fram, de går alltid på lådan och tuggar aldrig på sladdar. Så om man bortser från sånt som man får räkna med som kattägare: blomkrukor i golven ibland, sönderklösta möbler, hår på/i allt och omöjligheten att nån gång få göra nåt ifred utan att nån kommer och buffar med nosen och vill ha uppmärksamhet, så har vi riktigt trevliga innekatter. De kommer relativt bra överens, mycket maktkamper mellan varven, men det är sällan allvarligt.

Jag har svårt att föreställa mig ett hem utan katter och för mig är de lika viktiga som vilka familjemedlemmar som helst. Okej, att jag kanske inte skriker och tar Pär i nackskarven om han gör nåt jag inte tycker om men vad jag vill ha sagt att de är väldigt viktiga för mig. Jag skäms lite över att jag är så svag för dem och ofta pratar babyspråk med dem OCH kallar dem “mammas lilla bebisarna”. Och köper julklappar åt dem. Pär är inte heller så förtjust i när jag kallar honom pappa när jag pratar med katterna hehehe men lite sånt får man ta.

Tycker vi avslutar dagens kattiga inlägg med denna klassiker. Gonatt!

bild från    runeberg.org

bild från runeberg.org

Shake it like a polaroid picture

Ni kanske vill höra om min venetzianska afton? Ja men visst, varsågoda:

40078971_291651671433405_1597061439871254528_n.jpg

Nämen vad är det här? Cigaretter? Det var ju inte bra. 

40066421_422935771444599_6679975597680099328_n.jpg

Jo, det var faktiskt bra! För det visade sig igår kväll att mina tagna polaroidbilder passade perfekt in i ett tomt cigarettpaket. Nu säger jag inte att man ska röka cigaretterna själv, men man kan med fördel snappa åt sig ett tomt paket eller två om man ser ett. Utfall att man vill ha ett ställe att förvara sina polaroidbilder. 

40144061_2134751083446837_7531669016931205120_n.jpg

Vilket jag gärna vill eftersom jag har en ny polaroidkamera! Har velat ha en sen Spice Girls släppte sin polaroidkamera , via mina panda-år då polaroiden var the shit och nu - ÄNTLIGEN - för ett par veckor sen klickade jag hem en från Adlibris. Inte en Spice Girls-version tyvärr, men en trevligt päronglassig variant. Jag har snusat kring dom en bra stund men inte riktigt känt mig unnig enough före jag fick ett presentkort från AE när jag slutade som täckte en del av priset och hux flux kändes det mycket lättare. 

40215283_1822668214496719_6531857500084371456_n.jpg

I går bestämde jag min för att inviga min nya leksak. Eftersom filmen är så pass dyr som den är till polaroidkameror (1€ per bild typ) tog jag bara med mig filmen jag hade i kameran, alltså sju bilder. Spöket här på bilden hade kombinerad avskeds- och ventzianskfest och här är hur det såg ut genom polaroidlinsen. 

40133592_854304114958501_2149531475521830912_n.jpg

Pär va så klart med. Och Beppe!

40129666_231519894197126_1209843127087529984_n.jpg

Jag har inte riktigt lärt mig alla finesser, eller ens några, ännu och det är ganska svårt att ta en snygg bild mörka augustikvällar. Men jag tycker ändå de är charmiga. Här försökte jag ta en bild av hela gänget. Nikko hade dukat upp utomhus i ett tält åt oss med mycket lyktor. Precis som det ska va. Rent estetiskt är nog venetziansk min absoluta favorithögtid. Det är liksom den bästa tiden på året med lite värme kvar, men mörkret som lagt sig. For u non-ostrobothnian readers: venetziansk eller villaavslutning som det också heter firas sista helgen i augusti som ett avsked till sommaren, traditionsenligt med fyrverkerier, lyktor och fashionabla lager-på-lager-looks med stickasockor i sandaler osv eftersom man absolut ska sitta utomhus men det egentligen är lite för kallt. Lite samma princip som kräftskivor skulle jag väl tro. 

40183424_2137315369868939_7120988032248840192_n.jpg

När Moa, Jennifer, Mikki och Val kom hade de med sig party-hattar åt hela gänget och därför ser vi ut som små tomtar på alla bilder. Andra saker folk hade med sig va bl a japanska värmepatches som man skulle klistra på insidan av kläderna. Såg ut som om en tepåse och en våtservett skulle fått barn och funkade oväntat bra. 

40142142_2107023492949318_782939337963601920_n.jpg

Och Mikki hade med sig Lobin! Kvällens gulligaste gäst. 

40069315_225188904828178_8963020143097544704_n.jpg

Förutom lyktor och raketer hade vi en lägereld och det var kanske det bästa! Vi satt runt den större delen av kvällen och lekte sanning eller konsekvens och sjöng. Det låter kanske lite konfirmationsläger men det va jättekul! Kanske hjälptes av vinflaskorna och shotglasen som skickades runt också. Bäst va ganska Beppe som fick som utmaning att "äta ett valfritt löv" och Pär som skulle ladda upp en film på sin instastory (om ni skyndar er kanske ni hinner se den!). 

40143658_2183584628639044_8403628222188617728_n.jpg

Det var meningen vi skulle sova där, men när möjligheten att åka hem dök upp var vi ganska snabba att hugga den. Jag tycker alltid det är asjobbigt att sova över nån annanstans än hemma, även om det är hos nån som man är så bekväm med som Nikko och hans föräldrar. 

Vi kom hem halv sex (HALV SEX) och jag hann knappt få av mig jackan (som luktade av elden = bra doft) innan jag somnade. Idag har jag varit så. himla. trött. Men det får det va värt! 

Nu behöver jag kanske så småningom köpa ett fotoalbum. Ett riktigt fotoalbum, tänk det. Det har jag inte haft på snart 20 år. 

 

En bra dag bara

När jag vaknade i morse trodde jag att den här dan skulle vara en helt vanlig torsdag - förutom att ❤️❤️PÄR❤️❤️ kommer hem ikväll då.  Det borde ju i och för sig firas med nationell flaggning och specialgjord bakelse, men i alla fall. 

Men!  Idag blev en särdeles trevlig torsdag! På lunchen fick jag meddelande av Jonne. Han bor i Tammerfors, men härstammar härifrån och har den bästa hälsa på-strategin: han säger aldrig på förhand när han kommer hit, utan skickar bara och frågar om man bjuder på kaffe hux flux. Bra överraskningsmoment i det. 

Så klart bjöd jag på kaffe och sen gick vi på loppis. Jag fyndade storartat! 

FullSizeRender.jpg

En Camilla Mickwitz-bok till Grim-lådan (har inrett lägsta lådan i vår byrå med saker åt Grim för extra fasterspoäng), älskar hennes illustrationer. Fem stycken exakt såna äggkoppar jag sökt efter, slet dom så snabbt till mig när jag såg dem att jag säkert sträckte nån muskel. Ska inviga dem i helgen på lördagsfrukosten tänkte jag. En turkos skål (heter det skål fast den är fyrkantig?) från Kockums emaljfabrik i Ronneby. Min favoritfärg på småprylar och geografisk anknytning till min favoritperson. Som gjort för mig, så klart. Och till sist en vinyl med inspelade tal av Lenin. Egentligen helt värdelöst, för jag kan ju ingen ryska, men det GÅR ju inte att motstå kommunism-kitsch. 

IMG_7243.JPG

Efter loppisvarvet var jag hungrig som en österbottnisk varg (too soon?) så jag bestämde att vi skulle testa falafeln på (ganska) nya Arabi Restaurant här i stan. Alltså lyckoruset i att det äntligen går att få falafel i Jeppis och att det dessutom är SUPERGOTT?! Betalade inte ens 8€ för jättestor (och god!) portion, värsta stora salladsbordet och världens bästa service. Jag lovar, är inte sponsrad av nån men är bara så glad över att det äntligen finns annat än två miljoner olika hamburgare i stan. Vi åt tills vi bara satt och stirrade in i väggen av mätthet. Se det som dagens tips! Ligger på Skutnäsgatan (i fd Lisas Pizza). 

IMG_7262.JPG

Och nu ligger jag och väntar på att Pär ska komma hem. När som helst nu. Här är ett par veckor gammal bild av oss som syrran just skickade åt mig. Våra miner är väldigt oss - jag som är misstrogen och sur och Pär som är gullig och pillemarisk.

Vilken trevlig dag ändå. 

Fyra bra frågor och fyra helt okej svar

Peppe gav mig en mängd uppslag/frågor när jag efterlyste såna och här har jag buntat ihop några av dem! Here goes: 

Gör en fiktiv regering med dina bästa (blogg)kompisar.

Shit, först tänkte jag att det här skulle vara väldigt mycket enklare än vad det var. Jag har en tendens att tänka för mycket på såna här frågor och ta det för allvarligt och jag kan inte låta bli att tänka ”tänk om det skulle bli så här, skulle allt gå åt helvete då?” Som att ett scenario där mina kompisar bara MÅSTE bilda regering och börja styra Finland nånsin skulle ske. Så med lätt sinne ska jag försöka göra det här som normala människor gör; utan att tänka på det för mycket.

Jag skulle så klart själv roffa åt mig statsminister-rollen, eller den är ju nästan nödvändig om jag ska bilda regering. Jag skulle eventuellt tröttna ganska snabbt på att gå i dräkt och vända papper och med varm hand ge över jobbet till Li Andersson, den finländska politiker jag litar mest på. Men före det skulle jag dela ut följande poster:

  • inrikesminister: min bokcirkelskompis Johanna. Hon har alltid massa bra idéer på att förbättra olika saker och olika system och jag vet att hon skulle se till de utsatta och svaga grupperna i samhället. Dessutom har hon jävlar anamma OCH diplomatisk läggning.
  • utrikesminister: som tack för dina rubrikförslag Peppe får du rollen som utrikesminister. Du verkar också vara världsvan och huvudet på skaft. 
  • kultur- och idrottsminister: kalla det nepotism eller jäv men så klart är det Pär, min Pär som blri det! Intresserad och engagerad i både kultur och idrott och med bra värderingar.
  • social- och hälsovårdsminister: Daniela! Aldrig träffat nån som brinner så för sitt jobb, som ändå faller inom ministeriets område.
  • miljöminister: min kompis Anna-Maija som av en händelse råkar vara Grön politiker och klok som en uggla. 
  • försvarsminister: Linnea serverar alltid de elegantaste och övertygande argumenten och skulle säkert kunna debattera sig ur en kris.
  • familje- och omsorgsminister: Catzo! Självskriven på den posten skulle jag vilja påstå.
  • arbets- och justitieminister: min syster Julia, den rättvisaste människan jag känner. 
  • kommunikationsminister: min kompis Hedda som jobbar på S&S. Maken till välorganiserad människa som får saker gjort OCH har stenkoll på sociala medier (för det är väl det kommunikationsministrande går ut på ellör?) finns inte. 
  • skolminister: Kaffepausen, så klart! 
  • finansminister: min kompis Lisen. Tror hon skulle ta från dom rika och ge till dom fattiga på ett föredömligt sätt!
  • partyminister: som statsminister kan jag väl komma på ministrar som behövs och jag tycker att min BFF Nikko ska bli hela Finlands partyminister, mest för att jag längtar efter en äkta festkväll med honom, det är så länge sen. 

OCH NU ORKAR JAG INTE KOMMA PÅ MER!!! Li, du får ta över och tillsätta som där tråkiga posterna jag inte kommer på ens. Keep it rödgrönt bara mmkay tack.

Du är 85 och en journalist gör ett stort reportage om dig, vad står det i det?

Det står att jag är just firat vår 56:e bröllopsdag med Pär. Vi är gamla och lite skröpliga så klart, men lugna på det där sättet man är när man vet döden är på G men det är ok för man har levt fulla liv. Bokhyllorna är fulla av böcker och manusskript, jag har just avslutat ett manus för teaterscenen, därav intervjun. Jag har fått de flesta nordiska stora litteraturprisen, eller i alla fall blivit nominerad. Första upplagan av Jaga Vatten är något av en raritet, dyr som stryk på andrahandsmarknaden. Jag har fortfarande långt hår, men det är kritvitt. Den unga journalisten frågar nervöst om hur det var i vår ungdom; om alla rykten stämmer och jag ler och svarar ärligt att visst, vissa rykten så. Det var några färgstarka år där på 20-talet. Många av mina närmsta vänner från den tiden är framgångsrika inom sina områden  och verkligen influerat vår samtid, kulturellt så klart men även politiskt. Journalisten drar paralleller till Bloomsbury-gruppen på sin tid, men jag viftar bort det. I mitten av intervjun tvingad jag avbryta eftersom Viola behöver laddas. ”Våra katter var två av de första som gjordes biomekaniska i Finland. Det är ju härligt att kunna ha kvar sina husdjur livet ut om man så vill, men Viola har fortfarande ett av de här äldre batterierna och håller inte för nåt.” 

Kanske hålls intervjun på vår sommarstuga, kanske den illustreras av en bild av mig när jag naken går för att bada eller nåt, Jörn Donner-style. 

Lista på bloggar du ALLTID läser.

I alla fall på datorversionen av blögga finns det en liten lista till höger med bloggar jag gillar och läser i Svenskfinland. Sen läser jag en del svenska, the usual typ: Sandra Beijer, Elsa Billgren, Flora Wiström, Kakan Hermansson, Brita Zackari, High five livet, Julia mitt i prick osv osv. Plus lite inredningsbloggar, lite modedito och en del skvaller, men inte lika regelbundet.

Ord du älskar/undviker.

”Utgång” i betydelsen en kväll på krogen. Vill slå vilt runt mig med ett basebollträ varje gång nån använder det. Tycker också det har gått inflation i ordet pepp, försöker undvika det själv, men ibland går det inte. 

Smaska är ett lika äckligt ord som aktivitet. Jag har också en bekant (DU VET VEM DU ÄR) som envisas med att säga gnaska och det är fan ännu värre. Jag har överlag lite svårt med ord som börjar på kn- eller gn-, det är nåt som inte stämmer i dem. Jag ser ord/text i färger (synestesi kallas det) och det är nåt med den kombinationen bokstäver jag inte får ihop. Jag tycker heller inte om -S och K i direkt kombination, speciellt inte inne i ett ord, vilket är lite konstigt eftersom S och K i sig själva är vackra och bra bokstäver. Men i conclusion - mothereffin GNASKA kanske är det vidrigaste ord som finns. 

Mitt favoritord är sveda, tycker det är perfekt. Blyerts är också snyggt, lite 30-taligt på nåt vis. Karmstol, mmm, det ligger bra i munnen. Tandkött är lite trevligt småäckligt. Sen gillar jag många dialektord, tycker t ex ejsmend är mycket finare än ensam. Vidfäälo är ett bra ord också som jag faktiskt inte riktigt vet finsvenskevarianten till. 

När katten är borta

Visserligen är båda katterna hemma, men min gode vän och livspartner Pär är i Sverige och hälsar på familjen den här veckan. Jag har en lista på grejer jag passar på att göra när jag är ensam hemma: äter tomatsås (Pär är allergisk), somnar med Netflix på i sängen och eeeh, ja. Det är väl det då. 

Men jag har också växt upp med två kvinnor som influerat mig ganska mycket. Varje gång pappa åker bort möblerar styvmorsan om. Eller målar om nåt rum. Och mamma snapchattar regelbundet nåt litet renoveringsprojekt hon kommit på en timme tidigare. Alltså är jag uppfostrad att tänka att A) man ska följa sina impulser angående heminredningen och B) det är bäst att göra det när man är ensam hemma. 

Ha det i bakhuvudet när jag berättar de senaste timmarnas händelseförlopp. Vid lunchtid på jobbet nämnde nån nåt om tapeter. En idé fick fäste. Två timmar senare hade jag köpt två rullar tapeter och ett par liter lim. Vår lilla fondvägg i köket skulle bli tapetserad!

FullSizeRender.jpg

Tog så klart ingen före-bild, men ni som är bekanta med vårt hem vet kanske den illblå väggen med Bibel-kartan på? Ni andra får nöja er med att föreställa er väggen bakom Viola i sin helhet.

Tack och lov är min syrra Lina hemma från Helsingfors den här veckan så jag tog henne till hjälp. Betalade henne i Chicken McNuggets. 

FullSizeRender.jpg

Jag förälskade mig handlöst i tapeterna i affären, men fick klassisk ”vad i helvete har jag gjort”-ångest när jag kom hem med rullarna. Fast min magkänsla ropar JA! så blir jag ändå värsta Thomas Tvivlaren och vet inte ens om jag tycker den är snygg alls plötsligt. Men va ska man göra? Lika bra att smätta upp skiten och hoppas på det bästa. 

FullSizeRender.jpg

Jag behövde inte oroa mig, redan efter första våden var självförtroendet tillbaka. Och kolla hur jävla SKITBRA det blev!!!!!!!!!!! Köket är som ett helt nytt kök.

 Det var förresten förvånansvärt enkelt att mönsterpassa och jag fick inte ett enda rage-anfall?! Det här är alltså andra gången jag tapetserar och förra gången hade jag hjälp av proffs-kompisar. Jublade när vi var klara (på typ en och en halv timme) och bestämde att jag och Lina genast skulle byta karriärer och starta inredningsfirma.

FullSizeRender.jpg

Skulle gärna låtsas som att jag hade tänkt hur bra tapeten skulle passa till lampan, men det är bara en väldigt lyckad slump, jag tänkte mest ”papegojor, ananaser, kul!”.

FullSizeRender.jpg

Det bästa med starka färger och mönster på väggarna är när det skymtar fram i ett dörrhål med vita väggar runt. Balans och allt det där.

IMAGE.JPG

Och vad Pär sa? Jo, han tyckte det blev fint. Jag hade tänkt hålla det hemligt och överraska honom vid hemkomsten, men om ni inte förstått det av det här inlägget redan så är jag 100% otålig så jag messade honom och erkände. och hur kan man hålla nåt så snyggt hemligt?! Går inte, måste ju instagramma skiten ur det asap.

Jag köpte också en bunke färg till gästrummet idag, så this inredningsblogg to be continued, hehe. OBS det var inte på impuls, hade tänkt måla redan när vi flyttade in och nu, ett år senare, är tiden inne. I’ll keep u posted.

Nu ska jag somna. Med Netflix på.

 

Alla mina liv i alla mina lådor

Ganska ofta får jag behov av att rensa och reda upp i alla mina lådor. Jag är inte pedant på nåt sätt, men det stör mig jättemycket om jag vet att en byrålåda eller en skåpdörr är stängd och det ser fint ut på ytan, men innehåller kaos. Det får mig att känna mig oärlig, som att jag kunde bli ertappad med nåt när som helst. Jag somnar med ett självgott leende på läpparna när jag vet att mina lådor och skåp är i ordning. Ingen ska få ta Ellen Strömberg på att hon inte har ordning i sina lådor!!!!

Vi har faktiskt jävligt många lådor. Både jag och Pär samlar på oss skit som inga andra, gränsen mellan våra lådor fulla med "charmig kuriosa" och medverkan i nästa säsong av Extreme Hoarders är bibelsidetunn. Kanske är det därför jag känner ett sånt nästan maniskt behov av att rensa och reda upp. Inbillad känsla av kontroll. 

Idag har vi haft som projekt att ta oss an byrålådorna. Det hela började i söndags när vi hamnade i ett litet vardagsgräl om ordningen i biblioteket. Vi är så pass förutsägbara att vi grälar om städning ibland, lol. Hur som helst så kom vi i grälets utebbande fas överens om att ordna upp i byrålådorna på den lediga dagen. Sagt och gjort, det gjorde vi. Det behövs nästan en hel dag för att göra sånt. Inte för att vi har riktigt så många lådor, men för att man fastnar. 

Och fastnade gjorde jag. 

Ni som följer mig på Instagram (god bless er goda smak) kanske redan har sett att min Instastory went crazy idag med tillbakablickar jag hittade i lådorna. Jag förlorade verkligen mig själv där i ett par timmar. Gamla foton, dagböcker och grejer jag tyckt varit värda att spara. Jag satt i skräddarställning på golvet med spillror av alla mina liv kring mig. För det är så jag tänker på det, som olika liv jag en gång levt. Människor man dejtat, människor man önskar man hade dejtat, människor man umgåtts med men mest människor man varit själv. 

Det är som med mina lådor, det här med mina olika liv. Jag har ett nästan tvångsmässigt behov av att vädra ur ibland. Ingen ska få ta mig på att jag inte säger hur det är, eller var då. Jag vill somna med ett självgott leende, vetandes att allt är out in the open. Eller allt och allt, men jag vill erkänna allt jag gjort, även när det varit dumt eller pinsamt. 

Jag tror man behöver en viss tid, ett visst avstånd för att kunna visa innehållet i alla lådor. Mycket av det jag suttit och bläddrat i idag är sånt som ni redan vet: hur hopplöst olycklig förälskad jag var (visserligen i olika personer men) hela tonåren. Fatta att jag suttit och transkriberat femtiotvå miljoner sidor dialoger MED UTMÄRKTA BETONINGAR i mina dagböcker från nån fest, där jag suttit och pratat med Honom med stort H. Ni vet om vännerna jag svikit och vännerna som svikit mig. Ni vet också att jag varit deprimerad i flera omgångar, ni vet ångesten och ni vet hur det tagit sig uttryck ibland; självskade- och ätstört beteende ibland annat. Jag tycker om att kunna dela med mig av sånt med er, jag tycker om att kunna prata om sånt som jag egentligen inte skulle vilja prata om. 

Men när jag satt och plockade i mina papper idag insåg jag att det finns så många liv kvar som jag aldrig vågat skriva nåt om alls. Saker jag gjort som är så otroligt svåra att erkänna, än idag. 

Ta den här bilden från kollaget där uppe t ex: 

IMG_5011.jpg

Jag är visserligen jätteung, jättedum, jättekär där på bilden, men jag är ju inte jättefull. Jag är ju helt enkelt jättestenad. 

Jag är 20 eller 21 på den där bilden och mannen bakom smileyn kommer snart krossa mitt hjärta många gånger om men också framkalla många såna där fnittringar ännu. Vi har, strax innan bilden är tagen, rökt en joint. Igen. 

Det slog mig när jag skrev "jättefull" och inte "jättehög" på min instastory att det här är verkligen en del av mitt liv, ett annat liv jag levt, som jag inte alls kan stå för. Så nu försöker jag tvinga mig att göra det. Ingen ska kunna ta Ellen Strömberg för att hon inte står för alla sina liv!!!

Det är så jobbigt att skriva om det här att hjärtat bultar i bröstkorgen när jag gör det. Kanske för att det är en sån infekterad och polariserad diskussion. Jag är så rädd att bli stämplad med ett stort rött "KNARKARE" i pannan. Känner ett behov av att verkligen poängtera att det är ganska många år sen jag senast rökte gräs och jag har inga planer på att göra det igen. 

Inte bara för att det är förknippat med dåliga relationer from the past, men för att jag till sist bara blev nojig och jävligt angstig av att röka på. Har man couchsurfat hos nån jävla tysk i Kreuzberg, blivit bjuden, tagit ett par drag och sen legat i hens soffa på en nyårsafton, oförmögen att prata eller röra sig på tre timmar för att man är så stenad så är man inte så sugen längre, hehe. 

Det har varit en del debatt kring weed den senast veckan, gnistan som startade det hela är SU:s förslag att avkriminalisera personligt bruk och innehav. Nu är jag varken nåt stort fan av SU eller weed för den delen, men jag är ett stort fan av att prata om saker och försöka närma sig varandra och jag tycker det är ett modigt och vidsynt förslag från SU.

Här i lilla Jeppis har diskussionen om knark gått het de senaste åren och med all rätt, vi har stora problem med ungdomar och droger här i stan, det är knappast nåt att hymla med. Det är bra att det tas på allvar, men diskussionen tenderar att bli så otroligt ensidig och demoniserande. Röker du gräs en gång så kommer du att sluta som Trainspotting-scenen där han dyker efter tabletter i den dra smutsiga toan. Eller så dör du, knall fall bara. 

Jag rekommenderar verkligen ingen att göra nåt utanför laglighetens gränser, speciellt inte som ung. Inte för att du kommer att dö, men för att du inte är färdigväxt ännu och gud vet att du inte ska mixtra med en växande kropp och hjärna. MEN faktum kvarstår att gräs faktiskt inte är livsfarligt alla gånger. Visst kan det få ditt omdöme att skifta och plötsligt sitter du och tycker att dreads vore en bra idé och visst kan du bli paralyserad i Berlin en nyårsafton MEN oftast så röker du ett par drag, har jätteroligt och kommer ur det helt okej, helt oskadd. Det här är inget reklaminlägg för nåt, jag tycker att gräs är ganska osympatiskt och okonstruktivt, i alla fall i det långa loppet, men jag kan inte sitta och ljuga och berätta skräckhistorier heller. 

För inte så länge sen pratade jag med en kompis om drogproblemen i Jeppis. Vi har båda så att säga experimenterat en del back inna dem days men vi var överens om att det har eskalerat enormt sen vi var unga här i stan. Min kompis, let's keep them nameless, sa en jävligt bra sak. Hen sa att man verkligen inte borde klumpa ihop gräs med andra, farligare droger. Säger man åt en ungdom att det är livsfarligt med gräs och ungdomen i fråga sen testar och inser att nej, det där var inte så farligt så ökar risken att man inte tror på nåt annat man hör sen. Man tror att inget annat som klassas som farligt faktiskt är farligt sen. Och det finns så jävla mycket som faktiskt är så farligt. Jag har aldrig testat nåt annat än gräs, men jag har sett på nära och längre håll vad andra droger kan göra med dig. Det är inte roliga saker alltså. 

Jag vill faktiskt inte välja nån sida alls i det här, men vill vi få tag i problemen så tror jag på att börja nyansera diskussionen, för det är faktiskt inte svart eller vitt. Jag tror vi måste börja lyssna på varandra och vi måste göra det enklare för ungdomar att våga prata om det. Ett sätt kunde kanske vara att avkriminalisera personligt bruk och innehav. 

Grejen är ju att de flesta av oss gör märkliga och ibland dumma val som unga. Det finns värre saker än att röka gräs, ganska mycket värre saker. Saker du inte blir stämplad för, kanske inte ens socialt, men definitivt inte i straffregistret. Jag vet att jag, som festande och gräsrökande 21-åring, hade mått bra av att kunna tala med nån om vad som hände, utan att behöva vara rädd för att bli dömd eller straffad. Jag kände att jag med mitt val att röka gräs hade valt sida. Jag hade valt svart framför vitt. Om man en gång gjort ett sånt val, i en fråga som är så polariserad, är det en jävligt stark känsla av att inte längre vara välkommen på andra sidan. Så stark, att jag ännu idag, som 30-åring (vars vilda valborg bestod av en extra kaffekopp efter klockan sex), drar mig för att erkänna det. Nu när det börjar vara så länge sen att det knappt räknas längre. Jag har ju gjort så mycket annat sen det här, jag är så många andra nu för tiden. 

Men om jag hade blivit fast då och straffad för det. Vad hade hänt då? Hur många liv skulle jag ha behövt leva och hur många lådor måste jag fylla med annat före det inte skulle ha räknats längre? Hade jag förseglat mitt dåliga val once and for all och aldrig känt mig eller ens varit välkommen på andra sidan? Hade jag ens blivit nån annan eller hade jag ännu varit 21 och fast på ett svartvitt foto?