Papp

Min pappa jagar. Jag tror det är hans bästa hobby. Han tycker också om att vara på sjön, spela gitarr och lyssna på musik. Han är också väldigt barnkär och envis som en get. Han tycker om jordnötter och snus. Han visslar ofta. Han har ett sjuhelvetes temperament. Men jakten; det är nog det jag tänker på först när jag tänker på pappa. Eller papp, som jag säger.

Papp har varje helg, varje höst så länge jag kan minnas  åkt ut i skogen och jagat. Eller åtminstone tittat till nån fälla eller nåt. 

Så länge jag kan minnas så har hans rutiner sett precis likadana ut. Skulle nån väcka mig i sömnen och be mig beskriva papps förberedande rutiner inför jaktmornarna skulle jag kunna rabbla dem som rinnande vatten. 

De svarta stövlarna (med gråa sockor hängande redo på skaften) står i källartrappan. Mössan - som han hade i 30 år, tills han för några år sen köpte en ny, precis likadan - ligger framme. Den gröna, vattentäta ryggsäcken med två fickor frampå står i kökssoffan. Den röda LA-radion står på laddning på köksbänken och kaffetermosen står färdig att fyllas.

På morgonen ska papp koka kaffe, fylla termosen och stoppa den i ryggsäcken. Han ska bre två smörgåsar; två ljusa semlor med ost och prickig korv. Eventuellt skinka. Smörgåsarna går utmärkt att förvara i en gammal brödpåse man knyter med en lös knut. Utöver det har han en påse Södermans mjuka pepparkakor och ett korvpaket med sig.

Allt packas ner i ryggsäcken, den av svett nästan styva mössan placeras på huvudet och fötterna träs först i de grå och under tårna lappade sockorna och sen i gummistövlarna, även dom lappade. 

Och så går han ut, sätter sig i bilen, tar eventuellt en Sisu eller Mynthon ur asken som alltid ligger i bilen (alltid lakrits-smak) och kör ut i skog och mark. Och gör vad man gör när man jagar.

De senaste åren har papp ibland när andan fallit på postat ett foto från en av sina jaktturer på instagram, som det här. Jag tog det med minst döda djur på.

Varje helg, varje höst. Precis samma sak.  

Jag och mina syskon retas gärna med papp om att man kunde ställa klockan efter honom. Han har jobbat på samma ställe längre än jag levt. Han dricker gärna en konjak framför fredagsunderhållningen på tv. På fredagseftermiddagarna svänger han in med sin Suzuki via kiosken och köper en lottolapp. Och varje helg, varje höst utförs rutinerna jag just beskrivit.

Nu kanske ni tänker att papp låter som en ganska tråkig man. Och förvisso - vill man ha spontanitet och överraskningar är det inte papp ni ska gå till.

Men jag skulle inte kalla papps förutsägbarhet tråkig. För det bästa med papp är nämligen just det att han - i åtminstone 31 år - gjort precis samma sak. Hur världen än ändrar och vart livet än far, så kan jag alltid räkna med papps två smörgåsar, korvpaket och Södermans mjuka pepparkakor.

Varje helg, varje höst.

Sylvi & Viola

Här är våra katter, Sylvi och Viola. De är två ytterst viktiga medlemmar i det Strömbergska- Jonassonska hushållet, så jag tänkte jag skulle presentera dem lite bättre idag. Fast, egentligen fick jag bara till så fina instagram-bilder av dem idag att jag tänkte jag måste mjölka det mesta möjliga ur dom.

Vi börjar med familjens nyaste tillskott. Sylvi hette egentligen Silvia när vi hämtade henne från Purmo, men vi ändrade det till Sylvia eftersom det sitter bättre i mun. Till vardags har det dock blivit Sylvi. Vi har haft Sylvi i nästan exakt ett år nu och vilket år det har varit. Hur många blommor har åkt i golvet, hur många hårband har blivit söndertuggade och hur många gånger har man vaknat av hennes små nålar till tänder i tårna? Sylvi driver mig till vansinne varje dag, men så kommer hon pipande och vill gosa och så glömmer jag bort allt och älskar henne hejdlöst igen.

Sylvi kommer i och för sig inte så ofta till mig, för hon är helt klart Pärs katt. Hon ligger gärna i hans famn när han jobbar och väcker honom gärna med att stå och pussa honom i ansiktet. Gulliga saker som Sylvi gör är att hon gömmer sig under täcket i sängen när man dammsuger och att hon låter som en duva när hon rör sig. Hon tycker om att krypa in i olika väskor och påsar och hennes favoritleksak är egentligen allt, men mina hårband är speciellt roliga. Hon klättrar också obehindrat precis som hon vill. Hon är regelbundet upp på våra bokhyllor, på våra köksskåp och på hatthyllan.

Viola är familjens självklara matriark, som jag delat liv med längst av alla i hela fyrklövern. Viola kom till mig som liten fluffboll för snart sex år. Under åren har hennes personlighet så klart utvecklats och fördjupats och åldrats, de första åren var hon en lika galen som vilken kattunge som helst, men de senaste åren har hon blivit en lugn, lat och allt igenom självgod katt. Viola är definitivt mer min katt, tror inte det händer nånsin att Viola självmant skulle lägga sig i Pärs knä. Jag kan däremot sällan sätta mig utan att hon lägger sig som en kurrande värmedyna i famnen på mig. Pär säger att Viola är opålitlig, men jag skulle inte säga hon är värre än nån annan katt som är van att få som hon vill.

Viola är har alldeles för mycket värdighet för att leka speciellt mycket längre, men om ett buntband dyker upp är hon inte allt för omöjlig. Dessutom är ju den dagliga sprängmarschen med Sylvi genom lägenheten nästintill obligatorisk, där de turas om att jaga varann. Förr kunde hon apportera leksaker, men det går inte att göra utan att Sylvi lägger sig i längre, så jag vet faktiskt inte om hon kan det längre. Viola har nån del maine coon-blod i sig och är därför ganska fluffig och lång. Dessutom har hon lite hundliknande egenskaper, hon möter mig alltid vid dörren när jag kommer hem (det gör iofs Sylvi numera också) och följer gärna med när man gör nåt på ett sätt jag inte upplevt att andra katter gjort.

Gemensamt för båda katterna är att de är väldigt snälla och ordentliga. De rör aldrig mat man ställt fram, de går alltid på lådan och tuggar aldrig på sladdar. Så om man bortser från sånt som man får räkna med som kattägare: blomkrukor i golven ibland, sönderklösta möbler, hår på/i allt och omöjligheten att nån gång få göra nåt ifred utan att nån kommer och buffar med nosen och vill ha uppmärksamhet, så har vi riktigt trevliga innekatter. De kommer relativt bra överens, mycket maktkamper mellan varven, men det är sällan allvarligt.

Jag har svårt att föreställa mig ett hem utan katter och för mig är de lika viktiga som vilka familjemedlemmar som helst. Okej, att jag kanske inte skriker och tar Pär i nackskarven om han gör nåt jag inte tycker om men vad jag vill ha sagt att de är väldigt viktiga för mig. Jag skäms lite över att jag är så svag för dem och ofta pratar babyspråk med dem OCH kallar dem “mammas lilla bebisarna”. Och köper julklappar åt dem. Pär är inte heller så förtjust i när jag kallar honom pappa när jag pratar med katterna hehehe men lite sånt får man ta.

Tycker vi avslutar dagens kattiga inlägg med denna klassiker. Gonatt!

bild från runeberg.org

Shake it like a polaroid picture

Ni kanske vill höra om min venetzianska afton? Ja men visst, varsågoda:

Nämen vad är det här? Cigaretter? Det var ju inte bra. 

Jo, det var faktiskt bra! För det visade sig igår kväll att mina tagna polaroidbilder passade perfekt in i ett tomt cigarettpaket. Nu säger jag inte att man ska röka cigaretterna själv, men man kan med fördel snappa åt sig ett tomt paket eller två om man ser ett. Utfall att man vill ha ett ställe att förvara sina polaroidbilder. 

Vilket jag gärna vill eftersom jag har en ny polaroidkamera! Har velat ha en sen Spice Girls släppte sin polaroidkamera , via mina panda-år då polaroiden var the shit och nu - ÄNTLIGEN - för ett par veckor sen klickade jag hem en från Adlibris. Inte en Spice Girls-version tyvärr, men en trevligt päronglassig variant. Jag har snusat kring dom en bra stund men inte riktigt känt mig unnig enough före jag fick ett presentkort från AE när jag slutade som täckte en del av priset och hux flux kändes det mycket lättare. 

I går bestämde jag min för att inviga min nya leksak. Eftersom filmen är så pass dyr som den är till polaroidkameror (1€ per bild typ) tog jag bara med mig filmen jag hade i kameran, alltså sju bilder. Spöket här på bilden hade kombinerad avskeds- och ventzianskfest och här är hur det såg ut genom polaroidlinsen. 

Pär va så klart med. Och Beppe!

Jag har inte riktigt lärt mig alla finesser, eller ens några, ännu och det är ganska svårt att ta en snygg bild mörka augustikvällar. Men jag tycker ändå de är charmiga. Här försökte jag ta en bild av hela gänget. Nikko hade dukat upp utomhus i ett tält åt oss med mycket lyktor. Precis som det ska va. Rent estetiskt är nog venetziansk min absoluta favorithögtid. Det är liksom den bästa tiden på året med lite värme kvar, men mörkret som lagt sig. For u non-ostrobothnian readers: venetziansk eller villaavslutning som det också heter firas sista helgen i augusti som ett avsked till sommaren, traditionsenligt med fyrverkerier, lyktor och fashionabla lager-på-lager-looks med stickasockor i sandaler osv eftersom man absolut ska sitta utomhus men det egentligen är lite för kallt. Lite samma princip som kräftskivor skulle jag väl tro. 

När Moa, Jennifer, Mikki och Val kom hade de med sig party-hattar åt hela gänget och därför ser vi ut som små tomtar på alla bilder. Andra saker folk hade med sig va bl a japanska värmepatches som man skulle klistra på insidan av kläderna. Såg ut som om en tepåse och en våtservett skulle fått barn och funkade oväntat bra. 

Och Mikki hade med sig Lobin! Kvällens gulligaste gäst. 

Förutom lyktor och raketer hade vi en lägereld och det var kanske det bästa! Vi satt runt den större delen av kvällen och lekte sanning eller konsekvens och sjöng. Det låter kanske lite konfirmationsläger men det va jättekul! Kanske hjälptes av vinflaskorna och shotglasen som skickades runt också. Bäst va ganska Beppe som fick som utmaning att "äta ett valfritt löv" och Pär som skulle ladda upp en film på sin instastory (om ni skyndar er kanske ni hinner se den!). 

Det var meningen vi skulle sova där, men när möjligheten att åka hem dök upp var vi ganska snabba att hugga den. Jag tycker alltid det är asjobbigt att sova över nån annanstans än hemma, även om det är hos nån som man är så bekväm med som Nikko och hans föräldrar. 

Vi kom hem halv sex (HALV SEX) och jag hann knappt få av mig jackan (som luktade av elden = bra doft) innan jag somnade. Idag har jag varit så. himla. trött. Men det får det va värt! 

Nu behöver jag kanske så småningom köpa ett fotoalbum. Ett riktigt fotoalbum, tänk det. Det har jag inte haft på snart 20 år. 

En bra dag bara

När jag vaknade i morse trodde jag att den här dan skulle vara en helt vanlig torsdag - förutom att ❤️❤️PÄR❤️❤️ kommer hem ikväll då.  Det borde ju i och för sig firas med nationell flaggning och specialgjord bakelse, men i alla fall. 

Men!  Idag blev en särdeles trevlig torsdag! På lunchen fick jag meddelande av Jonne. Han bor i Tammerfors, men härstammar härifrån och har den bästa hälsa på-strategin: han säger aldrig på förhand när han kommer hit, utan skickar bara och frågar om man bjuder på kaffe hux flux. Bra överraskningsmoment i det. 

Så klart bjöd jag på kaffe och sen gick vi på loppis. Jag fyndade storartat! 

En Camilla Mickwitz-bok till Grim-lådan (har inrett lägsta lådan i vår byrå med saker åt Grim för extra fasterspoäng), älskar hennes illustrationer. Fem stycken exakt såna äggkoppar jag sökt efter, slet dom så snabbt till mig när jag såg dem att jag säkert sträckte nån muskel. Ska inviga dem i helgen på lördagsfrukosten tänkte jag. En turkos skål (heter det skål fast den är fyrkantig?) från Kockums emaljfabrik i Ronneby. Min favoritfärg på småprylar och geografisk anknytning till min favoritperson. Som gjort för mig, så klart. Och till sist en vinyl med inspelade tal av Lenin. Egentligen helt värdelöst, för jag kan ju ingen ryska, men det GÅR ju inte att motstå kommunism-kitsch. 

Efter loppisvarvet var jag hungrig som en österbottnisk varg (too soon?) så jag bestämde att vi skulle testa falafeln på (ganska) nya Arabi Restaurant här i stan. Alltså lyckoruset i att det äntligen går att få falafel i Jeppis och att det dessutom är SUPERGOTT?! Betalade inte ens 8€ för jättestor (och god!) portion, värsta stora salladsbordet och världens bästa service. Jag lovar, är inte sponsrad av nån men är bara så glad över att det äntligen finns annat än två miljoner olika hamburgare i stan. Vi åt tills vi bara satt och stirrade in i väggen av mätthet. Se det som dagens tips! Ligger på Skutnäsgatan (i fd Lisas Pizza). 

Och nu ligger jag och väntar på att Pär ska komma hem. När som helst nu. Här är ett par veckor gammal bild av oss som syrran just skickade åt mig. Våra miner är väldigt oss - jag som är misstrogen och sur och Pär som är gullig och pillemarisk.

Vilken trevlig dag ändå. 

Fyra bra frågor och fyra helt okej svar

Peppe gav mig en mängd uppslag/frågor när jag efterlyste såna och här har jag buntat ihop några av dem! Here goes: 

Gör en fiktiv regering med dina bästa (blogg)kompisar.

Shit, först tänkte jag att det här skulle vara väldigt mycket enklare än vad det var. Jag har en tendens att tänka för mycket på såna här frågor och ta det för allvarligt och jag kan inte låta bli att tänka ”tänk om det skulle bli så här, skulle allt gå åt helvete då?” Som att ett scenario där mina kompisar bara MÅSTE bilda regering och börja styra Finland nånsin skulle ske. Så med lätt sinne ska jag försöka göra det här som normala människor gör; utan att tänka på det för mycket.

Jag skulle så klart själv roffa åt mig statsminister-rollen, eller den är ju nästan nödvändig om jag ska bilda regering. Jag skulle eventuellt tröttna ganska snabbt på att gå i dräkt och vända papper och med varm hand ge över jobbet till Li Andersson, den finländska politiker jag litar mest på. Men före det skulle jag dela ut följande poster:

• inrikesminister: min bokcirkelskompis Johanna. Hon har alltid massa bra idéer på att förbättra olika saker och olika system och jag vet att hon skulle se till de utsatta och svaga grupperna i samhället. Dessutom har hon jävlar anamma OCH diplomatisk läggning.
• utrikesminister: som tack för dina rubrikförslag Peppe får du rollen som utrikesminister. Du verkar också vara världsvan och huvudet på skaft. 
• kultur- och idrottsminister: kalla det nepotism eller jäv men så klart är det Pär, min Pär som blri det! Intresserad och engagerad i både kultur och idrott och med bra värderingar.
• social- och hälsovårdsminister: Daniela! Aldrig träffat nån som brinner så för sitt jobb, som ändå faller inom ministeriets område.
• miljöminister: min kompis Anna-Maija som av en händelse råkar vara Grön politiker och klok som en uggla. 
• försvarsminister: Linnea serverar alltid de elegantaste och övertygande argumenten och skulle säkert kunna debattera sig ur en kris.
• familje- och omsorgsminister: Catzo! Självskriven på den posten skulle jag vilja påstå.
• arbets- och justitieminister: min syster Julia, den rättvisaste människan jag känner. 
• kommunikationsminister: min kompis Hedda som jobbar på S&S. Maken till välorganiserad människa som får saker gjort OCH har stenkoll på sociala medier (för det är väl det kommunikationsministrande går ut på ellör?) finns inte. 
• skolminister: Kaffepausen, så klart! 
• finansminister: min kompis Lisen. Tror hon skulle ta från dom rika och ge till dom fattiga på ett föredömligt sätt!
• partyminister: som statsminister kan jag väl komma på ministrar som behövs och jag tycker att min BFF Nikko ska bli hela Finlands partyminister, mest för att jag längtar efter en äkta festkväll med honom, det är så länge sen. 

OCH NU ORKAR JAG INTE KOMMA PÅ MER!!! Li, du får ta över och tillsätta som där tråkiga posterna jag inte kommer på ens. Keep it rödgrönt bara mmkay tack.

Du är 85 och en journalist gör ett stort reportage om dig, vad står det i det?

Det står att jag är just firat vår 56:e bröllopsdag med Pär. Vi är gamla och lite skröpliga så klart, men lugna på det där sättet man är när man vet döden är på G men det är ok för man har levt fulla liv. Bokhyllorna är fulla av böcker och manusskript, jag har just avslutat ett manus för teaterscenen, därav intervjun. Jag har fått de flesta nordiska stora litteraturprisen, eller i alla fall blivit nominerad. Första upplagan av Jaga Vatten är något av en raritet, dyr som stryk på andrahandsmarknaden. Jag har fortfarande långt hår, men det är kritvitt. Den unga journalisten frågar nervöst om hur det var i vår ungdom; om alla rykten stämmer och jag ler och svarar ärligt att visst, vissa rykten så. Det var några färgstarka år där på 20-talet. Många av mina närmsta vänner från den tiden är framgångsrika inom sina områden  och verkligen influerat vår samtid, kulturellt så klart men även politiskt. Journalisten drar paralleller till Bloomsbury-gruppen på sin tid, men jag viftar bort det. I mitten av intervjun tvingad jag avbryta eftersom Viola behöver laddas. ”Våra katter var två av de första som gjordes biomekaniska i Finland. Det är ju härligt att kunna ha kvar sina husdjur livet ut om man så vill, men Viola har fortfarande ett av de här äldre batterierna och håller inte för nåt.” 

Kanske hålls intervjun på vår sommarstuga, kanske den illustreras av en bild av mig när jag naken går för att bada eller nåt, Jörn Donner-style. 

Lista på bloggar du ALLTID läser.

I alla fall på datorversionen av blögga finns det en liten lista till höger med bloggar jag gillar och läser i Svenskfinland. Sen läser jag en del svenska, the usual typ: Sandra Beijer, Elsa Billgren, Flora Wiström, Kakan Hermansson, Brita Zackari, High five livet, Julia mitt i prick osv osv. Plus lite inredningsbloggar, lite modedito och en del skvaller, men inte lika regelbundet.

Ord du älskar/undviker.

”Utgång” i betydelsen en kväll på krogen. Vill slå vilt runt mig med ett basebollträ varje gång nån använder det. Tycker också det har gått inflation i ordet pepp, försöker undvika det själv, men ibland går det inte. 

Smaska är ett lika äckligt ord som aktivitet. Jag har också en bekant (DU VET VEM DU ÄR) som envisas med att säga gnaska och det är fan ännu värre. Jag har överlag lite svårt med ord som börjar på kn- eller gn-, det är nåt som inte stämmer i dem. Jag ser ord/text i färger (synestesi kallas det) och det är nåt med den kombinationen bokstäver jag inte får ihop. Jag tycker heller inte om -S och K i direkt kombination, speciellt inte inne i ett ord, vilket är lite konstigt eftersom S och K i sig själva är vackra och bra bokstäver. Men i conclusion - mothereffin GNASKA kanske är det vidrigaste ord som finns. 

Mitt favoritord är sveda, tycker det är perfekt. Blyerts är också snyggt, lite 30-taligt på nåt vis. Karmstol, mmm, det ligger bra i munnen. Tandkött är lite trevligt småäckligt. Sen gillar jag många dialektord, tycker t ex ejsmend är mycket finare än ensam. Vidfäälo är ett bra ord också som jag faktiskt inte riktigt vet finsvenskevarianten till. 

När katten är borta

Visserligen är båda katterna hemma, men min gode vän och livspartner Pär är i Sverige och hälsar på familjen den här veckan. Jag har en lista på grejer jag passar på att göra när jag är ensam hemma: äter tomatsås (Pär är allergisk), somnar med Netflix på i sängen och eeeh, ja. Det är väl det då. 

Men jag har också växt upp med två kvinnor som influerat mig ganska mycket. Varje gång pappa åker bort möblerar styvmorsan om. Eller målar om nåt rum. Och mamma snapchattar regelbundet nåt litet renoveringsprojekt hon kommit på en timme tidigare. Alltså är jag uppfostrad att tänka att A) man ska följa sina impulser angående heminredningen och B) det är bäst att göra det när man är ensam hemma. 

Ha det i bakhuvudet när jag berättar de senaste timmarnas händelseförlopp. Vid lunchtid på jobbet nämnde nån nåt om tapeter. En idé fick fäste. Två timmar senare hade jag köpt två rullar tapeter och ett par liter lim. Vår lilla fondvägg i köket skulle bli tapetserad!

Tog så klart ingen före-bild, men ni som är bekanta med vårt hem vet kanske den illblå väggen med Bibel-kartan på? Ni andra får nöja er med att föreställa er väggen bakom Viola i sin helhet.

Tack och lov är min syrra Lina hemma från Helsingfors den här veckan så jag tog henne till hjälp. Betalade henne i Chicken McNuggets. 

Jag förälskade mig handlöst i tapeterna i affären, men fick klassisk ”vad i helvete har jag gjort”-ångest när jag kom hem med rullarna. Fast min magkänsla ropar JA! så blir jag ändå värsta Thomas Tvivlaren och vet inte ens om jag tycker den är snygg alls plötsligt. Men va ska man göra? Lika bra att smätta upp skiten och hoppas på det bästa. 

Jag behövde inte oroa mig, redan efter första våden var självförtroendet tillbaka. Och kolla hur jävla SKITBRA det blev!!!!!!!!!!! Köket är som ett helt nytt kök.

 Det var förresten förvånansvärt enkelt att mönsterpassa och jag fick inte ett enda rage-anfall?! Det här är alltså andra gången jag tapetserar och förra gången hade jag hjälp av proffs-kompisar. Jublade när vi var klara (på typ en och en halv timme) och bestämde att jag och Lina genast skulle byta karriärer och starta inredningsfirma.

Skulle gärna låtsas som att jag hade tänkt hur bra tapeten skulle passa till lampan, men det är bara en väldigt lyckad slump, jag tänkte mest ”papegojor, ananaser, kul!”.

Det bästa med starka färger och mönster på väggarna är när det skymtar fram i ett dörrhål med vita väggar runt. Balans och allt det där.

Och vad Pär sa? Jo, han tyckte det blev fint. Jag hade tänkt hålla det hemligt och överraska honom vid hemkomsten, men om ni inte förstått det av det här inlägget redan så är jag 100% otålig så jag messade honom och erkände. och hur kan man hålla nåt så snyggt hemligt?! Går inte, måste ju instagramma skiten ur det asap.

Jag köpte också en bunke färg till gästrummet idag, så this inredningsblogg to be continued, hehe. OBS det var inte på impuls, hade tänkt måla redan när vi flyttade in och nu, ett år senare, är tiden inne. I’ll keep u posted.

Nu ska jag somna. Med Netflix på.

Alla mina liv i alla mina lådor

Ganska ofta får jag behov av att rensa och reda upp i alla mina lådor. Jag är inte pedant på nåt sätt, men det stör mig jättemycket om jag vet att en byrålåda eller en skåpdörr är stängd och det ser fint ut på ytan, men innehåller kaos. Det får mig att känna mig oärlig, som att jag kunde bli ertappad med nåt när som helst. Jag somnar med ett självgott leende på läpparna när jag vet att mina lådor och skåp är i ordning. Ingen ska få ta Ellen Strömberg på att hon inte har ordning i sina lådor!!!!

Vi har faktiskt jävligt många lådor. Både jag och Pär samlar på oss skit som inga andra, gränsen mellan våra lådor fulla med "charmig kuriosa" och medverkan i nästa säsong av Extreme Hoarders är bibelsidetunn. Kanske är det därför jag känner ett sånt nästan maniskt behov av att rensa och reda upp. Inbillad känsla av kontroll. 

Idag har vi haft som projekt att ta oss an byrålådorna. Det hela började i söndags när vi hamnade i ett litet vardagsgräl om ordningen i biblioteket. Vi är så pass förutsägbara att vi grälar om städning ibland, lol. Hur som helst så kom vi i grälets utebbande fas överens om att ordna upp i byrålådorna på den lediga dagen. Sagt och gjort, det gjorde vi. Det behövs nästan en hel dag för att göra sånt. Inte för att vi har riktigt så många lådor, men för att man fastnar. 

Och fastnade gjorde jag. 

Ni som följer mig på Instagram (god bless er goda smak) kanske redan har sett att min Instastory went crazy idag med tillbakablickar jag hittade i lådorna. Jag förlorade verkligen mig själv där i ett par timmar. Gamla foton, dagböcker och grejer jag tyckt varit värda att spara. Jag satt i skräddarställning på golvet med spillror av alla mina liv kring mig. För det är så jag tänker på det, som olika liv jag en gång levt. Människor man dejtat, människor man önskar man hade dejtat, människor man umgåtts med men mest människor man varit själv. 

Det är som med mina lådor, det här med mina olika liv. Jag har ett nästan tvångsmässigt behov av att vädra ur ibland. Ingen ska få ta mig på att jag inte säger hur det är, eller var då. Jag vill somna med ett självgott leende, vetandes att allt är out in the open. Eller allt och allt, men jag vill erkänna allt jag gjort, även när det varit dumt eller pinsamt. 

Jag tror man behöver en viss tid, ett visst avstånd för att kunna visa innehållet i alla lådor. Mycket av det jag suttit och bläddrat i idag är sånt som ni redan vet: hur hopplöst olycklig förälskad jag var (visserligen i olika personer men) hela tonåren. Fatta att jag suttit och transkriberat femtiotvå miljoner sidor dialoger MED UTMÄRKTA BETONINGAR i mina dagböcker från nån fest, där jag suttit och pratat med Honom med stort H. Ni vet om vännerna jag svikit och vännerna som svikit mig. Ni vet också att jag varit deprimerad i flera omgångar, ni vet ångesten och ni vet hur det tagit sig uttryck ibland; självskade- och ätstört beteende ibland annat. Jag tycker om att kunna dela med mig av sånt med er, jag tycker om att kunna prata om sånt som jag egentligen inte skulle vilja prata om. 

Men när jag satt och plockade i mina papper idag insåg jag att det finns så många liv kvar som jag aldrig vågat skriva nåt om alls. Saker jag gjort som är så otroligt svåra att erkänna, än idag. 

Ta den här bilden från kollaget där uppe t ex: 

Jag är visserligen jätteung, jättedum, jättekär där på bilden, men jag är ju inte jättefull. Jag är ju helt enkelt jättestenad. 

Jag är 20 eller 21 på den där bilden och mannen bakom smileyn kommer snart krossa mitt hjärta många gånger om men också framkalla många såna där fnittringar ännu. Vi har, strax innan bilden är tagen, rökt en joint. Igen. 

Det slog mig när jag skrev "jättefull" och inte "jättehög" på min instastory att det här är verkligen en del av mitt liv, ett annat liv jag levt, som jag inte alls kan stå för. Så nu försöker jag tvinga mig att göra det. Ingen ska kunna ta Ellen Strömberg för att hon inte står för alla sina liv!!!

Det är så jobbigt att skriva om det här att hjärtat bultar i bröstkorgen när jag gör det. Kanske för att det är en sån infekterad och polariserad diskussion. Jag är så rädd att bli stämplad med ett stort rött "KNARKARE" i pannan. Känner ett behov av att verkligen poängtera att det är ganska många år sen jag senast rökte gräs och jag har inga planer på att göra det igen. 

Inte bara för att det är förknippat med dåliga relationer from the past, men för att jag till sist bara blev nojig och jävligt angstig av att röka på. Har man couchsurfat hos nån jävla tysk i Kreuzberg, blivit bjuden, tagit ett par drag och sen legat i hens soffa på en nyårsafton, oförmögen att prata eller röra sig på tre timmar för att man är så stenad så är man inte så sugen längre, hehe. 

Det har varit en del debatt kring weed den senast veckan, gnistan som startade det hela är SU:s förslag att avkriminalisera personligt bruk och innehav. Nu är jag varken nåt stort fan av SU eller weed för den delen, men jag är ett stort fan av att prata om saker och försöka närma sig varandra och jag tycker det är ett modigt och vidsynt förslag från SU.

Här i lilla Jeppis har diskussionen om knark gått het de senaste åren och med all rätt, vi har stora problem med ungdomar och droger här i stan, det är knappast nåt att hymla med. Det är bra att det tas på allvar, men diskussionen tenderar att bli så otroligt ensidig och demoniserande. Röker du gräs en gång så kommer du att sluta som Trainspotting-scenen där han dyker efter tabletter i den dra smutsiga toan. Eller så dör du, knall fall bara. 

Jag rekommenderar verkligen ingen att göra nåt utanför laglighetens gränser, speciellt inte som ung. Inte för att du kommer att dö, men för att du inte är färdigväxt ännu och gud vet att du inte ska mixtra med en växande kropp och hjärna. MEN faktum kvarstår att gräs faktiskt inte är livsfarligt alla gånger. Visst kan det få ditt omdöme att skifta och plötsligt sitter du och tycker att dreads vore en bra idé och visst kan du bli paralyserad i Berlin en nyårsafton MEN oftast så röker du ett par drag, har jätteroligt och kommer ur det helt okej, helt oskadd. Det här är inget reklaminlägg för nåt, jag tycker att gräs är ganska osympatiskt och okonstruktivt, i alla fall i det långa loppet, men jag kan inte sitta och ljuga och berätta skräckhistorier heller. 

För inte så länge sen pratade jag med en kompis om drogproblemen i Jeppis. Vi har båda så att säga experimenterat en del back inna dem days men vi var överens om att det har eskalerat enormt sen vi var unga här i stan. Min kompis, let's keep them nameless, sa en jävligt bra sak. Hen sa att man verkligen inte borde klumpa ihop gräs med andra, farligare droger. Säger man åt en ungdom att det är livsfarligt med gräs och ungdomen i fråga sen testar och inser att nej, det där var inte så farligt så ökar risken att man inte tror på nåt annat man hör sen. Man tror att inget annat som klassas som farligt faktiskt är farligt sen. Och det finns så jävla mycket som faktiskt är så farligt. Jag har aldrig testat nåt annat än gräs, men jag har sett på nära och längre håll vad andra droger kan göra med dig. Det är inte roliga saker alltså. 

Jag vill faktiskt inte välja nån sida alls i det här, men vill vi få tag i problemen så tror jag på att börja nyansera diskussionen, för det är faktiskt inte svart eller vitt. Jag tror vi måste börja lyssna på varandra och vi måste göra det enklare för ungdomar att våga prata om det. Ett sätt kunde kanske vara att avkriminalisera personligt bruk och innehav. 

Grejen är ju att de flesta av oss gör märkliga och ibland dumma val som unga. Det finns värre saker än att röka gräs, ganska mycket värre saker. Saker du inte blir stämplad för, kanske inte ens socialt, men definitivt inte i straffregistret. Jag vet att jag, som festande och gräsrökande 21-åring, hade mått bra av att kunna tala med nån om vad som hände, utan att behöva vara rädd för att bli dömd eller straffad. Jag kände att jag med mitt val att röka gräs hade valt sida. Jag hade valt svart framför vitt. Om man en gång gjort ett sånt val, i en fråga som är så polariserad, är det en jävligt stark känsla av att inte längre vara välkommen på andra sidan. Så stark, att jag ännu idag, som 30-åring (vars vilda valborg bestod av en extra kaffekopp efter klockan sex), drar mig för att erkänna det. Nu när det börjar vara så länge sen att det knappt räknas längre. Jag har ju gjort så mycket annat sen det här, jag är så många andra nu för tiden. 

Men om jag hade blivit fast då och straffad för det. Vad hade hänt då? Hur många liv skulle jag ha behövt leva och hur många lådor måste jag fylla med annat före det inte skulle ha räknats längre? Hade jag förseglat mitt dåliga val once and for all och aldrig känt mig eller ens varit välkommen på andra sidan? Hade jag ens blivit nån annan eller hade jag ännu varit 21 och fast på ett svartvitt foto? 

So no-one told you life was gonna be this way *handklapp*

Ska man ändå prata friends så ⤴️

När Pär flyttade hit så insåg jag hur svårt det är att hitta vänner som vuxen, om du (som Pär som frilansar) saknar fast arbetsplats eller studieplats. Var hittar man vänner då? Nu ska jag inte måla upp Pär som världens ensammaste människa, han har lyckats bygga upp en helt bekantskapskrets och nästla sig in i min på ett väldigt naturligt och smärtfritt sätt. Men det är svårt alltså, det tar tid.

Jag tycker ofta också att det är svårare att våga fråga om en kompisdejt än en ”vanlig” dejt, även om det kanske inte borde vara så. Vänskapsförhållanden har man ofta längre än romantiska förhållanden, eller det kräver kanske ett större engagemang på många sätt och vis. Det är också helt okej att säga efter en misslyckad romantisk dejt att det inte klickade, men det är svårare att erkänna att man inte klickade som kompisar. Om nån inte ens vill ha dig som kompis - vad är du då? Av samma anledning är det också svårare att tacka nej till en kompisdejt tycker jag. Det känns som ett sånt enormt NEJ TACK. Men det är klart man ska göra det om det känns så. Man har aldrig nån skyldighet att göra nånting alls med nån annan i dejtsammanhang, kompis eller ej. Hur som helst tycker jag vi är alldeles för dåliga på att kompisdejta i det här landet.

Men hur gör man om man vill kompisdejta nån då?

Jag tror att man bara ska fråga. Idag är det ju enkelt att börja följa nån på Insta, skicka friend request på Facebook eller adda på Snap eller vad ungdomarna nu gör idag. Där igenom kan man ju börja likea nåt, kanske kommentera nånting och om man sen vågar, fråga om personen vill gå på en kaffe eller så. Eller om man har nåt gemensamt intresse, planera dejten kring det ”vill du träffas och skriva tillsammans nån dag?” ”Ska vi spela Magic nån gång?” ”Såg du att dom hade den och den filmen på bio nu, har ingen att gå med - vill du gå?”. Det är alltid bra att komma med ett konkret förslag, att bara säga ”ska vi träffas nån gång?” är onödigt vagt. Alternativt kan du börja prata med människan online om nåt relevant och utveckla en slags nätvänskap först för att sen föreslå IRL-häng.

Sen så får man ju vara medveten om att personen kanske inte vill/hinner/orkar lära känna nån ny. Det ska man inte ta personligt - hur kan det vara personligt när dom inte känner dig? Du känner ju inte heller den andra personen väldigt bra; kanske hen har anledningar att inte hänga hen inte vill delge dig? Så där är det. Man kan heller inte tvinga nån eller försöka guilt trippa nån into vänskap. Kanske du har byggt upp en onödigt bra bild av personen du uppvaktar i huvudet? Ni kanske inte alls skulle klicka? Man kan ju alltid trösta sig med det om det inte funkar.

OBS! Kom ihåg att inte börja utnyttja dig själv när du kompisdejtar. Det är lätt att säga ”DU KAN FÅ MIN!” om en kompis-crush pratar om hur gärna hen skulle vilja ha en egen Harry Potter-trollstav. Gör inte det (om du inte ändå tänkt slänga den typ)! Det är orättvist både mot dig som blir utan trollstav och mot kompis-crushen blir ”skyldig” dig nåt då.

Det finns så många föreställningar om hur en bra vänskap ska vara. Vi har kommit ganska långt när det gäller att dekonstruera - eller i alla fall plocka ner från piedestalen - det romantiska förhållandet. Ingen tycker du är konstig om du dejtar runt eller har krav på din livspartner. Kanske ingen egentligen tycker du är konstig om du byter vänner lite då och då, men jag har känt skam kring det där. Det är liksom fulare att göra slut med en vän än med en partner.

Jag har nära vänner jag haft i över 25 år. Jag har nära vänner jag haft i mindre än 5 år. Jag har vänner jag pratar dagligen med och vänner jag pratar med en gång i året. Jag har många vänner, från flera olika tider i livet. Vissa tider har jag inga vänner kvar alls från. Jag har dumpat vänner och jag har varit den som blivit dumpad.

Jag fick en fråga av en journalist förra veckan om vänskap. Om vad den svåraste utmaningen för en vänskap är. Jag svarade tid, men jag vet inte om jag håller med om det längre, eller jag vet kanske inte riktigt vad jag menade med det tbh. Men jag lämnade att fundera på vänskaper efter det. I Jaga Vatten är Rakel och Hanna vänner som borde ha gjort slut men ändå hänger ihop. Av gammal vana och av invanda, bekväma hierkier. Jag tänker att dom båda två är snälla, bra människor egentligen, men att de inte låter varandra vara något annat än det dom ”alltid” varit.

Jag har skämts ganska mycket för att jag bytit vänner så många gånger. Att jag har haft svårt att hålla i dem jag umgicks med nångång eller som mycket yngre. Jag jar skämts för att det varit så fula slut på vissa vänskaper. Jag har tänkt många gånger att det måste va nåt fel på mig, att jag måste vara den elakaste, värsta vännen nånsin. Och det kanske jag är, det kan inte jag vara the judge over.

Men jag vill inte skämmas längre, för jag tror faktiskt jag är en helt okej vän.

Jag är ju helt okej med att jag prövat mig fram i mina romantiska förhållanden. Jag har de där oskyldiga ihop-varanden från lågstadiet, högstadiets första hångel, one night standsen, de helt fel destruktiva försöken, det korta dejtandet som aldrig riktigt lyfte och de där som man alltid haft ett gott flirtöga till men aldrig mer än så. Och så till slut då; det som jag inbillar mig är helt rätt, livet ut. Många av dem tänker jag tillbaka på med nån slags värme, många blir jag glada av att se idag. Men vissa blir jag bara arg eller kallsvettig av att påminnas om.

Det är en ganska brokig historia men det är seriöst helt fine by me. Jag skulle aldrig komma på att förebrå mig själv för att ha gjort slut, sagt upp kontakten eller blivit dumpad. Det ger ju mina memoarer lite innehåll, jag ångrar egentligen ingenting av det. Fan va härligt avslappnad jag är till mig själv, hinner jag tänka före jag inser att jag inte ALLS tänker så när det gäller vänner.

Kanske är det där jag skrev i början, att det är skämmigare att inte vara önskad ens som vän, men egentligen - vadå ENS som vän? Varför uppmuntras vi inte till att vara precis lika picky när det gäller våra vänner som våra partners? EGENTLIGEN.

Jag säger inte att man ska kasta bort vänner bara för att eller att det finns ett egenvärde i att ömsa vänkrets då och då. Men lika lite finns det nödvändigtvis ett egenvärde i att hålla fast vid en barndomsvän, bara för att. Man är ju inte en konstant genom livet, eller man kan ju hoppas att man inte är det. Och i samma veva som vi konstaterar att vi är dåliga på att kompisdejta kan vi också passa på att konstatera att vi är för dåliga på att göra kompis-slut i det här landet.

Men hur gör man om man vill göra slut med en kompis då?

Först kanske du måste analysera varför du vill göra slut. De flesta anledningar är helt okej (förutom kanske rena mobbar-orsaker såsom att du tycker att din vän är för ocool eller nåt), men behöver ni nödvändigtvis göra slut? Eller behöver ni bara reda upp nåt som ligger mellan er? Kanske ni bara behöver hitta ett annat sätt att umgås på?

Jag tror inte heller på relationer av något slag som inte går igenom rough patches eller där personerna i relationen inte grälar ibland sinsemellan. Det är inte nödvändigtvis tecken på att nåt är fel. Folk som lever nära varandra kommer irritera varandra ibland och det är normalt att tycka sin kompis suger mellan varven. Så länge dagarna när du tycker hen är bäst är flera.

Många gånger behöver man inte göra slut med vänner. Det gäller kanske främst förhållanden som du kanske inte mår jättebra av men som du nödvändigtvis inte mår dåligt av heller. De relationer som inte är meant to be rinner ganska ofta ut i sanden av sig själv och det är ganska skönt och trösterikt, för det kan va ganska jobbigt att göra slut. Speciellt om man har många gemensamma vänner och är insyltade i varandras liv, som man ofta är. Man kan bra låta nån relation som tär på en låta fade out, man behöver inte alls vara superdramatisk och kall; man bara lägger mindre och mindre energi på det. Det här är kanske enklare i vuxen ålder när - LETS FACE IT - man aldrig hinner upprätthålla några vänskaper alls HEHEHEHEHE.

Om det är en situation där du behöver ha Samtalet så ska du, om det bara är möjligt, försöka sköta det snyggt. Du kan inte göra det och känna dig snäll där och då, men är det en dålig relation så är det det snälla i längden, för er båda. Du måste nog va hård och säga som det är och du får räkna med att du kommer såra vännen i fråga, speciellt om hen inte känner för att göra slut. Du kanske måste räkna med att bli sårad också. Jag säger försök håll det snyggt, men det är ganska svårt. Du får nog förbereda dig på att det inte blir kul och att du kommer va ledsen och arg, för det är man ju ofta i olika omgångar. Men det är fan så mycket bättre än att gå runt i en relation du mår asdåligt av.

För vet du vad som händer om du går runt i en relation du mår asdåligt av? Jo, du mår inte bara asdåligt, du blir ett svin mot den andra också.

Jag ångrar t ex inga kompisrelationer som tagit slut, jag tror det har varit bäst för alla inblandade, men jag ångrar hur vissa har tagit slut. Jag borde ha gjort det snyggare, varit ärligare och sagt hur det kändes istället för att snacka skit bakom ryggen och sen bli den som blev dumpad. Det ångrar jag verkligen. Det är inte schysst MEN det är också jävligt störigt, för då lämnar man med en känsla av att vara den som gjorde fel. Det är kanske inte viktigt att få sista ordet, men det är störigt när man aldrig fick säga sin version. Och det är inte alltid säkert att din kompis fattar att hen varit/är svinig mot dig.

Är det en riktigt skitvän så är det faktiskt okej att säga precis som det är och inte ta den mogna vägen ut. Du får skrika och du får vara arg. Det är också okej.

Oavsett hur uppbrottet blir så ska du komma ihåg att det är viktigt att sörja också. Antagligen har du haft roligt nån gång med den här vännen också. Man kan sörja de stunderna utan att vilja ha tillbaka vännen. Nutidsmänniskan kan nämligen ha två tankar i huvudet samtidigt och det ger dig inte mindre rätt att vara arg eller sårad för att de minns de där fina stunderna. Och de fina stunderna kommer alltid va fina, även om det blev skit sen.

Min poäng med det här jättelånga inlägget har jag glömt för längesen, men jag tror det var att det är okej att byta vänner ibland. Att aktivt jobba på att hitta nya. Och dumpa gamla när det behövs. Det här är kanske först och främst riktat mot mig själv. Vi borde tillåtas kompisdejta och kompisdumpa oftare. Det blir nästan alltid bättre när man vågar göra endera.

Det är så klart superfint om man hittar sin bästis redan i dagis och sen är bästa vänner livet ut. Lika fint som när pensionärer firar guldbröllop. Det är få förunnat och värt åtminstone en Allers-artikel tycker jag. Jag har som sagt också ett par  vänner jag haft i 25+ år. Det är fint, jag hoppas vi kan fira guldbröllop när vi är typ... 57? Men man ska nog inte förebrå sig själv för att inte alla vänner blir livslånga. Det finns ett sånt starkt strävsamt ideal häromkring och visst är det fint att va strävsamt. Men så jävla fint är det ändå inte. Det finns andra finare saker man kan va. Typ en bra vän. Och det är svårt att va en bra vän när man mår dåligt.

Man - JAG - behöver inte skämmas för att jag inte mått så bra i vissa relationer och på ett eller annat sätt avslutat dem. Jag skulle skämmas mer om jag höll fast vid nånting jag inte mådde bra av, bara för att. Vänskap ska man ju må bra av, det är ju sist och slutligen därför det finns.

14 bilder som jag är taggad i på Instagram

Än en gång tyr jag mig till min favoritapp för att hitta luck-innehåll. Idag tänkte jag att vi skulle ta en titt på ett urval bilder jag blivit taggad i under min tid på Insta. Jag säger urval, för mnia vänner är flitiga användare av sociala medier och det fanns långt mer än 14 att välja på. Dessutom finns det så sju-hu-ukt mycket fula bilder av mig Insta att ni skulle inte tro det. Jag brukar ju alltid orera om vikten av att se sitt eget utseende i vitögat och bla bla bla, men jag orkade faktiskt inte rada upp 14 bilder från förra året, när mitt hår är på utväxt och jag mådde piss pga hormonkur. Orkar inte. Så här är ett urval, med några fula men de flesta ganska fina bilder på mig som min homies har tatt. Vi börjar:

Får mig att längta till sommar och poolbad med Heidi. Det är alltså jag som är Loch Ness-monstret där i bakgrunden. Herregud vad vi skrattade den här dagen för övrigt. Tänk vad ett par simglasögon kan göra.

När jag och Nikko peakade som Halloween-utklädare och radarpar och klädde ut oss till varandra. Det här var alltså före Nikkos STORA SVEK när han flyttade ifrån mig.

Jag och Ronja på rave för ett par år sen. Ville mest ha med den här bilden för att min sminkning och skuggorna gör att jag litelite liknar Silvana Imam, right? *önsketänk*
 

Jag, Björn och Nikko på vernissage. Av min och Björns pose misstänker jag det här är några glas in i kvällen. Minns det här som en otroligt rolig kväll, men minns inte alls vad som hände eller vad vi gjorde så jag kan ha fel.

Den här jättefina bilden av mig har Ida-Lina tagit när vi lunchade i Helsingfors en sommar. Tycker så om allt i den här bilden, jag ser så glad och fräsch ut. Jag var mitt inne i semestern och det här är bara några dagar innan Pär kom och hälsade på första gången, så jag har magen full av fjärilar.

Jag och Ellu som vunnit musikquizen och dricker vinstdrinkar med fashionabla attityder. Och är det Pär som skymtar där bakom? Ser så ut.

Jag (och massa andra) på Feministisk Färbannelsesalong som Catzo ordnade på AE för nåt år sen. Det var riktigt mitt i den där jobbiga hormonkurvan och hårväxten. Usch.

När Jutta och Juri var hemma hos oss på kyrkkaffe efter julottan förra året. Här mår jag bättre MEN SE PÅ HÅRET. Aldrig mer klippa kort, aldrig! Annars mysig känsla i denna bild, hoppas kunna gå i julotta i år igen.

När jag medverkade i bröllopsmagasinet Blomstrande bröllop med en liten text fick jag och de andra medverkanden illustrationer gjorda av oss. Qt.
 

När jag och Pär lekte i en megastorsnödriva på vägen hem en gång.

Och när vi badade i somras i vad kroppsspråket antyder var iskallt vatten. Jag är igen, Loch ness-monstret i bakgrunden.

När jag och Mia-Irene var i London på Harry Potter-nördresa. Så roligt!

 

Jag och Pär (igen...) hemma hos Emma och Veronika i Malmö. Skulle inte jag vara i klädd i vad som ser ut som en psykadelisk pyjamas så skulle den här bilden vara skitfin. Ljuset och kompositionen och färgerna. I januari kommer förresten Emma, barnboksförfattare och barndomsvän till Pär hit och hälsar på, det ska bli kul!
 

Den här, något suddiga bilden från min 30-årsfest får avsluta paraden. Grattis Ronja, det verkar som att du fotar mig mest. Tycker annars att de här bilderna visar ett ganska bra tvärsnitt av mitt liv. Eller njäe, det här är ju mest bara de roliga delarna av mitt liv. Men ändå. Det här är ganska mycket jag.

Nästa vecka är det julafton hörni!!!!!!

Min söndag: krämpor, kompisar och pappa, förstås

Vaknade sent sent eftersom vi gick och la oss fyra efter helkväll med Rappakalja, musicerande och prat hos pappas. Den här vyn är inte från imorse tyvärr, utan tidigare i veckan när det var fint ljus.

Facetimeade med birthday boy Nikko och hans nyagamla kämppis Ellu över frukosten. Jepp, det är sant; de bor båda i Helsingfors nu. Jag för ju nån slags outtalad kamp mot urbanisering och migrationen till Helsingfors, men det är känns som ett nederlag varje gång en kompis flyttar ditåt. Liksom I’m all 4 att mina babies ska bo var de mår bäst, men min envisa övertygelse om att det MÅSTE gå att bo här och leva ett värdigt och fullgott och stimulerande liv känns så bräcklig såna gånger. Nästan alla mina bästa vänner bor i Helsingfors, Köpenhamn och Malmö numera. Det är ju kul att alltid ha folk att besöka men ååååh vad jag kan sakna det där oplanerade hängandet som bara kan uppstå när man inte behöver skriva in i kalendern att man ska ses. Ligga och fisa i varsin ända av soffan framför repriser av Sex and the City typ. Inte känna att man måste FÅ UT MESTA MÖJLIGA NU FÖR VEM VET NÄR MAN SES IGEN.

Det är också en av de få nackdelarna med att va vuxen - att vänskapsrelationer buffas ner på prioriteringslistan. Alla har så mycket med hus och barn och partners och jobb och gym och kurser att minsta lilla fika kräver excel-scheman och planering i en månad på förhand. Och jag är inte bättre! Hinner och orkar så sällan umgås som förr.

Hur som helst, det var mysigt att prata med Nikko och Ellu. Turd Floor <3

Sen satt jag i pyjamas och söndagsfrisyr och läste en god stund. Läste Någon hatar oss igen av Blaue Frau; alltså Sonja Ahlfors och Joanna Wingren. Det är fragment ur deras Messenger-konversationer tillsammans med illustrationer och kollage av Johan Isaksson. Den kan delvis läsas som en grafisk roman och delvis lite som poesi och ibland bara som klockrena oneliners, repliker som ringar in tankar jag själv haft så precist att jag nästan hajar till. En tragikomisk odyssé i ett fullständigt deprimerande patriarkalt landskap kunde jag kalla det. Eller ba en fittigt bra bok. Varför har jag aldrig sett nå Blaue Frau-föreställning?! Det känns inte som att jag har nån bra ursäkt. 

Så här såg jag ut utan bok. Om ni tycker jag sitter snett på nåt sätt så är det för att jag har ont i högra axeln. Det har varit ganska definierande för min söndag, har mått och mår märkligt illa pga axlajäveln. Tror det är nån inflammation pga många långa oergonomiska timmar framför datorn på senast. Allt för konsten. Och krämporna - den andra nackdelen med vuxenlivet. 

Firade givetvis far på farsdag och blev serverad kaffe och värkmedicin av styvmorsan. Mycket tacksamt, känns faktiskt lite bättre nu. 

Den givna huvudpersonen vid alla familjesammankomster nu för tiden. Visst var det pappas dag, men det är svårt att konkurrera ut en ettåring i gullighet. Sorry för det gula ljuset i bilderna, men det är så mörkt numer- äh, who am I kidding, jag är bara inte en bra fotograf. Sorry.

Vi hann med ett varv pidro, jag och papp vann en förkrossande seger mot brorsan och Richie. 

Sen spelade Grim och faffa på årets farsdagspresent - en bättre begagnad keyboard. Papp har ett visst musikintresse och har en handfull gitarrer redan, så vi tyckte att ett komplement i form av klaviaturinstrument kunde va på sin plats.  

Och nu ligger jag här i sängen igen med min bok och smälter en halloumiburgare. Hämtade mat på Angelicas på vägen hem och det var gott + precis lagom trevlig betjäning. Ni vet vad menar; artigt och glatt men inte... svenskt. ”Men Gud vad fina, var hittade du dom?” som jag fick höra i Urban Outfitters en gång när jag kom till kassan med kylskåpsmagneter eller vad det var. Jesus, DU jobbar här, inte jag. Fast det sa jag inte. Jag stammade fram nåt om övre våningen tror jag.

 Imorgon är det ny vecka. Jag har deadline för ny version av manuset. SKÖNT. Vill ha bekräftelse på att jag gjort nåt. Att ha en redaktör är som att va tonårskär. Man skulle vilja prata med dem hela tiden, man kommer på sig själv att namedroppa dem lite för ofta, man överanalyserar varje stavelse dom skriver, man försöker spela sval.  

Nu ska jag treat myself till ett varmt omslag på axeln. Vi hörs nästa vecka!