Ligger mest och läser, jag mår varken bättre eller sämre. Känns som att jag inte kan göra nåt annat än vänta till tisdan. Hade gärna gått ut och typ hängt i snön, men bara tanken på att halka hastigt gör att det stramar till i äggstocken eller vad fan det är som gör ont. Ja, det är väl det då.
Det Kroppsliga
Bakelse av bajs
Dagen började med sjukhusbesök, eftersom jag haft helt för jävliga smärtor i äggstocksområdet i ett par dagar och det inte gått om. Vet fortfarande inte vad det är, men är sjukskriven med smärtstillande tills tisdag när jag ska träffa en gynekolog. Allt gör ont och jag kan inte nysa, hosta, kissa, sitta, gå, böja på mig, stå rakt eller typ nåt annat utan att det gör ont. Jag mår bara sjukt dåligt och är så jävla trött, känns som att jag inte sovit på. Och så fick LittSkap-antologin en svidande dålig recension i Husis idag. Som körsbär på den stora bakelse av BAJS som är mitt liv just nu. Jag kan heller inte gråta utan att det gör ont. Tack och lov är det På Spåret-säsongsstart ikväll, annars hade jag stoppar huvudet i ugnen.
Allt jag inte minns (för att jag inte sovit på hundra år)
Ibland i perioder, när jag är stressad eller orolig, lider jag av sömnsvårigheter. Kanske ingen skräll, för vilken nutidsmänniska gör inte det, men just nu är jag mitt inne i en sån period och när man är kallsvettig av trötthet är det svårt att inte känna sig unik. Oftast tar det sig uttryck i att jag vaknar i vargtimmen och inte kan somna om. Ibland är det mardrömmar och sömnparalyser. De här perioderna har sällan pågått längre än ett par veckor, så de brukar sällan hinna påverka mig så där jättemycket. Värsta som brukar hända är att jag försover mig, vilket jag hatar, men som jag lärt mig ta som en indikator att jag borde ta det lugnt en tid.
Den här gången har jag inte kunnat somna om kvällarna, vilket är lite ovanligare. Det var ett under att jag inte bara däckade av ren och skär utmattning igår kväll efter ett par nätter med två timmars sömn, jag kunde liksom känna hur sömnbristen rev och slet i kroppen. Min kropp skriker efter sömn, men huvudet går på högvarv. Så jävla onödigt/obehagligt/irriterande. Jag har bestämt att i natt s k a jag sova, om så jag ska slå mig själv medvetslös. Bra anti-tips: se sömn som en prestation och stressa upp dig när du inte får tag i den :) :) :) :) :) :)
I natt förde min insomnia i alla fall något gott med sig, jag plockade äntligen upp Allt jag inte minns från nattduksbordet och läste den.
Alltså. Alltså. ALLTSÅ!!!!
Ni måste nästan läsa den, den är så proppfylld med fina formuleringar och lakoniska på pricken-beskrivningar att jag nästan blir arg. Det är en otroligt vacker berättelse om vänskap och kärlek SAMTIDIGT som det är en skarp samhällsskildring SAMTIDIGT som det är fascinerande essä om minnen och vilken otillförlitlig (eller?) berättare ens eget minne är SAMTIDIGT som den är så där sjukt opretentiöst poetisk SAMTIDIGT som det är en sorgesång över en död vän. M a o ALLT som är bra i en och samma bok.
Jonas Hassen Khemiri är den typ av favoritförfattare som får mig att känna mig som en hormonstinn bibliotekarie med igenimmade glasögon, för jag vill bara stanna folk på gatan och trycka hans böcker i händerna på främlingar och berört viska fram "den här kommer ändra ditt liv". Ibland tror jag att orsaken till att jag överhuvudtaget skriver är för att avståndet mellan mig och Jonas ska krympa så att vi en dag kunde dricka en öl som (vågar inte skriva vänner) kollegor och prata om världen. JAG BJUDER, JONAS.
Så läs den är ni snälla. Eller så viftar ni bort min entusiasm som en sömnberövad galnings desillusionerade skitprat. Det är heeelt förståeligt. Mvh sleep free since 93.
Ugh.
Här på bloggen har det rått stiltje i snart en vecka, men det har sin högst naturliga förklaring. Jag blev däckad av monstermensen from hell. När jag inte varit illamående och paralyserad av smärta och mensvärk, har jag varit illamående och zombiefierad av receptbelagda smärtstillande. Jag har även förlorat så mycket blod att det är ett under att jag går rakt. Min mensvärk har blivit bättre med åren (har t ex inte svimmat på ett par år) och nu för tiden är jag ibland nästan normalfungerande även under mensen, vilket var helt otänkbart som tonåring. Men så ibland, som en fläkt från svunna tider, blir jag lamslagen av min egen kropp. Men nu är jag ute på andra sidan. Hej världen, jag har saknat dig.
Hej allmänheten,
vill bara förtydliga en sak. Jag tar inte illa upp om du säger ordet fet eller tjock framför mig. Du behöver inte ängsligt snegla mot mitt håll. Det är okej, jag är fullt medveten om att jag är tjock. Eller fet. Det är när du börjar snegla ängsligt och framför allt när du ursäktar ditt ordval eller försöker släta över som jag blir... Tja, jag skulle inte sträcka mig så långt så jag skulle säga ledsen, men lite trött kanske, för det är då du avslöjar vad du lägger för värde i ordet. Som att du just råkade kalla nån nåt fult. För det är inte fult att vara tjock. Det är lika fult som att vara smal. Tycker du att jag och andra tjocka är fula, ja då måste du ju få tycka det. Men jag vill att du ska fundera på varför du tycker det. Och när vi ändå är in på ämnet; sluta säga "nämen, du är ju inte tjock" om jag kallar mig själv det. För det är liksom lite samma grej, då sätter du lika med-tecken mellan tjock och ful. Kallar jag mig ful får du gärna protestera, men låt mig vara tjock.
Tack och hej.
Feeling sick
Tack så hemskt mycket för alla fina kommentarer till mitt senaste inlägg. Jag blev inte blyg av den översvallande uppmärksamheten, men jag har varit sjuk och sängliggande i vad som känns som större delen av februari. Igår var jag till en läkare (igen...) och mitt infektionsvärde var skyhögt och mina lungor rosslar, så nu går jag på tio dagars monsterkur antibiotika. Jag är van med att vara sjuk, men som jag känt mig i helgen vill jag aldrig mer känna mig. Jag har frossat så att jag fått duscha flera gånger per dag i skållhett vatten (därför har min röda hårfärg också bleknat och jag är numera lite tomatspy-blond), hela kroppen har värkt, inge mat jag äter smakar nåt, jag blir yr om jag står upp för länge, jag har haft svårt att andas och när jag hade som högst feber låg jag och grät och yrade. Nu har jag inte lika hög feber längre, så det är jag tacksam för. Annars mår jag ganska bajs ännu. Tack till alla som hjälpt mig, handlat och städat och ringt. Utan er skulle jag ha hoppat ner från balkongen för länge sen.
https://www.youtube.com/watch?v=SCfdlUv22vU
Hej och hej då skatteåterbäringen!
I år gick en stor del av min skatteåterbäring till den här lilla godbiten, väskan från Watch your back-kollektionen. Det finns säkert 1000 praktiskare och bättre saker jag kunde ha lagt pengarna på, mendet här var absolut det roligaste och snyggaste sättet. Jag köpte också årets första julklapp idag, kan av uppenbara skäl inte säga åt vem, eftersom vi har Secret Santa-system i familjen. Kan bara säga att jag är jävligt nöjd med det. Jag är en ganska så bra presentgivare, speciellt om presentmottagaren är mig själv, MOHAHAHAHAHA.
Ryggskott
Ber om att få återkmoma när jag kan röra mig utan att gråta. Ni kan läsa om mitt jobb HÄR istället så länge.
En gåta
Vad har förhöjd temperatur, hostar och värker i öronen? Ledtråd: det är nån i det här rummet. Vaknade med 39 grader i lördags och på den vägen är det. Hatar att vara sjuk. HATAR.
Them new babies
Så här ser mina nya babies ut, mina Nikes jag köpte i Köpenhamn. Är så jävla nöjd med dem, de är så fina OCH dessutom var de 30 % off. Ska ta äkta bildbevis nån dag, men jag har inte orkat ladda om kameran efter semestern än. Ni får bara så lov att lita på mig när jag säger att jag har ett sånt par på fötterna just nu. Älskar sneakers-trenden, mina trötta servitörsfötter jublar. Och mitt estetiska sinne, för det är ju så jäkla snyggt med sneakers. Visst, visst, visst?
Nu måste jag köpa födelsedagspresent åt en två-åring. Jag gissar att en vinflaska inte kommer på fråga, heh.