But first - let’s take a selfie

FullSizeRender.jpg

Det här bilden är tagen för sju år sen, den dök upp på min Timehop här om dagen. Det låter inte så länge - Sju år så där, det är väl ingenting. Men herregud så mycket som har hänt.  

Jag minns våndan av att ta bilder av mig själv, eller se bilder av mig själv överhuvudtaget. Jag var helt säker på att jag var en ful människa som inte gör sig på bild. Alltså säker på det sättet som man är på att gräset är grönt och himlen är blå. Det var bara så det var.

Blir nästan arg på att jag inte hade vett att uppskatta min felfria hy, mitt hår som ser otroligt glansigt och friskt ut och min stora, karaktärsfulla näsa. Det här är ju inte en bra bild på det sättet; posen och icke-skärpan skvallrar om att det här tagen före selfiens definitiva intåg. Men jag är ju ganska göllig på bilden.

Jag har upprepade gånger nämnt selfiens betydelse för mitt självförtroende. Tack vare selfien har jag inte bara lärt mig vad mina vinklar är och vilka miner som funkar för att jag ska se normalbegåvad ut på bild (ett stort leende är inte en av dem). Men förutom att jag lärt mig hur jag fota mig själv för att bli så pleasing om möjligt för the male gaze, så har jag också vant mig vid mitt utseende. Jag har sett mitt ansikte ut alla möjliga vinklar; smickrande och osmickrande. Jag har fotat mig själv när jag varit glad, ledsen, arg, full, sjuk, kär, sminkad och osminkad. Jag har lärt mig att det är så jag ser ut och jag har omfamnat det, även de gånger när jag tycker  bilden blev bajs. Blir du ful på en selfie står dig tusende åter. 

Ett mantra som jag också regelbundet återkommer till är ”folk har ju sett mig i verkligheten”. Oavsett hur ful eller hur snygg jag är på en bild så ser jag ju ut som jag gör irl, det kommer man ju inte ifrån. Och så är looks faktiskt inte allt, hur slitet det än låter.

IMAGE.JPG

Här är en selfie från skrivande stund. Smutsigt hår, glåmigt bakfyllefejs, inget filter och sneda brillor. Jag är samma människa som på förra bilden, men massor har ändrat. Jag är lite fetare, lite äldre, lite mindre glow i skinnet men väldigt mycket gladare och nöjdare. 

Framtiden versus det förflutna

Det här med att försöka få den här bloggen att se ut som man vill och få arkivinläggen att komma i rätt ordning får mig att tänka på en låt av ett mina absoluta hatband: Bo Kaspers Orkester. Den där som går nånting i stil med "fullkomligt kaaaaaos". Det är ju inte en direkt angenäm känsla och fan vet om jag inte ska bara skita i hur arkivet ser ut och fokusera på framtiden. Inläggen finns ju där, det är det viktiga. Jag har mejlat customer care här på Squarespace och dom säger bara att jag måste manuellt sitta och ändra publiceringsdatumen för VARJE inlägg, det vill säga, fyra års skrivande. Och när jag har suttit och ändrat ett par inlägg så börjar alltid sidan lagga och jag vet inte... Är det här värt det? En del av mig säger: självklart, det är ju hela din blogg vi pratar om, men en annan, mycket mer otålig sida av mig säger: fuck it. Hur skulle ni göra?

Förutom bloggbestyr är november en månad jag redan ser fram emot ska komma mot ett slut. Har så in i röven mycket att göra. Jag försöker att stay tacksam, för det är ju ändå saker jag vill göra; skriva böcker, planera grejer på jobbet och ansöka om stipendier. Men när det hopar sig som det gör atm så sitter tacksamheten långt inne ibland.

23192086_10155257872319107_641484669_o.jpg

Försöker koppla bort ibland med t ex familjehäng och hudvård. Mamma och Nortti är här den här veckan, mamma fyllde 50 förra veckan och Nora har höstlov så i firandets tecken kom dom hit. Jag och Nora har lagt ansiktsmasker, ätit Makupala och sett Paradise Hotel om kvällarna, enkelt men effektivt.

23224549_10155257872349107_711277690_o.jpg

Annars försöker jag hänga med de här två ludna bestarna så mycket som möjligt. Få saker har sån välgörande effekt som en varm kurrande katt på magen. Viola och Sylvi har dessutom börjat komma ganska bra överens nu, så det är en riktig fröjd att se dem gosa tillsammans. Där emellan hänger dom sig åt sånt katter gör mest - jagar varandra i hundra kilometer i timmen, springa på väggarna (en morgon när jag kom upp hängde faktiskt alla tavlor på en vägg snett, vet ej vad som hänt) och håra ner allt.

Ja, jag vet inte. Tycks inte få nån riktig ro i bloggsjälen med arkivet upp och ner. Måste kanske ändå försöka göra nåt åt det.

Ursäkta röran, vi bygger om

Som ni säkert märkt är arkivet på plats nu, men totalt i fel ordning och vissa inlägg finns två gånger och aaaaaaaarhgh, mitt blodtryck har varit på farligt hög nivå hela eftermiddagen och kvällen och jag vet inte. Vi kanske måste ha det så här en tid. Jag är ju också total analfabet när det kommer till tekniska grejer. Har hysteri-messat Linnea och Julia hela kvällen och mejlat Caleb på Customer Care och neeej, vet ni vad. Nu ska jag se Paradise Hotel och inte tänka på bloggen på en stund.

Hej och välkomna!

Du hittade hit! Välkommen!
Här står vi nu då.

23157663_10155255129074107_907360861_o.jpg

Det här är ju inget märkvärdigt, vi fortsätter väl som vanligt? Det här var vad jag skrev om flytten på Sevvan:

Jag sa ju att det skulle smälla idag, men jag kanske överdrev lite. Det är inte så mycket en smäll som ett litet skutt, ett hopp eller på sin höjd en mattarbomb (typ en kinapuff för you swedish readers). Idag flyttar jag nämligen min blogg - till helt egen domän.

Ni ba jaha, vad det allt? Ja, det var allt. Jag fattar att det inte känns som en så big deal för er som bara behöver försöka memorera en ny URL (bffellen.com, bffellen.com, bffellen.com), men för mig känns det som att flytta hemifrån för första gången. Jag har bara legat på Sevvan ett och ett halvt år, men det är verkligen här min blogg vuxit upp. Jag har bloggat i över tio, kanske närmare femton år, men det tog ända till nu före jag hittade vad jag ska göra. Jag hade nog kanske inte hittat det utan Sevendays. Jag hade knappast vunnit årets blogg, jag hade knappast fått sommarprata, jag hade knappast känt att jag har nån slags karriär på
G tack vare min blogg om det inte hade varit för just Sevendays.

Det är fortfarande jag som producerat innehållet och det är jag gnetat ihop till vad jag har idag, men att bli upplockad på Sevendays var som att plötsligt hamna i en nerförsbacke efter en lång, lång rak sträcka med tidvis motvind. Plötsligt läste folk min blogg. Läste och kommenterade och engagerade och gillade.

Jag vet att ni tror eller kanske till och med hoppas att det ska ligga nån slags dramatik bakom det här, eller att jag sitter på en massa dirt, men det gör jag inte. Det är bara det att det börjar bli dags för mig att flytta hemifrån. Det kommer säkert bli stökigt till en början, för det blir det när man plötsligt är kung i sitt eget rike, men om ni bara orkar med mig lite, så lovar jag det kommer bli lika bra som här. Inte bättre, inte sämre, men kanske lite annorlunda. Och om man liknar det här vid att flytta hemifrån, så är ni, kära läsare osten i kylskåpet, som jag säkert kommer inse ganska snart är en lyxprodukt som inte dyker upp av sig själv.

Jag är helt beredd på att jag kommer förlora en hel del trafik, men jag ska försöka jobba hårt för att få upp den igen. För att underlätta får ni gärna uppdatera era bloglovins, era länklistor, sprida budskapet och evangeliet och framför allt - fortsätta läsa.

Till sist - tack Julia, tack Michaela, tack Anna-Lena, tack Anna och tack Linn. Och tack ni andra jag har haft att göra med under min tid på Sevvan. Jag hade tänkte skriva nåt om gemenskap, men den finlandssvenska bloggosfären är så pass liten att jag hoppas jag kan känna gemenskap ändå. Skulle det här vara ett tal jag håller skulle det här vara stället rösten bröts och ögonen tårades. Så nu slutar jag.

Och nu börjar det!

Håller för tillfället på att importera mitt arkiv och fixa en kommentarsfunktion, men före veckan hoppas jag det här ska vara en fullgod blogg.

24 timmar i Umä

23131417 10155250109194107 2106072912 o

Hej all you lovers out there! Det har ekat tomt här igen ett par dagar - tänker inte be om ursäkt, jag bara konstaterar att så är det. Tystnaden har ju givetvis sina orsaker, en av dem är att jag och min lifebitch har varit i Umeå i helgen på romantisk födelsedagsweekend och i den ekvationen passar bloggande ganska dåligt in. Jag hade med min dator, hade tänkt jobba med manuset och blogga och allt möjligt, men sist och slutligen gjorde jag inte det och kanske är det bra. Att jag fortfarande äger the ability att koppla bort. Kanske jag kommer att ångra de här två lediga dagarna när jag måste jobba igen det men så får det vara.

23030612 10155250109189107 234654356 o

Umeå var för övrigt fint. Vi bodde på U&me och hade sketabra utsikt, jag känner mig alltid som tryggast när jag är högt upp. Förutom att hänga på hotellrummet gick vi på stan och ägnade oss åt lite lätt shopping; jag köpte Rappakalja (sällskapsspelet alltså) och Pär köpte te.

23131466 10155250112619107 1574897847 o

Hann ju så klart även plocka på oss både lite böcker och tidningar, för vem hade vi varit annars? Och chips så klart. Jag tog även en powernap på eftermiddan så länge Pär såg på fotboll. Det behövdes, för på lördagskvällen hade vi biljetter till...

23023633 10155250109089107 2079040937 n

Mattias Alkberg! Det är ett under att jag lyckades ta nån bild alls, för lokalen var så proppfull att jag kallsvettades av panik. Spelningen var skitbra, men jag hade inte förväntat mig nåt annat heller. I en och en halv timme stod vi packade med en massa främlingar (och Dennis Lyxzén *starstruck*) och det var kanske i längsta läget. Min rastlöshet, bekvämlighet och allmänna folkfobi gjorde att jag mest stod och djupandades den sista halvtimmen MEN det är inte Alkbergs fel.

Jag är alltid nervös när jag ska göra nya saker, speciellt om sakerna är att gå på spelning med massa hippa människor. Bland alla naturligt söta människor med tjocka pannluggar och plugghästbrillor och obrydda kläder (hur obrytt det nu än är med vindtät jacka i en fullpackad, bastuvarm lokal...) kände jag mig för highlightad, för stylad, för fel och för ovan. Men det första som hände var att Matti himself kom och kramade oss, vi har ju träffats förr, och då kändes det mycket bättre.

23113039 10155250109134107 1299281300 o2

Efter spelningen gick vi hem genom ett iskallt Umeå, fullt av Halloweensminkade människor. Vi hade kunnat gå ut, men vi hade privat efterfest på hotellrummet istället. Med chokladmjölk och tidigare nämnda parmesanchips.

23023648 10155250109084107 1941232583 n

På söndan gjorde vi inte så mycket. Åt frukost, checkade ut och köpte snus. Sen gick båten.

23107217 10155250109054107 1198949428 o

Jag hade bokat hytt både på ditvägen och hem och det är kanske det bästa beslutet jag gjort i modern tid. Vi låg i hytten med våra respektive böcker hela resan och det var sååå skönt. Det blåste så hela färjan gungade och knakade och när jag lyckades koppla bort tankar på Titanic och Estonia var det gansak mysigt. Jag läste förresten, som ni ser, Blå villan av Eva Frantz och jag vet inte om det var för att deckaren cirkulerar kring en bloggare - som iofs känns ganska mycket mer glamorös än vad jag nånsin kommer göra - men tyckte boken var riktigt, riktigt läskig. På ett bra sätt alltså. Har inte kunnat släppa tanken på troll sen jag läste den, hehe.

23131089 10155250191439107 336999177 o

Den här köpte jag inte i Umeå men vill ändå tipsa om den. Jag gillar inte att ha foundation men den här är liksom inte en foundation, men ger ändå lite färg men mest lyster och bla bla bla. Skön är den iaf och inte speciellt dyr. Och nej, jag är inte sponsrad av Lumene (ÄN!!!) även fast deras produkter figurerat i två inlägg på varann. Tycker bara de genuint är bra.

Nu ska jag se på Vår tid är nu  - se det som ett tips också. Välgjort svenskt drama med lite Downton Abbey-vibbar, fast på 40-talet.

Förresten har jag nåt stort planerat för bloggen den här veckan. På onsdag smäller det!

Nya saker!

Jag, Julia och since idag 35-åriga Pär åkte till Kokkola i eftermiddags för att... Öh, ja, gå på stan helt enkelt. Nåt ska man ju göra. Jag köpte två saker! Dessutom sammanföll det med en möbelinförskaffning och ett mycket trevligt paket på posten från S & S a k a MITT förlag så tänkte posta ett klassiskt NEW IN-inlägg eller vad det brukar heta i konsumtionskringkretsande (lagom långt ord) bloggar. Tro för all del inte att alla dagar ser ut som den här, långt ifrån. Vanligtvis är det mest spännande jag köper på en vecka en påse potatis men okej, nu kör vi ba. All in.

7A2EE6A7 9D92 405C AEC9 DE1865CF9789

Köpte en ny parfym! Kul! Älskar att ha en bra parfym, det höjer självförtroendet med åtminstone 20%. Det går inte att gå runt och hata sig själv när man doftar som en motherfucking bed of roses. Sprejade en pust av den här på mig redan förra veckan när jag såg den på en reahylla här i stan. Min reaktion till den var så här:

1. Fy, nej.

2. Hmm, den växer.

3. Får söka vård pga sniffat sönder översta hudlagret på handleden för jag kan inte sluta för det doftar så gott.

Hittade den på en reahylla nu i en systerbutik idag och jag tänkte inte länge på saken. Nu är den min och en ny era i livet kan börja. Varje tid i livet har sin parfym. Tommy Girl och Clinique Happy på skoldisko, DKNY äppelparfym på sunkiga efterfester i första lägenheten, Flowerbomb Extreme i Tyskland osv osv. Enter - L’ange Noirs tid. Tror den blir bra.

30E9A0A6 9CC4 40FC 967C 25529F051F6D

Köpte också ett serum med massa olika lift och glow och boost i namnet. Min hy håller på att dö vinterdöden och jag tycker Lumene har steppat upp sitt game RIKTI HÅRT med nya designen så here’s hoping.

3EFED55C 877A 4BB2 988A C3BF2F7E4BF5
5E1C3BA6 2E01 4DC0 930A 7421A4BC0465

Ja, de här har jag då inte köpt, utan fått men de slinker ner hit de med. Dessa helt fantastiska anteckningsböcker skickade fina Hedda åt mig från förlaget. Lönar sig att va omhuldad debutant, hehehehehe. De kommer för övrigt finnas i Schildts & Söderströms monter på bokmässan, bara för det kan det ju vara värt att åka dit. Tycker de är helt fantastiska de här, men så vet ni ju sen gammalt dealen med mig och anteckningsböcker.

A9E7E062 A2AC 474C A9C6 6FA43F14CA6B

Största inköpet blev den här byrån! En kompis säljer allt han äger och flyttar till Paris så det är ju verkligen en god gärning att köpa en byrå då. Behövde vi den? Nja. Kommer jag hitta användning för den? Utan tvekan.

Det var väl det. Nu ska jag försöka gå och lägga mig i tid för en gångs skull.

Något lurt med pilotavsnittet!

8CC9CA99 E0C3 4287 89B8 BD3699A0BB4A

Äntligen!

Det är här - det första avsnittet av min och Linneas podd! Det spelades visserligen in för en bra tid sen, men det kom små saker emellan; typ barnafödsel och annat, inget märkvärdigt.

Hur som haver, här är det nu. HÄR. Kommer nästan inte alls ihåg vad vi pratar om, men hoppas ni gillar det. Varannan onsdag är det tänkt vi ska leverera en podd, så håll utkik! För att inte missa nåt avsnitt kan du ju t ex fortsätta troget läsa min och/eller Linneas blogg eller följa Något lurt på Fejjan som pappa skulle säga.

Bokcirkelns första bok!

Minns ni att jag kanske berättade att jag drog igång en bokcirkel för nån månad sen? Well, det gjorde jag hur som helst och i söndags hade vi vår första officiella träff om vår första officiella bok. Och jag ska int ljug - det var jättejättejätteroligt!

Vi är en ganska löst sammansatt grupp där den yngsta medlemmen är på strax över 20 och den äldsta medlemmen är 60-ish. Vi har folk som jobbar med att läsa böcker och folk som nyss börjar läsa böcker igen efter flera års paus och folk som köper för mycket böcker (jag) och allt som allt är vi nio stycken cirklande boknördar. 

Som första bok valde vi nyutkomna Den svavelgula himlen av Kjell Westö. Vi har inget egentligt tema vi läser efter, utan går efter känsla och försöker rösta demokratiskt.

22812587 10155235941819107 602619531 o

Det var asroligt att diskutera en bok på det här avslappnade men ändå strukturerade sättet. Vi plockade verkligen isär Den svavelgula himlen i småbitar, nästintill pulveriserade den. Jag häpnade över alla smarta insikter mina bokcirkelsvänner kom med och vilka olika infallsvinklar vi hade som läsare. Vår diskussion gav verkligen läsningen ett mervärde, plötsligt såg jag boken ur alla möjliga synvinklar jag inte automatiskt får till själv.

Utan att avslöja alldeles för mycket om vad som diskuterades - det är trots allt ett slutet sällskap vi sysslar med - kan jag som den gode konsumentupplysare jag är berätta att det rådde vitt skilda meningar om Westös bok. Det vi nästan alla hade reagerat på var de endimensionella kvinnoporträtten och att de störde. Andra detaljer som påpekades var också det nonchalanta sätt Westö namedroppar platser och barer och gator i Helsingfors - vissa gillar det och vissa kände sig exkluderade. Det är ju ingen hemlighet att Westö är en Helsingforsromantiker av stora mått och det får man ju va, men ibland blir det kanske lite väl inside.

Däremot var vi rörande överens (eller var vi...?) om vilken välskriven roman det här är, så helgjuten och mättande. Det är också en otrolig övertygande berättelse om bristande kommunikation människor emellan och mellanförskap i hierarkier byggda på klass. Att skämmas och avsky, försonas och överraskas av både var man kommer ifrån och vart man strävar. Det är också en protagonist som är en sympatiskt osympatisk, en opålitlig men medryckande berättare. Sånt gillar man ju.

femstjarnor4

Man kan lätt skylla Westö för att skriva samma bok om och om igen, men om man gör det så bra, varför sluta? Jag, helt oberoende av bokcirkeln, ger Den svavelgula himlen...

Blejk, fejt & på TV

Glömde så klart puffa min medverkan i Efter Nio på förhand, men eftersom vi lever i ett sånt trevligt tidevarv med digitala public service-tjänster så kan du och det tv-sällskap du föredrar se afsnittet på Yle Arenan. Det är verkligen inte nån slags spelad nonchalans där här med att jag glömmer utan det är det att jag har jobbat på AE, suttit och jobbat på manuset, sökt present, skyndat hem, slängt i mig rester från igår och sen umgåtts med vänner. Det var först när det plingade till i telefonen med ett par meddelanden med beröm som jag kom ihåg det. Hur som helst, HÄR kan du se en tvättäkta Larsmo-bo på TV. Andra gången jag är i riks-tv detta år. Det har helt klart stigit mig åt huvudet, se på det här aset: 

45F0AAC3 AEDC 459D 8F43 79D247B8019E

Kleerupsk nivå på dryghet alltså. Hur dom helst pratar jag om kroppsaktivism och det var det många som hade önskat sig mer av här på blögga så varsågoda.

Jaja, nu ska jag sova. Byssan lull på er allihopa.

Är du kristen?

Varför/varför inte?

Jag har länge tänkt skriva om ämnet, så det passade ju bra att det kom in en fråga om det. Jag förstår också att det här är en intressant och kanske viktig fråga att ställa häromkring, där ens tro eller icke-tro spelar in på det mesta.

ECBB8A40 D229 4260 A246 7460D84902D4

Nej, jag är inte kristen. Men ja, jag är.

Jag är döpt och konfirmerad och är uppvuxen i en kristen miljö - inte ett kristet hem, men en skola där religion var en stor grej. Som så många andra häromkring är min släkt en frikyrklig cocktail med baptister från ena hållet och mormoner från andra. Före jag började gymnasiet kände jag ingen som läste livsåskådning istället för religion, jag kände knappt nån som inte konfirmerades. Idag hör jag inte till kyrkan längre, jag skrev ut mig när jag var runt 20.

Jag är också kulturellt kristen eller vad man ska säga, jag känner mig hemma i böner, budord och psalmer. Dessutom är jag förtjust i bibliskt språk och om man nånsin varit hemma hos oss vet man att jag är förtjust i ikoner och bibliska motiv. Har en två tre fyra TUSEN olika små loppisfyndade Jesus-tavlor och Maria-symboler. Jag tycker om det högtidliga och sakrala och inget rör mig till tårar som En vänliggrönskas rika dräkt. Jag tycker dessutom att det finns en tröst och trygghet i kyrkliga ceremonier, julotta och begravningar t ex.

Men hur jag än försöker kan jag inte kalla mig troende. Jag skulle inte heller kalla mig stenhård ateist, men jag kan inte - och jag har försökt - sätta tilltro till något så uppenbart designat för att lindra alla våra frågor. Det finns inte i mig. Kanske kommer det med åldern, kanske mjuknar jag nån gång. När fan blir gammal och så vidare.

Men jag vill verkligen inte throw shade på folk som tror. Det är så lätt att folk uppfattar det som så om man säger nej, jag tror inte. Häromkring vill folk gärna ha ner en i endera diket. Du är för eller emot och jag har inte lust att vara varkendera. Jag menar inte att det skulle vara ett ”enkelt” livsval att ty sig till Gud, jag kan bara inte finna det inom mig att göra det. Jag är så trött på att många av mina annars öppensinnade och välkomnande bekanta plötsligt blir så aviga när man pratar om kristet folk. Ska man va öppen och tro på det goda i människan så innefattar det väl allt folk, även de gudstrogna grannarna. Eller?

Jag har inte alltid tänkt på det här sättet, länge länge såg jag svartvitt på allt som har med religion att göra. Så blir det kanske när man växer upp i en miljö där tillhörighet till endera sidan är viktigt och fördomar gentemot den andra sidan frodas på båda hållen. Jag hade kanske hellre haft en mer odramatisk inställning till det hela, men man får ju jobba med det man blivit given.

Det brukar oftast tas upp allt det dåliga med religion och kyrkor när man debatterar religion och jag tycker också det fortfarande finns allt för mycket instängt och unket inom vissa församlingar. Jag tycker inte det är okej med t ex den homofobi som florerar på många håll. Det finns många skitstövlar som använder Gud som ett argument för sin skitstövel-agenda. Men jag känner också alldeles för många vidsynta, öppenhjärtiga och helt enkelt snälla kristna människor för att kunna säga att det är religionen som är problemet. Inte heller kan jag blunda för det fantastiska flyktingarbete som många församlingar här i nejden gör. Jag vill helt enkelt inte dra nån grupp över en kam. Och som Sana skulle säga:

B0A67599 CF0E 4DCB 92DC 07661491893E

screenshot från skam

När kristendom - eller vilken religion som helst - är som bäst har den många paralleller till den rörelse jag sällar mig till - socialismen.

En tanke om att kollektivet och inte individen är det viktiga och att man hjälper de svagare i samhället.

Man är snäll och behandlar alla oavsett status med samma slags respekt.

Eller som man också kan säga: allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.