Jag vet att jag ser oförskämt fräsch ut här men det är mest studiobelysning. Jag är 25 och mitt i en livskris här. Foto: Petter Fällström
Det du måste komma ihåg för det första är att det är meningen att man ska krisa, speciellt som ung. Det är meningen att man inte veta in eller ut eller vad man vill. Det görs två miljoner filmer och lika många tv-serier om just de här krisande åren mellan 20 och 30 och det är ingen slump. Många kanske tror att tonåren på nåt sätt skulle vara den värsta tiden men tonåren är piece of cake jämfört med dina twenties. Det kan vara en tröst att se på typ Girls, New Girl, Friends, WHATEVER och känna att man inte är ensam om att fumla.
Jag är ingen auktoritet på ämnet, jag är tyvärr inte nåt klokt gammalt gumm-träd som i Pocahontas men this I know: du behöver inte en riktning. Av två enkla anledningar:
1. När livet är som bäst så utvecklar det sig inte linjärt, det utvecklar sig som en bläckplump på ett par byxor; ojämnt och åt alla håll. Du ska inte till en viss hållplats där en annan, bättre, klokare version av dig själv tar vid och springer nästa etapp. Så funkar inte livet. Ditt enda jobb är att som bläckplumpen bli större och större och större. Du kommer alltid att va samma lilla fläck som du var i början. Men du kommer bli större, bättre och klokare när du växer.
2. Din rikting kommer att hitta dig. Oavsett vad du gör så kommer livet fortsätta och kalenderbladen trilla av. Under tiden ska du koncentrera dig på att ha roligt, pröva nya saker (det behöver inte va bungyjump i Bortre Indien, det kan vara en ny väg hem från jobbet), lära känna dig själv och väx, väx, väx. Plötsligt en dag kommer du upptäcka att du har en riktning. Livet ba händer och det spelar ingen roll vad du hade för riktning från första början. Så du kan lika gärna inte ha nån. Riktning schmiktning.
En annan grej jag tänker är på det här med att va olycklig versus att va lycklig. Du ska inte va olycklig. Att va olycklig en längre tid kan vara giftigt. Är du olycklig vill jag att du pratar med nån i din närhet om hur det känns. Men måste du vara lycklig? Nä, jag tror inte det.
Lycka är inte ett konstant läge. Lycka är små små bubblor som kommer upp till ytan ibland. Det räcker med dom små bubblorna. Du kan lära dig vilka saker som framkallar mer bubblor än andra, men du behöver inte va lycklig jämt. Så slappna av, det är okej att ha perioder i livet när det inte är så kul. Så länge det bubblar ibland.
Liten disclaimer: jag är så förbannat trött på självhjälp. Jag är så förbannat urled på hela det här hitta dig själv-skiten och mindfulness och jakten på lyckan. Jag tror inte på att "börja med dig själv". Jag lter kanske därför onödigt hård och du kan bra välja att skita i vad jag skriver för what the fuck do I know?! Men i alla fall, jag tror på att glömma dig själv för en stund. Ba skit i dig själv för ett ögonblick och gör nåt annat. Man måste inte analysera varje liten känsloyttring och man behöver inte må bra konstant. Meningen med livet är andra människor. Så enkelt är det. Skönt va, nu behöver du inte fundera mer på det :----)
Men du frågar vad jag gjorde när jag kände så. Så klart slappnade jag inte av, så klart väntade jag inte på att min riktning skulle hitta mig.
Istället så läste jag väldigt mycket böcker, såg en massa skräp på teve, gick igenom gamla dagböcker, pratade med en terapeut, slutade äta vissa saker och började äta andra, tvingade ut mig själv på promenader femton minuter varje kväll, stickade ett par vantar, färgade håret, ändrade om ordningen i bokhyllan, gick på en utställning, bråkade med en kompis, la en ansiktsmask, skrev en novell, prövade ett nytt recept, sökte in till en utbildning, skurade golven, lärde mig ta selfies, slutade dricka sprit, dejtade en som inte var min typ, åkte till Köpenhamn. Jag sökte. Jag växte. Jag spred ut mitt bläck på byxlåret. Jag håller på än. Det är först efteråt man ser vilken form det blir.
