Inte för att förstöra stämningen, men...

Förr ett par dagar sen fick jag ett mejl som gjorde mig konfunderad. Jag hade blivit nominerad till “Årets stämningshöjare”.

Liten paus för att ta in det här.

Jag.
Stämninghöjare.

Don’t get me wrong, det är klart jag är tacksam och blablabla allt det där ni vet, MEN, jag har nog aldrig blivit kallad stämningshöjare förr. Tvärtom har jag varit nöjd med att vara den som är den så att säga, jag har embrace:at min inre Häxan Surtant och gör sällan något för att medvetet höja nån slags stämning alls. Snarare tvärtom har jag historiskt sett ganska ofta varit den som rättat till glasögonen, harklat sig och sett sur ut. I gymnasiet började en kompis, som hade som specialitet att dra grova och roliga historier, ursäkta sig i förväg när han drog ett skämt. “Sorry sorry Ellen MEN…”. Min familj kan vittna om att jag aldrig hållit inne med nån ångest eller stress för att skona folk omkring mig. Bara det faktum att min naturliga reaktion på att få en nominering är att på samtliga sociala medier ifrågasätta hela grejen säger ju en hel del.

screenshot från svenska.yle.fi

Det är klart det skulle vara roligt att vinna - mest för att jag då i författarpresentationen i nästa bok skulle kunna skriva “Strömberg driver sen många år tillbaka den FLERFALDIGT belönade bloggen Blejk, fejt och fab” - men jag varken hoppas eller räknar med det. Jag tycker på riktigt det finns dom som förtjänar det bättre, t ex Siri Fagerudd. Ni kan ju de nominerade här och själv rösta på nån som ni tycker höjer stämningen. Och medan ni funderar på det nynnar jag på en gammal Dylan-låt, ni vet den här; it ain’t me babe, no no no, it ain’t me you’re looking for babe. Men igen tack tack Folktinget för nomineringen, det är en rolig sak att sätta på cv:et.

Och när ni ändå är inne på Yle, kan ni läsa artikeln om ensamhet där jag också figurerar.

Premiär för... *trumvirvel* Veckans Skrivövning!

Igår kväll satt jag och planerade ett par nya skrivövningar till en workshop jag drar i dagarna på AE. Skrivövningar tenderar att vara en sån grej som man antagligen äääälskar - eller inte alls fattar poängen med. Jag äääälskar, så klart. Det bästa med min livssituation och mitt jobb just nu är att jag får utforma egna och göra andras skrivövningar. En sak som jag dock har förstått är att det nästan är omöjligt att hitta på en skrivövning och göra den själv. Det behövs nästan den där utomstående personen som ger en ramarna.

Att hitta på egna skrivövningar själv däremot är inte alls speciellt svårt. Det är bara att titta runt om kring sig och fästa blicken på något och sen försöka komma på hur man kunde berätta om en historia tunt eller med hjälp av den saken. Igår kväll till exempel kom jag på en väldans finurlig skrivövning (tyckte jag själv i alla fall) när min blick föll på merch-påsen jag fick när jag köpte Mats Strandbergs nya roman Slutet.

Plötsligt hade jag stor användning av den snygga påsen men också ett sätt att bearbeta min egen klimatångest på. Jag kallar övningen Katastrofen.

För att göra Katastrofen behöver du: en påse (t ex Slutet-väskan, annars funkar ett vanligt gammalt örngott lika bra) fylld med vardagliga små saker (ett läppstift, en tandborste, tändstickor, en sked, saker du hittar i lådorna hemma helt enkelt) och en katastrofloppa. Om du har glömt hur man viker en loppa finns instruktioner HÄR. Som alternativ i loppan skriver du sen olika katastrofer, t ex kärnvapenkrig och alien-invasion. Deltagarna i Katastrofen får sen dra ett föremål ur påsen och loppa fram en katastrof. Sen får de berätta eller skriva en berättelse i vilken de räddar världen/sig själv med hjälp av föremålet. Man kan tillskriva föremålet magiska egenskaper om man tycker det behövs.

Ok, när jag satt och mös och fnissade över min egen påhittighet igår kväll (vadå, vad gör ni på onsdagskvällar?) kom jag på att jag skulle ju kunna slå ihop två av mina stora intressen; bloggen och ordkonsten och helt enkelt börja bjuda på Veckans Skrivövning här! Jag gjorde en halvhjärtad gallup på instastories, men egentligen hade jag redan bestämt mig. Och jag är inte den kvinna som tvekar när det gäller att skrida till verket - så idag är det storslagen premiär *rullar ut röda mattan* *blåser upp ballongerna* *poppar champagnen* för Veckans Skrivövning!

Katastrofen var bara uppvärmning, här kommer den riktiga Veckans Skrivövning! Jag kallar den för Receptet.

Det är mycket enkelt. Fyll i den här formeln med ingredienser för det liv du helst skulle vilja ha. Mitt lyder t ex “6 böcker/ 250 g katter/ 4 dl vänner/ 1 1/2 dl familj/ 2 msk självförtroende/ 1/2 msk bra nattsömn/ 1/2 msk hångel. Blanda böckerna och katterna i en lagom stor bunke. Strössla över familjen och vänner i jämnstora bitar och smaksätt med resten.”

Man kan också använda Receptet för att berätta en historia, ens eget liv eller någon annans, beroende på lite vad man vill få ut av livet. Utan att avslöja mina deltagares recept too much så kan jag berätta att folk ville bl a 6 länder, 250 gr hundraeuros sedlar och 1/2 msk skog och natur i sina livsrecept. Och det blir som dikter!

Ni får gärna posta ert bidrag i kommentarerna eller så gör ni det bara hemma för er själv. Eller om ni är den delen av befolkningen som inte alls fattar skrivövningar - skit i det här inlägget. Det kommer nåt annat imorgon.

PS Mitt andra förslag på återkommande kategori, Pärspektiv är på gång, men Pär och hans
-spektiv blev som bekant sjuka förra veckan, så det blev en viss fördröjning.

Kom och säg hej!

Hej ungdomar! Jag har haft en ganska buzzzy dag och precis alldeles nyss smällt igen datorn för idag så jag har inte hunnit blogga. Imorgon ska jag till Vasa & Korsholm och prata och det vore ju himla roligt om nån trogen bloggläsare kom förbi och sa hej! Jag kommer va den tjocka som ser sur ut :-))) Så här ser infon ut:

Visst ser jag ut som Déas evil step mom när man sätter våra bilder bredvid varandra så här? Lol. I alla fall, kom gärna förbi!  

Det blev inte mer än så här idag, jag måste gå och lägga mig nu pga lång dag imorgon. Ska t ex köra TVÅ VARV till Vasa imorgon pga dubbelbokning som gör att jag måste hem till Jeppis en sväng mitt på dan. Aaaah min kalender den här veckan <333 Men nästa vecka - då ska jag nästan bara ta det lugnt. 

Vi hörs! Och kanske ses - hoppas!

Världens bästa författare

Det enda som är läskigare än de där djupa dalarna i skrivandet när man tvivlar på exakt allt och med tårar dallrande i ögonfransarna mejlar redaktörn och frågar om det är nån vits ens, är de här ögonblicken när jag är helt säker på att det här, det här är tammefan det bästa som nånsin skrivits!!!

Jag är just nu inne i en sån period där jag är fylld av tilltro och självförtroende. Jag är liksom världens bästa författare. Skrivandet går precis som det ska, det föder sig själv, jag behöver inte göra nåt alls. Och det är så bra och så unikt och så otroligt och folk kommer älska det och förundras över hur nån kan ha en så intrikat hjärna som jag som har skrivit den här delikata texten. Jag kommer få priser och bli översatt och bli jätterik, jag är helt hundra på att det här blir en modern klassiker. Folk kommer gråta av hänförelse.

Jag överdriver inte en cent, jag är verkligen så uppfylld av mitt eget skriveri för tillfället.

”För tillfället”, ja. Det är så klart roligt när det känns så här ibland, för oftast är det ju tandagnisslan och hjärteblod. Men det är också som sagt var skitläskigt. Är det så här det är att va fullblodsnarcissist? Det är ju inte speciellt sympatiskt att gå runt och älska allt en gör på det här sättet. Tänk om man fastnar? 

Men det allra läskigaste är fallhöjden. Det är som dom där sekunderna berg-och-dal-banevagnen står högst upp och  svajar. Snart, snart går det neråt igen. Och med fart.

Men just nu, om det nu bara är idag, är jag världens bästa författare.

Nytt år, nytt jag

Grattis på födelsedagen till mig! För att fira lanserar jag min nya header! Visst är den fin?! Det är Anna Lolax som gjort den. Vem? Kanske ni frågar - här är en liten mini-intervju med Anna jag gjorde för lanseringen av min kanske BÄSTA header nånsin!!!! Säg hej till Anna!

 Hej Anna! Vilken fin header du har gjort! Kan du berätta lite, vem är du och vad gör du?
- Hej Ellen! Men jestas, tack! Den var ett sant nöje att illustrera! Jag är en katt-tokig, feministiskt lagd och skojfrisk grafisk designer och illustratör ursprungligen från Korsnäs, som nyss bosatt mig i Göteborg där jag inlett mina masterstudier i design vid HDK.

Hur blir man så bra på att rita som du är?
- De två viktigaste sakerna är nog övning och passion! Precis som med de flesta skills behöver man lägga ner många timmar på att bemästra sitt område. Tyvärr finns det ingen enkel genväg (tro mig, jag har letat) utan det är nog till största del den tid och energi du lägger på din konst som får dig att utvecklas. Men om man behöver lite hjälp på traven finns det så många bra tutorials och tips på nätet för t.ex. anatomi, komposition, färglära och liknande. Men framför allt vill jag nog köra en klassiker som: ”Just do it!”. Bli inte avskräckt om din första teckning ser skit ut, det händer oss alla, fortsätt rita om du tycker det är kul så kommer resten med tiden!

Vilka illustratörer inspireras du själv av?
- Oj, så många! Mina allra första illustrationsgudar var nog Sven Nordqvist och Ilon Wikland, redan som barn var jag så fascinerad av deras bilder. Carson Ellis är en annan storfavorit. Andra nämnvärda är Isabelle Arsenault, Rafael Mayani, Nina Cosford, Lois van Baarle, Rune Fisker, Laura Callaghan och Tom Haugomat.

Vad är ditt drömuppdrag?
Ett av mina drömuppdrag är nog att få illustrera en artikel eller story för en stor tidning som t.ex. New York Times eller något stort livsstils-/modemagasin. Att få jobba tillsammans med ett team och illustrera/animera en musikvideo eller kortfilm av något slag skulle också vara otroligt kul!

Om man vill se mer av sånt du gjort, var kan jag se det då?
Bästa stället att hålla sig uppdaterad om vad jag sysslar med är nog på instagram! Där finns både gammalt och nytt och har även många nya projekt på kommande. Man hittar mig på @annalolax

--

Det var det! Nu ska jag ut i världen och fortsätta fira födelsedagen på det mest lågmälda sätt.
Vi ses!

Blejk, fejt och i Göteborg!

Hej hej vänner, fiender och andra! Jag har en ganska skitdag idag - inte av nån anledning alls annat än att jag kan - och därför tänkte jag försöka liva upp både er och mig själv med en påminnelse om att jag nästa vecka faktiskt besöker Göteborg bokmässa för första gången i livet! Som författare dessutom!

Faktiskt första gången jag ska se andra ställen än Centralstationen i Göteborg, så jag är ganska megapepp. Som livslång Håkan Hellström-fan är det ju märkligt egentligen att jag inte lyckats ta mig dit än, men det är så där när man har familj i ena ändan landet; man håller sig där omkring och inte så mycket mer. Jag har ganska bra koll på Skåne och Blekinge, men allt norr över det är ett ganska stort jaha.

I ALLA FALL. Bokmässan. Göteborg.

Jag tänkte vi skulle gå igenom mitt program där och då, så vet ni, om ni har vägarna förbi, var ni hittar mig! Alla program förutom lördagens seminarium tar plats på Finlandsarenan och allt det är gratis (med mässbiljett så klart) att komma och lyssna på. För att komma in på seminarier behövs speciellt seminariumpass, men om sånt kan du läsa mer om på Bokmässans hemsida.

FREDAG

9:30 Farliga flickor
”Jaga vatten är en befriande debutroman om flickors och unga kvinnors vänskap och sexualitet. Tänk Girls i glesbygd med sandvägar och baksäteshångel.”
Först börjar jag med att prata om “farliga flickor” med Janina Orlov och det ser jag jättemycket fram emot, Janina är hemskt trevlig.

14:30 Familjen i upplösningstillstånd
”Många böcker speglar en verklighet där ena föräldern försvunnit och barnen lämnas åt sitt öde. Hur mår kärnfamiljen i litteraturen i dag? Finns det alternativa lösningar?”
Tänk, vilka ämnen man får uttala sig om som författare. Kärnfamiljen, det hade jag aldrig tänkt mig. Här ska i alla fall Philip Teir prata med mig och Peter Sandström.

15:00 Kvinnans villkor genom decennierna
”En diskussion om kvinnors frigörelse och samhällets syn på kvinnokroppen genom decennierna. Varför har kvinnans sexualitet uppfattats som så farlig?”
Från ett högt flygande ämne till ett annat. Här ska jag prata med Janina Orlov, Merete Mazzarella och Sabine Forsblom. Kul!

LÖRDAG

12:00-12.45 Farliga flickor, SEMI 45
Vad händer när unga tjejer tar initiativet, makten och bestämmanderätten över sin egen sexualitet. Hur reagerar omvärlden och blir sexet bättre? Ellen Strömberg som debuterar med romanen Jaga vatten diskuterar med Cecilia Suhaid Gustafsson och Caisa-Stina Forssberg från podcasten Kulturens ABC om kvinnors sexualitet och samhällets syn på kvinnokroppen. Vika är strategierna som kulturer genom tiden använt sig av för att styra (unga) kvinnors sexualitet och varför har den uppfattats som så farlig att den behöver styras med fast (patriark)hand?
Okej, det här är ju the big bang! Jag ska prata med Cecilia och Caisa-Stina från Kulturens ABC!!!! På en stor scen!!! Är 50% spyfärdig av nervositet, 50% helt säker på att vi kommer bli typ vänner för jag har ju lyssnat på deras podd och gillar dem så mycket.

SÖNDAG

13:00 Farliga flickor
Jaga vatten av Ellen Strömberg är en stark och unik debutroman som i fragment behandlar flickors och unga kvinnors vänskap och sexualitet på ett befriande rakt och rått vis. Déa Solins ungdomsroman En spellista för sömnlösa nätter är en uppriktig skildring av att vara ung, bli kär, mista sin kärlek och så småningom hitta modet och kraften för att ta sig vidare. Tillsammans diskuterar de förälskelser och farliga flickor.
På söndag är det äntligen dags för mig att träffa Peppe IRL! Eller, ja, vi kanske springer på varann på mässan före det, men i alla fall. Och dessutom får jag prata med underbarnet och fellow Jeppis-bon Dea, kul!

Det var mitt program under helgen. Förutom det tänkte jag mest springa runt och storögt titta på allt jag aldrig sett förr. Ses vi där?

Tävling: Vinn Hästar!

I våras när det var som absolut mest med boken och Astra-texten och allt möjligt tog jag så klart på mig en grej till för när det regnar ska det ösa ner, hehe. Frida, som pluggade förlagskunskap, frågade om jag ville skriva en text till en antologi hon skulle göra som slutarbete. Först hade jag tänkt tacka nej men så nämnde hon temat och mina associationsbanor gick bananas SOM ALLTID så då tackade jag ja i alla fall.

 Temat var ”Hästar”. Kul, det finns så mycket där att ta fasta på. Hästflickor och stallmiljö, till exempel. 

I fredags fick jag hemskickat ”Hästar”-antologin och den blev jättefin! Förutom jag själv medverkar Vilhelmina Öhman, Hanna Ylöstalo och Satu Laukkanen med texter. Sara Östman har gjort det fina omslaget.

Den här lilla antologin ska eventuellt säljas nånstans (alltså jag kommer helt enkelt inte ihåg, minns att det vart prat om nåt iaf), men tro mig när jag säger att det är some rare shit det här! Vill du vinna ett ex och läsa min hästnovell Gabriel? Klart du vill, sluta fåna dig. Jag lottar ut två ex, för så godhjärtad är jag.

KOMMENTERA MED DITT NAMN OCH  VAD DU SKULLE DÖPA DIN HÄST TILL OM DU HADE EN så är du med i utlottningen! Jag drar två vinnare på ONSDAG 20/6 KL 19. 

Tack Frida för att jag fick va me!  Nu ska jag se på Sveriges mästerkock och plocka ögonbrynen. 

Ingen kan allt, men vad kan jag?

En av de saker jag var mest rädd för när Jaga Vatten skulle komma ut var så klart recensionerna och mottagandet överlag. Många tror att jag efter många år av bloggande ska va lite immun mot recensioner men HAH, det är snarare tvärtom. I bloggandet är jag ganska självsäker på gränsen till nonchalant, jag tycker inte det är en form av skrivande som kräver jättemycket av mig. Eller ens behöver vara så bra alla gånger.

Nu kanske det låter som att jag skiter i eget bo, tanken är väl att man som bloggare ska jobba för att bloggandets hantverk ska uppvärderas och att folk ska fatta att det krävs en talang/know-how för att skapa content (ugh detta samtidsuttryck). Det håller jag med om, det är inte så bara att blogga och skriva lustiga små captions på Insta, men det är inte det jag menar. Alla kan faktiskt inte göra det bra. Men jag vet att jag kan göra det. Bra till och med. I väldigt självgoda stunder kan jag till och med tycka att jag är fan så mycket bättre än många andra, meeeen dom tankarna är sällan långvariga.

En annan orsak till att jag står stadigt i mitt bloggande är att bloggen är ett så mycket mer levande medium. Blir ett inlägg dåligt kan jag alltid skriva ett nytt imorgon. Jag kan t o m gå in och ändra i efterhand. När du ger ut en bok så kan inte göra så mycket efter att den är ute. Visst kan du skriva flera böcker och försöka begrava den i mängden, men det tar tid och folk har så mycket längre minne när det kommer till trycksaker. Det som står i en bok är alltid mer sant än det som står på internet liksom. 

Jag ser förresten väldigt mycket fram emot min tjänstledighet i höst när jag ska prova på att jobba med Det Skrivna på lite olika sätt. Så klart skriva böcker, men också få mer tid över för bloggandet. Det är en tanke som hemsöker mig ibland; hur bra kunde jag bli om jag hade mer tid över för det här lilla hörnet av internet? Hur stor kunde jag bli? Jag vet inte ens om jag har nåt behov av att bli större än vad jag är och risken är väl ganska överhängande ändå att jag nått mitt tak, i alla fall så länge jag inte lär mig fota bra eller klippa vloggar eller whatever. Och det har jag verkligen inte ork att lära mig för att vara helt ärlig. Det är ju skriva jag vill. Och skriva jag kan.

I alla fall ett blogginlägg. 

I mitt skönlitterära skrivande vet jag inte alls vad jag kan och inte kan. När recensionerna skulle komma var jag också rädd för att få läsa det som jag själv tänkt så många gånger; hon är en bloggare, inte en författare. Trots att många tycker att jag borde kunna hämta nån slags erfarenhet eller självsäkerhet ifrån bloggen, så har det nästan känts tvärtom. Jag har varit så rädd för att jag målat in mig i ett hörn och att jag aldrig kommer ses som "fin" nog. För det är ju faktiskt så, oavsett vad självhjälpsböcker och inspirationsvideos säger: alla kan faktiskt inte skriva en bok, i alla fall inte en bra. Kan jag?

Recensionerna kom. Och de var snälla. Visst nämndes min blogg, men aldrig (vad jag läst iaf) som nån slags läst jag borde bliva vid. Jag har läst de flesta av mina recensioner fler gånger, försökt dechiffrera vad recensenten tycker. Det är nämligen nåt jag lärt mig; att det är väldigt svårt att förstå en egen recension. Jag har kommit fram till att de flesta verkat tyckt om min bok, de flesta har haft invändningar på ett eller annat sätt (de flesta har jag kunnat förstå), men mottagandet överlag har varit otroligt bra, bättre än vad jag nånsin har förväntat eller krävt. 

Jag fick recensioner i de flesta finlandsvenska dagstidningar och fick fina omdömen på både bloggar och på insta. Allt det här har ju så klart betytt mycket, mer än vad jag velat påskina. Skulle recensionerna uteblivit eller varit sågningar skulle jag säkert mått mycket, mycket sämre i vår än vad jag gjort, fast jag lovade mig själv att inte låta mig påverkas. 

Det finna ju vissa saker jag väldigt gärna skulle vilja med Jaga Vatten. Ett litet hemligt delmål jag har haft är att få en recension i rikssvensk media och kanske sälja lite i Sverige också. Det låter kanske futtigt, men vet ni hur svårt det är att spräcka vallen till Sverige som finlandssvensk författare? Det är skitsvårt. Hade liksom räknat bort det redan. 

Men igår kväll, när jag satt och drack syren-sangria (gott!) och såg på SATC med Jennifer och Moa  här hemma hos oss fick jag plötsligt ett DM av en annan Jennifer. "Har du sett att du är på SvD?". Alltså Svenska Dagbladet, en av Sveriges största dagstidningar. 

En recension! Och inte bara det - till och med jag som inte kan tyda mina egna recensioner kan läsa så mycket att det är typ en motherfucking hyllning!!!!! Här kan man också läsa den. 

Det är kanske löjligt att bli så glad och kanske naivt att tänka att det här är stort och kommer påverka nåt alls, men det känns som ett slags erkännande. Jag har också blivit jätteglad för mina andra recensioner, men to be honest så är det små kretsar i Svenskfinland och de flesta vill varandra väl och folk är oftast snälla här. Men Ida Therén på SvD har ingen orsak alls att hålla mig om ryggen! Och ändå, ändå skriver hon den mest positiva recension jag fått. Hon avslutar texten med: "Strömberg är en begåvad författare med fingertoppskänsla för språk och detaljer, och jag ser fram emot att läsa vad hon hittar på härnäst."

Så då får väl jag i min tur avsluta den här texten med konstatera (även om jag aldrig kommer tro det på riktigt): jag kan inte bara blogga, jag kan skriva böcker också.

#jagavatten

Nu är det två månader sen min bok Jaga Vatten kom ut och man kunde lätt tro att jag tröttnat på att höra om ”jag har läst din bok”, men really I haven’t, hehe.

Jag tänkte att vi skulle ta en titt på lite av det ni lagt upp under #jagavatten på Insta under de här två månaderna. Jag har samvetslöst lånat bilderna från era konton och jag hoppas det är ok. Är det inte det får ni höra av er.

Varje bild ni lägger upp gör mig rörd, nervös och väldigt, väldigt glad. Det är en märklig känsla, att mina ord ligger på nåns nattduksbord (rim!) och den är kanske inte helt odelat positiv alla gånger. Jag går och väntar på att den där hårda sågningen ska komma. NU är det nog nån som inte gillar boken, NU är det nån som hatar den osv.

Och det har säkert hänt, men hittills har jag bara fått sån kritik som jag förstår och ibland kan hålla med om. Yes, den relationen kunde utvecklas mer, ja det det där skeendet gick lite snabbt och sånt. Sånt är mer än okej, sånt kan jag ta. Men väntar fortfarande på smällen.

Men jag kanske kan börja slappna av så småningom, det kanske inte kommer nån smäll. Inte för att jag tror att alla älskar Jaga Vatten, men för att ingen hatar den så mycket att de känner sig tvungna att offentligt basha sönder den.

Granted, många av er är mina vänner eller bekanta och kanske därför håller än lägre negativ profil men ärligt talat bryr jag mig inte om det, jag är glad att ni vill göra mig glad.

En stor orsak till att min bok har blivit flitigt fotat är ju så klart Ulla Donners - detta regelrätta genis!!! - omslag. Jag tycker faktiskt, helt objektivt sätt LOL, att min bok är bland dom snyggare i år. 

Skulle jag se den skulle jag nog tänka: hmm, den ser intressant ut, borde nog kanske läsa den.  

Så många böcker, och jag har skrivit dem alla! Och det finns många fler bilder, se det här som ett axplock.

OM ni läser den och OM ni känner för att visa det på Insta, använd #jagavatten så får jag se det. Blir så rysligt glad!

Det var allt från Jaga Vatten-centralen idag, på återseende! 

A. Mörne och bakfyllan

Idag announcades årets Arvid Mörne-pris och det är alltid lika roligt, eftersom än så länge är jag så pass ung att jag nästan jämt känner en eller flera av vinnarna. I år är jag god bekant med _the_ vinnare, Rosanna. Kul! Förutom att det årligen bekräftar min teori om att jag är ung och hipp och kreativ (LOLLERILOL) så är det också en påminnelse om att jag faktiskt en gång i tiden deltog i Arvid Mörne-tävlingen. Deltog - och fick andra pris! 

Det här var nådens år 2013 och jag hade just börjar formulera tanken om att jag nog kanske skulle vilja skriva. När jag tänker på det känns det som inte alls så länge sen, men sen kommer jag ihåg vad jag hade på mig på prisutdelningen och inser att jo, det var nog länge sen. Hittar ingen bild, men det var en mörkblå blus med pingvinärm och plisseringar, direkt från 80-talet till min garderoben, via nån loppis så klart. Dessutom var jag mitt inne i min "jag är nog meningen att vara rödhårig på riktigt"-period. Hua. 

Under prisutdelningen (som tbh var en ganska stel historia, fint och allt, men typisk miljö där jag vill stiga upp på bordet och ropa "KUUUUUUK") träffade jag min nuvarande Redaktör för första gången också. Hon hade en klänning med nåt slags rymdmönster vill jag minnas och gjorde stort intryck på mig. Knivskarp blick. Minns att hon sa "om du har nåt som du skrivit får du gärna skicka det till mig, jag läser gärna". Och så fick jag ett visitkort. Dog av nöjdhet och sparade visitkortet på kylskåpsdörren längre än vad jag nånsin kommer erkänna. Det kändes så stort! Att bli efterfrågad på det där viset. Tänkte redan då att jag nog gärna skulle jobba med Redaktörn, så när det faktiskt blev så gjorde jag en mental ✔️ på listan över life goalz. 

Jag hade faktiskt skickat in ett bidrag en gång tidigare. Var aaasnöjd med den novellen jag skickade in 2011. Inget hände, inte ens ett hedersomnämnande. Sen 2013, när jag skickade in nåt jag på min höjd tyckte var "meh" så fick jag andra pris?! Det var då jag lärde mig att inte lita på mitt eget omdöme när det gäller text jag skriver. 

Ganska snart efter Mörne började jag på LIttSkap också och så var bollen i rullning. Och här sitter vi nu *fäller en tår* *pöser* *vrider mustaschen självgott*. Man kan väl säga att Arvid Mörne-priset var ett startskott för något. Vad jag gjorde med prispengarna? INGEN ANING, tror jag bara levde upp dem. Enda jag minns att jag köpte var fyra Arabia-muggar och ett par pumps som jag använde kanske fem gånger :-DDDD

Som en special treat for you tänkte jag att jag skulle låta er läsa min novell som 2013 fick andra pris. Jag mindes den som bättre och längre än vad den är, så ha lite överseende. Det är ju ändå fem år sen. Visst låter det lite .- "fem år"! Men det är jättemycket! Det är fem årskullar nya vinnare, det är ett giftemål, två lägenheter, en brorson, en bokdebut, två skrivutbildningar, säkert tusen fyllor, smörgåsar, duschar och nya vänner. Det är ju ett LIV. 

Hur som helst, bear dom fem åren i mind när ni läser min PRISBELÖNTA novell; Bakfylla.
(så klart heter den bakfylla, jesus kristus, mitt liv back then)

Det är varmt och klibbigt. Genom persiennerna lyser solen obarmhärtigt, i strålarna dansar dammkorn, katthår och hudpartiklar från oss båda. Det är varmt, varmt, varmt och klibbigt. Min vänsterarm har fastnat i en allt för intim position under hans nacke. Jag vill inte flytta armen för då kanske jag väcker honom. Men om jag inte rör på mig kanske han aldrig vaknar och då får jag aldrig min säng tillbaka. Det är olidligt varmt här. Jag måste röra min arm nu, jag måste röra på mig. 

Klockan visar kvart över elva. Han bara sover vidare. Han snarkar, med vidöppen mun och stora näsborrar. Han luktar. Igår var han söt. Det är han förresten ännu, men i närbild, i min säng, dagen efter har sötman har en nyans av äckel i sig. Jag har aldrig märkt hans födelsemärken i tinningen förut, jag har aldrig märkt hans sneda framtand. Jag kniper ihop ögonen vid minnet av hans tänder mot mina egna framtänder, tänker jag på hans tunga nu spyr jag. 

Jag måste röra min arm nu. Jag har sett när folk drar en duk av ett bord utan att vinglasen faller, det är lite den effekten jag är ute efter nu. Men mina vinglas faller och han grymtar till, öppnar ena ögat, vänder sig på sida mot mig och mumlar. 

-Godmorgon.
- Godmorgon. Det var inte meningen att väcka dig, det var bara så obekvämt.
- Förlåt.
- Nej, alltså. Inte ditt fel. 

Jag är om möjligt ännu obekvämare med honom vänd mot mig. När jag var liten trodde jag att man blev begraven i den position som man hade dött, så jag försökte alltid somna så vackert som möjligt, utifall att jag skulle dö i sömnen. Jag tänkte på döden mycket som barn. Helst ville jag bli begraven med händerna i kors över bröstet, som Törnrosa. Jag tänker på hur jag skulle se ut i kistan om jag skulle dö nu. Inte som Törnrosa i alla fall. Jag vet inte ens var mina trosor är.

Det är ett problem, för vad vi än delade igår kväll och i natt så tycker jag inte om tanken att han ska se mig naken nu. Ännu ett kort minne av läppar och andetag mot nyckelben och halsgropar får mig att gräva naglarna djupt in i handflatorna. Han grymtar till igen.

- Shit, alltså, vad är klockan?
- Halv tolv tror jag. 

Han vrider på sig, lokaliserar var tickandet kommer ifrån och ser att min väckarklocka bekräftar det jag just sa i mintgröna bokstäver. Samma nyans som mitt illamående. Halv tolv. Vi har umgåtts i tolv timmar nu. Det är fullt förståeligt om han vill gå. Det vore till och med föredömligt om han begav sig av. 

- Shit, dit for den dagen. Är det okej att jag ligger kvar här en stund? Jag har sån jäkla huvudvärk, blev kanske lite väl mycket igår.
- Ja, verkligen. Det är som, när ska man lära sig? Behöver jag verkligen dricka sjuttiotusen drinkar varje gång?
- Mmm.
- Ibland hatar jag mig själv, liksom, eller inte hatar mig själv, men du vet, man är väl kanske inte skarpaste kniven i lådan, jag är 25 år, jag har supit i tio år, nej, mer, herregud, tolv år, så borde jag inte veta vid det här laget att de där sista tre drinkarna är helt onödiga...
- Mmm.
- Jag blir liksom full ändå, jag vet inte...
- Mmm. Alltså shit, min huvudvärk.
- Du säger shit ofta.
- Mmm.
- Och mmm. Förlåt, jag ska vara tyst.

Under min monolog har han vänt sig mot mig igen. Han lägger sin hand på min mage, ser på mig med halvslutna ögon, hans ögonlock är tunna och skiftar i rosa och blått. Jag kan inte hejda en impuls utan rör hans ena ögonbryn med pekfingret. Hans arm är tung av seniga muskler. 

- Det är lugnt. 

Jag vet inte om han tycker det är lugnt att jag rör honom eller lugnt att jag pratar mycket så för att inte ta några risker slutar jag med båda. Med handen kvar på min mage sluter han ögonen helt och flyter iväg. Kanske han sover, kanske han bara låtsas så han ska slippa lyssna på mig. Jag försöker blunda men mina ögonlock är inte lätta och tunna som hans, utan lika hårda som två knytnävar i ansiktet. 

Jag vill ju sova, men här ligger jag med hans jävla hand på min mage och mina trosor på golvet någonstans. Jag vill att han ska gå hem men hans hand väger järn på min mage och vi är fastklibbade i varandra, jag känner mig som en lädersoffa en sommardag. 

Jag kan inte ligga kvar här. Jag måste duscha, jag måste få luft. Jag sätter mig upp. Stiger jag upp nu vet jag att jag inte kan krypa tillbaka. Då kan jag inte låta honom klia mig på ryggen, hålla om mig och viska små roliga saker åt mig. Jag blir sittande en stund, tvekar. Ser på honom där han ligger, nu vårdslöst vänd på rygg. Sen stiger jag upp, rafsar ihop något jag hoppas är mina kläder och går med byltet mot toaletten.

Passivt står jag lutad mot den svala kakelväggen och låter det varma vattnet skålla mig. Jag känner mig som en främling i min egen lägenhet med honom där. Hans långa ben och armar som är överallt, hans hand på min mage. Den där handen. 

Jag borstar tänderna, skrubbar ansiktet, smörjer in benen snabbt. Nej men vadå, mina vader doftar alltid gott, ja, men jag vaknar med Pepsodent-andedräkt. Mitt hår är alltid fräscht nytvättat. Lavendel, lavendel, lavendel.

När jag kommer ut ur badrummet sitter han på soffan, utan tröja men han har hittat sina jeans. Han ser lite förvirrad ut, stryker min katt koncentrerat över ryggen.

- Han är söt. Eller hon. Jag visste inte att du hade katt.
- Hon. Hon heter Beatrice. Hon var nog här igår också.
- Förstås. Jag pratade säkert med henne igår, men jag kommer inte ihåg det.
- Ja, fast hon är rätt skygg. 

Jag står kvar bredvid soffan, snurrar håret spänt, spänt. Släpper det, börjar snurra igen. Tittar kisande ut genom fönstret. Ser att det har börjat snöa lite. Han följer min blick mot de lugnt dalande snöflingorna och säger;

- Vill du att jag ska gå? 

Jag tänker på hans många födelsemärken, de runt tinningarna. På hans sneda framtand, på att han luktar och på hans hand. Andetag mot nyckelben. Hur han klibbar fast i mig. Jag tänker på hur skönt det vore att vara ensam, strunta i den här lavendel-charaden och vädra i sovrummet. Jag tänker på att han pratar med katter. Han ser dem bara inte, han pratar med dem. Jag tänker på hans kalsonglinning som sticker upp över jeanskanten. Färgglad och ful. Hans hand igen. Jag tänker på att jag fortfarande inte har några trosor på mig och hur illa jag mår. Jag tänker på att han pratar med katter. 

Han pratar med katter. 

-----

GRATTIS ÅRETS VINNARE!!!! MVH/gammal goding