Minimikravet

I fredags kväll satt jag och lyssnade på Taika Mannila & Ronja Stanleys nygamla podd för Yle, I säng med Ronja & Taika och fick världens aha-upplevelse. De pratade om hur det är, eller i alla fall, kan vara att som kvinna bli bemött i musikbranschen. Ronja, som är musiker, hade fått höra att respekt, det är nåt man förtjänar. 

Hur många av er har fått höra att man måste förtjäna respekt? Hur många av er har tänkt att det är så det är? 

Jag har definitivt aldrig ifrågasatt hela den grejen, utan tvärtom tyckt att det är en rimlig grej. Därför fick jag en sån jävla - nästan utomkroppslig - aha-upplevelse när de bemötte det påståendet med ett Lauryn Hill-citat, nämligen det här:

Vet inte varför jag aldrig tagit till mig de orden förr, trots att det är från hennes kanske kändaste låt, som jag lyssnat oh so many times på, men nu fastnade det. 

Har tänkt på det ända sen dess. Det här senaste året har jag pratat inför och med ganska mycket folk, både i egenskap av författare, bloggare, workshopsdragare och over all mikrofonkåt människa. Jag har blivit ganska bekväm i det och jag tycker ofta det är roligt. Ganska ofta kan jag tycka jag till och med är bra på det. Jag har aldrig krävt att alla i publiken eller den jag samtalar med ska vara intresserade eller engagerade, speciellt inte om jag är inbjuden till t ex skolklasser eller så, dit publiken inte sökt sig frivilligt. Jag är inte så desillusionerad att jag skulle tro att jag är allas kopp te och jag är helt okej med det. 

Ändå har det ibland lämnat en gnagande känsla över hur vissa i t ex en publik betett sig. Fram till i fredags har jag tänkt att jag på nåt sätt har misslyckats. Man kan inte kräva intresse, men man vill ju kunna väcka ett. Och så jag tänkt att det är mitt fel, att jag inte varit tillräckligt intressant. Trots att jag ofta vänder ut och in på mig själv för att hitta nya formuleringar, roliga svar på frågor eller varierande uppgifter i en workshop.

Men!!!! Att sitta och sova, eller sitta och prata högljutt eller se på Youtube-klipp utan hörlurar (alla helt sanna exempel) när en motpart pratar handlar inte om att den som pratar nödvändigtvis är ointressant - det handlar om att inte visa respekt. Man behöver inte sitta som tindrande ljus och lyssna (jag lyssnar själv bättre om jag får t ex sitta och rita samtidigt), men baby girl, respect är faktiskt just a minimum. Jag behöver inte förtjäna ett jävla skit, det ska bara finnas där.

Sen behöver man så klart inte upprätthålla den respekten om motparten gör nåt dumt eller elakt  (jag har inte speciellt stor respekt för let’s say NMR och såna grisar), men respekt ska väl för fan va utgångsläget när vi bemöter varandra.

Min stora aha-upplevelse är alltså följande: jag har rätt att kräva att bli bemött med samma respekt som jag bemöter andra. Baby Ellen, respect is just a minimum.

HUR KAN DET HÄR VARA EN AHA-UPPLEVELSE ÅR 2018?!?!?!? Jag är 31, jag är ganska smart - test jag tagit på internet antyder till och med att jag har en högre än medel-IQ, jag är duktig på vad jag gör och jag försöker alltid bemöta andra med respekt. Ändå är det en aha-upplevelse. 

Vet ni vad jag tror det beror på? Luta er närmare så ska jag viska min 100% sanna teori åt er: ... patriarkatet.  

Det är så det funkar. Patriarkatets viktigaste uppgift är att förvilla oss brudar så mycket med annat så att man glömmer en sån grundläggande sak som: respect is just a minimum. 

Tack och lov finns det folk som påminner en mellan varven; Taika, Ronja och Lauryn Hill till exempel.

Det är då det stora vemodet rullar in

Jag drabbas alltid av Det Stora Vemodet när jag fyller år. Varje födelsedag ackompanjeras av en stor ledsenhet som bara lägger sig över mig, utan att jag riktigt vet varför. Jag tror att det är nån slags undermedveten anspänning som byggs upp inför födelsedagen; att även om man inte önskar sig eller hoppas på något stort så är det svårt att skaka av sig förväntningarna på att det är en speciell dag. Sen är det ju alltid ändå precis som vilken onsdag som helst och nån slags besvikelse infinner sig. Besvikelse över vadå? Jag vet inte ens, kanske över livet inte gör halt utan går vidare precis som vanligt, hur gammal du än blir.

Det här är också första året sen 25-årsdagen som jag inte firar med en stor fest. Jag har tyckt om att ordna stora fester, gärna med ett tema (25 var det Harry Potter, 26 var det guld, 27 var det Amerika, 29 var det bröllopsfest och 30 - tja, då hade jag inget tema, men hyrd lokal och chipsbuffet!) men efter förra året sa jag; näe, nu får det räcka på en stund. Det börjar kännas lite narcissistiskt att ställa till med något storslaget varje gång ens ålder ändrar. Dessutom är det jobbigt att ha fest. Så jag står fast vid mitt beslut att inte ställa till med fest, men det är också lite tomt att inte göra det.

Så vad gjorde jag då om jag inte festade?

Tja, jag började med sovmorgon, det tog jättelänge före jag kom till ro kvällen innan pga för mycket kaffe. Sen satte jag mig på Robbans och jobbade. Skrev 1000 ord också. Det kanske blir en roman nummer två, vem vet. Eller blir det inte det.

Satt så länge där i alla fall att jag bestämde mig för att inte gå hem emellan jobbgrejerna utan äta middag på stan med ursäkten “födelsedag”.

Och plötsligt satt jag ensam på en pizzeria och läste en bok och stirrade ut över gatan. Då kände jag mig ganska låg. Moa joinade mig visserligen senare, men ändå. Där satt jag.

Fast boken var bra (så klart läser även jag THE bok man ska läsa i Svenskfinland just nu, Heidi Hakalas Bara lite till) och pizzan okej och det bara var en kort stund, kände jag mig som världens sorgligaste figur. I vanliga fall stör en ensammiddag eller -lunch mig inte alls, snarare tvärtom. Men när man redan ifrågasätter livet och döden och tiden och meningen så är det kanske inte något att rekommendera.

Men sen blev det lite bättre, för då var jag på en första nätverksträff med Författarverkstan (en del av projektet jag jobbar med) och det var jättekul och plötsligt kom jag ihåg varför jag håller på med det jag håller på med. Sen tänkte jag att om jag ändå drivit runt på stan så här hela dagen så kan jag lika gärna fortsätta, så jag gick till Black Sheep och anslöt till min makes quiz-lag. Vi vann! Så det får ju ändå ses som en ganska bra avslutning på det hela.

Jag fick gratulationer och presenter och kramar under hela dagen från alla möjliga håll så helt som en vanlig dag var det ju inte. Och som så ofta ligger botemedlet mot vemod och ångest i andra människor. Så här skrev jag på Facebook:

Tack alla som gratulerat mig och på så sätt lindat ännu ett varv bubbelplast kring det sköra och bräckliga som är jag i födelsedagstider (och annars). Tillsammans bildar ni stötdämpning mellan mig själv och Det Stora Livet, och av den orsaken tycker jag mycket om er allihopa.

Och precis så är det. Inget isolerar så bra mot kyla som människokött och människosjälar. Håll om varandra så överlever vi nog flera födelsedagar.

PS Snälla tolka inte mitt påstående om människokött som isolering bokstavligt, vill inte va orsaken till att ni styckmördar nån och gömmer dem i väggarna heh.

Att förlåta sig själv för att man älskar sitt jobb

Mitt nya jobb tillåter mig att själv ganska långt bestämma var och när jobbar och det känns ju som den ultimata lyxen. Jag har ett jättetrevligt kontor att gå till om jag vill och hittills har jag utnyttjat den möjligheten fullt ut, eftersom som ni vet vid det här laget - jag älskar att ett kontor. Dessutom är det skönt att avgränsa jobb och fritid geografiskt så långt det går, speciellt när min sånt jag gillar att göra på min fritid ganska långt är sånt jag gör på mitt jobb. 

Men igår försov jag mig. Eller försov och försov, man kan ju inte riktigt försova sig när man inte har tider att passa. Men jag vaknade i alla fall av Pärs väckarklocka klockan 10 (där har vi också en frilansare och b-människa) istället för min egen klockan 8, vilket verkligen inte vara meningen. Har inga direkta syndabockar att skylla på, men det tog väldigt länge innan jag kom till ro och somnade.  

Hur som helst, istället för att stressa bestämde jag mig för att dricka kaffe och äta frukost i lugn och ro, men framför datorn. Pröva på det här med att jobba hemifrån. Vilket jag gjorde. Och njöt så ohemult av att det nästan känns fel att kalla det jobb. Vilket det ändå var, i allra högsta grad. 

För mig har jobb nämligen alltid varit en konkret, handgriplig syssla, en syssla du kanske blir svettig av, eller i alla fall trött i kroppen av. Det ska va jobbigt att jobba. Jag är uppvuxen med närvårdare, svetsare, frisör och snickare i föräldraskaran. Det är tydliga jobb med tydliga sysslor. Själv har jag sen mitt första sommarjobb som 14-åring haft jobb som städare, kioskbiträde, diskplockare, servitör, barnskötare, caféarbetare. Det är också tydliga jobb med tydliga sysslor. Sysslor som ofta gör en fysiskt trött och ibland svettig. Bra jobb, men tunga jobb. Det har många gånger varit jobbigt as fuck att jobba. 

Det här är också ett tungt jobb på sätt och vis, men på ett annat sätt. Det är så himla mycket att lära sig och så himla mycket att hålla reda på och sist och slutligen himla mycket att göra. Hjärnan går på högvarv hela tiden (kanske därför jag inte riktigt fick sömn kom jag på nu). MEN. Jag har inte kunnat skaka av mig känslan av att jag gör nåt fel, att jag inte jobbar tillräckligt.

Också en jobbvy. 

Ska det liksom vara så här... lätt? Är det meningen att jag ska komma hem och ha energi över och typ orka göra saker eller träffa folk? Gå på zumba mitt i veckan?! (Som jag gjorde idag, nu var det sagt! Det var svettigt, roligt, jobbigt - i den ordningen. Är stolt och peppad att fortsätta och väldigt glad över att jag vågade!). Har jag missuppfattat nåt när jag cyklar både till och från jobbet med lätta tramp? 

Jag insåg igår vad det är. Jag älskar verkligen mitt jobb just nu. Och - det här är svårt att säga men - jag är bra på det. Det är därför det inte känns betungande. 

Bortsett från min senaste arbetsplats After Eight (som jag älskade från första stund så hårt att jag nästan blev ett med stället) så har jag inte gillat mina jobb speciellt mycket. Jag tror faktiskt inte man behöver tycka om sitt jobb för att utföra det och få ut nåt av det, om inget annat en lön, men det är ett faktum att jag åtta timmar om dan vantrivts. Mer eller mindre och inte konstant, men ändå, vantrivts. Och även om jag gillat dem, eller som i AEs fall älskat det, har det inte alltid varit grejer jag varit bra på. Inte på det här sättet i alla fall, när det bara känns så... självklart.

Och det är väl det. Jag är van och inlärd med att jobb tar energi mer än vad det ger. Jag är van med att känna mig obekväm och ledsen och trött och sur och liksom smutsig på nåt konstigt sätt efter en jobbdag. Nu kommer jag hem och känner mig mest glad och energifylld. Hur kan något jag älskar att göra så mycket var ett jobb?!

Vad vill jag ha sagt med det här egentligen? Jag vet inte, kanske bara att kompis, det går bra nu. Eller det att jag tror det sist och slutligen är en tillgång att ha den inställning till arbete och den bakgrund som jag har, det har gett mig en arbetsmoral och det har gjort mig effektiv. Det har gjort mig orädd för att hugga i när det behövs och det har gett mig en insikt över hur mycket jobb det ligger bakom något som jag annars kanske skulle ta för givet. Det har lärt mig att även när det suger kan man få något ut av det; en känsla av gemenskap och en känsla av sammanhang. Det har lärt mig att se strukturer.  Och det har varit nödvändigt, hela min karriär (tycker verkligen inte om att prata om "karriär", usch, men ni vet) har varit en lång kedja av tur och vara på rätt plats vid rätt tillfälle. 

Och om inget annat, har det gjort det mig så jävla tacksam. Jag kan inte och vill inte ta nån kredd för att jag är där jag är idag. Jag säger inte att jag inte förtjänar det, jag säger inte att jag inte jobbat hårt, men vi vet alla att det inte alltid räcker. Det har i mångt och mycket varit en kedja av att vara på rätt plats på rätt tillfälle. Jag vet inte vem jag har att tacka, turen eller ödet eller gud, men tacksam är jag. Tacksam för att efter 17 år av andra jobb äntligen ha ett jobb jag älskar och är bra på. Ett drömjobb. 

Och inte bara för att jag kan jobba hemifrån med en kaffekopp och och en katt i famnen då och då. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte hjälper :-))))

Andra sidan semesterstrecket

Det blev aldrig "så där" igen, visserligen blev jag trött men alltså, jag kan ju nästan lol:a åt min dramatik i förra inlägget. Jag VAR jättetrött men dagarna efter att jag skrivit det där fick jag ett ACTUAL värmeslag. Inte bara som man säger, utan jag blev verkligen sjuk. Alltså värmeslag och värmeslag, det slår ju inte en sådär så att man svimmar med en hand klädsamt på pannan, det kommer krypande. Precis som det mesta annat. Säkert höll jag på att bli sjuk redan då och därför låter jag som en domedagsprofet i förra inlägget också, hehe. I alla fall så fick jag också feberfrossa, märkliga utslag som nässelfeber nästan på hela ryggen, förvirrad och kraftlös och eeew, well, toalettrelaterade problem. Men efter en vecka på stadig diet av vätskeersättning och extra mycket vila så är jag back on track. Och TACK GUD att vädret är humant igen, fuck 30 grader varmt alltså, ge mig pissregn, slask och sju plusgrader tack. 

Så här back on trackig var jag I morse. 

Eller back på ett annat track kanske vore mera rätt. Jag har fått semester och tjänstledigt nu. Jag jobbar inte på After Eight längre. I alla fall inte för ögonblicket. Det närmaste året kommer jag inte jobba där i alla fall. Jag skulle kunna skriva så mycket om AE och om hur det känns att inte jobba där längre, men om jag säger att jag grät och skrattade hysteriskt samtidigt hela vägen hem på cykeln när jag cyklade hem i fredags så kanske ni förstår vilka stora känslor det uppbringade. 

Jag sitter som bäst på café - inte musikcafé After Eight hehe - och det är lunchtid och utanför fönstret såg jag just stamkunder komma gåendes i riktning AE. Det tror jag var första gången jag förstod att jag faktiskt inte ska tillbaka dit efter semestern. Kändes hisnande. 

MEN VA SKA JAG GÖRA NU DÅ tänker ni kanske och okej så här är det: jag ska

1. försöka skriva en till bok, eller kanske två vem vet
2. delta i ett par bokmässor och nåt skolbesök och lite sånt
3. dra arbiskurs
4. planera litteraturvecka här i stan
5. jobba 50% som projektkoordinator för ett ordkonstprojekt dvs dra lite workshops, ordna fortbildning och typ ~*utveckla ordkonsten i Jakobstad*~ ; det är lite flummigt men på ett bra sätt! 

Det låter som ganska mycket nu när jag radar upp det, men det mesta är ganska flexibelt och dessutom hundra procent kul så jag är inte nervös alls. Bara så satans glad!!!! Så många barndomsdrömmar går i uppfyllelse nu alltså. Jag ska skriva böcker, jag ska försöka hjälpa andra att skriva och jag ska få prata, tänka, leva med text som min uppgift.

Och jag ska få sitta i ett eget kontor!!!! Vet ni hur besatt jag var av tanken på ett eget kontor som barn?! Jag har liksom alltid älskat papper och pennor och mappar och stansapparater och sånt och som barn kunde jag inte tänka mig nåt härligare än att få sitta i ett kontor och vända papper. Så märklig grej egentligen men jag är kanske inte mer rocknroll än så, heh. 

Idag var jag och hälsade på på mitt nya deltidsjobb och jag är så barnsligt hoppa-upp-och-ner-peppad att få komma igång med det att jag knappt ser fram emot vår Englandsresa vi åker på imorgon, jag vill bara börja jobba! Men med tanke på min tendens att springande huvudet före in i allt, även väggar, så är det kanske bra att åka bort i två veckor och tvingas andas lite först. Och nog ser jag fram emot resan också herregud, så blasé har jag inte blivit. Vi åker imorgon och som vanligt har jag har varken packat, städat eller överlämnat nycklar till kattvakterna YOLO. 

Viktigast är att jag kommer ihåg att packa ner baddräkt, bekväma skor och läsning. Ska åtminstone ta med månadens bokcirkelbok Lincoln in the Bardo och Sabine Forsbloms Betinkan. Sabine är en av de bästa människorna i hela Svenskfinland och jag har SÅ höga förväntningar på Betinkan. Här om dagen matchade den förresten min frukost fint. 

Tycker det är så skönt att vi ska vara borta så pass länge att vi kommer ha en hel del dötid, trots att vi har inplanerat flera olika dagsutflykter och program. 

Annat som har hänt recently är bl a : 

Världens bästa barn har fyllt två år och t ex lärt sig att spotta, tror det är det han gör på bilden. Av sin farfar och sina fastrar fick spott-proffset en gungställning med tillhörande rutschkana till trädgården. 

I lördags hade vi återträff med vår LittSkap-grupp och det var sommarens hittills bästa dag tror jag?! Vi gjorde skrivövningar, åt kladdkaka, hängde i olika soffor hemma hos Malin och åkte och badade. Det var också den första dagen på över en månad som jag gick ut genom dörren och INTE möttes av en helvetesvägg av hetta. Det här är förresten Malins tupp som poserade som ett proffs för min kamera. 

Jag har nått bana 1000 på Candy Crush. Nikko skrev att det var "sorgligt". 

Min bok har synts på Sandra Beijers blogg OCH Instagram, vilket utlöste en LAVIN av meddelanden likt det här av Linnea (fast Linnea gjorde det snyggast). Visar ju lite genomslagskraften Sandy B har. Kul men också stressigt för med den genomslagskraften så är jag dödens om Sandra sågar boken hehehe. Men kul hur som helst! Ett av mina delmål med Jaga Vatten var att synas även i den svenska bloggosfären och det har jag väl ändå gjort nu med både sightings på Sandras och Floras blogg. 

Bara Boy brow och solbränna on this face. 

På tal om hypade saker i bloggvärlden så har jag ett nytt favorismink; Glossiers Boy Brow. Trodde aldrig jag skulle frångå ABHs Dipbrow Pomade MEN Boy Brow är perfekt när man vill ha en mjukare, mindre sminkad look. Glossier fraktar bara till Sverige (och UK och USA), men de flesta av oss sitter väl på en svensk kontakt vi använder vi dylika ärenden, hehe. Hade mamma att beställa både boy bror och det flytande rouget Cloudpaint och jag är _inte_ besviken på nåndera. Men eftersom jag älskar ögonbryn mer än kinder smäller ändå Boy brow högre. Ett hett tips!

Och nu har jag inte mer att berätta och det är väl lika bra, för det här inlägget är två kilometer långt redan men så där blir det!!!! Tror jag ska gå och köpa mig en kalender nu. Skulle egentligen helst vilja ha en sån där Frida skolkalender man fick förr men dom finns väl knappast längre och är dessutom osäker på trovärdigheten i en sån kalender när man är vuxen och projektkoordinator (jag, en projektkoordinator!!!). Och dom som försöker tipsa om att "göra en egen" och "bujo" hit och dit - BUUUUUU jag har inte tid med sånt tjafs, den kalender jag inte ens har ännu är redan full. 

Nästa gång vi hörs så är det ganska på engelska because I get very påverkad of vad people around me are talking. Cheerio! 

😎✌🏼

Idag är det nåt så fånigt som Världsemoji-dagen. Orkar inte med alla dessa påhittade hit-och-dit-dagarna. Men eftersom min inspiration och kreativitet är på samma nivå som grundvattnet i södra Sverige, tar jag ändå tillfället i akt och publicerar denna lilla lista jag hittade på Elsa Billgrens blogg för ganska länge sen.

Vilken emoji använder du mest?

😏

Jag vet inte, jag är väl på ett självgott humör ofta.

Vilken emoji tycker du är finast?

🐳

Älskar blåvalen!

Vilken emoji brukar du ha till frukostbilder?

Tror jag använt 🍊och 🥑 nån gång but thazz it.

Vilken av djuremojisarna är mest du?

🐊

Slö och långsam och nöjd med att lurka precis under vattenytan för det mesta - men också oberäknelig, opålitlig och blodtörstig mellan varven :-))))

Vilken emoji hatar du när andra använder?

🙈🙉🙊

De där tre jävla aporna gör mig galen. Dom är så låtsas-fejk-”oj va sa jag just” som inte funkar i skriven kontext. De här aporna är skenheliga, präktiga och wannabe-gulliga - mina tre HATegenskaper.

Vilken emoji har du dille på just nu?

🌞

pga 30 grader varmt.

Vilken emoji använde du senast och i vilket sammanhang?

✊🏻

I ett samförstånd angående att jobba i den här värmen.

Vilken emoji fattar du inte vad den föreställer?

😜

Det är ju inget riktigt ansiktsuttryck! Har du nånsin (förutsatt att du inte är Miley Cyrus) räckt ut tungan och blinkat med ena ögat samtidigt?! 

Vilken emoji tycker du är roligast?

😑

För att det är exakt mitt ansiktsuttryck när t ex Nikko säger nåt dumt.

Vilken kombination av emojisar gillar du bäst?

🌿🍊💶

har ingen favoritkombo, men gillar att färgkoordinera.

Vilken emoji är mest ”influencer”?

🔥🔥🔥

Som kommentar på en selfie tänker jag.

Vilken emoji får du av dina föräldrar?

😆 pappa

😮 mamma

Vilka emojisar använde du i ett extra minnesvärt instagraminlägg?

Använder faktiskt inte emojis så mycket på Instagram. Eller i alla fall inte i några av mina ”extra minnesvärda” inlägg.

Vilken emoji beskriver ditt humör just nu?

😑😓🤯

Är jättestressad och uppgiven och svettig. Dels vädret, dels annat.

Vilka tre emojisar beskriver dig bäst?

🤓😈😭

Nördig, elak och gråtmild.

En smoothie bowl och tankarna som föds ur den

Vaknade med en lätt slöja av huvudvärk igår pga AW i fredags. Det var ändå inte så mördarjobbigt att enda alternativet är att ligga kvar i sängen och få cokis & pizza intravenöst, utan mest bara som ett lite mysigt segt filter över tillvaron. 

Jag kommer aldrig säga att jag gillar att va bakis, men när det inte är sååå jobbigt eller när det mest jobbiga gått över så upplever jag ett slags lugn jag sällan har annars. Just det där sega, som att assocciationsbanorna får vila lite. T ex är det en av få gånger jag har tålamod att se film. Det här låter ju farligt nära alkoholist-logik så jag kanske ska påpeka att jag sist och slutligen dricker ganska sällan och ändå föredrar att vara icke-bakfull. 

Gårdagens seghet resulterade i att jag gjorde brakfrukost. Äggröra & smörstekt purjo, smoothie med jordgubbar och banan och stor mugg kaffe. Liksom designat för att möta alla mina bakosbehov. Åt allt tillsammans med nya numret av tidningen Sex. Vi beställde tidningen för en stund sen och fick den tidigare i veckan, men jag har inte haft ro/tid att sätta mig ner med den förr. Dessutom hade jag visualiserat den här stunden hela veckan för att stå ut - lördag förmiddag är det bästa jag vet. 

Känner mig alltid töntig när jag fotar mina frukostar eller min mat pga det är ju samtidens BÄSTA skämt: folk som fotar sitt liv istället för att leva sina liv. Alla gubbar ba: HÖHÖHÖHÖ. Som att man inte kan göra båda. Liksom fine, man behöver kanske inte fota varje macka man äter och det är väl hälsosamt att se upp från skärmen ibland. Men det här att man inte skulle kunna leva i nuet om man vill fota grejs man gör - pffffff bitch please. 

Instagram hjälper faktiskt mig att fokusera på nuet, om nuet nu är det ultimata att fokusera på - jag vet inte riktigt. Fokusera är inte min starka sida alls pga scatterbrain och att bokstavligen fokusera kameralinsen på nåt hjälper mig se det stora i det lilla osv. Jag har liksom svårt att komma ihåg att den här lördagsfrukosten har varit målbilden hela veckan om jag inte gör det till en actual bild. Det är nog lite därför jag bloggar också. Samtidsskadad? Säkert. Är jag ok med det? Ja va fan. Det är jag. 

Jag tycker det är skönt att få ett utanförperspektiv på skit ibland. Även om det är nåt så fånigt som en smoothiebowl. Det hjälper som sagt mig att fatta vad som händer. Klart det är en jakt på likes också, det är jag den första att erkänna. Och det är inte alltid så avslappnat, det håller jag med om.

Men det är liksom nåt annat också. Ett utryck, en dagbok, ett hjälpmedel. Sen får gubbarna höhöhö:a så mycket de orkar. 

30 år av snabba beslut - en studie i hår

Hej! Idag tänkte jag bjuda med er på en tidsresa, en walk down memory hair line - jag tänkte gå igenom frisyrer jag haft. I alla fall de frisyrer som fastnat på bild genom åren; jag har ju nämligen levt en stor del av mitt liv so far före selfies och kameror i varje telefon. När jag tog studenten fick jag en digital kamera. En liten, klumpig sak värd cirka noll euro idag. Bara som jämförelse liksom. Därav också varierande kvaliteten på bilderna här nedan. 

Men nu börjar vi! 

En gång var jag barn och rockade klassisk barnfrisyr. 

Tjock lugg osv. 

Det här är jag på ettans klassfoto. Av nån anledning tog vi foto på våren det året. Det sammanföll dessutom med en hemsk pollensäsong och det här är resultatet. Fin med rosett i det råttfärgade iaf.

Jag vet inte om det var ett aktivt beslut, men mitt hår fortsatte växa i takt med mig själv. 

Mitt långa och fina hår var liksom min grej, var ganska stolt över det. Jag och en annan på klassen tävlade om vem som hade längst pannlugg. Pannluggen stylade man genom att dra den bakåt med ett diadem och sen puffa fram den lite, så att man fick den åtrådvärda volymen.   

På fyran var det så här långt. Det gick mig ner till röven när det var som längst.

Sen på femman sa jag åt mamma att klippa mig som Jennifer Aniston. Du måste ju börja föna det varje dag om du ska se ut som hon, sa mamma. Jaja, sa jag. Så mamma klippte. Och jag fönade aldrig, mohahaha!

På sexan snaggade jag mig och klippte kort och färgade trendriktigt mörkt underhår, precis som det skulle va 2000. Hittade inga bilder från den tiden (online, orkade inte söka irl) men på sjuan hade det växt ut så här mycket till klassfotot. Snyggt ostylat med sömnrufs i luggen också. 

I samband med att mamm och papp skilde sig på sjuan bestämde jag mig för att bli annorlunda. En fördel med när ens päron ligger i skilsmässa är att ingen har riktigt energi eller tid att övervaka dig. Så börjar de Experimentella Åren. Här är en ganska modest rödaktig nyans.

 Åttan och imagen var allt. Man kunde ju givetvis inte vara blondin och lyssna på Broder Daniel. Luggen började kammas snedare och snedare tills min panna såg ut som en gubbe med hämtehårs flint. 

Här gör diademet comback! Nians kompisfoto och kajalen vässtes tills den brann! Luggen den... Nej, jag vet inte.

Peak panda.

Lagom till gymnasiet lättades looken upp med blonda slingor to the max. Plus tonade brillor MMMMM 2003 du var ett läckert år.

Jag höll nästan på att glömma min mest ikoniska frisyr?! Den millimeterkorta feministluggen anno 2005!!! Såg helt jävla galen ut och vet ni vad? DET ÄR SÅ HÄR JAG SER UT PÅ MITT KÖRKORT HAHAHAHA!!! Bildbevis: 

Luggen, ögonbrynen, glasögonen.... It’s a look. 

Annars var gymnasiet ganska lugna hår-år vill jag minnas, dels för att jag var för deprimerad för att tänka på hår HAHAHAHA. Minns att Jutta klippte mitt hår under ett träd i Skolparken en gång. Obrytt med utstuderat. Så här såg jag ut när jag tog studenten i alla fall. En ganska fin chokladig ton men är osäker om jag skulle försöka mig på den idag. 

Klipp till Åbo! Men där emellan hann jag faktiskt med en permanent också, det är sant :-D Oh Well. Här rökte jag inomhus, hade gärna djupt urringat och håraccessoarer. Det här teatrala flapperbandet med fjädrar och paljetter hade jag köpt på UFF. Gick kanske inte omkring med det till vardags, men ändå. Håret det var hemmafärgsrött.

Lite blondare rufs. Här inleds mina bohemiska år. Marknadssjalar, smycken som klirrade när jag rörde mig och aldrig, aldrig borstat håret.  

Här har jag stulit en blomsterkrans och dekorerat rufset med. Det syns inte här, men hade nån grön och rosa slinga i luggen eftersom jag hade färgat en kompis mohikan och tyckte det var onödigt att slänga färgen som blev över. YOLO.

Sen flyttade jag till Tyskland och bohemstilen blomstrade. Tyckte en bakfull söndag att hemmagjorda dreads var en bra idé så då gjorde vi såna. Dom såg FÖR JÄVLIGA ut.  

När jag kom hem tvingade mamma mig att reda ut skiten. Jag sov med balsam i håret en vecka och kammade hela tiden. Tack och lov var dom inte så noggrannt gjorda så det gick till slut. Blev lite tunnhårigare bara. 

Sen klippte jag lugg igen.  

Och hade jätterött hår och mycket solpuder. 

Hux flux klippte jag kort hår!  

Och färgade det... Well, grått. Här har jag börjat jobba på AE om ni undrar över bilderna.  Minns att håret nästan frasade sönder mellan fingrarna efter den här chockblekningen. 

Så jag blev brunett igen. Och lockade håret stort för AEs 25-årsfest. 

Håret växte (mitt hår växer som ogräs, tack och lov) och det blev först lila en kortkort period, ett par veckor kanske, pga jag och Hillbom tyckte det skulle va kul, sen blev det rött igen.

 Håret växte...

 ... och växte. Bra gardinlugg här ändå!

Blekte det igen. Var superblond!

Klippte lite lugg mellan varven.  

Men hade också längre hår än på länge! Scrunchien var min bästa vän ett par år. 

Så här såg jag ut ungefär när jag och Pärlan börja fri. Snygg ändå.

Och här har vi ganska precis flyttat ihop.

Sen gifte vi oss och då kapade jag håret! För det gör man väl som gift kvinna? Ellör? 

Det var kul i några veckor...

 ...sen såg jag mest ut så här i massa månader. ALL TIME LOW. Och då har jag haft dreads.

Men allt hår växer och i höstas kunde jag äntligen ha det i liten stram tofs. Gick också över till mittbena efter 30 år som sidbenist.

Och härom veckan tog Rosie den här selfien på oss två där ni ser min nuvarande hästsvans in all it’s glory. Mitt hår är långt igen och jag är rätt trött på det. Är sugen på lugg, är sugen på nån ny färg, är sugen på lite allt möjligt. Har ni en favorit av mina gångna frisyrer får ni gärna uttrycka en önskan om favorit i repris. Jag är - som ni säkert förstått vid det här laget - ganska medgörlig när det kommer till min kalufs.

Nu ska vi ut på tigerjakt

Hej hej hallå dagboken! Tillåter ni mig att slänga ur mig ett par högst impulsiva och ofärdigtänkta tankar? Jag har nämligen tänkt på det här med personlig utveckling och grejer kring det och känner för att uttrycka mig lite hejvilt utan att va riktigt klar med tankegången.

För nån vecka sen hörde jag ett nytt ord av en bekant: ambivert. Det är alltså namnet på såna som varken är extroverta eller introverta. Först tänkte jag: aha, det är det jag är! Äntligen en kategori för unika lilla mig. Sen började jag tänka på hela det där uppdelningssystemet.

Det kanske inte är direkt kopplat till det du tänker på när du tänker på personlig utveckling men för mig hänger det absolut ihop. Det är liksom del av samma trend. Trenden om att ~*lära känna dig själv*~.

Jag är både en bohem och en neurotiker. Jag oroar mig för allt och tar ofta projektledarrollen SAMTIDIGT som jag är en slarvig, oborstad, obrydd typ som tycker få saker i livet är en big deal. Jag är både en dramaqueen och en stoiker. Jag lever för skvaller och älskar stora uttryck, samtidigt som jag helst smälter in i mängden. Jag är både feg och modig, både en optimist och en pessismist.

Jag har alltid svårt att bestämma mig för alternativ i olika Vem är du?-test, för ofta känns flera lika sanna och lika rimliga. Får kortslutning i hjärnan när det är ”beskriv dig själv med tre ord”-tajm.

Det är inte det att jag tror jag är väldigt mycket mer mångfacetterad än andra, jag tror inte jag är en snöflinga. Det är bara systemet som är så LOL. För vem är bara tre ord egentligen? Vem är 100% nåt och 0% nåt annat? Och även om nån är det (I can hear the ”men jag är totally introvert!!-kommentarerna rulla in) - SPELAR DET NÅN ROLL? Vad har du för praktisk nytta av det?

Jag tror inte heller på det här ”Omgiven av idioter”-snacket, om att det finns fyra olika färger man kan va och that’s it. Jag tror inte det finns nån enkel och instrumentell lösning för att förstå eller kommunicera med sina medmänniskor, tyvärr. Sen ska vi inte prata om den här jävla införstådda rangordningen i såna system. Det är ju fan så mycket finare att va introvert än extro.

Jag är SÅ TRÖTT på vår samtids behov av att kategorisera in folk i introvert-extrovert-liknande diagram eller färger eller whatever. Som att en människa skulle vara så enkel! SOM ATT DET SKULLE VA SVART ELLER VITT. Alla människor är många olika saker och hur man är beror ju på vem man har runt sig.

Jag tror ärligt talat tror jag inte på nån slags nytta med sånt definiera dig själv-krafs. Jag sitter här belåten i mitt glashus och slänger smågrus vilt runt om kring mig, för jag är den första att glatt klicka in mig på alla möjliga ”Välj en frukt och vi berättar vem i Spice Girls du borde ligga med”-kind of quiz. Men jag är trött på det i alla fall! För det gör ingen nytta, förutom att eventuellt ge dig en känsla av att du är ett steg närmare kärnan i dig själv och kanske, kanske ge dig en falsk känsla av tillhörighet och gemenskap som du saknar i dagens globaliserade och individualiserade samhälle.

Jag hatar lite att personlig utveckling idag är en mångmiljon-industri. Det är inte det att jag är emot att människor utvecklas, herregud så konservativ är jag inte. Men den slags forcerade varianten som består av den här flodvågen av självhjälpsböcker, youtubeprofeter, instaquotes och framgångsrecept suger hästballe om jag ska va helt ärlig. Jag tror inte att den slags navelskådning hjälper dig att bli en bättre människa, om det är det som är målet. Och vad är en bättre människa?

Jag tror helt enkelt inte på snabba, smärtfria lösningar. Livet ska ju inte vara smärtfritt. Det är slitigt att va människa och det är slitigt att umgås med människor. Men det är ju också i det mellanmänskliga som lärdomarna finns. Lärdomarna om andra och om dig själv. Men det är nog inget man kan lära sig ur en bok. Eller jo, i skönlitteraturen finns det nog lärdomar att hämta men det är ju också en del av det mellanmänskliga.

Correct me if I’m wrong, men är inte LIVET i sig personlig utveckling nog? Det finns ju inget slutgiltigt pris, man ska bara leva. DET FINNS INGET FACIT och det suger JAG VET, men man måste bara igenom det. Det är som den där Mora Träsk-låten. Livet är en jävla tigerjakt, både för extro-, intro- och oss vanliga dödliga ambiverta.

Problem jag inte har

Jag har en jävligt dålig vecka.

Jag upplever som många andra, den värsta pollensäsongen i kvinnominne och dessutom är det väldigt mycket på jobbet just nu och sen finns det ett par orsaker i privatlivet som jag varken kan eller vill gå in på här meeeeeen låt mig bara konstatera: det har varit bättre. Hade skrivit flera långa stycken om hur jävla uppgiven och trött jag är at this point, men jag raderade dem alla. Visst älskar jag att gnälla och visst älskar jag att vara smolken i den finlandsvenska jävla härliga bloggarbägaren men nån gräns på eländet får det va. Tänkte försöka vända på det hela och istället låna Danielas idé om problem jag inte har. Här är problem jag inte har:

1. Jag har inte barn. 
Jag vet att barn inte är bara problem utan välsignelser och bla bla bla men eftersom jag som barnlös ändå jämt får höra om hur lite man vet om livet före barn och hur man inte visste vad trötthet var före barn och livet börjar när man får barn kan jag ju gladeligen PUSTA UT nu och njuta av att min lilla rough patch den här veckan och det faktum att jag känner mig mentalt dränerad: det är antagligen bara inbillning. Har jag riktigt tur får jag aldrig barn och då behöver jag aldrig uppleva nåt äkta jobbigt!!!! KUL!!!!! Nej men this bitterness aside så är det faktiskt jävligt skönt att jag inte behöver ta ansvar för nån just nu, jag bara kommer hem från jobbet, påminner Pär (Pär, Pär, min stöttepelare) att mata katterna och drar täcket över mig. No muss no fuss. 

2. Jag har inte läst klart 1793 ännu. 
Den är så jävla sick. På ett bra sätt. Det är alltså en deckare av Niklas Natt och Dag som utspelar sig 1793 och är helt galet äcklig *mysryser*. Jag vet att det låter lite osexigt med en historisk deckare, men jag är inte på väg att boka resa till Medeltidsveckan. Men eftersom jag mest blir paranoid av nutida mordhistorier (fyra säsonger Bron är orsaken till att jag får panik av hus med stora fönster på marknivå, ni vet "modern nordisk arkitektur" - mördare kan ju stalka dig och se på dig genom dem!!!) så är det här perfekt - jag kan intala mig själv att såna här sjuka mördare bara fanns på 1700-talet. 

3. Jag har inte dålig smak. 
Jag slipper till exempel åka på Medeltidsveckan.  

4. Jag har mycket människor runt omkring mig, med olika expertisområden som jag kan rådfråga om ditten och datten. 
Häromdagen rådfrågade jag gråtigt en Pärs kompis (som jag träffat hela två gånger) per telefon om en grej. Skämdes bara lite. Utöver det vet jag precis vem jag skulle kontakta om min cykel gick sönder, jag inte förstod ett slang-uttryck, jag behövde smakråd i ett skoköp, om jag behöver veta vad en tre-åring vill ha i julklapp, om datorn krånglade, om jag ville ha musiktips osv osv osv. Jag glömmer ofta bort det, för jag har ganska svårt att be om hjälp, men jag har faktiskt vänner som ställer upp med det mesta. Skulle jag nu bara skaffa en generös miljonärskompis så är cirkeln vara sluten, hehehe. 

5. Jag har inte skilt mig ännu. 
Det har inte ens varit på tal nån gång och den här veckan har jag och Pär Penna varit gifta i två hela år. Min magkänsla har egentligen aldrig tvivlat på att vi är everlasting, men jag är inte van med att jag gör bra val i livet, så lite förvånad är jag ändå. Men, även en blind höna kan hitta ett korn och jag är jävligt glad att jag hittade just det här lilla kornet. Mina två bästa moments från mina två bästa år i äktenskapet är:
1. När jag lärde Pär att jag inte vill ha lösningar på problem när jag gnäller om problem, utan bara sympatier. Game changer. 
2. När jag lärde mig själv att tänka "är det värt det?" före jag rage:ar om nåt. Låter simpelt, men funkar. 8 av 10 fall är det inte värt det och så är det enklare för att alla inblandade om jag bara stänger köksluckan. Det gör faktiskt inte mitt liv sämre. 
Bubblare: när jag lärde mig säga förlåt. 

Claes Andersson

6. Jag behöver inte stiga upp speciellt tidigt om mornarna. 
Jag kan ändå inte sminka mig för mina ögon rinner och kliar och frukost äter jag på jobbet. Jag kissar, borstar tänderna, klär på mig och går ut. Behöver i genomsnitt tjugo minuter max (om jag slöar och scrollar whilst peeing). Ganska skönt. 

7. Jag har ingen större identitetskris på gång
Utöver den här veckan som har varit tuff, känner jag mig ganska precis där jag tror jag ska vara. Jag är väldigt nöjd med hur mitt liv utvecklar sig atm. Jag känner mig lite som ett vattenglas som burits runt och skvalpats runt och nu blivit nedsatt och vattenytan har stillnat. Jag skulle inte vilja säga stark, men jag är nog rätt lugn. 

8. Jag lider inte nöd på saker att blogga om.
För jag stjäl bara från Daniela, hehe. Nej, men ärligt talat så har jag svårt att komma på saker att blogga om för tillfället som inte är min pollenallergi. Jag bad er på Instagram att komma ed frågor eller inläggsidéer men INGEN svarade så nu upprepar jag min önskan. Om ingen svarar den här gången heller tänker jag fortsätta blogga om exakt hur mycket jag nyser och hostar i åtminstone två veckor till.

Om-listan

Jag ligger och förtvinar här i gästrummet ännu. Kan det här vara värsta flunssan på många år? Tror tack och lov jag hade min värsta febertopp igår hur som helst, så nu kan det bara bli bättre. Mellan att jag sover bor jag på internet och tror att jag läst de flesta bloggar och buzzfeedartiklar som finns nu. Idag hittade jag den här listan på Elsas blogg, snodde den för det får man göra när man är sjuk. Tog mig en hel dag att fylla i den, men här är den:

Om jag hade fem miljoner skulle jag:

Köpa lägenheten, köpa en sommarstuga nånstans i Larsmo, ge åt familjen + nån flyktinghjälp och ta tjänstledigt en tid och bara skriva. Fast i verkligheten skulle jag säkert plåttra upp det på typ loppisporslin eller nåt annat onödigt. Kan _inte_ hålla i pengar.

Om jag fick byta ansikte med en kändis skulle jag:

Välja Barbra!

Om jag kunde spela ett instrument jättebra skulle jag:

vilja spela piano tror jag. Det är så trevligt. Men det hade ju också varit coolt att kunna spela nåt mera mobilt, så att man kunde dra av en trudelutt på fest. Men gitarr känns så lame. Men nåjo, gitarr kanske.

Om jag inte hette Ellen skulle jag:

mina föräldrar hade aldrig nåt alternativ till Ellen och jag kan faktiskt inte se mig som nåt annat än en Ellen heller. Tycker många namn är fina, men jag är nog mitt namn fullt ut.

Om jag bara fick lyssna på ett band resten av livet skulle jag:

jag lyssnar mest på soloartister insåg jag när jag försökte komma på nåt här. Men jag tror att Nirvana hade legat bra till, dom har jag gillat sen jag var sex-sju och gör fortfarande.

 Om jag kunde skapa mitt eget drömplagg skulle jag:

Den perfekta, skräddarsydda kostymen med tillhörande byxa. Jag vet att det är fusk för det är två plagg, men det vill jag ännu nån dag äga. Tycker det är SÅÅÅÅÅÅÅ snyggt.

Om jag kunde få uppleva en dag en gång till skulle jag:

Hur mycket misstag jag än har gjort så har de ju ändå på nåt sätt lett till att jag är där jag är idag. 🎶🎵God bless this broken road that led me home to youuuuu 🎶🎵 osv osv osv. LOL jag tror inte på ödet, även om det ska erkännas att det är jävligt mkt enklare att tro på ödet när man mår bra och har det bra. Men jag borde ha sagt ifrån vid några tillfällen som verkligen grämer mig att jag inte gjorde. Men en specifik dag, hmmm? Jag skulle nog ta nån dag i barndomen då, bara för att refresha minnet då.

Om jag fick ändra tre saker med mitt utseende skulle jag:

Det är ett svårt tankemönster att komma från det här med ”om jag bara vore smalare så skulle allt annat va bra”. Jag VET att det inte är så, men det är då lätt att fastna i. Jag tänker att folk skulle ta mig på ett annat sorts allvar om jag inte var tjock, jag skulle inte först och främst vara hon där tjocka. Jag är så otroligt trött på att prata om kropp ska ni veta, jag vet att jag satt mg i den ekan och by god, jag ska ro den i land också, men så jävla skönt det vore att inte få en fråga om kroppar i nån jävla intervju nån gång!!! Hur många böcker jag än skriver kommer jag antagligen alltid att få prata kropp.

Som tjock har du två val: du kan andas ut och sträcka på nacken eller låta bröstkorgen sjunka ihop och försöka försvinna, på olika sätt. Jag har valt att inte försvinna, för jag mår mycket bättre av det. Enda jag gjort är att andas ut. Jag kräver faktiskt inte så mkt annat.

För det är det, jag drömmer inte om att bli beundrad för min kropp, jag drömmer inte om att få komplimanger. Jag drömmer om att inte behöva förhålla mig till min kropp. Jag drömmer om att va på stranden utan att det är en fucking politisk handling.

Nej, vet ni vad? VET NI VAD JAG DRÖMMER OM? Bekanta på Facebook som inte delar fettföraktande memes, bekanta som inte ”uppmuntrande” frågar hur det går med badmintonen om jag skippat en vecka, bekanta som inte skrattar åt fet-filter på snap, bekanta som inte gör ett stort nummer av dom inte borde äta den där bakelsen, läkare som inte säger ”gå ner i vikt” när allt man vill ha är ett sjukintyg för förkylningen, läkare som inte säger ”gå ner i vikt” när skär deprimerad och vill dö, klädkedjor som inte gör ”inkluderande kollektioner” upp till strlk 42, klädkedjor som inte ska göra ”allt tillgängligt för alla” och i praktiken raderar plus sizekläderna, kläddesigners som inte HITTAR PÅ mindre storlekar som size zero men inte kan göra nåt större än en 38:a. Jag drömmer om att kunna gå hem från krogen, halv tre på natten, SNYGGARE ÄN NÅNSIN OCH NYUTGIVEN SUCCÉDEBUTANT och inte möta ett gäng av fullväxta män som ropar och skrattar efter en.

Men det är ju saker som ska ändras i samhället. Så om jag skulle ändra tre saker i mitt utseende? Hmm, då får det nog bli: Större näsa, fetare röv och ett längre långfinger.

Om jag skulle byta jobb imorgon skulle jag:

Skriva på heltid. Skulle också tycka det skulle va superintressant att sitta i kassa i nån mataffär. ÄLSKAR att spionera vad folk handlar.

Om jag hade en superkraft skulle det vara:

Att bli osynlig! Åååh, vad jag skulle uppskatta det. Tänk vilket skvaller man skulle få tillgång till!!! Och kunna smyga in gratis överallt! Peta på Mona Lisa eller vad man nu gör.

Om jag var tvungen att bo i en annan stad för resten av mitt liv skulle jag:

kanske flytta till Malmö? Har så många vänner där. Fast helst skulle jag bo mindre än så. Karlshamn är fint!

Om jag bara fick äta en rätt varje dag resten av veckan skulle jag:

Den här veckan har jag enbart ätit nudlar och glass och det är typ allt jag är det minsta sugen på också, sååå... nudlar och glass.

Om jag var tvungen att vara otrogen med någon skulle jag:

Efter den här bilden på ASAP så får jag nog säga ASAP.

Om livet tog slut på söndag skulle jag:

inte bli förvånad. Satan vilken influensa alltså.