Det Fundersamma

Pärspektiv: Att gå

Ni trodde kanske jag hade glömt bort Pärs egen “kolumn” på min blogg? Givetvis inte. Idag får ni ta del av hans på förfrågan tankar kring att promenera medan jag jobbar vidare på en mellanrapport med deadline imorgon. Håll till godo! (Och nej, Veckans skrivövning har jag inte heller glömt, den kommer återkomma den med!

50272070_2479764525583721_8930871634282151936_n.jpg

Prolog i efterhand: Ellen bad mig skriva något om varför jag går så mycket som jag gör. Det blev det här. Ett slags medvetandeström om att vilja se saker, utveckla vanor och göra vad man kan. Med kroppen alltså.   

När jag växte upp var jag känd för, tror jag, att jag hade många skivor ganska tidigt. Det här var hårdvaluta i en tid före det att både nedladdning och senare streamingtjänster tillhörde verkligheten. Att kunna lyssna på musik var om inte jättedyrt så i alla fall förbundet med en kostnad och en hel del praktiska problem. Det skulle gå att sväva i väg i fråga om för- och nackdelar med det förflutna respektive nuet hur långt och länge som helst, men en fråga jag fick som tonåring var hur det hade gått till att jag hade så mycket skivor. Inkomsterna är ofta små till obefintliga i den åldern, och var det också för mig, men jag kan bara svara att jag lade alla pengar jag kunde på skivor. Mest cd, men ett tag hade jag vinylspelare också vilket inte var helt vanligt sista åren på 90-talet och de första på 00-talet. Vinylskivan hade bara ett årtionde tidigare konkurrerats ut och cd:n var vad som räknades. 

Något jag också borde ha varit känd för var min tidskriftssamling, men det var inte många andra som i samma grad delade min passion för det skrivna om musik, sport och samhälle till exempel. Däremot blev jag känd för att vara den som alltid gick överallt, vart jag än skulle. Uppenbarligen delade jag inte det här med särskilt många andra heller, men det var synligt på ett annat sätt än tidningstravarna i hyllorna i rummet, om vi säger så. 

Jag bodde i barn- och ungdomen i området Påtorp i den svenska småstaden Ronnebys sydöstra utkant. Området hade bebyggts med radhus och egnahemsvillor på 1970-talet. Före det hörde marken till stor del till en bondgård, tror jag. Det här är som sagt i tätortens utkant och läget kan beskrivas så att går man åt ena hållet kommer man till landet med åkrar, skogspartier och allt vad det innebär. Åt andra hållet ökar bebyggelsen och kulminerar i stadens centrum, ungefär tre kilometer bort. 

Allteftersom barndomen övergick i ungdom blev intresset att besöka stan större, det var väl de vanliga skälen i form av upptäckarlust och intrycksjakt som låg bakom. Området där jag bodde hade så klart bilismen som utgångspunkt, och det var också med bil de allra flesta vuxna tog sig till och från sina hem. Vi yngre var tänkta att cykla, men min kropp passar inte för det. Jag har nämnt min CP-skada tidigare. En direkt konsekvens av den är en rätt bedrövlig balans. Jag har inga problem att hållas på fötterna, men klarar inte många prövningar och faller lätt. Till exempel försökte jag lära mig cykla i samma ålder som andra, men jag minns mest hur kroppen spändes till olidlighet, hur ont det gjorde när jag föll till asfaltsmarken och hur detta upprepades gång på gång tills jag gav upp. Jag har inte gjort ett seriöst försök att lära mig cykla på 30 år cirka, och jag lär inte försöka igen. Några gånger har jag fått skjuts senare i livet, men det har varit traumatiskt. Nån gång slutade det i diket och varje gång har jag känt mig fullständigt mörbultad efteråt. Jag tror bara inte det är möjligt, eller rättare sagt vill jag inte tillräckligt mycket. Mer om det senare. 

I vilket fall som helst var gång oftast det enda alternativet om jag ville någonstans, och det kom att passa mig. Tiden till fots gav mig snabbt tid att tänka. Det var, och är fortfarande, som att tankarna tar fart i takt med benen. Jag märkte det snabbt, och belöningen i form av att komma fram visade sig oftast helt tillräcklig. Ofta fungerar det så för mig att antingen är jag bra på något direkt eller så ger jag upp lika snabbt om något verkar omöjligt. Det här med att kämpa sig blodig har sällan fallit mig in. Gång som transportmedel är svårplacerat i fråga om vilken kategori det hör till för mitt psyke. Det kunde kanske lika gärna ha känts som något hopplöst, men jag visste ju att det skulle ge resultat om jag bara jobbade på, gick vidare så att säga. Ganska snabbt blev det ett slags beroende, inte minst när jag relativt sent, runt 2005, började ha med mig en bärbar cd-spelare på mina rundor. Att kombinera rörelse med musik (eller radio) visade sig fungera utmärkt, märkte jag då jag under en praktikperiod bodde hos min faster och inte hade möjlighet att lyssna på musik annat än under promenader på kvällstid. 

Jag har nästan aldrig gått på gym. Som CP-skadad har miljön känts främmande. Den är så präglad av kroppen och dess prestationer att det bara inte går att vara i rummet, i alla fall inte samtidigt som andra. Det blir ungefär som när de andra barnen lärt sig cykla och jag den första tiden, en kort stund, det ska sägas, sprang efter. Man känner sig rätt töntig och nån slags självbevarelse träder in och sätter stopp. Min vardagsmotion är att gå. Jag kan göra det offentligt utan att känna mig fel, dum eller dålig, och det leder till konkreta resultat på det sättet att jag tids nog kommer dit jag vill. Och så är det det här med tänkandet. Ingmar Bergman lär ha sagt att demonerna inte tycker om frisk luft och det ligger nog någonting i det. Jag tänker sällan så klart och intensivt som när jag går och upplever det som att jag ibland måste liksom plocka upp mig själv ur en ström för att registrera allt som händer utanför huvudet. Delvis är det därför (andra delen är ett fullkomligt värdelöst ansiktsminne) som jag inte hälsar på folk jag möter på ett vettigt sätt. Jag hinner helt enkelt inte identifiera dig förrän du passerat. 

Om du vill försöka gå mer i din vardag så har jag inga konkreta tips mer än det jag just sagt. För mig är gången en nödvändighet för att en dag ska kännas (åtminstone tillnärmelsevis) komplett och meningsfull. Jag tror att bilen är något av en bov i det att många kanske inte går tillräckligt (Hur långt det nu sen är, det beror väl på vilken nivå man börjar från). Både här i Österbotten och på många andra ställen (utanför storstäderna i allmänhet) är den norm och förstavalet för den som vill flytta sig och finns alltid med i beräkningarna för var bostäder, arbetsplatser och butiker placeras. Så klart är det bra att kunna ta bilen då man ska ha hem något tungt (eller bara besöka något långt hemifrån, jo, jag vet och uppskattar bilen för dess förtjänster), men ofta tror jag att många slentriantar bilen när man egentligen lika gärna skulle kunna ta fötterna, men det kräver att man tänker efter (tror jag, jag har ingen bil själv, viktig poäng OBS på sätt och vis vet jag inte vad jag pratar om, blablabla…). Så det kan vara ett tips. Överväg att gå. Prova. Utvärdera.

Hejdå och Välkommen 2019!

Nu har ju Peppe gått och härmat mig med en Anna Lolax-header så som kallblodig hämnd tänkte jag härma hennes inne- och utelista för 2019 som idé, mohahaha!

Skämt åsido, ni borde kolla in Peppes nya header för den är jättefin OCH jag har alltid älskat det enkla och skoningslösa i en riktigt bra inne- och utelista så när jag såg att Peppe gjort en ville så klart jag inte vara sämre. Egentligen är det ju gruvligt fånigt med inne- och utelistor, för vad ÄR liksom det ens, men det är ju så kul!

0cec13193a2d95b87425d2df22f81049.jpg

Jag tänkte presentera några grejer jag tröttnat på och presentera några alternativ till det, så får vi väl se hur bra trendanalytiker jag är. Hehe.

————————————————

Hej då: GIRIGHET (SPECIELLT ONLINE)!
Jag är så förbannat trött på folk som inte ger  kredd där kredd ska va, folk som inte länkar, folk som kommenterar bara för att få en länk på din sida osv osv osv. Jag fattar och respekterar businesstänk även online, sån är ju världen idag, men vassa armbågar är oklädsamt var dom än dyker upp. Jag blir också konfunderad över hur många som är så dåliga business-strateger?! Antingen är du ärlig med vad ditt primära mål är; att bygga upp det företag kring din online-närvaro VILKET ÄR HELT FINE  eller så får du bli jävligt mycket bättre på att ljuga. Det finns ingenting genomskinligare än spelad omsorg eller beräknande kommentarer. Och om du primärt tänker på människor som trappsteg på nån slags karriärsstege - gå tillbaka till förskolan och börja behandla dina medmänniskor som medmänniskor. Det ironiska är ju att de bästa “kontakterna” uppstår ur medmänsklighet, inte businesstrategier.

Välkommen: NÄTVERKET (ONLINE & OFFLINE)!
Bokcirklar, syjuntor, brunchklubbar, biosällskap, växtgäris, kvinnoföreningar, matlaget, facebookgrupper - nu våras det för gemenskapen! Det bästa med Facebook är numera inte att kunna stalka din dejt, utan alla dessa grupper man kan gå med i och diskutera sina särintressen. Hitta - eller grunda - din egen nischade grupp och fröjdas åt vänskaperna och kunskaperna som går att finna där. Jag tror också på att umgås i grupp kring något kommer stort, det har ju redan börjat.  Det bästa är om man kan förenas kring nånting vardagligt som ändå ska göras, t ex är jag grymt avundsjuk på Underbara Claras matlag. Men det som också är det bästa är nördgrupper, som vår bokcirkel, t ex. Oj, vad den ger mig mycket. Bandet kommer också göra comeback och att ensam göra musik på kammarn försvinner.

————————————————

Hejdå VOLANGER!

Är så trött på volanger, speciellt på mönstrade klänningar med bara ben och typ vita tygskor till. Diskret gullighet - THANK U NEXT.

693693_1303218127265_full.jpg

Välkommen: STUDIO 54!

70-tal, men helst sett genom ett tidigt 2000-talsfilter, det tror jag mycket på. Det snyggaste jag kan tänka mig just nu är en slinkig paljettöverdel med tunntunna band och urringning ner till naveln, som knappt hänger med när du svänger dina bh-lösa boobs till nån riktigt go discodänga. Jag tror också hårt på My love don’t cost a thing-estetiken med behagliga guldtoner och beige och en touch av nyrik lyx. Eller Kylie i Spinning around-videon!

————————————————

Hej då: LJUSA FLÖDEN!
Varför vill man ha “hotellkänsla” hemma? Hotell suger ju. Dina snittblommor i handblåst grönaktig vas med vit linneduk och träfärgade detaljer var väl lite kul när det började på Instagram för två miljarder år sen och kändes kanske genuint och hållbart då, men nu vi tar varandra i hand och konstaterar att det som skulle vara vilsamt faktiskt skapade mer ha-begär och så överger vi det här stylade hygge-skiten med shakerkök och allt vad det heter och säger…

Skärmavbild 2019-01-04 kl. 13.12.11.png

Välkommen: PETTSON!
Tänk dig Pettsons snickarbod - det är det nya svarta. Det är inte uttänkt och det är inte stilrent. Det är lite solblekt plast, det är lite trä och det är lite DIY, det är färger och det är lite stökigt. Det viktiga är: det har fått växa fram. Grönväxter i avklippta mjölkkartonger, lådor med urdiskade sugrör, lappade förkläden, trasmattor av restväv… Istället för att konsumera hållbarhet så älskar vi sönder det vi har och skiter i om det är vilsamt för ögat eller inte.

————————————————

Hejdå: SJÄLVHJÄLPEN!
Omgiven av idioter som läst Omgiven av idioter var det nån som twittrade och jag kan nästan inte hålla med mer. 2019 dödförklarar vi självhjälpen once and for all och skiter i att “vara den bästa versionen av oss själva”. Vi struntar i oss själva en stund och blickar utåt, mot andra. Och när två blickar möts - det är där det händer.

494211599-612x612.jpg

Välkommen: TALKO!
Gamla, goda talkoarbetet - nu får du din revival. ÄNTLIGEN! Att hjälpa till i en älskad förening (sälja korv, måla golv, stå med sparbössa) gör mer för själen och lär dig mer om livet än hundra hyllmeter självhjälp. Du utvecklas också av att hjälpa en kompis flytta, skotta snö åt tant Greta, 98 eller varför inte engagera dig i en väl vald kandidats kampanj till riksdagen nu i år. Vi fortsätter skandera: “Man ska våga ta betalt för sitt jobb!” men tillägger 2019; “… men det är inget fel med talko!”.

————————————————

Hej då: THAILAND!
Thailand känns otroligt last year.

original.gif

Välkommen: NORGE!
2019s hetaste resmål blir Norge! Kulturboom + snygga fjordar - i år är en tågluff i Norge det hetaste du kan göra! Packa ner Vigdis Hjort i ryggsäcken och Röyksopp i hörlurarna så är du good to go.

————————————————

Hejdå: MEMES!
Eftersom det pågår en evig kamp med att göra memes ännu mer inside, ännu mer avancerade, skruva till allt ännu ett varv kommer jag att ta nästa steg och här deklarera memens död. Ormen har bitit sig själv i svansen nu, men däremot tror jag att det våras för nåt annat, liknande.

49299198_271156516912818_5111526491200421888_n.jpg

Välkommen: REVYN 2.0!
Memes tar steget upp på scenen och den gamla goa byarevyn blir haute couture igen! Kul! Jag tror överlag 2019 kommer vara ett bra år för teatern som konstform, men revyn - det blir det nya.

————————————————

Hej då: PROTEINPULVRET!
Och med det ryker också alla snygga träningskläder, alla stenhårda muskelberg, alla superbär och allt som är hårt, manligt och onödigt för en icke-elitidrottare.

7e847eb8960673ccfd6a1189c128a256.jpg

Välkommen: AEROBICS!
Nu ska färgerna och glädjen in tillbaka i träningen! Jag tror på en comeback för den gamla goda aerobicsen - helst ska den utföras i fuktig skogympasal och med nån gammal sliten reklam-tshirt på överkroppen. Borta är hårdheten och perfektionen - in med funktionalitet och tillgänglighet. Friskis och Svettis är the shit.

————————————————

Hejdå: IRONI!
Ironi har inte varit hett sen Expressen Fredag lades ner, men nu är det iskallt.

Välkommen: DET GENUINA!
På nyår hörde jag termen “new sincere” för första gången, i en diskussion kring om ett par inneskor var ironiska, postironiska eller pospostironiska. Bäraren sa; “nej, det är new sincere”. Det är ju ett väldigt roligt uttryck, för på ett sätt är det ju som en självmotsägelse. Men det är också något jag välkomnar. Vi har inte tid med ironi längre, känslor och sentimentalitet och framför snällhet är det coolaste som finns nu för tiden. Säg hur du känner!

————————————————

Hejdå: STOCKHOLM!
Stockholm har inte varit hett sen Expressen Fredag lades ner, men nu är det iskallt.

49439884_239470940282613_5141511332931043328_n.jpg

Välkommen: JAKOBSTAD!
Först och främst måste vi sluta med det här fåniga att kalla oss “Lilla Stockholm”. Men också; i om de tekniska landvinningarna och att fler och fler jobb kan skötas lite var som helst, kommer fler och fler söka sig utanför de stora städerna och bosätta sig i de små samhällena igen. Jag fattar inte varför man som kulturarbetare (som sällan är direkt högavlönade heller) envisas med att bo i Helsingfors. För det vi betalar i månaden för en fyra på 90 kvadrat får ni inte en etta i Helsingfors för heller. Eller klart jag fattar, det handlar ju om kulturellt och socialt utbud, men om lite, lite fler bara flyttade tillbaka ut i småorterna igen, kunde utbudet bli ganska så bra här med. Jag tror också att 2019 är året Svenskfinland boomar i Sverige. Ingen finlandsvensk kommer behöva dra fram powerpointspresentationen varje gång en svensk frågar, “varför pratar du så bra svenska?”. Det är slut med det nu!!!!! Stockholm kommer kalla sig ”Stora Jakobstad” före 2020.

————————————————

Hejdå AVOCADON!
Den har gjort sitt. 

4e146ee72308ea630934407613f0e190.jpg

Välkommen PALSTERNACKAN!
Lita på mig, palsternackan är årets it-grönsak.

————————————————

Hej då: OMÄNSKLIGA KRAV!
Alla - jag menar ALLA - har skrivit och pratat om det drev-iga debattklimatet det senaste året och jag kan bara hålla med. Man måste få lov att fela, man måste få lov att vara. Jag tror det hänger ihop med den enorma perfektionshets och de krav vi ställer på andra och på oss själva. Vi ska vara snygga och helt utan blemor, våra hem ska vara inredningsmagasinsvärdiga, vi ska alla vara influencers, vi ska ha gulliga och lagom busiga barn, vi ska leva i perfekta relationer eller vara 100% lycklig ensam och om vi nån gång misslyckas så är det bara en del av vår “resa” som vi kan berätta om sen.

Välkommen: JANTE!
Slappna av i tanken på att du inte är nån. Det är okej att allt är lite halvdant och det är okej att nöja sig. Det är okej att tro att man inte är nåt. Gör ditt bästa, men låt ditt bästa vara på en mänsklig nivå. Vi är ett kollektiv och i ett kollektiv har alla olika roller och du behöver inte ensam vara bäst på allt.

————————————————

Hej då: EXCESSIV HUDVÅRD!
Orka ha en hudvårdsrutin, orka hålla reda på alla syror och serum och masker. Jag tror det har peakat nu för beauty-trenden.

Välkommen: SMUTS!
Vi har varit besatta av renlighet och hygien men nu släpper vi på det. Hellre lite skit i hörnen osv. Klimatmässigt har vi inte heller råd att hålla upp den här onödigt nitiska hygienen.

————————————————

Hej då: RESA FÖR ATT VIDGA VYERNA!
Välkommen: LÄSA FÖR ATT VIDGA VYERNA!
Enough said.

————————————————

Det var min ute- och innelista för 2019. Det här är väl kanske mer förhoppningar än spådomar, men ändå. Nåt ligger det säkert i det här. Vad tror ni försvinner och vad blir poppis 2019? Berätta i kommentarsfältet.

2018 - det vuxna året

Jag kunde sammanfatta 2018 på många olika sätt, och det kommer jag säkert göra också. Men när jag började tänka tillbaka på året som gått så är det ett ljud som hörs över det mesta annat. Rasslet av vuxenpoäng. I år är det första gången jag:

  • använde hudvårdsprodukter med anti-age i namnet

  • ställt in autosvar på mejlen när jag gått på ledigt

  • sett fram emot att äta gröt på morgon

  • har köpt en bostad

  • gått och lagt mig tidigare på fredagen än in i veckan

  • mått dåligt av att sova för länge eller äta för mycket godis

  • haft en inkomst över relativa fattigdomsgränsen flera månader än vad jag inte haft det en

  • haft en yrkestitel som inte barn förstår vad är

  • bokat och åkt på chartad busstur på semestern

  • gått till naprapat med min spända nacke…

  • … och hen var yngre än mig!

  • startat företag

  • haft egen julgran

  • tapetserat en vägg själv

  • hållit kortare föredrag på jobbet och känt att jag vet precis vad jag pratar om

  • haft öl i kylskåpet i längre perioder utan att dricka upp det

  • känt av huvudvärk om jag inte druckit morgonkaffe

  • smyg-googlat “uttryck + urban dictionary”

  • yttrat frasen “vi borde köpa reflexvästar”

Och det är bara trevligt att bli äldre. Men jag har inga planer på att bli gammal än.

Jag åt en persimon idag

Jag åt en persimon för första gången idag. Den var rätt god, men bäst var ändå att jag inte verkar vara ett dugg allergisk mot dom. Jag fick googla ”how to eat a persimon” för jag var inte säker på vad som är gängse persimon-ätar-style. Det blev klyftor. 

Det är kanske det häftigaste som hänt idag. Utöver det har jag haft en otroligt lugn första advent. Vi lade upp allt julpynt igår, julgran och allt, och det är väldigt mysigt hemma hos oss nu. Jag önskar jag kunde dela med mig av myset mer, jag har det så bra att jag ibland får dåligt samvete. 

På tal om att släppa in, jag fick en anonym fråga på bloggen igår. Den löd så här: 

FullSizeRender.jpg

Tja, får man fråga? Jag vet inte riktigt. Speciellt inte när man gör det anonymt på en blogg. Kanske vi känner varandra, kanske inte. Jag delar med mig ganska friskt av mina tankar kring det mesta och jag gör det gärna. Jag är glad att nån är intresserad. Jag kräver inte så mycket tillbaka - tycker jag iaf, correct me if I’m wrong.

Idag publicerades en essä jag skrivit på Svenska Yle, den handlar om att ha en tjock kropp och skammen kring det. Jag delade med mig ganska friskt kring mina erfarenheter. Jag fick betalt för det.

I våras kom Astras antologi Denna framtid är vår, där deltog jag med en text, ett brev till en fiktiv framtida dotter. Jag delade med mig om mina tankar om att få eller inte få barn. Jag har nämligen inte så goda förutsättningar för att bli gravid. Jag fick betalt för den texten också.

Allt jag skriver här, det gör jag gratis. Och det är helt okej, givetvis ska man värdesätta det man gör, men man vinner inget på att vara girig heller. Ni som läser har blivit en slags vänskapskrets. Och jag pratar gärna med vänner om svåra eller känsliga ämnen, typ om barnalängtan och sånt. Helt gratis, så klart.

Jag vet inte vem du är, du som kommenterat anonymt. Jag vet inte vad du har gått igenom och vad du behöver höra.

Kanske du behöver höra om någon som gärna vill ha barn, men som kanske inte kommer få det. Kanske du behöver höra om någon som är 31 och älskar sitt liv just nu och har det så bra så att hon ibland får dåligt samvete och inte saknar något? Kanske du behöver höra om någon som vill vara en närvarande och trygg vuxen i många barns liv men också värdesätter sovmorgonar, vinkvällar och sin egen tid väldigt, väldigt mycket? Kanske du behöver höra om nån som ändå känner hugg i hjärtat ibland, inte av sorg men av osäkerhet? Kanske du bara vill höra om nån som skulle välkomna ett barn, men som också känner sig helt tillräcklig och hel utan det.

Jag kunde berätta alla de historierna för dig. 

Men för att svara på din fråga - ja, man får fråga. Men det kostar. Antagligen kan jag mejla dig prisuppgifter baserat på arvoden jag fått tidigare. Eller så frågar du som en vän.

Och jag brukar veta namnet på mina vänner. 

Ritualer

Pär ska redan tidigt säga ”vet du vad vi ska göra idag” och han ska helst dra ut på ”idaaaag” som man gör när man ska berätta något roligt. Och jag ska redan då sucka och säga nej, fast jag vet precis vad han ska säga härnäst, för han tvättade igår och Ikea-kassarna har stått framme nån dag redan.

”Vi skaaa... vika lakan!” ska han säga med överdriven entusiasm och jag ska låtsas bli akut trött eller sjuk eller upptagen. Kanske skylla på att min läkare sagt att jag måste undvika textila hushållsarbeten. Och jag ska förhandla till mig lite mer tid; ”får jag äta frukost/blogga/lacka naglarna först” och Pär ska säga jaja och jag ska dra ut på det och i nåt skede ska jag ändå sitta sysslolös och då ska han säga ”nu gör vi det!”. Och jag ska sucka och stöna som en tonåring och med stor dramatik dra mig upp och ställa mig i vardagsrummet där vi alltid ska stå.

Vi ska lyssna på musik - kanske Richard Eklund om det är han som är aktuell just då. Och vi ska sjunga med och byta ut ord mot ”katt”  eller nån av våra katters namn, så att det kanske blir ”Viola låg just bakom kniuten och hon bryr se szchit”. För Viola och Sylvi ska vara precis lika intresserade som vanligt av lakanen som bres ut i luften och spänns och viks ihop och vilja hoppa upp i lakanet.

Vi ska vika örngotten ett och ett och jag ska med en bestämd klapp lägga dem alla i samma hög och kanske vika om dom som Pär vikt fel, för kontrollbehovet tolererar inga avvikelser i vikteknik. 

Vi ska tävla om vem ska kan dra hårdast och Pär ska säga ”står du och sover, Strömberg?” och ”jag tycker det är så tråkigt när vissa inte anstränger sig” och jag ska göra fisljud med munnen för att störa hans ansträngning och så ska jag ropa ”men dra då!” och till slut ska nån av oss börja skratta. Och vi ska mötas i mitten med våra respektive lakanshörn och jag ska vika ihop det och stuva in det i vårt alldeles för fulla linneskåp och jag ska lova mig själv att ordna upp där nån dag. Och sen ska jag stänga dörren och glömma bort det och så ska jag och Pär ta några danssteg till de sista tonerna av Finland.

Och så ska det alltid vara. Åtminstone nån gång i månaden ska allt det här hända, precis som en helig ritual vi båda två vet vi deltar i. Det ser kanske ut som ingenting för nån utanför, men det är allt för den som är inuti det. Det är i de här små ritualerna ett förhållande finns. Alla insideskämt, alla hemligheter, alla underförstådda meningar. Det är i dom här ritualerna vi finns. 

Minimikravet

I fredags kväll satt jag och lyssnade på Taika Mannila & Ronja Stanleys nygamla podd för Yle, I säng med Ronja & Taika och fick världens aha-upplevelse. De pratade om hur det är, eller i alla fall, kan vara att som kvinna bli bemött i musikbranschen. Ronja, som är musiker, hade fått höra att respekt, det är nåt man förtjänar. 

Hur många av er har fått höra att man måste förtjäna respekt? Hur många av er har tänkt att det är så det är? 

Jag har definitivt aldrig ifrågasatt hela den grejen, utan tvärtom tyckt att det är en rimlig grej. Därför fick jag en sån jävla - nästan utomkroppslig - aha-upplevelse när de bemötte det påståendet med ett Lauryn Hill-citat, nämligen det här:

IMG_0469.JPG

Vet inte varför jag aldrig tagit till mig de orden förr, trots att det är från hennes kanske kändaste låt, som jag lyssnat oh so many times på, men nu fastnade det. 

Har tänkt på det ända sen dess. Det här senaste året har jag pratat inför och med ganska mycket folk, både i egenskap av författare, bloggare, workshopsdragare och over all mikrofonkåt människa. Jag har blivit ganska bekväm i det och jag tycker ofta det är roligt. Ganska ofta kan jag tycka jag till och med är bra på det. Jag har aldrig krävt att alla i publiken eller den jag samtalar med ska vara intresserade eller engagerade, speciellt inte om jag är inbjuden till t ex skolklasser eller så, dit publiken inte sökt sig frivilligt. Jag är inte så desillusionerad att jag skulle tro att jag är allas kopp te och jag är helt okej med det. 

Ändå har det ibland lämnat en gnagande känsla över hur vissa i t ex en publik betett sig. Fram till i fredags har jag tänkt att jag på nåt sätt har misslyckats. Man kan inte kräva intresse, men man vill ju kunna väcka ett. Och så jag tänkt att det är mitt fel, att jag inte varit tillräckligt intressant. Trots att jag ofta vänder ut och in på mig själv för att hitta nya formuleringar, roliga svar på frågor eller varierande uppgifter i en workshop.

Men!!!! Att sitta och sova, eller sitta och prata högljutt eller se på Youtube-klipp utan hörlurar (alla helt sanna exempel) när en motpart pratar handlar inte om att den som pratar nödvändigtvis är ointressant - det handlar om att inte visa respekt. Man behöver inte sitta som tindrande ljus och lyssna (jag lyssnar själv bättre om jag får t ex sitta och rita samtidigt), men baby girl, respect är faktiskt just a minimum. Jag behöver inte förtjäna ett jävla skit, det ska bara finnas där.

Sen behöver man så klart inte upprätthålla den respekten om motparten gör nåt dumt eller elakt  (jag har inte speciellt stor respekt för let’s say NMR och såna grisar), men respekt ska väl för fan va utgångsläget när vi bemöter varandra.

Min stora aha-upplevelse är alltså följande: jag har rätt att kräva att bli bemött med samma respekt som jag bemöter andra. Baby Ellen, respect is just a minimum.

HUR KAN DET HÄR VARA EN AHA-UPPLEVELSE ÅR 2018?!?!?!? Jag är 31, jag är ganska smart - test jag tagit på internet antyder till och med att jag har en högre än medel-IQ, jag är duktig på vad jag gör och jag försöker alltid bemöta andra med respekt. Ändå är det en aha-upplevelse. 

Vet ni vad jag tror det beror på? Luta er närmare så ska jag viska min 100% sanna teori åt er: ... patriarkatet.  

Det är så det funkar. Patriarkatets viktigaste uppgift är att förvilla oss brudar så mycket med annat så att man glömmer en sån grundläggande sak som: respect is just a minimum. 

Tack och lov finns det folk som påminner en mellan varven; Taika, Ronja och Lauryn Hill till exempel.

Det är då det stora vemodet rullar in

Jag drabbas alltid av Det Stora Vemodet när jag fyller år. Varje födelsedag ackompanjeras av en stor ledsenhet som bara lägger sig över mig, utan att jag riktigt vet varför. Jag tror att det är nån slags undermedveten anspänning som byggs upp inför födelsedagen; att även om man inte önskar sig eller hoppas på något stort så är det svårt att skaka av sig förväntningarna på att det är en speciell dag. Sen är det ju alltid ändå precis som vilken onsdag som helst och nån slags besvikelse infinner sig. Besvikelse över vadå? Jag vet inte ens, kanske över livet inte gör halt utan går vidare precis som vanligt, hur gammal du än blir.

Det här är också första året sen 25-årsdagen som jag inte firar med en stor fest. Jag har tyckt om att ordna stora fester, gärna med ett tema (25 var det Harry Potter, 26 var det guld, 27 var det Amerika, 29 var det bröllopsfest och 30 - tja, då hade jag inget tema, men hyrd lokal och chipsbuffet!) men efter förra året sa jag; näe, nu får det räcka på en stund. Det börjar kännas lite narcissistiskt att ställa till med något storslaget varje gång ens ålder ändrar. Dessutom är det jobbigt att ha fest. Så jag står fast vid mitt beslut att inte ställa till med fest, men det är också lite tomt att inte göra det.

Så vad gjorde jag då om jag inte festade?

Tja, jag började med sovmorgon, det tog jättelänge före jag kom till ro kvällen innan pga för mycket kaffe. Sen satte jag mig på Robbans och jobbade. Skrev 1000 ord också. Det kanske blir en roman nummer två, vem vet. Eller blir det inte det.

Satt så länge där i alla fall att jag bestämde mig för att inte gå hem emellan jobbgrejerna utan äta middag på stan med ursäkten “födelsedag”.

Och plötsligt satt jag ensam på en pizzeria och läste en bok och stirrade ut över gatan. Då kände jag mig ganska låg. Moa joinade mig visserligen senare, men ändå. Där satt jag.

42088809_704596016547103_7006529108020559872_n.jpg

Fast boken var bra (så klart läser även jag THE bok man ska läsa i Svenskfinland just nu, Heidi Hakalas Bara lite till) och pizzan okej och det bara var en kort stund, kände jag mig som världens sorgligaste figur. I vanliga fall stör en ensammiddag eller -lunch mig inte alls, snarare tvärtom. Men när man redan ifrågasätter livet och döden och tiden och meningen så är det kanske inte något att rekommendera.

Men sen blev det lite bättre, för då var jag på en första nätverksträff med Författarverkstan (en del av projektet jag jobbar med) och det var jättekul och plötsligt kom jag ihåg varför jag håller på med det jag håller på med. Sen tänkte jag att om jag ändå drivit runt på stan så här hela dagen så kan jag lika gärna fortsätta, så jag gick till Black Sheep och anslöt till min makes quiz-lag. Vi vann! Så det får ju ändå ses som en ganska bra avslutning på det hela.

Jag fick gratulationer och presenter och kramar under hela dagen från alla möjliga håll så helt som en vanlig dag var det ju inte. Och som så ofta ligger botemedlet mot vemod och ångest i andra människor. Så här skrev jag på Facebook:

Tack alla som gratulerat mig och på så sätt lindat ännu ett varv bubbelplast kring det sköra och bräckliga som är jag i födelsedagstider (och annars). Tillsammans bildar ni stötdämpning mellan mig själv och Det Stora Livet, och av den orsaken tycker jag mycket om er allihopa.

Och precis så är det. Inget isolerar så bra mot kyla som människokött och människosjälar. Håll om varandra så överlever vi nog flera födelsedagar.

PS Snälla tolka inte mitt påstående om människokött som isolering bokstavligt, vill inte va orsaken till att ni styckmördar nån och gömmer dem i väggarna heh.

Att förlåta sig själv för att man älskar sitt jobb

Mitt nya jobb tillåter mig att själv ganska långt bestämma var och när jobbar och det känns ju som den ultimata lyxen. Jag har ett jättetrevligt kontor att gå till om jag vill och hittills har jag utnyttjat den möjligheten fullt ut, eftersom som ni vet vid det här laget - jag älskar att ett kontor. Dessutom är det skönt att avgränsa jobb och fritid geografiskt så långt det går, speciellt när min sånt jag gillar att göra på min fritid ganska långt är sånt jag gör på mitt jobb. 

Men igår försov jag mig. Eller försov och försov, man kan ju inte riktigt försova sig när man inte har tider att passa. Men jag vaknade i alla fall av Pärs väckarklocka klockan 10 (där har vi också en frilansare och b-människa) istället för min egen klockan 8, vilket verkligen inte vara meningen. Har inga direkta syndabockar att skylla på, men det tog väldigt länge innan jag kom till ro och somnade.  

Hur som helst, istället för att stressa bestämde jag mig för att dricka kaffe och äta frukost i lugn och ro, men framför datorn. Pröva på det här med att jobba hemifrån. Vilket jag gjorde. Och njöt så ohemult av att det nästan känns fel att kalla det jobb. Vilket det ändå var, i allra högsta grad. 

För mig har jobb nämligen alltid varit en konkret, handgriplig syssla, en syssla du kanske blir svettig av, eller i alla fall trött i kroppen av. Det ska va jobbigt att jobba. Jag är uppvuxen med närvårdare, svetsare, frisör och snickare i föräldraskaran. Det är tydliga jobb med tydliga sysslor. Själv har jag sen mitt första sommarjobb som 14-åring haft jobb som städare, kioskbiträde, diskplockare, servitör, barnskötare, caféarbetare. Det är också tydliga jobb med tydliga sysslor. Sysslor som ofta gör en fysiskt trött och ibland svettig. Bra jobb, men tunga jobb. Det har många gånger varit jobbigt as fuck att jobba. 

Det här är också ett tungt jobb på sätt och vis, men på ett annat sätt. Det är så himla mycket att lära sig och så himla mycket att hålla reda på och sist och slutligen himla mycket att göra. Hjärnan går på högvarv hela tiden (kanske därför jag inte riktigt fick sömn kom jag på nu). MEN. Jag har inte kunnat skaka av mig känslan av att jag gör nåt fel, att jag inte jobbar tillräckligt.

Också en jobbvy. 

Också en jobbvy. 

Ska det liksom vara så här... lätt? Är det meningen att jag ska komma hem och ha energi över och typ orka göra saker eller träffa folk? Gå på zumba mitt i veckan?! (Som jag gjorde idag, nu var det sagt! Det var svettigt, roligt, jobbigt - i den ordningen. Är stolt och peppad att fortsätta och väldigt glad över att jag vågade!). Har jag missuppfattat nåt när jag cyklar både till och från jobbet med lätta tramp? 

Jag insåg igår vad det är. Jag älskar verkligen mitt jobb just nu. Och - det här är svårt att säga men - jag är bra på det. Det är därför det inte känns betungande. 

Bortsett från min senaste arbetsplats After Eight (som jag älskade från första stund så hårt att jag nästan blev ett med stället) så har jag inte gillat mina jobb speciellt mycket. Jag tror faktiskt inte man behöver tycka om sitt jobb för att utföra det och få ut nåt av det, om inget annat en lön, men det är ett faktum att jag åtta timmar om dan vantrivts. Mer eller mindre och inte konstant, men ändå, vantrivts. Och även om jag gillat dem, eller som i AEs fall älskat det, har det inte alltid varit grejer jag varit bra på. Inte på det här sättet i alla fall, när det bara känns så... självklart.

Och det är väl det. Jag är van och inlärd med att jobb tar energi mer än vad det ger. Jag är van med att känna mig obekväm och ledsen och trött och sur och liksom smutsig på nåt konstigt sätt efter en jobbdag. Nu kommer jag hem och känner mig mest glad och energifylld. Hur kan något jag älskar att göra så mycket var ett jobb?!

Vad vill jag ha sagt med det här egentligen? Jag vet inte, kanske bara att kompis, det går bra nu. Eller det att jag tror det sist och slutligen är en tillgång att ha den inställning till arbete och den bakgrund som jag har, det har gett mig en arbetsmoral och det har gjort mig effektiv. Det har gjort mig orädd för att hugga i när det behövs och det har gett mig en insikt över hur mycket jobb det ligger bakom något som jag annars kanske skulle ta för givet. Det har lärt mig att även när det suger kan man få något ut av det; en känsla av gemenskap och en känsla av sammanhang. Det har lärt mig att se strukturer.  Och det har varit nödvändigt, hela min karriär (tycker verkligen inte om att prata om "karriär", usch, men ni vet) har varit en lång kedja av tur och vara på rätt plats vid rätt tillfälle. 

Och om inget annat, har det gjort det mig så jävla tacksam. Jag kan inte och vill inte ta nån kredd för att jag är där jag är idag. Jag säger inte att jag inte förtjänar det, jag säger inte att jag inte jobbat hårt, men vi vet alla att det inte alltid räcker. Det har i mångt och mycket varit en kedja av att vara på rätt plats på rätt tillfälle. Jag vet inte vem jag har att tacka, turen eller ödet eller gud, men tacksam är jag. Tacksam för att efter 17 år av andra jobb äntligen ha ett jobb jag älskar och är bra på. Ett drömjobb. 

Och inte bara för att jag kan jobba hemifrån med en kaffekopp och och en katt i famnen då och då. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte hjälper :-))))

 

 

Andra sidan semesterstrecket

Det blev aldrig "så där" igen, visserligen blev jag trött men alltså, jag kan ju nästan lol:a åt min dramatik i förra inlägget. Jag VAR jättetrött men dagarna efter att jag skrivit det där fick jag ett ACTUAL värmeslag. Inte bara som man säger, utan jag blev verkligen sjuk. Alltså värmeslag och värmeslag, det slår ju inte en sådär så att man svimmar med en hand klädsamt på pannan, det kommer krypande. Precis som det mesta annat. Säkert höll jag på att bli sjuk redan då och därför låter jag som en domedagsprofet i förra inlägget också, hehe. I alla fall så fick jag också feberfrossa, märkliga utslag som nässelfeber nästan på hela ryggen, förvirrad och kraftlös och eeew, well, toalettrelaterade problem. Men efter en vecka på stadig diet av vätskeersättning och extra mycket vila så är jag back on track. Och TACK GUD att vädret är humant igen, fuck 30 grader varmt alltså, ge mig pissregn, slask och sju plusgrader tack. 

Så här back on trackig var jag I morse. 

Så här back on trackig var jag I morse. 

Eller back på ett annat track kanske vore mera rätt. Jag har fått semester och tjänstledigt nu. Jag jobbar inte på After Eight längre. I alla fall inte för ögonblicket. Det närmaste året kommer jag inte jobba där i alla fall. Jag skulle kunna skriva så mycket om AE och om hur det känns att inte jobba där längre, men om jag säger att jag grät och skrattade hysteriskt samtidigt hela vägen hem på cykeln när jag cyklade hem i fredags så kanske ni förstår vilka stora känslor det uppbringade. 

Jag sitter som bäst på café - inte musikcafé After Eight hehe - och det är lunchtid och utanför fönstret såg jag just stamkunder komma gåendes i riktning AE. Det tror jag var första gången jag förstod att jag faktiskt inte ska tillbaka dit efter semestern. Kändes hisnande. 

38734215_1877709605623694_4203044254152392704_n-2.jpg

MEN VA SKA JAG GÖRA NU DÅ tänker ni kanske och okej så här är det: jag ska

1. försöka skriva en till bok, eller kanske två vem vet
2. delta i ett par bokmässor och nåt skolbesök och lite sånt
3. dra arbiskurs
4. planera litteraturvecka här i stan
5. jobba 50% som projektkoordinator för ett ordkonstprojekt dvs dra lite workshops, ordna fortbildning och typ ~*utveckla ordkonsten i Jakobstad*~ ; det är lite flummigt men på ett bra sätt! 

Det låter som ganska mycket nu när jag radar upp det, men det mesta är ganska flexibelt och dessutom hundra procent kul så jag är inte nervös alls. Bara så satans glad!!!! Så många barndomsdrömmar går i uppfyllelse nu alltså. Jag ska skriva böcker, jag ska försöka hjälpa andra att skriva och jag ska få prata, tänka, leva med text som min uppgift.

Och jag ska få sitta i ett eget kontor!!!! Vet ni hur besatt jag var av tanken på ett eget kontor som barn?! Jag har liksom alltid älskat papper och pennor och mappar och stansapparater och sånt och som barn kunde jag inte tänka mig nåt härligare än att få sitta i ett kontor och vända papper. Så märklig grej egentligen men jag är kanske inte mer rocknroll än så, heh. 

38542140_471653986632020_7694497974516187136_n.jpg

Idag var jag och hälsade på på mitt nya deltidsjobb och jag är så barnsligt hoppa-upp-och-ner-peppad att få komma igång med det att jag knappt ser fram emot vår Englandsresa vi åker på imorgon, jag vill bara börja jobba! Men med tanke på min tendens att springande huvudet före in i allt, även väggar, så är det kanske bra att åka bort i två veckor och tvingas andas lite först. Och nog ser jag fram emot resan också herregud, så blasé har jag inte blivit. Vi åker imorgon och som vanligt har jag har varken packat, städat eller överlämnat nycklar till kattvakterna YOLO. 

38600218_356979811505928_6043402444447154176_n.jpg

Viktigast är att jag kommer ihåg att packa ner baddräkt, bekväma skor och läsning. Ska åtminstone ta med månadens bokcirkelbok Lincoln in the Bardo och Sabine Forsbloms Betinkan. Sabine är en av de bästa människorna i hela Svenskfinland och jag har SÅ höga förväntningar på Betinkan. Här om dagen matchade den förresten min frukost fint. 

Tycker det är så skönt att vi ska vara borta så pass länge att vi kommer ha en hel del dötid, trots att vi har inplanerat flera olika dagsutflykter och program. 

Annat som har hänt recently är bl a : 

38490781_1072956306199820_8337335522233942016_n.jpg

Världens bästa barn har fyllt två år och t ex lärt sig att spotta, tror det är det han gör på bilden. Av sin farfar och sina fastrar fick spott-proffset en gungställning med tillhörande rutschkana till trädgården. 

38536219_239031506721289_2973345918457217024_n.jpg

I lördags hade vi återträff med vår LittSkap-grupp och det var sommarens hittills bästa dag tror jag?! Vi gjorde skrivövningar, åt kladdkaka, hängde i olika soffor hemma hos Malin och åkte och badade. Det var också den första dagen på över en månad som jag gick ut genom dörren och INTE möttes av en helvetesvägg av hetta. Det här är förresten Malins tupp som poserade som ett proffs för min kamera. 

38496523_228250198022760_3568742060582240256_n.jpg

Jag har nått bana 1000 på Candy Crush. Nikko skrev att det var "sorgligt". 

38600579_652139601824971_8232279870554505216_n.jpg

Min bok har synts på Sandra Beijers blogg OCH Instagram, vilket utlöste en LAVIN av meddelanden likt det här av Linnea (fast Linnea gjorde det snyggast). Visar ju lite genomslagskraften Sandy B har. Kul men också stressigt för med den genomslagskraften så är jag dödens om Sandra sågar boken hehehe. Men kul hur som helst! Ett av mina delmål med Jaga Vatten var att synas även i den svenska bloggosfären och det har jag väl ändå gjort nu med både sightings på Sandras och Floras blogg. 

Bara  Boy brow  och solbränna on this face. 

Bara Boy brow och solbränna on this face. 

På tal om hypade saker i bloggvärlden så har jag ett nytt favorismink; Glossiers Boy Brow. Trodde aldrig jag skulle frångå ABHs Dipbrow Pomade MEN Boy Brow är perfekt när man vill ha en mjukare, mindre sminkad look. Glossier fraktar bara till Sverige (och UK och USA), men de flesta av oss sitter väl på en svensk kontakt vi använder vi dylika ärenden, hehe. Hade mamma att beställa både boy bror och det flytande rouget Cloudpaint och jag är _inte_ besviken på nåndera. Men eftersom jag älskar ögonbryn mer än kinder smäller ändå Boy brow högre. Ett hett tips!

Och nu har jag inte mer att berätta och det är väl lika bra, för det här inlägget är två kilometer långt redan men så där blir det!!!! Tror jag ska gå och köpa mig en kalender nu. Skulle egentligen helst vilja ha en sån där Frida skolkalender man fick förr men dom finns väl knappast längre och är dessutom osäker på trovärdigheten i en sån kalender när man är vuxen och projektkoordinator (jag, en projektkoordinator!!!). Och dom som försöker tipsa om att "göra en egen" och "bujo" hit och dit - BUUUUUU jag har inte tid med sånt tjafs, den kalender jag inte ens har ännu är redan full. 

Nästa gång vi hörs så är det ganska på engelska because I get very påverkad of vad people around me are talking. Cheerio! 

😎✌🏼

Idag är det nåt så fånigt som Världsemoji-dagen. Orkar inte med alla dessa påhittade hit-och-dit-dagarna. Men eftersom min inspiration och kreativitet är på samma nivå som grundvattnet i södra Sverige, tar jag ändå tillfället i akt och publicerar denna lilla lista jag hittade på Elsa Billgrens blogg för ganska länge sen.

Vilken emoji använder du mest?

😏

Jag vet inte, jag är väl på ett självgott humör ofta.

Vilken emoji tycker du är finast?

🐳

Älskar blåvalen!

Vilken emoji brukar du ha till frukostbilder?

Tror jag använt 🍊och 🥑 nån gång but thazz it.

Vilken av djuremojisarna är mest du?

🐊

Slö och långsam och nöjd med att lurka precis under vattenytan för det mesta - men också oberäknelig, opålitlig och blodtörstig mellan varven :-))))

Vilken emoji hatar du när andra använder?

🙈🙉🙊

De där tre jävla aporna gör mig galen. Dom är så låtsas-fejk-”oj va sa jag just” som inte funkar i skriven kontext. De här aporna är skenheliga, präktiga och wannabe-gulliga - mina tre HATegenskaper.

Vilken emoji har du dille på just nu?

🌞

pga 30 grader varmt.

Vilken emoji använde du senast och i vilket sammanhang?

✊🏻

I ett samförstånd angående att jobba i den här värmen.

Vilken emoji fattar du inte vad den föreställer?

😜

Det är ju inget riktigt ansiktsuttryck! Har du nånsin (förutsatt att du inte är Miley Cyrus) räckt ut tungan och blinkat med ena ögat samtidigt?! 

Vilken emoji tycker du är roligast?

😑

För att det är exakt mitt ansiktsuttryck när t ex Nikko säger nåt dumt.

Vilken kombination av emojisar gillar du bäst?

🌿🍊💶

har ingen favoritkombo, men gillar att färgkoordinera.

Vilken emoji är mest ”influencer”?

🔥🔥🔥

Som kommentar på en selfie tänker jag.

Vilken emoji får du av dina föräldrar?

😆 pappa

😮 mamma

Vilka emojisar använde du i ett extra minnesvärt instagraminlägg?

Använder faktiskt inte emojis så mycket på Instagram. Eller i alla fall inte i några av mina ”extra minnesvärda” inlägg.

Vilken emoji beskriver ditt humör just nu?

😑😓🤯

Är jättestressad och uppgiven och svettig. Dels vädret, dels annat.

Vilka tre emojisar beskriver dig bäst?

🤓😈😭

Nördig, elak och gråtmild.