Det Fundersamma

Det finns nåd för nya världar

Jag HADE faktiskt inte tänkt kommentera denna förbannade jävla ”diskussion” som blossat upp igen i mina hoods, för jag tycker verkligen vi är liksom förbi detta stadie redan. Jag tänkte liksom att kärlek, det är väl ingen åsiktsfråga? Sexuella minoriteters existensberättigande är ju ingen åsiktsfråga. Transpersoners existensberättigande är inte heller nån åsiktsfråga. Det är bara självklara faktum, en sak vi alla kan enas om oavsett politisk tillhörighet.

Men nehe.  Jag gick visst händelserna i förväg.

Jag är som bekant inte kristen och inte väldigt bevandrad i Bibeln eller kristendomens texter, men t o m jag vet att det centrala i kristendomen (och de flesta andra religioner) är kärleksbudskapet. Enkelt uttryckt: man ska va snäll och tycka om sina medmänniskor. Låta dom va såna som dom är - inom lagens ramar. Kärlek är faktiskt inte olagligt. Hat är däremot det, ibland. 

Utöver det mest centrala kan man väl hitta bibelord eller stöd i texter för de flesta åsikter man väljer att ha om man söker tillräckligt länge. Gamla testamentet är fullt av märkliga regler. Nya också kanske, jag vet inte. 

Bibeln och psalmboken är förresten fulla av fina ledord och klokheter. Allt vad du vill att människorna ska göra för dig, ska du också göra för dem. Toge jag morgonrodnadens vingar,         gjorde jag mig en boning ytterst i havet. Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal. Osv osv osv.

Man kan inte ta åt sig av alla ledord och regler som står i Bibeln, då blir man nog galen till sist. Man måste välja. Jag tror att ha en tro många gånger är att aktivt välja. Därför kanske vi aldrig riktigt kan enas i vad som är ”rätt” tolkning. Jag förstår att folk har sina egen tro och sin egen relation till Bibeln. Så kanske det måste få va.

Vad jag däremot har svårt att förstå är följande.

Om man har möjligheten att välja kärlek och medmänsklighet - om man kan välja allt det där fina, allt det där mäktiga om kärlek som finns - varför väljer man då fördömande och hat? Exakt vad - konkretisera gärna! - vinner man på det?

Jag älskar ju psalmer, det vet ni ju. En grej man kan välja är den här raden ur en av mina favoriter;

Det finns nåd för nya världar/ mycket större än den här/ nya skapelser och tider/ nåd för allt som blir och är.

Jag kanske gick händelserna i förväg, men som ni just läste: det finns nåd för nya världar, mycket större än det här. 

IMG_4647.GIF

Kan du va?

Jag är - ursäkta självgodheten - jävligt nöjd med mitt liv just nu. Jag har landat i nån slags stil och smak och är ganska trygg i det. Jag struntar mer och mer i vad som är coolt och vad som inte är det. Jag har världens roligaste jobb (i plural), jag har en fin familj med inbördes bra relationer, jag har ett hem jag trivs till 100% i, jag är kär i min man och jag har många, goda vänner.

Men jag umgås knappt med dom.

Jag vet att det är en vanlig problematik (det kanske inte alltid ses som problem, men) att det är svårt att hålla liv i vänskapsrelationerna i “den här åldern”, men det slog mig verkligen här om dagen att jag ytterst sällan - för att inte säga aldrig umgås med mina vänner genom att “bara umgås” - det är hela tiden med ett annat mål. Jag tycker om att sitta och skriva och jobba med kompisar så det gör jag ofta. Jag har bokcirkeln. Jag har också en ganska insomnad filmklubb, Bergmanklubben, om någon minns. Varje gång jag umgås med en kompis these days så är det över nån aktivitet eller projekt; bio, garderobsrensning, syra grönsaker, pubquiz, träna eller vad som helst, åtminstone en middag!

Det kanske är bra, det är väl inget fel med att förena nytta med nöje - men ibland undrar jag varför det aktivitetslösa hängandet fallit bort? Och varför har det gjort det? Minns ni när man var liten eller ung och frågade sin kompis “kan du va?”. Inga andra krav, inga specifikationer - ingenting, bara - kan du va? Vara bredvid mig, vara hos mig, vara med mig. När man börjar tänka på den frågan så blir den både större och mindre. Jag kan inte komma på när senast jag har frågat den frågan av nån, oironiskt.

Kan det vara så att vi (vi i 30-årsåldern, vi mitt i livspusslet) lever så upp i varv att vi inte tycker att kompisumgänge i sig är aktivitet nog att lägga ett par timmar på? Att vi inte har tid eller råd att “bara” hänga? Som att det åtminstone måste ha nån slags mervärde om man ska avvara tid för sånt? Det räcker inte bara att man får se och umgås med mina vänner - man måste också få en kulturupplevelse, lära sig nåt, bränna några kalorier eller åtminstone bli mätt på köpet. Eller är det det att vi inte vågar erbjuda “bara” oss själva? Att vi upplever att vi måste likt en marknadsförsäljare av papper (minns ni dom?) slänga i ett paket tuschpennor och en pennvässare i påsen också? Va med mig så får du den här aktiviteten på köpet liksom.

För lite mer än ett år sen åkte jag och mina barndomsvänner i en annan “klubb” jag har, Måndagsklubben, till Haparanda över dagen. Vi gick så klart på Ikea, åt på Max, inventerade Systemet, handlade svenska chips på Ica - the usual ni vet. Det var så klart trevligt - och i nån mån av nytto liksom. Nån skulle ha hem en byrå och nån annan behövde underlakan.

Men det jag minns som allra bäst från den dagen var resan dit och tillbaka i bilen. Flera timmar av bara hängande. Jag tror inte vi har umgåtts så länge - utan tydlig aktivitet - sen långt före hus, hem, barn, familj och karriär. Det var så roligt! Vi pratade och pratade och pratade, sjöng med i favoritlåtar, skrattade så tårarna rann, satt tysta och bara va.

Jag skulle vilja bara va lite oftare. Inte alltid styra upp middagar och planera aktiviteter, även om det kan vara kul det med. Kanske lösningen ligger i att våga erbjuda inget annat än sitt sällskap och börja använda barndomsfrasen igen - kan du va?

Pärspektiv: Att gå

Ni trodde kanske jag hade glömt bort Pärs egen “kolumn” på min blogg? Givetvis inte. Idag får ni ta del av hans på förfrågan tankar kring att promenera medan jag jobbar vidare på en mellanrapport med deadline imorgon. Håll till godo! (Och nej, Veckans skrivövning har jag inte heller glömt, den kommer återkomma den med!

50272070_2479764525583721_8930871634282151936_n.jpg

Prolog i efterhand: Ellen bad mig skriva något om varför jag går så mycket som jag gör. Det blev det här. Ett slags medvetandeström om att vilja se saker, utveckla vanor och göra vad man kan. Med kroppen alltså.   

När jag växte upp var jag känd för, tror jag, att jag hade många skivor ganska tidigt. Det här var hårdvaluta i en tid före det att både nedladdning och senare streamingtjänster tillhörde verkligheten. Att kunna lyssna på musik var om inte jättedyrt så i alla fall förbundet med en kostnad och en hel del praktiska problem. Det skulle gå att sväva i väg i fråga om för- och nackdelar med det förflutna respektive nuet hur långt och länge som helst, men en fråga jag fick som tonåring var hur det hade gått till att jag hade så mycket skivor. Inkomsterna är ofta små till obefintliga i den åldern, och var det också för mig, men jag kan bara svara att jag lade alla pengar jag kunde på skivor. Mest cd, men ett tag hade jag vinylspelare också vilket inte var helt vanligt sista åren på 90-talet och de första på 00-talet. Vinylskivan hade bara ett årtionde tidigare konkurrerats ut och cd:n var vad som räknades. 

Något jag också borde ha varit känd för var min tidskriftssamling, men det var inte många andra som i samma grad delade min passion för det skrivna om musik, sport och samhälle till exempel. Däremot blev jag känd för att vara den som alltid gick överallt, vart jag än skulle. Uppenbarligen delade jag inte det här med särskilt många andra heller, men det var synligt på ett annat sätt än tidningstravarna i hyllorna i rummet, om vi säger så. 

Jag bodde i barn- och ungdomen i området Påtorp i den svenska småstaden Ronnebys sydöstra utkant. Området hade bebyggts med radhus och egnahemsvillor på 1970-talet. Före det hörde marken till stor del till en bondgård, tror jag. Det här är som sagt i tätortens utkant och läget kan beskrivas så att går man åt ena hållet kommer man till landet med åkrar, skogspartier och allt vad det innebär. Åt andra hållet ökar bebyggelsen och kulminerar i stadens centrum, ungefär tre kilometer bort. 

Allteftersom barndomen övergick i ungdom blev intresset att besöka stan större, det var väl de vanliga skälen i form av upptäckarlust och intrycksjakt som låg bakom. Området där jag bodde hade så klart bilismen som utgångspunkt, och det var också med bil de allra flesta vuxna tog sig till och från sina hem. Vi yngre var tänkta att cykla, men min kropp passar inte för det. Jag har nämnt min CP-skada tidigare. En direkt konsekvens av den är en rätt bedrövlig balans. Jag har inga problem att hållas på fötterna, men klarar inte många prövningar och faller lätt. Till exempel försökte jag lära mig cykla i samma ålder som andra, men jag minns mest hur kroppen spändes till olidlighet, hur ont det gjorde när jag föll till asfaltsmarken och hur detta upprepades gång på gång tills jag gav upp. Jag har inte gjort ett seriöst försök att lära mig cykla på 30 år cirka, och jag lär inte försöka igen. Några gånger har jag fått skjuts senare i livet, men det har varit traumatiskt. Nån gång slutade det i diket och varje gång har jag känt mig fullständigt mörbultad efteråt. Jag tror bara inte det är möjligt, eller rättare sagt vill jag inte tillräckligt mycket. Mer om det senare. 

I vilket fall som helst var gång oftast det enda alternativet om jag ville någonstans, och det kom att passa mig. Tiden till fots gav mig snabbt tid att tänka. Det var, och är fortfarande, som att tankarna tar fart i takt med benen. Jag märkte det snabbt, och belöningen i form av att komma fram visade sig oftast helt tillräcklig. Ofta fungerar det så för mig att antingen är jag bra på något direkt eller så ger jag upp lika snabbt om något verkar omöjligt. Det här med att kämpa sig blodig har sällan fallit mig in. Gång som transportmedel är svårplacerat i fråga om vilken kategori det hör till för mitt psyke. Det kunde kanske lika gärna ha känts som något hopplöst, men jag visste ju att det skulle ge resultat om jag bara jobbade på, gick vidare så att säga. Ganska snabbt blev det ett slags beroende, inte minst när jag relativt sent, runt 2005, började ha med mig en bärbar cd-spelare på mina rundor. Att kombinera rörelse med musik (eller radio) visade sig fungera utmärkt, märkte jag då jag under en praktikperiod bodde hos min faster och inte hade möjlighet att lyssna på musik annat än under promenader på kvällstid. 

Jag har nästan aldrig gått på gym. Som CP-skadad har miljön känts främmande. Den är så präglad av kroppen och dess prestationer att det bara inte går att vara i rummet, i alla fall inte samtidigt som andra. Det blir ungefär som när de andra barnen lärt sig cykla och jag den första tiden, en kort stund, det ska sägas, sprang efter. Man känner sig rätt töntig och nån slags självbevarelse träder in och sätter stopp. Min vardagsmotion är att gå. Jag kan göra det offentligt utan att känna mig fel, dum eller dålig, och det leder till konkreta resultat på det sättet att jag tids nog kommer dit jag vill. Och så är det det här med tänkandet. Ingmar Bergman lär ha sagt att demonerna inte tycker om frisk luft och det ligger nog någonting i det. Jag tänker sällan så klart och intensivt som när jag går och upplever det som att jag ibland måste liksom plocka upp mig själv ur en ström för att registrera allt som händer utanför huvudet. Delvis är det därför (andra delen är ett fullkomligt värdelöst ansiktsminne) som jag inte hälsar på folk jag möter på ett vettigt sätt. Jag hinner helt enkelt inte identifiera dig förrän du passerat. 

Om du vill försöka gå mer i din vardag så har jag inga konkreta tips mer än det jag just sagt. För mig är gången en nödvändighet för att en dag ska kännas (åtminstone tillnärmelsevis) komplett och meningsfull. Jag tror att bilen är något av en bov i det att många kanske inte går tillräckligt (Hur långt det nu sen är, det beror väl på vilken nivå man börjar från). Både här i Österbotten och på många andra ställen (utanför storstäderna i allmänhet) är den norm och förstavalet för den som vill flytta sig och finns alltid med i beräkningarna för var bostäder, arbetsplatser och butiker placeras. Så klart är det bra att kunna ta bilen då man ska ha hem något tungt (eller bara besöka något långt hemifrån, jo, jag vet och uppskattar bilen för dess förtjänster), men ofta tror jag att många slentriantar bilen när man egentligen lika gärna skulle kunna ta fötterna, men det kräver att man tänker efter (tror jag, jag har ingen bil själv, viktig poäng OBS på sätt och vis vet jag inte vad jag pratar om, blablabla…). Så det kan vara ett tips. Överväg att gå. Prova. Utvärdera.

Hejdå och Välkommen 2019!

Nu har ju Peppe gått och härmat mig med en Anna Lolax-header så som kallblodig hämnd tänkte jag härma hennes inne- och utelista för 2019 som idé, mohahaha!

Skämt åsido, ni borde kolla in Peppes nya header för den är jättefin OCH jag har alltid älskat det enkla och skoningslösa i en riktigt bra inne- och utelista så när jag såg att Peppe gjort en ville så klart jag inte vara sämre. Egentligen är det ju gruvligt fånigt med inne- och utelistor, för vad ÄR liksom det ens, men det är ju så kul!

0cec13193a2d95b87425d2df22f81049.jpg

Jag tänkte presentera några grejer jag tröttnat på och presentera några alternativ till det, så får vi väl se hur bra trendanalytiker jag är. Hehe.

————————————————

Hej då: GIRIGHET (SPECIELLT ONLINE)!
Jag är så förbannat trött på folk som inte ger  kredd där kredd ska va, folk som inte länkar, folk som kommenterar bara för att få en länk på din sida osv osv osv. Jag fattar och respekterar businesstänk även online, sån är ju världen idag, men vassa armbågar är oklädsamt var dom än dyker upp. Jag blir också konfunderad över hur många som är så dåliga business-strateger?! Antingen är du ärlig med vad ditt primära mål är; att bygga upp det företag kring din online-närvaro VILKET ÄR HELT FINE  eller så får du bli jävligt mycket bättre på att ljuga. Det finns ingenting genomskinligare än spelad omsorg eller beräknande kommentarer. Och om du primärt tänker på människor som trappsteg på nån slags karriärsstege - gå tillbaka till förskolan och börja behandla dina medmänniskor som medmänniskor. Det ironiska är ju att de bästa “kontakterna” uppstår ur medmänsklighet, inte businesstrategier.

Välkommen: NÄTVERKET (ONLINE & OFFLINE)!
Bokcirklar, syjuntor, brunchklubbar, biosällskap, växtgäris, kvinnoföreningar, matlaget, facebookgrupper - nu våras det för gemenskapen! Det bästa med Facebook är numera inte att kunna stalka din dejt, utan alla dessa grupper man kan gå med i och diskutera sina särintressen. Hitta - eller grunda - din egen nischade grupp och fröjdas åt vänskaperna och kunskaperna som går att finna där. Jag tror också på att umgås i grupp kring något kommer stort, det har ju redan börjat.  Det bästa är om man kan förenas kring nånting vardagligt som ändå ska göras, t ex är jag grymt avundsjuk på Underbara Claras matlag. Men det som också är det bästa är nördgrupper, som vår bokcirkel, t ex. Oj, vad den ger mig mycket. Bandet kommer också göra comeback och att ensam göra musik på kammarn försvinner.

————————————————

Hejdå VOLANGER!

Är så trött på volanger, speciellt på mönstrade klänningar med bara ben och typ vita tygskor till. Diskret gullighet - THANK U NEXT.

693693_1303218127265_full.jpg

Välkommen: STUDIO 54!

70-tal, men helst sett genom ett tidigt 2000-talsfilter, det tror jag mycket på. Det snyggaste jag kan tänka mig just nu är en slinkig paljettöverdel med tunntunna band och urringning ner till naveln, som knappt hänger med när du svänger dina bh-lösa boobs till nån riktigt go discodänga. Jag tror också hårt på My love don’t cost a thing-estetiken med behagliga guldtoner och beige och en touch av nyrik lyx. Eller Kylie i Spinning around-videon!

————————————————

Hej då: LJUSA FLÖDEN!
Varför vill man ha “hotellkänsla” hemma? Hotell suger ju. Dina snittblommor i handblåst grönaktig vas med vit linneduk och träfärgade detaljer var väl lite kul när det började på Instagram för två miljarder år sen och kändes kanske genuint och hållbart då, men nu vi tar varandra i hand och konstaterar att det som skulle vara vilsamt faktiskt skapade mer ha-begär och så överger vi det här stylade hygge-skiten med shakerkök och allt vad det heter och säger…

Skärmavbild 2019-01-04 kl. 13.12.11.png

Välkommen: PETTSON!
Tänk dig Pettsons snickarbod - det är det nya svarta. Det är inte uttänkt och det är inte stilrent. Det är lite solblekt plast, det är lite trä och det är lite DIY, det är färger och det är lite stökigt. Det viktiga är: det har fått växa fram. Grönväxter i avklippta mjölkkartonger, lådor med urdiskade sugrör, lappade förkläden, trasmattor av restväv… Istället för att konsumera hållbarhet så älskar vi sönder det vi har och skiter i om det är vilsamt för ögat eller inte.

————————————————

Hejdå: SJÄLVHJÄLPEN!
Omgiven av idioter som läst Omgiven av idioter var det nån som twittrade och jag kan nästan inte hålla med mer. 2019 dödförklarar vi självhjälpen once and for all och skiter i att “vara den bästa versionen av oss själva”. Vi struntar i oss själva en stund och blickar utåt, mot andra. Och när två blickar möts - det är där det händer.

494211599-612x612.jpg

Välkommen: TALKO!
Gamla, goda talkoarbetet - nu får du din revival. ÄNTLIGEN! Att hjälpa till i en älskad förening (sälja korv, måla golv, stå med sparbössa) gör mer för själen och lär dig mer om livet än hundra hyllmeter självhjälp. Du utvecklas också av att hjälpa en kompis flytta, skotta snö åt tant Greta, 98 eller varför inte engagera dig i en väl vald kandidats kampanj till riksdagen nu i år. Vi fortsätter skandera: “Man ska våga ta betalt för sitt jobb!” men tillägger 2019; “… men det är inget fel med talko!”.

————————————————

Hej då: THAILAND!
Thailand känns otroligt last year.

original.gif

Välkommen: NORGE!
2019s hetaste resmål blir Norge! Kulturboom + snygga fjordar - i år är en tågluff i Norge det hetaste du kan göra! Packa ner Vigdis Hjort i ryggsäcken och Röyksopp i hörlurarna så är du good to go.

————————————————

Hejdå: MEMES!
Eftersom det pågår en evig kamp med att göra memes ännu mer inside, ännu mer avancerade, skruva till allt ännu ett varv kommer jag att ta nästa steg och här deklarera memens död. Ormen har bitit sig själv i svansen nu, men däremot tror jag att det våras för nåt annat, liknande.

49299198_271156516912818_5111526491200421888_n.jpg

Välkommen: REVYN 2.0!
Memes tar steget upp på scenen och den gamla goa byarevyn blir haute couture igen! Kul! Jag tror överlag 2019 kommer vara ett bra år för teatern som konstform, men revyn - det blir det nya.

————————————————

Hej då: PROTEINPULVRET!
Och med det ryker också alla snygga träningskläder, alla stenhårda muskelberg, alla superbär och allt som är hårt, manligt och onödigt för en icke-elitidrottare.

7e847eb8960673ccfd6a1189c128a256.jpg

Välkommen: AEROBICS!
Nu ska färgerna och glädjen in tillbaka i träningen! Jag tror på en comeback för den gamla goda aerobicsen - helst ska den utföras i fuktig skogympasal och med nån gammal sliten reklam-tshirt på överkroppen. Borta är hårdheten och perfektionen - in med funktionalitet och tillgänglighet. Friskis och Svettis är the shit.

————————————————

Hejdå: IRONI!
Ironi har inte varit hett sen Expressen Fredag lades ner, men nu är det iskallt.

Välkommen: DET GENUINA!
På nyår hörde jag termen “new sincere” för första gången, i en diskussion kring om ett par inneskor var ironiska, postironiska eller pospostironiska. Bäraren sa; “nej, det är new sincere”. Det är ju ett väldigt roligt uttryck, för på ett sätt är det ju som en självmotsägelse. Men det är också något jag välkomnar. Vi har inte tid med ironi längre, känslor och sentimentalitet och framför snällhet är det coolaste som finns nu för tiden. Säg hur du känner!

————————————————

Hejdå: STOCKHOLM!
Stockholm har inte varit hett sen Expressen Fredag lades ner, men nu är det iskallt.

49439884_239470940282613_5141511332931043328_n.jpg

Välkommen: JAKOBSTAD!
Först och främst måste vi sluta med det här fåniga att kalla oss “Lilla Stockholm”. Men också; i om de tekniska landvinningarna och att fler och fler jobb kan skötas lite var som helst, kommer fler och fler söka sig utanför de stora städerna och bosätta sig i de små samhällena igen. Jag fattar inte varför man som kulturarbetare (som sällan är direkt högavlönade heller) envisas med att bo i Helsingfors. För det vi betalar i månaden för en fyra på 90 kvadrat får ni inte en etta i Helsingfors för heller. Eller klart jag fattar, det handlar ju om kulturellt och socialt utbud, men om lite, lite fler bara flyttade tillbaka ut i småorterna igen, kunde utbudet bli ganska så bra här med. Jag tror också att 2019 är året Svenskfinland boomar i Sverige. Ingen finlandsvensk kommer behöva dra fram powerpointspresentationen varje gång en svensk frågar, “varför pratar du så bra svenska?”. Det är slut med det nu!!!!! Stockholm kommer kalla sig ”Stora Jakobstad” före 2020.

————————————————

Hejdå AVOCADON!
Den har gjort sitt. 

4e146ee72308ea630934407613f0e190.jpg

Välkommen PALSTERNACKAN!
Lita på mig, palsternackan är årets it-grönsak.

————————————————

Hej då: OMÄNSKLIGA KRAV!
Alla - jag menar ALLA - har skrivit och pratat om det drev-iga debattklimatet det senaste året och jag kan bara hålla med. Man måste få lov att fela, man måste få lov att vara. Jag tror det hänger ihop med den enorma perfektionshets och de krav vi ställer på andra och på oss själva. Vi ska vara snygga och helt utan blemor, våra hem ska vara inredningsmagasinsvärdiga, vi ska alla vara influencers, vi ska ha gulliga och lagom busiga barn, vi ska leva i perfekta relationer eller vara 100% lycklig ensam och om vi nån gång misslyckas så är det bara en del av vår “resa” som vi kan berätta om sen.

Välkommen: JANTE!
Slappna av i tanken på att du inte är nån. Det är okej att allt är lite halvdant och det är okej att nöja sig. Det är okej att tro att man inte är nåt. Gör ditt bästa, men låt ditt bästa vara på en mänsklig nivå. Vi är ett kollektiv och i ett kollektiv har alla olika roller och du behöver inte ensam vara bäst på allt.

————————————————

Hej då: EXCESSIV HUDVÅRD!
Orka ha en hudvårdsrutin, orka hålla reda på alla syror och serum och masker. Jag tror det har peakat nu för beauty-trenden.

Välkommen: SMUTS!
Vi har varit besatta av renlighet och hygien men nu släpper vi på det. Hellre lite skit i hörnen osv. Klimatmässigt har vi inte heller råd att hålla upp den här onödigt nitiska hygienen.

————————————————

Hej då: RESA FÖR ATT VIDGA VYERNA!
Välkommen: LÄSA FÖR ATT VIDGA VYERNA!
Enough said.

————————————————

Det var min ute- och innelista för 2019. Det här är väl kanske mer förhoppningar än spådomar, men ändå. Nåt ligger det säkert i det här. Vad tror ni försvinner och vad blir poppis 2019? Berätta i kommentarsfältet.

2018 - det vuxna året

Jag kunde sammanfatta 2018 på många olika sätt, och det kommer jag säkert göra också. Men när jag började tänka tillbaka på året som gått så är det ett ljud som hörs över det mesta annat. Rasslet av vuxenpoäng. I år är det första gången jag:

  • använde hudvårdsprodukter med anti-age i namnet

  • ställt in autosvar på mejlen när jag gått på ledigt

  • sett fram emot att äta gröt på morgon

  • har köpt en bostad

  • gått och lagt mig tidigare på fredagen än in i veckan

  • mått dåligt av att sova för länge eller äta för mycket godis

  • haft en inkomst över relativa fattigdomsgränsen flera månader än vad jag inte haft det en

  • haft en yrkestitel som inte barn förstår vad är

  • bokat och åkt på chartad busstur på semestern

  • gått till naprapat med min spända nacke…

  • … och hen var yngre än mig!

  • startat företag

  • haft egen julgran

  • tapetserat en vägg själv

  • hållit kortare föredrag på jobbet och känt att jag vet precis vad jag pratar om

  • haft öl i kylskåpet i längre perioder utan att dricka upp det

  • känt av huvudvärk om jag inte druckit morgonkaffe

  • smyg-googlat “uttryck + urban dictionary”

  • yttrat frasen “vi borde köpa reflexvästar”

Och det är bara trevligt att bli äldre. Men jag har inga planer på att bli gammal än.

Jag åt en persimon idag

Jag åt en persimon för första gången idag. Den var rätt god, men bäst var ändå att jag inte verkar vara ett dugg allergisk mot dom. Jag fick googla ”how to eat a persimon” för jag var inte säker på vad som är gängse persimon-ätar-style. Det blev klyftor. 

Det är kanske det häftigaste som hänt idag. Utöver det har jag haft en otroligt lugn första advent. Vi lade upp allt julpynt igår, julgran och allt, och det är väldigt mysigt hemma hos oss nu. Jag önskar jag kunde dela med mig av myset mer, jag har det så bra att jag ibland får dåligt samvete. 

På tal om att släppa in, jag fick en anonym fråga på bloggen igår. Den löd så här: 

FullSizeRender.jpg

Tja, får man fråga? Jag vet inte riktigt. Speciellt inte när man gör det anonymt på en blogg. Kanske vi känner varandra, kanske inte. Jag delar med mig ganska friskt av mina tankar kring det mesta och jag gör det gärna. Jag är glad att nån är intresserad. Jag kräver inte så mycket tillbaka - tycker jag iaf, correct me if I’m wrong.

Idag publicerades en essä jag skrivit på Svenska Yle, den handlar om att ha en tjock kropp och skammen kring det. Jag delade med mig ganska friskt kring mina erfarenheter. Jag fick betalt för det.

I våras kom Astras antologi Denna framtid är vår, där deltog jag med en text, ett brev till en fiktiv framtida dotter. Jag delade med mig om mina tankar om att få eller inte få barn. Jag har nämligen inte så goda förutsättningar för att bli gravid. Jag fick betalt för den texten också.

Allt jag skriver här, det gör jag gratis. Och det är helt okej, givetvis ska man värdesätta det man gör, men man vinner inget på att vara girig heller. Ni som läser har blivit en slags vänskapskrets. Och jag pratar gärna med vänner om svåra eller känsliga ämnen, typ om barnalängtan och sånt. Helt gratis, så klart.

Jag vet inte vem du är, du som kommenterat anonymt. Jag vet inte vad du har gått igenom och vad du behöver höra.

Kanske du behöver höra om någon som gärna vill ha barn, men som kanske inte kommer få det. Kanske du behöver höra om någon som är 31 och älskar sitt liv just nu och har det så bra så att hon ibland får dåligt samvete och inte saknar något? Kanske du behöver höra om någon som vill vara en närvarande och trygg vuxen i många barns liv men också värdesätter sovmorgonar, vinkvällar och sin egen tid väldigt, väldigt mycket? Kanske du behöver höra om nån som ändå känner hugg i hjärtat ibland, inte av sorg men av osäkerhet? Kanske du bara vill höra om nån som skulle välkomna ett barn, men som också känner sig helt tillräcklig och hel utan det.

Jag kunde berätta alla de historierna för dig. 

Men för att svara på din fråga - ja, man får fråga. Men det kostar. Antagligen kan jag mejla dig prisuppgifter baserat på arvoden jag fått tidigare. Eller så frågar du som en vän.

Och jag brukar veta namnet på mina vänner. 

Ritualer

Pär ska redan tidigt säga ”vet du vad vi ska göra idag” och han ska helst dra ut på ”idaaaag” som man gör när man ska berätta något roligt. Och jag ska redan då sucka och säga nej, fast jag vet precis vad han ska säga härnäst, för han tvättade igår och Ikea-kassarna har stått framme nån dag redan.

”Vi skaaa... vika lakan!” ska han säga med överdriven entusiasm och jag ska låtsas bli akut trött eller sjuk eller upptagen. Kanske skylla på att min läkare sagt att jag måste undvika textila hushållsarbeten. Och jag ska förhandla till mig lite mer tid; ”får jag äta frukost/blogga/lacka naglarna först” och Pär ska säga jaja och jag ska dra ut på det och i nåt skede ska jag ändå sitta sysslolös och då ska han säga ”nu gör vi det!”. Och jag ska sucka och stöna som en tonåring och med stor dramatik dra mig upp och ställa mig i vardagsrummet där vi alltid ska stå.

Vi ska lyssna på musik - kanske Richard Eklund om det är han som är aktuell just då. Och vi ska sjunga med och byta ut ord mot ”katt”  eller nån av våra katters namn, så att det kanske blir ”Viola låg just bakom kniuten och hon bryr se szchit”. För Viola och Sylvi ska vara precis lika intresserade som vanligt av lakanen som bres ut i luften och spänns och viks ihop och vilja hoppa upp i lakanet.

Vi ska vika örngotten ett och ett och jag ska med en bestämd klapp lägga dem alla i samma hög och kanske vika om dom som Pär vikt fel, för kontrollbehovet tolererar inga avvikelser i vikteknik. 

Vi ska tävla om vem ska kan dra hårdast och Pär ska säga ”står du och sover, Strömberg?” och ”jag tycker det är så tråkigt när vissa inte anstränger sig” och jag ska göra fisljud med munnen för att störa hans ansträngning och så ska jag ropa ”men dra då!” och till slut ska nån av oss börja skratta. Och vi ska mötas i mitten med våra respektive lakanshörn och jag ska vika ihop det och stuva in det i vårt alldeles för fulla linneskåp och jag ska lova mig själv att ordna upp där nån dag. Och sen ska jag stänga dörren och glömma bort det och så ska jag och Pär ta några danssteg till de sista tonerna av Finland.

Och så ska det alltid vara. Åtminstone nån gång i månaden ska allt det här hända, precis som en helig ritual vi båda två vet vi deltar i. Det ser kanske ut som ingenting för nån utanför, men det är allt för den som är inuti det. Det är i de här små ritualerna ett förhållande finns. Alla insideskämt, alla hemligheter, alla underförstådda meningar. Det är i dom här ritualerna vi finns. 

Minimikravet

I fredags kväll satt jag och lyssnade på Taika Mannila & Ronja Stanleys nygamla podd för Yle, I säng med Ronja & Taika och fick världens aha-upplevelse. De pratade om hur det är, eller i alla fall, kan vara att som kvinna bli bemött i musikbranschen. Ronja, som är musiker, hade fått höra att respekt, det är nåt man förtjänar. 

Hur många av er har fått höra att man måste förtjäna respekt? Hur många av er har tänkt att det är så det är? 

Jag har definitivt aldrig ifrågasatt hela den grejen, utan tvärtom tyckt att det är en rimlig grej. Därför fick jag en sån jävla - nästan utomkroppslig - aha-upplevelse när de bemötte det påståendet med ett Lauryn Hill-citat, nämligen det här:

IMG_0469.JPG

Vet inte varför jag aldrig tagit till mig de orden förr, trots att det är från hennes kanske kändaste låt, som jag lyssnat oh so many times på, men nu fastnade det. 

Har tänkt på det ända sen dess. Det här senaste året har jag pratat inför och med ganska mycket folk, både i egenskap av författare, bloggare, workshopsdragare och over all mikrofonkåt människa. Jag har blivit ganska bekväm i det och jag tycker ofta det är roligt. Ganska ofta kan jag tycka jag till och med är bra på det. Jag har aldrig krävt att alla i publiken eller den jag samtalar med ska vara intresserade eller engagerade, speciellt inte om jag är inbjuden till t ex skolklasser eller så, dit publiken inte sökt sig frivilligt. Jag är inte så desillusionerad att jag skulle tro att jag är allas kopp te och jag är helt okej med det. 

Ändå har det ibland lämnat en gnagande känsla över hur vissa i t ex en publik betett sig. Fram till i fredags har jag tänkt att jag på nåt sätt har misslyckats. Man kan inte kräva intresse, men man vill ju kunna väcka ett. Och så jag tänkt att det är mitt fel, att jag inte varit tillräckligt intressant. Trots att jag ofta vänder ut och in på mig själv för att hitta nya formuleringar, roliga svar på frågor eller varierande uppgifter i en workshop.

Men!!!! Att sitta och sova, eller sitta och prata högljutt eller se på Youtube-klipp utan hörlurar (alla helt sanna exempel) när en motpart pratar handlar inte om att den som pratar nödvändigtvis är ointressant - det handlar om att inte visa respekt. Man behöver inte sitta som tindrande ljus och lyssna (jag lyssnar själv bättre om jag får t ex sitta och rita samtidigt), men baby girl, respect är faktiskt just a minimum. Jag behöver inte förtjäna ett jävla skit, det ska bara finnas där.

Sen behöver man så klart inte upprätthålla den respekten om motparten gör nåt dumt eller elakt  (jag har inte speciellt stor respekt för let’s say NMR och såna grisar), men respekt ska väl för fan va utgångsläget när vi bemöter varandra.

Min stora aha-upplevelse är alltså följande: jag har rätt att kräva att bli bemött med samma respekt som jag bemöter andra. Baby Ellen, respect is just a minimum.

HUR KAN DET HÄR VARA EN AHA-UPPLEVELSE ÅR 2018?!?!?!? Jag är 31, jag är ganska smart - test jag tagit på internet antyder till och med att jag har en högre än medel-IQ, jag är duktig på vad jag gör och jag försöker alltid bemöta andra med respekt. Ändå är det en aha-upplevelse. 

Vet ni vad jag tror det beror på? Luta er närmare så ska jag viska min 100% sanna teori åt er: ... patriarkatet.  

Det är så det funkar. Patriarkatets viktigaste uppgift är att förvilla oss brudar så mycket med annat så att man glömmer en sån grundläggande sak som: respect is just a minimum. 

Tack och lov finns det folk som påminner en mellan varven; Taika, Ronja och Lauryn Hill till exempel.

Det är då det stora vemodet rullar in

Jag drabbas alltid av Det Stora Vemodet när jag fyller år. Varje födelsedag ackompanjeras av en stor ledsenhet som bara lägger sig över mig, utan att jag riktigt vet varför. Jag tror att det är nån slags undermedveten anspänning som byggs upp inför födelsedagen; att även om man inte önskar sig eller hoppas på något stort så är det svårt att skaka av sig förväntningarna på att det är en speciell dag. Sen är det ju alltid ändå precis som vilken onsdag som helst och nån slags besvikelse infinner sig. Besvikelse över vadå? Jag vet inte ens, kanske över livet inte gör halt utan går vidare precis som vanligt, hur gammal du än blir.

Det här är också första året sen 25-årsdagen som jag inte firar med en stor fest. Jag har tyckt om att ordna stora fester, gärna med ett tema (25 var det Harry Potter, 26 var det guld, 27 var det Amerika, 29 var det bröllopsfest och 30 - tja, då hade jag inget tema, men hyrd lokal och chipsbuffet!) men efter förra året sa jag; näe, nu får det räcka på en stund. Det börjar kännas lite narcissistiskt att ställa till med något storslaget varje gång ens ålder ändrar. Dessutom är det jobbigt att ha fest. Så jag står fast vid mitt beslut att inte ställa till med fest, men det är också lite tomt att inte göra det.

Så vad gjorde jag då om jag inte festade?

Tja, jag började med sovmorgon, det tog jättelänge före jag kom till ro kvällen innan pga för mycket kaffe. Sen satte jag mig på Robbans och jobbade. Skrev 1000 ord också. Det kanske blir en roman nummer två, vem vet. Eller blir det inte det.

Satt så länge där i alla fall att jag bestämde mig för att inte gå hem emellan jobbgrejerna utan äta middag på stan med ursäkten “födelsedag”.

Och plötsligt satt jag ensam på en pizzeria och läste en bok och stirrade ut över gatan. Då kände jag mig ganska låg. Moa joinade mig visserligen senare, men ändå. Där satt jag.

42088809_704596016547103_7006529108020559872_n.jpg

Fast boken var bra (så klart läser även jag THE bok man ska läsa i Svenskfinland just nu, Heidi Hakalas Bara lite till) och pizzan okej och det bara var en kort stund, kände jag mig som världens sorgligaste figur. I vanliga fall stör en ensammiddag eller -lunch mig inte alls, snarare tvärtom. Men när man redan ifrågasätter livet och döden och tiden och meningen så är det kanske inte något att rekommendera.

Men sen blev det lite bättre, för då var jag på en första nätverksträff med Författarverkstan (en del av projektet jag jobbar med) och det var jättekul och plötsligt kom jag ihåg varför jag håller på med det jag håller på med. Sen tänkte jag att om jag ändå drivit runt på stan så här hela dagen så kan jag lika gärna fortsätta, så jag gick till Black Sheep och anslöt till min makes quiz-lag. Vi vann! Så det får ju ändå ses som en ganska bra avslutning på det hela.

Jag fick gratulationer och presenter och kramar under hela dagen från alla möjliga håll så helt som en vanlig dag var det ju inte. Och som så ofta ligger botemedlet mot vemod och ångest i andra människor. Så här skrev jag på Facebook:

Tack alla som gratulerat mig och på så sätt lindat ännu ett varv bubbelplast kring det sköra och bräckliga som är jag i födelsedagstider (och annars). Tillsammans bildar ni stötdämpning mellan mig själv och Det Stora Livet, och av den orsaken tycker jag mycket om er allihopa.

Och precis så är det. Inget isolerar så bra mot kyla som människokött och människosjälar. Håll om varandra så överlever vi nog flera födelsedagar.

PS Snälla tolka inte mitt påstående om människokött som isolering bokstavligt, vill inte va orsaken till att ni styckmördar nån och gömmer dem i väggarna heh.

Att förlåta sig själv för att man älskar sitt jobb

Mitt nya jobb tillåter mig att själv ganska långt bestämma var och när jobbar och det känns ju som den ultimata lyxen. Jag har ett jättetrevligt kontor att gå till om jag vill och hittills har jag utnyttjat den möjligheten fullt ut, eftersom som ni vet vid det här laget - jag älskar att ett kontor. Dessutom är det skönt att avgränsa jobb och fritid geografiskt så långt det går, speciellt när min sånt jag gillar att göra på min fritid ganska långt är sånt jag gör på mitt jobb. 

Men igår försov jag mig. Eller försov och försov, man kan ju inte riktigt försova sig när man inte har tider att passa. Men jag vaknade i alla fall av Pärs väckarklocka klockan 10 (där har vi också en frilansare och b-människa) istället för min egen klockan 8, vilket verkligen inte vara meningen. Har inga direkta syndabockar att skylla på, men det tog väldigt länge innan jag kom till ro och somnade.  

Hur som helst, istället för att stressa bestämde jag mig för att dricka kaffe och äta frukost i lugn och ro, men framför datorn. Pröva på det här med att jobba hemifrån. Vilket jag gjorde. Och njöt så ohemult av att det nästan känns fel att kalla det jobb. Vilket det ändå var, i allra högsta grad. 

För mig har jobb nämligen alltid varit en konkret, handgriplig syssla, en syssla du kanske blir svettig av, eller i alla fall trött i kroppen av. Det ska va jobbigt att jobba. Jag är uppvuxen med närvårdare, svetsare, frisör och snickare i föräldraskaran. Det är tydliga jobb med tydliga sysslor. Själv har jag sen mitt första sommarjobb som 14-åring haft jobb som städare, kioskbiträde, diskplockare, servitör, barnskötare, caféarbetare. Det är också tydliga jobb med tydliga sysslor. Sysslor som ofta gör en fysiskt trött och ibland svettig. Bra jobb, men tunga jobb. Det har många gånger varit jobbigt as fuck att jobba. 

Det här är också ett tungt jobb på sätt och vis, men på ett annat sätt. Det är så himla mycket att lära sig och så himla mycket att hålla reda på och sist och slutligen himla mycket att göra. Hjärnan går på högvarv hela tiden (kanske därför jag inte riktigt fick sömn kom jag på nu). MEN. Jag har inte kunnat skaka av mig känslan av att jag gör nåt fel, att jag inte jobbar tillräckligt.

Också en jobbvy. 

Också en jobbvy. 

Ska det liksom vara så här... lätt? Är det meningen att jag ska komma hem och ha energi över och typ orka göra saker eller träffa folk? Gå på zumba mitt i veckan?! (Som jag gjorde idag, nu var det sagt! Det var svettigt, roligt, jobbigt - i den ordningen. Är stolt och peppad att fortsätta och väldigt glad över att jag vågade!). Har jag missuppfattat nåt när jag cyklar både till och från jobbet med lätta tramp? 

Jag insåg igår vad det är. Jag älskar verkligen mitt jobb just nu. Och - det här är svårt att säga men - jag är bra på det. Det är därför det inte känns betungande. 

Bortsett från min senaste arbetsplats After Eight (som jag älskade från första stund så hårt att jag nästan blev ett med stället) så har jag inte gillat mina jobb speciellt mycket. Jag tror faktiskt inte man behöver tycka om sitt jobb för att utföra det och få ut nåt av det, om inget annat en lön, men det är ett faktum att jag åtta timmar om dan vantrivts. Mer eller mindre och inte konstant, men ändå, vantrivts. Och även om jag gillat dem, eller som i AEs fall älskat det, har det inte alltid varit grejer jag varit bra på. Inte på det här sättet i alla fall, när det bara känns så... självklart.

Och det är väl det. Jag är van och inlärd med att jobb tar energi mer än vad det ger. Jag är van med att känna mig obekväm och ledsen och trött och sur och liksom smutsig på nåt konstigt sätt efter en jobbdag. Nu kommer jag hem och känner mig mest glad och energifylld. Hur kan något jag älskar att göra så mycket var ett jobb?!

Vad vill jag ha sagt med det här egentligen? Jag vet inte, kanske bara att kompis, det går bra nu. Eller det att jag tror det sist och slutligen är en tillgång att ha den inställning till arbete och den bakgrund som jag har, det har gett mig en arbetsmoral och det har gjort mig effektiv. Det har gjort mig orädd för att hugga i när det behövs och det har gett mig en insikt över hur mycket jobb det ligger bakom något som jag annars kanske skulle ta för givet. Det har lärt mig att även när det suger kan man få något ut av det; en känsla av gemenskap och en känsla av sammanhang. Det har lärt mig att se strukturer.  Och det har varit nödvändigt, hela min karriär (tycker verkligen inte om att prata om "karriär", usch, men ni vet) har varit en lång kedja av tur och vara på rätt plats vid rätt tillfälle. 

Och om inget annat, har det gjort det mig så jävla tacksam. Jag kan inte och vill inte ta nån kredd för att jag är där jag är idag. Jag säger inte att jag inte förtjänar det, jag säger inte att jag inte jobbat hårt, men vi vet alla att det inte alltid räcker. Det har i mångt och mycket varit en kedja av att vara på rätt plats på rätt tillfälle. Jag vet inte vem jag har att tacka, turen eller ödet eller gud, men tacksam är jag. Tacksam för att efter 17 år av andra jobb äntligen ha ett jobb jag älskar och är bra på. Ett drömjobb. 

Och inte bara för att jag kan jobba hemifrån med en kaffekopp och och en katt i famnen då och då. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte hjälper :-))))