Det handlar om Det handlar om dig

Liisa var vänlig nog att att fråga vad jag tyckte om Sandra Beijers Det handlar om dig, som jag läste ut häromdagen medan jag kokade risgrynsgröt. Yes, att nån frågade, för nu kan ajg svara, har velat skriva lite om Det handlar om dig sen jag läste den men jag har låtit bli, eftersom jag har svårt att hålla mig rationell och vänlig när jag ska försöka förklara nånting. Men here goes. Först och främst, jag är inte ett stort fan av Sandra. Före ni skjuter ner mig, för jag vet att hon har supertrogen fanbase; Hon är en fantastisk bloggare, hennes blogg är den blogg jag läst längst av alla bloggar tror jag. Och fast jag inte vill, så klickar jag mig in på hennes blogg nästan varje dag. Så jag förnekar inte det, hennes blogg är välskriven och jag gillar att hon hittat sitt koncept och att hon kör stenhårt på det. Dessutom lyfter hon upp feminism på ett bra sätt. Ändå är det något som skaver. Kanske för att hon verkar lite blind för sina egna priviligerier ibland. Kanske är det avundsjuka, hon lever ju typ det perfekta livet, åker till New York och Paris och festar, har en pojkvän med snyggt hakparti, roliga kompisar, får designa kläder till JC, lyckas få bokkontrakt och skriva superhyllad bok, hon har pengar att köpa snygga kläder för... Ja, kanske det är en stor dos avundsjuka inblandat. Hur som helst stör Sandra Beijers blogg mig lite. Jag orkar liksom inte med kaniner och "söta pojkar" jämt. Det är okej att orka givetvis, JESUS CHRIST - jag vecklar in mig i ursäkter här nu bara för att låta så vuxen och respektfull som möjligt, jag gillar inte Niotillfem-bloggen, sori nu ba, kan ingenting åt det, det är väl inte så jävla konstigt.

Så jag satt liksom och hoppades att jag inte skulle tycka om boken. Blev lite nervös eftersom alla verkar älska den med hull och hår (Jessika Gedin på Babel, som jag annars brukar ha cirka 99 procent lika boksmak som älskar den bl a), hur sjukt är det egentligen? Att läsa en bok och hoppas på att den är dåligt skriven. Herregud, borde eventuellt gå i terapi för det här. Men, alltså; jag tyckte inte om den.*lättad suck, för gud så jobbigt det hade varit annars* Jag har verkligen rannsakat mig själv för att känna efter om det bara är missunnsamhet mot Sandra jag känner. Efter ramsor om systerskap och mantran om att alla får tycka olika, vissa tycker om mazariner och skoluniformskjolar och andra gör det inte (jag är andra), så kom jag fram till att det inte var missunnsamhet.

Jag kanske är för vuxen för den, tror jag skulle älskat den som 14-åring. Men språket blir (precis som i bloggen) lite väl gulligt ibland, sådär andfådda meningar utan udd och det hela känns lite konstlat ibland. Det kryllar av meningar som typ "Jag springer efter dig och blir anfådd och du hör det säkert, men om tio minuter kommer bussen och jag struntar i branden i mina lungor för framför mig finns bara du, du, du". Fast snyggare komponerat då, jag pratar inte det här Sandra Beijeriska språket så bra, men Sandra gör det till fulländning. Är det din kopp te kommer du inte att bli besviken, men, ja. Det är som sagt inte min kopp."Det regnar och när jag gråtit klart regnar det inte längre". Man ba jaha.

Huvudpersonerna röker typ varje kapitel, vilket Sandra har förklarat varför de gör i sin blogg nånstans, och det stör mig inte för att de röker, jag röker ju själv, men det blir så många upprepningar. Det känns som en typisk debutantgrej, att placera kaffekoppar och cigaretter i händerna på personerna bara för att de ska ha nåt att göra med de där händerna. Nu låter jag som nån gubbe med  fjorton romaner i ryggraden och medfött självförtroende, men jag gör samma sak själv i mina texter, därför reagerade jag på det. Sen så tyckte jag boken var lite platt helt enkelt. Den fyllde mig inte med något alls.

Men jag o-rekommenderar den inte, men det är som att äta en påse lösgodis. Kanske inte världens bästa middag och man mår lite illa efteråt, men man äter ju ändå.