Naturvin, mörker, franska romaner

Jag bestämde mig för att vara i Köpenhamn ett par dagar före bokmässan. “Sitta på ett danskt café och jobba”, var tanken, men jag jobbade sist och slutligen väldigt lite. Däremot köpte jag ett mycket tjusigt halsband på en liten vintage-affär, gick långsamt genom en park, hittade ett par fina kökshanddukar som expediten packade in i tunt papper åt mig i en presentaffär och satt på en uteservering och drack naturvin. Så jag fick med mig precis allt det där jag ville få med mig hem. En känsla av att höra till någon annanstans, lite ny inspiration och kanske framför allt ett bevis på att jo, det går att göra så här. Jag får göra så här. Det är inte farligt. Mitt liv ger utrymme för såna utsvävningar som “ett par dagar i Köpenhamn”. Världen tillhör också mig.

Nu har jag varit hemma en vecka och det är skönt det med. Det är skönt att det blir kyligare och kyligare. Det är skönt att somna till tanken om vad man ska laga för middag imorgon och sen gå och köpa dom ingredienser som saknas och det är skönt att hacka grönsaker och behöva tända lampan. Det är skönt att ta hand om det man har. Det är skönt när fötterna vet vägen, utan att behöva rådfråga nån app.

Jag läser Love me tender av Constance Debré just nu. Den är bra, men den gör mig orolig. Jag vill ju omfamna det icke-normativa, det fria, det moderna. Men jag provoceras enormt av hennes attityd. Inte av det lesbiska så klart, inte av det minimala. Men av obryddheten. Kanske är den ett litterärt grepp, kanske är det bara medveten provokation. Jag läser det i alla fall inte som sunt. Men jag är väl precis den som Debré vill provocera. Varför blir jag så provocerad?

Jag är för första gången på mycket, mycket länge sugen på att se en skräckfilm. Ingen specifik, bara något att bli lagom rädd av. Det däremot, måste väl vara ett sundhetstecken. Kan man gå mörkret till mötes, utan att lämna skenet från den lampan man tände vid grönsakshacket? Klart man kan. Man kan åka några dagar till Köpenhamn, man kan ta plats i en berättelse. Man kan säkert se en skräckfilm.

Jag försöker lära mig lita på omvärlden, jag tror det är det jag försöker i höst. Det är väl därför Debré provocerar mig också, för hur ska man kunna lita på henne?

Tre o-Ellenska boktips

Jag läser nästan bara skönlitteratur. Nyutgiven, inte sällan svensk. Försöker bredda mig, men det är vad det är. Jag läser mest romaner, lite poesi när andan faller på och kanske en biografi eller kreddig essäsamling om året. Men, den senaste tiden har det råkat sig att jag har läst tre icke skönlitterära böcker med stor behållning. Insåg just att den ena VÄL faller under biografi, men skit samma. Tre boktips här, olkaa hyvää.

Min europeiska familj de senaste 54 000 åren av Karin Bojs

Jag är en arkeologi-gäri, men som med de flesta av mina intressen har jag inte riktigt tålamodet att på riktigt lägga ner nån energi på det, utan nöjer mig med ytskrap. Blir aldrig nörd, på riktigt. Never gonna walk the extra mile, men jag uppskattar när andra gör det och presenterar sina fynd på ett lagom medryckande sätt, som till exempel Karin Bojs i sina böcker. Den här har några år på nacken och det har - efter vad jag förstått på baksidetexten av hennes senare böcker - skett en del inom dna-forskningen sen dess, men jag vill ändå slå ett slag för den här.

Jag har haft det väldigt mysigt tillsammans med Karin genom den här boken, jag tycker om att hon varvar ganska målande beskrivningar om hur människor troligtvis levat, med intervjuer med moderna, ibland rätt eljesta, forskare. Det är så svindlande att tänka på hur en vardag för 5000 år sen, eller redan 200 år sen, kan ha sett ut. Tycker också om att hon är noga med att påpeka och påminna om farorna med att låta ljusskygga ideologier styra eller använda dna-forskningen. Ska precis börja lyssna på hennes nyaste bok, Europas mödrar.

Girig-Sverige: så blev folkhemmet ett paradis för de superrika - Andreas Cervenka

Gufarna ska veta att jag inte är nån ekonomi-gäri. Är våldsamt ointresserad av allt sånt. Men, vi läste den här i bokcirkeln häromsistens och eftersom jag var borta från träffen den sn diskuterades på skrev jag så här i vår chatt:

Tack A-S för valet av Girig-Sverige förresten! Läste ut den igår kväll och hade stundtals högläsning för Pär. På nåt sätt skönt att få "bekräftelse" av magkänslor man haft om att det är på väg åt helvete och att nätcasinon, Klarna och Stefan Ingves har nåt att göra med det :D Skönt men samtidigt skrämmande... Även om Finland tas som exempel ett par ggr som ett land som int har det lika usligt som Sverige angående arvsskatt och förmögenhetsskatt osv, så känns det ju ändå som att utvecklingen är på gång här också. Tror inte jag skulle ha kommit mig för att läsa en bok om ekonomi om int det skulle ha vari bokcirkelbok så tack!

Jag rekommenderar verkligen den här boken till alla som nån gång bläddrat genom alla dessa framgångs- och entreprenörspoddar och känt “vart i helvete är vi på väg?”. Skulle också rekommendera den till de som gärna lyssnar på såna poddar och tänker sig att de ska aktiespara sig genom alla kriser, men jag vet inte om det är till nån nytta.

I’m glad my mom died - Jeanette McCurdy

Det här är väl precis den slags av biografi jag brukar läsa, så den är väl kanske ganska Ellensk då, men tre är ett snyggare nummer än två, så den får vara med i alla fall. McCurdy är barnskådis turned poddare och “writer” (detta breda och användbara amerikanska yrke som svenskans “skribent” inte kommer i närheten av) som i den här biografin berättar sin sida av saken. Hennes mamma pushade henne tidigt att bli skådis och hon landade en roll i iCarly, samtidigt som hon led av svåra ätstörningar, sjuka hemförhållanden och ganska skev verklighetsuppfattning. Det känns som att det kunde vara varje Disney-stjärnas berättelse, men McCurdy skriver väldigt roligt och inte speciellt senitmentalt om sin relation till sin mamma och är inte ute efter att make the business pay (elleeeer…?) vilket gör henne och boken lättare att sympatisera med.

He va he, nu ska jag snora mig vidare genom denna dag. Har förkylat mig - IGEN!? Vet inte hur det är möjligt. Eller om det är eftersläntrande symptom.

I use bits and pieces of others personalities to form my own

Jag har kanske skrivit om det här tidigare, men jag såg nyligen om dokumentären om Kurt Cobain, Montage of heck (finns på Netflix just nu). Kurt Cobain var alltså min största idol i tonåren, eller en av de största i alla fall, som med allt annat har min idoldyrkan varit otroligt intensiv, men ganska snabbt omgående. Alla har de lämnat kvar på ett sätt eller annat, men jag saknar uthålligheten för att bli ett die hard-fan på det där sättet som folk ibland blir: samlar på sig grejer och lär sig allt och gör pilgrimsvandringar. Kanske därför jag aldrig orkat bli religiös. För mycket saker att hålla reda på och med för långa perspektiv.

Som jag tyckte om Kurt. Är man sexton och mår så dåligt som jag gjorde, ja då kan man väl inget annat än gilla Kurt, det är ju ingen ovanlig idol att ha. Han var ju äldre då. En vuxen. En amerikansk, död vuxen förvisso, men ändå, en vuxen. Jag var helt övertygad om att vi skulle ha haft intressanta samtal om vi nånsin hade träffats. Han förstod mig och jag förstod honom. De andra, de förstod honom icke, givetvis. Så är idoldyrkandets lagar.

Jag förstod honom däremot. Jag förstod hans musik och hans hårsvall och hans fru (jag är inte en av dem som hatar Courtney, tvärtom kanske) och hans attityd och kanske framför allt hans dagböcker.

Jag lusläste alla hans utgivna dagböcker, kopierade in fraser och meningar in i min egen, försökte göra om min handstil till att matcha hans mer. Det är också en regel i idoldyrkan: allt som är ditt eget är underlägset din idols, så ock din handstil.

Jag har övergått till min egen handstil numera. Känner ganska sällan ett behov av att modellera om den. Jag överlevde sexton, jag överlevde tjugotvå, jag överlevde 27.

Det är en sorg att åldras om sina ungdomsidoler. Att se på dokumentärer och inte bara slås av genialiteten, för den tycker jag mig se ännu, men också av naiviteten och det oslipade. Av hur smutsigt hårsvallet är, hur bräcklig attityden är. Jag tror fortfarande jag förstår honom, men jag tror inte längre han hade förstått mig.

Dessutom - och det här vill jag knappt erkänna - så verkar han så jävla jobbig. Jag vet en del om vad det är att försöka umgås med nån som mest vill umgås med knark och det finns fan inget jobbigare. Jag förstår honom (LOL att man ändå sitter här och inbillar sig man skulle förstå en främling) men jag blir sur över att han valde nåt annat än vad jag gjorde. Som att vi följdes åt en bit men inte längre. Jag vet inte, det är kanske helt meningslöst att analysera en relation till en idol på det här sättet.

Jag tänker på Therese Bomans bok Andromeda som jag läste för inte alldeles för längesen (den är otrolig, läs den!). I den säger en av huvudpersonerna något i stil med: Jag sprang så ofta ensam genom livet, kanske måste man springa ensam, men med dig kändes det en kort stund som att vi sprang sida vid sida. Helt och hållet ur minnet, så jag gör knappast Bohman rättvisa, har inte boken framför mig. Men det är precis det.

En gång kändes det som att vi sprang sida vid sida, jag och Kurt. Det är kanske det som är idoldyrkan, en trana längst fram i v-formationen att glida bakom.

Sen stannade han, jag fortsatte. Jag köpte lägenhet, hyrde kontor, gjorde matlåda. Blev det lättare eller är man bara envis, svårt att säga. När jag vänder mig kan jag fortfarande se konturerna av honom. Håret är smutsigt, attityden bräcklig och irriterande.

Jag springer vidare, men ska köpa dagböckerna nästa gång jag handlar böcker.

Årets första sex boktips

Jag inledde året med att lyssna på alla sex Rebecka Martinsson-deckare av Åsa Larsson i ett svep. I tre veckor har jag hela tiden, medan jag vikt tvätt och lagat mat och promenerat och stickat, varit i Kiruna. Nu imorse blev jag klar. Känns lite som att jag varit igenom en biltvätt. Vart ska jag åka nu?

Jag är ingen stor deckarläsare. Inte för att jag har nåt emot genren, men för att jag sällan prioriterat det. Och, not gonna lie, nån gång när jag slängt en pocket i varukorgen (ofta förknippat med semestertider eller resor) så har jag lämnats oberörd. En trasig polis, en grå polisstation, en miljö, en lemlästad kropp. Gäsp. Ett språk med för luftiga maskor, eller för tajta. Det är så klart inte alltid så, men det är en för stor genre om du frågar mig. Hälften hade räckt.

Dessutom har min mörkerrädsla de senaste åren gjort mig feg. Jag har dragits mer till romance-hållet de dagar jag suktat genrelitteratur. Också en generöst tilltagen genre med utrymme för ansning, men utan de lemlästade kropparna.

Jag har läst kanske de två första av Rebecka Martinsson-böckerna tidigare, när jag var yngre och mindre mörkrädd, men det är så länge sen att jag inte minns något av läsupplevelsen. Ända sen Åsa var här i stan på besök förra året har jag velat läsa om och till, och nu, nu är det gjort. Inte för att man måste läsa böcker av författare som är generösa, trevliga och kloka, men man blir ju ofta mer sugen om det råkar sig så.

Är så tagen av Åsa språk och miljöer, men kanske ändå människoporträtten är det som dragit mig vidare genom böckerna i rekordfart. Alla trasiga personer, som hamnat på den ena eller andra sidan lagen, ofta bara på grund av eller tack vare slumpen. Det är också något mycket hemvant att läsa om människorna i Kiruna med omnejd, trots att jag aldrig varit där. Det uppgivna, det driftiga, det andliga och det galghumoristiska. Det är så likt här.

Jaja, ville bara berätta att jag haft tre ljuvliga veckor. Nu ska jag ruska av mig biltvätten, varsamt sätta in upplevelsen i biblioteket och hitta nåt annat att dyka in. Det bästa med att sörja en avslutad läsning är att nästa alltid finns om hörnet.

Vår1

Ni har tur, för jag har jättemycket att göra ännu den här veckan, så därför har jag ju givetvis tagit mig tid att knyta ihop en liten rosett till vår-lista på Spotify. Som vanligt är det litet spretigt när jag är inblandad, men det är ju också charmen :) :) :) :)

Det är ju onekligen vår nu. En kall och jävlig vår utan väldigt mycket hopp om något, men ändå. Jag hörde på radion imorse att någon rysk tv-kanal visat Svansjön strax innan kanalen stängdes ner och att nån tidning tryckt en bild från samma balett. Tydligen användes Svansjön som symbol av medierna i Sovjet om att något fuffens var i görningen och att censur pågick. Nån timme senare flög det ett par svanar utanför kontorsfönstret. Jag hade glömt det ljudet - och vips kunde jag känna något litet, grönt spira i mig ändå. Som ett påskgräs första dagen, knappt så man vet vad det är. Kanske det är hoppet ändå.

Här är listan i alla fall. Nu MÅSTE jag jobba vidare, adios!

Ditt och datt sen senast

🤠

Florence + The Machine släppte ny singel förra veckan och jag tog den direkt som min. Tycker väldigt mycket om det visuella med Florence alltid, det klassiska som alltid känns nytt. Skönt med såna som lyckas stå fast vid sin egen stil och samtidigt vara hörsam för det samtida. Vill absolut springa runt i vampyrmantel i vår.

🤠

På tal om stil, så är jag mycket förtjust i Carla Rockmore på Tiktok. När jag googlade hennes namn nyss för att få något att länka till, fick jag först bara upp träffar om en litauisk therminspelare från 1900-talet och det blev jag på nåt sätt glad för. Hur som helst, det var musikerns namne jag ville prata om nu. Hon är nån slags… jag vet inte, rik människa i alla fall, med en garderob i två våningar. Hon har otroligt öga för silhuetter och detaljer, men det jag tycker mest om med hennes stil att även om den säkert kostar muchos pesetas och hon är liten som en litet fågelskelett så känns det ändå görbart för mig, betydligt fattigare och fetare, med. Inspirerande på riktigt. OBS inget för minimalister.

🤖

Här mitt emellan det posititva dittet måste det ju nämnas: det negativa dattet. Förra veckan började med nån slags (kortvarig) maginfluensa och slutade i europeiskt krig. Den veckan får 2/10 i betyg. Jag kan inte säga så mycket om det som inte redan blivit sagt, men det har inte gått obemärkt förbi här. Så många känslor: oro och ångest, sorg och ilska, rördhet och hopp. Jag skrev så här på Instagram och det är inte så smart att jag tycker det är rimligt att citera sig själv, men det är enklare att klippa in bild än att försöka formulera sig på nytt.

Det är hemskt, hemskt, hemskt. Jag tänker mycket på vad det är och vad det gör med en att följa med ett krig i realtid på sociala medier. Jag ligger vaken om nätterna och tänker på de unga, unga soldaterna jag sett på Tiktok. Ukrainska killar som dansar virala tiktokdanser i full stridsmundering. Jag tänker på den ryska kvinnan som vrålskrikandes fördes bort av polisen när hon protesterat mot kriget. Jag tänker på klippet där Putin, med ett litet leende i mungipan, pressar Naryshkin och avbryter honom konstant. Det där lilla leendet, de iskalla ögonen. Jag önskar aldrig någons död, men jag önskar verkligen någon skulle knäppa Putin. Jag skulle inte lägga mig i.

Och den brutala ynnest att kriget är något jag bara följer med via sociala medier. Jag övernattar inte i en tunnelbana, jag flyr inte, jag är inte mamma syster flickvän kompis till de där unga, unga killarna på Tiktok. Det är outhärdligt att tänka på.

Tillbaka till dittet, dattet maler på, det vet vi alla. Min enda strategi just nu är att komma ihåg dittet.

🤠

I januari läste jag rekordmycket. I februari nästan ingenting. Classic jag att pendla mellan extremerna.

Håller nu på (och har hållt på länge) att läsa The Seven Husbands of Evelyn Hugo, på rekommendation av hela internet. Tycker om den, har läst så mycket poesi och prosalyrik lately att det är ljuvligt att dras med i en göttig historia. Nyckelord för boken är: Old Hollywood, glamour, olycklig kärlek, mysterium.

🤠

Det är redan mars och solen sträcker sig äntligen in genom fönstren. Rutorna med ljus på golven blir större och större och katterna ligger som inramade i dem och kråmar sig. Det är så mycket enklare att vakna när det är så.

🤠

Jag vet inte om det är en krisreaktion eller bara en utveckling av ett personlighetsdrag som legat i träda men min nya obession är: Att klippa ut bilder ur tidningar………

Det hela började med att jag fick ett s k ephemera surprise pack av Ronja i julklapp. Dvs ett kuvert utklipp, biljetter, notblad, spelkort osv osv. Ephemera, eller accidenstryck som det lol:igt nog heter på svenska, är något som säljs rätt mycket på Etsy till människor som typ håller på med scrapbooking eller junk journaling. Jag gör varkendera (än) men blev eld och lågor över julklappen. Speciellt kul var det att utklippen och papperslapparna var från Frankrike, så inget var egentligen speciellt betydelsebärande för mig, vilket öppnar upp för… Ja, jag vet inte. Men utklipp och papper är sånt jag använder mycket i undervisning, men jag tycker också det är otroligt… terapeutiskt att klippa och klistra. Jag vill ändå inte säga att jag är FÖR scrapbooking, det kommer oftast med en slags spetsprydd estetik där som jag inte känner mig hemma i, men ja, klippa och klistra är KUL.

Hur som helst insåg jag förra veckan: *DeT hÄr KaN JaG jU GöRa SjÄLv*

Cut to: jag har förslitningsskador i klippmuskeln. Jag har ett försvarligt lager tidningar och trycksaker som jag köpt av oklara anledningar på loppis eller ja, vissa har jag ju också prenumererat på och plötsligt hade alla dessa samlingar (inte alla, vissa vill jag ju så klart inte klippa i) ett syfte, en högre mening. Nu har jag en hel burk full med bilder. Jag har lekt med tanken på att börja sälja ephemera själv på Etsy och således en gång för alla säkra min finansiella framtid, men jag har inte orkat sätta mig in i det. Istället bidar jag min tid och tänker att förr eller senare så kommer jag eller någon annan bli väldigt glad över allt detta material.

Jag vet att många av er bara ser skräp, men the girls who get it get it, the girls who don’t, don’t!

Bananer, bröd & böcker

Det är måndag och jag har ganska nyss installerat mig i kontoret för veckan. Jag började dagen med att borsta trappen ren från helgens snöfall och dammsuga lite. Två härligt konkreta uppgifter som skänker nån slags stadga till tillvaron. Något man gör har nån skillnad, det finns ett före och ett efter. Vad deprimerad jag låter nu hehe, det är inte meningen, känner mig faktiskt närmare ett stabilt normalläge än på länge. Menar mest bara att det är trevligt att borsta snö från en trappa.

Jag känner mig faktiskt ganska harmonisk just nu, kanske för att jag har en lugn, men inte för lugn helg bakom mig. Vill ni se vad jag gjort? Lite av det i alla fall.

Fredag eftermiddag köpte jag med mig bullar och drack fredagskaffe med syrran + barn. Ruben var upptagen med att jobba med data, men han hälsar så mycket.

Därefter gjorde jag fish & chips till middag. Eller ja, jag hällde frusna pommes och lite fiskpinnar på en plåt och skjutsade in i ugn. Men the mushy peas!!! Det lagade jag sannerligen själv. Plus nån dill-chili-yoghurt. Det blev gott.

Vi såg På Spåret förstås, tog varsitt resemål på tian. Skryt skryt.

Kännas det annars inte väldigt mycket… svenskt millennieskiftesindie över den här säsongen? Sahara Hotnights, Kristian Luuk, Patrik Arve, Rebecka Törnqvist osv osv. Förväntar mig nästan att Papi Raul ska hoppa upp ur nån låda.

Efter På spåret lämnade jag kvar i soffan framför tv:n. Stickade, åt resten av riskakorna och såg flera avsnitt av Harlots (finns på Yle Arenan). När Pär undrade vad det är jag egentlgien kollar på började jag skratta: “det handlar om två rivaliserande horhus i London på 1760-talet”. “Så klart”, svarade han. Det är kanske inte så välskrivet alla gånger, men det är ett smutsigt kostymdrama.

Lördag förmiddag pratade jag med Eleonora i telefon ån timme. Hon skickade bild av skogen hon gick i. På eftermiddagen åkte jag och Pär och hälsade på fammo, men jag glömde telefonen där hemma så det finns inga bildbevis. Ni får bara föreställa er.

På kvällen tog jag mina Posca-pennor och min ljudbok och DeSiGnAdE en väska. Väskan köpte jag för 1€ på loppis för nån vecka sen just för det här ändåmålet, så det är inte en jättestor förlust om jag säger att jag inte blev så nöjd.

Men det är så där när man gör saker på frihand. Jag skulle inte säga jag är missnöjd heller, men blev det en väska jag kommer använda? Tveksamt. Jag klär mig mer minimalistiskt än vad mitt keativa uttryck är eller vad jag ska säga. Använder ganska sällan campy accessoarer på det här sättet. Eller? Jaja, det var kul att hålla på.

Ljudboken var för övrigt Rooneys Vackra värld, var är du? och jag… Fattar nog inte riktigt hypen kring Rooney. Eller, jo, på sätt och vis kan jag göra det. Jag gillade breven och monologerna i dem kring kändiskultur och skrivande och samhällsfördärv. Men det är något i Rooneys författarskap som gör mig… Ointresserad. Det är för friktionsfritt, jag är för uppenbart precis i målgruppen. Det utmanar mig inte på något sätt. Det är till och med för välskrivet för att jag ska kunna provoceras av det. För svalt.

Innan jag gick och la mig på lördag fick jag för mig att sätta en bröddeg. Ett tre ingrediens-idiot-grytbröd men ändå. Mer än jag bakat på nåt år. Sen låg jag och läste böcker till mycket sent så söndagsfrukosten blev söndagsbrunch. Men Pär, den lycklige jäveln, fick vakna till detta bord.

Han blev också i och för sig tvungen att vakna till ett batteri av: tänk att jag bakat bröd! visst var det gott? är det godaste bröd du ätit? tänk att det är jag som bakat det här!

Det jag läste på lördagsnatten var bland annat den här, Gränsen av Elise Karlsson. Tyckte hemskt mycket om den, den var rolig! Och sorglig. ska genast läsa mer av Karlsson.

Efter att vi suttit i varsin soffa och jäst på allt bröd vi åt sa jag att jag tyckte vi skulle åka ut till Fäboda, bara för att se hur det är. Folk hade ju nämligen pratat om den här stormen hela helgen och hittills kändes det mest som ett anti-klimax.

Inte ens ut vid havet kändes det som äkta storm, mest som ett vanligt snöfall. Man ska kanske inte önska sig oväder, men det är något med den här nya slags mediehanteringen av oväder som bygger upp en spänning - som sen inte infrias!!!! Om en storm får ett namn redan före den händer så förväntar jag ju mig att det ska skallra lite i fönsterrutorna i alla fall.

Vi fick i alla fall luftat oss lite. Sen åkte vi hem och åt fryspizza. Jag hade ju redan bakat bröd den dagen, man kan ju inte laga något två gånger på en dag?!?!?

Sen hände inte mycket mer den dan. Jag såg några avsnitt Harlots till och stängde in fötterna i fotmasker + sockor.

Pleasure, pizza & popmusik

Hej hej hallå dagboken, då var det måndag igen. Helgen var lugn (som alltid nu för tiden) och det var skönt, jag är så jäkla spänd och får migrän så lätt just nu att avslappning är key tror jag. Har också bokat tid till naprapat igen, tror det är ungefär ett år sen sist så det är väl dags. Jaja, gud vad tråkigt, här är saker jag gjort i helgen, utan inbördes ordning:

Efter att jag tagit TVÅ resmål på 10 i På Spåret - skryt skryt - såg jag och Pär Pleasure, en svensk film som kom för några år sen men aldrig varit på bio här i alla fall. Är nog ganska glad att jag inte såg den på bio, blev otroligt illa berörd av vissa scener. Handlar om en ung svensk tjej som åker till LA för att bli porrstjärna. Den var bra, men ett par scener var så explicita och våldsamma att jag blev tvungen att titta bort, tror det skulle ha varit jobbigt att se på större skärm.

Sofia Kappel som spelar huvudrollen gör det otroligt bra och det är ett så intressant historia, speciellt idag när OnlyFans ses (eller i alla fall försöker ses?) som ett jobb som vilket annat. Jag tycker inte film behöver vara sedelärande på det sättet och det är nog inte Pleasure heller, men jag tycker det är kanske det intressantaste som finns: korrelationen mellan sex och makt.

Helgens läsning (det lilla jag faktiskt läst) har varit den här: Matias Faldbakkens Vi är fem. Den är rolig och känns fräsch. Ville verkligen inte använda ordet skröna, men det är just vad det är det: en skröna.

Så här börjar den. Sen fortsätter den att handla om Tormods familj och Tormod, som efter att han byggt klart huset och garaget och allt det andra till sin otacksamma familj, börjar experimentera med lera. Leran börjar jäsa och bubbla och så småningom händer det en massa… Ja, jag vet inte allt vad som kommer hända, för jag har bara läst ungefär halva än. Men jag tycker hemskt mycket om den redan.

I lördags behövde jag och Emmi en utflykt, hur liten än som helst, så vi åkte till Kauhava och gick på loppis. Köpte det är här ljuvliga lapptäcket för 12€, vilket jag tyckte var mer än rimligt för ett sjuhelvetes jobb. Jag lever ju i tron om att jag en dag plötsligt ska transformeras till en människa som har tålamod att göra ett eget lappis, men tills dess njuter jag av andras.

Igår kom papp och styvmorsan till oss. Vi beställde pizza och skvallrade. Ganska bra söndagssysselsättning. Resten av dagen gick jag runt och sjöng på den här konstant, utan nån anledning alls:

Ibland blir det ju bara så. Det var hela söndagen i ett bloggskal.

Inatt drömde jag att jag skulle testa olika tantparfymer och att jag inte tyckte dom luktade nåt - det visade sig att jag hade tappat luktsinnet och fått corona. I samma dröm hann jag också gå vilse i en simhall och hitta en bekant som guidade mig genom de mörka, hemliga gångarna under vad som nu hade blivit hans hans bar. Till slut blev gångarna en stor trätrappa och vi var plötsligt på vinden till stället. Lagom där hittade jag äntligen mitt läger för natten. Det visade sig att jag skulle dela rum med Machine Gun Kelly och en annan bekant från gymnasietiden, men det gjorde ingenting för sängen var bekväm.

Imorse kvittrade fåglar när jag kom ut. Det blåste på ett vårigt sätt.
Det är ju bara januari.

Böckerna 2021

Hur var bokläsningsåret 2021?

Det var bra! Jag läste mer än jag gjort på 10 år, hela 85 böcker blev det. Det ska sägas att jag läser en hel del ungdomsböcker och poesi och annat som är textfattigt. Och så läser jag snabbt och slarvigt, men jag tänker inte ens be om ursäkt för det, för jag vet inte hur man läser annars. Jag läser liksom en halvsida, en sida i taget, inte ord för ord. Vet inte hur jag ska förklara det. I alla fall, bra statistik från 2021!

Antal lästa romaner under 2021:

Ja, 85 böcker men inte allt har ju varit romaner. Det allra mesta dock är romaner ser jag nu när jag går igenom listan.

Vilka böcker var det?

Hela lista hittar ni här. Det finns också listor elva år tillbaka. Dom med hjärtan efter sig är såna jag tyckt extra mycket om, men jag ifrågasätter det systemet helt, jag litar inte alls på mitt eget omdöme. Många böcker som är utan hjärtan kanske skulle förtjäna ett och många böcker med hjärta förtjänar det icke. Nej vet ni, exakt nu tog jag beslutat att skippa hjärtana 2022.

Vilken månad läste du flest böcker? Vilken månad läste du minst?

Svårt att säga. Kom in i läsandet riktigt ordentligt dan före midsommaren, minns det så väl. sen dess har det suttit i. Men tror nog det mest är en känsla, tror jag läser ungefär lika mycket hela tiden.

En bok du inte läste klart?

Tills alla dör av Diamant Salihu har jag av nån jävla anledning inte lyssnat klart på. Samma sak med Shuggie Bain av Douglas Stuart. Det säger inget om den böckerna, det är nog bara att något annat kom emellan. Annars har jag faktiskt läst klart allt jag påbörjat i år tror jag. Men med det sagt så ligger ett par böcker kvar på nattduksbordet från tidigare år och hoppas på att deras tid ska komma.

Några oerhört bra noveller?

Läste knappt en enda novell! Mycket kortromaner som jag tyckte om och Elizabeth Strouts Mitt namn är Lucy Barton och Vad som helst kan hända är liksom inte noveller, men vissa passager kunde kanske läsas som noveller. Och Nigel Slaters självbiografiska Toast:The story of a boys hunger med korta essäer utgående från olika maträtter var ljuvlig. Det räknas ju nästan som noveller.

En ny genre för året?

Ingen egentligen, men jag gjorde en sak av att läsa sånt som gör mig lite rädd. Jag läste en bok på finska (har just läst en annan!), Sivuhenkilö av Saara Turunen och så läste jag en hel del poesi och lät mig både tröstas och utmanas av insikten att det inte behöver vara svårare än vad man gör det.

Några omläsningar?

Jag har inte antecknat nåt, men jag är ganska säker på att jag läste nån Astrid Lindgren i våras, som jag brukar. Kerstin och jag en gång i året, det är lite tradition. Men vet att jag inte lsäte en enda Lotta-bok, det som annars också brukar höra till. Men det kanske är dags snart igen.

En bok som fick dig att gråta?

Jag gråter faktiskt sällan till böcker, vilket egentligen är konstigt, för jag är väldigt gråtmild annars. Men jag vet att i mellandagarna när jag inte mådde så bra läste jag Inger Christensens Brev i april och kände mig märkligt tröstad på ett lite rörande sätt.

En bok som fick dig att skratta?

Samma sak här, skrattar sällan till böcker. Jag kan liksom tänka i huvudet “det här var ju roligt” eller “oj så sorgligt”, men känslorna når inte ansiktet och musklerna där. Kanske för att jag läser så snabbt. Men Halva Malmö består av killar som dumpat mig av Amanda Romare var ju KUL, det tyckte väl alla.

En bok som fick dig att vilja skriva?

Pengar på fickan av Asta Olivia Nordenhof. Har tänkt så himla mycket på den sen jag läste den.

Fint läsminne från 2021:

Alla bokcirkelsträffar som kunde bli av. Jag minns speciellt den vi hade i april hemmos hos Sofie. Det var första gången på länge vi kunde ses, folk hade börjat få vaccin, vi satt i den inglasade verandan med värmelampor och frös nästan inte alls. Det var smältvatten på vägarna och vi hade läst Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò. Tror det kändes hoppfullt.

Bästa läsplats 2021?

Det bästa är ju när man bara är så uppslukad av boken man läser att det inte spelar så stor roll hur man ligger eller sitter. Jag rör på mig ganska mycket när jag läser, i soffan eller sängen. Benen i vädret, på mage, på rygg, ihopkringlad, sitta rakt upp, ligga på osv osv. Men med blicken fixerad i boken. Och så kommer Pär och säger “hördu, nu vill jag lägga mig här” och man vaknar upp och inser att man typ står på hans huvudkudde eller nåt sånt. Då är det en bra bok.

I vilken form läste du böcker 2021?

52 fysiska böcker, 25 ljudböcker och sex hela e-böcker. Det bästa är ju så klart Boken, men eftersom jag kräver konstant underhållning är ljudboken jättebra till promenader, städning och dylikt. Ni vet ju. E-boken är egentligen bara ett format jag tar till när jag inte kan sova men vill hålla lampan stängd. Eller om jag är jättejättesugen på en bok och inte orkar vänta på att köpa fysiska boken. Eller av nån annan anledning har bråttom att läsa klart boken.

En ny författarupptäckt?

Många, ingen som direkt står ut.

Vilken ljudbok lyssnade du på med störst behållning?

Haha okej, bered er på okreddigaste tipset på denna lsita. I höstas sträcklyssnade jag på en serie böcker, Prästdöttrarna av Maria Gustavsdotter när jag stickade. Var besatt av de här böckerna och levde mig verkligen in i 1600-talet, när de utspelar sig. Det är verkligen såpopera, men i bokformat, men vet ni, det var så lustfyllt att hänga med.

En bok du köpte men aldrig läste?

Karin Smirnoffs Sockerormen till exempel. Eller Ya Gyasis nya som jag inte orkar googla fram namnet på. Köpte mycket, samtidigt som jag började låna mycket från bibblan igen. Mycket av det som känns livsviktigt att låna/köpa lämnar ju trots allt oläst.

En bok med bra driv:

Station Eleven av Emily St John Mandel. GUD vilken berättelse. Också så märklgit trösterikt att läsa om en postpandemisk och apokalyptisk värld i dessa tider. Hoppingivande, tankeväckande, skrämmande. Verkligen 10/10.

En bok som är en resa:

Läste två historiska romaner som utspelar sig i England för länge sen. Först och främst Hamnet av Maggie O’Farrell som handlar om Shakespeare och hans familj - alltså, löst baserat på osv. Sen Matrix av Lauren Groff, en historia som också utgår från en verklig historisk person, men ändå helt fiktiv om nunnebossen och poeten Marie de France. Det de här båda böckerna hade gemensamt är förmågan att göra även det historiska så tidlöst. Även om det utspelade sig i ett kloster på 1100-talet eller i en liten stad på 1500-talet så är det mellanmänskliga samma sak. Kärleken, avundsjukan, åtrån, girigheten och längtan är det samma, oavsett de yttre omständigheterna. Finns det inte en stor tröst i det?

En bok du läste men inte minns mycket av:

Inne i spegelsalen av Liv Strömquist. Älskar i regel det hon gör, men av nån anledning var jag på en plats där det inte gick in något i mig när jag läste den. Ska nog läsa om så småningom.

Vilka var de bästa böckerna du läste 2020?:

Tror jag har nämnt många av dem redan i tidigare frågor, orkar inte rada upp dem igen.

Och om du måste välja en?

Skugga och svalka av Quynh Tran.

Hur tänker du kring läsningen 2022?

Vill dels läsa “svårare”, sånt som öppnar upp nya rum och utmanar och tränar hjärnklumpen. Dels lättare, lustfylldare, njutningsstyrt. Vill läsa allt och aldrig ha dåligt samvete. Varken för det jag inte läser eller det jag läser.

Boklista snodd av McFlorry (varsågod för smeknamn).

Så småningom tar året slut

Nu har jag officiellt läst mer än vad jag gjorde förra året, mer än vad jag gjort på flera år. Och det är flera veckor kvar av året ännu. Slog igen Fierce attachments av Vivan Gornick igår och kände en stor tillfredställelse. Över statistiken, men också över en läsupplevelse.

Fick också ett till syskonbarn i veckan som gick. Ibland känns det som att dagarna bara går, utan att lämna nåt spår alls, men man hinner både utöka famljen och läsa böcker tydligen. Hade årets sista deadline - i princip - i fredags. Skönt. Har terminsavslut med ordkonsten idag, också det: sköööönt.

Hängde i Helsingfors i helgen. Det skulle ha varit en kombinerad jobb- och nöjesresa, men jobbet blev inställt pga coronakarantän, så nöjet fick ta över helt. Efter att den första psykiska fan fan fan-reaktionen på ändrade planer lagt sig så var det ju egentligen bara trevligt. Lunchade, AW:ade, åt middag och hälsade på nya och gamla vänner. Drack mer sprit än jag gjort på flera månader. Ångrar inte en centiliter, även om jag ännu idag känner mig som något överkört.

Den där känslan som jag skrev om senast här, av att sitta runt ett bord och prata med människor som är i samma världsfrånvända bransch som en själv, som har samma intressen, som greppar tag i en referens man slungar ut. Det är skönt att inte känna sig fullständigt dödsfånig, vilket jag titt som tätt ändå gör. Det är också skönt att inte sitta vid bara såna bord, jag skulle nog lätt bli odräglig om alla runt omkring mig bekräftade min världsbild jämt.