Det Ångestladdade

Stormvarning

Vad är det jag oroar mig för, viskade jag till mig själv i natt när jag för andra natten i rad låg och inte kunde sova. Pär som snarkade bredvid mig, Viola som låg och kurrade på mig. Två av mina lugnaste ljud.

Samtidigt tusentals röster som skrek tillbaka. Tusentals röster som rusade runt i mig, med en sån fart att jag liksom svävade någon millimeter över lakanen, omöjlig att dra ner. De skrek så högt och gällt och i munnen på varandra att det var omöjligt att urskilja ord. Jag fick inget svar, inget jag kunde förstå i alla fall.

Vad är det jag oroar mig för då? Inte ens dagtid får jag nåt egentligt svar. Allt antar jag. Det är så mycket som kan gå fel, som kommer gå fel. Det finns ständigt sammanhang man kommer vara utesluten från, det finns ständigt sammanhang som vill dra in en.

Det är bara ett par såna dagar nu, jag vet det bara är att rida ut stormen. Det är bara det, det är bara det. När man tänker på att de allra, allra flesta har sömnlösa stormnätter ibland vill man bli en snäll människa. Aldrig mer säga ett ont ord om någon.

Övertramp

Tänker inte be om ursäkt för att det ekar tomt här mellan varven, ursäkter av det slaget ingår inte i min nya bloggfilosofi. Inget meta, bara skriva.

Men det har ju ekat tomt, utan att jag riktigt fattat. Jag hade en ganska intensiv vecka, jobbmässigt förra veckan, men jag insåg det inte ens före den var slut. Först igår, när jag hade min lediga dag efter att ha dragit kurs hela helgen, insåg jag hur trött jag var. Jag hade länge planerat att ha min lediga dag just igår och under dne dagen ta tag i det som kallas för hushållet. Städa min garderob stod högt på listan, men också gå en ordentlig runda med dammsugaren och dammtrasan i resten av råttboet.

Jag gjorde det, men det gick trögt och krävde många, långa pauser. Du verkar så ledsen, sa Pär när vi gick och la oss. Jag var inte speciellt ledsen, bara trött. Ångestnivån stiger så snabbt och okontrollerat vid minsta lilla övertramp på orken. Så där i efterhand borde jag ha varit ledig, utan planer. Eller vara ledig två dagar, en för städning och en för bara ren och skär latning. Men sådär är det, idag går det inte längre att skjuta upp den här arbetsveckan. Och nu är det i alla fall städat.

Bra, bättre, dåligt

Precis när det blir lockdown igen känner jag mig redo att börja klättra ur min lockdown. Det är det som är så svårt med att prata om ångest också, det blir så klumpigt hur man än gör för att försöka gå tillbaka till nåt normalläge. Det känns som att jag måste förklara mig mer än vad jag har lust till, som att jag behöver göra det stegvis.

Förändringar sker faktiskt ibland över en natt. Det kom plusgrader och blötsnö över en natt. En sån väderförändring där inte bara vädret och vätan ändrar, men hela landskapet verkar ändra. Ibland sker de långsammare, mer på en skala. Jag vet inte när hälften av mina krukväxter dött, men jag vet att det är döda nu. En kaktus som hållit ut in i det längsta har skrumpnat ihop och är nu bara ett ruttet fäste för taggarna.

Jag vet inte om något har förändrat och hur snabbt det gått i så fall, men det känns som att jag ljuger oavsett om jag säger det är bra, bättre eller dåligt. Det är inget av dem och samtidigt allt på en och samma gång.

I rörelse

What goes up, must come down. Efter regn kommer so- nej, vänta, det blir ju fel väg. Det jag menade var att så klart måste det komma två dåliga dagar efter en riktigt bra vecka. Helt utan att omständigheterna har ändrats.

Ute är det så kallat luther-väder (vem lärde mig den termen?), solen lyser på alla snöklädda grenar och att sitta inne känns verkligen som en dödssynd. Orkar inte kolla igenom mina flöden, säkert är det nån som är på en jätteljuvlig promenad precis just nu i det här vädret. Själv sitter jag i en oergonomisk ställning i noppiga mjukisbyxor och en t-shirt med, vad jag såg nu, en fläck på. Är det kaffe? Kanske, hoppas det. Jag känner mig som en nidbildsgamer, nån som sitter med neddragna persienner och dricker energidricka.

Tiktok är ett heleveteshål, fyllt med all möjlig gegga, men det har också lärt mig ganska mycket. Det har lärt mig att björnar inte alls sover i sex månader när de går i ide, de bara saktar ner allt och typ chillar i sex månader. De kan liksom vara vakna under idetiden också. Jag trodde seriöst att de sov sex månader i sträck, liksom aldrig öppnade ögonen. Men de kan vara vakna och rumstera runt lite.

Det har också lärt mig att medeltiden inte alls var så depriverad som man kanske kunde tro, att samhällen och olika grenar av vetenskapen blomstrade (vid sidan av pesten och sånt då, heh) men att kyrkan lade locket på eftersom de inte ansåg alla utvecklingar vara i linje med deras linje. Den bild av the dark ages vi har idag härstammar mycket från viktoriansk historieskrivning, som gärna ville skrämma människor från att vara så lössläppta och, ja, “depriverade” som på medeltiden.

Please don’t make me källhänvisa, som sagt, det här är saker jag lär mig från Tiktok och det är inte ens min poäng.

En sak som jag faktiskt tagit i bruk är en grej som en psykolog på Tiktok (alltså, samtiden, suck) lärt mig. Att skaka av ångest. Det är ju inte nåt revolutionerade och knappast nåt inte cirka alla sagt cirka alltid; att fysisk aktivitet hjälper mot ångest, men det var helt enkelt nåt i hur hon sa det, eller att jag var öppen att ta emot det, som gjorde att det fastnade.

Helt enkelt, ställ dig och dansa eller skaka lite på kroppen när du får ångestpåslag. Du behöver inte gÅ uT pÅ eN pRoMeNaD, du kan bara ställa dig och skaka lite. Förvånansvärt effektivt. Ångest bor ju i vår kropp och vår kropp kan inte skilja ångest från annan rädsla och äh, ja. Jag vet inte. Som sagt, don’t make me källhänvisa.

På tal om sker jag sett på internet, idag såg jag en film på Miley Curys som springer på ett löpband och sjunger Rebel girl. Högt, rent, kraftfullt. Det var både det mest inspirerande och deprimerande jag sett på länge. Inspirerande för att det såg coolt ut och hon hade sin snygga sönderblonda hockeyfrilla och jag är ett gammalt Bikini Kill-fan. Och Miley-fan. Men deprimerande för att… this is what it has come to. Rocknroll och kvinnokamp är numera att pressa sig så mycket det går på ett löpband, i sponrad sportbh från Adidas. Rebel girl, you are the queen of my world.

Ja, har ingen egentlig poäng med det här, jag tänker mest bara högt. Det är svårt att navigera mot ett välmående när medicinen och sjukdomen är snarlika, nästan identiska. Att sträva efter att sluta sträva är också en strävan.

EwQ.gif

Det dåliga samvetet

Jag ifrågasätter hela tiden mitt eget känsloliv och vad jag är och känner. Jag har alltid tänkt att jag är en pessimist, en cyniker som alltid lyckas se det svarta stråket i alla pasteller. Det är kanske sant, men jag tror det är lika sant att jag är en optimist. I fler och fler situationer de senaste åren har jag i alla fall upplevt att jag fått ta den rollen - och det inte är så svårt.

Men det är just det, vilket epitet jag än tillskriver mig själv känns det alltid som att motsatsen är precis lika sann. Jag är lika mycket en slarver som ett kontrollfreak. Jag är lika mycket en stabil och trygg människa som jag är neurotisk och nervös. Jag är lika delar introvert och extrovert. Jag är lat och arbetsnarkoman. Jag är nytänkande och konservativ. Jag vill vara rebell lika mycket som jag vill vara duktig flicka.

Sist och slutligen är det kanske inte så nödvändigt att kunna pinpointa vad ens egenskaper är. Alla innehåller väl hela känslohjulet och vad som syns mest är väl dom man blivit tvungen att använda mest på nåt sätt. Man ska väl mest vara glad för att man är flexibel på det där sättet. Om inget annat kan jag skräddarsy mina svar på “beskriv dig själv med tre ord”-frågor för sammanhanget och ändå inte ljuga.

En konstant jag ändå kan räkna med är mitt dåliga samvete. Jag kan inte komma ihåg en situation där jag inte skulle ha haft dåligt samvete eller nån gång där jag helt och hållet kunna slappna av utan att drabbas av nån mer eller mindre sann insikt om vad jag borde.

Skärmavbild 2020-12-03 kl. 10.50.22.png

På nåt plan förstår jag ju att risken för att jag faktiskt skulle vara så mycket sämre än alla andra är ganska liten, men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av att jag gör för lite. Eller för mycket. Eller precis lagom mycket men att jag är för beräknande och att jag gör det av fel orsaker. Det är verkligen kring mitt dåliga samvete som min kreativitet är som vassast, hur jag än vrider och vänder på något så kan jag alltid hitta en orsak till varför jag borde ha dåligt samvete.

Det kan ju också ha den effekten är jag rädd att de gånger jag verkligen borde ha dåligt samvete drunknar i mängden. Att jag liksom inte upptäcker de gånger det faktiskt är befogat med det dåliga samvetet och att det kan göra mig tondöv. Och nu får jag dåligt samvete för alla såna gånger där jag inte haft förstånd att ha tillräckligt med dåligt samvete.

Ni fattar.
Det är exhausting.

Det här (och en del annat) är orsak till att jag tror det börjar vara dags för en ny terapirunda så småningom. Jag vet bara inte riktigt vart jag ska gå. Jag vill ju inte heller ta upp resurser i onödan nu när det är så många som dealar med skit och behöver hjälp. Då skulle jag ju kunna få *pa-dum-tss* dåligt samvete. Det är hur som helst en ny erfarenhet att börja fundera på terpai i ett skede där jag inte är deprimerad. Alltid nåt. Känns lite neurotisk New Yorker på nåt sätt - om nu dom finns på riktigt.

Katt katt karantän

Jag pendlar mellan bottenlös ångest och kreativitets-fyrverkeri just nu. Jag antar det är så för ganska många. Jag kittlas, rent inspirationsmässigt av begränsningar och tydliga regler och mår ganska bra av att ha väldigt få måsten dessa dagar. Samtidigt sover jag dåligt på nätterna och oroar mig och tänker att det här är slutet. Känns lite som att jag tappat fotfästet och det är både en lättnad och ett kaos.

Jag tycker det är svårt att hitta nåt att blogga om, men så fick jag en önskan av Fia att ha en skrivövning, så det ska jag finurla ihop något kring under dagens lopp, men här är Folket i Bild eller vad man ska säga. Saker jag gjort de senaste dagarna:

90505231_1885884481542855_8419209092228186112_n.jpg

Jag har tänkt “det här blir nog historiskt”.

90618751_282382736062557_803933305610174464_n.jpg

Jag har - och det här känns så jävla ytligt, men livet fortsätter ju - äntligen hittat Den Perfekta Vårjackan och Den Perfekta Bikinin. Har stått utan ordentlig vår- och höstjacka och har de senaste två åren gått direkt från tung vinterkappa till ingen jacka alls eller nån slags kavajlösning och det är inte alltid så praktiskt. Jag har en vindtät historia som jag använder vid friluftiga aktiviteter men ingen jacka som lämpar sig för tillfällen där man måste se representabel ut. Jag vet inte varför jag behöver förklara allt det här men JAG ÄR SÅ NÖJD! Har för övrigt aldrig ångrat att jag köpt ett basplagg i en icke-basfärg, just sayin. Man blir glad av färg, unna dig det. Och bikinin <3333 Vet ni hur svårt det är att hitta en bikiniöverdel som INTE är halterneck?! Och på vem är halterneck bekvämt ens?! I alla fall knallblå och sitter bra (även utan leggings under, hehe). Om inget annat så ger det mig nåt att se fram emot.

90519547_604592730384463_7174655735966466048_n.jpg

De här två grisarna är ju väldigt nöjda med att vi är hemma nästan jämt.

Bild 19-03-2020 kl. 15.29 #2.jpg

Viola saknar förmåga att se nöjd ut, men hon är ganska glad att få hänga med när jag jobbar.

90595729_2485324391727814_1131689247879725056_n.jpg

Och Pär och Sylvi är ju sen länge BFFs.

90426802_244668539899557_7106296250504314880_n.jpg

Jag har lagat mat. En kväll åt vi ugnspannkaka mmmmm.

90391938_269244987409294_1329666156230868992_n.jpg

Igår var jag sugen på linser och buljong, så då gjorde jag mujadara enligt Zeinas recept - men jag gjorde det i riskokare. Kändes som bra karantänmat, billiga och hållbara ingredienser, lätt att göra storkok av det osv. Åt tillsammans med vitkål och morot och yoghurt. Hur gott som helst.

90568201_312730469686573_8090998171188068352_n.jpg

Och så har jag spelat massa Township. När man inte kan vistas så mycket på ens egens stads gator får man bygga sin egen. Välkommen till Rövköping, staden jag mycket noggrannt byggt upp de senaste veckorna.

harry-potter.jpeg

HEJ NY IDÉ!!!!

Borde man återinföra brevväxlande?! Eller är det olagligt också? Fan va gött det hade varit att ha en brevvän nu under karantänen! Who’s with me?! Skriv en annons för en brevvän i kommentarsfältet så kanske du får svar! Kanske av mig? Vem vet!

Helt ärligt

TW: här nedan följer ett riktigt neggo-inlägg, feel free att hoppa över det om du inte känner för det. Jag är tillbaka om ett par dagar med en önskelista eller nåt annat.

Jag strugglar verkligen nu.

Jag har otroligt mycket jobb hela september ut. Jag jobbar helger och kvällar och nästan all min vakna tid går åt att fundera ut, skriva om, planera, svara på mejl, hitta på och förbereda. Jag har något inplanerat varje helg nästan hela hösten. Jag streckar av och streckar av, men min to do-lista växer ändå.

Den enda tanken som hållit mig flytande hittills är tanken på att det är tidsbegränsat, att det handlar bara om i höst, tre månader MAX och sen är det över. Men det i sig har börjat kännas som en stressfaktor, hur ska jag hinna allt på tre månader MAX?

Jag hinner knappt prata med Pär och de timmar jag har över är jag oftast för trött för att orka vara där för honom på det sättet jag skulle vilja. Jag har konstant dåligt samvete för att jag inte hinner eller orkar träffa nån. Jag har inte städat där hemma på god only knows. Jag har inte sett min brorson på flera veckor, jag är för sällan och hälsar på min farmor. Jag vet inget om vad mina kompisar håller på med, de nämner namn och platser och jag ids inte säga igen att jag inte riktigt vet vad dom pratar om. Jag får skriva upp de få kompisdejter jag orkar med i kalendern för att komma ihåg dem och inte jobba istället. Det finns alltid jobb att göra. Jag tänkte att jag skulle bjuda in till födelsedagsbrunch för Måndagsklubben men insåg att det inte finns några passande datum i september. Inte ett enda.

Min andra roman kommer ut om två veckor och jag känner inget annat än stress. Tänk om alla hatar den och jag blir jätteledsen och tappar fart i jobbet? Det har jag inte råd med. Tänk om alla gillar den och vill boka in mig hit och dit, det hinner jag inte heller med, men man kan bara tacka nej så många gånger före dom slutar fråga. Jag har inte planerat för nån releasefest, jag har inte planerat nåt alls.

Jag märker hur kort stubin jag har. Med allt. Jag vill bara ropa hålla käft, snäsa av, ge en bitchslap, börja gråta och ropa så fort nån säger något. Jag försöker sätta gränser, säga att jag inte orkar just nu och be om hjälp, men det är svårt. Man vill ju också vara en bra kompis, man vill visa att man bryr sig. Man vill inte neka nån som ber om hjälp eller ett öra att prata ut i. Men jag. orkar. inteeeeeeeeehhhhhh.

Därför vill jag också vara ärlig här, som en övning i lätta på trycket. Det här är visserligen århundradets gnälligaste inlägg, men det är det här eller så blir det nåt ännu värre. Jag skulle helst ändå undvika de där bitchslapparna och ropen. Jag går också runt med en känsla av att ingen ser hur stressad jag är, men jag ger sällan nån en ärlig chans att se det heller.

Jag vet att det är tillfälligt och att jag har mitt drömjobb, men just nu strugglar jag.
Nu trycker jag på publicera före jag ångrar mig.

Vaggvisa

Jag sitter i min favoritfåtölj, den är grön och sönderriven av katterna men det bekvämaste som finns. Jag sitter här och läser månadens bokcirkelbok; Om hösten av Karl Ove Knausgård och dricker kaffe, så långsamt att det hinner bli kallt och med små klunkar att min stora Harry Potter-mugg aldrig töms helt. 

Pär sitter i soffan och ömsom ser på skidor på tv och  ömsom skriver bandyreportage. Jag ser inte vad som händer på tv-skärmen, men jag hör Jacob Hårds röst och koskällorna och hejaropen. 

Katterna ligger i varsin stol och sover, Sylvi ihoprullad som en fjällräv och Viola på sidan på min fotpall. Hon rev mig ordentligt i fingret igår, det svider ännu om jag tänker på det, men hon har glömt det för länge sen.

FullSizeRender.jpg

Igår drack vi vin med våra vänner, vi firade diverse stipendier som regnat över oss. Vi drack spanskt rödvin från nån liten gård de hade besökt på sin residensvistelse, åt oliver och lyssnade på Bachs cello-sviter. Vi skrattade åt att det var just det vi gjorde - när blev vi såna - och jag sa att jag alltid känner mig som en seriemördare när jag lyssnar på klassisk musik. Dom gick hem vid två och jag plockade undan glasen, åt upp de sista oliverna och gick och lade mig. 

Pär hade redan vaknat när jag steg upp, men så steg jag också upp sent. Han har tvättdag och jag har ingenting-dag, jag har ingenting jag behöver göra. Jag dammsög igår, jag tömde diskmaskinen och lade i vinglasen före frukost och allt jag har på to do-listan idag är att läsa bokcirkelsboken.  Jag åt gröt till frukost. 

Vi pratade om vänner som dras mot avgrunder igår, om hjälplösheten inför det. Jag läste vittnesmål från masskjutningen på Nya Zeeland i morse, jag läste om treåringen och såg hans leende på en bild. Ute slaskar det, det känns som att vädret aldrig bara är nuförtiden. Jag hörde häromdagen att vi kan vara två likandana somrar som förra och en El Ninõ-säsong ifrån en global svältkatastrof. Det svindlar varje gång jag tänker på världen utanför vårt vardagsrum just nu. Det finns så mycket att ta itu med, så många rädslor att möta. Ångesten har så många ansikten nu för tiden. 

Det svider i rivsåret i pekfingret när jag tänker på det. 

Så jag tänker inte det, jag upprepar istället en rad ur en Fred Åkerström-låt, Berceuse för mig själv gång på gång. Berceuse betyder vaggvisa på franska. ”Mörkret mumlar runt vår ö, kanske ska vi aldrig dö” sjunger han och jag sjunger med. Låter mig tro på det en liten stund, i alla fall.

 

#10yearchallenge, blogg-versionen

Ingen har väl missat #10yearchallenge och har du det får du väl logga in på Instagram för första gångne på två miljarder år och kolla vad det är för nåt. Jag har också postat bilder av mig själv för 10 år sen, men dom får ni faktiskt söka er till @din.bff.ellen för att se.

Istället tänkte jag idag bjuda på ett gäng goa citat från min blogg anno 2009. Tänk så kul att ha ett sånt arkiv att titta tillbaka på. Denna bloggs arkiv går bara tillbaka till typ 2013, resten förvaras bakom lås och bom på gamla blogspot-adressen (respekt om ni var med redan då!) pga FÖR PINSAMT och waaaay too utlämnande, båda av mig själv och av folk omkring mig. Det var verkligen som att man inte fattade att folk kan läsa allt man skriver. Eller så brydde jag mig inte, jag vet inte. Här är i alla fall en handfull roliga eller sorgliga citat från min bloggjanuari 2009. 

FullSizeRender.jpg

Året började bra tydligen. Har ingen aning om vad vi gjorde nyåret 2008-2009. Hade tydligen inte det då heller, även om jag får känslan av att jag mörkar något här, litar inte riktigt på att jag inte skulle minnas nåt. Skulle aldrig skriva sånt här längre, men skulle med största trolighet inte va så full längre heller.

FullSizeRender.jpg

Nån dag senare hade jag kommit på botemedlet. Här är också en klassisk 21-årig lögn; hade inte läst Wuthering Heights. Är faktiskt osäker om jag än i denna dag har läst den eller om jag bara är så bekant med historien från annat håll...?

FullSizeRender.jpg

”Lövkastaren”  var en kille som följde hem med mig efter en pubkväll i Åbo några månader före det här, var väldigt på och intresserad bara för att det nån vecka senare när vi blev Facebook-vänner visade sig att han va in a relationship. Jag hade ingen aning och jag minns hur ångest jag fick. Vi sågs aldrig mer, förutom att han en lördagkväll skrev ett typiskt ”vgd?”-meddelande - har jag lärt mig av att läsa arkivet. Skulle inte minnas det annars. Tänkte skriva att att jag inte minns vad han heter på riktigt, men det gör jag inser jag nu. Måste kolla upp om han finns på Facebook fortfarande. (Kollade upp, han fanns och han var inte alls så snygg som jag minns honom?) 

FullSizeRender.jpg

Jag var tydligen hemma i Larsmo länge efter julen, vilket borde ha varit en indikator på hur illa jag trivdes i Åbo, men då förstod jag inte det.  

FullSizeRender.jpg

”Numera”, lol. Jag skrev 2-3 inlägg om dagen just här. Min blogg back then var SÅ extrem. Varje känsloyttring i varje sekund skrivs ner som något som pågått hela livet. Och OBS! Berså-kopp för 1,50€ på loppis, känns som ett väldigt 2009-pris. Eller så ljuger jag, vem vet.

FullSizeRender.jpg

Att jag hade en vit januari hindrade mig naturligtvis inte att besöka stans nattklubb. Åååh denna blandning av människoförakt och stöddighet och ändå liten, liten träffsäkerhet. Jag skulle inte uttrycka mig så här idag. Höga klackar och tubtoppar var tydligen ett tecken på trendmedvetenhet förresten. 

FullSizeRender.jpg

Jag och Eva hängde jämt i Åbo. Det är en av kanske två bra saker jag minns från min Åbo-tid. Eva ❤️. 

FullSizeRender.jpg

Farmville var hett!  Inlägget som jag refererar till som en parentes var nog ingen parentes, men väldigt väldigt mörkt. Här är en del av det:

FullSizeRender.jpg

Som jag mådde. Ärligt talat kan jag tycka att nån borde ha reagerat mera på det här än vad nån gjorde, men det kanske är svårt att ta på allvar när nästa inlägg handlar om Farmville. Det är riktigt jobbigt att läsa det här, för jag kommer ihåg exakt hur det är att må så där. Har glömt händelser, människor och platser från den tiden, men känslan av det där intensiva mörkret, det bär jag nog med mig resten av livet. Hej hej Ellen 21, nu står jag här i det där nångång:et och vinkar. Hoppas du ser mig.

FullSizeRender.jpg

Och då höll jag på och strula med den där idioten också. GAAAAAH så frustrerande att läsa nu. 

FullSizeRender.jpg

1. Han var det största rövhål jag nånsin haft en relation med - romantisk eller icke. Jag kunde berätta saker som ni inte skulle tro att jag tillät honom göra, men det tänker jag inte. Nån gång thou ska jag skriva in honom i nån bok.

2. Det var liksom en fling. EN FLING. Jag blåste upp det till så mycket met och projicerade all skit på honom. Även om han visserligen förtjänade det så var det så himla mycket enklare att skylla på honom istället för att erkänna att man var olycklig med typ allt. 

FullSizeRender.jpg

Skrev väldigt många såna här ”öppna brev” åt honom, vilket var totalt onödigt och ofarligt pga han pratade tyska.  

FullSizeRender.jpg

Men jag aktiverade mig i annat än trånande efter äckliga män också! Att gå med i Facebook-grupper av det här slaget känns väldigt mkt 2009. 

FullSizeRender.jpg

All in all var väl januari 2009 ingen höjdare. Jag skriver väldigt ofta att jag känner mig svag, sjuk och trött. Vilket jag var, jag var ju bara en stor boll ångest och destruktiva beteenden. Som jag ända fram till för typ två år sen trodde jag var unik med. Jag hade verkligen det inpräntat i mig att jag var ett sällsynt svårt fall som bara orsakat smärta för alla omkring mig. Jag var inte lätt att ha och göras med och jag har gjort mycket jag ångrar idag - men jag hade fan inte mycket till hjälp eller nätverk heller, det ska sägas. Men det blev ju folk av mig ändå ¯\_(ツ)_/¯