önskerubrik

Önskerubrik: Hur det kom sig att jag blev privatdetektiv

Under de närmaste veckorna kommer jag harva igenom ett gäng önskerubriker jag fått skickat till mig på Instagram. Jag efterlyste specifikt smala och oväntade sådan och ni levererade! Vill du också vara med och önska rubriker, kommentera på bloggen.

Jag suckade och lutade mig tillbaka på min pinnstol. När ryggen nådde stolsryggen tänkte jag åter igen för mig själv: jag måste köpa en ordentlig skrivbordsstol. Jag lovade mig själv att jag skulle ta tag i det nästa vecka. Och den här gången skulle jag göra det på riktigt.

Jag tittade ut över fabriksbyggnaden som tornade upp sig mitt emot den låga enkla byggnad där jag och ett gäng andra hyrde kontor. Det lös i ett av fönstren och jag kunde se konturerna av två personer i ett av kontorsrummen högst upp. Det kändes nästan som att jag hade en egen relation till alla som jobbade där efter flera år mitt emot dem. Jag visste inte vad nån av dem hette eller hur de såg ut i närbild, men jag kände igen dem från deras konturer i sina fönster. De här två som stod och pratade nu såg inte bekanta ut, men det kunde vara jag som bara var trött också.

Mitt eget rum var lika mörkt som novemberkvällen, jag hade som vanligt glömt tända taklampan när det gått från eftermiddag till kväll. Min Gustaf-klocka tickade sig ohjälpligt närmare sjuan. I samma takt tickade markören i mitt ännu alldeles för tomma dokument. Jag slog igen datorn, hårdare än nödvändigt och det sista blå ljuset som lyst upp mitt lill arbetsrum försvann. Jag satt kvar på pinnstolen och funderade.

Jag älskade fortfarande mitt jobb som författare, men mitt senaste skrivprojekt hade inte blivit som jag ville. Jag hade svårt att komma igång och jag hittade inte den där nerven som annars kommit så naturligt för mig i alla mina andra böcker. Tanken var att jag skulle skriva en slags mordhistoria. Jag rodnade i mörkret när jag kom ihåg hur jag hade tänkt att det måste vara enkelt, att det skulle skriva sig själv nästan. Nu satt jag, flera månader senare och själva mordet hade inte ens hänt. Jag kanske skulle bli tvungen att ge upp helt enkelt och skriva något annat. Problemet var bara att jag inte visste vad annat jag skulle skriva.

I samma stund som jag skulle svara på Pärs senaste sms med frågan om när jag skulle komma hem såg jag något i det upplysta fönstret. Det såg ut som att de två personerna grälade högljutt. Jag kunde förstås inte höra dem, men jag såg att den ena knuffade till den andra i axeln så att den vacklade till. Instinktivt vände jag ner mobilen skärm mot bordet så att jag inte skulle bli avslöjad av ljuset från den. Grälet tycktes eskalera och mitt hjärta började bulta. Jag hade alltid varit en nyfiken person som älskade att få inblickar i andra människors vardagsliv. Det var kanske ett gift par som grälade. Eller så hade de båda en affär bakom ryggen på sina partners. Eller så var det två kompisar som grälade på skoj. Det sista var förmodligen det som låg närmast sanningen.

Jag skulle just stiga upp när jag hörde en hög smäll. Som att någon tappat något tungt, men med en snärt. Jag satte mig igen och stirrade mot fabrikskomplexet. I det upplysta fönstret syntes nu bara en person. Personen höll något i sin högra hand. Jag kisade, men förstod inte vad det var. Sen såg jag dom. De röda fläckarna som var nya på fönstren. Som att nån sprättat tjock, röd färg på fönstret.

Det var blod.
Det var ett skott jag hade hört.
Personen som stod kvar höll i en pistol.

Som järnklossar föll pusselbitarna på plats i mitt huvud. Mina händer kramade bordskanten så hårt att fingrarna börjat verka, men jag satt som fastfrusen. För ett ögonblick tyckte jag att mina ögon mötte personen som stod kvar i fönstret, även om jag inte kunde urskilja några ansiktsdrag. Sen försvann personen, lampan släcktes och allt såg ut som vanligt. Jag började just tänka att jag kanske inbillat mig allt, när dörren på marknivå flög upp och en mörk gestalt blev synlig. Gestalten gick med stressade steg över gården. En millisekund såg den åt mitt håll och jag kunde urskilja en röd hårtofs under den uppdragna huvan. En tanke, för flyktig och snabb för att fånga, flög genom mitt huvud. Sen försvann personen om hörnet och ur mitt synfält.

Jag vet inte hur länge jag satt kvar och stirrade. Hade jag just sett vad jag sett? Var det mina egna fantasier som spelade mig ett spratt. Jag hade alltid varit mörkrädd och paranoid och föreställt mig scenarion som det här flera gånger. Mitt hjärta dudndrade i mina öron när jag till slut insåg att jag borde ringa efter någon.

Jag förklarade för den lugna rösten på nödcentralen vad jag sett och upprepade flera gånger att jag inte var säker på om det var nåt, men rösten sa att de skulle skicka en polispatrull och kontrollera saken. De bad mig vänta där jag var. Jag orkade inte förklara att jag ändå tycktes ha glömt bort hur man använder sina ben.

Jag såg polisbilen rulla in på gården, två poliser stiga ur och med en ficklampa lysa över fabriksväggen. När ljuskäglan nådde kontorsfönstret med de röda fläckarna stannade den tvärt. Jag såg polisen med ficklampan säga något åt den andra, som drog vapen.

“Är du fortfarande i ditt kontor?” Jag hajade till när rösten i telefonen frågade. Jag hade glömt att de hade bett mig stanna kvar på linjen. Jag svarade att jag var kvar och rösten sa att de skulle skicka flera poliser inom kort. En polis skulle komma till huset där jag hyrde kontor och fråga mig några frågor och eskortera mig hem om jag ville.

Jag såg en ambulans och flera polisbilar köra in på gården före jag hörde en knackning på ytterdörren till huset. Jag plockade snabbt ihop mina saker och gick för att öppna. Några steg från dörren stod två blåklädda poliser och såg bistra ut. Ett iskallt duggregn hade börjat falla, dropparna såg mer ut som pilar under gatlyktan. Jag vek upp kragen på min trenchcoat och slog armarna runt mig. Det var inte bara regnet som kylde ner mig.

Det var vetskapen om att jag hade ramlat in i en alldeles för verklig mordhistoria.

Önskerubrik: Mina och Pärs likheter och olikheter

Under de närmaste veckorna kommer jag harva igenom ett gäng önskerubriker jag fått skickat till mig på Instagram. Jag efterlyste specifikt smala och oväntade sådan och ni levererade! Vill du också vara med och önska rubriker, kommentera på bloggen.

Nej, men vi kör väl igång direkt? Pär är för den oinvigde och nytillkomne läsaren min life bitch, regeringen, the old ball and chain, helt enkelt killen jag är kär i.

123782894_371286934323453_4812901568422899180_n.jpg

Värdegrund
Det här är nåt av det jag uppskattar mest med Pär - jag känner aldrig att jag behöver kompromissa med det som är viktigt för mig. Jag har dejtat andra tidigare som kanske inte uttryckligen tyckt annorlunda än jag, men som jag ändå känt att jag behövt dämpa mina mer “obekväma” åsikter inför. Men Pär kan jag vara hur obekväm jag vill. Vi förstår och delar syn på de stora frågorna, även om vi så klart inte alltid håller med varandra i sakfrågor. Pär är betydligt mer påläst och allmänbildad än vad jag är, kan droppa namn och årtal och sånt lätt. Jag tenderar kanske att vara mer förlåtande gentemot de flesta, på gott och ont, eller så är jag i alla fall bättre på att typ tvivla på mig själv och säga “men å andra sidan..” en gång till.

Intressen
Det vi delar intressemässigt är en slags allmän nyfikenhet inför samma saker, även om vi har lite olika preferenser och prioriteringar. Jag tycker till exempel inte att det är jätteviktigt att se all sport som finns jämt. Pär förstår nog inte varför man måste se om BBCs Pride & Prejudice åtminstone en gång om året. Men jag tror att vi båda förstår mekanismen bakom både de valen. Vi skulle nog fylla en bokhylla med ganska långt samma slags böcker, men vi skulle välja två helt skilda böcker att läsa först. Vi är tillräckligt lika för det ska funka, men tillräckligt olika för att nån slags dynamik ska uppstå och göra det intressant.

Humor
Pär drar visserligen ordvitsar lite oftare än vad jag kanske tycker är helt nödvändigt och jag skrattar mer åt memes än vad Pär gör. Men vi har båda humor och uppskattar humor i våra medmänniskor och det är väl huvudsaken.

123773258_1522854074769627_6682783984301503509_n.jpg

Temperament och neuroser
Pär är sävlig och brusar mycket sällan upp. På den tid det tar för honom att bli riktigt förbannad har jag hunnit skratta, gråta, be om förlåtelse, bli förbannad, gråta igen, bli euforisk, planera en detaljerad överraskning för att fira, glömma bort vad jag planerat, bli utbränd, byta karriär och börja föreläsa om hur man hanterar sina känslor. Men när Pär blir arg på riktigt, då tystnar till och med jag. Vi har också ganska olika depressionsprofiler eller vad man ska säga. Vi dealar båda med skit i perioder, men skiten har ganska olika uttryck hos oss.

Mat
Pärs favoritmat är plättar, fil och potatis. Inget fel i det, men jag vill allra helst ha variation, färg och textur på min tallrik tack.

Expertområden
Vi är diametralt olika i vad vi är bra på att hantera och det är sjukt praktiskt. Jag balanserar på gränsen till Lyxfällan i mitt ekonomiska tänk - Pär funderar i en vecka om han ska slå till på det tjugo cent dyrare brödet. Jag är impulsiv och explosiv - Pär är tålamodet själv. Men jag är också lugn och vettig där Pär är orolig och nervös. Jag är en idéspruta, men dålig på att genomföra idéerna. Pär är seg i starten men uthållig. Jag tar hellre alla matkassar på en gång hur tunga de än är, Pär går hellre fler gånger. Jag får panik av att inga samtal till instanser, Pär tycker sånt är kul. Jag är spänd som en bågsträng på flygresor, Pär hinner inte sätta sig ner före han somnar. Jag är pysslig och fixig - Pär ger upp före han börjar med nåt praktiskt alls. Jag har dagar när jag inte stiger upp ur soffan alls och dagar som jag jobbar 12 timmar, springer ett par ärenden, storhandlar och hinner dricka en kaffe med en kompis jag inte sett på länge. Pär delar upp både sitt jobb och sin vila på ett jämnare sätt. Jag är socialt smidig och diplomatisk, Pär kan va lite tvär, men är in till döden lojal. Jag lagar maten, Pär städar undan efter. Jag har lätt att se sammanhang men missar ofta detaljer, Pär är expert på att korrläsa, både text och livet.

Skärmavbild 2020-11-04 kl. 12.43.05.png

Jag skulle säga att vi balanserar upp varandras sämre sidor optimalt och funkar skitbra som team. Jag tror att vi båda är fullt medvetna om vad vi gett oss in på och hur den andra funkar. Visst kan man irritera sig på den andra i småsaker, typ städrelaterade grejer och sånt. Men när det uppstår bråk på riktigt så handlar det nästan alltid om nåns egen osäkerhet, komplex och rädslor kring de där sämre sidorna. “Det känns som att du tycker..” osv. Men på det stora hela - ETT FUCKING DREAM TEAM!!!!


Önskerubrik: Mazarinens historia och dess betydelse i mitt liv

Under de närmaste veckorna kommer jag harva igenom ett gäng önskerubriker jag fått skickat till mig på Instagram. Jag efterlyste specifikt smala och oväntade sådan och ni levererade! Vill du också vara med och önska rubriker, kommentera på bloggen.

Jag är inte konservativ i många frågor, men i vissa detaljfrågor är jag nästintill kristdemokratisk i min hållning. Affärers öppethållningstider (man kan gott ha stängt söndagar och andra helgdagar), frisyrer (bör hållas rimliga, *erhm erhm* looking at you Josefin Johansson) och fikabröd. Helst ska bakverk ha åtminstone ett par hundra år på nacken om ni frågar mig. Och det gör ni ju, uppenbarligen.

Jag har utarbetat en s k fikatrappa, för att lättare kunna visa på hur jag ser på fikabröd och när det passar sig att äta dem. Notera att alla bakverk kan göra resor uppåt i trappan om man vill, men jag tycker inte fikabröden ska beblanda sig med trapporna under dem i onödan. Däremot bestämmer du ju själv vad som är en högtid eller helg. Jag tycker ändå att man ska försöka vara restriktiv, magin i en pudrig prinsessbakelse försvinner om den blir för ofta förekommande.

Skärmavbild 2020-10-23 kl. 11.57.12.png

Jag bakar aldrig och därför är det bara köpekakor längst ner i vardagstrappen, men om du är av den bakande sorten så kan du givetvis byta ut Marie-kexet mot en dröm eller nåt liknande.

Det absolut förnämsta bakverket på denna jord och i trappan är mazarinen. Egentligen kunde du väl hälla i en skvätt bittermandel i nästan vad som helst och jag skulle köpa det, men i mazarinen har bittermandeln hittat sin absolut bästa form. Runebergstårta är inte dum den heller speaking of bittermandel, men den hittar vi ju högst upp i trappan, ouppnåelig största delen av året.

Visste ni att mazarinen har två dagar i almanackan? 10:e januari är det mazarinens dag och 13:e mars är det mazarindagen. Jag tycker ju att en bra mazarin tåls firas flera gånger i året, men det är ändå irriterande att det inte existerar en och en enda dag för denna drottning bland bakverk. Tyvärr är mazarinens goda namn utnyttjat och jag skulle säga att fyrpacken mazariner som säljs på vilken simpel mataffär som helst har långt kvar till äkta mazarin-excellens. En riktigt god mazarin stöter man tyvärr på allt för sällan. Den ska ha sötma, mjällhet, friskhet och ett djup. Oftast saknas en eller flera komponenter.

Jag har aldrig bakat mazariner själv, eftersom jag aldrig bakar, dessutom föredrar jag att bli serverad dem på fat utan större ansträngning från mitt håll. Det ska vara lite flärd kring mazarinen, den ska inte ätas i en eget anletes svett. Mazarin ska förstås helst ätas på konditori och inte på café, men finns det mazarin på menyn tar jag i 9 av 10 fall den oavsett etablissemangets namn. Jag föredrar min mazarin plain, utan större utsvävningar, men kan ändå tycka sorten med hallonsylt har sin egen charm. Det inte många vet är att mazarin med hallonsylt faktiskt har ett eget namn, då äter du en katalan.

ill. ur Le livre de pâtisserie

ill. ur Le livre de pâtisserie

Det råder delade meningar om varifrån nament mazarin kommer förresten, vissa hävdar att den är döpt efter Jules Mazarin (eller Giulio Mazarini som han egentligen hette före förfranskningen av namnet), en kardinal och minister i Frankrike på 1600-talet. Andra menar att namnet kommer från äldre franskas ord för skål eller bägare, maserin. Även om bakverket tros ha anor ända in på 1600-talet kan vi tacka den franska kocken Jules Gouffé som på 1800-talet gjorde mazarinen till det den är idag. I hans klassiska och otroligt vackert illustrerade Le livre de pâtisserie (1873) träffar vi på mazarinen tillsammans med ett flertal andra rikligt utsmyckade bakverk.

Oavsett hur många sekler mazarinen har på nacken håller de ännu idag. Jag skulle starkt rekommendera att beställa en nästa gång det vankas kondisbesök. Även om chansen att det ska vara en perfekt mazarin är ganska små, är en halvhjärtad mazarin godare än de flesta andra bakverk.

Önskerubrik: Topp 10 content jag uppskattar på insta

Under de närmaste veckorna kommer jag harva igenom ett gäng önskerubriker jag fått skickat till mig på Instagram. Jag efterlyste specifikt smala och oväntade sådan och ni levererade! Vill du också vara med och önska rubriker, kommentera på bloggen.

Jag älskar Instagram. Jag har inte sett The social dilemma eller vilken dokumentär som nu trendar på ämnet för tillfället, just för att jag vill fortsätta älska Instagram. Jag fattar att jag är grundlurad och medskyldig till världsläget blablabla men let a girl scroll? Jag är hellre ärlig med mitt beroende och min hobby än gör en storstilad “nu lämnar jag instagram för en vecka/månad/tid pga soulsearching”-post och sen är tillbaka med svansen mellan benen inom 48 timmar. Psst, ni som gör det, ni vet väl att man kan se dom som kollar ens stories…? Ni hänger fortfarande på instagram, även om ni inte postar nåt :-))))))

Men JAJA back to business, vad är det jag älskar med Instagram då? Jo ,det som det en gång var; varje människa eget lilla fanzine som man får fylla med vad man vill. Idag är ju Instagram något annat, något mycket mer kurerat och tillrättalagt och något folk tjänar pengar på och man får scrolla mycket skit för att hitta pärlor. Men dom finns! Här är sånt jag gillar, utan inbördes ordning. Vad jag uppskattar mest beror på dagsform typ.

Selfies
Har alltid föredragit porträtt och självporträtt framom landskap och stilleben. Det är ju kul att se på människoansikten, så är det ju bara! Sen tycker jag att en bra selfie ska innehålla något oväntat element eller en rolig caption eller att man åtminstone ska ha en variation mellan sina selfies. Och jag tycker det är dags för Joakim Hillson att damma av gitarren och göra en uppdaterad version av Vacker utan spackel och uppmana att kasta filtren, för jag tycker geniuint alla människor är som snyggast filterlösa. Men it is what it is.

122350729_401820430844128_4566952765702412636_n.jpg

Små finurliga teckningar Tänk typ New Yorkers serierutor. Eller ännu simplare, men som ändå bjuder på nåt slags djup. Gillar också finurliga diagram och sånt.

Dagbok
Jag gillar att se glimtar av folks vardag och följa med. Det behöver inte alls vara att man uppfinner instagramhjulet varje dag, jag är helt okej med väder och vind, smetiga babyansikten, gulliga husdjur, utsikter från arbetsrumsfönstret, bullarna du bakat, saker man irriterar sig på i kollektivtrafiken, kaffekoppar med dina vänner. Så länge du gör din grej och inte försöker dig på nån annans så har jag inget att klaga på. För övrigt tror jag att en dagbok ska innehålla lite av varje, så blanda gärna. Till och med jag surnar om det bara är smetiga babyansikten.

Spaningar & kommentarspår
En screenshot på en artikel ur en kvällstidning och en syrlig caption som får mig att tänka om eller omfokusera och du får en följ.

Loppis
Jag är ingen märkeskramare och jag ser sällan skillnad på Rörstrand och Arabia, men visst älskar jag ett bra loppiskonto! Igen tycker jag det är roligast att se vad dom som inte sneglar på vad andra fyndar, men det visst, jag kan uppskatta ett billgren-woodiskt inspirerat uttryck också. Det är ju också omöjligt att inte snegla, jag gör ju också det, men allt i livet blir roligare när man vågar gilla det man gillar. En annan aspekt av det här är ju att hauls är så jävla göttiga, men ganska osmakliga, men en loppishaul - lämnar inte lika mycket sur eftersmak.

122324438_350057576246772_5902111690439119888_n.jpg

Memes
Ryggraden i varje bra flöde! Internet är så snabba på att göra roligt content av minsta lilla grej och så bra på att gräva fram små detaljer som blåser upp till något eget. Älskar memes när de börjar ha så många lager av tweaks och remixar att det knappt kan förstås längre. Däremot är ju Tiktok definitivt ledande inom humor-content nu för tiden, det är där jag skrattar mest.

#ootd
ÄLSKAR streetstyle och outfits, i alla fall om de är inspirerande för mig, vilket ärligt talat 80% av alla uttalade modeprofiler inte är. Alla kan följa en trend, men inte alla kan ha en egen stil. Jag gillar när det är oväntat, eget, ihopplockat och vågat. Jag är ju en tendens att gilla det skramliga, mönstermixade och färgglada mer, men jag kan bli lika inspirerad av en clean cut dressad look. Men det måste finns något eget i det, ett element av ihopplock som skvallrar om nån slags självförtroende eller åtminstone mod. Förstår ni alls vad jag menar…? Med många modeprofiler på instagram tycker jag man gott kan ställa sig frågan: har du stil eller är du bara smal? Tack för mig.

Hobby
Nischade konton inom mat, litteratur, handarbete eller populärkultur är också en form av konton jag följer en drös av. Gillar när folk nördar ner sig i nåt och kör hårt på det. Är du tillräckligt passionerad och kunnig inom din grej kan du få mig intresserad av det mesta.

122364580_393028815170113_1435764153757429878_n.jpg

Brittisk inredning
Alltså, jag gillar väl rätt många olika inredningskonton oberoende av nationalitet, men just nu är det är något med britternas användning av färg och textilier som gör mig varm i magen. De är liksom inte rädd för att vara murriga, det som anses som närmast en dödssynd här. Plus att jag älskar allt brittiskt, det är väl bara att erkänna. Analklåda? Nej tack. Brittisk analklåda? Då vill jag vet i alla fall veta vad det är före jag avfärdar det.

927bd2d0e5db32480ac4cd3a1492350c.jpg

Okej, det blir inte mer än nio grejer på min topp tio-lista. Så störande!!!! Men vi får försöka leva med det. Här är lite bonus med saker som får mig att avfölja som plåster på såren:

För glatt
Jag behöver inte dina good vibes, jag köper inte ens dem. Tagga ner. Kul att du är glad, men erkänn att vissa saker bara suger. ERKÄNN!!!!

För ledset
Jag är all for att dela både glädje och sorg med dina följare, men ett evigt tyck synd om mig-marathon blir lite tröttsamt. Och kontraproduktivt för din egen del tror jag.

För kurerat
Sluta, du är Ellen, 33 från Jeppis, inte nån proffsinfluencer, du behöver inte styla ditt frukostbord till operfekt perfektion. Hemligheten med perfekta bilder är inte att styla till perfektion, utan att ha öga för när det ostylade är perfekt.

För mycket tbt
Throwbacks och nostalgi är roligt ungefär ett par gånger i året. Vi behöver inte dina månadssummeringar varje månad, dina take me back-ylanden om semester och vi behöver sannerligen inte veta att det idag, till skillnad från igår när det var 576 dagar sen du gifte dig, är 577 dagar sen du gifte dig. SLUTA NU!!!!!

Tråkiga captions
Jag kan förlåta en tråkig bild, men om du har en tråkig caption så ska bilden vara jääävligt bra för att jag inte ska tröttna.

Självhjälp och inspirerande citat
Här ett litet självhjälpstips från mig till dig: håll käft.

Önskerubrik: Mina drömmar 2019

Fortsätter beta av önskerubrikerna. Ni är krävande läsare alltså, jävligt svåra rubriker ni kom med! Nu är vi ju några månader in i det nya året redan och jag är ganska cynisk och tror inte att drömmar vanligtvis slår in samtidigt som jag är väldigt nöjd med hur livet ser ut nu. Skulle det fortsätta så här bara vore jag nöjd, men det skulle ju bli ett tråkigt blogginlägg, så så här drömmer jag om att 2019 blir hädanefter!

_DSC8089_NM_STROMBERG.jpg

I mars sitter jag mest och redigerar mitt manus och hinner inte med så mycket annat. Det låter kanske inte som en så drömmig tillvaro - men vänta bara! I slutet av månaden kommer Kulturfondens besked om arbetsstipendium - hurra, jag har fått ett sånt! Så skönt, då behöver jag inte oroa mig för 2020! I samma veva hör min agent av sig och säger; “Tyskarna har köpt Jaga Vatten! Det blir en upplaga på några tusen!”. Jag ba “SERR?! :D :D :D”

Med förskottet från Tyskland klär vi om våra katt-förstörda fåtöljer. “Ska vi inte byta ut duschskåpet när vi ändå håller på?” säger Pär och ja vad fan, lika bra. Hela april försvinner i nån liten renoveringsdimma och vi firar första maj i ett fräscht hem som vi bara sitter och njuter i. Extra njutbart är det förstås eftersom resultatet av riksdagsvalet blev en fröjd - bye bye Sipilä! Ny statsminister blir Li Andersson och hon whippar Finland upp i shape och världen ser på med stora ögon - kan det bli så där bra? Efter påsk åker vi en vecka till södra Sverige och träffar familj och vänner. Jag påminner Heidi om vårt vad för några år sen, som jag vann, och som egentligen ger mig rätten att välja mellannamn till hennes dotter. Vi skrattar gott åt det, men när jag går viskar jag “Hejdå… Ellen junior” när jag ger dem en sista kram.

Jag jobbar ju förstås under hela året, ordkonsten blir super-populär och anmälningarna till höstens grupper svämmar över! Maj månad blir ljum och blommig och under körsbärsblommen får jag veta: Klåda ges ut på finska också! Och USA har visat intresse, hoppsan, det var oväntat!

I juni har vi ordkonstläger och efter midsommar drar vi ut på vår två veckor långa roadtrip genom Sverige; jag, Pär och Johan. Vi hade tänkt hyra bil, men efter mina enorma framgångar med Klåda redan, känner jag mig ekonomiskt säker och köper en bil. Vi döper bilen till Skrutten eller nåt annat fånigt och i den hör vi på podcasts och bra musik. Vi stannar till och dricker kaffe på de mest märkliga små ställena i Sverige. Vi badar i olika sjöar och fyndar storslaget på loppisarna längs med vägarna och på en dansbana i Småland hittar vi vänner för livet.

Juli är varm och seg och vi badar varje kväll. Vänner som bor utomlands kommer hem på besök och hela julis soundtrack är ett skratt ur en berså - även om vi inte ens har en sån. Jag ligger mycket på olika klippor, helst i röd baddräkt, allra helst med en bok. Vi åker båt, Pär blir linblond och solbränd, vi äter grillat och Jakobs Dagar är som Jakobs Dagar brukar vara.

I augusti åker vi en weekend till Hälsingland på 40-årsfest och sen börjar sommaren lida mot nån slags slut. Kvällarna blir mörkare, nyponen blir röda och skolbarn med cykelhjälm syns i gatubilden igen. I slutet av augusti skriver Malin åt mig att det är dags att börja ses och jobba på café igen och det har hon alldeles rätt i. Vi ses, men pratar mest om vilka bra somrar vi har haft och skriver inte så mycket alls.

I början av september kommer Klådan ut och vi flyr recensionerna och åker en förlängd weekend till Nikko i Barcelona. Där ser vi på Gaudi-arkitektur om dagarna och dansar på gayklubbar hela nätterna igenom. Min 32-årsdag tillbringas på en utservering med immiga cavaglas. Jag lär mig äta skaldjur och när vi åker hem gråter vi för att veckan är över. Men! En tröst är ju att recensionerna har kommit och de är inte nådiga alltså. De är FANTASTISKA! Jag blir hyllad och bokmässorna flyter förbi i ett töcken av gratulationer och jubel. Jag är lite överväldigad och börjar gnälla men då säger Peppe “skärp dig kvinna och njut!” och jag nickar och bjuder henne på champagne som tack för knuffen. Vad ska jag annars göra med alla royalites?

Hösten kommer och vardagen tar vid och hemma på Jeppis gator är det mesta sig likt. Ordkonsten lever och frodas och vi blir lovade nån slags fortsättning i 2019. Det är ju roligt att höra, men jag har ju ändå arbetsstipendium, så det är mest en bonus. Måndagsklubben åker på spaweekend till nåt riktigt lyxigt ställe och just när jag ligger och får massage ringer Wasa Teater hux flux och frågar om vi inte borde sätta upp Klåda som pjäs. Allt detta blir nästan för mycket för mig, men så ringer Jutta och säger “på höstlovet är det du och jag som åker till Italien!” och vår mat-och-vin-resa blir äntligen av. Vi är bland de första att prova på de helt miljövänliga flygen som går på gammal plast och spyr ur sig rent syre. Fantastiskt, eller hur? Väl i Rom slappnar jag av och över en espresso vid nån piazza kläcker jag idén till nästa bok.

November är grå och skoningslös som alltid, men en dag får jag ett brev av nån advokat i Tyskland som säger att mitt elaka gamla ex har hört av sig och vill ge mig några mijloner. Kvack! säger jag och läser brevet han genom advokaten skickat åt mig. Där erkänner han alla fel han gjorde och säger sig ha följt med mina framgångar de senaste åren och at ha ännu vill ge mig lite pengar och dessutom ber att jag ska förlåta honom . Jag fnyser och kastar brevet i en kakelugn vi plötsligt har i vardagsrummet och donerar miljonerna till After Eight.

Sen tar jag Pär i handen och vi går in i solnedgången och in i december som är ett enda långt mys av juleljus, kaneldoft och tindrande barnaögon. Julkalendern är också jättebra i år!!!! På julafton kröns året med att Grim rycker mig i ärmen och säger: “faster, faster, jag vill också bli författare. Kan inte du lära mig?”. Jag ler milt och säger “jo, visst, faster ska bara fira nyårsafton med alla sina vänner först!”.

Önskerubrik: Författarsamtal jag drömmer om att göra

Hello all you crazy lovebirds out there - det här är er prisbelönta författare Ellen Strömberto som talar.

Det första jag gör varje morgon är att kissa, borsta tänderna och läsa mejlen. Oftast består mejlen av K-kedjornas kundbrev, nåt infomejl till hela personalen som egentligen inte berör mig och kanske nån gång nåt roligt. Idag var det nästan bara roligt! Förutom lönespec:en som kom idag fick jag ett vädligt roligt mejl - jag hade då fått Författareföreningens debutantpris! Lätt galen känsla att med munnen full av tandkrämsskum och fortfarande sittandes på toa slå upp dörren och ropa “Pär! Jag har fått pengar!”.

Nu handlar det ju inte om bara pengar, det är ju också ett erkännande och ett förtroende, jag förstår väl det. Men har man, som jag gjort fram till i rå typ, levt på servitörslön och ibland knappt det hela livet, är det svårt att inte bli mest glad för pengarna ändå. 1700€ är ändå nästan en månadslön för mig. Det är ju det som kommer kännas av här och nu.

Nåja, pengar eller inte så är jag väldigt glad idag. Jag tog också en tupplur på soffan igår eftermiddag och hade en sån hemsk mardröm att jag mådde fysiskt illa när jag vaknade. Tänker inte berätta vad det handlade om, för den mardrömmen gav mig något jag behövde för att sy ihop Klåda:n. Så skönt det hade varit om allt skrivande kunde liksom göras i sömnen, så produktiv jag hade varit då, hehe. Så nu har jag kommit över nån slags tröskel igen och jag börjar se nån slags ljus i Klådans slut.

Och passande nog, på tal om författarbusiness så fick jag önskerubriken Författarsamtal du drömmer om att göra av Catzo. Det var en rubrik jag blev sugen att skriva under direkt, men samtidigt så är det där ju en tolkningsfråga. Ska jag skriva om sånt som man kan drömma om men i princip är omöjligt pga författaren är död och/eller inte en förväntad gäst på GBG bokmässa (vilket är - let’s face it - antagligen den arena jag har bäst chans att göra författarsamtal med författare jag inte redan pratat med eller personligen känner liksom). Eller ska jag hålla mig inom rimlighetens gränser? Sånt som visserligen känns utopiskt, men ändå har en reell chans att hända?

Dessutom har jag ju redan fått diskutera med ett gäng idoler. Jag tycker fortfarande det är ganska coolt att jag suttit på scen med t ex Monika Fagerholm eller Peter Sandström eller Sabine Forsblom och pratat. Men dom drömmarna har ju slagit in nu, det är dags för nya. Jag nöjer mig gärna med allt det jag redan fått, men om ni ändå frågar så.

Jag beslöt mig för att bygga upp det här som ett Babel-samtal. Det är ju en dröm att få sitta i Babel-studion och prata med Jessika Gedin, så det är väl ett bra upplägg. Jag tänker mig ett rimligt samtal och ett totalt orimligt upplägg.

Först, det totalt orimliga men-visst-hade-det-varit-kul-om samtalet:

Jag är inte så förbannat unik i min smak, så här är fyra svartvita damer jag gärna hade pratat med. Tove Ditlevsen, Maria Gripe, Astrid Lindgren och Sylvia Plath. Alla fyra har varit och är fortfarande stora litterära kärlekar till mig, men tyvärr är alla fyra döda by now. Men om Det Okända och Babel gör nån crossover show nån gång så är jag där alltså. Och Jessika, bry dig inte om att inkludera mig så mycket i det här samtalet - jag är så nöjd med att bara lyssna på vad dessa kvinnor har att berätta om livet, skrivandet, ångesten och kärleken.

Och nu till det där Kunde-kanske-hända-men-knappast-hördu-samtalet.

De här tre ladiesarna lever ju visserligen alla ännu och är i mitt tycke tre otroligt skarpa tänkare och författare; Liv Strömquist, Roxane Gay och Suzanne Brøgger. Men jag är lite osäker på vad det övergripande ämnet eller rubriken på vårt samtal skulle va egentligen, eller kanske mer - vad fan bidrar JAG till i det samtalet? Jag är många saker, men knappast en “skarp tänkare”. Oavsett skulle det ju va fett drömmigt att sitta där med dom och låtsa satt man spelar i samma liga.

Det här var en ganska intressant grej at ttänka på, för det visade sig att alla mina författare jag verkligen, verkligen, verkligen har starka känslor för på ett personligt plan är kvinnor. Jag älskar många böcker av manliga författare också och det är inte ett medvetet val att bara rada upp kvinnor här. John Steinbeck var t ex länge med i kampen om en plats i det orimliga samtalet men föll bort pga kunde inte uppbringa tillräckligt mycket entusiasm inför ett samtal med honom. Det är också otroligt slött av mig att bara läsa och älska västerländska författare. Borde bli bättre, men jag är ju sån att jag oftast älskar det som är närmast mig själv mest. Sign. bott i Jeppis hela livet. Det är inte det att jag inte skulle älska att prata med Yoko Ogawa, Han Kang, Yaa Giasi eller Arundhati Roy, men- ÄHHHH nu orkar jag inte bortförklara mina val längre!!!!! Jag kan sitta här och lista författare jag tycker om eller gärna skulle prata med hela dagen men ärligt talat: jag är glad för allt jag får.

Nu ska jag gå och ta ett dopp i min pengabinge. So long!