Det Ångestladdade

Så där nu igen

De få timmar jag faktiskt sover per natt vrider och vänder jag på mig så mycket att till och med dra-på-lakanen med gummiband korvar ihop sig i mitten på madrassen. Jag vaknar svettig, somnar svettig. Vill inte tänka på allt som rinner av mig och ner i madrassen. Man ska väl byta madrass var femte år eller nåt, men vem gör det. 

Jag har inte lagat mat på flera veckor, vi livnär oss på hämtetofu och smörgåsar. Diskmaskinen är full av glas, men inga kastruller alls. Katterna ligger stilla nästan hela dagarna, som små ryamattor längs med golvet. Helst under fläktarna. Fläktarna, ja. Vad glad jag är att jag hann haffa dom innan allt sålde slut. 

På jobbet är det till och med varmare än hemma i lägenheten. Jag har en termometer vid mitt skrivbord, varje gång jag tittat på den har kvicksilvret varit över 30 grader. Det råde nån slags undantagstillstånd; takten är långsammare, kaffepauserna längre och kläderna ljusare. 

Även där hemma råder en parentes i tiden. Vi har haft konstant besök nu i över en månad. Jag har druckit öl in i veckan flera gånger. Familjen har varit här, men också vänner. Vissa har sovit i vårt gästrum, andra har sovit annanstans. Så roligt att folk vill hälsa på, men jag minns inte när senast jag och Pär varit ensamma tillsammans. Eller när jag skulle haft en dag utan en plan. Det är nio dagar kvar till semestern.

Jag jobbar, jag umgås, jag sover alldeles för lite varje natt.  

Jag har börjat glömma saker igen, jag har börjat ha svårt att multitaska. Har inget tålamod med något. Minsta lilla ansvar känns tungt som sten. Värmen, säger jag och förklarar på så sätt det tröga för mig själv och andra. I hemlighet är jag livrädd att det ska bli så där nu igen. Som förra sommaren. 

Idag pratade vi om förra sommaren och jag blev chockad över att jag inte mindes nåt alls nästan. Det är som att nån skulle ha kluddat med tusch i en gammal kalender. Jag minns brottstycken när nån påminner mig, men inget mer. Det är breda tuschränder över det.

Men då är inte nu. Kvällsdoppen varje kväll - för det är verkligen varje kväll - sköljer bort mycket. Jag har haft och har fortfarande större energireserver än förra året, jag har en vinter av välmående bakom mig. Jag har en höst av spänning framför mig. 

Men det börjar nog vara dags för semester snart. Nio dagar till. Tills dess får bloggen gå på sparlåga tror jag.

 

Det här med kroppar. Igen.

Igår kom Daniela och Karros nya poddavsnitt ut, Två blondiner och ingen tiger med tema komplex och utseende. Tycker ni ska lyssna t ex HÄR. Jag tycker mina två vänner är både kloka och roliga och i det mesta höll jag med dem om. Förutom en sak angående kroppsposivitet.

Mitt hatade älsklingsämne, så klart. Nu kommer jag inte ihåg ordagrannt vad blondinerna utan tigrar sa, men i princip handlade det om att kroppspositiviteten borde vara till för alla, även normsmala med komplex. 

Jag pratade med dem (vi har en Whattsapp-grupp där vi mestadels brainstormar kring bloggande) igår kväll och skrev då så här:

FullSizeRender.jpg
FullSizeRender.jpg

OBS! Det här inlägget är alltså inte kritik mot Karro och Daniela, utan bara en vidare fördjupning av det jag skrev åt dem. Det är liksom tankegångar jag stöter på ganska ofta. Och orsaken till att jag klippt bort deras svar är för att de höll med och förstod (förutom när Karro skrev ”är hög på Eminem, kan int prata” hehe), så det är inte så intressant.

Som de flesta andra folkrörelser och kamper vattnas det ur när kapitalismen får nos om det. Gradvis blir #bodypositivity lite smalare, lite vitare, lite mer normativ, lite mer lik precis vilken reklam som helst.

Och plötsligt är min kropp precis lika freakshow där som över allt annars.

Det som skulle va min trygga zon.

Och jag hatar att jag känner att jag måste IGEN påpeka att jag inte ignorerar eller nonchalerar normsmalas komplex eller kroppsångest men som jag också skrev igår när Daniela tyckte att jag verkade ha så skön och avslappnad inställning till mig själv:

FullSizeRender.jpg

Jag skiter egentligen fullständigt i om folk uppfattar mig som snygg eller vacker. Utseende är ganska sekundärt i mitt liv, jag behöver det inte till så mycket om ni förstår vad jag menar. Jag har aldrig krävt att få va med på snyggast-listorna. Jag vill bara få finnas till.

Att känna sig ful eller hata nån del av sitt utseende är jobbigt och tärande oavsett storlek. Men att vara tjock är inte att känna sig ful, det är att känna sig ovärdig att finnas. Hela, hela tiden. Det går liksom inte riktigt att jämföra.

Även om du som smal eller normis har komplex har du betydligt mycket mer spelrum än jag har. Samhället är byggt för dig. Du får vara i de flesta rum. Saker som är självklara för dig är långt ifrån sanningar för mig. Och det handlar inte bara om utseende.

Men om det ändå skulle handla om utseende - om det då är ett fucking statement att visa upp en helt vanlig kropp - var hamnar jag då?

FullSizeRender.jpg

Därför skulle jag vilja behålla kroppspositiviteten tjock. För att den var det ENDA trygga rummet. Betoning på var, för idag är den nåt annat. Urvattnad och alienerande.

Det finns rum för alla, kampen räcker till (och blir över!) även om just du som normsmal inte är poster girl för kroppspositiviteten. Det är inte vi mot ni, men låt mig gå framför. Bara  den här gången. 

Ibland har jag fått frågan ”men vad kan jag göra som normsmal för att visa att jag stöttar kampen?”. Och svaret finns i frågan: stötta kampen, men du behöver kanske inte nödvändigtvis föra den. Fattar ni skillnaden där? Eller så här, om vi pratar kampen som en hashtag - för just i det här fallet är set ju nästan det: likea gärna, posta kanske inte. Det räcker med att du för din egen kamp, du behöver inte övertyga mig eller nån annan desto mer.

Nästa fråga blir nästan alltid: ”ja men hur tjock måste man VA då?”. Om vi säger som så här: om du fortfarande inte förstår eller känner för att ifrågasätta smalas privilegier över tjockas, så är du antagligen inte tjock nog :-)))

IMG_7861.JPG

Men oavsett kropp och oavsett komplex hoppas jag du orkar, vågar och vill bada i sommar. Det är alldeles för härligt för att låta bli.

Saker jag inte skriver om

Jag är sjukskriven för andra veckan i rad. Är betydligt piggare än vad jag var förra veckan, har bara haft lite stegring som mest sen i helgen, men hostar på det där riktigt äckliga sättet med hela kroppen vid minsta lilla ansträngning och är så täppt i alla bihålor att jag tappat delar av hörseln och hela smaksinnet och luktsinnet. Äter ibuprofen och ligger i riskzonen för att bli beroende av nässpray för att överhuvudtaget kunna fungera. Igår fick jag också nåt slemhinnelösande eller vad det nu är av läkaren plus hostmedicin som gör mig trött och lite sinnesslö. Men det är tydligen bara en långlivad sort den här influensan, "du får nog räkna med att hosta en månad" sa läkaren igår. Men nu får jag i alla fall sova om nätterna och det är märkligt hur mycket ljusare tillvaron ter sig när man sover bra. 

Jag har inte gjort annat än klaga om hur dåligt jag mår på instagram den senaste veckan och det får man väl göra, men till och med jag har nån slags övre gnällgräns. Så nu försöker jag faktiskt att inte skriva om hur jävligt det är att det har varit supervackert vårväder nästan hela tiden jag varit sjuk och jag missat åtskilliga timmar av uteservering, läsa bok i park och ta den långa vägen hem på cykeln.

Skriver alltså inte om sånt. 

Sen vet jag inte hur smakfullt det är att sitta och tycka synd om sig själv när ämnet på tapeten är människor som mår så mycket sämre än en själv i allmänhet och då Avicii i synnerhet. Det är tragedi som inte lämnar mig oberörd heller, det är jättehemskt. Kanske ingen ens tror att jag är så egocentrerad att jag inte tycker det, men jag blir lite rädd att skriva nåt annat än om hur hemskt det är med unga människor som dör och kanske drivs till det, för tänk om nån inte förstår att jag fortfarande tycker det, bara att jag inte har något annat att tillägga till allt som redan skrivits. Vet heller inte riktigt vad jag kan skriva och behålla en bra magkänsla, det är så jävla knivigt det där. Jag tampas inombords med tankar i stil med "inte mitt ställe att sörja" och "inte rätt att använda vad som i slutändan först och främst är en persons död och en familjs tragedi för att debattera ett samhällsfenomen" men sen vet jag inte alls om jag tycker det eller om jag tycker att om det är något vi kan göra så är det att lära oss något av den här personens död och den här familjens tragedi. Det är jättesvårt. Så då skriver jag inte om det heller. 

Skriver alltså inte om sånt heller. 

Så vad skriver jag sist och slutligen om? Inte så mycket. Jag kan skriva kort om att jag gjort två saker jag borde gjort för länge sen med den här bloggen. Jag har gjort en länklista till mina bästa (finlandssvenska, kände att jag måste begränsa det) bloggar som finns i höger-spalten som inte syns om du läser det här på mobilen, men desto bättre på dator-versionen. Har säkert glömt nån, men ska försöka uppdatera den vart efter jag kommer ihåg.

Sen har jag avregistrerat mig från bloggtoppen.fi , eller försökt i alla fall. Det är säkert en fin tanke bakom den sidan, men för mig blir den så snabbt en popularitetstävling. Kanske det här är surt sa räven-reaktion av nån som brukade va topp tio och numera nätt och jämnt når upp till topp tjugo, men i så fall får det vara det. Jag brukar säga att jag inte bryr mig om hur många läsare jag har, men det är mer hur jag skulle vilja att det skulle va och inte hur det faktiskt är. Det är klart jag bryr mig. Men jag vill bry mig mindre och jag orkar inte tävla mot andra och det började jag göra där. Så bye bye bloggtoppen. 

Det är kanske inte så intressant, men det är sånt jag skriver om i alla fall. 

Tack, det är riktigt bra.

 

När jag var kanske 14 blev jag deprimerad för första gången. Sen har jag varit deprimerad i omgångar. När jag var 17. När jag var 21. När jag var 23. När jag var 26. När jag var 29. Ibland har depressionen kommit tillsammans med panikångest eller utmattning. Ibland vet jag vad som utlöst den depressiva perioden, oftast vet jag inte vad som kommit först: beteendet eller depressionen. Jag mår dåligt därför orkar jag inte ta hand om mig själv och eftersom jag inte orkar ta hand om mig själv mår jag dåligt. Som allt annat i livet blir det en cirkel och spiral, i det här fallet en ond sådan.

Den här senaste gången kom det lite smygande. Började med att jag tappade lusten och intresset för kläder och smink. Ville bara gå i mjukisbyxor - GICK i mjukisbyxor way more than vad som antagligen är socialt ok - och sminkade mig knappt på ett helt år. Jag slutade att raka mig under armarna och intalade mig att det var ett slags feministiskt experiment och det var det ju också, men det blev också ett annat tecken på att jag inte orkade ta hand om mig. OBS säger inte att håriga armhålor är ett depressionstecken LOL, men ibland är det svårt att veta om man är woke eller ett vrak.

Det tog ganska länge före jag insåg att jag var deprimerad igen. Trodde väldigt länge att jag "bara" var stressad. Det är svårt att förklara hur en depression känns för nån på utsidan. Var gränsen mellan lite leda och sjukdom går. Det är också svårt att veta när exakt depressionen börjar och när den slutar. Man vaknar ju inte en dag och tänker "jaha, nu är jag deprimerad". Det som hör till sjukdomsbilden är att man glömmer bort att det kan vara på nåt annat sätt.

Depression har blivit lite av ”min” sjukdom. Mycket av det jag tänker är Personen Jag härrör sig från min depressiva sida. Jag är och har inte alltid varit deprimerad, men i så pass många omgångar och i så olika stadier i livet att jag har hittat en slags identitet och en bekvämlighet i att må dåligt. Jag tar så många av mina största styrkor ur dåligmåendet också; galghumorn och empatin till exempel. Jag är liksom rädd att förlora det om jag börjar må "för" bra.

Redan i höstas sa jag åt Pär att det känns som nån vridit på en kran i mig som varit stängd länge, det flödar nån slags energi genom mig som jag inte känt på länge. Så klart är det upp och ner ändå, jag har dåliga pms-dagar när jag får gräva in naglarna i handflatorna för att inte slå ihjäl nån eller bara trötta, gråtiga dagar när jag ligger i fosterställning och stirrar på sitcoms. Men det är i grund och botten bra. Det är nästan läskigt att säga det. Dessutom vet jag att jag högst antagligen kommer bli deprimerad igen. Det är inte neggigt tänkande när jag säger så, det är sjukdomsinsikt.

Igår morse steg jag upp flera timmar före jag började jobba och gick till simhallen. Simmade en långsam kilometer. Blev glad av doften av klor och småpratet i omklädningsrummet. Man vaknar inte upp en morgon och tänker "jaha, nu är jag deprimerad" men igår morse vaknade jag och tänkte "jag tror faktiskt inte jag är deprimerad idag".

Ganska ofta får man ju frågan hur läget är. Hur är läget? Jag tror på att vara expressiv och säga som det är och väldigt ofta och ganska länge har läget varit inte så bra. Så då har jag svarat på sin höjd "jo, sådär". Ibland inte ens det. Jag har haft det som default-svar på hur är läget? lite onödigt länge kanske, liksom på ren slentrian.

Igår fick jag frågan igen. Hur är läget? Jag hejdade mig strax innan jag serverade the usual "jo, sådär". Jag kom ihåg vad jag tänkte på morgonen, känslan av att orka stiga upp tidigare, att orka simma, att orka ta han om mig. Jag kom ihåg att jag inte är deprimerad just nu. Jag grävde lite djupare i hjärnans byrålåda med svar på "Hur är läget?" och tog fram en fras som legat långt, långt ner. Funderade en mikorsekund på om jag det är värt att plocka fram den, det kommer ju ändå bli "sådär" snart igen. Men va fan, carpe lite jävla diem här nu, Ellen.  Prövande lät jag orden ramla ur mun, prövande smakade jag på orden: "Tack, det är riktigt bra".

De smakade sött. Ovant, men sött.

PS Sötma serveras bäst med en nåt bittert, en chokladbit gifter sig bra med en kopp kaffe. Jag lovar att fortsätta servera båda.

PPS Det här är verkligen inget självhjälpsinlägg, mår du piss ska du ju givetvis svara det. Jag är helt på Danielas linje. Jag vill bara va ärlig med er, i vått och torrt (vänta, är det bra när det eller vått eller torrt? 😮) 

 

24 saker jag tycker är riktigt jobbiga

☠️ Att ha kontakt med myndigheter eller bankärenden

☠️ Att ringa åt människor jag inte känner

☠️ Att prata i telefon överlag

☠️ Tv-program som handlar om sjuka djur

☠️ Folk som pratar för långsamt.

☠️ När laddsladden råkar dras ur när man ligger i sängen och scrollar.

☠️ Att gå ut med soporna.

☠️ Folk som säger ”rekommendera en bok!” utan vidare specifikationer.

☠️ Eller ännu värre ”vem är din favoritförfattare?”. Bitch please, ingen kan väl nämna EN?

☠️ När händerna blir klibbiga av saften när man skär frukt.

☠️ Bestick som rör vid varann. Speciellt gafflar. Värst är folk som draaaar gaffeln mellan tänderna när de äter.

☠️ Att ha jacka på sig när man kör bil.

☠️ Doftljus och rökelser. Får migrän av dem.

☠️ Pernilla Wahlgren.

☠️ Folk som följer en på Instagram men aldrig gillar nåt. Varför?

☠️ Att gå förbi klungor av tonåringar.

☠️ När skrivprogram autoformaterar text, typ skapar listor när man byter rad.

☠️ Att ha strumpbyxor på sig.

☠️ Folk som inte stänger dörren efter sig. Vem har pinn i reve? är topp tre vanligaste sakerna jag mumlar för mig själv på jobbet där jag klampar runt och stänger dörrar för jämnan.

☠️ Att förklara saker, speciellt om jag måste upprepa mig flera gånger.

☠️ Att löneförhandla och begära betalt, speciellt om man inte får några riktlinjer.

☠️ Att duscha. Eller rättare sagt; att ta beslutet att gå i duschen.

☠️ Folk med hål i strumporna. En gång stack jag ett finger i ett hål i Nikkos strumpa och rev jag sönder den, så mycket stör det mig.

☠️ Reggae.

Önskeinlägg: Quarter life crisis

När jag bad om önskerubriker på inlägg eller så fick jag den här kommentaren av "Lina":

Jag befinner mig just nu nere i något slags avgrundsdjupt hål där det känns som att jag saknar mening och riktning i mitt liv, någonslags quarter life crisis antar jag. Jag är inte olycklig, men jag är inte lycklig heller. Har du känt så? Vad gör/gjorde du då?

Oj söta vän, har jag nånsin känt så? Det känns som att allt mellan att jag var 13 och 27 var en enda lång kris. Jag ÄR en livskris. Men jag antar att du vill ha ett lite mer konstruktivt svar så jag ska försöka.

1548091 10151967780969107 1907309211 o

Jag vet att jag ser oförskämt fräsch ut här men det är mest studiobelysning. Jag är 25 och mitt i en livskris här. Foto: Petter Fällström

Det du måste komma ihåg för det första är att det är meningen att man ska krisa, speciellt som ung. Det är meningen att man inte veta in eller ut eller vad man vill. Det görs två miljoner filmer och lika många tv-serier om just de här krisande åren mellan 20 och 30 och det är ingen slump. Många kanske tror att tonåren på nåt sätt skulle vara den värsta tiden men tonåren är piece of cake jämfört med dina twenties. Det kan vara en tröst att se på typ Girls, New Girl, Friends, WHATEVER och känna att man inte är ensam om att fumla. 

Jag är ingen auktoritet på ämnet, jag är tyvärr inte nåt klokt gammalt gumm-träd som i Pocahontas men this I know: du behöver inte en riktning. Av två enkla anledningar:

1. När livet är som bäst så utvecklar det sig inte linjärt, det utvecklar sig som en bläckplump på ett par byxor; ojämnt och åt alla håll. Du ska inte till en viss hållplats där en annan, bättre, klokare version av dig själv tar vid och springer nästa etapp. Så funkar inte livet. Ditt enda jobb är att som bläckplumpen bli större och större och större. Du kommer alltid att va samma lilla fläck som du var i början. Men du kommer bli större, bättre och klokare när du växer.

2. Din rikting kommer att hitta dig. Oavsett vad du gör så kommer livet fortsätta och kalenderbladen trilla av. Under tiden ska du koncentrera dig på att ha roligt, pröva nya saker (det behöver inte va bungyjump i Bortre Indien, det kan vara en ny väg hem från jobbet), lära känna dig själv och väx, väx, väx. Plötsligt en dag kommer du upptäcka att du har en riktning. Livet ba händer och det spelar ingen roll vad du hade för riktning från första början. Så du kan lika gärna inte ha nån. Riktning schmiktning.

En annan grej jag tänker är på det här med att va olycklig versus att va lycklig. Du ska inte va olycklig. Att va olycklig en längre tid kan vara giftigt. Är du olycklig vill jag att du pratar med nån i din närhet om hur det känns. Men måste du vara lycklig? Nä, jag tror inte det.

Lycka är inte ett konstant läge. Lycka är små små bubblor som kommer upp till ytan ibland. Det räcker med dom små bubblorna. Du kan lära dig vilka saker som framkallar mer bubblor än andra, men du behöver inte va lycklig jämt. Så slappna av, det är okej att ha perioder i livet när det inte är så kul. Så länge det bubblar ibland.

Liten disclaimer: jag är så förbannat trött på självhjälp. Jag är så förbannat urled på hela det här hitta dig själv-skiten och mindfulness och jakten på lyckan. Jag tror inte på att "börja med dig själv". Jag lter kanske därför onödigt hård och du kan bra välja att skita i vad jag skriver för what the fuck do I know?! Men i alla fall, jag tror på att glömma dig själv för en stund. Ba skit i dig själv för ett ögonblick och gör nåt annat. Man måste inte analysera varje liten känsloyttring och man behöver inte må bra konstant. Meningen med livet är andra människor. Så enkelt är det. Skönt va, nu behöver du inte fundera mer på det :----)

Men du frågar vad jag gjorde när jag kände så. Så klart slappnade jag inte av, så klart väntade jag inte på att min riktning skulle hitta mig.

Istället så läste jag väldigt mycket böcker, såg en massa skräp på teve, gick igenom gamla dagböcker, pratade med en terapeut, slutade äta vissa saker och började äta andra, tvingade ut mig själv på promenader femton minuter varje kväll, stickade ett par vantar, färgade håret, ändrade om ordningen i bokhyllan, gick på en utställning, bråkade med en kompis, la en ansiktsmask, skrev en novell, prövade ett nytt recept, sökte in till en utbildning, skurade golven, lärde mig ta selfies, slutade dricka sprit, dejtade en som inte var min typ, åkte till Köpenhamn. Jag sökte. Jag växte. Jag spred ut mitt bläck på byxlåret. Jag håller på än. Det är först efteråt man ser vilken form det blir.

Och så en inte så fin dag på det då

Det är så märkligt, varje gång jag skriver nåt här på bloggen så är det som att precis det motsatta händer till näst. Igår hade jag en fin dag, idag - not so much. Rättare sagt, jag har haft en sån helvetes jävla pissdag. Före jag berättar om min dagjävel så vill jag testa min teori. Kära bloggen, idag fick jag inte 10.000 euro!

Nu är det bara att vänta.

Det har inte varit en sån där onixdag där allt går emot mig, men jag är bara så fruktansvärt trött. Alltså ovanligt, sjukligt trött. Jag har varit det ett par veckor plus en del andra grejer jag inte orkar gå in på så imorse var jag och tog blodprov. En sisådär fem-sex rör. Om inte förr blir man ju trött bara av det. Det ä väl ett par deciliter max dom tar, men jag är ganska känslig när det gäller blod och så. Kände hur jag fick tunnelseende av att titta på de där rören i ställningen.

Jag tror inte det är nåt allvarligt, jag ville mest kolla mitt HB eftersom jag brukar kunna ha för lågt men plötsligt tykcte dom vi skulle testa allt. Och why not liksom, det är ju bra att kolla upp. Och sen för att jag är så trött och för att jag har massor nu i mars (poesiläsning! deadlines! tv-inspelning! london-resa! familjebesök! umeå-kryssning! osv osv) och för att allt detta kräver planering så känner jag mig lite lätt kvävd ibland.

Och snälla kära söta ni, jag vill inte ha några kommentarer som typ "har du testat att göra det här/äta det här/sluta med det där". Jag vet det är i välmening men jag vill liksom inte ha tips, jag vill bara ventilera. Det är som när jag brukar säga åt Pär att oftast när jag är förbannad eller ledsen så vill jag bara ha en kram och ett "det suger". Jag vet oftast själv vad som är problemet och hur det måste lösas.

En annan sak som inte har nåt med nåt att göra men jag ändå kan ta upp under "oönskad kontakt": jag kommer aldrig vara intresserad av typ Vemma, Mary Kay, aloe vera, kaffepoddar eller nåt annat sånt. Jättefint att ni tänker på mig men jag kommer alltid svara nej. Nej nej nej.

Vänta lite, hur kom jag in på det här? Bara saker som irriterar mig I guess. Jag minns inte riktigt vad det var för poäng jag skulle komma till så nu skiter jag i det här för idag. Här är i alla fall en av mina topp tio bästa låtar kanske, som jag gick och hörde på i hörlurar på vägen hem idag. Sparkade lite i gruset och suckade djupt.

[embed width=459 height=344 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/K9YIq0oNiSM/hqdefault.jpg?r=3960]http://www.youtube.com/watch?v=K9YIq0oNiSM[/embed]

 

När ångesten kommer

Jag skriver för tillfället på en kortare grej som jag nästan har klar, det har gått så bra hittills men nu är det som att det säger stopp. Jag får inte till det. Istället ser jag på Girls, jag har flera säsonger att ta igen och jag vet redan vissa saker som ska hända, men jag ser det i alla fall. Klarar inte av att koncentrera mig på avsnitt längre än tjugo minuter, klarar inte av att koncentrera mig på annat än teve.

Det är som ett tjockt brus som lägger sig över allt annat och överröstar allt annat. En grå dimma som gör det omöjligt att se andra nyanser än grått. Det kan triggas igång av minsta lilla och håller sällan i sig längre än ett par timmar. Ibland en hel dag. Men den är där, lika verklig som en hunger eller en trötthet.

Jag byter lakan, jag hänger ett par byxor på tork på balkongen. Jag skrubbar diskbänken gång på gång, jag gör mat med massa ingefära i, massa chili i, så att det ska bränna bort det som gnager innifrån. Jag ligger med pannan tätt, tätt mot Pärs rygg så att lite av hans kraft ska stråla in i huvudet på mig. Jag byter alla handdukar i toaletten mot nya.

Det är meningen att det jag skriver ska vara inspirerande på nåt sätt men jag vet inte hur jag ska kunna inspirera när jag vissa dagar har ett hål i magen så stort att det känns som att jag ska ätas upp inifrån. Ibland känns det som att jag har så fullt sjå att hålla ihop mig själv och fungera som en normal människa att jag inte hinner med annat, speciellt inte att fungera som nån slags inspirationskälla. Jag väntar mig hela tiden att nån ska knacka mig på axeln och fråga vad jag riktigt sysslar med. Avslöja hela bluffen.

Jag lyssnar på Hole, på Drake, på Lana Del Ray. Skriver några ord, raderar några andra. Jag vattnar blommorna. Jag ljög när jag sa att jag hade bytit lakan, jag har tvättat de förra, men inte bäddat med nya än. Jag vänder på slantarna, försöker få det att räcka till, även sista veckan i månaden. 

Vet att det bara saknas den där slutklämmen på texten och när den kommer så faller allt annat på plats. Då kanske ångesten lyfter för den här gången. Jag byter lakan, byter handdukar. Äter ingefära, äter chili. Lyssnar på Lana Del Ray. 

 

[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/3-NTv0CdFCk/hqdefault.jpg?r=70040]http://www.youtube.com/watch?v=3-NTv0CdFCk[/embed]