Det Fundersamma

Önskerubrik: Vad jag nojar mest över

Okej, nu börjar jag beta av önskerubrikerna här. Vi börjar med en fråga Susan bad mig svara på - eller två egentligen:

Vad tänker du mest på? Vad är du nojig över?

Jag tror mat är det jag tänker på mest. Vad ska vi äta idag, vad borde handlas hem, hur ska jag göra nå viss rätt Pär-vänlig eller att jag bara läser recept eller ser på matprogram. Dels är mat ett stort intresse, dels är det nåt man måste göra varje dag och som tar tid och dels är det en utmaning med Pärs allergier.

52842270_1444348489035189_4066198620347564032_n.jpg

Dessutom är jag långt ifrån fri från nojor kring mat och tankar på vad man borde - och kanske ännu mer inte borde - äta. Folk tror ofta att feta människor, som jag själv, äter vad som helst när som helst. Det är kanske också bilden jag själv kanske spär på på sätt och vis, för jag vill inte medverka till skammen och ångesten kring mat. För andras skull så klart men mest för min egen. Så mat upptar en stor del av min tankeverksamhet, på gott och ont.

52872603_991100074432140_1264704419396583424_n.jpg

Sen är det ju det här skrivandet då. Det går ju i vågor, jag är inte alltid så in i det som jag är nu, men när jag är så är jag verkligen. Jag antar det är så med de flesta kreativa processer. Förutom att jag tänker rent praktiskt vad som ska hända i texten här näst och hur jag ska lösa nåt särskilt problem eller hur en karaktär ska utvecklas så är det ganska mycket prestationsångest involverat, som jag skrev om igår också.

Jag nojar jättemycket över att jag inte är fin nog eller litterär nog, jag bär ju på ett enormt klasskomplex i de flesta sammanhang, men det är verkligen starkt i det skrivande, eftersom litteratur kan vara så elitistiskt. Samtidigt föraktar jag ju på sätt och vis själv många av de genrer som inte anses som så “fina”; feelgood-romaner, deckare, romance och sånt. Jag försöker vara mer öppensinnad och visst tycker jag det finns bättre och sämre i alla genrer, men ändå. jag vill ändå inte klumpas ihop med nån av dem. Det är inget sympatiskt drag hos mig, men skulle jag bara skriva om mina sympatiska drag i den här bloggen skulle jag inte skriva mycket.

Men jag nojar ju över en hel massa annat; har t ex fruktansvärda katastroftankar ibland. Jag har jättemycket separationsångest och är väldigt rädd för att bli lämnad ensam. Jag nojar också mycket över om vi kommer få barn eller inte - och om inte, kommer jag att ångra mig senare i livet för att vi inte försökte mer? Och om vi får barn - hur fan ska man orka? Sen tänker jag på döden ibland, att folk man känner ska dö, det är ju en insikt som blir starkare med åren. Min egen död är jag inte så rädd för, jag är mest rädd för att det ska göra ont i själva ögonblicket det händer. Men det är en sorg att alla man gillar ska dö nångång. Det här med klimatkrisen gör ju det inte lättare heller. Visst skulle det va skönt att ba vissla och låtsas som att det regnar och säga att klimatångest är onödigt, men bara man inte övermannas, tror jag de flesta existenstiella ångestar kan fungera som drivkraft.

Det är kanske därför jag tänker så mycket på mat också. Mat är ju på sätt och vis motsatsen till döden, äter man rätt håller man sig i liv och med lite tur kanske man lyckas förlänga livet också. Men det är väl en ganska fåfäng önskan, den där lastbilen kan ju komma när som helst och smasha en till pannkaka och ja, då hjälper det nog inte hur många superbär man åt.

Äh, det här blev så otroligt sorgligt. Vi avslutar med något annat jag tänker mycket på just nu. Sopranos. Ser på det nu igen efter ett par veckors paus och det är så sataaans välskrivet. Så sjukt jävla bra.

Så för att sammanfatta det kort; mat, text, döden och Tony Soprano.

Pärspektiv: Dialekter

Hurra, sån respons vi fick på vår lilla vlogg om hur vi pratar med varann. Så roligt att så många är intresserade av språk! Det är ju också ett gemensamt intresse (även om vi har lite olika infallsvinklar på det) för mig och Pär, så här kommer ännu ett litet Pärspektiv med dialekt och språk-tema. Angående att vi borde starta podd eller vlogg - tja varför inte? Vi behöver bara nån som kan och orkar och hinner klippa och producera - helst gratis. Nån frivillig? Tills vidare ger jag här ordet över till Pär och så återgår jag till veckans ganska digra to do-list.

En teckning jag gjorde av Pär för ett par år sen.

En teckning jag gjorde av Pär för ett par år sen.

Språk och hur man använder det väcker starka känslor. Alla användare har sina egna uppfattningar om vad som är rätt, fint, fult eller konstigt utifrån sina respektive, ofta känsloindränkta, utgångspunkter. Även om språket är en vetenskap så är det också något oskiljaktigt förknippat med individuella upplevelser och tolkningar. På det sättet påminner det kanske om alla humanistiska vetenskapsgrenar. Hur som helst tycks många med till exempel mig aldrig få nog av att tänka, känna och säga om språk och hur människor omkring oss handskas med det.

När jag flyttade till Österbotten för tre år sedan innebar det ett ganska kraftigt språkbad, och då tänker jag inte på finska utan på de svenska dialekter som talas här. Som sagt i en vlogg här nyligen så tror jag mig ha haft nytta av det faktum att min morfars och hans kompisars/släktingars modersmål inte på något sätt liknade den svenska jag annars talade och hörde hemma i Blekinge. När morfar hade folk på besök, eller besökte folk, var det dalmål i något slags klassisk bemärkelse som gällde, en språk med egna glosor och böjningar, på det sättet påminnande om hur det fungerar här. Nyckelordet i båda fallen är väl isolering, men där målen i Dalarna i många fall mer eller mindre dött ut med morfars generation lever de vidare här. Vad det beror på vet jag inte, men influenserna, och styrningen, utifrån tycks inte varit lika betydande.

Visst kunde det vara lite svårt att förstå t.ex. Ellens farmor (som äldre har hon bredare dialekt, ja, de tunnas ut även här, men i hennes fall är försvårande omständigheter också att hon byter ämne typ jämt och pratar liksom utan skiljetecken) ibland i början, men det gick snabbt allt bättre och i dag är jag flytande lyssnare av de dialekter som talas häromkring. Finskan, som också talas men inte lika mycket, är det betydligt värre med. För det första är det ett språk som inte liknar något jag hört förr och för det andra hör jag alldeles för lite finska i vardagen för att ha en ärlig chans att på allvar lära mig. Mitt ordförråd är rätt begränsat till sånt som rör olika förbud och allmän information. Eftersom alla skyltar är på båda språken här har jag blivit ganska bra på ord som ”parkering”, ”räddningsväg”, ”centrum”, ”service” och ”riksväg”, men är långt ifrån att kunna be om två frimärken, en andel i ett lottospel och ett paket tändstickor i kiosken.

Det är ett faktum att man inte behöver kunna finska för att bo i Österbotten, men också att man nog behöver kunna finska för att fullt ut bo i Finland. När den kommer emot, så fort man sticker huvudet utanför svenskfinland, känns det tröstlöst och som att jag verkligen borde öva, men förrädiskt nog avtar den känslan ganska snart vid återkomsten till Jeppis med omnejd. Liksom, jag v e t ju att jag skulle leva ett rikare liv om jag åtminstone förstod vad som sades i de allra mest grundläggande situationer på finska, men det är bara så otroligt svårt att lära sig. Jag vet att jag inte är alldeles utan talang för språk, men jag har också gott om lättja vilket förmodligen är den största orsaken till att jag schabblat bort så gott som alla språk utom svenska (och i viss mån engelska) som jag kommit i närmare kontakt med. Finskan lever jag parallellt med här, och många här säger till mig att de inte heller kan finska, men de kommer ändå alltid att vara obeskrivligt mycket bättre än vad jag är. De har ju trots allt hört språket i någon utsträckning sedan de var små och har läst det i skolan, oavsett inställning.

Men jo, jag skulle gärna lära mig, och knepet är väl att delta i finska sammanhang och samtidigt studera. Hur hittar jag bra miljöer för det? Jag har tänkt att enda sättet förmodligen skulle vara att lägga precis allt annat åt sidan i några terminer, ändå tar det emot att tänka tanken då jag klarar mig så bra som jag gör i det dagliga livet här. Ni märker kanske, jag gör det i alla fall, att jag vet vad jag borde göra men att jag räds ansträngningen, att behöva vara totalt okunnig på något man ger sig i kast med. Även om det tillfälligt hänt mig många gånger i jobbet som journalist är det en annan sak när det handlar om något så grundläggande som kommunikation, det är många år sedan jag var på nybörjarnivå i egentligen något annat jag gör i vardagen.

Att ta sig ur komfortzonen innebär personlig utveckling, men är det något som borde uppvärderas i dessa dagar så är det väl just komfortzoner? Jag tror de är minst lika goda rum för utveckling. Miljöer där man känner sig trygg och vet något om vad man gör, liksom. Det avgörande är förmodligen om man lyckas bibehålla en nyfikenhet eller inte. Jag tror att det jag söker är en miljö som kan innehålla både känslomässig komfort och utmaning, gärna i form av inlärning av finska.

Lösa tankar hittills. En tanke som inte är lika lös är den att jag tycker att det känns futtigt att tala om dialekter i Sverige sedan jag blev bekant med hur mycket dialekterna här skiljer sig från standardspråket. Mer rättvisande är att tala om accenter i Sverige. Man hör oftast (med vissa förkunskaper) lätt vilket landskap, eller del av ett landskap, någon kommer ifrån, men väldigt få talar dialekt som här i den meningen att ordförrådet och grammatiken skulle avvika kraftigt. Det hör nog, med vissa undantag, till en förgången tid i Sverige.

Vikten av applåder när man dammsuger

Av nån anledning fick jag impulsen att börja det här blogginlägget och därmed blogg-veckan med raderna Goder afton, goder afton, både herre och fru, men så tänkte jag på vad Linnea skrev om att bloggare idag låter som 90-tals brevväns-annonser och jag har väl sällan känt mig så träffad pga har 100% av gångerna jag börjar ett blogginlägg impulser om att ropa till med riktigt prutthurtigt och ja, vart vill jag komma med det här? Att Linnea för eviga tider FÖRSTÖRT bloggandet för mig? Att instinkten att börja klämkäckt is strong in this one? Jag vet inte, ska vi bara börja?

OBS Linnea har INTE förstört bloggandet för mig och jag tycker jättemycket om henne OBS. Det var ett utfall av humorformen ironi OBS.

Den här veckan känns lite som lugnet före stormen, på lördag drar Runebergsveckan igång och håller på hela nästa vecka. Jag har visserligen en lika full to do-list som de flesta andra veckor, men det känns ändå helt görbart. Som de flesta veckor känns nu för tiden. Jag har faktiskt tänkt på det ganska mycket på senaste tiden, varför känner jag min inte mera stressad?

Så här ser min arbetssituation ut för tillfället: jag jobbar 75% med ordkonsten, sitter i arbetsgruppen för Runebergsveckan, drar Arbis-kurs en kväll i veckan, skriver roman nummer två och frilansar en del genom att skriva kortare texter till olika arbetsgivare och göra författarbesök och uppträdanden. Dessutom försöker jag blogga typ fem inlägg per vecka.

Ganska mycket ändå.

Jag har aldrig känt mig tillräcklig eller duktig, tvärtom har jag varit bombsäker på att jag är ovanligt lat, oansvarig och slarvig människa. Det är till viss del sant och till viss del har det berott på saker som depression och sånt. Men det har ju också ganska långt varit en vanföreställning pga dåligt självförtroende och -känsla. Inte unikt, I know. Men jag säger det för att jag tror att en stor del av min stress har härstammat från det. För ett par år sen, när min arbetssituation såg helt annorlunda ut och jag hade betydligt mindre att göra satt jag i perioder och grät varje dag och hulkade fram åt Pär att det känns som att jag håller på att drunkna och att jag aldrig kommer ikapp, hur jag än försöker.

Nu för tiden tycker jag faktiskt att jag har ett väldigt grund-lugn och att jag dessutom ganska ofta tycker att jag är duktig. Jag kan inte komma ihåg senast jag skulle ha gråtit av stress senast. Jag har ju så klart ångestsvackor ibland, men de är inte drunkningsrelaterade längre. Förutom rent fysiska serotonin-nivåer så har jag har funderat ganska mycket på vad som egentligen förändrats, för i grund och botten är jag fortfarande samma människa. Jag har hittat två grejer!

Först och främst har jag och Pär den senaste tiden börjat ta det som vana att varje kväll eller eftermiddag säga åt varandra “oj, vad duktig du har varit idag” eller till och med själva konstatera “idag har jag nog varit duktig!”. Och samtidigt kanske göra en kort re-cap av vad man åstadkommit under dagen. Ibland är det ju faktiskt inte så mycket, men oftast blir man förvånad över hur många saker som blivit gjort, utan att man tänkt på det. Vissa dagar är ju förutsättningarna såna att man är duktig om man ens tar sig ur sängen.

Jag har också en to do-lista för varje vecka i min kalender som jag fyller på under veckans gång med allt som ska göras, både på jobbet och där hemma. Jag skriver upp ALLT på den, även små obetydliga saker, bara för att få the satisfaction av att stryka över den punkten när det är gjort. Ibland skriver jag upp saker jag redan gjort, bara för att kunna visa mig själv allt som jag gör.

En gång sa en person till mig “det är som att du skulle förvänta dig en applåd varje gång du dammsuger”. Förutom att det inte var speciellt snällt sagt, så förstår jag inte riktigt problemet i det? Tänk vad kul om vi skulle få en applåd varje gång vi gör en syssla. Så mycket trevligare det vore då.

Det gäller att påminna sig själv om allt det man gör, oavsett vad det är. Det har jag blivit mycket bättre på.

Det var grej nummer ett. Grej nummer två är:

För ungefär ett år sen fyllde jag i en lista som Malin hade gjort och svarade så här på en fråga:

Klipp till: idag. Det jag då såg som en utopisk perfekt dag är numera ganska långt vardag för mig. Det är inte enkelt och inte roligt och verkligen inte problemfritt alla gånger - men det är ändå precis så som jag vill ha det.

Jag svarade också så här på en annan fråga:

Skärmavbild 2019-01-25 kl. 13.06.57.png

Klipp till: idag igen.

Jag har äntligen hittat nånting jag inte bara trivs med, men faktiskt är riktigt bra på. Känner fortfarande inte igen mig själv vissa gånger. Det här självförtroendet har liksom sipprat ut i andra områden i livet också. Det är mycket enklare att leva med sånt man inte är så bra på när man väl identifierat vad det är man är bra på.

Mina tips kan väl kokas ner till dessa två punkter:

  1. Hitta det du är bra på - oavsett vad det är så är det i nån mån värdefullt - och gör det så mycket som möjligt.

  2. Kräv applåder när du dammsuger. Och om ingen annan applåderar - gör det själv.

Det här skulle egentligen bli en genomgång av min vecka, men istället blev det nån slags självhjälpsmanual utan några som helst nya grejer att komma med, suck. Nåja, min vecka ser ändå ganska vanlig ut så ni missar inget.

Det finns nåd för nya världar

Jag HADE faktiskt inte tänkt kommentera denna förbannade jävla ”diskussion” som blossat upp igen i mina hoods, för jag tycker verkligen vi är liksom förbi detta stadie redan. Jag tänkte liksom att kärlek, det är väl ingen åsiktsfråga? Sexuella minoriteters existensberättigande är ju ingen åsiktsfråga. Transpersoners existensberättigande är inte heller nån åsiktsfråga. Det är bara självklara faktum, en sak vi alla kan enas om oavsett politisk tillhörighet.

Men nehe.  Jag gick visst händelserna i förväg.

Jag är som bekant inte kristen och inte väldigt bevandrad i Bibeln eller kristendomens texter, men t o m jag vet att det centrala i kristendomen (och de flesta andra religioner) är kärleksbudskapet. Enkelt uttryckt: man ska va snäll och tycka om sina medmänniskor. Låta dom va såna som dom är - inom lagens ramar. Kärlek är faktiskt inte olagligt. Hat är däremot det, ibland. 

Utöver det mest centrala kan man väl hitta bibelord eller stöd i texter för de flesta åsikter man väljer att ha om man söker tillräckligt länge. Gamla testamentet är fullt av märkliga regler. Nya också kanske, jag vet inte. 

Bibeln och psalmboken är förresten fulla av fina ledord och klokheter. Allt vad du vill att människorna ska göra för dig, ska du också göra för dem. Toge jag morgonrodnadens vingar,         gjorde jag mig en boning ytterst i havet. Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal. Osv osv osv.

Man kan inte ta åt sig av alla ledord och regler som står i Bibeln, då blir man nog galen till sist. Man måste välja. Jag tror att ha en tro många gånger är att aktivt välja. Därför kanske vi aldrig riktigt kan enas i vad som är ”rätt” tolkning. Jag förstår att folk har sina egen tro och sin egen relation till Bibeln. Så kanske det måste få va.

Vad jag däremot har svårt att förstå är följande.

Om man har möjligheten att välja kärlek och medmänsklighet - om man kan välja allt det där fina, allt det där mäktiga om kärlek som finns - varför väljer man då fördömande och hat? Exakt vad - konkretisera gärna! - vinner man på det?

Jag älskar ju psalmer, det vet ni ju. En grej man kan välja är den här raden ur en av mina favoriter;

Det finns nåd för nya världar/ mycket större än den här/ nya skapelser och tider/ nåd för allt som blir och är.

Jag kanske gick händelserna i förväg, men som ni just läste: det finns nåd för nya världar, mycket större än det här. 

IMG_4647.GIF

Kan du va?

Jag är - ursäkta självgodheten - jävligt nöjd med mitt liv just nu. Jag har landat i nån slags stil och smak och är ganska trygg i det. Jag struntar mer och mer i vad som är coolt och vad som inte är det. Jag har världens roligaste jobb (i plural), jag har en fin familj med inbördes bra relationer, jag har ett hem jag trivs till 100% i, jag är kär i min man och jag har många, goda vänner.

Men jag umgås knappt med dom.

Jag vet att det är en vanlig problematik (det kanske inte alltid ses som problem, men) att det är svårt att hålla liv i vänskapsrelationerna i “den här åldern”, men det slog mig verkligen här om dagen att jag ytterst sällan - för att inte säga aldrig umgås med mina vänner genom att “bara umgås” - det är hela tiden med ett annat mål. Jag tycker om att sitta och skriva och jobba med kompisar så det gör jag ofta. Jag har bokcirkeln. Jag har också en ganska insomnad filmklubb, Bergmanklubben, om någon minns. Varje gång jag umgås med en kompis these days så är det över nån aktivitet eller projekt; bio, garderobsrensning, syra grönsaker, pubquiz, träna eller vad som helst, åtminstone en middag!

Det kanske är bra, det är väl inget fel med att förena nytta med nöje - men ibland undrar jag varför det aktivitetslösa hängandet fallit bort? Och varför har det gjort det? Minns ni när man var liten eller ung och frågade sin kompis “kan du va?”. Inga andra krav, inga specifikationer - ingenting, bara - kan du va? Vara bredvid mig, vara hos mig, vara med mig. När man börjar tänka på den frågan så blir den både större och mindre. Jag kan inte komma på när senast jag har frågat den frågan av nån, oironiskt.

Kan det vara så att vi (vi i 30-årsåldern, vi mitt i livspusslet) lever så upp i varv att vi inte tycker att kompisumgänge i sig är aktivitet nog att lägga ett par timmar på? Att vi inte har tid eller råd att “bara” hänga? Som att det åtminstone måste ha nån slags mervärde om man ska avvara tid för sånt? Det räcker inte bara att man får se och umgås med mina vänner - man måste också få en kulturupplevelse, lära sig nåt, bränna några kalorier eller åtminstone bli mätt på köpet. Eller är det det att vi inte vågar erbjuda “bara” oss själva? Att vi upplever att vi måste likt en marknadsförsäljare av papper (minns ni dom?) slänga i ett paket tuschpennor och en pennvässare i påsen också? Va med mig så får du den här aktiviteten på köpet liksom.

För lite mer än ett år sen åkte jag och mina barndomsvänner i en annan “klubb” jag har, Måndagsklubben, till Haparanda över dagen. Vi gick så klart på Ikea, åt på Max, inventerade Systemet, handlade svenska chips på Ica - the usual ni vet. Det var så klart trevligt - och i nån mån av nytto liksom. Nån skulle ha hem en byrå och nån annan behövde underlakan.

Men det jag minns som allra bäst från den dagen var resan dit och tillbaka i bilen. Flera timmar av bara hängande. Jag tror inte vi har umgåtts så länge - utan tydlig aktivitet - sen långt före hus, hem, barn, familj och karriär. Det var så roligt! Vi pratade och pratade och pratade, sjöng med i favoritlåtar, skrattade så tårarna rann, satt tysta och bara va.

Jag skulle vilja bara va lite oftare. Inte alltid styra upp middagar och planera aktiviteter, även om det kan vara kul det med. Kanske lösningen ligger i att våga erbjuda inget annat än sitt sällskap och börja använda barndomsfrasen igen - kan du va?

Pärspektiv: Att gå

Ni trodde kanske jag hade glömt bort Pärs egen “kolumn” på min blogg? Givetvis inte. Idag får ni ta del av hans på förfrågan tankar kring att promenera medan jag jobbar vidare på en mellanrapport med deadline imorgon. Håll till godo! (Och nej, Veckans skrivövning har jag inte heller glömt, den kommer återkomma den med!

50272070_2479764525583721_8930871634282151936_n.jpg

Prolog i efterhand: Ellen bad mig skriva något om varför jag går så mycket som jag gör. Det blev det här. Ett slags medvetandeström om att vilja se saker, utveckla vanor och göra vad man kan. Med kroppen alltså.   

När jag växte upp var jag känd för, tror jag, att jag hade många skivor ganska tidigt. Det här var hårdvaluta i en tid före det att både nedladdning och senare streamingtjänster tillhörde verkligheten. Att kunna lyssna på musik var om inte jättedyrt så i alla fall förbundet med en kostnad och en hel del praktiska problem. Det skulle gå att sväva i väg i fråga om för- och nackdelar med det förflutna respektive nuet hur långt och länge som helst, men en fråga jag fick som tonåring var hur det hade gått till att jag hade så mycket skivor. Inkomsterna är ofta små till obefintliga i den åldern, och var det också för mig, men jag kan bara svara att jag lade alla pengar jag kunde på skivor. Mest cd, men ett tag hade jag vinylspelare också vilket inte var helt vanligt sista åren på 90-talet och de första på 00-talet. Vinylskivan hade bara ett årtionde tidigare konkurrerats ut och cd:n var vad som räknades. 

Något jag också borde ha varit känd för var min tidskriftssamling, men det var inte många andra som i samma grad delade min passion för det skrivna om musik, sport och samhälle till exempel. Däremot blev jag känd för att vara den som alltid gick överallt, vart jag än skulle. Uppenbarligen delade jag inte det här med särskilt många andra heller, men det var synligt på ett annat sätt än tidningstravarna i hyllorna i rummet, om vi säger så. 

Jag bodde i barn- och ungdomen i området Påtorp i den svenska småstaden Ronnebys sydöstra utkant. Området hade bebyggts med radhus och egnahemsvillor på 1970-talet. Före det hörde marken till stor del till en bondgård, tror jag. Det här är som sagt i tätortens utkant och läget kan beskrivas så att går man åt ena hållet kommer man till landet med åkrar, skogspartier och allt vad det innebär. Åt andra hållet ökar bebyggelsen och kulminerar i stadens centrum, ungefär tre kilometer bort. 

Allteftersom barndomen övergick i ungdom blev intresset att besöka stan större, det var väl de vanliga skälen i form av upptäckarlust och intrycksjakt som låg bakom. Området där jag bodde hade så klart bilismen som utgångspunkt, och det var också med bil de allra flesta vuxna tog sig till och från sina hem. Vi yngre var tänkta att cykla, men min kropp passar inte för det. Jag har nämnt min CP-skada tidigare. En direkt konsekvens av den är en rätt bedrövlig balans. Jag har inga problem att hållas på fötterna, men klarar inte många prövningar och faller lätt. Till exempel försökte jag lära mig cykla i samma ålder som andra, men jag minns mest hur kroppen spändes till olidlighet, hur ont det gjorde när jag föll till asfaltsmarken och hur detta upprepades gång på gång tills jag gav upp. Jag har inte gjort ett seriöst försök att lära mig cykla på 30 år cirka, och jag lär inte försöka igen. Några gånger har jag fått skjuts senare i livet, men det har varit traumatiskt. Nån gång slutade det i diket och varje gång har jag känt mig fullständigt mörbultad efteråt. Jag tror bara inte det är möjligt, eller rättare sagt vill jag inte tillräckligt mycket. Mer om det senare. 

I vilket fall som helst var gång oftast det enda alternativet om jag ville någonstans, och det kom att passa mig. Tiden till fots gav mig snabbt tid att tänka. Det var, och är fortfarande, som att tankarna tar fart i takt med benen. Jag märkte det snabbt, och belöningen i form av att komma fram visade sig oftast helt tillräcklig. Ofta fungerar det så för mig att antingen är jag bra på något direkt eller så ger jag upp lika snabbt om något verkar omöjligt. Det här med att kämpa sig blodig har sällan fallit mig in. Gång som transportmedel är svårplacerat i fråga om vilken kategori det hör till för mitt psyke. Det kunde kanske lika gärna ha känts som något hopplöst, men jag visste ju att det skulle ge resultat om jag bara jobbade på, gick vidare så att säga. Ganska snabbt blev det ett slags beroende, inte minst när jag relativt sent, runt 2005, började ha med mig en bärbar cd-spelare på mina rundor. Att kombinera rörelse med musik (eller radio) visade sig fungera utmärkt, märkte jag då jag under en praktikperiod bodde hos min faster och inte hade möjlighet att lyssna på musik annat än under promenader på kvällstid. 

Jag har nästan aldrig gått på gym. Som CP-skadad har miljön känts främmande. Den är så präglad av kroppen och dess prestationer att det bara inte går att vara i rummet, i alla fall inte samtidigt som andra. Det blir ungefär som när de andra barnen lärt sig cykla och jag den första tiden, en kort stund, det ska sägas, sprang efter. Man känner sig rätt töntig och nån slags självbevarelse träder in och sätter stopp. Min vardagsmotion är att gå. Jag kan göra det offentligt utan att känna mig fel, dum eller dålig, och det leder till konkreta resultat på det sättet att jag tids nog kommer dit jag vill. Och så är det det här med tänkandet. Ingmar Bergman lär ha sagt att demonerna inte tycker om frisk luft och det ligger nog någonting i det. Jag tänker sällan så klart och intensivt som när jag går och upplever det som att jag ibland måste liksom plocka upp mig själv ur en ström för att registrera allt som händer utanför huvudet. Delvis är det därför (andra delen är ett fullkomligt värdelöst ansiktsminne) som jag inte hälsar på folk jag möter på ett vettigt sätt. Jag hinner helt enkelt inte identifiera dig förrän du passerat. 

Om du vill försöka gå mer i din vardag så har jag inga konkreta tips mer än det jag just sagt. För mig är gången en nödvändighet för att en dag ska kännas (åtminstone tillnärmelsevis) komplett och meningsfull. Jag tror att bilen är något av en bov i det att många kanske inte går tillräckligt (Hur långt det nu sen är, det beror väl på vilken nivå man börjar från). Både här i Österbotten och på många andra ställen (utanför storstäderna i allmänhet) är den norm och förstavalet för den som vill flytta sig och finns alltid med i beräkningarna för var bostäder, arbetsplatser och butiker placeras. Så klart är det bra att kunna ta bilen då man ska ha hem något tungt (eller bara besöka något långt hemifrån, jo, jag vet och uppskattar bilen för dess förtjänster), men ofta tror jag att många slentriantar bilen när man egentligen lika gärna skulle kunna ta fötterna, men det kräver att man tänker efter (tror jag, jag har ingen bil själv, viktig poäng OBS på sätt och vis vet jag inte vad jag pratar om, blablabla…). Så det kan vara ett tips. Överväg att gå. Prova. Utvärdera.

Hejdå och Välkommen 2019!

Nu har ju Peppe gått och härmat mig med en Anna Lolax-header så som kallblodig hämnd tänkte jag härma hennes inne- och utelista för 2019 som idé, mohahaha!

Skämt åsido, ni borde kolla in Peppes nya header för den är jättefin OCH jag har alltid älskat det enkla och skoningslösa i en riktigt bra inne- och utelista så när jag såg att Peppe gjort en ville så klart jag inte vara sämre. Egentligen är det ju gruvligt fånigt med inne- och utelistor, för vad ÄR liksom det ens, men det är ju så kul!

0cec13193a2d95b87425d2df22f81049.jpg

Jag tänkte presentera några grejer jag tröttnat på och presentera några alternativ till det, så får vi väl se hur bra trendanalytiker jag är. Hehe.

————————————————

Hej då: GIRIGHET (SPECIELLT ONLINE)!
Jag är så förbannat trött på folk som inte ger  kredd där kredd ska va, folk som inte länkar, folk som kommenterar bara för att få en länk på din sida osv osv osv. Jag fattar och respekterar businesstänk även online, sån är ju världen idag, men vassa armbågar är oklädsamt var dom än dyker upp. Jag blir också konfunderad över hur många som är så dåliga business-strateger?! Antingen är du ärlig med vad ditt primära mål är; att bygga upp det företag kring din online-närvaro VILKET ÄR HELT FINE  eller så får du bli jävligt mycket bättre på att ljuga. Det finns ingenting genomskinligare än spelad omsorg eller beräknande kommentarer. Och om du primärt tänker på människor som trappsteg på nån slags karriärsstege - gå tillbaka till förskolan och börja behandla dina medmänniskor som medmänniskor. Det ironiska är ju att de bästa “kontakterna” uppstår ur medmänsklighet, inte businesstrategier.

Välkommen: NÄTVERKET (ONLINE & OFFLINE)!
Bokcirklar, syjuntor, brunchklubbar, biosällskap, växtgäris, kvinnoföreningar, matlaget, facebookgrupper - nu våras det för gemenskapen! Det bästa med Facebook är numera inte att kunna stalka din dejt, utan alla dessa grupper man kan gå med i och diskutera sina särintressen. Hitta - eller grunda - din egen nischade grupp och fröjdas åt vänskaperna och kunskaperna som går att finna där. Jag tror också på att umgås i grupp kring något kommer stort, det har ju redan börjat.  Det bästa är om man kan förenas kring nånting vardagligt som ändå ska göras, t ex är jag grymt avundsjuk på Underbara Claras matlag. Men det som också är det bästa är nördgrupper, som vår bokcirkel, t ex. Oj, vad den ger mig mycket. Bandet kommer också göra comeback och att ensam göra musik på kammarn försvinner.

————————————————

Hejdå VOLANGER!

Är så trött på volanger, speciellt på mönstrade klänningar med bara ben och typ vita tygskor till. Diskret gullighet - THANK U NEXT.

693693_1303218127265_full.jpg

Välkommen: STUDIO 54!

70-tal, men helst sett genom ett tidigt 2000-talsfilter, det tror jag mycket på. Det snyggaste jag kan tänka mig just nu är en slinkig paljettöverdel med tunntunna band och urringning ner till naveln, som knappt hänger med när du svänger dina bh-lösa boobs till nån riktigt go discodänga. Jag tror också hårt på My love don’t cost a thing-estetiken med behagliga guldtoner och beige och en touch av nyrik lyx. Eller Kylie i Spinning around-videon!

————————————————

Hej då: LJUSA FLÖDEN!
Varför vill man ha “hotellkänsla” hemma? Hotell suger ju. Dina snittblommor i handblåst grönaktig vas med vit linneduk och träfärgade detaljer var väl lite kul när det började på Instagram för två miljarder år sen och kändes kanske genuint och hållbart då, men nu vi tar varandra i hand och konstaterar att det som skulle vara vilsamt faktiskt skapade mer ha-begär och så överger vi det här stylade hygge-skiten med shakerkök och allt vad det heter och säger…

Skärmavbild 2019-01-04 kl. 13.12.11.png

Välkommen: PETTSON!
Tänk dig Pettsons snickarbod - det är det nya svarta. Det är inte uttänkt och det är inte stilrent. Det är lite solblekt plast, det är lite trä och det är lite DIY, det är färger och det är lite stökigt. Det viktiga är: det har fått växa fram. Grönväxter i avklippta mjölkkartonger, lådor med urdiskade sugrör, lappade förkläden, trasmattor av restväv… Istället för att konsumera hållbarhet så älskar vi sönder det vi har och skiter i om det är vilsamt för ögat eller inte.

————————————————

Hejdå: SJÄLVHJÄLPEN!
Omgiven av idioter som läst Omgiven av idioter var det nån som twittrade och jag kan nästan inte hålla med mer. 2019 dödförklarar vi självhjälpen once and for all och skiter i att “vara den bästa versionen av oss själva”. Vi struntar i oss själva en stund och blickar utåt, mot andra. Och när två blickar möts - det är där det händer.

494211599-612x612.jpg

Välkommen: TALKO!
Gamla, goda talkoarbetet - nu får du din revival. ÄNTLIGEN! Att hjälpa till i en älskad förening (sälja korv, måla golv, stå med sparbössa) gör mer för själen och lär dig mer om livet än hundra hyllmeter självhjälp. Du utvecklas också av att hjälpa en kompis flytta, skotta snö åt tant Greta, 98 eller varför inte engagera dig i en väl vald kandidats kampanj till riksdagen nu i år. Vi fortsätter skandera: “Man ska våga ta betalt för sitt jobb!” men tillägger 2019; “… men det är inget fel med talko!”.

————————————————

Hej då: THAILAND!
Thailand känns otroligt last year.

original.gif

Välkommen: NORGE!
2019s hetaste resmål blir Norge! Kulturboom + snygga fjordar - i år är en tågluff i Norge det hetaste du kan göra! Packa ner Vigdis Hjort i ryggsäcken och Röyksopp i hörlurarna så är du good to go.

————————————————

Hejdå: MEMES!
Eftersom det pågår en evig kamp med att göra memes ännu mer inside, ännu mer avancerade, skruva till allt ännu ett varv kommer jag att ta nästa steg och här deklarera memens död. Ormen har bitit sig själv i svansen nu, men däremot tror jag att det våras för nåt annat, liknande.

49299198_271156516912818_5111526491200421888_n.jpg

Välkommen: REVYN 2.0!
Memes tar steget upp på scenen och den gamla goa byarevyn blir haute couture igen! Kul! Jag tror överlag 2019 kommer vara ett bra år för teatern som konstform, men revyn - det blir det nya.

————————————————

Hej då: PROTEINPULVRET!
Och med det ryker också alla snygga träningskläder, alla stenhårda muskelberg, alla superbär och allt som är hårt, manligt och onödigt för en icke-elitidrottare.

7e847eb8960673ccfd6a1189c128a256.jpg

Välkommen: AEROBICS!
Nu ska färgerna och glädjen in tillbaka i träningen! Jag tror på en comeback för den gamla goda aerobicsen - helst ska den utföras i fuktig skogympasal och med nån gammal sliten reklam-tshirt på överkroppen. Borta är hårdheten och perfektionen - in med funktionalitet och tillgänglighet. Friskis och Svettis är the shit.

————————————————

Hejdå: IRONI!
Ironi har inte varit hett sen Expressen Fredag lades ner, men nu är det iskallt.

Välkommen: DET GENUINA!
På nyår hörde jag termen “new sincere” för första gången, i en diskussion kring om ett par inneskor var ironiska, postironiska eller pospostironiska. Bäraren sa; “nej, det är new sincere”. Det är ju ett väldigt roligt uttryck, för på ett sätt är det ju som en självmotsägelse. Men det är också något jag välkomnar. Vi har inte tid med ironi längre, känslor och sentimentalitet och framför snällhet är det coolaste som finns nu för tiden. Säg hur du känner!

————————————————

Hejdå: STOCKHOLM!
Stockholm har inte varit hett sen Expressen Fredag lades ner, men nu är det iskallt.

49439884_239470940282613_5141511332931043328_n.jpg

Välkommen: JAKOBSTAD!
Först och främst måste vi sluta med det här fåniga att kalla oss “Lilla Stockholm”. Men också; i om de tekniska landvinningarna och att fler och fler jobb kan skötas lite var som helst, kommer fler och fler söka sig utanför de stora städerna och bosätta sig i de små samhällena igen. Jag fattar inte varför man som kulturarbetare (som sällan är direkt högavlönade heller) envisas med att bo i Helsingfors. För det vi betalar i månaden för en fyra på 90 kvadrat får ni inte en etta i Helsingfors för heller. Eller klart jag fattar, det handlar ju om kulturellt och socialt utbud, men om lite, lite fler bara flyttade tillbaka ut i småorterna igen, kunde utbudet bli ganska så bra här med. Jag tror också att 2019 är året Svenskfinland boomar i Sverige. Ingen finlandsvensk kommer behöva dra fram powerpointspresentationen varje gång en svensk frågar, “varför pratar du så bra svenska?”. Det är slut med det nu!!!!! Stockholm kommer kalla sig ”Stora Jakobstad” före 2020.

————————————————

Hejdå AVOCADON!
Den har gjort sitt. 

4e146ee72308ea630934407613f0e190.jpg

Välkommen PALSTERNACKAN!
Lita på mig, palsternackan är årets it-grönsak.

————————————————

Hej då: OMÄNSKLIGA KRAV!
Alla - jag menar ALLA - har skrivit och pratat om det drev-iga debattklimatet det senaste året och jag kan bara hålla med. Man måste få lov att fela, man måste få lov att vara. Jag tror det hänger ihop med den enorma perfektionshets och de krav vi ställer på andra och på oss själva. Vi ska vara snygga och helt utan blemor, våra hem ska vara inredningsmagasinsvärdiga, vi ska alla vara influencers, vi ska ha gulliga och lagom busiga barn, vi ska leva i perfekta relationer eller vara 100% lycklig ensam och om vi nån gång misslyckas så är det bara en del av vår “resa” som vi kan berätta om sen.

Välkommen: JANTE!
Slappna av i tanken på att du inte är nån. Det är okej att allt är lite halvdant och det är okej att nöja sig. Det är okej att tro att man inte är nåt. Gör ditt bästa, men låt ditt bästa vara på en mänsklig nivå. Vi är ett kollektiv och i ett kollektiv har alla olika roller och du behöver inte ensam vara bäst på allt.

————————————————

Hej då: EXCESSIV HUDVÅRD!
Orka ha en hudvårdsrutin, orka hålla reda på alla syror och serum och masker. Jag tror det har peakat nu för beauty-trenden.

Välkommen: SMUTS!
Vi har varit besatta av renlighet och hygien men nu släpper vi på det. Hellre lite skit i hörnen osv. Klimatmässigt har vi inte heller råd att hålla upp den här onödigt nitiska hygienen.

————————————————

Hej då: RESA FÖR ATT VIDGA VYERNA!
Välkommen: LÄSA FÖR ATT VIDGA VYERNA!
Enough said.

————————————————

Det var min ute- och innelista för 2019. Det här är väl kanske mer förhoppningar än spådomar, men ändå. Nåt ligger det säkert i det här. Vad tror ni försvinner och vad blir poppis 2019? Berätta i kommentarsfältet.

2018 - det vuxna året

Jag kunde sammanfatta 2018 på många olika sätt, och det kommer jag säkert göra också. Men när jag började tänka tillbaka på året som gått så är det ett ljud som hörs över det mesta annat. Rasslet av vuxenpoäng. I år är det första gången jag:

  • använde hudvårdsprodukter med anti-age i namnet

  • ställt in autosvar på mejlen när jag gått på ledigt

  • sett fram emot att äta gröt på morgon

  • har köpt en bostad

  • gått och lagt mig tidigare på fredagen än in i veckan

  • mått dåligt av att sova för länge eller äta för mycket godis

  • haft en inkomst över relativa fattigdomsgränsen flera månader än vad jag inte haft det en

  • haft en yrkestitel som inte barn förstår vad är

  • bokat och åkt på chartad busstur på semestern

  • gått till naprapat med min spända nacke…

  • … och hen var yngre än mig!

  • startat företag

  • haft egen julgran

  • tapetserat en vägg själv

  • hållit kortare föredrag på jobbet och känt att jag vet precis vad jag pratar om

  • haft öl i kylskåpet i längre perioder utan att dricka upp det

  • känt av huvudvärk om jag inte druckit morgonkaffe

  • smyg-googlat “uttryck + urban dictionary”

  • yttrat frasen “vi borde köpa reflexvästar”

Och det är bara trevligt att bli äldre. Men jag har inga planer på att bli gammal än.

Jag åt en persimon idag

Jag åt en persimon för första gången idag. Den var rätt god, men bäst var ändå att jag inte verkar vara ett dugg allergisk mot dom. Jag fick googla ”how to eat a persimon” för jag var inte säker på vad som är gängse persimon-ätar-style. Det blev klyftor. 

Det är kanske det häftigaste som hänt idag. Utöver det har jag haft en otroligt lugn första advent. Vi lade upp allt julpynt igår, julgran och allt, och det är väldigt mysigt hemma hos oss nu. Jag önskar jag kunde dela med mig av myset mer, jag har det så bra att jag ibland får dåligt samvete. 

På tal om att släppa in, jag fick en anonym fråga på bloggen igår. Den löd så här: 

FullSizeRender.jpg

Tja, får man fråga? Jag vet inte riktigt. Speciellt inte när man gör det anonymt på en blogg. Kanske vi känner varandra, kanske inte. Jag delar med mig ganska friskt av mina tankar kring det mesta och jag gör det gärna. Jag är glad att nån är intresserad. Jag kräver inte så mycket tillbaka - tycker jag iaf, correct me if I’m wrong.

Idag publicerades en essä jag skrivit på Svenska Yle, den handlar om att ha en tjock kropp och skammen kring det. Jag delade med mig ganska friskt kring mina erfarenheter. Jag fick betalt för det.

I våras kom Astras antologi Denna framtid är vår, där deltog jag med en text, ett brev till en fiktiv framtida dotter. Jag delade med mig om mina tankar om att få eller inte få barn. Jag har nämligen inte så goda förutsättningar för att bli gravid. Jag fick betalt för den texten också.

Allt jag skriver här, det gör jag gratis. Och det är helt okej, givetvis ska man värdesätta det man gör, men man vinner inget på att vara girig heller. Ni som läser har blivit en slags vänskapskrets. Och jag pratar gärna med vänner om svåra eller känsliga ämnen, typ om barnalängtan och sånt. Helt gratis, så klart.

Jag vet inte vem du är, du som kommenterat anonymt. Jag vet inte vad du har gått igenom och vad du behöver höra.

Kanske du behöver höra om någon som gärna vill ha barn, men som kanske inte kommer få det. Kanske du behöver höra om någon som är 31 och älskar sitt liv just nu och har det så bra så att hon ibland får dåligt samvete och inte saknar något? Kanske du behöver höra om någon som vill vara en närvarande och trygg vuxen i många barns liv men också värdesätter sovmorgonar, vinkvällar och sin egen tid väldigt, väldigt mycket? Kanske du behöver höra om nån som ändå känner hugg i hjärtat ibland, inte av sorg men av osäkerhet? Kanske du bara vill höra om nån som skulle välkomna ett barn, men som också känner sig helt tillräcklig och hel utan det.

Jag kunde berätta alla de historierna för dig. 

Men för att svara på din fråga - ja, man får fråga. Men det kostar. Antagligen kan jag mejla dig prisuppgifter baserat på arvoden jag fått tidigare. Eller så frågar du som en vän.

Och jag brukar veta namnet på mina vänner. 

Ritualer

Pär ska redan tidigt säga ”vet du vad vi ska göra idag” och han ska helst dra ut på ”idaaaag” som man gör när man ska berätta något roligt. Och jag ska redan då sucka och säga nej, fast jag vet precis vad han ska säga härnäst, för han tvättade igår och Ikea-kassarna har stått framme nån dag redan.

”Vi skaaa... vika lakan!” ska han säga med överdriven entusiasm och jag ska låtsas bli akut trött eller sjuk eller upptagen. Kanske skylla på att min läkare sagt att jag måste undvika textila hushållsarbeten. Och jag ska förhandla till mig lite mer tid; ”får jag äta frukost/blogga/lacka naglarna först” och Pär ska säga jaja och jag ska dra ut på det och i nåt skede ska jag ändå sitta sysslolös och då ska han säga ”nu gör vi det!”. Och jag ska sucka och stöna som en tonåring och med stor dramatik dra mig upp och ställa mig i vardagsrummet där vi alltid ska stå.

Vi ska lyssna på musik - kanske Richard Eklund om det är han som är aktuell just då. Och vi ska sjunga med och byta ut ord mot ”katt”  eller nån av våra katters namn, så att det kanske blir ”Viola låg just bakom kniuten och hon bryr se szchit”. För Viola och Sylvi ska vara precis lika intresserade som vanligt av lakanen som bres ut i luften och spänns och viks ihop och vilja hoppa upp i lakanet.

Vi ska vika örngotten ett och ett och jag ska med en bestämd klapp lägga dem alla i samma hög och kanske vika om dom som Pär vikt fel, för kontrollbehovet tolererar inga avvikelser i vikteknik. 

Vi ska tävla om vem ska kan dra hårdast och Pär ska säga ”står du och sover, Strömberg?” och ”jag tycker det är så tråkigt när vissa inte anstränger sig” och jag ska göra fisljud med munnen för att störa hans ansträngning och så ska jag ropa ”men dra då!” och till slut ska nån av oss börja skratta. Och vi ska mötas i mitten med våra respektive lakanshörn och jag ska vika ihop det och stuva in det i vårt alldeles för fulla linneskåp och jag ska lova mig själv att ordna upp där nån dag. Och sen ska jag stänga dörren och glömma bort det och så ska jag och Pär ta några danssteg till de sista tonerna av Finland.

Och så ska det alltid vara. Åtminstone nån gång i månaden ska allt det här hända, precis som en helig ritual vi båda två vet vi deltar i. Det ser kanske ut som ingenting för nån utanför, men det är allt för den som är inuti det. Det är i de här små ritualerna ett förhållande finns. Alla insideskämt, alla hemligheter, alla underförstådda meningar. Det är i dom här ritualerna vi finns.