Det Politiska

Fem grejer jag tycker om med Finland

Det finns så mycket jag skäms över med mitt land och en del av det bubblar upp nu kring självständighetsdagen. Vi är det mest rasistiska landet i EU, till exempel. Vi har en starkt patriarkal våldskultur och tätt sammanslingrad med den en relation till alkohol som i bästa fall är ifrågasättbar. Folk demonstrerar med actual hakkors på våra gator på självständighetsdagen. Det gör mig nästan uppgiven.

Men så påminns jag mig om att för varje nazist som demonstrerar finns det tio motdemonstranter och det gör mig ändå lugn. Och så tänker jag att det finns en massa saker jag uppskattar storligen med Finland ändå. Och för sakens skulle tänkte jag lista dem idag, dagen efter all uppståndelse. Dels för att jag kom på det först nu och dels för att nån hejd med nationalismen får det ändå vara.

1. Välfärden

Eller, det lilla som finns kvar av den efter den här regeringens tid. Det bästa med Finland i mitt tycke - och det vi borde vara stoltast över är inte nödvändigtvis kriget, utan det som hände efteråt. Det skattefinansierade välfärdssystemet vi (dom, jag har inte personligen så mycket med bygget att göra) byggde upp efter kriget är fantastiskt och så fint att jag ärligt talat blir lite gråtmild när jag tänker på det. Lika möjligheter åt alla, lika rättigheter för alla. Skola, vård, omsorg. Oavsett var på samhällsstegen vi föds ska vi kunna leva ett lika drägligt liv som nån annan. Jag förstår inte hur man inte kan tycka det är det enda rätta. Hur man kan tycka det är ett problem att “man inte kan bli rik i Finland”? Innanför pärleporten får du ändå inte ta dina aktiebrev och guldringar, så varför samla på hög? Jag hoppas, hoppas, hoppas vi skulle sluta ta välfärden för givet och fatta att vi måste jobba lite för att behålla den. Och att vi även inser att den ska innefatta alla - oavsett ras, ursprung och religion.

2. Maten

Jag gillar rotfrukter,  jag gillar rågbröd, jag gillar blåbär, jag gillar salmiak. Och som världens sämsta vegetarian kan jag ju erkänna: jag gillar korv. Jag gillar också mat från många andra kulturer, men jag tycker faktiskt finsk mat har oförtjänt dåligt rykte. Jag tycker också om att det finns en ganska okonstlad sundhet i det.

IMG_2423.JPG

3. Vemodet

Av allt det finska gillar jag vemodet nästan bäst, det genomsyrar så mycket. Musiken, naturen, kulturen och folksjälen. Det är kargt och fåordigt men sällan hårt. Kanske är det de korta och sinsemellan så olika årstiderna som liksom gör oss medvetna om att allt är så förgängligt. En sommarkväll i juni när storspoven sjunger är vackert så det skär i hjärtat, men man glömmer aldrig att det snart är förbi.

4. Naturen

Klipporna, tallarna, björkarna, sjöarna, skogarna, snön, mörkret och midnattsljuset. Jag behöver ingen övertalning - jag köper allt.

5. Var å ejn me sett

Det kanske är mer lokalt förankrat än nationellt, men jag gillar att det finns en viss pretentionslöshet här. Crocs och strumpor - fullgod fotklädsel i de flesta sammanhang. Ärtsoppa på burk - en älskad delikatess. Ett punkband med Eurovisions kortaste och argaste låt nånsin - ett givet bidrag. En öl i parken - en regelrätt fest. Kalsarikännit - vårt bidrag till de nordiska exportuttrycken. Det behöver inte vara så hippt och snyggt och fint alla gånger här - och jag älskar det.

Bubblare: språket, designen, karaoke, finska kvinnors orädda inställningen till färg, bastu och Kaurismäki.

50 nyanser av svart

Jag hade inte tänkt kommentera det här, men jag känner att jag inte riktigt kan hålla mig. Black friday hörni. Jag vet inte vad jag är mer trött på att läsa - reklam OM black friday eller folks åsikter om hur skit black friday är. Det är märkligt hur höga hästar folk sätter sig på plötsligt, folk som annars sällan har kritiserat konsumtion eller kapitalism. Det märkliga är också att när jag försöker tänka efter, så tror jag att jag hörde talas om black friday för första gången för typ ett, kanske två år sen? Och jag undrar om inte alla dessa negativa skriverier har hjälpt Black friday mer än det stjälpt. Så jag hade inte tänkt skriva nåt, men here I am baby. Signed, sealed och och bloggsugen.

46795175_350129885762092_2889318293515010048_n.jpg

Först och främst:
jag tycker också det är hemskt med konsumtionshets. Jag förstår också att vi inte kan fortsätta som vi håller på. Jag vill också stiga på bromsen. Det här är inte ett “handla-vad-du-vill”-inlägg. Snälla se inte det här inlägget som ett OK för att shoppa ännu en slinkig partytopp efter jobbet. (det är väl ingen som köper just partytoppar längre, men ni vet).

Jag tycker inte alls vi ska handla så mycket och så ogenomtänkt vi gör. Kan man avstå från att handla på black friday - by all means, gör det. Men sitter du själv med en ganska bekväm månadslön och inget saknar - håll käft om nån utan bekväma månadslönen och dina privilegier utnyttjar en dag av litelite respit som kanske är nödvändig för nån för att få det att gå ihop. Du är inte bättre bara för att du har råd att strunta i Black Friday.

Du kanske upplever ett företag som skickar ut reklam om att dom minsann inte deltar i black friday som “snälla”. Det är dom inte, det är bullshit. Att vitt och brett berätta om att man inte har Black Friday-reor i sitt företag är en lika smart - om inte smartare - PR-strategi som monsterreor. De vill ändå att du ska köpa deras tjänster eller grejer. Det är bara olika paketering.

Man kan och man ska kritisera hur vi konsumerar och vad vi blir lurade att vi behöver eller vill ha. Men det är ju inte som att hela västvärldens konsumtion infaller på black friday. Det pågår hela tiden. Varken miljön eller mänskligheten vinner något på om du inte köper den där grejen du tänkt köpa ändå en dag senare. Om vi vill vara drastiska så kan vi säga att varje dag är lika svart som black friday för miljön.

Jag ser det som en trestegsraket.

  1. Först ser vi till att öka klassklyftorna och skapa ett så ojämlikt samhälle som möjligt. Vi hittar på olika symboler för de olika klasserna. De högre klassernas symboler är finare och vi ser till att arbetarklassen vet om det.

  2. Sen lurar vi i folk att det är bara på deras eget ansvar att konsumera sig ur (?? what hur funkar ens det?) och själv fighta sig ur det samhällskikt dom är födda ur. Vi säger “kolla här, här är en påhittad symbol som du kan köpa och på så sätt känna dig lite högre klassig”. Vi lockar med olika reor och events kring de här symbolerna.

  3. Sen skambelägger vi dom när dom försöker köpa sig symbolerna på nån dag när dom kanske är litelite billigare och skrämmer dom förhoppningsvis tillbaka till sina platser utan att de köper nåt alls och på så sätt behöver vi aldrig vara rädda för systemkollaps och klass-samhället hålls intakt. Hurra!

Så länge kapitalism finns, kommer svarta fredagar finnas, även om det inte heter just black friday. Det är lite som dom säger i Jurassic Park; life always finds a way. Capitalism always finds a way. Men precis som alla andra skräcködlor kan vi säkert överlista kapitalismen också, men du gör det inte genom att berätta hur “äckligt” du tycker det är med Black Friday. Vet du vad det är du äcklas av egentligen? Klass-samhället och dess symptom.

Det är jättefint om du inte handlar idag. Eller andra dagar. Super! Grattis! Jag menar det. Men ett steg i att avskaffa Black Friday - eller klass-samhället då - kunde vara att till exempel att låt fattigt folk leva och skit i tredje steget i raketen och istället rösta vänster i nästa val. Till exempel.

För det är väl inte så att det bara handlar om att positionera sig “rätt” för dig.
Eller?

Världens bästa self-care tips!

Ett trendigt ord jag snappat upp den senaste tiden är: self-care. Att ta hand om sig själv. Det pratas om ansiktsmasker och egentid och badbomber och yogapass och antiinflammatorisk kost. Allt detta rätt och riktigt, man bestämmer ju själv vad self-care är för en själv och vad man mår bra av. 

Jag är ganska svag när det gäller att prioritera mitt eget välmående; träning är till exempel det första som ryker på foten när jag har det stressigt. Det är så lätt att flytta på timmen man egentligen skulle simma till förmån för en timme jobb extra. 

Men det är ju just när man har det som stressigast som self-care:n är som viktigast. En sak som jag verkligen försöker att inte kompromissa med (längre) när det kommer till self-care: att ha ett så jämställt förhållande som möjligt.

Som ena parten i ett heterosexuellt förhållande är jag bound att uppleva nån slags skevhet i fördelningen av sysslor och ansvar, det går knappt att komma ifrån, men det betyder inte att man ska sträva efter nåt annat än just det: total jämställdhet.

De här senaste veckorna har varit gah-ha-halna. Jag jobbar jättemycket, det har varit och är bokmässa och bokkalas stup i kvarten och utöver det har jag ett par skrivprojekt som pressar på och en del förfrågningar att ta ställning till. Plus ett aktuellt lägenhetsköp och en del annat. Vad gör jag då för att ta hand om mig själv?

Jo, jag gör mindre.

Till vardags-vardags - när det är lite lugnare än vad det är just nu -  har jag och Pär en ganska tydlig och välfungerande uppdelning av det hushålleliga. Pär byter kattsand, tar ut soporna, skurar toan och tvättar kläder. Plus att han är den som springer de flesta ärenden; hämtar ut från posten, köper en mjölkliter till och pantar burkar när det behövs. Jag dammsuger, lagar mat, storhandlar och står för det jag brukar tänka på som ”pynt och plock”. De här små, men ack så viktiga grejerna: torkar en yta här, vattnar en krukväxt där och kommer ihåg födelsedagar där emellan. Vet inte om det är 100% jämställt och uppdelat, men tror vi båda två är ganska nöjda med upplägget. 

De här senaste veckorna har jag lyft väldigt få och väldigt svaga fingrar här hemma. Det stör mig så klart, för duktig flicka-delen i hjärnan på mig är välutvecklad. Men när det börjar gnaga så försöker jag tänka: apapapap, nu utöver jag self-care här!

Jag gör vad jag kan och så lämpar jag över det som går på Pär. Han dammsuger köket som hastigast och går och hämtar hämtetofu när jag inte hinner/orkar laga mat. Och resten kan man skita i.

Nu är det ju inte meningen att Pär ska göra allt forever, det kommer nog en tid när jag får dra ett tyngre lass istället. Men, jag tror en viktig del av att leva så nära 50-50 uppdelning man kommer är att våga va bekväm med en 20-80 uppdelning i perioder också, i alla fall som kvinna i ett heteroförhållande.

Total jämställdhet är nämligen inte bara att på en tandemcykel trampa precis lika hårt hela tiden. Det är också att våga lita på att den ena trampar vidare och lite hårdare på tandemcykeln när man själv inte orkar. Att veta att cykeljäveln inte stannar för att man vilar benen en stund.

Det låter kanske som en självklarhet, men för mig har det långt ifrån alltid varit det. Tror det finns få män som skulle ens fundera över att man försummar sin del i förhållandet och hushållet i stressiga tider, men desto fler kvinnor som konstant har dåligt samvete. Och som stretar på, även när man egentligen inte hinner eller orkar.

Men idag är det faktiskt min viktigaste self-carerutin och tips: treat yourself till lite jämställdhet. Det är mer välgörande än vilken antiinflammatorisk smoothie som helst.

#dammenbrister

Håll i dig nu för nu händer det.

IMG_8423.JPG

Det är som en jordbävning. 9,2 på richterskalan kanske, ”sällsynt stor” står det på Wikipedia om så stora jordbävningar. Det här är sällsynt stort, det här händer inte varje dag, inte ens varje generation. Så istället för att börja prata om överdrifter och lättkränkthet; ta ett steg tillbaka, andas in en gång och känn lungorna fyllas med nytt, fräscht syre. Njut av det syret, njut att få va med. Känn tacksamhet att du lever idag och att du har fått möjlighet att va med och kollektivt ömsa skinn. Nu blir vi bättre och det kommer bli bättre för alla. 

IMG_8423.JPG

Du kanske blir rädd när jorden under dig börjar skaka och det är förståeligt. Man blir rädd när det skakar. Nu kommer det krävas en del av dig. Och av mig. 

Vad vi nu har gjort är känt igen en struktur och pekat ut den. Noterat med rödpenna på kartan att det här, DET HÄR, är fel. Följ den linjen med fingret och se hur linjen för dig till  våra fäder. Våra bröder. Våra söner, våra mor- och farfäder, våra vänner, kollegor och partners. Rödfärgen blöder igenom och färgar av sig på alla. På dig. Och mig.

Det är lätt att peka på var rödfärgen lyser starkast. Det är lätt att fördöma överfallsvåldtäkter mitt i natten i en mörk park. Det är lätt att hata de grövsta förbrytarna. De flesta av oss hör nämligen inte dit.

Där det blir svårt är i gråzonerna, där rödpennan bara en svag rosa skiftning. För det är där strukturen, den förhatliga jävla strukturen, är som starkast. Det är de dagliga små förbrytelserna och övertrampen och maktmissbruken som till sist tillåter att de grövsta förbrytelserna sker. Det är allt som sker där som håller upp hela skiten. Det är där de flesta av oss står.

Eller stod, tills idag. 

IMG_8423.JPG

För jag är färdig nu. Aldrig mer ska jag skämmas. Aldrig mer ska jag tveka att berätta. Aldrig mer ska jag sätta den goda stämningen framför en medsysters välmående. Aldrig mer ska jag ursäkta svineri. Aldrig mer ska jag blunda för att ”han är ju en bra typ”. Aldrig mer ska jag tänka ”man vet ju hur hon är”. Aldrig mer ska jag behandla nån annorlunda pga vilket kön de tillhör. Aldrig jävla mer ska nån ostraffat röra eller kommentera mig eller mina medsystrar oinbjudet. Aldrig mer.

Under marken som rämnar under oss finns en ny grund att stå på. Vi kan vinna allt, bara vi vågar förlora lite först. 

Gå in på ➡️ astra.fi/dammenbrister ⬅️ och läs vittnesmål efter vittnesmål. Ta det till dig och begrunda.

Är du kristen?

Varför/varför inte?

Jag har länge tänkt skriva om ämnet, så det passade ju bra att det kom in en fråga om det. Jag förstår också att det här är en intressant och kanske viktig fråga att ställa häromkring, där ens tro eller icke-tro spelar in på det mesta.

ECBB8A40 D229 4260 A246 7460D84902D4

Nej, jag är inte kristen. Men ja, jag är.

Jag är döpt och konfirmerad och är uppvuxen i en kristen miljö - inte ett kristet hem, men en skola där religion var en stor grej. Som så många andra häromkring är min släkt en frikyrklig cocktail med baptister från ena hållet och mormoner från andra. Före jag började gymnasiet kände jag ingen som läste livsåskådning istället för religion, jag kände knappt nån som inte konfirmerades. Idag hör jag inte till kyrkan längre, jag skrev ut mig när jag var runt 20.

Jag är också kulturellt kristen eller vad man ska säga, jag känner mig hemma i böner, budord och psalmer. Dessutom är jag förtjust i bibliskt språk och om man nånsin varit hemma hos oss vet man att jag är förtjust i ikoner och bibliska motiv. Har en två tre fyra TUSEN olika små loppisfyndade Jesus-tavlor och Maria-symboler. Jag tycker om det högtidliga och sakrala och inget rör mig till tårar som En vänliggrönskas rika dräkt. Jag tycker dessutom att det finns en tröst och trygghet i kyrkliga ceremonier, julotta och begravningar t ex.

Men hur jag än försöker kan jag inte kalla mig troende. Jag skulle inte heller kalla mig stenhård ateist, men jag kan inte - och jag har försökt - sätta tilltro till något så uppenbart designat för att lindra alla våra frågor. Det finns inte i mig. Kanske kommer det med åldern, kanske mjuknar jag nån gång. När fan blir gammal och så vidare.

Men jag vill verkligen inte throw shade på folk som tror. Det är så lätt att folk uppfattar det som så om man säger nej, jag tror inte. Häromkring vill folk gärna ha ner en i endera diket. Du är för eller emot och jag har inte lust att vara varkendera. Jag menar inte att det skulle vara ett ”enkelt” livsval att ty sig till Gud, jag kan bara inte finna det inom mig att göra det. Jag är så trött på att många av mina annars öppensinnade och välkomnande bekanta plötsligt blir så aviga när man pratar om kristet folk. Ska man va öppen och tro på det goda i människan så innefattar det väl allt folk, även de gudstrogna grannarna. Eller?

Jag har inte alltid tänkt på det här sättet, länge länge såg jag svartvitt på allt som har med religion att göra. Så blir det kanske när man växer upp i en miljö där tillhörighet till endera sidan är viktigt och fördomar gentemot den andra sidan frodas på båda hållen. Jag hade kanske hellre haft en mer odramatisk inställning till det hela, men man får ju jobba med det man blivit given.

Det brukar oftast tas upp allt det dåliga med religion och kyrkor när man debatterar religion och jag tycker också det fortfarande finns allt för mycket instängt och unket inom vissa församlingar. Jag tycker inte det är okej med t ex den homofobi som florerar på många håll. Det finns många skitstövlar som använder Gud som ett argument för sin skitstövel-agenda. Men jag känner också alldeles för många vidsynta, öppenhjärtiga och helt enkelt snälla kristna människor för att kunna säga att det är religionen som är problemet. Inte heller kan jag blunda för det fantastiska flyktingarbete som många församlingar här i nejden gör. Jag vill helt enkelt inte dra nån grupp över en kam. Och som Sana skulle säga:

B0A67599 CF0E 4DCB 92DC 07661491893E

screenshot från skam

När kristendom - eller vilken religion som helst - är som bäst har den många paralleller till den rörelse jag sällar mig till - socialismen.

En tanke om att kollektivet och inte individen är det viktiga och att man hjälper de svagare i samhället.

Man är snäll och behandlar alla oavsett status med samma slags respekt.

Eller som man också kan säga: allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

#metoo

Jag är kanske 10 och vi är på vattenlekparken, jag och min bästis och våra mammor och syskon. Min kropp har just börjat värka och ändras under den gula Adidas-simdräkten. En äldre man simmar runt oss och dyker upprepade gånger ner runt oss och kommer upp flinande. Vi går upp ur bassängen och pratar lite om det och mamma frågar om han gjorde nåt. Hon låter arg och jag svarar nej, för vad gjorde han egentligen?

Jag är 12 och en klasskompis uppmanar en etta att springa fram och ta mig på röven. Hela dagen retar och skrattar sen klassens pojkar åt mig tills jag bryter ihop och börjar gråta. Tack och lov tog lärarna den gången det på allvar och gjorde allt för att jag skulle känna mig trygg. Ändå skämdes jag.

Jag är 13 och i chattrum runt om på nätet blir män inte besvikna när jag berättar min riktiga ålder. Istället frågar de vilken storlek på BHn jag har.

Jag är 14 och på fest och en kompis pojkvän söker upp mig gång på gång för att krama mig och röra mig. Senare kallar han mig äcklig.

Jag vet int hur gammal jag är men det går rykten om en lärare på en skola och det verkar vara allmänt känt att han gärna umgås med sina kvinnliga elever om kvällarna. Ingen verkar veta vad som exakt försiggår men ingen ifrågasätter honom. Han är en bra lärare.

Jag är 17 och på en hemmafest ställer sig en kompis bakom mig och kramar om mig bakifrån och säger hur mycket han tycker om mig. Hans armar hålls kvar omkring mig och jag tycker det är mysigt ända tills jag känner hans fingrar runt mitt bröst. Jag säger inget.

Jag är kanske 20 och är jättefull och jätteledsen på en efterfest. Min kompis tröttnar och går hem och nästa dag vaknar jag i nåns säng och minns inget av vad som hänt. Min kompis tycker det är en ”rolig historia”, ungefär som vilken fyllehistoria som helst, och berättar att jag varit ”jätteflirtig” men jag mår konstant illa flera veckor efteråt och i flera år när jag tänker på det.

Jag är 20 igen och är på sitz och mitt i en konversation - jag tror vi pratade om båtar - sticker killen jag pratat med ner ett finger i min urringning. Jag blir så chockad att jag inte säger nåt.

Jag är 21 och på väg hem från en efterfest. På samma gata där vi bor står en man och runkar mot mig. Han står kvar och jag springer in och låser dörren.

Jag är 21 och ute på promenad med en kompis. En medelålders man i en kombi kör förbi oss tre gånger och visar med händerna och tungan vad han vill göra med oss.

Jag är fortfarande 21 och på en annan efterfest hemma hos mig vill min kompis sova över, det är kallt och han är full och har lång väg hem. Vi ska sova i samma säng men hans händer söker sig gång på gång ner i mina byxor och när jag med ett skratt lyft undan dem tillräckligt många gånger blir han sur och stiger upp och går hem.

Jag är 22 och jobbar på restaurang och bar och kommentarer och tvetydiga beröringar är vardag. Sinsemellan himlar vi i personalen med ögonen åt de fulla äckelgubbarna, men det är aldrig prat om porta nån.

Jag är 22 och har ett förhållande med en man som aldrig låter mig känna mig trygg. Han tvingar mig till saker jag inte är bekväm med, men jag vill inte säga nej. Han säger ofta hur snäll han är mot mig och han är ju det också och jag litar på honom, så jag tänker att det ska va så här. Jag ljuger åt mina vänner när de frågar om honom och berättar

Jag är 23 och bor i Tyskland och jag blir i hemlighet lite avundsjuk på min svenska kompis som får busvisslingar efter sig, fast hon säger att det ofta känns jobbigt.

Jag är 24 och en läkare smackar med läpparna och berömmer mina stora bröst. När vi skakar hand när jag går håller han fast min hand en sekund för länge.

Jag är 25 och min kompis ex skriver ett meddelande åt mig på Facebook och berättar att han blir så kåt av att se på mina bilder.

Jag är 25 och ber erbjuden 50€ för en avsugning av en man jag aldrig sett förr på krogen.

Jag är 26 och jag och en kompis pratar om en gemensam bekant. Min kompis berättar att hon har anklagat en kille för våldtäkt. Men alla vet ju hur hon är, säger min kompis och jag säger inte emot.

Jag är 27 och ute på krogen. Jag känner ett slag på röven när jag får förbi ett sällskap. När jag vänder mig om står två killar och flinar. Nästa vecka serverar jag en av dem lunch, utan ett ord.

Jag är 28 och får min första oönskade dickpic. Av en man jag inte vet vem är. Flera ska följa.

Jag är 30 och gift och upplever en helt ny respekt sen jag blev med vigselring. Jag är en annan mans nu. Jag blir arg, men det värsta är att mest bara blir lättad.

Jag är 30 och sitter och skriver det här och det jag är mest rädd för att nån ska känna igen sig för mycket.

Jag är 30 och strax efter att jag skrivit klart läser jag en kompis status på Facebook. Hon skriver nästan precis samma historia som jag. Jag pratar med henne och säger att jag inte härmat henne. Sen inser jag det fruktansvärda i att vi, helt oberoende av varann, kan berätta nästa exakt samma historia om mäns händer och blickar på våra kroppar.

Feminism hjärta humor lika med sant

Hej peeps, hoppas ni som jag lyckas njuta av att solen lyser idag. Väderprat är kanske bäst kept away från sociala medier, men det är ju svårt att inte känna sig liiite mer levande när himlen är blå som en Thomas Ledin-låt och man kan ha på sig vårjacka utan att dö.

Den här veckan instagrammar jag på Finlandsvenska feministers instakonto -> @fi.sv.fem 

Jag har inte lyckats posta nåt särdeles genomtänkt eller revolutionerande där (ÄNNU!!!) men i likhet med cirka alla internetanvändare tycker jag ju om att säga vad jag tycker. Eftersom jag har 100% rätt i de flesta frågor. I alla fall, härom dagen postade jag detta:

------------------------------------------------------------------------------------------------

18339286 10154748623119107 1952652901 o

Här sitter jag och himlar med ögonen. Vad himlar jag åt nu då? Jo, åt alla som använder feminismen som ett "kolla-va-snäll-jag-är-kort". Newsflash: man kan fortfarande va ett rövhål och ändå feminist. Att va feminist kräver ingen extra känslo-gen som automatiskt gör dig till en bättre människa. Därför har jag svårt för det här "det finns en särskild plats i helvete för kvinnor som inte hjälper kvinnor". I'm all 4 systraskap men jag känner nödvändigtvis inget systraskap med "systrar" som inte i övrigt delar mina åsikter. Jag vill inte hjälpa nyliberala feminister trots att de är kvinnor och jag kanske hamnar i helvetet för det då, SORI NU BA. För att inte prata om företag som profiterar på feminismen eller dudes som raggar genom att berätta hur feministiska de är. Jag ba ???/@din.bff.ellen

--------------------------------------------------------------------------------------

Det här är verkligen en av mina starkare övertygelser på senare år. Jag behöver inte hjälpa mina medsystrat och -syskon om de inte håller på med bra skit bara för att FEMINISMEN LIKSOM. Jag står gärna enad med likasinnade, men det behövs mer än ett "girl power"-skri för att jag ska känna släktskap.

Men. När fellow feminister håller på med bra skit så tycker jag man ska stöda, uppmuntra och hjälpa om man kan. Det här är verkligen en åsnebrygga if there ever was one men; ni har väl inte missat att Familjen kaos kommer till Wasa Teater nästa vecka? Jungas Linntsu har skrivit om det t ex HÄR.

Det här är för övrigt inte ett sponsrat inlägg, jag vill bara lyfta nåt jag tror ni inte vill missa. Jag har skrivit om systrarna Kronlöf ett par gånger förr och tipsat om deras humorserie Full Patte som gick på SVT ett flertal gånger och nu vill jag också tipsa om deras föreställning Familjen Kaos (det är dom plus Thom Gisslén) som alltså visas (sätts upp? vet ej korrekt verb här) på Wasa Teater nästa vecka, fredag 12:e och lördag 13:e. Jag och Pär köpte biljetter till föreställningen på fredag för ett par dagar sen och jag ser så fram emot det!!! Full Patte finns kanske på Öppet Arkiv ännu på SVT play, men det har man ju inte tillgång till här på sidan men på Youtube finns några klipp man kan kolla än. Som typ det här:

[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/Xj0Dbpe9G_w/hqdefault.jpg?r=37308]http://www.youtube.com/watch?v=Xj0Dbpe9G_w[/embed]

Jag och Pär ska alltså gå på fredag. Är det nån annan som är på väg då? Om ni inte köpt biljetter redan, kan ni inte göra det? HÄR kan ni läsa mer om föreställningen. Tror det kommer bli så jävla bra. Eftersom vi är så jävla goda medborgare ska vi åka kollektivt till Vasa (aka vi har inte bil så det blir buss :---)) och har därför ett par timmar både före och efter föreställningen att slå ihjäl. Vill nån träffas på en öl/kaffe/? Vi kan prata feminism och humor eller bara typ... visa våra favoritklipp på gulliga djur Youtube. Hör av er! Jag är så pepp på det här!

På tal om humor som feministiskt vapen så är det nåt jag eventuellt tänkte posta nåt om på fi.sv.fem i veckan. Och så hör allt ihop i livets stora blogginlägg-cirkel. Aaaamen.

Quanto costa?

Pengar (eller snarare bristen på dem) är ju ett ämne jag gärna skriver mer om, så jag tyckte Sevendays lista denna vecka kändes ovanligt trevlig att fylla i. Och förlåt att det är så jävla mycket listor atm, men så är det ibland.

Pengar för mig är: stress. Stress för att jag oftast har för lite av dem, stress för att jag vet jag är så dålig på att handskas med dom, stress för att JAG HATAR KAPITALISMEN.

Det här lägger jag mest pengar på: Hyra och mat, lätt. Utöver såna livsnödvändigheter så skulle jag säga böcker. 

Det här lägger jag minst pengar på: Teknik och fordon. Fy satan vad ointresserad jag är av sånt. Fast iofs funderar jag på att köpa ny telefon nu snart, men det är mer av tvång, min håller på att ge upp, batteriet håller cirka noll minuter. Men har aldrig ägt en bil, har aldrig betalat för en tv. Jag har alltså ärvt tv-apparater hela livet, inte stulit. Ville bara förtydliga.

En vanlig månad tjänar jag: jag jobbar ju inte heltid längre, utan fyra dagar i veckan så min lön ser ju ut därefter också. Jag vet inte hur koscher det är med faktiska siffror så om vi säger så här: jag tjänar mindre än vad du tror. Men ibland får jag frilansuppdrag och då får jag ett par hundringar extra och det är jättekul för då känner jag mig lyckad som människa!!!

18318539 10154743493244107 195846315 o

Mina tre spartips: 1. Ha fest och panta flaskorna folk lämnar efter sig.

2. Ta reda på vilka matbutiker i din närhet som inte är så noga med att låsa in sina sopor och dumpstra.

3. Sluta va fattig!!!

HEHEHEHE. Nej, jag har inga bra spartips eftersom jag inte är bra på att spara. Jag vet också att inga spartips hjälper om det inte finns nåt att spara på. Du behöver inte känna dig skyldig för att du inte har ett tryggt sparkonto eller nåt att falla tillbaka på. Jag vet att det inte alltid är så enkelt.

Om jag var ekonomisk oberoende: skulle jag sluta jobba och typ instagramma for a living, köpa bostäder, köpa mig nån slags makt alternativt ge massa pengar till bra skit och annars bara chilla. 

Mina ekonomiska mål är: att äga det jag bor i nån gång. Att åtminstone periodvis leva på att skriva. Att kunna andas ut. 

Jag tycker att ekonomi är: orättvist, tråkigt men nödvändigt att prata om. Men också lite äckligt eftersom jag tänker på typ Blondinbella och Birgitta Ohlsson och deras typ av "feminism" som går ut på att ha pengar.

Rätten att gnälla

För ett par dagar sen hade lokaltidningen en rubrik som inte bara verkat ha chockat många, utan nästan skakat om grundvalarna för en del. Jakobstadsborna är missnöjda med sin hemkommun.

Dramatisk paus.

Det här är ju skandalöst tänkte många. Hemska saker tänkte andra. Men det var inte det att Jeppis skulle vara hemskt på nåt sätt som upprörde folk. Det var det att folk täcktes klaga!

Hela veckan har jag läst insändare, blogginlägg och facebookstatusar om att det är så "typiskt" Jakobstadsborna att vara missnöjda med "allt". Att det alltid ska gnällas så jää-ävla mycket. Och det finns ju så mycket att glädja över! Jag håller med i att det finns mycket bra saker med Jeppis. Ett fint bibliotek. Brett kulturutbud. Mycket pizza. Fäboda. Jag skulle inte kalla mig själv en missnöjd Jakobstadbo. Eller skulle jag?

Det här med att gnälla eller klaga har nästan blivit en dödssynd idag. Istället ska man "tänka positivt" och "fokusera på det goda" hela tiden. Så klart jag också tycker det är viktigt att vara tacksam, men jag tycker det är precis lika viktigt att gnälla på det som är fel. Jag vill spy över den här den-goda-stämningen-framför-allt-mentaliteten som råder, inte bara i den här frågan, utan överlag. Det är att skuldbelägga den som ser fel och påpekar dem. Ofta hörs också argument som "men gör nåt åt saken om det är så dåligt då". Som om alla hade samma förutsättningar och möjligheter att påverka. Bitch please. För många är gnället den enda makt de har.

När det kommer till Jeppis så tycker jag det finns två städer. Det finns den främre "Lilla Stockholm"-staden som är glad och pastellfärgad och så finns det en annan dystrare variant, där hopplösheten kan kännas lamslående. Det går inte att säga var gränsen går mellan de två sidorna av stan. Den går inte mellan språken, den går inte vid tågspåret, den går inte spikrakt. Men den finns där. Det handlar i nån mån om klass. Som det alltid gör. Är jag en missnöjd Jakobstadbo? Inte i grunden, men jag blir det. Jag blir missnöjd med min stad när den ena sidan inte bara verkar ignorera den andra, utan också tysta ner den.

Att du är nöjd med din hemstad betyder inte att din granne är det. Man hjälper ingen genom att påpeka allt man själv tycker är bra. Man hjälper genom att lyssna och försöka förstå och kanske gemensamt hitta nån lösning. Klart det finns gnäll utan orsak (se topplista i slutet) men att avfärda klagomål och missnöje utan att åtminstone försöka se till orsakerna bakom och hänvisa till hur nöjd man själv är, det är bara bajs. Inga stora samhälleliga förändringar har skett bara med hjälp av positivt tänkande, det har alltid börjat med en hel del - just det - gnäll.

 

 

Topp tre saker som aldrig varit ett problem som det historiskt gnällts mest på  :
1) invandrare som kommer hit och tar våra jobb
2) att jämställdheten har gått för långt
3) dagens ungdom

Alla mina systrar

Idag är det Internationella kvinnodagen. Kul! Bra! Men nej tack till rosor och grattisar. The usual.

Jag älskar feminismen. Jag älskar att stora delar av mina vänner är feminister och att mina feeds idag har varit fyllda av kämparglöd och roliga citat och bilder av starka kvinnor. Kvinnor som gjort stordåd för världen och för kampen, kvinnor som är inspirerande för andra kvinnor. Kvinnor som är hjältar. Jag både älskar och hatar att jag varje år den här dagen lär mig ett nytt kvinnonamn från historien. jag älskar det för att jag älskar kvinnonamn från historien. Jag hatar det för att de här namnen borde vara allmängods och hushållsnamn redan.

Jag mår som ni kanske förstått inte så bra just nu. Jag ska inte gå så långt och säga att det har varit så länge nu, men ett par veckor har jag känt mig långt ifrån mitt rätta jag. Jag vet inte om det är "bara" stress eller mera fysiskt men nåt är det ju. Idag vågar jag nästan titulera det influensa, är varm och tung i huvudet och allt värker. När jag är trött eller stressad eller sjuk dras mina horisonter inåt. Är jag sjuk har jag alltid varit sjuk. Är jag trött är jag aldrig pigg. Det betungande tillstånd jag är i just då är det enda jag känner till och det enda jag ser. 

Just nu känner jag mig långt ifrån de där inspirerande hjältekvinnorna jag ser på bild. Jag orkar knappt skriva det här, ännu mindre föra kampen just nu. Det är så himla skönt att veta att man har ett helt systerskap bakom ryggen då, att det är okej att inte vara en stark kvinna alltid. Att man ändå har plats i gemenskapen. Att vi lyfter och bär varann när det behövs.

De inspirerande kvinnor jag tänker på idag är de kvinnor som inte syns och som aldrig kommer lyftas fram som inspirerande exempel. De kvinnor som är de som kanske måste bli lyftna och burna idag.

Hon som är ensamstående och knegar för att få det att gå ihop.

Hon vars pension är pytteliten för att hon varit hemma med barnen.

Hon som är papperlös i ett nytt land.

Hon som kämpar för att få gå igenom sin könskorrigering.

Hon som säger ja till sex när hon inte vill för att det är enklare att säga ja än nej.

Hon som är sjukskriven för utmattningssymptom.

Hon som blöder igenom toapapper varje månad för att hon inte har råd med bindor.

Hon som kallas hora.

Hon som inte vill nåt hellre än bli kallad hora för då är man i alla fall nåt.

Hon som blivit lovad ett bättre liv men inte fick det.

Hon som hoppas att hennes man ska ta disken, bara den här gången.

Hon som kramar nycklarna som vapen på väg hem från krogen.

Hon som ändå ler när hon får ett grattis idag, för hon vill inte skapa dålig stämning.

Hon som skurar golven med feber för hon har inte råd att sjukskriva sig.

Hon som inte vet ur hon ska betala en räkning när hennes man dör.

Hon som samlar ihop pantburkar och diskar undan efter varje fest.

Hon som ligger och ser på Friends-repriser och inte orkar stiga upp för allt är för tungt.

Hon som inte har råd att vara feminist.

Hon som är rädd. Hon som är trött. Hon som är sjuk. Hon som är gammal. Hon som är svag.

Nej, scratch that last. Det finns inga svaga kvinnor. Varje kvinnas liv innebär en kamp.

Alla mina systrar kämpar.

Alla mina systrar är starka.

Även vi som för tillfället är svaga.

img thing