Det Skrivande

Skolbesök

Jag har haft skolbesök två dagar. Det är första gången jag egentligen pratar om Vi ska ju bara cykla förbi inför folk, speciellt folk som är i den direkta målgruppen. Det har varit roligt och ganska skönt att kicka igång rumban som är att ge ut en bok, eller att vara aktuell med en bok. Mn jag är också trött, beyond trött. Dels har jag sovit dåligt två nätter i rad, men mest är jag trött på min egen röst, det blir jag alltid efter att ha pratat inför grupper. Eller jag tror jag blev det förr också, före de senaste två åren när skolbesök och författarsamtal var en vanlig del av arbetsvardagen.

Det som är nytt är att jag är trött i stämbanden. Jag pratar i något märkligt tonläge när jag pratar med en grupp, lite havlskriker hela tiden och det har jag kanske alltid gjort. Men nu blir jag liksom äkta hes av en dag med ett par grupper. Och då röker jag inte ens längre.

Det är roligt att träffa högstadieelever, det är verkligen något speciellt. Allt är ofiltrerat och oputsat och det är både extremt charmigt och så klart, lite jobbigt. Men faktiskt mest charmigt. Det är också roligt att se att många av de samma rollerna i ett klassrum som fanns då, finns kvar, och att man bara behöver stå några minuter i rummet för att lista ut ungefär hur alla hänger ihop och vad dynamiken är.

Man ser dom trötta , men ser dom rastlösa. Man ser dom som alla andra tittar på när de skrider in i klassrummet, man ser dom som smyger in. Man ser dom som vill, men inte vet hur. Man ser dom som vet precis hur, allt för väl.

Och så ibland, nästan i varje klassrum, sitter det nån typ, som man också ser. Nån som kanske dröjer sig kvar lite extra i klassrummet, någon som frågar något aldrig så försiktigt, någon som kanske har klätt sig extra snyggt precis idag så att det ska synas att de FATTAR nåt, nån som kanske inte alls frågar försiktigt utan inte kan hejda sig och avbryter nån annan och säger för mycket. Nån som man får ögonkontakt med en kort sekund och känner igen: där sitter ju en liten jag. Ett författarfrö, en boknörd, ett likasinnat inre.

Jag kräver verkligen inte att alla ska va intresserade av vad jag har att säga. Jag vet att skriva och läsa inte är allas kopp te och så tycker jag tbh att det måste få vara så också även om så klart läsfrämjande blablabla. Och rätt ofta är det ganska stora sjok av ointresse som möter en, not gonna lie. Då blir man kanske extra trött.

Men dom där små ögonkontakterna. Shit pommes vad jag aldrig tröttnar på dom.

Jag har bestämt mig

Minns ni reklamen? Det var nån fettfri yoghurt eller flingor eller nåt och en slank kvinna som bestämt sig ta tag i livet en gång för alla och bara livnära sig på detta fettfria livsmedel för att bibehålla sin slanka figur. Därav sloganen “jag har bestämt mig”.

Lite så känns det, men det handlar inte om flingor eller yoghurt - två livsmedel jag aldrig riktigt förstått om jag säga som det är - utan det enkla faktum att jag igår kläckte en enkel idé i samma ögonblick som jag uttalade den. Vi stod i köket och fixade undan efter maten när jag sa till Pär: “På sportlovet tänker jag va på stugan några dagar eller en vecka och skriva. Gå en promenad per dag, äta något enkelt och varmt - och skriva. Du och katterna får gärna följa med, men inget måste”.

“Ja men det låter väl trevligt”, sa Pär och så var det bestämt. Ibland är de absolut enklaste idéerna dom som sitter längst in.

Men nu har jag bestämt mig. Skrivsemester i huset, så självklart egentligen. Känner mig redan lite piggare.

Jobbveckan

Copypasteade direkt denna lista från Elsas blogg, orka hitta på eget innehåll.

God morgon, hur är måndagskänslan?

Ja, morgon och morgon, det har ju hunnit bli eftermiddag. Men måndagskänslan är väl intakt ändå. Igår gjorde jag ingenting, förutom att sitta i soffan framför tv:n och det gjorde alltså att jag inte alls var trött när det var läggdags vilket gjorde att jag var jättetrött imorse. Så det är väl en helt vanlig måndag. Men jag har urringning, rosa kofta och ärtiga naglar, så känner mig ganska piffig ändå.

Vad ska du jobba med i veckan?

Jag ska deklararera tillsammans med min företagshandledare (eller vad titeln nu är) på onsdag, så jag behöver samla ihop och sammanställa alla fakturor och kvitton från förra året. Så det är väl det som står ut i veckans kalender. Annars är det det vanliga: fila på lite ordkonstuppgifter, mejla lite angående olika evenemang och förstås: skriva. Det låter så lite, men det är många olika tankeprocesser som ska hållas igång.

Vad ser du fram emot mest?

Faktiskt så är jag in en ganska ljuvlig del av av en skrivprocess med ett projekt - en roman tror jag - som jag vill skriva lite på. Jag ser fram emot, längtar i alla fall till, nån slags fokus på det.

Ska du gå på någon aw eller träffa någon kompis efter jobbet?

Inte vad jag vet, men jag har inte stängt några dörrar än. Däremot sitter jag och pomodoro-jobbar på distans med Ronja idag, sånt tycker jag är trevligt.

Vad har du jobbat med genom åren?

Extraknäckte som städare genom högstadiet och gymnasiet. Jobbade på kiosk och i bar efter studenten. Jobbade på ett par olika restauranger åren jag bodde i Åbo. Har också hunnit leda olika barngrupper sommartid (simskola, idrottsskola), tagit hand om hästar, jobbat på ett tyskt dagis, som au-pair och slutligen åtta år på Musikcafe After Eight. Där jag till vardags serverade lunch och gjorde latte, men också planerade och ordnade evenemang, städade, tog hand om hostelgäster och handledde ungdomar. Efter att jag äntligen vågade satsa på skrivandet och till en början ta tjänstledigt från AE, för att sen säga upp mig så var jag projektkoordinator för ett ordkonstprojekt, ordkonstlärare och numera mest författare, tack vare stipendier. Vid sidan av det har jag bloggat, poddat och suttit i lite olika arbetsgrupper. Har haft en massa jobb, aldrig välbetalda, men oftast roliga. Skulle dock inte rekommendera au-pairandet till någon nånsin.

Vilka jobb är du mest stolt över?

Kanske det faktum att jag faktiskt jobbar med det jag gör idag. Det är klart jag har en hudfärg och ett medborgarskap som underlättar, och tur och timing alltid spelar in, men jag har varken utbildning, kapital, efternamn eller något sånt som öppnar dörrar. Eller vad fan vet jag hur andra resonerar och vad de tyckt sig nödgade att ge mig, men det känns i alla fall bra att veta att jag jobbat hårt. Numera börjar jag ha en slags liten erfarenhet som i sig är en trygghet, men jag tar väldigt lite för givet. Det här är inte en historia om Den Amerikanska Drömmen, jag är fullt medveten om att det också är ett privilegium att kunna jobba hårt mot något som jag gjort.

Vad ville du bli när du var liten?

Förutom författare så har jag i perioder velat bli bibliotekarie, arkeolog, obducent, privatdetektiv, Disney-illustratör, nyhetsuppläsare. I alla fall är det det som står i alla Mina Vänner-böcker.

Vad drömmer du om för jobb i framtiden?

Jag ska nog gå nån arkeologi-kurs ännu i livet, det är verkligen en dröm! Jag har också långsiktiga planer på att kanske ta närvårdarexamen eller nåt liknande. Tycker det skulle vara skönt att ha det i ryggsäcken och det behövs alltid folk inom t ex hemtjänsten. Men om jag bara får fortsätta vara författare så ska jag inte klaga. Jag skulle vilja testa jobba med text på flera olika sätt också: skriva dramatik, översätta, vara lektör.

Vilken är din jobbpersonlighet?

Jag har lång startsträcka för att påbörja vad jag än gör, men när jag väl gör så gör jag snabbt och mycket, men kanske inte så noggrannt alltid. Jobbar helst ensam. Eller, tycker om att ha människor omkring mig, men de ska helst inte ha nån insyn i vad jag gör. Blir stressad av grupparbeten, för det känns så ineffektivt. Jag är väldigt bra på att vara kreativ och brainstorma, sämre på att komma ihåg att svara på mejl i tid. Tycker alltid jag jobbar för lite, mäter mitt värde lite för mycket i prestationer, vill gärna vara del av något större och dra mitt strå till alla jävla stackar jag ser. Bränner därför ut sisådär en gång i året.

29/4

Igår gjorde jag det - redigerade klart sista rundan av Vi ska ju bara cykla förbi. Det känns som att jag jobbat på den här texten i en evighet, god only knows hur många gånger jag läst alla 40 kapitlen. Det är fortfarande en bok jag känner väldigt varmt inför, trots att man både hinner tröttna på och ifrågasätta texten när man redigerar.

Om allt går som det ska och gud vill så kommer boken 29:e april. Sen kommer den på finska ett par månader senare, men om det vet jag knappt nåt än. Inte ens titeln.

Jag gillar att redigera när det börjar bli på detaljnivå, det är mekaniskt och icke-kreativt. Något som bara ska plöjas igenom. Snabba kickar när de röda kommentarerna försvinner en efter en.

Men nu längtar jag efter att skriva något annat. Något nytt, sjunka in i en text, hitta på. Jag har flera lösryckta idéer och två-tre halvfärdiga manus, men jag vet inte vad något av det är ännu, eller vad det kan bli. Det är både spännande och lite jobbigt. Inga snabba kickar.

Under kniven

Jag såg Gudfadern förra veckan, för första gången faktiskt 
Drunknade i allas utseenden, allas personliga utseenden
En för stor näsa, en för liten mun
Jag hade nästan glömt hur det är när nån är vacker utan ingrepp, vad det betyder 

Veckan efter såg jag Under kniven, det finns på SVT play, det är sevärt, se det om ni vill
Fyra avsnitt om plastikkirurgi och varför 
Varför man gör det, varför man inte pratar om det 
Alla har verkligen gjort nåt verkligen alla, sa en kompis i somras
Skulle du?
Jag vet inte, tror inte det…

Vi har aldrig varit så perfekta som vi är nu (om man ser det så)
Men vi har aldrig varit så missnöjda som nu, vi har aldrig opererat oss som vi gör nu 
vi har aldrig pratat så mycket om skönhet som nu

Kulturkvinnorna i Sverige sörjer sitt eget åldrande
Liv Strömquist skriver om Kylie Jenner i sin senaste serieroman
Paradise Hotel checkar man in och hoppas hitta någon som är snygg nog att knulla med på tv, men det är en hårfin linje 
Det blir lätt FÖR MYCKET 
så att säga 

Erik Galli, en svensk journalist och ett underskönt ansikte
En marmorstaty med trendigt hår 
gör dokumentärserie om sina egna hemliga skönhetsoperationer
(Under kniven alltså)
eller är de hemliga? 
En arg tjej kallar honom för “opererad horunge” på krogen 
Och han stressröker och undrar vad hon vet

På ett bakvänt sätt är det skönt att va ganska ful och fet, man är liksom aldrig med i spelet
Man ger upp från början och får odla andra egenskaper 
Låta de andra tävla om perfektionen
Det går ändå aldrig att operera allt som är fel med mig 

Erik Galli pratar om Nip/tuck som en slags inspirationskälla för plastikkirugrgin han genomgått 
I klipp därifrån ser vi fiktiva patienter från serien svara på frågan vad de vill ändra 
En tjej - händelsevis också hon tjock - svarar: allt 
Hon säger det inte olyckligt, hon säger det knappt uppgivet 
Lite skamset, men bestämt 
Allt
Hon vill ändra allt

Jag känner igen mig i det 

Jag sa kanske, fast säkert inte när vi pratade om det
Men jag kunde också bara sagt 
I want to change my clothes my hair my face 
För att parafrasera The Boss, till och med han är missnöjd

Jag googlar 
has Bruce Springsteen had plastic surgery 
får svaret: 
According to the claim of the fans, Bruce has done his hair transplants, had received a botox injection, and also had facial fillers around his face

Varför skulle jag nöja mig om inte ens Bruce kan göra det
Om Erik Galli behöver ny näsa
Om inte ens de vackraste kvinnorna i världen 
Hollywoods samlade trupper 
med sina

vita tänder långa ben
klara ögon platta magar
höga kindben djupa smilgropar
jämna hårfästen söta näsor

Vad får mig att tro att jag ska kunna nöja mig då 
Vad får mig att tror att jag skulle vara bra som jag är 

VEM TROR JAG ATT JAG ÄR 

Erik Galli frågar sig varför det är skamset att prata om sina skönhetsoperationer
om det blir bättre eller sämre av att vi skulle prata mer öppet om det 
Skulle det hjälpa
Vem skulle det hjälpa 

I Norge så måste man som företag eller influencer märka manipulerade bilder 
typ som reklaminlägg, men filter-märka 
Det är ny lag på det
Det diskuteras på andra håll också 
“Så drabbas influencers” står det i rubriken jag läser om det 
Influencers dom pratat med “välkomnar” ändå lagen 
Hänvisar till att unga mår dåligt 
Jag undrar hur de mår, 27 år som de är allihopa

Jag har inte opererat nåt, ännu
men jag har tatuerat mig tvåsiffriga gånger
Har ett hål i läppen ännu efter en piercing jag gjorde som sextonåring 
Jag har bantat och hetsätit 
powerwalkat 
färgat plockat ansträngt mig 

Jag läste aldrig instruktionsmanualen speciellt noggrannt när jag färgade håret hemma
Testade aldrig färgen på huden minst en halvtimme före 
En gång fick jag blodiga sår i hårbotten
vissa hårfärger har jag reagerat på sen dess, 
Dom har bränt onaturligt 
vet fortfarande inte exakt vad det är jag reagerar på 

Men att lägga sig under kniven 
Där
har jag tydligen dragit gränsen 


(Kanske nålar, kanske fillers 
Mina mungipor är ständigt djupa, ständigt nere 
För att inte tala om elvan i pannan, den är FASTETSAD
Hur glad jag än försöker vara)

Lady Dahmers på instagram säger att det är bara kvinnohat
Jag gillar det hon säger 
Skönhetsoperationer är kvinnohat 

Det är bättre att fly än illa fäkta 
Försöka men inte lyckas 
Hellre förbli ful 
Än försöka nå skönheten men sikta snett 
Vi har alla sett bilder på Kattkvinnan Jocelyn Wildenstein 
SÅ VILL MAN JU INTE BLI

Men så ser jag Erik Gallis ansikte och när han säger att han gjort det smakfullt
Nickar jag för mig själv 
Och glömmer bort Robert de Niros stora näsa, Diane Keatons lilla mun 
Tänker på

Bruce Springsteen

Idag kom ett nytt avsnitt av Sällskapet ut med mig och Biffen - och Kia så klart. Vi pratade bland annat om Under kniven, SVT-dokumentärserien om skönhetsingrepp och när jag försökte skriva ett manus för att reda ut mina tankar så blev det så här. se det som en slags slaggprodukt till Sällskapet.

Böckerna 2021

Hur var bokläsningsåret 2021?

Det var bra! Jag läste mer än jag gjort på 10 år, hela 85 böcker blev det. Det ska sägas att jag läser en hel del ungdomsböcker och poesi och annat som är textfattigt. Och så läser jag snabbt och slarvigt, men jag tänker inte ens be om ursäkt för det, för jag vet inte hur man läser annars. Jag läser liksom en halvsida, en sida i taget, inte ord för ord. Vet inte hur jag ska förklara det. I alla fall, bra statistik från 2021!

Antal lästa romaner under 2021:

Ja, 85 böcker men inte allt har ju varit romaner. Det allra mesta dock är romaner ser jag nu när jag går igenom listan.

Vilka böcker var det?

Hela lista hittar ni här. Det finns också listor elva år tillbaka. Dom med hjärtan efter sig är såna jag tyckt extra mycket om, men jag ifrågasätter det systemet helt, jag litar inte alls på mitt eget omdöme. Många böcker som är utan hjärtan kanske skulle förtjäna ett och många böcker med hjärta förtjänar det icke. Nej vet ni, exakt nu tog jag beslutat att skippa hjärtana 2022.

Vilken månad läste du flest böcker? Vilken månad läste du minst?

Svårt att säga. Kom in i läsandet riktigt ordentligt dan före midsommaren, minns det så väl. sen dess har det suttit i. Men tror nog det mest är en känsla, tror jag läser ungefär lika mycket hela tiden.

En bok du inte läste klart?

Tills alla dör av Diamant Salihu har jag av nån jävla anledning inte lyssnat klart på. Samma sak med Shuggie Bain av Douglas Stuart. Det säger inget om den böckerna, det är nog bara att något annat kom emellan. Annars har jag faktiskt läst klart allt jag påbörjat i år tror jag. Men med det sagt så ligger ett par böcker kvar på nattduksbordet från tidigare år och hoppas på att deras tid ska komma.

Några oerhört bra noveller?

Läste knappt en enda novell! Mycket kortromaner som jag tyckte om och Elizabeth Strouts Mitt namn är Lucy Barton och Vad som helst kan hända är liksom inte noveller, men vissa passager kunde kanske läsas som noveller. Och Nigel Slaters självbiografiska Toast:The story of a boys hunger med korta essäer utgående från olika maträtter var ljuvlig. Det räknas ju nästan som noveller.

En ny genre för året?

Ingen egentligen, men jag gjorde en sak av att läsa sånt som gör mig lite rädd. Jag läste en bok på finska (har just läst en annan!), Sivuhenkilö av Saara Turunen och så läste jag en hel del poesi och lät mig både tröstas och utmanas av insikten att det inte behöver vara svårare än vad man gör det.

Några omläsningar?

Jag har inte antecknat nåt, men jag är ganska säker på att jag läste nån Astrid Lindgren i våras, som jag brukar. Kerstin och jag en gång i året, det är lite tradition. Men vet att jag inte lsäte en enda Lotta-bok, det som annars också brukar höra till. Men det kanske är dags snart igen.

En bok som fick dig att gråta?

Jag gråter faktiskt sällan till böcker, vilket egentligen är konstigt, för jag är väldigt gråtmild annars. Men jag vet att i mellandagarna när jag inte mådde så bra läste jag Inger Christensens Brev i april och kände mig märkligt tröstad på ett lite rörande sätt.

En bok som fick dig att skratta?

Samma sak här, skrattar sällan till böcker. Jag kan liksom tänka i huvudet “det här var ju roligt” eller “oj så sorgligt”, men känslorna når inte ansiktet och musklerna där. Kanske för att jag läser så snabbt. Men Halva Malmö består av killar som dumpat mig av Amanda Romare var ju KUL, det tyckte väl alla.

En bok som fick dig att vilja skriva?

Pengar på fickan av Asta Olivia Nordenhof. Har tänkt så himla mycket på den sen jag läste den.

Fint läsminne från 2021:

Alla bokcirkelsträffar som kunde bli av. Jag minns speciellt den vi hade i april hemmos hos Sofie. Det var första gången på länge vi kunde ses, folk hade börjat få vaccin, vi satt i den inglasade verandan med värmelampor och frös nästan inte alls. Det var smältvatten på vägarna och vi hade läst Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò. Tror det kändes hoppfullt.

Bästa läsplats 2021?

Det bästa är ju när man bara är så uppslukad av boken man läser att det inte spelar så stor roll hur man ligger eller sitter. Jag rör på mig ganska mycket när jag läser, i soffan eller sängen. Benen i vädret, på mage, på rygg, ihopkringlad, sitta rakt upp, ligga på osv osv. Men med blicken fixerad i boken. Och så kommer Pär och säger “hördu, nu vill jag lägga mig här” och man vaknar upp och inser att man typ står på hans huvudkudde eller nåt sånt. Då är det en bra bok.

I vilken form läste du böcker 2021?

52 fysiska böcker, 25 ljudböcker och sex hela e-böcker. Det bästa är ju så klart Boken, men eftersom jag kräver konstant underhållning är ljudboken jättebra till promenader, städning och dylikt. Ni vet ju. E-boken är egentligen bara ett format jag tar till när jag inte kan sova men vill hålla lampan stängd. Eller om jag är jättejättesugen på en bok och inte orkar vänta på att köpa fysiska boken. Eller av nån annan anledning har bråttom att läsa klart boken.

En ny författarupptäckt?

Många, ingen som direkt står ut.

Vilken ljudbok lyssnade du på med störst behållning?

Haha okej, bered er på okreddigaste tipset på denna lsita. I höstas sträcklyssnade jag på en serie böcker, Prästdöttrarna av Maria Gustavsdotter när jag stickade. Var besatt av de här böckerna och levde mig verkligen in i 1600-talet, när de utspelar sig. Det är verkligen såpopera, men i bokformat, men vet ni, det var så lustfyllt att hänga med.

En bok du köpte men aldrig läste?

Karin Smirnoffs Sockerormen till exempel. Eller Ya Gyasis nya som jag inte orkar googla fram namnet på. Köpte mycket, samtidigt som jag började låna mycket från bibblan igen. Mycket av det som känns livsviktigt att låna/köpa lämnar ju trots allt oläst.

En bok med bra driv:

Station Eleven av Emily St John Mandel. GUD vilken berättelse. Också så märklgit trösterikt att läsa om en postpandemisk och apokalyptisk värld i dessa tider. Hoppingivande, tankeväckande, skrämmande. Verkligen 10/10.

En bok som är en resa:

Läste två historiska romaner som utspelar sig i England för länge sen. Först och främst Hamnet av Maggie O’Farrell som handlar om Shakespeare och hans familj - alltså, löst baserat på osv. Sen Matrix av Lauren Groff, en historia som också utgår från en verklig historisk person, men ändå helt fiktiv om nunnebossen och poeten Marie de France. Det de här båda böckerna hade gemensamt är förmågan att göra även det historiska så tidlöst. Även om det utspelade sig i ett kloster på 1100-talet eller i en liten stad på 1500-talet så är det mellanmänskliga samma sak. Kärleken, avundsjukan, åtrån, girigheten och längtan är det samma, oavsett de yttre omständigheterna. Finns det inte en stor tröst i det?

En bok du läste men inte minns mycket av:

Inne i spegelsalen av Liv Strömquist. Älskar i regel det hon gör, men av nån anledning var jag på en plats där det inte gick in något i mig när jag läste den. Ska nog läsa om så småningom.

Vilka var de bästa böckerna du läste 2020?:

Tror jag har nämnt många av dem redan i tidigare frågor, orkar inte rada upp dem igen.

Och om du måste välja en?

Skugga och svalka av Quynh Tran.

Hur tänker du kring läsningen 2022?

Vill dels läsa “svårare”, sånt som öppnar upp nya rum och utmanar och tränar hjärnklumpen. Dels lättare, lustfylldare, njutningsstyrt. Vill läsa allt och aldrig ha dåligt samvete. Varken för det jag inte läser eller det jag läser.

Boklista snodd av McFlorry (varsågod för smeknamn).

Text och sömn

Jag läser ganska mycket just nu. Har försökt plocka upp en poesisamling eller nån prosalyrik varje gång jag är på bibblan. Utmana läsögona lite, anstränga mig lite för vissa texter. Samtidigt som jag försöker sluta ha dåligt samvete de gånger jag sträcker mig efter det lätta, när jag bara vill vara i en historia, när jag vill glömma. Det finns få saker jag tycker så mycket om som en bra roman. Håller på att lyssna på Matrix av Lauren Groff just nu, den är ljuvlig. Matig och spröd samtidigt, som en småkaka.

Igår var det sista kurshelgen för skrivkursen jag och Linn dragit i år. Ett efterlängtat avslut, nåt annat ska jag inte påstå. Men också vemodigt så klart, en skrivargrupp är aldrig så sammansvetsad och bra som när det är dags att sluta. Så klart, så det är ju det alltid.

Igår kväll skrev jag något som kanske är ett första kapitel på något. Kunde inget annat, det kom över mig och kändes viktigare än allt. Klassiskt. Har nämligen tre andra projekt jag borde slutföra först. Men den här historien, eller början till historien kom till mig när jag nästan sov, nästan som en dröm det också. Blev tvungen att skriva ner det på telefonens anteckningar. Vet inte om det nånsin kommer användas eller om jag ens kommer ihåg det om en vecka. Men för ett ögonblick kom jag ihåg hur det kan vara när det är som bäst. När det faktiskt bara kommer över en.

Har överhuvudtaget drömt mycket och vrickat de senaste nätterna. Hade/gjorde/led av? en sömnparalys i natt, kan fortfarande känna hur det kändes i kinderna när jag försökte ropa på Pär, försökte rymma från kroppsfängelset, försökte väcka kroppen. Blev som vanligt förvånad när jag till slut kunde röra högerhanden och skuggorna vid fotändan sängen lättade.

Man ser aldrig mönstren när man är mitt i dem.

Morgonsidorna

Jag läser som bäst Julia Camerons Lev kreativt, en slags (förvisso klassisk men ändå) självhjälpsbok i konsten att “utveckla ditt skapande jag”. Jag skulle inte ha kommit på att se till den här boken om jag inte fått tips om den av personer som jag litar på och som vanligtvis inte brukar omge sig med självhjälpsböcker. Den har stått i bokhyllan sen bokrean i vintras, men idag plockade jag upp den. I brist på annat kanske, men också för att jag IGEN EN GÅNG DÅ känner att jag kommit till nån slags blockering i mitt jävla skapande.

Jag har bara läst kanske hundra sidor hittills, men det är inte bråttom, tvärtom. Boken är upplagd som en tolv veckors kurs med uppgifter, vilket lugnar mig eftersom en konkret approach till själsliga bekymmer har den effekten på mig. Sen läser jag att första uppgiften är affirmationer och då försvinner lugnet.

Kanske är det för att jag en gång i livet redan överdoserat på linnebyxor, mönstrade tunikor, dreads och “örtiga” parfymer och rökelser som jag reser ragg vid allt som ens närmar sig nån slags flum. I alla fall, ajg har bestämt mig för att gå emot alla mina ryggradsinstinkter och försöka göra den här 12veckors-grejen. Mycket av det Cameron pratar om i inledningen är också sånt som jag redan gör eller gjort eller lär ut i mina kurser, utan att egentligen veta varför.

Till exempel har ju den här bloggen många gånger fått agera som en slags avstjälpningsplats för mina morgonsidor, ett verktyg Cameron kompromisslöst förodrar. Morgonsidorna är tre sidor handskriven, oredigerad, tankedriven text man ska stjälpa ur sig varje morgon. Det är samma slags mekanism bakom dom som det är när vi flödesskriver i början på varje skrivkurs och workshop jag håller eller hållit. Känslan av att man måste skriva sig igenom något för att komma fram till det man ska fram till. Jag skriver om det här också.

Att jag och Julie Cameron har oberoende av varandra presenterat samma slags upplägg, under olika namn och med lite andra praktiska utformningar får mig att känna två saker. Dels som att jag kan vara ganska trygg i att jag har en naturlig fallenhet för kreativitet. Dels att jag är fullkomligt, totalt, otroligt jävla o-unik.

One of them days

Här har det två gånger nu stått ett långt inlägg om att ha mensvärk idag versus när jag var tonåring och båda gångerna har jag lyckats radera texten av nån satans jävla märklig orsak och eftersom en av poängerna med hela skiten var att jag idag blivit bättre på att tassa på tå runt mig själv såna här dagar, så tänker jag fan inte skriva det en tredje gång.

Det var i alla fall inget nytt, men det ledde fram till det här lilla provet ur det jag sitter och redigerar nu, Vi ska ju bara cykla förbi. FAN TA DETTA.

Hemma kryper jag ner i sängen. Min mensvärk kryper ner i benen och i ryggen och jag mår illa. Mamma kommer med värktabletter och värmedyna och efter vad som känns som en evighet somnar jag. 
När jag vaknar har jag fjorton nya meddelanden av Malin. Det är inget ovanligt, hon brukar skriva tills jag svarar. 
”Jag har kommit på vad vi ska göra på morgonsamlingen!” står det i det första. De andra är bara olika former av ”hallååå?”, ”hoho” och ”skit i det då!!!!”. 
”Jag sov”, skriver jag. Mensvärken är borta, men jag känner mig överkörd. Värktabletterna ger mig magknip. 
”Skärp dig, det är ju lördag kväll” får jag till svar, trots att ingen av oss har några planer alls. 
”Vad ska vi göra på morgonsamlingen?” 
”Om du kommer till lekparken berättar jag.” 
”Jag orkar inte.” Det är inte en överdrift, jag vill bara ligga kvar i sängen. 
”Du suger” svarar Malin och jag skickar ett fuck you-finger tillbaka. 

Sen lägger jag mig igen. 

Har ingen lust att skriva nån JA JAG HAR MENS HURSÅ?!-bok för det känns lite gjort, men för mig var mensvärken en sån ständig följeslagare i tonåren. Det är så att jag kan känna skoltoaletternas kalla kakel och lukten av städgrejer och billig tvål när jag har mensvärk, än idag. Ändå läste jag aldrig om det, enda gångerna mens nämndes var när någon längtade efter den och kände sig viktig och kvinnlig när de äntligen fick den. Klen tröst när man ligger och vill dö på en skoltoa.

Rasande läsande, mediokra skrivande

Jag hade som plan att skriva mycket i sommar. Inte jobba annars, men skriva. Kanske sitta i torpet när regnet öser ner. Nu öste inte regnet ner speciellt mycket och jag har en gnagande känsla av att vi varit alldeles för lite på torpet, det är väl så när man har två hem, ett av dem är dömt att alltid förfalla.

Skrivandet har också förfallit, jag har inte tecknat mer än ett par rader på en Maggan-berättelse. Cyklarna, eller Vi ska ju bara cykla förbi som den officiellt heter nu för tiden har jag inte öppnat alls, trots att jag vet precis vad jag behöver redigera och jag vet precis att vi har manusmöte om ett par veckor. Jag har bara inte orkat. Varje dag jag inte skrivit har jag tröstat mig med att jag i alla fall har läst.

Jag har i alla fall läst, mycket! Det hela började på tåget hem från Peppe och Magnus middag i Helsingfors.. Jag hade tillåtit mig själv köpa allt jag ville ha på Akademen ett par timmar före vi satte oss på tåget. Där, svalkad av tågvagnens AC och med ingen som krävde något av mig öppnade jag första bästa pocketen jag köpte och började läsa. Läste ut den före vi var i Bennäs (det var Lyra Kolis I tiden).

Sen följde ett läsandets raseri, det var ljuvligt. I flera veckor efteråt låg jag timtal i sträck flera gånger i veckan, bockade av romaner som stått och väntat på att läsas i många månader redan. Pär sa till och med att jag hade inspirerat honom och satte sig med en bok på balkongen han med. Det var fint. Min skärmtid gick ner avsevärt.

Raseriet är över, men jag försöker hålla kvar i läsglädjen, inte låta mig själv glömma bort hur skönt det är att sjunka ner i en bok, verkligen sjunka. Just nu läser jag Hanna Hellqvists samlade kåserier från ett par år tillbaka. Pär har recenserat den nån gång och i marginalerna står snabba bläckanteckningar. “Fint om vansinne inom sig”, “bokcirkel”, “vem får vara med?”. Jag är på 2009 nu, Hanna skriver mycket om sin pappa. Samtidigt ser jag på hennes instagram ett minnesinlägg över pappan, hur hon saknar honom. Jag räknar framåt. Det är ett par år till i krönikor.

Det bästa jag läste i sommar var nog Quynhs bok Skugga och svalka, vi fick ett förhandsexemplar. Pär läste den direkt efter mig. Ja det här var ju som man hade kunnat räkna ut, muttrade han när han var klar. Jo, jag vet, suckade jag. Sen gick vi runt och muttrade och suckade över vårt egna mediokra skrivande i flera dagar, försökte vara enbart glada för vår förbannat talangfulla kompis skull. Oavsett hur avundsjuka jag och Pär är ska ni läsa boken när den kommer ut. Den var som sagt bäst i sommar.

Och nu; nu ska jag öppna mitt eget mediokra skrivande igen. Försöka hinna utan att behöva be om uppskov på deadlinen. (hej hej förläggarna)