Det Skrivande

Ingen kan allt, men vad kan jag?

En av de saker jag var mest rädd för när Jaga Vatten skulle komma ut var så klart recensionerna och mottagandet överlag. Många tror att jag efter många år av bloggande ska va lite immun mot recensioner men HAH, det är snarare tvärtom. I bloggandet är jag ganska självsäker på gränsen till nonchalant, jag tycker inte det är en form av skrivande som kräver jättemycket av mig. Eller ens behöver vara så bra alla gånger.

Nu kanske det låter som att jag skiter i eget bo, tanken är väl att man som bloggare ska jobba för att bloggandets hantverk ska uppvärderas och att folk ska fatta att det krävs en talang/know-how för att skapa content (ugh detta samtidsuttryck). Det håller jag med om, det är inte så bara att blogga och skriva lustiga små captions på Insta, men det är inte det jag menar. Alla kan faktiskt inte göra det bra. Men jag vet att jag kan göra det. Bra till och med. I väldigt självgoda stunder kan jag till och med tycka att jag är fan så mycket bättre än många andra, meeeen dom tankarna är sällan långvariga.

En annan orsak till att jag står stadigt i mitt bloggande är att bloggen är ett så mycket mer levande medium. Blir ett inlägg dåligt kan jag alltid skriva ett nytt imorgon. Jag kan t o m gå in och ändra i efterhand. När du ger ut en bok så kan inte göra så mycket efter att den är ute. Visst kan du skriva flera böcker och försöka begrava den i mängden, men det tar tid och folk har så mycket längre minne när det kommer till trycksaker. Det som står i en bok är alltid mer sant än det som står på internet liksom. 

Jag ser förresten väldigt mycket fram emot min tjänstledighet i höst när jag ska prova på att jobba med Det Skrivna på lite olika sätt. Så klart skriva böcker, men också få mer tid över för bloggandet. Det är en tanke som hemsöker mig ibland; hur bra kunde jag bli om jag hade mer tid över för det här lilla hörnet av internet? Hur stor kunde jag bli? Jag vet inte ens om jag har nåt behov av att bli större än vad jag är och risken är väl ganska överhängande ändå att jag nått mitt tak, i alla fall så länge jag inte lär mig fota bra eller klippa vloggar eller whatever. Och det har jag verkligen inte ork att lära mig för att vara helt ärlig. Det är ju skriva jag vill. Och skriva jag kan.

I alla fall ett blogginlägg. 

I mitt skönlitterära skrivande vet jag inte alls vad jag kan och inte kan. När recensionerna skulle komma var jag också rädd för att få läsa det som jag själv tänkt så många gånger; hon är en bloggare, inte en författare. Trots att många tycker att jag borde kunna hämta nån slags erfarenhet eller självsäkerhet ifrån bloggen, så har det nästan känts tvärtom. Jag har varit så rädd för att jag målat in mig i ett hörn och att jag aldrig kommer ses som "fin" nog. För det är ju faktiskt så, oavsett vad självhjälpsböcker och inspirationsvideos säger: alla kan faktiskt inte skriva en bok, i alla fall inte en bra. Kan jag?

Recensionerna kom. Och de var snälla. Visst nämndes min blogg, men aldrig (vad jag läst iaf) som nån slags läst jag borde bliva vid. Jag har läst de flesta av mina recensioner fler gånger, försökt dechiffrera vad recensenten tycker. Det är nämligen nåt jag lärt mig; att det är väldigt svårt att förstå en egen recension. Jag har kommit fram till att de flesta verkat tyckt om min bok, de flesta har haft invändningar på ett eller annat sätt (de flesta har jag kunnat förstå), men mottagandet överlag har varit otroligt bra, bättre än vad jag nånsin har förväntat eller krävt. 

Jag fick recensioner i de flesta finlandsvenska dagstidningar och fick fina omdömen på både bloggar och på insta. Allt det här har ju så klart betytt mycket, mer än vad jag velat påskina. Skulle recensionerna uteblivit eller varit sågningar skulle jag säkert mått mycket, mycket sämre i vår än vad jag gjort, fast jag lovade mig själv att inte låta mig påverkas. 

Det finna ju vissa saker jag väldigt gärna skulle vilja med Jaga Vatten. Ett litet hemligt delmål jag har haft är att få en recension i rikssvensk media och kanske sälja lite i Sverige också. Det låter kanske futtigt, men vet ni hur svårt det är att spräcka vallen till Sverige som finlandssvensk författare? Det är skitsvårt. Hade liksom räknat bort det redan. 

Men igår kväll, när jag satt och drack syren-sangria (gott!) och såg på SATC med Jennifer och Moa  här hemma hos oss fick jag plötsligt ett DM av en annan Jennifer. "Har du sett att du är på SvD?". Alltså Svenska Dagbladet, en av Sveriges största dagstidningar. 

34962725_10155804992044107_2719998566603948032_n (1).jpg

En recension! Och inte bara det - till och med jag som inte kan tyda mina egna recensioner kan läsa så mycket att det är typ en motherfucking hyllning!!!!! Här kan man också läsa den. 

Det är kanske löjligt att bli så glad och kanske naivt att tänka att det här är stort och kommer påverka nåt alls, men det känns som ett slags erkännande. Jag har också blivit jätteglad för mina andra recensioner, men to be honest så är det små kretsar i Svenskfinland och de flesta vill varandra väl och folk är oftast snälla här. Men Ida Therén på SvD har ingen orsak alls att hålla mig om ryggen! Och ändå, ändå skriver hon den mest positiva recension jag fått. Hon avslutar texten med: "Strömberg är en begåvad författare med fingertoppskänsla för språk och detaljer, och jag ser fram emot att läsa vad hon hittar på härnäst."

Så då får väl jag i min tur avsluta den här texten med konstatera (även om jag aldrig kommer tro det på riktigt): jag kan inte bara blogga, jag kan skriva böcker också.

#jagavatten

Nu är det två månader sen min bok Jaga Vatten kom ut och man kunde lätt tro att jag tröttnat på att höra om ”jag har läst din bok”, men really I haven’t, hehe.

FullSizeRender.jpg

Jag tänkte att vi skulle ta en titt på lite av det ni lagt upp under #jagavatten på Insta under de här två månaderna. Jag har samvetslöst lånat bilderna från era konton och jag hoppas det är ok. Är det inte det får ni höra av er.

FullSizeRender.jpg

Varje bild ni lägger upp gör mig rörd, nervös och väldigt, väldigt glad. Det är en märklig känsla, att mina ord ligger på nåns nattduksbord (rim!) och den är kanske inte helt odelat positiv alla gånger. Jag går och väntar på att den där hårda sågningen ska komma. NU är det nog nån som inte gillar boken, NU är det nån som hatar den osv.

Och det har säkert hänt, men hittills har jag bara fått sån kritik som jag förstår och ibland kan hålla med om. Yes, den relationen kunde utvecklas mer, ja det det där skeendet gick lite snabbt och sånt. Sånt är mer än okej, sånt kan jag ta. Men väntar fortfarande på smällen.

FullSizeRender.jpg

Men jag kanske kan börja slappna av så småningom, det kanske inte kommer nån smäll. Inte för att jag tror att alla älskar Jaga Vatten, men för att ingen hatar den så mycket att de känner sig tvungna att offentligt basha sönder den.

Granted, många av er är mina vänner eller bekanta och kanske därför håller än lägre negativ profil men ärligt talat bryr jag mig inte om det, jag är glad att ni vill göra mig glad.

FullSizeRender.jpg

En stor orsak till att min bok har blivit flitigt fotat är ju så klart Ulla Donners - detta regelrätta genis!!! - omslag. Jag tycker faktiskt, helt objektivt sätt LOL, att min bok är bland dom snyggare i år. 

FullSizeRender.jpg

Skulle jag se den skulle jag nog tänka: hmm, den ser intressant ut, borde nog kanske läsa den.  

Så många böcker, och jag har skrivit dem alla! Och det finns många fler bilder, se det här som ett axplock.

FullSizeRender.jpg

OM ni läser den och OM ni känner för att visa det på Insta, använd #jagavatten så får jag se det. Blir så rysligt glad!

Det var allt från Jaga Vatten-centralen idag, på återseende! 

A. Mörne och bakfyllan

Idag announcades årets Arvid Mörne-pris och det är alltid lika roligt, eftersom än så länge är jag så pass ung att jag nästan jämt känner en eller flera av vinnarna. I år är jag god bekant med _the_ vinnare, Rosanna. Kul! Förutom att det årligen bekräftar min teori om att jag är ung och hipp och kreativ (LOLLERILOL) så är det också en påminnelse om att jag faktiskt en gång i tiden deltog i Arvid Mörne-tävlingen. Deltog - och fick andra pris! 

31956221_10155730415144107_5317603329914699776_n.jpg

Det här var nådens år 2013 och jag hade just börjar formulera tanken om att jag nog kanske skulle vilja skriva. När jag tänker på det känns det som inte alls så länge sen, men sen kommer jag ihåg vad jag hade på mig på prisutdelningen och inser att jo, det var nog länge sen. Hittar ingen bild, men det var en mörkblå blus med pingvinärm och plisseringar, direkt från 80-talet till min garderoben, via nån loppis så klart. Dessutom var jag mitt inne i min "jag är nog meningen att vara rödhårig på riktigt"-period. Hua. 

Under prisutdelningen (som tbh var en ganska stel historia, fint och allt, men typisk miljö där jag vill stiga upp på bordet och ropa "KUUUUUUK") träffade jag min nuvarande Redaktör för första gången också. Hon hade en klänning med nåt slags rymdmönster vill jag minnas och gjorde stort intryck på mig. Knivskarp blick. Minns att hon sa "om du har nåt som du skrivit får du gärna skicka det till mig, jag läser gärna". Och så fick jag ett visitkort. Dog av nöjdhet och sparade visitkortet på kylskåpsdörren längre än vad jag nånsin kommer erkänna. Det kändes så stort! Att bli efterfrågad på det där viset. Tänkte redan då att jag nog gärna skulle jobba med Redaktörn, så när det faktiskt blev så gjorde jag en mental ✔️ på listan över life goalz. 

Jag hade faktiskt skickat in ett bidrag en gång tidigare. Var aaasnöjd med den novellen jag skickade in 2011. Inget hände, inte ens ett hedersomnämnande. Sen 2013, när jag skickade in nåt jag på min höjd tyckte var "meh" så fick jag andra pris?! Det var då jag lärde mig att inte lita på mitt eget omdöme när det gäller text jag skriver. 

Ganska snart efter Mörne började jag på LIttSkap också och så var bollen i rullning. Och här sitter vi nu *fäller en tår* *pöser* *vrider mustaschen självgott*. Man kan väl säga att Arvid Mörne-priset var ett startskott för något. Vad jag gjorde med prispengarna? INGEN ANING, tror jag bara levde upp dem. Enda jag minns att jag köpte var fyra Arabia-muggar och ett par pumps som jag använde kanske fem gånger :-DDDD

Som en special treat for you tänkte jag att jag skulle låta er läsa min novell som 2013 fick andra pris. Jag mindes den som bättre och längre än vad den är, så ha lite överseende. Det är ju ändå fem år sen. Visst låter det lite .- "fem år"! Men det är jättemycket! Det är fem årskullar nya vinnare, det är ett giftemål, två lägenheter, en brorson, en bokdebut, två skrivutbildningar, säkert tusen fyllor, smörgåsar, duschar och nya vänner. Det är ju ett LIV. 

Hur som helst, bear dom fem åren i mind när ni läser min PRISBELÖNTA novell; Bakfylla.
(så klart heter den bakfylla, jesus kristus, mitt liv back then)

31958629_10155730415239107_9155341898074816512_n.jpg

Det är varmt och klibbigt. Genom persiennerna lyser solen obarmhärtigt, i strålarna dansar dammkorn, katthår och hudpartiklar från oss båda. Det är varmt, varmt, varmt och klibbigt. Min vänsterarm har fastnat i en allt för intim position under hans nacke. Jag vill inte flytta armen för då kanske jag väcker honom. Men om jag inte rör på mig kanske han aldrig vaknar och då får jag aldrig min säng tillbaka. Det är olidligt varmt här. Jag måste röra min arm nu, jag måste röra på mig. 

Klockan visar kvart över elva. Han bara sover vidare. Han snarkar, med vidöppen mun och stora näsborrar. Han luktar. Igår var han söt. Det är han förresten ännu, men i närbild, i min säng, dagen efter har sötman har en nyans av äckel i sig. Jag har aldrig märkt hans födelsemärken i tinningen förut, jag har aldrig märkt hans sneda framtand. Jag kniper ihop ögonen vid minnet av hans tänder mot mina egna framtänder, tänker jag på hans tunga nu spyr jag. 

Jag måste röra min arm nu. Jag har sett när folk drar en duk av ett bord utan att vinglasen faller, det är lite den effekten jag är ute efter nu. Men mina vinglas faller och han grymtar till, öppnar ena ögat, vänder sig på sida mot mig och mumlar. 

-Godmorgon.
- Godmorgon. Det var inte meningen att väcka dig, det var bara så obekvämt.
- Förlåt.
- Nej, alltså. Inte ditt fel. 

Jag är om möjligt ännu obekvämare med honom vänd mot mig. När jag var liten trodde jag att man blev begraven i den position som man hade dött, så jag försökte alltid somna så vackert som möjligt, utifall att jag skulle dö i sömnen. Jag tänkte på döden mycket som barn. Helst ville jag bli begraven med händerna i kors över bröstet, som Törnrosa. Jag tänker på hur jag skulle se ut i kistan om jag skulle dö nu. Inte som Törnrosa i alla fall. Jag vet inte ens var mina trosor är.

Det är ett problem, för vad vi än delade igår kväll och i natt så tycker jag inte om tanken att han ska se mig naken nu. Ännu ett kort minne av läppar och andetag mot nyckelben och halsgropar får mig att gräva naglarna djupt in i handflatorna. Han grymtar till igen.

- Shit, alltså, vad är klockan?
- Halv tolv tror jag. 

Han vrider på sig, lokaliserar var tickandet kommer ifrån och ser att min väckarklocka bekräftar det jag just sa i mintgröna bokstäver. Samma nyans som mitt illamående. Halv tolv. Vi har umgåtts i tolv timmar nu. Det är fullt förståeligt om han vill gå. Det vore till och med föredömligt om han begav sig av. 

- Shit, dit for den dagen. Är det okej att jag ligger kvar här en stund? Jag har sån jäkla huvudvärk, blev kanske lite väl mycket igår.
- Ja, verkligen. Det är som, när ska man lära sig? Behöver jag verkligen dricka sjuttiotusen drinkar varje gång?
- Mmm.
- Ibland hatar jag mig själv, liksom, eller inte hatar mig själv, men du vet, man är väl kanske inte skarpaste kniven i lådan, jag är 25 år, jag har supit i tio år, nej, mer, herregud, tolv år, så borde jag inte veta vid det här laget att de där sista tre drinkarna är helt onödiga...
- Mmm.
- Jag blir liksom full ändå, jag vet inte...
- Mmm. Alltså shit, min huvudvärk.
- Du säger shit ofta.
- Mmm.
- Och mmm. Förlåt, jag ska vara tyst.

Under min monolog har han vänt sig mot mig igen. Han lägger sin hand på min mage, ser på mig med halvslutna ögon, hans ögonlock är tunna och skiftar i rosa och blått. Jag kan inte hejda en impuls utan rör hans ena ögonbryn med pekfingret. Hans arm är tung av seniga muskler. 

- Det är lugnt. 

Jag vet inte om han tycker det är lugnt att jag rör honom eller lugnt att jag pratar mycket så för att inte ta några risker slutar jag med båda. Med handen kvar på min mage sluter han ögonen helt och flyter iväg. Kanske han sover, kanske han bara låtsas så han ska slippa lyssna på mig. Jag försöker blunda men mina ögonlock är inte lätta och tunna som hans, utan lika hårda som två knytnävar i ansiktet. 

Jag vill ju sova, men här ligger jag med hans jävla hand på min mage och mina trosor på golvet någonstans. Jag vill att han ska gå hem men hans hand väger järn på min mage och vi är fastklibbade i varandra, jag känner mig som en lädersoffa en sommardag. 

Jag kan inte ligga kvar här. Jag måste duscha, jag måste få luft. Jag sätter mig upp. Stiger jag upp nu vet jag att jag inte kan krypa tillbaka. Då kan jag inte låta honom klia mig på ryggen, hålla om mig och viska små roliga saker åt mig. Jag blir sittande en stund, tvekar. Ser på honom där han ligger, nu vårdslöst vänd på rygg. Sen stiger jag upp, rafsar ihop något jag hoppas är mina kläder och går med byltet mot toaletten.

Passivt står jag lutad mot den svala kakelväggen och låter det varma vattnet skålla mig. Jag känner mig som en främling i min egen lägenhet med honom där. Hans långa ben och armar som är överallt, hans hand på min mage. Den där handen. 

Jag borstar tänderna, skrubbar ansiktet, smörjer in benen snabbt. Nej men vadå, mina vader doftar alltid gott, ja, men jag vaknar med Pepsodent-andedräkt. Mitt hår är alltid fräscht nytvättat. Lavendel, lavendel, lavendel.

När jag kommer ut ur badrummet sitter han på soffan, utan tröja men han har hittat sina jeans. Han ser lite förvirrad ut, stryker min katt koncentrerat över ryggen.

- Han är söt. Eller hon. Jag visste inte att du hade katt.
- Hon. Hon heter Beatrice. Hon var nog här igår också.
- Förstås. Jag pratade säkert med henne igår, men jag kommer inte ihåg det.
- Ja, fast hon är rätt skygg. 

Jag står kvar bredvid soffan, snurrar håret spänt, spänt. Släpper det, börjar snurra igen. Tittar kisande ut genom fönstret. Ser att det har börjat snöa lite. Han följer min blick mot de lugnt dalande snöflingorna och säger;

- Vill du att jag ska gå? 

Jag tänker på hans många födelsemärken, de runt tinningarna. På hans sneda framtand, på att han luktar och på hans hand. Andetag mot nyckelben. Hur han klibbar fast i mig. Jag tänker på hur skönt det vore att vara ensam, strunta i den här lavendel-charaden och vädra i sovrummet. Jag tänker på att han pratar med katter. Han ser dem bara inte, han pratar med dem. Jag tänker på hans kalsonglinning som sticker upp över jeanskanten. Färgglad och ful. Hans hand igen. Jag tänker på att jag fortfarande inte har några trosor på mig och hur illa jag mår. Jag tänker på att han pratar med katter. 

Han pratar med katter. 

-----

GRATTIS ÅRETS VINNARE!!!! MVH/gammal goding

 

Shoppinglistor, blogginlägg och små små dikter

Vi fortsätter rundturen i min telefon och tittar lite på sånt jag sparat i mina anteckningar. Det är en av mina absolut mest använda appar och jag skriver allt möjligt där. Här är ett urval:

IMG_4332.PNG

Jag började en gång skriva haikus på mobilen. Tanken var att jag skulle skriva en per dag. Jag kom ihåg det i fyra dagar.

 Det här lite kul, min planering inför vårt bröllop. Gillar att min målbild var ”stel amerikansk prom” och ”punkare som tagit över skoldiscot”. Tycker vi lyckades ganska bra med det.

IMG_4335.PNG

Jaha...? 

IMG_4338.PNG

När Pär fyllde 34 skrev jag en lista på 34 orsaker varför jag älskar honom åt honom. Här är 5-14.  

IMG_4343.PNG

Men Pär är inte helt utan konkurrens som ni märker. 

IMG_4346.PNG

Mitt bästa Sylvia Plath-citat. Det fortsätter och slutar så här: ...unable to decide, the figs began to wrinkle and go black, and, one by one, they plopped to the ground at my feet.

IMG_4344.PNG

Tror jag brainstormade titlar på boken här. ”UNDER LIVET”?! Va satan tänkte jag med tack alla gudar för att det inte blev det.

IMG_4345.PNG

Olika blogginlägg jag tänkte jag skulle skriva nån gång. Har väl knappt gjort nåt? 

IMG_4349.PNG

Här upptäckte jag att man kunde rita i anteckningar också. 

IMG_4352.PNG

Copypasteat från min blogg 2009. 

IMG_4353.PNG

Jag skulle skriva gratis tips på saker man kan göra med sin kompis på alla hjärtans dag, men det glömdes bort och blev aldrig mer än så här. Ändå bra tips. 

IMG_4348.PNG

Saker jag skrev upp som jag skulle prata om i min och Linneas podd (vi spelade faktiskt in ett avsnitt idag!!!). De här ämnena känns ju ganska daterade idag, speciellt efter #dammenbrister hände, hehe. Och silvervattendebatten har ju ebbat (höhö) ut.

IMG_4354.PNG

Saker jag skulle vilja ha till vårt hem. Men nu har jag faktiskt en espressopanna så hurra! 

IMG_4355.PNG

Och till sist så finns det kanske tvåtusen såna här små listor.  

Söndagsläsning 📖

Hej hej hallå babies! Igår hade jag en utekväll med inga mindre än Daniea och Karro. Vi hade så otroligt roligt, jag är så glad att jag fått lära känna dem lite bättre. De är precis som de utger sig för att vara i sina respektive bloggar - en egenskap jag uppskattar väldigt mycket - bara att de är lite roligare, lite galnare och lite frispråkigare irl. 

Idag är jag jättetrött och orkar knappast skriva nåt själv men tänkte tipsa om andra saker ni kan läsa på ämnet ❤️JAG❤️ .

IMG_4233.JPG

”Debutförfattaren Ellen Strömberg: "Jag tänkte inte på att det var mycket sex"”

På Svenska Yle kan ni läsa en intervju som lovely Anne gjorde med mig. Jag är tydligen hela Svenskfinlands ”sex-författare” nu för tiden. Inte riktigt vad som var min ambition, men ”nationalskald” var taget redan så... Oh Well. 

  screenshot från hbl.fi

screenshot från hbl.fi

Kroppen som gissel och utmaning

Och här är en liten grej om mig i HBL. Hade megaångest över att jag inte sminkade mig OCH var färgglad inför bilden, men det blev ju helt okej.  

FullSizeRender.jpg

 ”En näve döda myggor”

Jag fick som uppdrag att skriva om min bok själv istället för att bli intervjuad av Studentbladet. Så då gjorde jag det, men det var svårt. 

Börjar ni bli trötta på mig snart? Helt okej, det börjar jag också. Men jag lovar er, det här är övergående. Så är den här trötta söndan, så nu ska jag försöka ta vara på det som är kvar medelst Seinfeld och chokladglass. Adios!

Och vinnarna ääär...

Gjorde en väldigt oceremoniell dragning med hjälp av mina kollegor och vinnarna sv de två böckerna äääär: 

FullSizeRender.jpg

Emma H som gillar hundar! 

FullSizeRender.jpg

Felicia H som gillar katter! 

GRATTIS! Mejla mig era adresser så ser jag till att böckerna kommer till er! Mejla på ellen@aftereight.fi !

Och ni andra som blev utan bok; på S & S egen webshop får ni 30% rabatt på Jaga Vatten med koden ”Rakel”! Ett ganska bra erbjudande om jag får säga det själv. 

FAQ

HUR KÄNNS DET NU DÅ?

Det känns precis som man kunde tänka sig; jätteroligt, helt vansinnigt och ganska jobbigt. Vill verkligen inte klaga på nåt sätt, det här är ju verkligen vad folk menar när dom säger livin the dream - det här är min dream - men det är väldigt jobbigt på ett lite oväntat sätt. Jag känner mig hudlös och som en svamp, varje ord sugs in i mig. Inte bara om boken, men allt kommer väldigt nära just nu.

Samtidigt känner jag mig märkligt distanserad till själva boken, försökte läsa igenom den idag men kunde inte koncentrera mig, kunde inte förstå hur det här skulle vara nåt som jag skrivit. Vem är den här Ellen Strömberg som det står på pärmen, varför har vi samma namn?

   bild lånad av  Ida

 bild lånad av Ida

I fredags hade jag releasefest. Det var lite galet. Tårtan tog slut och böckerna tog slut. Ville gråta hela tiden och gå därifrån; inte för att det var tråkigt eller jobbigt men för att det blir så mycket. Fick orimligt dåligt samvete när böckerna tog slut, jag trodde jag hade tagit i från tårna när jag beställde 50 ex till festen, trodde jag skulle få frakta böcker av och an resten av livet. Men det sa slurp! en gång och så var bordet tomt. Folk som kommit dit för min skull, med blommor och grattis-hälsningar, folk som var glada för min skull och jag kunde inte ens erbjuda dem en sketen bok att köpa där och då. Ångest.

Efter tårtan och kaffet skulle vi ut och dansa och ut och dansa gick vi. Jag kände redan då att jag inte borde göra det, kroppen skrek TA DET LUGNT men jag lyssnade OBVIOUSLY för det är klart man vill fira sin bok. Shottade vodka för att tysta kroppsskriket, gick ut ändå, fick gå hem efter en timme, för då ”fick jag inte luft” längre.

I had it coming, jag hade tjatat om märklig hjärtklappning och ytlig andning i flera dagar åt Pär, jag förstod inte vad som var fel. Det är ju löjligt, jag är ju ingen direkt newbie inom ångesten, men det är ju så där. Varje gång tror man man ska dö. Så jag gick hem två på natten, med en gloria av svettigt, fruset hår. Kunde inte andas, kände inga hjärtslag, trodde jag skulle frysa ihjäl, trodde jag skulle bli påkörd, trodde jag skulle bli överfallen, trodde en varg skulle äta mig, trodde jag skulle dö. Överlevde, så klart, kom hem och sa att jag håller på att dö åt Pär och sen började gråta. Grät hysteriskt i en halvtimme och Pär är så bra, han är så fin och satt och lyssnade och berättade att nej, jag kommer inte dö nu. Det gjorde jag inte heller. Somnade till slut med Pärs värme precis bredvid min och mascara över hela kudden.

Och nu är det bra. Det är så där. Ibland bryter man ihop och det är okej, det betyder inte att det inte kan va bra fram till det eller efter det. Nu är det helt fine, känner normal puls och andas med magen. Har sett kriminaldrama! Utan mardrömmar! Inga katastroftankar! Ibland ska det bara ut och jag har egentligen lärt mig att släppa ut det före det blir så där, men när allt omkring ändå är så roligt så stänger man om en liten stund till. Och lite till. Så då blir det sådär. Men så är det.

Idag har jag till exempel varit på författarsamtal på Sweet Vasa med Monika Fagerholm och Janina Orlov. Väldigt trevligt. Det är en sak som slår mig gång på gång med den här branschen jag försöker smyga in i är hur trevliga människor (speciellt kvinnorna!) är och hur mycket stöd och uppmuntran man får av alla. Har inte stött på nån missunnsamhet eller nåt sånt alls. Väldigt tacksamt för en nervig debutant.

VAR KAN MAN KÖPA DIN BOK?

Nu vill jag inte vara sån men; var brukar du köpa dina böcker? Har svarat på den här frågan EN MILJON gånger den senaste veckan och jag är jätteglad att folk vill köpa den, men jag blir lite konfunderad över att så få verkar ha hört talas on konceptet ”bokhandel”. Finns både i fysisk och online-form :-))) Boken kom från tryckeriet i onsdags och har kanske inte hunnit till just din lokala handel ännu, men på tisdag är det recensionsdatum och senast då ska den finnas att få tag på. Jag har inga ex att sälja för tillfället.

Och ja, den kommer finnas på bibliotek också. På de bibliotek som väljer att köpa in den då. Du kan t ex tipsa din lokala bibba om den om du inte verkar hitta den där.

KAN DU SIGNERA MITT EX?

Givetvis! Sök ba upp mig på en lämplig tid och plats. Tips på olämpliga tider och platser: nästa vecka på min semester hehehehehe.

ÄR DU NERVÖS FÖR RECENSIONERNA?

Nej, inte alls. Vill bara dö varje gång jag tänker dem. Men den som sig i leken giver. Hur hemskt kan det bli liksom? En sågning ändrar ju inte det faktum att jag har skrivit en bokajävel som jag - i bra stunder - är väldigt stolt över.  

VAD SKA DU GÖRA NU?

Imorgon åker jag till Sverige med Pär och det ska bli så otroligt skönt. Klappar mig själv på axeln för att jag planerat så väl att jag satt min vintersemester precis nu. Mycket bra planerat, Ellen. Mycket bra. Så jag ska ha semester. Sen ta itu med mitt nästa skrivprojekt. Men först - semester!

Och vinnaren är... Trött Edition

Shit vad ni var många som deltog i utlottningen - så kul! Och shit vad jag är trött just nu! Jag är ledsen att den här bloggen hamnar lite i skymundan atm men så är det. Men, without further ado... Gjorde en liten vlogg:

GRATTIS

FullSizeRender.jpg

 !!!!

Skicka din adress så postar jag den asap!  

Gonatt! 

En vänlig grönska, en rosa helikopter och wild horses

Jag tror ju mycket på korspollinationen eller vad man ska säga mellan Det Ädla Skrifvandet och musik. När jag skriver i stunden lyssnar jag nästan helst på hiohop eller r'n'b, jag vill ha något med en gungig rytm. Drake är min go to-artist när jag inte hittar nåt annat, Drake funkar alltid. Oavsett vad jag skriver. 

Men utöver soundtracket till det rent mekaniska arbetet så brukar jag också ha nåt slags mer eller mindre officiell soundtrack som är tätare förknippad med den aktuella texten. Nästan varje scen jag skriver har en låt. Och nu tänkte jag ge er soundtracket till Jaga Vatten (ni ser vartåt det barkar den närmsta tiden va? BARA massa bokprat)!

spellista.png

Jag försökte lista  alla låtar jag kom på som jag tänkt på under skrivandet av det här och av dom tror jag bara en faktiskt är nämnd i boken. Men varje låt har en scen och det kan ju vara lite svårt för er som inte läst boken än (dvs 99% av er), men antagligen sparar ni listan tills ni läser eller så lyssnar ni nu och försöker föreställa er nåt. Ni vet ju redan att det handlar Hanna och Rakel - vad kan Hanna och Rakel tänkas göra till odödliga klassiker såsom Peaches' Rosa Helikopter eller Rolling Stones' Wild Horses?

Förutom den låt som faktiskt är nämnd i boken (Ramlar med Håkan H) började hela manuset med psalmen En vänlig grönskas rika dräkt. På första träffen med Monika fick vi en uppgift när vi bl a skulle tänka ut ett par ord eller en strof, nåt bara. Jag tänkte på En vänlig grönskas rika dräkt, jag vet inte varför. Sen började jag se den sången komma smygande över späda björkar och mörka granar och plötsligt visste jag precis vilken miljö jag skulle skriva om. Äh, det låter låter så jävla pretto men så var det. Så En vänlig grönska har varit skitviktig för mig i detta skrivandet. 

Jajaja, enough with the "artist talk" nu, HÄR är listan.
Själv ska jag sova, adjö. 

10 bloggade februariar

Jag har bloggat rätt så länge nu. De första årens texter har tyvärr försvunnit i datorhaverier och dylikt, men jag hittade texter från tio år av februari. Saxade ut ett citat från varje år, ett par foton från gångna år och serverar det här, så här bara. Det här inlägget tillägnas alla er som varit med från början (sulve, looking at you!) <333

2008

- bor i åbo, är deppad, sitter ofta på puben bristol

efter fyra koppar kaffe och en fönstershopping-runda med eva är jag på bättre humör. jag unnade mig till och med rökelse från indiska för 90 cent. nu ska vi äta mat, färga hår (evas, inte mitt), dricka lonkero och se på "suomen unelmienpoikamies". det luktar riktigt gott här. ugnsfisk och amber. vad amber nu sedan är på svenska. syns vid bristol senare!

2009

- fortfarande åbo, fortfarande deppad, copypastead konversation från msn

27939808_10155523133684107_225532859_n.jpg

ellen säger:
alltså neej
johan säger:
vad?
ellen säger:
det är bara för att det snart e alla hjärtans dag, jag är extra känslig just nu tror jag. jag är ju ensam. ja i alla fall, xxx ringde, den jäveln. 
johan säger:
...xxx? vem FAN är xxx?
ellen säger:
han där som ringer åt mig hela tiden.
johan säger:
ahaa.
ellen säger:
vet du? som har ringt typ en gång om dagen i två månader. minst. my point är i alla fall att jag kanske förmodligen ungefär måst fara på bio med honom imorgon.
johan säger:
ahaa.. måst?
ellen säger:
nå, han ringde idag igen, och jag, kände mig lite sorgsen och ensam och svarade. han ville bjuda mig på bio imorgon. 
johan säger:
aah. youre in deep
---
ellen säger:
antagligen så kan jag int svara i telefonen på die ganze tag i morgon eller så får jag svälja min.. janå, stolthet har jag ju ingen, men... och gå.
johan säger:
indeed
ellen säger:
men då uppstår nästa problem; jag somnar alltid på bio. förutom när jag drabbas av panikattacker. what to do?

2010

- bor i tyskland, saknar Å på tangentbordet, har hemmagjorda dreads, är au-pair åt ett barn

28052881_10155523133694107_1567212240_n.jpg

daliga saker med idag:
- barnet var supergrining imorse
- vi var lite sena till dagiset, skulle dessutom jobba där idag pa förmiddan
- jag hoppar lite lättsamt ner för trapporna för att göra det lite roligare för barnet och muntra upp oss bada.
- pa absolut sista trappsteget stiger jag rejält snett, hör ett distinkt "knack!" och ramlar ihop. min högra fot gör sa ont att jag överväger att svimma.
- jag börjar grina helt hysteriskt, svära pa franska (?! varför fragar jag mig? jag pratar ju inte ens franska) och finska och barnet börjar ju förstas ocksa grina.
- typ alla grannar rusar till och ringer ambulans och försöker trösta barnet och mig och ambulansen kommer och dom är rätt snygga men tror att barnet är min son (sa ont gjorde det dock inte sa att jag inte fick ur mig, nej nej, jag är bara hans barnvakt)
- ambulansen aker igen efter att jag insisterat pa att jag är okej och jag tänker att jag ska ga till dagis i alla fall med barnet
- HAHA! det kan man ju glömma. jag far ga in till en granne med barnet, dom ringer modern, modern far komma hem fran jobbet och min fot sväller upp mer och mer.
- modern kommer hem, granne kör oss till sjukhuset. jag har fula hello kitty-strumpor och orakade ben och läkaren är snygg.
- ett ledband eller nat i högra foten är nästan av eller nat. kul.
- jag är sängbunden idag och antagligen även ett par dagar framöver.

2011

- jobbar på AE, bor fortfarande i larsmo hos pappa

imorse när jag kom till jobbet böt jag om som vanligt inne på WC:n. min tygkasse med kläder lade jag i den stora roskisen, av någon anledning. troligen av samma anledning glömde jag tygkassen där. efter jobbet när jag skulle byta om igen hittade jag inte mitt ombyte. sen började jag tänka. vår flitiga städerska hade naturligtvis bytit påse i roskisen på WC:n, så jag fick gräva efter min tygkasse med kläder i den stora roskisen på gården. jättefräscht och inte alls hemlösigt av mig att stå och slita upp stora skräppåsar.

efter jobbet var jag på en kort kaffe med jenny och planerade hur det ska bli när vi båda är bibliotekarier och kanske t o m jobbar på samma bibliotek. då ska vi ha en bibliotekskatt har vi bestämt.

2012

- bor ensam på vad som snart ska bli turd floor, har det bra

28052838_10155523133689107_481040919_n.jpg

jag är ganska säker på att jag kommer dö om jag inte hittar det perfekta matta neon-läppstiftet snart. starkt orangea och rosa läppar till en annars diskret make-up är det snyggaste jag vet just nu. 

2013

- har just börjat i terapi pga utmattningsdepression, jobbig tid

handlade just kattmat, choklad och cigaretter på min kvartersaffär och fick en uppenbarelse. i de små inköpen låg min hela framtid. fick lust att förklara för kassörskan att jag inte är så tragisk som det ser ut. visst, jag har katter, men jag borstar fortfarande mitt hår. nästan varje dag. visserligen pratar jag med mina katter, men jag har dessutom ett mycket aktivt socialt liv! med människor! det är inte  länge sen jag var på en dejt och chokladen köpte jag bara för att syrran kommer hit ikväll och ser på top model. jag har ett givande jobb och många hobbys.jag är varken galen eller i behov av medlidande. 

sen insåg jag att det ena som vore mer tragiskt än mina inköp skulle vara att förklara dem för en helt främmande kassörska. och att jag eventuellt behöver ta upp det här med min terapeut. 

2014

- börjat fatta att jag vill skriva, har bl a en kortlivad kolumn i ÖT om tv

Idag ska jag tvätta lakan. Idag träffade jag också finansministern. Hon var in på kaffi. En kille som jag gissar var hennes livvakt hade öronsnäcka med telefonsnurrsladd ner i skjortkragen. Ministern hade ett professionellt leende. Jag hatar att tvätta lakan. Jag undrar om hon tvättar sina lakan själv. Kontrasterna i mitt liv idag gör mig lite matt. Men mattheten kan också bero på att jag sova cirka 90 minuter i natt pga dumb i hövo. Först skrev jag färdigt min andra TV-kolumn till ÖT, sen såg jag femton avsnitt Beverly Hills och läste tidningar jag stulit av syrran 2. Fruktansvärt onödigt, men jag var så pigg, vände dygnet totalt i helgen eftersom jag var överraskningsfestsvärdinna.

2015

- går littskap

Lite samma sak är det ibland på LittSkap, vilket är en kurs befolkad med de mest sympatiska individerna. Ändå sitter jag där och känner mig konstant för dum, för dålig, för icke-avancerad i mitt språkbruk. Jag känner mig som Camilla Läckberg i ett rum full med Nobelpristagare. Om ni fattar. Därför går mitt skrivande i snigelfart most of the time, för att jag sitter och rackar ner på mig själv hela tiden, det här är för ytligt, det här är för babbligt, jag har ingen röst och inget budskap... Tröttsamt.

Någonstans logiskt vet jag att jag inte är dum och jag förstår ju också att eftersom jag ändå blivit antagen till LittSkap så betyder det att jag hör hemma där, Läckberg eller icke. Dessutom är jag militant vägrare av fin- och fulkulturuppdelning och jag hatar att kultur eller intellekt ska vara en klassfråga eller statusmarkör. Fuck that. Alla kulturyttringar är lika värdefulla, hur mina egna preferenser än må vara och alla har rätt att känna sig smarta och coola, oavsett var gängse normer är.

2016

- är ganska nykär, mår rätt bra, ska precis bli sambo

WP2140-img-2617.jpg

Jag är på riktigt dåligt humör idag. Och igår. Vill inte säga det för det känns som att jag inte gör annat än gnäller på det och jag vill inte vara det exemplet som nån gubbe kan peka på och säga "kvinnor kan inte vara presidenter för de är för hormonstyrda" men alltså FY FAN. 

Jag kan som inte ens komma ihåg allt jag blivit arg på idag men nu just blev jag t ex svinförbannad när jag tänkte på ordet president. För det fick mig att tänka på en tjej i min gamla klass som argt sa åt mig inför presidentvalet 2000 att "en president ska kunna stå upp och pissa" när jag, säkert efter att ha tryckt upp mina runda Harry Potter-brillor ännu högre upp på näsan, sa att jag skulle rösta på Tarja Halonen om jag fick rösta. Det här hände alltså anno domino 2000!!! The struggle i Grisö Plågstadium alltså. 

Bonusmaterial till den här lilla storyn: morgonen efter att Tarja vann planerade jag och min bff Emmi, klassens enda Tarja-fans, vår egen entré i klassrummet. Med utstuderat långsamma steg och självbelåtna flin skred vi in. 

Jaja, vad jag egentligen ville säga var typ... Jag vet inte. Ville väl klaga lite? Hashtag måndag, hashtag vårvinter hashtag mothafucking P to the M to the S.  

Men hej, det är bara 25 dagar tills Pär kommer hit och max 30 år till klimakteriet så woop woop!

2017

- är gift, mår skit, kommer ut som ekonomisk katastrof på blögga

Jag har tänkt på det länge. Till exempel har jag tänkt på det när jag tittat på min och hela världens älsklingsserie Skam. I serien tas massa svåra ämnen upp och ofta tas de upp på ett bra och odramatiserande sätt. Men det pratas aldrig pengar. Aldrig. Isak och Even tar in på lyxhotell och ingen nämner nånsin vem som betalar för det och hur dom gör det. Russebussar köps och hyrs och trashas och ingen pratar egentligen desto mer kring hur allt finansierar. Utöver de stora ekonomiska grejerna, som gör mig kallsvettig att bara tänka på, går gymnasieungdomarna regelbundet på fik och äter ute utan att nån nåsin säger nej till nåt på grund av att de inte har pengar. Det här ter sig som ren sci-fi för mig. Under min egen gymnasietid var det alltid nån, inte sällan jag själv, som inte hade pengar till en kaffe eller pommes från grillen. Och då jobbad de flesta av oss vid sidan om. Jag städade. Ingen jobbar i Skam. Nu är det väl en viss skillnad i snittinkomst mellan Larsmo och Oslo, oljemiljonernas huvudstad, men ändå.

2018

- mår jättebra, är fortfarande dyngkär i Pär och debutromanen är snart ute!

28000782_10155523190804107_70446585_n.jpg

Kommer inte över hur snygg jag var 2015-2016, måste va då jag peakade i snygghet.  Beklagade mig just åt Pär att det det känns som att jag jinxade min egen snygghet när jag klippte håret kort senast. Sen dess har jag knappt kännt mig snygg en enda gång. KAN också ha att göra med att kapningen av mitt glorious blonda hår sammanföll med en väckt depression. Men i alla fall!!!  Så snygg förr. 2010 års dreads kan för övrigt vara ett lågvattenmärke, alltså herregud. 

Kommer inte heller över hur öppen och otroligt ocensurerad jag var i början av min blogg. Nu har jag dessutom tagit bort vissa namn, på såna människor som inte längre är i mina liv men också kortat av lite onödigt långa utläggningar om fylleri, sex och elakheter. Och den där xxx som jag och Johan pratar om kommer jag inte alls ihåg. Hade jag nån som ringde åt mig dagligen?! Men jag kommer ihåg den där känslan av att det aldrig var bra nyheter när telefonen ringde. Alltid på ljudlös, aldrig svara på okända nummer. Och jag kommer ihåg många samtal och MSN-konversationer med Johan som började med "alltså nej...". Det var en tradition länge. Både saknar och inte saknar det. 

Det är väldigt tydligt att jag inte trodde/fattade att nån annan än typ mina närmsta vänner läste min blogg, kanske det heller inte var så många andra, men det låg ju ute där, fritt för vem som helst att läsa. Största delen av mitt bloggarkiv ligger bakom lås och bom numera, jag har betydligt fler läsare idag (hello, årets blogg) men också för att det är liksom inte riktigt kosher längre i min värld att namnge folk på det där sättet. Sen har jag ju inte kvar många av de jag umgicks med typ 2008; pga att jag var ett svin, pga att de var svin eller bara för att sånt händer. 

En sak som jag däremot avundas mitt forna blogg jag är lättheten uti vilken jag publicerar inlägg. Flera om dan! Korta och babbliga! Oredigerade, osammanhängande, ibland bara en tanke. Allt är så klart inte guld, men jag längtar tillbaka till den där nivån av prestationsångest. Nu för tiden känns det som att man måste ha fått ihop en en tolvsidig essä med proffstagna bilder till för att få trycka på "publicera". Det är nog inte bara jag, utan hela bloggosfären som ändrat. Jag gillar välproducerat material jag med, men I couldn't help but wonder... Hade vi inte roligare förr?