Fast ni säkert alla pratat en hel del om det redan.
Första gången jag kom i kontakt med Kristian Gidlunds blogg I kroppen min var via Tita, som länkade till honom. Jag läste lite, men bestämde ganska snabbt att det här klarar jag inte av. Sen har jag faktiskt medvetet undvikit honom lite, läste kolumnen "Det Sverige jag lämnar" och fick hjärtkramp. Såg honom bli intervjuad i Babel och bölade hela kvällen. Bestämde mig för att verkligen inte läsa nåt. Bokmärkte länken till hans sommarprat, lyssnade inte. Döden var så närvarande ändå under 2013, Kristian Gidlund fick vänta. Kom till jobbet 17:e september förra året och hörde att det var över nu, att han hade dött och bet underläppen blodig av tillbakahållen gråt. Det var för stort, det var för sorgligt, jag kunde liksom inte möta allt det där. Cancer, det är så svart och skrämmande. Speciellt när du ännu har en faffas död så nära inpå.
Men så igår köpte jag boken I kroppen min: Resan mot livets slut och alltings början. Tänkte att nu. Nu ska jag ta tag i det, för jag förstod ju att det finns ett verkligt värde i de här texterna. Nu vågar jag.
Jag tänkte att jag skulle ha boken på en särskild plats och bara läsa lite i taget, så att jag inte blir överväldigad. Sket ju sig rejält kan en säga, låg upp till tre i natt och sträckläste. Kunde. Inte. Sluta. När det är så fint och nära skrivet som I kroppen min är, då går det inte att sluta, fast man ska jobba om några timmar. Hade ju förberett mig på att gråta, jag är ju en lipsill. Men jag hade inte förberett mig på det här.
Självklart grät jag. Jag hulkade och snorade, kramade katterna, vred och vände på mig, fick gå upp och vanka runt lite i lägenheten emellanåt för att inte förgås. Vid ett tillfälle grät jag så mycket att ena linsen trillade ur ögat. Det var en av gångerna Kristian pratar om barnen han aldrig kommer få. Hur det träffade mitt i hjärtat på nåt sätt. För även om jag inte är döende och även om jag inte har cancer, även om jag har hela livet framför mig och många fertila år kvar, så är det här med att aldrig få barn något jag tänker mycket på. Jag vill inte ha barn nu (eller nåja, kunde gått röva bort en och annan bekants unge när jag träffar dem, de är ju alla så söta), men nån gång. Jag vill faktiskt det. Men jag vet inte riktigt hur det ska gå till. Och jag vet inte när jag ska bli stark nog att våga skaffa barn. Eller om jag kommer hinna. Och att Kristian aldrig fick barn, att han inte hann, det är så himla orättvist. Det var svårast av allt att läsa.
Nej, svårast var när han berättade om hur han tog farväl av sina vänner hela tiden. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig vara i den situationen. Att bli tvungen att ta farväl på det sättet, eller att någon tar farväl av mig. Och han är ju i min ålder. Om en inte allt för lång tid kommer jag vara äldre. Den tanken också.
Nej, svårast var kanske hans så ärliga funderingar om döden. Om när en kompis till honom visar en dokumentär om ett barn som kanske blivit född med en gammal själ, en soldat från andra världskriget som flyttat in i en amerikansk unge. Det lilla hoppet i det. Det var det svåraste. Och när han ber sina nära att inte bli rädda om han visar sig efter döden.
Jag tycker ni ska läsa hans texter om ni inte redan gjort det. Det är vackert och viktigt och hopplöst och trösterikt. Kanske finns det en idé med att läsa allt i ett nafs, för jag har aldrig tänkt så mycket på livet och döden och meningen med allt som idag. Aldrig gett så många tysta löften till mig själv om att försöka göra nåt vettigt av den här tiden. Aldrig bett så många böner, riktade åt nån jag inte vet om jag tror på, om att alla jag känner ska få leva, utan tumörer och utan biverkningar. Jag har aldrig känt mig så annorlunda i slutet av en bok jämfört med början. Kanske, på lång sikt, har jag blivit en lite bättre människa tack vare Kristian Gidlund. Kanske, kanske. Och mitt i all upprivenhet som den här boken lämnade efter sig så känns det faktiskt lite bättre. Döden känns lite mindre farlig. Så läs, läs för allt i vääde. Gör det bara.
