Det Skrivande

Treat yo'self till en skrivkurs!

Hej allihopa! Det är dåligt med bloggandet just nu, men jag har helt enkelt lite för mycket att göra just nu. Det kommer nog bli lika dåligt i åtminstone tre veckor framåt men jag lovar att jag gör mitt bästa för att hinna med bloggen också - jag har så mycket jag skulle vilja skriva här och jag saknar att blogga när jag inte gör det, så mig blir ni inte av med än i alla fall.

Men till det jag egentligen vill ha sagt i dag - gå en skrivkurs! Om du vill alltså. Jag har nog aldrig hemlighållit hur viktiga de skrivkurser jag själv gått har varit för mig. Förutom att de gett mig ovärdelig hjälp med skrivandet har de gett mig vänner för livet. Just när jag sitter och skriver detta sitter Malin bredvid mig, henne skulle jag nog inte lärt känna utan skrivkurserna. Eller jo, för eller senare kanske vi hade insett hur mycket vi har gemensamt, men skrivkursen gjorde att det blev förr och inte senare.

Oavsett ambitionsnivå med ditt eget skrivande tycker jag du ska gå en kurs om du är det minsta intresserad av att skriva. Om du behöver mera övertalning kan du läsa det här inlägget jag skrev för Malakta den här veckan! Idag tänkte jag tipsa om tre skrivkurser - eller labb i Svenskfinland som har ansökningstid nu. Och mitt och Heidis skrivlabb på Malakta är ett av mina tips, så klart.

OBS! De flesta skrivkurser kostar en del - men kom ihåg så att A) man kan alltid be om att få betala i rater, det har jag gjort och det har gått bra och B)man kan alltid söka pengar för att delta eller för resorna dit från olika fonder och stiftelser. Det har jag också gjort och det har också gått bra.

  1. Jag skriver alltså är jag med Ellen Strömberg och Heidi von Wright

    Det här är en kortare kurs på fantastiska Malakta i Malax som går av stapeln 3 - 6 oktober. Passar dig som kanske gått nån kurs tidigare eller har ett tydligt projekt du vill jobba vidare på. Jag kan ju inte lovorda min egen insats på ledare, men jag har själv gått LittSkap med Heidi och henne däremot kan jag lugnt lovorda!

  2. Författarskolan 19-20 på VNF

    Det här är Monika Fagerholms och Mia Francks ettåriga kurs (som man går på distans, obs), som beskrivs så här på deras hemsida; Författarskolan är en ettårig kurshelhet för den som vill skriva ett manus. Formen för berättelsen (prosa, lyrik, dramatik) är fri. Det behöver heller inte finns något manus när kursen börjar utan det kan arbetas fram under kursens gång. Både Monika och Mia är jättebra som kursledare, skulle jag bara hinna skulle jag gärna gå den här själv!

  3. Skriftskolan

    Också en ett-årig distanskurs, men den här gången med basen i Helsingfors. Jag vet faktiskt inte så mycket om den här kursen, så jag bad ena ledaren Hannele Mikaela Taivassalo - även känd som den fiercaste människan i det skrivande Svenskfinland - svara på ett par frågor. Här är hennes svar:

Johanna Holmström och Hannele Mikaela Taivassalo som leder Skriftskolan.

Johanna Holmström och Hannele Mikaela Taivassalo som leder Skriftskolan.

1. Hej Mikaela! Först och främst, grattis till kanske det bästa namnet på en skrivkurs jag hört i mitt liv. Kan du berätta lite mer om kursen utöver ert smarta namn.

Haha, åh, tack! Alltså just den här Skriftskolan är en ettårig skrivarskola för den som vill fördjupa sig i och utveckla sitt eget skrivande, och under handledning målmedvetet jobba med sitt eget manus. Under ett år har vi åtta kursveckoslut då hela gruppen träffas, och utöver detta träffar var och en med jämna mellanrum sin personliga handledare. Det finns ingen manual för hur man skriver eller hur ett litterärt uttryck ska se ut, Skriftskolans mål är att hjälpa varje enskild skribent att hitta sitt eget sätt att arbeta, fördjupa och utveckla just sitt eget skrivande, sin egen litteratursyn och sin egen text. Vi vill inte forma skribenter, vi vill hjälpa fram det unika.

2. Varför ska man gå skrivkurser överhuvudtaget?

Man måste faktiskt överhuvudtaget inte alls gå på skrivkurser! Det viktiga är de aktiva handlingarna att läsa och att skriva. Men det finns olika orsaker till att många skrivande människor verkligen vill gå på skrivkurs, och till och med behöver det, trots allt: för att utvecklas som skribent måste som sagt du läsa och skriva aktivt (detta kan man upprepa h u r många gånger som helst!), men det du skriver behöver också bli läst och bemött. Att skriva är oftast en ensam handling, en skrivarskola är ett sammanhang, ett sammanhang där du kan skriva och samtidigt tala om skrivandet (i den ordningen), verbalisera tankar kring skrivandet, krocka med andra sätt och synsätt. En skrivarskola är ett sammanhang där någon läser dina texter och på så sätt ger dig möjligheten att se på texten genom andra ögon, samtidigt som du får ta del av andras texter och processer – iblan är det också enklare att få syn på sin egen text och sitt eget skrivande genom att möta andra texter och formulera sig kring dem. För många är skrivarkurser helt enkelt ett sätt att ge sig själv tillåtelse att skriva; en kurs är en yttre, legitim orsak att hitta skrivtid, en plats på en kurs är en bekräftelse, en yttre röst som säger: ”ja, du får skriva”, medan andra har ett behov av att få hjälp med att skapa tydliga ramar för skrivandet, samt jobbar bäst med en överhängande deadline-piska och förväntningar och krav. Det är olika, men det finns utrymme för allt det här samtidigt.

3. Vad är ett bra arbetsprov? Eller vad skulle du vilja få in för slags text av en deltagare?

Det är hemskt olika typer av texter vi hoppas på, så just den där gemensamma nämnaren, ”ett typiskt bra arbetsprov”, hoppas vi kanske snarare på att inte få in? Men det som kanske kan kännas skönt att tänka på är att ett arbetsprov inte alls behöver vara någon duktig, perfekt helhet, eller kännas absolut färdigt, eller svara på tänkta krav – man kan lugnt tänka att vi som tar emot det och som ska läsa det ändå inte är normalläsare, utan superläsare med en röntgenblick som letar efter potential. Det vi vill är att genom texten få en känsla för skribenten. Det kan vara hemskt olika saker i olika texter: språk, tematik, uttryck, djup, idé, lust, och så vidare. Ett gott råd kunde vara: välj inte en text där du försöker mycket eller försköker prestera, välj en text där du känner att du är dig själv, en text där du själv tycker att något plötsligt gnistrar till, en text som du själv tycker om. Det som lönar sig minst när det gäller skrivande är att försöka ge något som man tror att någon annan vill ha, istället för att ge det man själv måste få ut. Det ärliga syns, och vice versa.

4. Måste man ha nån idé eller projekt man jobbar på för att vara med?

För att skriva så måste man ju ha något man har på hjärtat som man vill uttrycka, men till Skriftskolan kan man komma med en stark känsla av något vagt och odefinierbart som bultar eller skaver och som man vill sätta ord på, lika väl som man kan komma med ett påbörjat projekt.

5. Kan du ge ett helt gratis skrivtips att tänka på här och nu?

Dagens gratis: ”Det kunde ha varit jag, men det var det inte” – de där orden får du av mig, inget annat. Börja där, låt texten föra dig, sedan får du se var du hamnar.

Klåda/ Syyhy

Idag kom Schildts & Söderströms höstkatalog ut! Så många bra böcker som kommer i höst, så många bra typer som är representerade i den här katalogen alltså! Malin, Karin, Ulla, Emma… Är så glad att få vara en del av den katalogen. För det är jag ju - nu får ni äntligen se ur Klåda ska se ut! Jag tvivlar på så mycket angående den här boken för tillfället, men en sak som i alla fall är säker är och det är att jag IGEN har en väldigt snygg pärm, kolla bara:

Skärmavbild 2019-04-17 kl. 11.48.58.png

Visst är den fin!!! And one more time, for the finnish speaking seats in the back:

Skärmavbild 2019-04-17 kl. 11.53.58.png

Det är nämligen så att S&S finska systerbolag S&S Kustantamo ger ut Klådan på finska och då heter den Syyhy! Så himla glad över att få översättas! Jag hoppas ju så klart på att en översättning ska leda till en annan och att mina böcker nån gång ska hitta ut ur landet också, men för nu är jag bara jätteglad att boken ska finnas att läsa på finska också.

Omslaget hade jag en ganska tydlig idé om den här gången. Bakgrundsmålningen är från min kompis Eleonora Hagströms utställning Amyldaga som jag såg på Helsinki City Museum i höstas. Redan då sa jag “jag skulle vilja ha nåt av det här som omslag”, och så mejlade jag åt min Förläggar-Anna och sa det och så hux flux var det bestämt. Själv omslaget har Ulla Donner gjort igen (hon kommer också ut med en serieroman i höst - yes yes yes!) och jag ville att boken skulle se bra ut bredvid Jaga vatten, men ändå helt vara sin egen. Det är ingen fortsättning, de hör inte ihop mer än att jag har skrivit dem båda.

Foto: Nicklas Mattson

Foto: Nicklas Mattson

Eleonora är ju en tredjedel av det klassiska crewet Turd Floor och extra roligt är det att vi alla tre är representerade på nåt sätt, Nikko har nämligen tagit nya författarfoton på mig. Det är inte det att det egentligen behövdes, men vet ni hur trött man blir på sitt eget fejs efter att ha sett samma bild på det ett år i sträck? Så när Nikko hälsade på i februari tog jag med honom upp på vinden och så tåg vi några nya bilder. Jag ser otroligt ledsen ut på alla, men det är för att jag vägrar le desto mer på en bild jag ska behöva se på ett år framöver här nu och mitt resting face är inte så mycket “bitch” som “sad puppy”.

Foto: Nicklas Mattson

Foto: Nicklas Mattson

Men faktum är att jag inte alls tyckt det varit speciellt roligt att skriva den här boken. I kortkorta perioder har jag drabbats av den där hybrisen som kommer när man har flow och då det man skriver känns som det bästa som nånsin skrivits, men speciellt nu i slutet har det mest känts tungt, jobbigt och svårt.

Är rädd för recensionerna, för läsarreaktionerna, för att folk ska tänka att jag var en one-hit-wonder som råkade skriva en helt okej debut, men som nu med sina andra bok bevisat att hon inte är något annat än en medioker gris som borde hålla sig till något annat. Men ojdå, hon har visst sagt upp sig från sin fasta tjänst för att fokusera på det här - piiinsamt!!!

Dels är det det men sen är det också som att jag inte riktigt vet vad jag har skrivit, jag känner inte riktigt texten tycker jag. Folk frågar som alltid vad den handlar om, men jag har svårt att säga. Jag vet inte riktigt. Jag är också rädd att jag stressat fram en text och jag egentligen borde ha vilat lite nu, andas lite och fyllt på reserverna. Men det fanns liksom inte det som alternativ nån gång, som vanligt när jag gör något sak det hända snabbt och explosivt. Jag skulle aldrig ha haft tålamod att vänta till nästa år med Andringen. Så egentligen är jag glad, men jag är också en boll av ångest. Igår kväll hade jag ett riktigt litet bryt där jag upprepade allt det här jag just skrivit åt Pär, men med snorbubblor i näsan och tårar på kinderna och med sprucken röst.

Man kan ju fråga sig varför man utsätter sig för det här frivilligt då, om det är så hemskt. För att det är så förbannat jävla skitkul också. Så klart. Jag ska ju givetvis skriva en tredje bok. Och en fjärde. Jag har redan börjat på två. Jag vet inte vad jag annars ska jag göra.

Ett litet steg för mänskligheten

... men ett jättekliv för mig!  

Jag har hållit workshop på finska idag för första gången! Nä, nu ljög jag, jag har hjälpt till med en workshop idag. Men på finska!!! 

Som Larsmo-bo med make och mamma från och i Sverige är min finska ganska obefintlig. Och om min finska är dålig, så är det ingenting mot vad min tröskel att våga prata är hög. Det ska nästan till tvåsiffrig promille för att jag ska släppa till. Jag veeeet inte varför det är så när jag har noll problem med att försöka prata andra språk. Jag har t o m stått en gång och försökt hålla en konversation på portugisiska - ett språk jag enligt DuoLingo är 2% flytande i. Men vadå, man försöker ju!? Men finska - nej nej, då låser det sig plötsligt.

Jag har som nyårslöfte att våga prata mer finska och jag har börjat lite försiktigt med att blanda språk ganska hejvilt när jag pratar med min finska kollega Anniina. Jag skulle nästa säga att det liknar mer meänkieli det jag pratat med henne, jag slänger in svenska ord när jag inte kommer ihåg eller kan det finska. Ibland tar jag till engelskan. Det går hur bra som helst! Det låter säkert lite efterblivet, men det går! 

Idag skulle vi hålla tvåspråkig workshop på biblioteket utgående från Prilliga Prinsessboken av Anna Sarve och Sanna Mander - eller Prinsessakirja som den heter på finska. Jag skulle ha hand om svenska barn och Anniina finska. Inga konstigheter. 

FullSizeRender.jpg

Men så kom det bara finskspråkiga barn.  

Min första tanke var, ja men då går väl jag då. Men så tänkte jag - va fan, live a little. Anniina höll ju i det mesta, men vart efter vågade jag säga lite saker och läsa högt ur Prinsessakirja och fråga barnen nåt smått. Och dom lät mig hållas. Det är ju det som är det bästa med barn - dom låter alltid en hållas. 

Jag kom just hem efter workshopen och jag upplever nån slags adrenalinrusch utan dess like. Jag har pratat finska så folk hör!!!! Jag har till och med skrivit en liten, liten berättelse på finska. Så without further adoo, här är Ellen Strömbergin ensinmäinen suomenkielinen teos:

FullSizeRender.jpg
FullSizeRender.jpg

Alla mina drömjobb

Tit-tut kära läsare! Här är er favoritbloggerska igen.

54279634_386785442101291_37418863184314368_n.jpg

Jag var inbjuden av Luckan till Närpes bibliotek igår för att prata om att debutera. Jag försökte säga nånting inspirerande och sant, men det är svårt att inte ta till klyschor. Men vi hade ett bra samtal, jag och Hanna. En extrahälsning till dig blonda tjej som kom fram efteråt och pratade om författardrömmar; jag hoppas vi ses i skrivarsammanhang igen!

53633613_604825539983286_1129670849473806336_n.jpg

Pär var med som sällskap och kartläsare och efter mitt samtal fick vi möjligheten att besöka bibliotekets nya fina bokbuss! Varför finns det inte fler bokbussar? Det påminde mig om att det är ett gammalt dörmjobb det där alltså, att köra bokbuss. Och så började jag tänka på alla andra drömjobb jag har.

Jag råkar ju ha turen att ha två jobb jag äääälskar idag; författare och ordkonstledare. Det känns ibland som att min jobbsituation är too good to be true och att jag nästan väntar mig att nåt ska skita sig. Jag hoppas verkligen att det inte gör det, men om det skulle göra det skulle jag kunna tänka mig nåt av följande yrken:

Köra bokbuss/bibliotekarie
Ett ganska givet drömjobb, jag älskar ju bibliotek! Helst skulle jag ju nästan köra den där bokbussen då, det är något med det mobila som tilltalar mig. Jag har alltid älskat snutten med Musse Piggs husvagn i Kalle Ankas jul, tanken på att kunna ta med sig allt överallt. En period i livet ville jag också bli långtradarchaufför för att deras små hytter så mysiga ut, men jag är kanske inte så sugen på det längre. Men en bokbuss! Tänk dig själv att komma slirandes längs med nån kurvig byväg, nitbromsa så gruset sprätter på nån plats och välkomna in lässsugna barn och åldringar (och vuxna också för den delen men) i sin lilla buss. Och på vintern skulle man kunna bjuda på varm kakao och ha julbelysning i bussen. MYS!

Arkeolog
Det är gassande sol och det har inte regnat på flera veckor. Du har Leif GW-väst och khakishorts på dig. Du torkar svetten ur pannan med en dammig hand och ur din hårknut har det lossat några klädsamma hårslingor som krusar sig i nacken på dig. Du står på knä i en utgrävd fyrkant, runt omkring dig hör du dina kollegor prata lågmält med varandra, en viss slags vördnad sänker sig ändå över er, det kan ju vara en gammal vikingagrav ni står i. Du borstar med din lilla borste i ett hörn och plötsligt lossnar en lite större jordkoka. Du svär för dig själv, chefen har ju sagt att du måste vara försiktig. Men nånting glimmar till under den! Du plockar upp det glimmande och ställer dig upp och sträcker på ryggen. Ditt hjärta börjar bulta när du stryker tummen över den jordiga lilla saken och ett årtal gör sig synligt. Du kisar och tittar närmre, lyfter upp tingesten mot solen. 1062, ser du plötsligt. Å herregud.

Barnmorska
Slut ti pjasa de, skulle jag fräsa åt nervösa pappor och mammor som stod och höll den födande i handen och kavla upp ärmarna. Det här går nog bra, skulle jag fortsätta. Stödstrumporna skulle korva sig kring mina breda vader och jag skulle vara barsk men snäll och trygg och alltid fälla en tår när barnet till sist föddes. Vissa föräldrar skulle ge sina barn mellannamn efter mig, för jag skulle vara en sån bra barnmorska. Och om det nånsin inte gick så bra och tragedin skulle ske, skulle jag kunna trösta och skänka mod till de drabbade. Sen skulle jag gå hem och fulgråta i flera timmar.

Hantverkare av något slag
Jag skulle ha lite smuts under naglarna jämt och färgstänk på mina jeans, vilket egentligen är märkligt för jag skulle inte måla så mycket, mest skulle jag kanske dreja och snickra och kanske blåsa glas eller smida nånting. Jag skulle ha en verkstad i en lada nånstans oh den verkstaden skulle vara mörk och lite kaosig och på sommaren skulle dörrarna stå öppna och jag skulle hälsa besökare välkomna. Mina skulpturer skulle stå lite här och var i den trevliga lummiga trädgården utanför. Jag är inte säker, men det skulle inte förvåna mig om den här verkstaden/ateljén låg nånstans i Sydeuropa.

Kurator
Oj, vad jag skulle hjälpa alla tonåringar! De skulle våga komma till mig med sina hjärtesorger och bekymmer och jag skulle på ett naturligt och avslappnat sätt prata med dem om sex och sånt och allt möjligt annat som så enkelt blir pinsamt. Jag skulle kunna inge hopp i de ångestfyllda och prata med mobbarna så att de bröt ihop och förstod vad de höll på med. Jag skulle se varenda en av dem och nån gång på stan skulle det komma fram gamla elever och tacka mig för att jag var så bra.

Bonde
Tänk att få jobba bland kor hela dagarna, det hade inte varit dumt. En häst och några höns och kanske en ovanlig slags get eller nej! Lamor! vill jag också ha. Att va bonde är slitsamt och aldrig är man ledig, men då igen - kalvar! Kalvar är ju nåt av det gulligaste som finns.

Typ etnolog
Jag kanske kunde hitta nån slags hem i akademin, bli professor i etnologi och ha ett stökigt skrivbord och långt, ofärgat hår i en robust fläta. Jag skulle nörda ner mig i nåt litet ämne, typ underkläder eller bestick eller nåt och jag skulle kallas för folkbildare när jag publicerade nån bok i ämnet som skulle väcka folks intresse för något vardagligt på ett helt nytt sätt. Jag kunde också tänka mig att bli en sån som Ebbe Schön och var sago-gumma och berätta om vad folk trodde på för spöken förr i tiden.

Jobba i hemtjänsten
När jag och Pär började prata om att flytta ihop så tyckte hans mormor att jag skulle flytta dit och söka jobb inom hemtjänsten, det hade nog passat mig tyckte hon. Och jag tror inte hon har fel. Jag tycker om att prata med äldre folk och jag tykcer om att känna att jag kan vara till hjälp. Och allt det där som folk brukar dra upp som äckligt i människonära jobb gör mig inte något; jag är mer fascinerad än äcklad av kroppar och deras funktioner. Sen finns ju aspekten av att få komma hem till folk, det är alltid spännande att se hur folk har det. Det hade nog varit trevligt det med.

Bokhandlerska
Citat ur lokaltidning, september 2035: “Sedan makarna Ellen Strömberg och Pär Jonasson öppnade sin gemensamma bok- och pappershandel har tillströmningen av kunder varit jämn. - Det är inte lätt, men det går! I början hade vi ju t ex inte tänkt ha skivor här, men det fanns en efterfrågan och så här i efterhand vet jag inte hur Blad & Ark hade sett ut utan Pärs lilla skivhörna, säger Ellen och pekar mot det bortesta hörnet i den mysiga lilla affären. Blad & ark har blivit en instutition i Jakobstad och drar även folk utifrån. Deras poesikvällar, pysselworkshops och bokcirklar i den cafédelen är sedan flera år tillbaka välbesökta och om somrarna flockas folk kring affärens terass. - Nu i höst ordnar vi vår första festival, det kommer bli både musik och så klart litteratur, avslöjar Ellen som själv skriver böcker. Ofta sitter hon vid sitt skrivbord i affären. - Folk verkar tycka att det är mest trevligt med en livs levande författare bland böckerna.

Och så var vi tillbaka till att skriva böcker då. Det gemensamma i alla dessa yrkena är väl nån slags dragning till människor, böcker och sånt som gör händerna smutsiga. Jag är inte så säker på att jag skulle vara så bra på nån av de här yrkena, så det kanske är bäst ni låter mig fortsätta med det jag gör.

Och före nån fnyser något om arbetsvillkor och att allt inte är så trevligt som det låter; jag vet precis hur fittigt det kan va och hur usla villkor vissa yrkesgrupper har. Men nu var det här drömmar, inte diskbänksrealism. En sak i taget.

Önskerubrik: Författarsamtal jag drömmer om att göra

Hello all you crazy lovebirds out there - det här är er prisbelönta författare Ellen Strömberto som talar.

Det första jag gör varje morgon är att kissa, borsta tänderna och läsa mejlen. Oftast består mejlen av K-kedjornas kundbrev, nåt infomejl till hela personalen som egentligen inte berör mig och kanske nån gång nåt roligt. Idag var det nästan bara roligt! Förutom lönespec:en som kom idag fick jag ett vädligt roligt mejl - jag hade då fått Författareföreningens debutantpris! Lätt galen känsla att med munnen full av tandkrämsskum och fortfarande sittandes på toa slå upp dörren och ropa “Pär! Jag har fått pengar!”.

Nu handlar det ju inte om bara pengar, det är ju också ett erkännande och ett förtroende, jag förstår väl det. Men har man, som jag gjort fram till i rå typ, levt på servitörslön och ibland knappt det hela livet, är det svårt att inte bli mest glad för pengarna ändå. 1700€ är ändå nästan en månadslön för mig. Det är ju det som kommer kännas av här och nu.

Nåja, pengar eller inte så är jag väldigt glad idag. Jag tog också en tupplur på soffan igår eftermiddag och hade en sån hemsk mardröm att jag mådde fysiskt illa när jag vaknade. Tänker inte berätta vad det handlade om, för den mardrömmen gav mig något jag behövde för att sy ihop Klåda:n. Så skönt det hade varit om allt skrivande kunde liksom göras i sömnen, så produktiv jag hade varit då, hehe. Så nu har jag kommit över nån slags tröskel igen och jag börjar se nån slags ljus i Klådans slut.

Och passande nog, på tal om författarbusiness så fick jag önskerubriken Författarsamtal du drömmer om att göra av Catzo. Det var en rubrik jag blev sugen att skriva under direkt, men samtidigt så är det där ju en tolkningsfråga. Ska jag skriva om sånt som man kan drömma om men i princip är omöjligt pga författaren är död och/eller inte en förväntad gäst på GBG bokmässa (vilket är - let’s face it - antagligen den arena jag har bäst chans att göra författarsamtal med författare jag inte redan pratat med eller personligen känner liksom). Eller ska jag hålla mig inom rimlighetens gränser? Sånt som visserligen känns utopiskt, men ändå har en reell chans att hända?

Dessutom har jag ju redan fått diskutera med ett gäng idoler. Jag tycker fortfarande det är ganska coolt att jag suttit på scen med t ex Monika Fagerholm eller Peter Sandström eller Sabine Forsblom och pratat. Men dom drömmarna har ju slagit in nu, det är dags för nya. Jag nöjer mig gärna med allt det jag redan fått, men om ni ändå frågar så.

Jag beslöt mig för att bygga upp det här som ett Babel-samtal. Det är ju en dröm att få sitta i Babel-studion och prata med Jessika Gedin, så det är väl ett bra upplägg. Jag tänker mig ett rimligt samtal och ett totalt orimligt upplägg.

Först, det totalt orimliga men-visst-hade-det-varit-kul-om samtalet:

Jag är inte så förbannat unik i min smak, så här är fyra svartvita damer jag gärna hade pratat med. Tove Ditlevsen, Maria Gripe, Astrid Lindgren och Sylvia Plath. Alla fyra har varit och är fortfarande stora litterära kärlekar till mig, men tyvärr är alla fyra döda by now. Men om Det Okända och Babel gör nån crossover show nån gång så är jag där alltså. Och Jessika, bry dig inte om att inkludera mig så mycket i det här samtalet - jag är så nöjd med att bara lyssna på vad dessa kvinnor har att berätta om livet, skrivandet, ångesten och kärleken.

Och nu till det där Kunde-kanske-hända-men-knappast-hördu-samtalet.

De här tre ladiesarna lever ju visserligen alla ännu och är i mitt tycke tre otroligt skarpa tänkare och författare; Liv Strömquist, Roxane Gay och Suzanne Brøgger. Men jag är lite osäker på vad det övergripande ämnet eller rubriken på vårt samtal skulle va egentligen, eller kanske mer - vad fan bidrar JAG till i det samtalet? Jag är många saker, men knappast en “skarp tänkare”. Oavsett skulle det ju va fett drömmigt att sitta där med dom och låtsa satt man spelar i samma liga.

Det här var en ganska intressant grej at ttänka på, för det visade sig att alla mina författare jag verkligen, verkligen, verkligen har starka känslor för på ett personligt plan är kvinnor. Jag älskar många böcker av manliga författare också och det är inte ett medvetet val att bara rada upp kvinnor här. John Steinbeck var t ex länge med i kampen om en plats i det orimliga samtalet men föll bort pga kunde inte uppbringa tillräckligt mycket entusiasm inför ett samtal med honom. Det är också otroligt slött av mig att bara läsa och älska västerländska författare. Borde bli bättre, men jag är ju sån att jag oftast älskar det som är närmast mig själv mest. Sign. bott i Jeppis hela livet. Det är inte det att jag inte skulle älska att prata med Yoko Ogawa, Han Kang, Yaa Giasi eller Arundhati Roy, men- ÄHHHH nu orkar jag inte bortförklara mina val längre!!!!! Jag kan sitta här och lista författare jag tycker om eller gärna skulle prata med hela dagen men ärligt talat: jag är glad för allt jag får.

Nu ska jag gå och ta ett dopp i min pengabinge. So long!

Veckans vecka: önskerubriker och romanbyggen

Första mars har jag deadline, då ska hela roman-manuset in. Det känns så annorlunda mot när jag skrev Jaga Vatten, inte för att det på nåt skulle vara enklare, för det har det sannerligen inte varit, tvärtom. Den här processen har känts så himla mycket trögare så många gånger, jag har hatat hela texten så mycket mer intensivt än vad jag nånsin gjorde med JV och haft sån extrem ångest inför det. Egentligen vet jag inte riktigt vad det beror på, för jag har haft både mer tacksam arbetssituation och mer tid till skrivandet och det har också gått ganska snabbt sist och slutligen. Men det är väl det här klassiska Svåra Andra Boken-syndromet. Förväntningar att leva upp till, känslan av att det är nu det faktiskt gäller. En debut förlåts ganska snabbt och går det bra kan även en blind höna hitta ett korn, men nu ska jag på nåt sätt forever positionera mig som författare.

Riktigt så allvarligt är det väl kanske inte, men det känns ändå som att det hänger mer på den här boken. Jag drömmer att mina tänder smulas sönder om nätterna och vaknar med den fysiska känslan kvar av att spotta ut kantiga bitar. Typiska stress- och osäkerhetsdrömmar och det i sig är ju typiskt också - om jag inte ens kan drömma unikt, hur ska jag då kunna skriva något unikt?

I torsdags fick jag se första utkastet till bokens pärm och jag längtar tills jag kan visa det år er allihopa, det är så jädrans fint. Om inget annat så kommer jag i alla fall ha ett bra omslag och det är ju en tröst.

Så här ser det  inte  ut när jag skriver, men man kan ju låtsas.

Så här ser det inte ut när jag skriver, men man kan ju låtsas.

Jag tänker och lever väldigt mycket i det skrivande för tillfället och har lite svårt att hitta på saker att blogga om. Jag vet att det är ett trött grepp, men jag har bett om era önskerubriker på mina instastorys, ni får gärna gå dit och önska nåt ni tycker jag skulle skriva om. Eller slide:a in i kommentarsfältet här på bloggen.

Lovar att detta inte är nåt led i “jag orkar inte blogga just nu”-avveckling, det är bara det att jag måste lägga all kreativ energi på att skriva de sista kapitlen om jag ska få färdigt det. Om ni ger mig rubriker blir bloggandet mer ett jobb-jobb bara och den slags energin kommer från ett helt annat konto.

Så kan jag skriva klart Klåda. Den heter så, boken. Så nu vet ni det.

#10yearchallenge, blogg-versionen

Ingen har väl missat #10yearchallenge och har du det får du väl logga in på Instagram för första gångne på två miljarder år och kolla vad det är för nåt. Jag har också postat bilder av mig själv för 10 år sen, men dom får ni faktiskt söka er till @din.bff.ellen för att se.

Istället tänkte jag idag bjuda på ett gäng goa citat från min blogg anno 2009. Tänk så kul att ha ett sånt arkiv att titta tillbaka på. Denna bloggs arkiv går bara tillbaka till typ 2013, resten förvaras bakom lås och bom på gamla blogspot-adressen (respekt om ni var med redan då!) pga FÖR PINSAMT och waaaay too utlämnande, båda av mig själv och av folk omkring mig. Det var verkligen som att man inte fattade att folk kan läsa allt man skriver. Eller så brydde jag mig inte, jag vet inte. Här är i alla fall en handfull roliga eller sorgliga citat från min bloggjanuari 2009. 

FullSizeRender.jpg

Året började bra tydligen. Har ingen aning om vad vi gjorde nyåret 2008-2009. Hade tydligen inte det då heller, även om jag får känslan av att jag mörkar något här, litar inte riktigt på att jag inte skulle minnas nåt. Skulle aldrig skriva sånt här längre, men skulle med största trolighet inte va så full längre heller.

FullSizeRender.jpg

Nån dag senare hade jag kommit på botemedlet. Här är också en klassisk 21-årig lögn; hade inte läst Wuthering Heights. Är faktiskt osäker om jag än i denna dag har läst den eller om jag bara är så bekant med historien från annat håll...?

FullSizeRender.jpg

”Lövkastaren”  var en kille som följde hem med mig efter en pubkväll i Åbo några månader före det här, var väldigt på och intresserad bara för att det nån vecka senare när vi blev Facebook-vänner visade sig att han va in a relationship. Jag hade ingen aning och jag minns hur ångest jag fick. Vi sågs aldrig mer, förutom att han en lördagkväll skrev ett typiskt ”vgd?”-meddelande - har jag lärt mig av att läsa arkivet. Skulle inte minnas det annars. Tänkte skriva att att jag inte minns vad han heter på riktigt, men det gör jag inser jag nu. Måste kolla upp om han finns på Facebook fortfarande. (Kollade upp, han fanns och han var inte alls så snygg som jag minns honom?) 

FullSizeRender.jpg

Jag var tydligen hemma i Larsmo länge efter julen, vilket borde ha varit en indikator på hur illa jag trivdes i Åbo, men då förstod jag inte det.  

FullSizeRender.jpg

”Numera”, lol. Jag skrev 2-3 inlägg om dagen just här. Min blogg back then var SÅ extrem. Varje känsloyttring i varje sekund skrivs ner som något som pågått hela livet. Och OBS! Berså-kopp för 1,50€ på loppis, känns som ett väldigt 2009-pris. Eller så ljuger jag, vem vet.

FullSizeRender.jpg

Att jag hade en vit januari hindrade mig naturligtvis inte att besöka stans nattklubb. Åååh denna blandning av människoförakt och stöddighet och ändå liten, liten träffsäkerhet. Jag skulle inte uttrycka mig så här idag. Höga klackar och tubtoppar var tydligen ett tecken på trendmedvetenhet förresten. 

FullSizeRender.jpg

Jag och Eva hängde jämt i Åbo. Det är en av kanske två bra saker jag minns från min Åbo-tid. Eva ❤️. 

FullSizeRender.jpg

Farmville var hett!  Inlägget som jag refererar till som en parentes var nog ingen parentes, men väldigt väldigt mörkt. Här är en del av det:

FullSizeRender.jpg

Som jag mådde. Ärligt talat kan jag tycka att nån borde ha reagerat mera på det här än vad nån gjorde, men det kanske är svårt att ta på allvar när nästa inlägg handlar om Farmville. Det är riktigt jobbigt att läsa det här, för jag kommer ihåg exakt hur det är att må så där. Har glömt händelser, människor och platser från den tiden, men känslan av det där intensiva mörkret, det bär jag nog med mig resten av livet. Hej hej Ellen 21, nu står jag här i det där nångång:et och vinkar. Hoppas du ser mig.

FullSizeRender.jpg

Och då höll jag på och strula med den där idioten också. GAAAAAH så frustrerande att läsa nu. 

FullSizeRender.jpg

1. Han var det största rövhål jag nånsin haft en relation med - romantisk eller icke. Jag kunde berätta saker som ni inte skulle tro att jag tillät honom göra, men det tänker jag inte. Nån gång thou ska jag skriva in honom i nån bok.

2. Det var liksom en fling. EN FLING. Jag blåste upp det till så mycket met och projicerade all skit på honom. Även om han visserligen förtjänade det så var det så himla mycket enklare att skylla på honom istället för att erkänna att man var olycklig med typ allt. 

FullSizeRender.jpg

Skrev väldigt många såna här ”öppna brev” åt honom, vilket var totalt onödigt och ofarligt pga han pratade tyska.  

FullSizeRender.jpg

Men jag aktiverade mig i annat än trånande efter äckliga män också! Att gå med i Facebook-grupper av det här slaget känns väldigt mkt 2009. 

FullSizeRender.jpg

All in all var väl januari 2009 ingen höjdare. Jag skriver väldigt ofta att jag känner mig svag, sjuk och trött. Vilket jag var, jag var ju bara en stor boll ångest och destruktiva beteenden. Som jag ända fram till för typ två år sen trodde jag var unik med. Jag hade verkligen det inpräntat i mig att jag var ett sällsynt svårt fall som bara orsakat smärta för alla omkring mig. Jag var inte lätt att ha och göras med och jag har gjort mycket jag ångrar idag - men jag hade fan inte mycket till hjälp eller nätverk heller, det ska sägas. Men det blev ju folk av mig ändå ¯\_(ツ)_/¯

Vecka 2

Det är väl mer regel än undantag att man ska ha nån slags veckorrapport varje måndag nu för tiden, så here I am. Jag tycker om ramar och gränser och regler, på så sätt har man något att förhålla sig till. Om man sen spränger eller bryter dessa är en annan sak. Hur som helst passar det mig bra att inleda veckan med en liten lägesrapport.

Så hur är läget? Well, jag tog den här bilden idag;

49864920_289507945088317_7354030934800203776_n.jpg

och upplevde en sällsam symbolik. Första “riktiga” veckan på året, början på oxveckorna, en tunnel och ett slut. Ja, jag kanske drar på lite för höga växlar, så häftig var kanske inte den här bilden ändå. Mikrosekunden efter att jag tagit den gick en dam förbi mig också som jag inte hade upptäckt eftersom jag lyssande på ljudbok i mina hörlurar. Pinsamt sånt där tycker jag, när någon kommer på en mitt i nån halvdan bildkompositionsambition. Klarar inte heller av att ta selfies så nån annan ser, tycker det ofantligt pinsamt.

I alla fall, orsaken till varför jag var i Strengbergshuset över huvudtaget var för att hämta vårterminens närvarolistor för min Arbis-kurs. På torsdag börjar den igen och jag är väldigt pepp på att komma igång - har planerat ett helt nytt upplägg för våren, mohahaahaha.

Egentligen är jag ganska glad att vara tillbaka i vardagen, det känns inte alls som en mörk tunnel, snarare som att hitta tillbaka till en välkänd stig igen efter att ha varit lite småvilse i skogen.

Den här veckan ser ganska vanlig ut. Ska jobba så klart, hänga med Den Mäktige Grimbolo på onsdag, spela badminton nån gång och eventuellt faktiskt gå ut i actual skogen nån dag?!?! New year new me, ni vet. Och så Arbis-kursen då. Inga fyrverkerier och raketer i programmet direkt, men väl ett sånt där trevligt småputtrande. Som från en kaffekokare.

På tal om skrivande så skrev jag & Förläggarn idag för första gången en typ, synopsis av mitt manus jag skriver på som bäst. Typ en text som skulle kunna va på baksidan av boken, även om det kanske inte blir precis den här texten sen. Om det ens blir en bok, det är ju det också. Vill ni läsa? Jag hade inte riktigt tänkt bjuda in er i texten ännu, men jag behöver sätta lite press på mig själv OCH jag har redan läst ur texten vid två tillfällen, så varför inte.

Varje natt kliar kroppen något fruktansvärt. Det är svårt att sova när fingrarna måste riva och tankarna maler på. Medan pojkvännen ligger och sover intill, för en kvinna en nattlig monolog. Ett försvarstal i 40 nätter. Hon berättar om sin relation, sitt arbete, sina vänner... Och om Helena. Nånting har hänt Helena, något som inte borde ha hänt. Något som inte ens går att nämna i en tyst nattlig monolog.

Efter succédebuten Jaga Vatten är Ellen Strömberg tillbaka med en roman som också den präglas av träffsäkra personporträtt, ett eget ärende, okonventionella scenarier och ett skoningslöst men avväpnande tilltal. 

Obs! Inte jag som skrivit det sista lilla stycket, jag tvekade om jag överhuvudtaget skulle ta med det här, men var ska man skryta om inte på sin egen blogg?

Med lite tur och en jävla massa jobb blir det kanske en bok i år också. Men den som lever får se. Jag hoppas i alla fall att det väcker nån slags nyfikenhet i er. Annars var ju det här ett fatalt misslyckande som pr-trick sett i alla fall.

Veckans skrivövning: Ödehuset

Hej hej kompisar! Jag har just avslutat en text som hängt över mig ett par veckor (ni kommer snart kunna läsa den) och jag känner mig lätt som en fucking fjäder! Därför tänkte jag, i sann skrivanda bjuda på en Veckans skrivövning, men först vill jag säga ett par saker:

  1. Tusen tack för all respons på senaste inlägget. Ni vet inte hur mycket ångest som är involverat med att skriva åsiktsinlägg på det där sättet. Jag får ångest för att jag inte känner att jag har tillräckligt vassa argument, jag får ångest för att nån ska bli arg och jag får ångest för att jag uttalar mig. Men oftast vinner man på att fighta den ångesten och göra det ändå.

  2. Om ni är oroliga för att era kommentarer inte syns eller tar längre tid än vanligt att komma upp beror det på att jag modererar allt som kommer in och måste godkänna varje kommentar. Tidigare har jag kunnat göra det via min app på telefonen, men av nån anledning har det slutat funka och jag måste logga in och göra det på datorn. Vilket kan göra att det kan ta en stund före er kommentar syns. Men sluta inte kommentera, jag uppskattar varje ord, vare sig ni håller med mig eller inte.

Då så! On to Veckans skrivövning! Idag ska vi bege oss till Ödehuset!

KAGjsZzRSzWiSrStDzvZ9Q.jpg

Du bor mitt emot ett hus som stått öde i flera år. En kväll när du hänger med din(a) kompis(ar) ser ni ett ljus i huset som fladdrar runt. Kanske är det ingenting, men ni blir ändå nyfikna. Ni bestämmer er för att undersöka saken. Skriv en scen om vad som händer och gör det på 10 minuter.

Som vanligt får du gärna posta i kommentarerna, annars gör du det för dig själv. Nu ska jag äta risgrynsgröt och sen ska jag läsa en bok .- enbart för nöjes skull! Det är en stund sen.

Veckans skrivövning: Inköpslistan

Skriver ni inköpslistor? Jag gör det ibland, men jag följer dem sällan. Oftast räcker det med att jag skrivit upp grejerna en gång, jag minns genom att skriva eller rita. Rätt så ofta blir jag överväldigad av  utbudet och kan inte fokusera och kommer hem med 52 andra saker än dom tre jag gick för att handla. Jag lyckas liksom inte sortera intrycken i stora mataffärer. Min syster är tvärtom med listorna. Hon är manisk när det gäller sina inköpslistor och skriver dem i ordningsföljd i hur varorna kommer i affären och det är inte bara en gång när vi handlat tillsammans när hon mer eller mindre skällt ut mig för att jag inte har nån inköpslista eller att jag inte följer den.

Men med den lilla introduktionen går vi på veckans skrivövning. Den handlar nämligen om inköpslistor!

De här tre inköpslistorna hittades när det städades i en supermarket nära dig. Det är alltså tre olika människor som skrivit dessa . men vem är dom? Nu vill jag att du, utgående från de här inköpslistorna, skriver en scen där en av de här människorna betraktar en interaktion i supermarketen mellan de två andra. Gör det på 10 minuter och posta gärna resultatet i kommentarerna!

Nu ska jag försöka skriva själv lite också. Håhåhåjaja, det skrivande livet.