10 år

Igår firade jag och Pär tio år som gifta. Tennbröllop tydligen. Det är rätt knäppt, mest för att jag inte förstår hur det har hunnit gå tio år sen vi smög oss iväg till magistraten efter jobbet. Det känns som max ett par år, men när jag tänker på allt det som hunnit hända på de allegedly tio åren inser jag hur mycket som hunnit hända.

Många gräl, lika många förlåt. Många sorger, många tårar. Fler besvikelser än vad man tror man kan orka med. Men också lika mycket glädje, skratt och lyckokast. Nio syskonbarn, sju böcker, en lägenhet, ett torp, en bil, resor till ett gäng länder och så tio bröllopsdagar.

Pär kom hem från en vecka i Ronneby igår, jag hämtade honom vid flygfältet. Jag blir fortfarande glad när jag får syn på honom i en folkmassa, han skyndar på stegen när han ser mig. Vi åkte via torpet på vägen hem, bakluckan var full med saker som skulle dit. Lakan och filtar och bränsle till gräsklipparen. Snart är torpsäsongen här på riktigt.

Hemma åt vi spaghetti och köttfärssås, jag lagade maten och Pär städade undan.

Under tiden Pär har varit bortrest har jag städat och röjt om i lägenheten, våra bokhyllor är till exempel omorganiserade. Jag föredrar att göra storstädningar och ommöbleringar på egen hand, så jag passar alltid på när Pär är borta. Och nu, medan Pär stökade undan i köket med radionyheterna på, tog jag tag i det sista; leksaksskåpet. Syskonbarnen har ett eget skåp där de vet att leksakerna finns, de frågar efter nyckeln och låser upp nederdelen av vitrinskåpet när de kommer.

Me det behövde rensas. Farväl till tvättmaskinen jag byggde av en kartong, farväl till maracasen av glasburkar och torra makaroner, farväl till ärtpåsarna jag sytt och som var jätteroliga att balansera på huvudet och låtsas nysa så att de ramlade. Även i syskonbarnens liv går åren, nu är det bara att hoppas att samlingen Kinderäggs-figurer, legoklossar och högen med pussel funkar som underhållning en stund till.

Efteråt drack vi kaffe framför tv:n. Pär såg en fotbollsmatch, jag satt bredvid och läste min bok, grävde in mina fötter under rumpan på honom som jag alltid gör. Katterna cirkulerade kring oss, parkerade sig vid fötterna, vid axeln. Vi struntade båda i våra respektive deadlines för några timmar.

Det kan låta fattigt, men av allt det vi delat under de här tio åren så är det vardagarna som jag tycker allra bäst om. En kaffekopp, en bok, ett skåp som behöver rensas. En ljus och lågmäld vårkväll, världen bara en svag vind och ett rop från gatan genom det öppna fönstret.

Två små barn som för tio år sen precis ingått äktenskap

Katter och inspiration

VaD bRa dEt GåR mEd bLoGgAnDeT ElLeN!

Till mitt försvar så har det varit ett par intensiva veckor. Men senast jag sa det till min kompis Johanna, som svar på hur jag haft det på sistone, så skrattade hon bara och sa “det säger du jämt”. Vilket… det kan ligga nåt i. Det är väl både en slags försvarsmekanism av hjärnan, att man alltid lyckas inbilla sig att det finns både ett mycket annorlunda före och ett absolut annorlunda efter nån stressig period.

Det som varit mest intensivt i vinter och vår är resorna. Jag är uppe i nästan 30 hotellnätter (varav 4 har varit semester) redan i år - och då åker jag igen på onsdag och är borta vecka. Men efter det, då börjar faktiskt det här hägrande efter. Jag har visserligen bokat in mycket skrivtid och har en stor deadline före midsommar, men jag har knappt nån tid kvar att passa och ingenstans jag behöver vara Ellen Strömberg så nån ser det före augusti. Att sitta och “bara” skriva känns nästan som semester at this point. Jag längtar i alla fall mycket efter ostörd skrivtid.

Men, tills dess, här lite highlights från senaste veckorna, saker som gjort intryck på ett sätt eller annat. Eller mer, highlights från highlightsen, så mycket av det man går igång på eller gillar glöms bort före det hinns med i bloggen. Men, ett urval, kanske nåt tips, lite lösa tankar, håll till godo.

Koreografin i Yung Leans och Gener8ions.. musikvideo…? Kortfilm? did things to me, på samma sätt som Rosalias liveframträdande av Berghain på Brit awards tidigare i vår. Jag är väldigt, väldigt svag för den där typen av desperation i musik och dans som är liksom The rave at the end of the world. Det är jag nog inte ensam om och det är väl inte heller en slump att kulturen drar ditåt just nu. Men jag tycker att det finns något hoppfullt och något i energiskt i det som händer när man ger upp, när det inte finns nåt annat kvar att göra än att go bananas. Det gör mig mindre rädd för katastrofen, när och hur den än kommer.

Hittat en äkta drömtröja på Vinted - i alla fall enligt passform och material. Inget märkvärdigt egentligen, en tunn college-tröja bara, men den är så perfekt lagom lång, lagom tunn, med ett lagom fall. Vill egentligen bara ha den på mig från och med nu. Tyvärr har jag försökt googla märket för att se om de har andra tröjor, kanske till och med utan batikmönster och airbrushade drakar, men det verkar inte som att det görs längre, hittar bara seocnd hand-träffar på andra plagg. Men, nu vet jag ju. Och sorgligt att det ska vara så ovanlig känsla, det här med att hitta ett plagg som är precis som man vill.

Likt alla andra tjejor på internet har jag läst Famesick senaste tiden. Jag lyssnar på boken i hennes egen uppläsning och den är helt okej. Det som har slagit mig hårdast är kapitlet där hon beskriver hur jagad hon känt sig av allmänhetens förfrågningar och krav. Att hon inte ville tacka nej till nåt, för att folk inte skulle tycka hon är otacksam eller ogenerös med allt det som bara fallit henne i famnen. Jag har ju inte upplevt en bråkdel av den framgång Lena Dunham har, men jag kände igen mig så mycket i de där tankarna. att vilja be om ursäkt för allt det man jobbat ihjäl sig för, att jag blev tvungen att sätta mig ner och pausa garderobsstädningen. Det är väl också det Dunham fått mest kritik för i boken, va inte känd om det är så jävla jobbigt då. En del av mig tycker att det är en rimlig invändning, men det är också något med att det alltid är kvinnor som ska skylla sig själva. Tänker på när Hanna Hellqvist för några år sen skrev en krönika om ämnet och hur snabba folk var med att tycka hon gnällde. Jag är inte inte ens i närheten av Hellqvist fame heller, men redan på min lilla låssas-skrivit-några-böcker-nivå slås jag inte sällan av folks gränslöshet. Nåja, Famesick - 3 av 5, ok underhållning.

Den här gamla konservburken jag såg i ett klassrum jag besökte för nån vecka sen och den inspirerade mig enormt! Så snygg! Vill skriva en bok med ett sånt här omslag. Pluspoäng om boken heter Rosso Rosso. Inspiration ska man inte leta efter för aktivt, den ska få komma till en när den själv vill.

Som att närma sig en katt! De här två små chipmunksen både förgyller och förtretar, dagligen.

Från fauna är inte steget långt till flora. Magnoliaträden stod i knopp och nyblom när jag var i Lund för ett par veckor sen. Det kommer aldrig sluta fascinera mig; vilka träd folk bara lever med som om ingenting när man väl kommer ner i det europeiska lövträdsbältet. God bless björk och tall, men magnoliablom? Kom igen. Fånigt vackert.

Efter att jag varit i Lund på blixtvisit (ett författarsamtal, bränna 1000 kr inne på Lexis papper, luncha med mor, dricka en kaffe på Love coffee) åkte jag upp till Stockholm. Där tillbringade jag en vecka på jobb. Och även om jag hade tänkt passa på att göra saker på stan så blev jag lite sjuk, så jag fick passa på med SVT Play istället. Såg bland annat den danska filmen Empire (eller Viften, som den heter på danska) en förmiddag och tyckte mycket om den. En väldigt vacker och annorlunda film om ett väldigt grymt ämne; den danska slavkolonin i Västindien. I wanna say att filmen är komisk, men inte haha-komisk, utan mer eh, va sker-komisk if you catch my drift. I centrum står två svarta kvinnor, den ena fri och gift med en dansk, den andra slav och hushållerska i hushållet.

Den här 15 år gamla bilden på mig själv som jag snubblade över gjorde mig både kallsvettig och lite öm i sinnet. Vem är det här unga, vilsna lilla barnet och varför tror jag att 15 år inte är så länge sen? Det är SÅ längesen. En livstid.

Jag hade knappt något av det jag har idag för femton år sen, men en sak jag hade redan då var mina barndomsvänner i Måndagsklubben. Med dom smyginvigde jag häromsistens torp-säsongen på valborg. Jag åkte dit redan från morgon och skyfflade musskit och vädrade och värmde och tvättade rent och skurade upp och det gjorde så gott för både mig och lilla huset att få vara ensam i dom bestyren i några timmar. Längtar verkligen till långa, lata sommarveckor där. Sen kom Måndagsklubben och då svängde det från sjörapporten på låg volym till listor med nostalgiska hits på hög volym. Många omgångar Hitster, många flaskor vin och många timmar sktisnack. En väldigt trevlig valborg!

Men vaknade upp och mådde uruselt, alltså oväntat uruselt, dan efteråt. När jag väl hade samlat ihop mig, städat undan och slutligen slängde soporna i vår gemensamma soptunna i byn låg solen redan lågt och gyllene över fälten. En främmande katta med hög svansföring kom mig till mötes när jag stod och tryckte ner kartong i kartonglådan, med en fet mus hängande i munnen. Hon såg frågande på mig och det var tydligt att det var jag som var inkräktaren i hennes rike och inte tvärtom. Kanske för att hon redan hade ett byte i käften, vek hon bara undan och gick vidare i kvällssolen,. Jag lämnades med känslan av att hon med lätthet hade kunnat ta mig i vilken närkamp som helst. Just den dan hade hon säkert det också.

Men katter och inspiration: dom kommer och går som dom vill.

Om allt, om Viola

Det finns mycket att berätta om, men jag kan inte berätta om något om jag inte berättar om Viola.

Viola dog en måndag i augusti. Hon hade tacklat av, blivit hemskt mager under kort tid. Första gången jag tänkte på det var under min ensamma vecka med katterna i Monäs. I början av augusti stannade jag kvar i stugan en vecka för att arbeta, Pär åkte in till stan. Jag behöll katterna, som skydd för mössen. Jag förundrades lite över Viola den veckan, att hon blivit lite smal, men i övrigt verkade hon frisk och normal. Dessutom hade alla hennes värden varit bra senaste gången vi var till veterinären, bar för ett par månader sen. Jag försökte att inte tänka mer på det, men det var något rastlöst över den veckan. Jag trodde att det var mörkerrädsla och ovana att sova utan Pär som höll mig vaken. Kanske tanken redan slagit rot i mig.

Hemma i stan gick det snabbt. Viola matvägrade. Jag matade henne med kattgodis, försökte truga laxkräm i henne. Hon slickade i sig lite, men det var utan större inlevelse. Vi bokade veterinärtid.

Hon låg under soffan de sista dagarna, men när jag lockade på henne kom hon ut och lade sig på sig som vanligt. Jag kände hennes ryggrad under händerna och viskade. Snälla, snälla. Hon kurrade och la sin haka i min hals . Hon tröstade mig, trots att det var jag som borde ha tröstat henne. Jag som satte henne i buren, jag som sa ja till den sista sprutan, jag som kanske kunde ha gjort något annorlunda.

Själva insomnadet var inte så hemskt som jag alltid föreställt mig det. Hennes ögon förvandlades till glaspärlor, hennes kropp slutade vara katt och blev bara kropp. Visst grät jag, men jag höll ihop det, där och då. Men sen.

Första nätterna var värst. Jag låg och tänkte på Violas kropp som vi lämnat i Esse hos veterinären för kremering. Att hon låg ensam där i skogen nånstans, medan vi låg hemma i sängen meden spinnande och levande Sylvi mellan oss. Det var outhärdligt. Jag tänkte på alla gånger jag föst ner henne, alla gånger jag ropat åt henne och alla gånger jag varit så otroligt trött på henne. Jag hade varit så elak åt henne och det enda hon ville var att vara nära mig och tycka om mig. Och nu hade jag svikit henne på det slutgiltiga sättet: jag hade tagit livet av henne.

Vi reste också bort, bara ett par dagar efteråt och lämnade Sylvi i brorsans vård. Jag har aldrig tvivlat på brorsan som kattskötare, men att inte kunna förklara för Sylvi varför alla försvann kring henne. Först Viola, sen vi - även om vi skulle komma tillbaka. Det var outhärdligt och samtidigt väldigt skönt att lägga sig i en hotellsäng. Det finns inga förväntningar på att ens katt ska hoppa upp på en i en främmande säng. Det gick att låtsas att allt var som vanligt. I alla fall i små stunder.

Vi var först på Färöarna ett par dagar och trots sömnlösa, samvetstyngda nätter hade vi ljuvliga dagar. Vi körde runt över bergen och klipporna, klappade får och lät Atlanten stänka oss med saltvatten. Färingarna är inte speciellt senitmentala och vyerna bjöd in till många djupa tankar, så det var på sätt och vis ett perfekt resmål. Att köra hyrbil genom ett Nangijala, vad mer kan man begära?

Sen flög vi över till Island, till våra amerikanska vänner som hade installerat sig i vårt gemensamma airbnb och till alla katter äger gatorna i Reykjavik. Jag hade ingen aning om att katterna där är en grej, men det är dom. Jag visste inte heller att amerikaner är en sån grej på Island, men det är dom också. Inte bara våra två vänner, men hela innerstan fullkomligt vibrerade av amerikanska turister.

Sen kom vi hem och den nya tillvaron sjönk in. Pär sa en gång att jag verkade mer ledsen över Viola än över fammo. Så enkelt är det inte, men det finns ett element av akut, barnslig sorg i saknaden efter Viola som jag inte upplever med fammo. Med Fammo fanns det så mycket tacksamhet och värme i minnena redan från start, så mycket vi hann prata om och igenom. Sorgen efter fammo är vi också många som bär på, den är större, men just därför också enklare att bära.

Jag vet att många tycker det är fånigt att sörja en katt på det här sättet, jag har sett alla möjliga slags reaktioner på det. Jag kan förstå dem alla. En katt är en katt, men en katt är också så mycket mer. Jag var knappt 25 när Viola flyttade in hos mig, jag var 38 när hon flyttade ut. Det har hänt mycket på de 13 åren. Och vad som än hänt, har jag kommit hem, lagt mig på soffan och Viola har lagt sig på mig, som ett litet kurrande tyngdtäcke.

Sen går sorgerna in i varandra, det är inte lätt att veta vad man gråter för alla gånger. Något kom ikapp mig i somras, under semestern, under den där ensamma veckan i Monäs. Något som inte vill släppa taget om mig, när jag till sist motvilligt erkände det.

Jag försöker skaka av mig det så gott det går, men hösten har varit trögstartad. Det här brukar annars vara min prime time, my time to shine, men september kändes håglös och enfärgad. Jag gör mitt bästa för att komma ihåg vem jag är, det går bättre och bättre. Tror jag.

Det har gått ett par månader sen Viola dog nu och kroppen har vant sig. Jag förväntar mig inte längre en dov duns och tunga steg på kroppen. Istället har jag senaste veckorna lärt mig att förvänta små nålstick i tårna, ett delfinliknande pip från golvet, sylvassa tänder i näsan.

Utan undantag har Virginia väckt mig klockan fem varje morgon. Inte för att hon vill ha mat, inte för att hon nödvändigtvis vill gosa, hon vill bara jag ska vakna. Virginia, eller Vigga, som hon heter, är en svartbrun liten pälsboll med bruna ögon och har bott hos oss nu i några veckor. En katt är inte bara en katt och en katt kan inte bytas ut, men en katts bortfälle kan ge utrymme för en annan. Så, in flyttade till Virginia.

Virginia är ett särdeles dåligt kattnamn, svårt att säga och onödigt högtravande. Men man ska aldrig börja skämta om ett husdjurs namn. Vore det inte snyggt med en Virginia som sällskap till Sylvia? Plus att det funkar som homage till Viola. Sen var det försent att ändra. Så nu heter pälsbollen Virginia, men kallas bara Vigga. Eller Vigdis, eller Viggel, eller Viggo, eller Viggly.

Vigga är en särdeles bra katt, social och orädd och gosig. Lite väl vidlyftig i närheten av blomkrukor och bokpärmar och garnnystan, men på det stora hela fullständigt omöjlig att motstå. Till och med Sylvi verkar ha livats upp av Viggas närvaro, även om Sylvi gick från att vara lilla katten till stora katten över en natt.

Vigga är ingen famnkatt, kattungar är ju sällan det. Men förra veckan sa Pär, med ett litet flin, att Vigga hade lagt sig till rätta på mig och sovit, när jag redan somnat. Precis på bröstet, precis som Viola.

Saker jag gjort - och inte gjort i sommar

Ska det vara så här? Ett inlägg per årstid? Jag hoppas inte det, men vet bättre efter snart 25 års bloggande online att inte lova motsatsen heller. Då skiter det sig säkert.

Kanske det faktiskt SKA vara så här. Det är kanske tidens melodi, mer nyhetsbrevigt. Har lekt med tanken på att starta ett substack som alla andra coola brudar, men dom minuterna det skulle ta att logga ut härifrån och logga in på en annan plattform hindrar mig från det. Det är så bekvämt att bara puttra på här, även om puttrandet är lågintensivt.

I höst ska jag för första gången på många år inte medverka på nån bokmässa så veckorna är ovanligt tomma i kalendern. Eller, de ser tomma ut, men jobbmängden kommer nog vara tillräcklig ändå. Har flera projekt på gång till 2026, men jag ser fram emot att ha lite mer inre tjänst och lite mindre yttre. Boa in mig i kontoret. Slita ut tangenterna. Kanske punkt punkt punkt blogga frågetecken…? Vi kan väl hoppas jag skulle hinna skriva lite oftare här. Jag saknar här.

Vi är mitt i sommaren ännu, men imorse när jag steg ut på trappen doftade det lite misstänkt fuktigt och svalt i luften, så nåt annat är ju på kommande. Och jag har trampat igång datorn igen efter flera veckor av att den legat orörd i väskan, så kanske passar det ändå med nån slags sammanfattning. Jag vill dock föra till protokollet, att jag är EMOT att börja ropa om höst så fort klockan slår augusti!!! Såg en Tiktok igår av en tjej som är en Disney Local (det vill säga; bor i Florida, så nära parkerna att hon kan vara där dagligen) som var stressad för att Disneys Halloween-merch redan var slut i nån park, fjärde augusti. Det är galet på så många sätt att höst-grejen känns som det mest normala.

OKEJ let’s have a Ellen summer retroaktivt!

Om vi börjar med det jag INTE har så har jag inte:

• varit på gymmet på över två månader :—-) “man rör ju ändå på sig mer naturligt sommartid” säger jag men det har mest bara varit lögn. Jag har som en nöjd padda suttit still mest hela tiden. Men nu börjar jag bli sugen igen, faktiskt! Och det har aldrig varit en fråga om att jag inte kommer gå tillbaka dit, det är nytt.

• varit på fest. Tro mig, jag har ändå fått i mig my fair share of vin och cigg och sena kvällar, men förra året var vi bjudna på flera större fester och bröllop och i år: noll. Ärligt? Ganska skönt, men finklänningarna ser lite övergivna ut.

• scrollat så mycket! Detta tack vare appen Freedom och att jag redan i maj bestämde mig för att låsa alla roliga appar både dagtid för att få något gjort och nattetid för att få sova lite. Kan rekommendera, speciellt för adhd-hjärnan. Har fortfarande scrollat, men den där ovanan att hela tiden ta upp mobilen och microdosa some har brutits. Jag är ingen übermensch, herregud, jag suckar fortfarande besviket varje kväll när tiktok låses mitt i en uppdatering om gorlworld eller vad jag nu är in i. Men då är det bara att tänka att jag får fortsätta imorgon och imorgon har jag nästan alltid glömt vad som kändes livsviktigt.

• stressat av. Visst, jag har nästan helt struntat i jobb i några veckor, men jag har inte hanterat stressen av alla sommargäster och vänner och släktingar som vill ses så bra. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig an det, för den stressen har egentligen inget med personerna i fråga att göra, utan med mig. Jag blir rabiat av att ALLA vill ses samma två veckor och jag ska försöka räcka till. Tycker inte om att vara rabiat. It’s not a good look.

Det jag har då!!!

exempel på en bra ungdomsbok

• läst! Wolf Hall av Hilary Mantel tog en stor del av sommaren att ta sig igenom. När jag läste All fours av Miranda July på cafe stannade en kvinna och berättade att hon precis läst den och den har förändrat hennes liv. Jag förblir oförändrad, men den var bra. Läste flera riktigt bra ungdomsböcker i början av sommaren också. Högläste också Bagar Bengtsson på stranden en dag. Den håller än. Att bli begraven i en limpa… Mycket att tänka på.

• på tal om Wolf Hall, har jag tänkt mycket på “historia”. En konsekvens av att jag inte låst SRs app och därför lyssnat igenom löjligt många avsnitt av P3 Historia. Plötsligt är jag intresserad av medeltiden…? Kanske.

• loppisrundat, så klart. Snäckskålen är en krona i haulen, både visuellt och symboliskt. Kan inte motstå onödig kitsch när den presenterar sig på det där sättet. Men jag har också köpt användbara saker såsom oanvända Havaianas för ett par euro (som snabbt blev mina mest använda skor), en norsk yllefilt i toppskick för en spottstyver, nya köksgardiner och en Eminem-tischa till brorssonen som är i sin rap-era. Bland annat.

• klagat på vädret - mest för att nåt ska man ju klaga på. Men också för att de här nya, moderna bipolära somrarna är jobbiga. Först regnade det och var usligt i en månad. Sen blev det 30+ och olidligt i en månad. Var är det lagomiga?

• ätit gott, men enkelt. Kefir och flingor som fullvärdig måltid så ofta som möjligt. Caprese! Kokt potatis, stekt potatis, kall potatis på knäckebröd. Trots priserna åt jag jordgubbar så det sprutade ur öronen runt midsommar. Överskattade min italienska och råkade beställa krabba i Bologna, fick in ett halvt urtidsdjur på tallriken. Blev inte skaldjursvän av det heller. Oräkneliga koppar kaffe och immiga glas vitt vin på terassen och balkongen. Gjorde en miljard köttbullar i maj och frös in i påsar, tinade upp en och tog med till stranden som snacks en dag. Stekte krabbelurer och tog med en annan. Grillat korv och bett andra grilla korv. Hittade ett riktigt bra vin på låda till midsommar och kände mig lite konossör - tills någon påpekade att det var en metalmusikers vin. Köpte en gräddtårta en helt vanlig lördag när jag insåg jag har fri vilja.

• väntat med första doppet rekordlänge, eftersom juni var kall och regnig. Men efter att oskulden rök har det badats mycket. Bäst är att låta kidsen spreja ner dig med vatten om du vill få hjälp med att doppa dig. Roligt för alla, i nån mån. Nej, vänta. Bäst är de gånger det blåst och vågat så att du bara behöver stå där och plötsligt är du doppad. Vi har varit blessed med skummiga vågor på vår go to-strand flera gånger de varmaste dagarna. Ljuvligt, ljuvligt.

• hängt med syskonbarnen, hängt med familjen, hängt med Pär, hängt med vänner. Det är ett bra koncept att bjuda in någon för ett dygn eller två till stugan - eller bjuda in dig själv till nån annans stuga och sen isolera sig lite lätt där. När det gäller vänskap, så är kvanititet ibland det man behöver mer, inte bara kvalitet. Det är allt för sällan man hinner bara ligga och dega ihop med sina vänner idag. Det återställer något, fyller på något. Men även två timmar på en uteservering efter att ha synkat scheman i en vecka betyder ju något.

• vävt lite pläd och lite kökshandukar, stickat en hätta och ett par sockor, försökt virka lite. Jag behöver ha något för händerna, speciellt när apparna är låsta, men det är lite mindre roligt att hålla på med garn sommartid. Onödigt klibbigt. Men att sitta i bikini i hammocken och sticka och lyssna på sommarprat var trevligt den dagen jag gjorde det!

• återerövrat torpet! Förra sommaren vi inte vara här nästan alls och i vinter fick det stå orört i flera månader. Det gjorde att jag hade en känsla av att röra mig med lätta steg där, som att jag inkräktar i någon annans stuga. Kanske har vi aldrig ens riktigt gjort det till vårt, vi köpte det möblerat och även om vi ändrat om, gett bort, bytt ut och lagt till så har mycket bara fortsatt vara som det var. Samtidigt har vi bara slängt in saker där det rymts hela förra året, vilket gjorde att inget hade en given plats. Vi började med att köpa ny säng hit, något vi borde ha gjort redan förra sommaren. Men ni vet hur det är, när något inte är akut… Sen gick jag (borde kanske skriva vi för att påpeka att Pär visst är delaktig i hushållet här, men honestly så vill jag helst göra sånt här ensam när jag blir på det humöret, så i praktiken jag ändå) igenom alla hörn och skåp här, skrev listor, åkte till Ikea och sen började ett stort organiserings-raseri där jag rev ut, skurade ur, vek ihop och slängde ut. Reslutatet ser kanske inte så annorlunda ut för nån annan, men för mig känns det väldigt annorlunda. Jag tycker så hemskt mycket om att vara på torpet, men det är väl ganska lätt hänt att en fritidsbostad börjar kännas främmande eller övergiven. Det krävs bara ett busy år. Men i sommar har vi varit här flera veckor. Jag skriver här, för vi är här den här veckan med. Som sagt; än finns det sommar kvar! Och på tal om det måste jag nog klippa gräset nu, jag har redan skjutit upp det allt för länge.

men på den här bilden är jag i Italien, långt från alla torp

Också en vår

Och så fortsätter livet, även om jag inte berättat om det här. Har kanske varit ovanligt tyst online i vår, men jag har kanske pratat och skrivit ovanligt mycket offline också.

Det har på flera sätt, varit en tung vår. Sorgen ska ha sitt, i både tid och ork. Jag är lite ankarlös utan fammo har jag märkt. Har närmare till den där otrygga ångesten jag inte känt på flera år. Det är på sätt och vis ett kvitto på allt det jag jobbat för senaste åren, att jag blir lite förvånad över vad som utlöser oron. Det är dessutom situationer som har väldigt lite med fammo att göra. Men det är väl det där ankaret som är borta. Lättare att flyta iväg. Glad ändå jag hann skapa så många andra, inte lika tunga och absolut förstås, men ändå, ankare före detta försvann. Förr eller senare hittar jag ju stadgan igen. Rastlös som jag är hade jag hoppats på förr så klart, men senare får duga.

Försöker att inte stressa för mycket över vad som känns som en backlash i måendet. Har tagit såna elefantkliv i hantering och medicinering av Projekt Jag senaste åren, verkligen kunnat börja skörda frukterna av nåt. Jaja, ett bra halvår fick jag, har jag tänkt många gånger. Men så on/off är det ju inte, så klart. Det är också fånigt att tro att livet magiskt skulle sluta vara livet, bara för att man mår bättre.

Hade Pigga-Sugen-på-Livet Höst-Ellen kunna se in i framtiden så hade hon också kanske inte bokat in så mycket jobb just den här våren som hon gjorde, hon hade klappat Trötta-Jävla-Vår-Ellen på axeln och bett henne gå och lägga sig. Men så där är det. Jag gör också så mycket roliga, nya skrivgrejer just nu att jag inte heller vet vad jag skulle välja bort. Jag vill göra allt, jag vill bara orka med allt också, är det för mycket begärt?

hej hej, här är jag

Våren har aldrig varit min årstid, det får man väl ÄNDÅ säga. Först kommer ljuset tillbaka och överrumplar mig, gör mig trött och spänd och medveten om alla dammråttor. Sen blir det pollensäsong och bihålorna sväller igen och varje eftermiddag tror jag i åtminstone i en halvtimme att nu har influensan tagit mig. Sen kommer jag ihåg, ja, just det, jag är inte bara närsynt, jag nyser av naturen också. Först att stryka med i en samhällskollaps. Och när jag äntligen kan andas genom näsan igen, då börjar barnkörerna yra om blomstertid och vänliga grönskor och så får man stå där och tjuta av alla känslor. Nej, tacka vet jag kusliga och mörka november. Inte en solstråle, blomknopp eller skolavslutning i sikte.

Förra året lurade vi våren och var i Italien i fyra veckor. Ett otroligt lifehack. Åkte när snön ännu låg på marken och kom hem en årstid senare, solbränd och utvilad och världsvan (nästan). Det måste vi göra om nån gång, men det får nog vänta lite, Viola har bara precis förlåtit oss.

Jag sov i Helsingfors inatt, åkte hem med åtta-tåget. På väg ut ur stan råkade jag se körsbärsträden i Kaisaniemiparken (om det fortfarande räknas till det), de i total blom, rosa och fluffiga. Och just då kändes våren lite, lite lättare.

Inte ens ett foto i timmen

Som vanligt glömde jag min egen missionen “ta ett foto i timmen” inte ens halvvägs in, men skrev i alla fall rapporter från en helt vanlig måndag i måndags.

08:00
Jag vaknar av väckarklockan. I sömnen tänker jag att mitt tänke doftar annorlunda och sen vaknar jag. Slår av alarmet och kisar mot telefonen. Jag har fått ett mejl om att mötet jag skulle delta i från morgon är inställt pga sjukdom, så jag tillåter mig själv snooza en stund. Alltid ett misstag, irritationen och tröttheten växer för varje alarm som ringer med några minuters mellanrum. 

Jag drar på mig samma jeans och samma tröja som igår, dom ligger färdigt på golvet. Det kan låta deppigt, men för mig har det varit en frigörelse att inte kräva dopaminkicks av något nytt, något annorlunda i kläderna varje dag. Så länge dom är rena funkar dom, åtminstone för vanliga kontorsdagar. 

Sylvi plirar mot mig från fotändan. Så fort jag stigit upp kommer hon lägga sig på min uppvärmda plats och fortsätta sova tillsammans med Pär. Viola har sovit i skivbacken inatt och hoppar ur och sträcker på sig när jag kommer in i vardagsrummet. Sen hulkar hon upp en hårboll, förstås. Jag överväger att inte låtsas se och lämna det åt Pär, men torkar ändå upp.

Deodorant, serum, dagkräm, mascara, rouge. Inser mitt i rutinen att jag för första dagen på länge känner doften av doftljuset som står på toan. Det doftar även när det inte är tänt, men senaste veckorna har jag varit för stockad eller förkyld att känna det. En liten seger med andra ord.

09:00
Äter knäckebröd med Philadelphia och tunna skivor kalkon till frukost, precis som jag gjort sex av sju mornar i många år nu. Dricker ett glas vatten till och tar alla piller. C & D-vitamin, två stora magnesium och så medicinerna. Viola knaprar lite torrfoder och sätter sig sen på fönsterbrädet och tittar ut. Det är sol på grannhusfasaden. Jag undrar vad som försigår i hennes lilla kattskalle när hon blänger ut på duvorna. Hoppas hon också är glad över solens återkomst.

Borstar tänderna och väljer dagens parfym. Packar lunchlådan, viskar ett hejdå till Pär som grymtar nåt i kudden, stiger i skorna och går ut. 

I köket på kontoret står en ny person, det visar sig vara tyska utbyteseleven som ska bo här några månader. Mitt kontorskollektiv har också ett par airbnb-rum och allt som oftast stöter man på nån ny. Hon visar sig vara från närheten av Hannover. I några sekunder drabbas jag av panik: tänk om… tänk om… tänk om... Jag vet inte hur den meningen fortsätter egentligen men så är det alltid. Men hon är trevlig, jag är trevlig tillbaka. 

Mina tofflor står äntligen där dom ska. Förra veckan hade en airbnb:are börjat använda dem, säkert i tron de var ett av free use-paren. Jag vill vara generös och är inte speciellt kinkig egentligen, men något med att jag såg hans för stora fötter hasa förbi iklädda mina jävla gummitofflor känns lite vidrigt. Jag sticker in fötterna i dom i alla fall. Nån måtta får det vara på neuroserna.  

10:00
Gör ett kollage som uppvärming som vanligt, dricker en flat white, svarar på några mejl. Ingen kaffekopp är nånsin så god som den första i kontoret en vardag. Ser på Kendrick Lamars Superbowl-framträdande. The revolution’s bout to be televised, men jag tycker inte det lyfter efter det. Kanske förstår jag inte allt. Hans jeans är i alla fall snygga. Bootcut, känns fräscht. Blinkningen till Drake är också kul, så klart. Sitter och mumlar probably A minoooooor för mig själv långt efter videon är slut.

11:00
Handleder en liten timme. Det är andra året jag är personlig handledare till en studerande på Folkuniversitets skrivarlinje. I stora drag ses vi en timme varannan vecka under läsåret. Timmen går som vanligt snabbt, trots att jag alltid är orolig för att jag ska vara för dåligt förberedd. 

12:00
Hörde under handledningen att Ulrika, min kontorsgranne och kollega kom hit, så jag smyger mig över till hennes rum och sitter där en lång stund och frågar om festen jag missade förra veckan när jag blev sjuk. Det bästa med bokbranschen är att den är så full med personligheter, finns alltid något att prata om. 

13:00
Vi äter lunch i köket, Ulrika, Aja och jag. Oftast äter jag lunch framför datorn, har sällan ro att slita mig när jag väl kommit igång. Men idag har jag inte riktigt kommit igång än och jag drar mig för att öppna dokumentet jag borde skriva i. Det kommer alltid till en sån punkt i alla projekt, när det känns omöjligt att fortsätta. Ibland är det i början, ibland är det i slutet, ibland mitt i, ofta beroende på hur resten av min jobbsituation ser ut. Men det kommer alltid och blir bara värre av att jag skjuter på det, men jag kan inget annat heller. Så det växer sig till ett monster i hjärnan, ett berg helt omöjligt att nå toppen på. Jag är i slutet av det här projektet och det har varit oroväckande lätt hittills, men nu. Nu när jag egentligen borde vara klar redan, då har det sagt stopp. 

Alltså sitter jag gärna i köket och surrar. Låter datorn bli svart och solen vandra över blåa februarihimlen. Till slut är köttbullarna och potatisen slut och jag kan inget annat än gå tillbaka in till mig. En till flat white som enda sällskap. 

14:00
15:00
16:00
Skriver. Det går trögt, men monstret krymper och till slut går det lite lättare. Lyssnar på Kendrick Lamar. Känner lite hopp. Wop, wop, wop, wop, probably A minoooor gång på gång.

17:00
Äter en proteinpudding, gör lite Duolingo. Funderar om jag ska bara köra nu när jag ångan uppe eller spara sista till imorgon på tåget. Är på väg att bara fortsätta när jag hör ljuden av gruppen som har möte i allrummet ikväll som börjar samlas. Dom stör inte mig, men det känns som att sitta och tjuvlyssna att sitta så nära utan att delta, så jag ser det som ett tecken och packar ihop. Har ändå skrivit på rätt bra i flera timmar. Småpratar med några i gruppen medan jag stiger i skorna. En annan airbnb-gäst står och hänger tvätt i korridoren. Jag säger hej och går ut i kylan. 

18:00
Ringer Pär samtidigt som jag skrapar rutorna på bilen utanför. Pratar i med honom i högtalaren och skrapar rutor och känner mig lite jagad. Hör ett glatt och högt hejsan bakom mig plötsligt och ropar högt och skrämt till före jag inser att det bara är Beppe som råkat komma förbi. Några sekunder av förvirring uppstår före Pär i högtalaren och Beppe och jag lugnat oss. Bilen brummar och frosten sitter hårt och ojämnt, den värsta sorten. 

Kör förbi Prisma för att handla lite. Har slut på proteinstänger och vill gärna ha några i väskan at all times, eftersom jag nyligen upptäckt fenomenet mellanmål och vad det kan göra för humöret. Köper lite skafferivaror jag vet är slut: boveteflingor och lingonsylt och vegoprotein. Impulsköper en ljusröd krukros, för att jag tänker direkt hur fin den skulle vara i mörkblå krukan i vardagsrummet som just nu härbärgerar resterna av en hyacint från i julas som borde ha slängts för länge sen.

19:00
Katterna möter mig i hallen när jag kommer hem, viola på byrån och Sylvi på golvet. Deras svansar darrar lite när jag kliar dem som hälsning, sen ryker dom ihop i nån maktmätning och springer in i vardagsrummet som virvelvind. Pär har precis ätit de sista köttbullarna från igår, samma som jag åt till lunch, han ropar hej från köket. Han säger att han sovit ovanligt bra inatt och kaffet var ovanligt gott imorse. Det gör mig glad. 

Rosen passar perfekt i krukan och jag går nöjt och tittar runt mig i vårt hem, som jag alltid gör när nån liten detalj faller på plats och får allt att kännas nytt. Pär dricker en kopp te och vi (well Pär; jag scrollar) lyssnar på nåt inslag om en nerlagd kulturredaktion. Chefredaktören försvarar beslutet med att ingen är intresserad av att läsa kultursidorna ändå. 

Strax innan åtta klär vi på oss jackorna och går ut med riktning bion. Vi ska se Dylan-filmen, A complete unknown. Jag har öppnat för att skita i det, om Pär är trött, men det är han inte, det är mer jag som är trött. Men jag gaskar upp mig, jag vill ju också se den. 

20:00
21:00
Filmen är bra, oväntat inspirerande. Chamalet spelar bra. Jag hatar att jag är så enkel att jag snöar in på artister när jag ser en biopic, men så har det alltid varit. Jag är inte bättre än så. Äter en bunke popcorn till middag. 

22:00
Det är nästan fullmåne och iskallt på vägen hem. Jag sjunger samma strof ur Like a rollin stone flera gånger, tycker själv jag får till en skaplig Dylan-röst. Pär drar sitt vanliga skämt “och vem ska DU vara i Småstjärnorna ikväll, Ellen?”. Hemma hälsar jag på Sylvi genom att säga Sylvi med Dylan-röst flera gånger. Berättar för Viola att hon numera kommer få heta Bob. Hon ser tomt på mig.

23:00
Packar för några nätter i Helsingfors, åker tidigt imorgon. Har en ganska standardiserad packning by now, även om kläderna kräver lite mer tanke eftersom det handlar om mer än en natt. Väljer bok till ryggsäcken omsorgsfullt, det får bli Lejonflock av Linda Jones. Har samlat mig för att läsa den i ett par veckor, eftersom jag misstänker jag kommer slukas upp av den. Bra tågläsning med andra ord. Packar ner onödigt många nystan av garnet jag stickar med just nu, jag vet jag inte behöver alla. Men tänk om jag det mot förmodan tar slut mitt i och jag är jättesticksugen? Som vanligt lovar jag mig själv att det här är den gången jag faktiskt använder mig av hotellgymmet när jag rullar ihop en sportbh och ett par tajts. 

Pär stökar på med sitt, nynnar något, säkert Dylan. Quynh ringer, det är längesen vi pratat. Vi slänger käft om kärlek och böcker och neuroser i nån timme, Pär deltar mellan tandborstningen och kattlådetömningen. Jag försöker att inte provoceras av Quynhs nonchalans, jag tror han försöker ta min yvighet på allvar. 

Inser att jag är svinhungrig, popcorn är ingen middag och rör ihop en äggröra på det som finns. 

00:00 
Lägger på och äter äggröran hastigt och utan egentlig lust. Den blev nästan grå av pepparn, men den mättar. Jag måste bli bättre på att planera våra måltider, man kan inte äta middag mitt i natten när tåget går om åtta timmar när man snart är 40. Eller kan man? 

Borstar tänderna, packar det sista, låter necessären stå öppen i hallen, jag ska ju trots allt sminka mig imorgon bitti också. 

Fönstret står öppet i sovrummet som vanligt och det är kallt och skönt där. Jag vill det ska vara kallt, på gränsen till för kallt i sovrummet, men att jag ska ha ett överflöd av kuddar och fluffiga täcken att bädda in mig i. Vi ligger och scrollar bredvid varandra en lång stund. Tror du Dylan har bra eller dåligt självförtroende, vilket är det? frågar jag. Svårt att säga, svarar Pär. Sylvi går en lov runt oss i sängen, bestämmer sig för Pärs axel. Kurrar nöjt. Ja, nej, det hjälps inte, säger jag till slut. Kontrollerar alarmet ett par gånger, släcker lampan och säger gonatt. 

(03:00
Vaknar med en flämtning, munnen känns som sandpapper. Går ut i köket och dricker två glas vatten på stående fot. Aldrig mer supersalta biopopcorn till middag. Somnar om.)

2024, en lista

Hittade den här gamla godingen hos Kugge, lezz go!

Gjorde du något 2024 som du aldrig gjort förut?
Åkte till USA och åkte till Italien! Började en vävkurs. Fick en enorm kvarskatt och betalade bort den. Sen bestod året av många små PBs på gymmet och erfarenheter på jobbet som var nya, men tror resorna, vävningen och skatteskulden är det som känts mest. Ja, och ADHD-diagnos och medicin då :-)))

Genomdrev du någon stor förändring?
Tycker hela året har varit en stor förändring, men jag kan inte peka på exakt vad det är jag ändrat på. Inget sånt “jag blev vegan/konverterade till islam/startade eget”, men jag har jobbat hårt på mig själv och mitt sätt att ta mig an världen. Och det fortsätter jag med. Farligt att tro man är färdig.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja, ett par och ett par baby-besked för 2025. Flocken utökas fortfarande, även om det sker i lite långsammare takt än för typ fem år sen. Nu för tiden har rätt många vänner tonåringsbarn och så där. Fattar inte hur, since jag praktiskt taget är nybakad student men oh well.

Vilket datum från 2024 kommer du alltid att minnas?
 Har aldrig kommit ihåg ett datum i mitt liv, svårt att tro att det skulle ändras nu.

Dog någon som stod dig nära?
Både ja och nej. Ingen jag stod nära längre, men som jag stått nära med någon gång. Det rörde upp många tankar och känslor, ngl. Känns överlag som att döden var närvarande på ett sätt den inte varit förr, även om jag slapp känna av den på riktigt nära håll. Men den går inte lika lätt att blunda för längre.

Vilka länder besökte du?
USA, Italien, Sverige ett par gånger, Åland tre gånger (om det räknas).

Bästa köpet?
Allt jag inte köpte och sparade pengar på istället. Men också min 7L Hackman-kastrull, jävlar, vad den varit i användning i höst. 20€ på loppis och i nyskick.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Hade många fina stunder med vänner i år. Speciellt i somras när vi levde rövare och festade som vi vore 20. Att se Hanson live med Emmi var skitkul, så glad vi gjorde det! Men också alla öl, luncher, kaffekoppar, bad, middagar, telefondejter och loppisrundor med olika vänner i år. Jag är verkligen lyckligt lottad relationsmässigt.

Saknade du något under år 2024 som du vill ha år 2025?
En större tilltro till mig själv och andra.

Vad önskar du att du gjort mer?
Varit mer på torpet. Hann aldrig bo in oss i somras, mest för att det var så mycket annat hela tiden. Men i år, då jävlar.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Fräst och hyst agg.

Bästa boken du läste?
Läste 92 böcker i år, lite mindre än vad jag brukar, men inte ovanligt lite. Brukar vilja snitta två böcker i veckan. Men sista två månaderna 2024 läste jag typ ingenting, skyller helhjärtat på jobbet. Men läste mycket bra! Bästa läsupplevelsen var nog ändå att läsa Ferrante på terassen i Italien, med citronläsk och jordgubbar. Perfekt läsning där och då, ibland lönar det sig verkligen att skjuta upp vissa “måste”-böcker. Solvej Balle Om uträkning av omfång 1-3 och Hanna Nordenhöks Underlandet har jag inte heller slutat tänka på sen jag läste. Och! Och! Johan Rundbergs Månvind & Hoff-serie, var som besatt i några dygn när jag slukade alla fem böcker.

Favoritprogram på TV?
Såg fjärde säsongen Succession i år och det går inte att komma runt att det var bäst. Så föredömlig i formatet också, så trött på serier som inte vet när de ska sluta. Så trött på tv-överflödet överhuvudtaget. Scrollade snabbt igenom en lista med bästa tv-serierna 2024 och insåg att jag inte sett en enda, trots att jag tänkt se flera. Har jag sett ovanligt lite på tv i år? Det hade jag spontant inte gissat, men nu när jag tänker efter har det kanske mest varit gamla sitcom-repriser som snurrat på skärmen.

Största musikaliska upptäckten?
Jag har märkt en oroväckande trend: jag lyssnar mindre och mindre på ny musik. Har ingen upptäckarlust längre. Min Spotify Wrapped var uteslutande musik från min gym-lista. Det känns lite tråkigt, men samtidigt saknar jag ett bra forum eller så som berättar för mig vad jag tycker om. Hittar både inget och allt för mycket i algoritmflödena. Musikbyrån på SVT, kom tillbaka. Men algoritmerna har i alla fall serverat Doechii och Chapell Roan till mig, tack för det.

Vad var din största framgång på jobbet 2024?
Jag gav ut en bok! Som fick helt okej recensioner och mottagande på det stora hela. Bröt heller inte ihop onödigt mycket över att den ändå inte levde upp till förra ungdomboken med August och Finlandia och hit och dit. Det visste jag ju att den inte skulle, men det var ändå en annan slags spänning kring det märkte jag sen när jag stod mitt i det. Sen är jag stolt över hur jävla mycket jag fått gjort 2024. Har vågat testa på och tacka ja till pjäs och tv-manus och krönikor, trots prestationsångest och bekvämlighet. Jag har lärt mig mycket! Har också tackat nej till sånt jag skulle tacka nej till och jag har gjort det nästan helt utan dåligt samvete. Det är jag lika stolt över.

Största framgång på det privata planet?
Har lärt mig att hantera ångest på helt nya sätt i år. Ville lyfta 100 i marklyft innan året tog slut, pressade 105 i början av december. Jag och Pär jobbade båda två galet mycket hela hösten och den stressen syntes också i relationen. Men vi lyckades bli sams varje gång vi grälade och gjorde båda två vårt bästa för att hinna se och höra den andra.

Vad spenderade du mest pengar på?
Kvarskatt. Tätt följt av Targets hälso- och läkemedelshyllor i Boston med omnejd.

Något du önskade dig och fick?
På ett personligt plan fick jag allt jag förtjänade och mer därtill.

Något du önskade dig och inte fick?
En ny regering. Fred för Palestina och Ukraina. En annan president i USA. Ja, men ni vet. Tror de flesta av oss har ganska många ouppfyllda önskningar angående världsläget från ifjol. At this point börjar jag nästan känna kom, kom, atombomb.

Vad gjorde du på din födelsedag?
Storhandlade på Citymarket. Gjorde Chipotle-bowl till middag, åt den med Pär och Ronja. Fick blommor av Pär, plus att A-M & Kjell kom förbi med en blomsterkvast och så åt vi prinsesstårta. En bra 37-årsdag.

Vad fick dig att må bra?
Styrketräning, adhd-medicin, Melodikrysset och På Spåret med Pär, skogspromenader med syskonbarnen, bejaka min pyssliga och töntiga sida, dra i tyglarna rejält när det kommer till shopping och det lilla, enkla lifehacket: fyra veckor i Italien i maj.

Vem saknade du?
Även om jag är mycket lyckligt lottad vänskapsmässigt som sagt, så har väldigt många av mina vänner den dåliga smaken att bo alldeles för långt borta. Praktiskt när man vill åka och hälsa på, opraktiskt när man vill spontan-AW:a. Men samtidigt tycker jag är det löjligt svårt att få ihop träffar även med de som bor närmare. Inte menat som kritik mot någon, men det ligger något i den här klyschan om vänner och livspussel i den här åldern.

De bästa nya människorna du träffade?
Träffade många nya och halvnya bekanta på sommarens alla fester. Det kan ha varit the open bar, men tror också att vissa äkta connections uppstod där över en delad cigg i gryningen.

Mest stolt över?
Att mina syskonbarn verkar se mig som en trygg självklarhet i deras liv - som kan berätta lite lagom skrämmande historier. Nåt har jag lyckats med där.

Högsta önskan just nu?
Ja, världsordningen om jag ska vara präktig. Ett par riktigt bra jeans som funkar till allt om jag ska vara ytlig.

Vad tänker du göra annorlunda under 2025?
Det vet jag inte ännu. Tycker att jag är i en slags uppåtgående kurva och för att den ska fortsätta så måste jag våga fortsätta utvecklas och misslyckas och pröva på.

Att vara krusbär

För en tid sen skrev jag att min dröm är att bli ett träd, men jag kunde inte riktigt bestämma mig för vilket slags träd jag skulle bli. Jag är nog inte stark och god nog att vara en ek, trädens träd. Inte är jag frisk och ung som en björk heller. En asp som darrar och rasslar varje gång nån går förbi - ja, nu närmar vi oss. Men inte helt rätt det heller.

Imorgon åker vi till Blekinge för att hälsa på familjegrenen där och jag ser så fram emot det. Förstås först och främst för att vi ska träffa alla, men också för att det börjar bli dags att fly landet en liten stund. Den här sommaren har varit exceptionell, det har varit fest och sol och glam från morgon till kväll i flera veckor. Ingenting att klaga på, för det är ju så klart en lyx att få ha alla dessa människor och sammanhang att glamma med, men nu börjar orken vara slut. Jag är så glad över att jag orkat ta vara på sommaren i år, men vilken ljuvlig tanke att det nu mörknar om kvällarna, att det börjar vankas skolstart och att det är skördetid. Bästa tiden!

För att inte ödsla med den store gudens gåvor så körde jag ut till torpet idag för att skörda bären av mina bärbuskar före vi åker. Ja, det är vårt torp, men det är mina bärbuskar, Pär bryr sig mycket lite om dem. Men jag älskar dem högt och dyrt, tycker rödvinskvistarna som krafsar på vardagsrumsfönstret det gör hela torpkänslan. Fick svarta vinbär för första gången i år också, jublade när jag såg att busken jag planterade i höstas nu gav några nävar bär redan. Inget är en starkare madeleinekaka för mig än att att knäppa ett vinbär mellan tänderna. Det smakar ren och skär barndom, det smakar mommo och fammo, det smakar solvarm trätrapp och många gånger diskad plastkopp.

Och det var då jag kom på det! Så klart jag inte är ett träd, jag är ju en yvig liten bärbuske. Ett krusbär tror jag dessutom. Klarar sig långt på egen hand, men behöver en hel del växtstöd för att inte börja krypa längs med marken, kan stickas. Inte så samhällsnyttig, sist och slutligen ganska smalt användningsområde, godast är ju bären att bara äta direkt av grenen ett och ett. Kan verka onödig, man kan inte leva på krusbär allena. Men förhoppningsvis hittas krusbären av nån som med stor förtjusning plockar bären ett och ett och äter dem när de är som godast.

Så fånigt egentligen, men det är en meditation som passar mig bra det här med att plocka bär. Det är också någon ur-instinkt som vaknar när man ser röda, violetta, rosa bär lysa mot det gröna. Som att hitta guld, som att gräva upp potatis. Som lön för den jävla mödan.

Än är det sommar kvar. Imorgon flyr vi landet.

Välj glädjen

Det är lite av en besvikelse hur snabbt det går att falla in i vardagens lunk hemma när man varit borta en stund. Två, tre dagar så var allt som vanligt igen. Det är väl kanske därför man köper souvenirer. Allt är inte riktigt som vanligt så länke burken med talk från Felce Azzurra står i hyllan på toaletten. Så länge burken med maraschino-körsbär står i kylskåpet och vittnar om något så har något hänt, för inte allt för längesen. Fast det börjar ju vara några veckor sen nu. Min bränna har lagt sig, även om jag gjorde mitt bästa för att mata i den i midsommar.

Det var en midsommar som det inte finns så mycket att berätta om. Inte på ett dåligt sätt, tvärtom. Den var som dom ska va, midsomrarna. Grillad korv och nypotatis, umgänge över generationsgränser, sitta ute sent och huttra i fuktiga tolv grader men nu har ni fått upp farten så det vore synd att avsluta redan. Melodikrysset och fika i hammocken dan efter. Ligga och slöa i solen, åka och bada. Läsa en bok, kasta en pil, klippa ett gräs.

Värmen kom tillbaka lagom till att helgen var slut och i skrivande stund ligger Viola och tvättar sig i solen på balkongen. Vi kom tillbaka till stan igår kväll. Det vore ljuvligt att bara flytta ut till torpet helt och hållet sommartid, men Pär jobbar för mycket och har för lite körkort för att det ska funka i praktiken. Åtminstone inte i år. Sen är det ju fotbollsmatcher och pubquiz som ska besökas också och det har jag full förståelse för. Jag vill också göra mina sommargrejer i stan: sitta i timmar på AEs innergård, åka till Fäboda, dricka kaffe vid fammos.

Min sommar kommer till allra största del bestå av dessa små enkla, billiga nöjen eftersom jag åkte på en skattesmäll utan like i år. Delvis var den förväntad pga ett osannolikt år pga en osannolik August, men delvis var det också annat, inte direkt utanför min kontroll, men nästan.

Det är så jävla tråkigt att prata om, men så här är det nu. Jag försöker se resten av året nu som en chans att reda ut min privatekonomi en gång för alla, att sluta jaga dopamin-kickar medelst shopping, att hitta förnöjsamhet i annat. Alternativet är att deppa ihop helt och hållet, eftersom pengarna måste betalas oavsett, så nu väljer jag då…. *sväljer djupt* … glädje.

Till exempel är jag glad att jag inte visste om detta förrän vi var hemma från Italien. Hade aldrig kunnat njuta där med vetskapen om detta. Jag är glad att jag har en man som är mycket duktigare på att strukturera upp. Jag är glad jag ändå inte lever i närheten av nån svältgräns eller i otrygghet. Det är bara att tighta till lite, egentligen inget att klaga på ens. Jag är glad att jag har ett hem, ett torp, en familj, ett gymkort och ett bibliotekskort. Jag är glad solen skiner och gör en kaffe på balkongen till en riktigt lagom sommardagsaktivitet. Jag lovar jag ska vara glad sen när det regnar igen också, för då kommer min zucchiniplanta och min rosbuske och mina sommarblommor må gott.

Ni ser. Så enkelt det är.

Idag i alla fall.

Vita stränder, turkosa hav, bruna ben

Jag vaknade tidigt imorse, med solen halv sex-tiden. Har trots det inte åstadkommit så mycket än idag, jag har bara läst. Först ett par timmar i sängen, sen ett par timmar på terrassen. Först kaffe och frukostmacka, senare en skål bretzels och en flaska citronläsk och Neapel-kvartettens andra bok, sista halvan. Benen konstant i obekväma ställningar för att utsättas så mycket som möjligt för solen. Forskare borde forska i mina bens oförmåga att bli bruna, kanske har dom någon enzym i sig som kunde hjälpa vid SPF-framställning.

Jaja, jag vet, jag är ytlig. Men nåt ska man väl ha som ankare i denna världen, så att man inte flyger iväg med en av alla tankar om alltet och livet som drabbar en så lätt i detta landet. Be mig inte redogöra för någon av dem, men under förra veckan kom jag till så många insikter och löften om hur jag hädanefter ska vara och leva att forskarna nog borde ta en titt på det också. Allt detta hann jag med trots ett mycket flitigt intag av aperol spritz.

Nikko och Ari kom hit förra veckan och med dem inleddes den riktiga semesterdelen av den här nästan-semestern. I helgen hyrde vi bil och körde ner mot Vieste, en liten stad ytterst på sporren på stöveln, så att säga. Inte många timmar fågelvägen, men rätt många på “let’s undvika vägtullarna och motorvägen”-vägen.

Man har ju en föreställning om vad det ska vara, att köra i Italien, och det är precis allt det. Snötäckta toppar i fjärran, dalar och dalar och dalar med grönt runt omkring en, kilometerlånga tunnlar och motorcyklister som kommer susande så det ringer i öronen i även de brantaste av kurvor. Och så ibland mellan dalarna öppnar sig havet. Eller ett kyrktorn kikar upp. Eller så ligger en liten vitkalkad stad och solar bland olivträden, bekvämt tillbakalutad som en katt.

Olivträden, ja. Finns det ett trevligare träd? Det hade kanske varit de sydöstsvenska ekarna i Blekinge då, men uppvuxen som man är bland raka furor och raka björkar och raka, raka, raka aspar och rönnar och skit, så är det nåt otroligt trevligt med knotiga träd. Plötsligt förstår man att klätterträd är en grej. Hela barndomen trodde jag att jag bara var usel på att klättra (visserligen också sant) eftersom jag aldrig lyckades hiva upp mig i nåt klätterträd hur jag än försökte. Men det var ju för att björk och tall inte är till för att klättra i. Olivträden däremot, tror jag kunde va kul att klättra i.

Vi bodde två nätter i en liten stugby, en camping kan man kanske kalla det, med egna vinrankor och oliv- och citronträd. När vi äntligen kom fram - jag skriver äntligen för att Pär drabbades av en sällan skådad åksjuka den sista timmen - regnade det, men det gjorde inte så mycket. På trappen till vår stuga kröp det stora, stora sniglar och i buskarna pilade det ödlor och på AC:n ruvade en duva. Vi hade inte heller suttit länge på terassen före de halvtama katterna boendes i stugbyn hade förstått att det gick att jama till sig en bit prosciutto vid just vår stuga. Ett naturnära boende på så sätt.

Pärs åksjuka försvann så fort vi inte åkte mer och vi handlade vår middag på närliggande Carrefour för hutlösa pengar. Ett tips Carrefour - om ni vill kunna sänka matpriserna något, så anser jag inte det var helt nödvändigt, att ha en anställd bara för att sätta tomaterna och potatisarna jag väljer i en påse och väga dom. Även om det på sätt och vis var trevligt. Och ingen anställd tvingade oss ju heller att köpa exakt så mycket vin som vi köpte. Eller för den delen dricka det samma kväll.

Men vet ni, jag ångrar inget, för utan dom vinflaskorna kanske vi inte hade kommit på idén att smyga bort till stugbyns pool och med många kvävda skrika av köld ta ett dopp vid midnatt. Det var ljuvligt! Att ligga på rygg och stirra upp i intet, mätt och lite berusad, höra en hund skälla nånstans långt bort, känna doften av de regnfuktiga träden och känna i livet för bara tio minuter, det kan vara värd en halv månadslön på Carrefour. Sen steg Pär på en av sniglarna när han gick upp och vi föll på att dö av skratt, just bara för att vi inte skulle skratta där och då.

Dagen efter styrde vi hyr-Fiaten in till Vieste. Det var söndag och ganska lojt, men tacka vet jag turismen. Tack vare den kan man betala överpris för pasta vongole med utsikt och tack vare den kan man köpa sig ett vykort i en bod mitt i dan i detta söndagsstängda land. Vieste var vackert och vitt och brant, precis som sina systerstäder vi hade kört förbi.

Satt länge vid klipporna och såg ut över det turkosa havet och tänkte djupa tankar, tills jag blev störd av en katt som lekte med en ödla. Bara ögonblick tidigare hade katten fått mat av en kvinna som med säkra steg och tunga kassar gick på stenstigarna längs med klipporna och verkade ha som uppgift att mata just katterna, så den kände sig säkert energifylld. Kvinnan log ett älskligt och tandlöst leende mot mig när hon gick förbi mig. Omöjlig att bestämma ålder på, men kanske som jag?

Ett annat leende jag kommer minnas från Vieste är matronan som satt på en köksstol utanför sitt hus i en av gränderna vi gick i. Bredvid henne satt vad jag antar var hennes man i hängslen och skjorta. Vi passerade dem precis tolv på dan, när kyrkklockarna ännu samtalade med varandra. Det var kanske mitt favoritögonblick på hela dagen. Det var kanske därför matronan log så brett, det var kanske ett hånflin: titta på henne, där går ännu en turist och tror sig vara med om nåt saligt och unikt, sån inbilskhet. Men jag log tillbaka och sa buongiorno och hon sa buongiorno tillbaka. Och hon får gärna håna mig, det förtar inget av min upplevelse. Och nåt ska väl hon ha för att vi får gå på hennes hemgata och åbäka oss.

Sen var det gelato och sen var det hem till stugan igen. Och tur det, för det blev ösregn och fyrverkerier satte igång till kvällen. Inte riktigt samtidigt, men det firades bröllop i stugbyns restaurang. Det visste jag visserligen före, men när fyrverkerierna smällde igång, trodde jag så klart att nu, nu händer det! Allt det där man går och är rädd för. Men dunket av What is love som drog igång strax efteråt påminde mig om att det inte alls var ett världskrig utan bara ett italienskt bröllop. Jag tackade Padre Pio för det, det katolska helgonet som stugbyn (och en hel massa annat) var uppkallat efter.

Måndag morgon åkte vi hem, denna gången stärkta av amerikanska åksjuketabletter. Och säg vad man vill om amerikanarna, men medicin kan dom tydligen göra. Pär mådde inte dåligt alls på hela resan. Tur det, för i så fall hade han missat kohagen vi körde igenom, kossorna som låg i trädens skugga och viftade med svansen. Och de vita klipporna! Och det turkosa vattnet, som vi tog ett dopp i nånstans nära Mattinata. Stenstrand, vad du är härlig och jobbig på samma gång! Härlig för att man slipper sand i röven och mellan tårna, vidrig för att det är helt omöjligt att gå värdigt barfota på en sån. Men på nåt sätt gick det också, och inget är väl så härligt som ett riktigt salt dopp en riktigt varm dag.

Det var en riktigt varm dag som sakta förvandlades till en riktigt varm kväll och aldrig har väl jasminen doftat så gott som i skymningen när vi äntligen lämnat tillbaka hyrbilen och stigit av tåget igen i Cupra. Under de några hundra metrarna vi gick hem från tåget såg vi de första blixtarna och lagom till att vi var under tak bröt ett riktigt ordentligt åskväder ut. Som jag hoppats på just ett sånt! Det var den perfekta komma hem-presenten.

Idag känns det ännu mer som mändag än vad måndagen gjorde, för igår åkte Nikko och Ari tillbaka till Barcelona och kvar är bara jag och Pär. Det är alltid både en lättnad och en sorg när vänner man umgåtts intensivt med åker iväg. Jag tröståt ett rejäl portion gelato igår kväll när dom åkt och ute regnade det. Imorse vaknade jag som sagt samtidigt som solen gick upp, röd och ny. Då var det skönt att vara ensam. Koka en kanna kaffe, bre sig en macka, sätta sig på terassen. Försöka in i det sista att benen ska bli lite bruna åtminstone. För snart är det slut, snart åker vi hem på riktigt. Det är också både en lättnad och en sorg. Men nog ska väl nån slags jasmin dofta där med. Jag längtar efter att sätta potatis i mina lådor, köpa lavendel till balkongen, gå på gymmet, äta lunch med vänner, krama katter och syskonbarn, dricka kaffe med fammo i skuggan. Koka kaffe i mitt eget kök i min nya Bialetti Pär köpte åt mig i Italien.