Och så fortsätter livet, även om jag inte berättat om det här. Har kanske varit ovanligt tyst online i vår, men jag har kanske pratat och skrivit ovanligt mycket offline också.
Det har på flera sätt, varit en tung vår. Sorgen ska ha sitt, i både tid och ork. Jag är lite ankarlös utan fammo har jag märkt. Har närmare till den där otrygga ångesten jag inte känt på flera år. Det är på sätt och vis ett kvitto på allt det jag jobbat för senaste åren, att jag blir lite förvånad över vad som utlöser oron. Det är dessutom situationer som har väldigt lite med fammo att göra. Men det är väl det där ankaret som är borta. Lättare att flyta iväg. Glad ändå jag hann skapa så många andra, inte lika tunga och absolut förstås, men ändå, ankare före detta försvann. Förr eller senare hittar jag ju stadgan igen. Rastlös som jag är hade jag hoppats på förr så klart, men senare får duga.
Försöker att inte stressa för mycket över vad som känns som en backlash i måendet. Har tagit såna elefantkliv i hantering och medicinering av Projekt Jag senaste åren, verkligen kunnat börja skörda frukterna av nåt. Jaja, ett bra halvår fick jag, har jag tänkt många gånger. Men så on/off är det ju inte, så klart. Det är också fånigt att tro att livet magiskt skulle sluta vara livet, bara för att man mår bättre.
Hade Pigga-Sugen-på-Livet Höst-Ellen kunna se in i framtiden så hade hon också kanske inte bokat in så mycket jobb just den här våren som hon gjorde, hon hade klappat Trötta-Jävla-Vår-Ellen på axeln och bett henne gå och lägga sig. Men så där är det. Jag gör också så mycket roliga, nya skrivgrejer just nu att jag inte heller vet vad jag skulle välja bort. Jag vill göra allt, jag vill bara orka med allt också, är det för mycket begärt?
hej hej, här är jag
Våren har aldrig varit min årstid, det får man väl ÄNDÅ säga. Först kommer ljuset tillbaka och överrumplar mig, gör mig trött och spänd och medveten om alla dammråttor. Sen blir det pollensäsong och bihålorna sväller igen och varje eftermiddag tror jag i åtminstone i en halvtimme att nu har influensan tagit mig. Sen kommer jag ihåg, ja, just det, jag är inte bara närsynt, jag nyser av naturen också. Först att stryka med i en samhällskollaps. Och när jag äntligen kan andas genom näsan igen, då börjar barnkörerna yra om blomstertid och vänliga grönskor och så får man stå där och tjuta av alla känslor. Nej, tacka vet jag kusliga och mörka november. Inte en solstråle, blomknopp eller skolavslutning i sikte.
Förra året lurade vi våren och var i Italien i fyra veckor. Ett otroligt lifehack. Åkte när snön ännu låg på marken och kom hem en årstid senare, solbränd och utvilad och världsvan (nästan). Det måste vi göra om nån gång, men det får nog vänta lite, Viola har bara precis förlåtit oss.
Jag sov i Helsingfors inatt, åkte hem med åtta-tåget. På väg ut ur stan råkade jag se körsbärsträden i Kaisaniemiparken (om det fortfarande räknas till det), de i total blom, rosa och fluffiga. Och just då kändes våren lite, lite lättare.
