Önskerubrik: Vad jag nojar mest över

Okej, nu börjar jag beta av önskerubrikerna här. Vi börjar med en fråga Susan bad mig svara på - eller två egentligen:

Vad tänker du mest på? Vad är du nojig över?

Jag tror mat är det jag tänker på mest. Vad ska vi äta idag, vad borde handlas hem, hur ska jag göra nå viss rätt Pär-vänlig eller att jag bara läser recept eller ser på matprogram. Dels är mat ett stort intresse, dels är det nåt man måste göra varje dag och som tar tid och dels är det en utmaning med Pärs allergier.

52842270_1444348489035189_4066198620347564032_n.jpg

Dessutom är jag långt ifrån fri från nojor kring mat och tankar på vad man borde - och kanske ännu mer inte borde - äta. Folk tror ofta att feta människor, som jag själv, äter vad som helst när som helst. Det är kanske också bilden jag själv kanske spär på på sätt och vis, för jag vill inte medverka till skammen och ångesten kring mat. För andras skull så klart men mest för min egen. Så mat upptar en stor del av min tankeverksamhet, på gott och ont.

52872603_991100074432140_1264704419396583424_n.jpg

Sen är det ju det här skrivandet då. Det går ju i vågor, jag är inte alltid så in i det som jag är nu, men när jag är så är jag verkligen. Jag antar det är så med de flesta kreativa processer. Förutom att jag tänker rent praktiskt vad som ska hända i texten här näst och hur jag ska lösa nåt särskilt problem eller hur en karaktär ska utvecklas så är det ganska mycket prestationsångest involverat, som jag skrev om igår också.

Jag nojar jättemycket över att jag inte är fin nog eller litterär nog, jag bär ju på ett enormt klasskomplex i de flesta sammanhang, men det är verkligen starkt i det skrivande, eftersom litteratur kan vara så elitistiskt. Samtidigt föraktar jag ju på sätt och vis själv många av de genrer som inte anses som så “fina”; feelgood-romaner, deckare, romance och sånt. Jag försöker vara mer öppensinnad och visst tycker jag det finns bättre och sämre i alla genrer, men ändå. jag vill ändå inte klumpas ihop med nån av dem. Det är inget sympatiskt drag hos mig, men skulle jag bara skriva om mina sympatiska drag i den här bloggen skulle jag inte skriva mycket.

Men jag nojar ju över en hel massa annat; har t ex fruktansvärda katastroftankar ibland. Jag har jättemycket separationsångest och är väldigt rädd för att bli lämnad ensam. Jag nojar också mycket över om vi kommer få barn eller inte - och om inte, kommer jag att ångra mig senare i livet för att vi inte försökte mer? Och om vi får barn - hur fan ska man orka? Sen tänker jag på döden ibland, att folk man känner ska dö, det är ju en insikt som blir starkare med åren. Min egen död är jag inte så rädd för, jag är mest rädd för att det ska göra ont i själva ögonblicket det händer. Men det är en sorg att alla man gillar ska dö nångång. Det här med klimatkrisen gör ju det inte lättare heller. Visst skulle det va skönt att ba vissla och låtsas som att det regnar och säga att klimatångest är onödigt, men bara man inte övermannas, tror jag de flesta existenstiella ångestar kan fungera som drivkraft.

Det är kanske därför jag tänker så mycket på mat också. Mat är ju på sätt och vis motsatsen till döden, äter man rätt håller man sig i liv och med lite tur kanske man lyckas förlänga livet också. Men det är väl en ganska fåfäng önskan, den där lastbilen kan ju komma när som helst och smasha en till pannkaka och ja, då hjälper det nog inte hur många superbär man åt.

Äh, det här blev så otroligt sorgligt. Vi avslutar med något annat jag tänker mycket på just nu. Sopranos. Ser på det nu igen efter ett par veckors paus och det är så sataaans välskrivet. Så sjukt jävla bra.

Så för att sammanfatta det kort; mat, text, döden och Tony Soprano.

Veckans vecka: önskerubriker och romanbyggen

Första mars har jag deadline, då ska hela roman-manuset in. Det känns så annorlunda mot när jag skrev Jaga Vatten, inte för att det på nåt skulle vara enklare, för det har det sannerligen inte varit, tvärtom. Den här processen har känts så himla mycket trögare så många gånger, jag har hatat hela texten så mycket mer intensivt än vad jag nånsin gjorde med JV och haft sån extrem ångest inför det. Egentligen vet jag inte riktigt vad det beror på, för jag har haft både mer tacksam arbetssituation och mer tid till skrivandet och det har också gått ganska snabbt sist och slutligen. Men det är väl det här klassiska Svåra Andra Boken-syndromet. Förväntningar att leva upp till, känslan av att det är nu det faktiskt gäller. En debut förlåts ganska snabbt och går det bra kan även en blind höna hitta ett korn, men nu ska jag på nåt sätt forever positionera mig som författare.

Riktigt så allvarligt är det väl kanske inte, men det känns ändå som att det hänger mer på den här boken. Jag drömmer att mina tänder smulas sönder om nätterna och vaknar med den fysiska känslan kvar av att spotta ut kantiga bitar. Typiska stress- och osäkerhetsdrömmar och det i sig är ju typiskt också - om jag inte ens kan drömma unikt, hur ska jag då kunna skriva något unikt?

I torsdags fick jag se första utkastet till bokens pärm och jag längtar tills jag kan visa det år er allihopa, det är så jädrans fint. Om inget annat så kommer jag i alla fall ha ett bra omslag och det är ju en tröst.

Så här ser det  inte  ut när jag skriver, men man kan ju låtsas.

Så här ser det inte ut när jag skriver, men man kan ju låtsas.

Jag tänker och lever väldigt mycket i det skrivande för tillfället och har lite svårt att hitta på saker att blogga om. Jag vet att det är ett trött grepp, men jag har bett om era önskerubriker på mina instastorys, ni får gärna gå dit och önska nåt ni tycker jag skulle skriva om. Eller slide:a in i kommentarsfältet här på bloggen.

Lovar att detta inte är nåt led i “jag orkar inte blogga just nu”-avveckling, det är bara det att jag måste lägga all kreativ energi på att skriva de sista kapitlen om jag ska få färdigt det. Om ni ger mig rubriker blir bloggandet mer ett jobb-jobb bara och den slags energin kommer från ett helt annat konto.

Så kan jag skriva klart Klåda. Den heter så, boken. Så nu vet ni det.

Loppade pärlor

Stora bloggnyheter! Jag har blivit med assistent! Visserligen bara för en vecka och visserligen är arbetsvillkoren något hemska men ändå. Nu är jag en äkta ~*influencer*~ hörni. Vill ni träffa henne? Hon heter Nora och är 16 och är min lillasyster.

51906417_2496656883742790_2776776629802762240_n.jpg

Igår flög mamma och Nora, min yngsta syster, in från Helsingborg för deras årliga sportlovsvisit. Jag och Julia, äldsta syrran då igen, hämtade dem från flygfältet i Vasa. Sneaky som vi är åkte vi en timme tidigare än nödvändigt för att hinna på en runda på Combo-loppiset precis bredvid flygfältet.

I förmiddags, när jag stod och stekte plättar till brunch anställde jag hastigt och lustigt Nortti för att ta lite foton av mina loppisfynd. “Tänk content!” och annat uppmuntrande ropade jag mellan att jag vände plättarna. Följande bilder är alltså tagna av Nora och jag tycker hon lyckades väldigt bra. Det är på det hela taget gött att ha en assistent, hehe.

52332971_382070675952038_8913596683112153088_n.jpg

Det första jag nappade åt mig var de här tre drinkglasen med lättklädda damer. Tycker de är ljuuuvliga, ska dricka svala drinkar ur dem på balkongen i somras.

52364599_389165384995013_5669939146680958976_n.jpg

Tre dussin klädnypor i fin förpackning för 1€? Varför inte! Tycker om bruksföremål som piggar upp och är ytterst svag för fina, gamla förpackningar. Tyvärr har säljaren varit dum nog att sätta prislappen mitt på och i princip omöjliggjort att man får lös den utan att lite av förpackningen försvinner. Sånt skulle det vara spöstraff på.

52654481_381419402672483_6943543494229098496_n.jpg

Alltså dessa prislappar… Försök tänk bort den i alla fall och koncentrera er på de torkade blommorna och det fullkomligt kitschiga i detta tillskott till tavelväggen. Pär var mycket tveksam till det här, men jag älskar ju sånt här.

52551345_804691679879410_7518169161625763840_n.jpg

En brödburk i plåt av bästa sort, precis en sån som jag sökt efter! Väldigt glad över det här, nu slipper synen av öppnade brödpåsar på disken i köket.

51979954_313951262593600_5198632065800601600_n.jpg

Alltså den här ryamattan kunde jag inte lämna kvar, trots att jag inte har en aning om var jag ska ha den. Om nån blir supersugen och vill köpa den kan ni höra av er - detta lejon förtjänar en hedersplats.

52553559_1041688882699290_3046523717275353088_n.jpg

Och till sist ett par salladsbestick jag tyckte vi behövde.

52384632_1101599680002071_1252050230266822656_n.jpg

Det var allt! Tack Nortti för hjälpen! Jag har tyvärr inte möjlighet att betala något arvode men det är en jättebra möjlighet för synlighet :-)))))

Alla hjärtans outfit

En dagens outfit kanske? 

IMG_5792.JPG

Så här så jag ut denna Alla stjärtans dag. Röd som ett hjärta i ansiktet pga bar hem en sju-kilos låda med läsprover genom stadens isiga gator. Inte läsprov av min bok OBS. 

IMG_5785.JPG

Hade jag tålamod att vänta tills färgen lagt sig före jag knäppte några outfitsbilder? Givetvis inte. 

IMG_5773.JPG

Annat än att klä sig i balla mönster och kånka hem lådor man kan göra Dagen till ära är att bli organdonator. Läste nån artikel om nån som hade fått ett hjärta och insåg att jag inte meddelat nånstans att man visst får skörda organ ur mig när den dagen kommer. För att säkerställa att man blir organdonator kan man göra två saker: 1. Meddela dina anhöriga (det gör jag nu). 2. Beställa ett sånt där gult kort att ha i plånboken, det har jag också gjort. Det gör du HÄR

Nu är det bara att vänta och hoppas på att mitt kalla och mörka hjärta är till nån hjälp den dagen det blir aktuellt.  

Pärspektiv: Dialekter

Hurra, sån respons vi fick på vår lilla vlogg om hur vi pratar med varann. Så roligt att så många är intresserade av språk! Det är ju också ett gemensamt intresse (även om vi har lite olika infallsvinklar på det) för mig och Pär, så här kommer ännu ett litet Pärspektiv med dialekt och språk-tema. Angående att vi borde starta podd eller vlogg - tja varför inte? Vi behöver bara nån som kan och orkar och hinner klippa och producera - helst gratis. Nån frivillig? Tills vidare ger jag här ordet över till Pär och så återgår jag till veckans ganska digra to do-list.

En teckning jag gjorde av Pär för ett par år sen.

En teckning jag gjorde av Pär för ett par år sen.

Språk och hur man använder det väcker starka känslor. Alla användare har sina egna uppfattningar om vad som är rätt, fint, fult eller konstigt utifrån sina respektive, ofta känsloindränkta, utgångspunkter. Även om språket är en vetenskap så är det också något oskiljaktigt förknippat med individuella upplevelser och tolkningar. På det sättet påminner det kanske om alla humanistiska vetenskapsgrenar. Hur som helst tycks många med till exempel mig aldrig få nog av att tänka, känna och säga om språk och hur människor omkring oss handskas med det.

När jag flyttade till Österbotten för tre år sedan innebar det ett ganska kraftigt språkbad, och då tänker jag inte på finska utan på de svenska dialekter som talas här. Som sagt i en vlogg här nyligen så tror jag mig ha haft nytta av det faktum att min morfars och hans kompisars/släktingars modersmål inte på något sätt liknade den svenska jag annars talade och hörde hemma i Blekinge. När morfar hade folk på besök, eller besökte folk, var det dalmål i något slags klassisk bemärkelse som gällde, en språk med egna glosor och böjningar, på det sättet påminnande om hur det fungerar här. Nyckelordet i båda fallen är väl isolering, men där målen i Dalarna i många fall mer eller mindre dött ut med morfars generation lever de vidare här. Vad det beror på vet jag inte, men influenserna, och styrningen, utifrån tycks inte varit lika betydande.

Visst kunde det vara lite svårt att förstå t.ex. Ellens farmor (som äldre har hon bredare dialekt, ja, de tunnas ut även här, men i hennes fall är försvårande omständigheter också att hon byter ämne typ jämt och pratar liksom utan skiljetecken) ibland i början, men det gick snabbt allt bättre och i dag är jag flytande lyssnare av de dialekter som talas häromkring. Finskan, som också talas men inte lika mycket, är det betydligt värre med. För det första är det ett språk som inte liknar något jag hört förr och för det andra hör jag alldeles för lite finska i vardagen för att ha en ärlig chans att på allvar lära mig. Mitt ordförråd är rätt begränsat till sånt som rör olika förbud och allmän information. Eftersom alla skyltar är på båda språken här har jag blivit ganska bra på ord som ”parkering”, ”räddningsväg”, ”centrum”, ”service” och ”riksväg”, men är långt ifrån att kunna be om två frimärken, en andel i ett lottospel och ett paket tändstickor i kiosken.

Det är ett faktum att man inte behöver kunna finska för att bo i Österbotten, men också att man nog behöver kunna finska för att fullt ut bo i Finland. När den kommer emot, så fort man sticker huvudet utanför svenskfinland, känns det tröstlöst och som att jag verkligen borde öva, men förrädiskt nog avtar den känslan ganska snart vid återkomsten till Jeppis med omnejd. Liksom, jag v e t ju att jag skulle leva ett rikare liv om jag åtminstone förstod vad som sades i de allra mest grundläggande situationer på finska, men det är bara så otroligt svårt att lära sig. Jag vet att jag inte är alldeles utan talang för språk, men jag har också gott om lättja vilket förmodligen är den största orsaken till att jag schabblat bort så gott som alla språk utom svenska (och i viss mån engelska) som jag kommit i närmare kontakt med. Finskan lever jag parallellt med här, och många här säger till mig att de inte heller kan finska, men de kommer ändå alltid att vara obeskrivligt mycket bättre än vad jag är. De har ju trots allt hört språket i någon utsträckning sedan de var små och har läst det i skolan, oavsett inställning.

Men jo, jag skulle gärna lära mig, och knepet är väl att delta i finska sammanhang och samtidigt studera. Hur hittar jag bra miljöer för det? Jag har tänkt att enda sättet förmodligen skulle vara att lägga precis allt annat åt sidan i några terminer, ändå tar det emot att tänka tanken då jag klarar mig så bra som jag gör i det dagliga livet här. Ni märker kanske, jag gör det i alla fall, att jag vet vad jag borde göra men att jag räds ansträngningen, att behöva vara totalt okunnig på något man ger sig i kast med. Även om det tillfälligt hänt mig många gånger i jobbet som journalist är det en annan sak när det handlar om något så grundläggande som kommunikation, det är många år sedan jag var på nybörjarnivå i egentligen något annat jag gör i vardagen.

Att ta sig ur komfortzonen innebär personlig utveckling, men är det något som borde uppvärderas i dessa dagar så är det väl just komfortzoner? Jag tror de är minst lika goda rum för utveckling. Miljöer där man känner sig trygg och vet något om vad man gör, liksom. Det avgörande är förmodligen om man lyckas bibehålla en nyfikenhet eller inte. Jag tror att det jag söker är en miljö som kan innehålla både känslomässig komfort och utmaning, gärna i form av inlärning av finska.

Lösa tankar hittills. En tanke som inte är lika lös är den att jag tycker att det känns futtigt att tala om dialekter i Sverige sedan jag blev bekant med hur mycket dialekterna här skiljer sig från standardspråket. Mer rättvisande är att tala om accenter i Sverige. Man hör oftast (med vissa förkunskaper) lätt vilket landskap, eller del av ett landskap, någon kommer ifrån, men väldigt få talar dialekt som här i den meningen att ordförrådet och grammatiken skulle avvika kraftigt. Det hör nog, med vissa undantag, till en förgången tid i Sverige.

Och nu till vädret!

Det blev en tv ”vi” ”byggde” av fruktlådan. Jag säger ”vi” för Grim satt mest och skruvade sönder bläckpennor och jag säger ”byggde” för man kan nog inte riktigt kalla det bygga det jag gjorde. Men jag är mäkta nöjd med resultatet. Så här blev det: 

FullSizeRender.jpg

1. Fruktlådan var en sån låda affärerna säljer bort för 1€ med lite skadad och halvdålig frukt. Den satte jag mattkniven i och lindade in med silvertejp. 

2. TVns märke blev Grimmy - en egen Sony-avart. De där arken med klistermärksbokstäver jag köpte för ett par år sen har varit värd varje cent.

3. Ett par lock till tomma kryddburkar blev knappar.  Hade jag ORKAT hade jag fäst dem med nån slags skruv så att man kunde snurra på dem, men det blev med good old snabblim.

4. En ljusslinga med batterikloss tejpades runt tv-rutan för effekt.

5. Hängde upp en helikopter i taket, dels för att locka barnet att sitta still i tv:n tillräckligt länge för en bild, dels för att det är roligare om det händer nåt. 

6. En egen tv-logga behövs så klart för autentisk nyhetsstudio-feelis. Tänkte för ett ögonblick sy en backdrop av ett gammalt lakan men lade band på mig själv eftersom det vi det laget hade börjat handla om att skjuta upp det jag måste göra och inte om att göra nåt åt Grim.

IMG_5626.JPG

Och he va he! Tog väl en timme att göra och Grim tyckte det var roligt i en minut. Ändå värt. 

Vovecockokanonsos vovecockoka

Hohejoj, idodagog soskoka jojagog bobarora soskokrorivova popå rorövovarorsospoproråkoketot!

Neeej, skämta ba. Jag är på busigt humör idag.

Skämta ba IGEN skulle aldrig få för mig något så fånigt som att kalla mig själv för busig. Inget utom barn ska nånsin vara busigt. Säger din frisör att hen ska klippa en “busig frisyr” åt dig nån gång - spring därifrån.

The Royal Tenenbaums -huset. Borde jag skriva ett inlägg om viktiga filmer i min ungdom? RT skulle komma högt upp på listan.

The Royal Tenenbaums-huset. Borde jag skriva ett inlägg om viktiga filmer i min ungdom? RT skulle komma högt upp på listan.

Idag är det måndag och jag är ärligt talat på ett konstigt humör. SOM NI KANSKE MÄRKT. Jag tror det är för att min deadline för romanen närmar sig. Det är nån slags nervositet som tar sig uttryck. Det är kanske så här det är att till slut bli galen. Krackelera under pressen, gå i barndom eller nåt, jag vet inte.

Den här veckan brer ut sig i all sin härliga normalitet. Runebergsveckan var KUL, men nu är jag redo för en lugn och vanlig vecka. Jag ska gå på möten, pracka på med ordkonsten, träffa Måndagsklubben och hänga med min brorson. Ska hämta honom från dagis och hänga med honom för första gången på evigheter idag och jag ser så fram emot det! Jag har sparat en fruktlåda som jag har tänkt vi ska pyssla antagligen en kattsäng eller en TV av *bra kreativ faster*

På onsdag ska jag gå på föreläsning med Grön i Åbo-Julia och på torsdag, alla hjärtans dag, har jag bokat in en dejt med tandläkaren pga det ilar hål-likt i en tand varje gång jag äter nåt sött/varmt/kallt. I ett par veckor har jag tuggat all mat på höger sida av munnen och jag börjar känna mig lite fånig.

Nu ska jag skriva lite roman!

Till salu:

Jag har köpstopp, som många av er kanske redan vet. Det gick bra hela januari när jag var efter jul-pank och inte hade så mycket val annat än att inte handla. Sen kom februari och kontot var inte lika tomt längre och plötsligt hittade jag en hel massa kryphål. T ex är ett par byxor på väg hem till oss - men det är en present från Pär obs obs obs! Pär hade faktiskt sagt att jag skulle få en alla hjärtans-present i år för att fira en grej (dom jag kan berätta om snart snart) och så hittade jag de perfekta Ellen-byxorna i precis exakt det snitt jag har på mina favoritbrallor från förr och från samma märke. Är det inte bättre då att jag får en present jag verkligen, verkligen kommer använda än nåt jag inte önskar mig? (Säg ja)

Ett annat kryphål är praktiska, genomtänkta saker till vårt konmari:ande, t ex en klädstång för att bringa reda i min ganska opraktiskt designade garderob. Så jag köpte en sån idag på en kedja som rimmar på en mellaneuropeisk nationalitet känd för sin eurotechno och korv. Jag bröt köpstoppet helt enkelt. 

Glad i hågen monterade jag ihop den och bände lös och flyttade om lite bland elfa-hyllplanen i garderoben för att få plats med hela. Den passade perfekt, gud så trevligt. Började hänga på mina paltor. Läste visserligen som hastigast om nån viktgräns för stången men SÅ tunga kan väl inte några bomullstunikor va. Stod med de fem sista galgarna i handen och skulle hänga på - när plötsligt hela skiten brakar. Och drar med sig en av hyllplanen så att mina omsorgsfullt vikta byxor i sina korgar ramlar ner och katterna som givetvis ska vara med skrämt tar ett ett extra varv runt mina fötter. 

Vet ni vem jag blir då? Jo;

Efter att ha utstött precis ett sånt där frustrerat ”naaaah!!!” och med förbannat övervåld tryckt tillbaka hyllplanet fick jag lägga mig ner. Hade jag haft en toffel hade jag kastat den.

Och här ligger jag än. Precis så häftigt som ilskan stiger i mig, rinner den också av mig i ett svep och jag känner mig helt urlakad. Tur att inte Pär är hemma för då slipper jag i alla fall den förlägna fasen efter ett sånt här vredesutbrott.

Det kanske var nåt slags straff från köpstoppeguden för att jag prioriterade Marie Kondo över honom. Hur som helst vet jag en jävligt billig klädstång om nån vill ha en. 

FullSizeRender.jpg

Nämen tjena

Plötsligt är ni fem gånger fler än normalt som tittat in hit och jag är ju inte så dum så att jag inte fattar varför - men jag tänkte att en liten presentation av mig vore på sin plats. Ni som är original gangsters här får väl spotta en gång i golvet, luta er tillbaka och le överlägset och vila i vetskapen att ni redan känner mig. 

För ett par år sen hade jag en serie här på bloggen, som helt enkelt var ett Mina Vänner-formulär där jag i tur och ordning presenterade de vänner som flyger förbi som namn här i bloggen mellan varven. Den serien dog ut eftersom mina vänner är de sämsta i världen på att fylla i formulär och aldrig lämnade in dom!!!!!!!! Och för att det mesta jag tar mig för är ganska kortlivat HEH. Jag tänkte iaf fylla i samma formulär själv nu, men några altereringar.

Senaste selfien jag tog när jag provade på en lite mer ~ experimentell ~ sminkning med krämrouge som ögonskugga och ingen mascara och tyckte det blev fett fint för att efter några timmar ute i allmänheten inse att det såg ut som dubbelsidig ögoninflammation.

Senaste selfien jag tog när jag provade på en lite mer ~experimentell~ sminkning med krämrouge som ögonskugga och ingen mascara och tyckte det blev fett fint för att efter några timmar ute i allmänheten inse att det såg ut som dubbelsidig ögoninflammation.

Namn: Ellen Strömberg
Ålder: 31
Stjärntecken: Jungfru plus lejon i rising sign och bla bla ni vet, är ganska långt en exakt blandning av jungfru & lejon.
Bor: i Jakobstad, Österbotten, Finland. Är finlandssvensk, precis som Mark Levengood, Vasa Flora & Fauna, Stina Ekblad och öööh… några andra.
Familj: bor till vardags med Pär och våra två katter, Viola och Sylvi. Har en pappa och styvmorsa plus fyra syskon (två hel, två styv) i Finland. Sen har jag en mamma, en styvfarsa och en halvsyster i Skåne. Plus en fammo här i knutarna också. Sen tillkommer en svärmor, en svär-mommo och en svägerska i Blekinge. Till allt detta tillkommer syskonpartners och ett par syskonbarn. I could go on forever, em summa summarum - stor familj, älskar dem mer än livet (oftast).

Jag och Pär på väg hem från nån julfest.

Jag och Pär på väg hem från nån julfest.

På internet finns jag: här, på min instagram och på Spotify. Ni får också gärna gilla min sida på Facebook :)))))
Favoritfärg: Alla nyanser av rött och orange och rosa
Favoritpopgrupp: Usch så svåra frågor jag gjort! Så här ser mina Daily Mixes på Spotty ut:

Skärmavbild 2019-02-08 kl. 18.54.56.png

Förutom att jag lyssnar på rätt mycket hiphop som inte syns här så tror jag det säger en hel del. Är gammal panda som flirtade med punken i botten, numera finsmakad rnb-konnossör med en fabläss för 70-talet. Typ så?
Den bästa låt jag vet: Helt omöjligt att svara på, det beror helt på vilken dag det är du frågar. Just nu lyssnar jag på Landslide med Fleetwood Mac och den går ju inte dålig alltså. We found love med Rihanna är också en evergreen.
Favoritbok: Jaga Vatten, Ellen Strömberg, Schildts & Söderströms. Hehehe. Jävligt svårt, men under fliken Vad jag läst finns det uppräknat allt jag läst under de senaste åtta åren. De med en liten stjärna efter sig är såna jag gillat extra mycket.
Favoritfilm: Fucking Åmål 4-ever and ever.
Favoritdjur: 

De här två små svinen. Utanför hemmet älskar jag kossor.


Favoritmat: Mat är ett av mina största intressen och jag gillar det mesta - förutom skaldjur som jag inte riktigt lärt mig äta ännu. Bra vegetarisk mat gör mig alltid glad, oavsett om det är husmanskost, japanskt, indiskt eller italienskt.
Favoritdryck: Kaffe med mjölk, coca cola zero, rödvin, vatten, roibooste.

Det här gör jag när jag inte har fritid: Jobbar 75% med ett ordkonst-projekt, dvs kreativt skrivande för barn, drar torsdagskurs i kreativt skrivande för unga, skriver roman nummer två, gör lite andra författargrejer typ skolbesök, är med och planerar min lilla stads litteraturvecka, sitter i en jury osv osv osv. Kort sagt kan man säga: skriver och läser.
Och på min fritid brukar jag: blogga, se på tv-serier, läsa böcker, spela badminton, städa och fixa här hemma, gå på loppis, hänga med vänner, simma, ha bokcirkel, laga mat, scrollaaaaa.
Jag tycker om: Populärkultur, memes, engagemang, kaxig attityd och mjuka hjärtan, färger, att sjunga karaoke och vardag.
Jag tycker inte om: kapitalism, grodor, ståuppkomik, att kompromissa med mina fashion-ambitioner pga att jag är tjock och att resa och träffa nya människor.
Skämtar.
Inte.
I framtiden vill jag: skriva mera böcker både barn och vuxna, skriva dramatik och att vi hittar en hållbar samhällsstruktur som inte bygger på kapitalism eller patriarkat eller rasism. Fast får man bort en av dom så tror jag de andra försvinner med. Sen vill jag med näsan i vädret gå förbi alla som nånsin underskattat mig. Och sparka en del folk på smalbenet :-)))))

Därför ska ni läsa min blogg: för att Sandra Beijer vill va min bästis. Nå nej, men så här: Jag fotar fult, jag är opålitlig i min regelbundenhet, jag är ofta ganska fattig, min vardag är ganska tråkig och rätt mycket av det jag skriver är pseudofilosofiskt dravel som inte fyller många funktioner. Men - jag är snäll, jag är klok och jag har bättre smak än de flesta. Jag är dessutom rolig och skriver bra och aldrig bara för att provocera. Jag har dessutom bloggat i typ femton år nu, så jag lär fortsätta en stund till.

Men - det är upp till er. Hänger ni på är ni varmt välkomna, annars ses vi nästa gång ni snubblar över en länk hit 😘😘😘😘

Hur pratar jag med Pär?

Fick en fråga i kommentarerna (ställ gärna sådana, jag svarar på alla trevligt ställda) av en Karolina som löd så här:

 Ellen, totalt off topic men jag är så VANSINNIGT nyfiken: hur låter du när du talar med Pär? Talar du klockren finlandssvenska (dialekt?) också med honom, eller anpassar du ditt ordval och din intonation? Frågar pga att jag nyligen kommit på mig själv med att tala mer ”sjungande” när jag talar med rikssvenska och jag känner liksom inte igen mig i det, ändå gör jag det. (Pär, du kan se det här som en önskerubrik för nästa Pärspektiv: att tala med finlandssvenskar/österbottningar).

Jag tänkte att det här svarar jag och Pär bäst på tillsammans och tillsammans i en video. Så här är svaret, håll till godo!