Vecka 17

I söndags var det 30 grader varmt på altanen där vi satt och åt rabarberpaj med Pärs familjebekanta. Vi gick ner till havet men det var bara nio grader varmt i vattnet och tyr är väl det, för jag hade inga badkläder med mig. Det känns mer som en semesterresa när vädret är så. Men värmen (och i förlängningen torkan) har bittra eftersmaker; är det så här det börjar? Slutet. Väderrapporterna är plötsligt något man håller koll på. 

Det visslar lite ibland när jag andas, och jag andas tungt. Alla bihålor är täppta och ögonen svällda och rinner. Jag som inte hade hunnit utveckla symptom hemma ännu fick en käftsmäll av pollen när jag kom hit. Det kliar i gommen och allt känns tungt. Om kvällarna känner jag mig nästan febrig.

Men jag har läst nästan tre böcker redan och vi har varit på loppis. Köpte inget, men ändå. Vi har träffat familj och vänner och jag har tänkt en hel del på mitt skrivande. Förra gången jag var här hade Jaga Vatten just kommit ut. Min förläggare ringde och sa att det blir en andra upplaga. Jag vaknade till meddelanden om recensioner, bad Pär läsa de bästa delarna högt. 

Nu är det fem månader kvar till nästa bok och jag bävar lite inför hösten. Det är så mycket som ska hända då. 

Jag hade inte tänkt ta bloggpaus denna vecka, men jag gör det kanske ändå. Jag antar det är bra att fundera tyst ibland också. 

Kulturkonsumenten: Påskekrim edition

Hej alla påskhäxor! Jag har lackat mina naglar neongula, nästan gröna och där hemma ligger påskdukarna på borden och påskäggen är väl synliga. Jag är på jobb ännu idag, men imorgon tar jag officiellt påsklov och är borta en hel vecka. Ska bli så löjligt skönt. Jag har köpt kontaktlinser, för jag tänker mig att jag ska ha solglasögon på mig mycket under veckan i södra Sverige. Jag hoppas det slår in.

Påsken är verkligen en högtid jag uppskattar, den infaller så behändigt precis när man som mest behöver några dagar ledigt och den är inte så traditionstyngd som t ex julen, man kan freestylea ganska fritt kring påskäggen. Och vädret! Man känner ju sig onekligen lite återuppstånden själv.

Jag tänkte tipsa om lite kultur att konsumera under påskhelgen, norrmännen envisas ju med sitt påskekrim och vi kan ju inte vara sämre. Under påskhelgen tycker jag du ska…

LÄSA

9789100177355.jpg

Nu läser inte jag speciellt mycket renodlade deckare, men jag älskar en god spänningsroman. En gång när Pärs syster bad om lästips sa hon var sugen på att läsa nån bok “där de kanske hittar ett gammalt brev med familjehemligheter eller nåt” och det där tänker jag på ibland, för jag vet precis vilken slags känsla hon var ute efter i den boken. Jag fick den känslan av den senaste boken jag lyssnade klart, Små eldar överallt av Celeste Ng. Fick också känslan; stor amerikansk roman. Om ni vet vad jag menar med det. Kanske inte Vredens Druvor-stor, men definitivt Garp och hans värld-stor.

Små eldar överallt börjar med en eldsvåda, i den idylliska orten Shaker Heights står perfekta familjen Richardsons hus i lågor och alla misstänker yngsta dotter Izzy. Från den eldsvådan spänns sen en stor berättelse om moderskap, vänskap, rasism och samhällsstrukturer upp. Vi får lära känna familjen Richardson och deras fyra barn, Lexie, Trip, Moody och Izzy, men också deras hyresgäster, konstnären Mia och hennes dotter Pearl som kommer in i samhället och rubbar något i familjen Richardson. Små eldar överallt utspelar sig på nittiotalet och tidsmarkörerna är många, men väl valda. Det är något ytterst märkligt att läsa en på sätt och vis historisk roman som ändå utspelar sig i nån slags nutid, eller i alla fall en tid man själv levt i. Jag gillar det! Jag gillar också persongalleriet, hur man fattar tycke för varje karaktär och förstår deras val, samtidigt som man ändå ser dem utifrån. Romanen pekar också på skeva strukturer och normer i samhället, utan att det nånsin förtar det litterära. Jag älskade den här boken, läs den nu, för Reese Witherspoon gör tv-serie av den!

SE

ae1e7bff-eaf6-40b3-a48f-fd6f1a50695b.jpeg

Jag svullade i mig hela säsongen Störst av allt på en dag härom sisten, men det känns onödigt att tipsa om något alla andra redan tipsat om. Men den är verkligen en väldigt bra serie, det kommer man inte ifrån. Som vanlig dödlig från Larsmo tyckte jag nästan var mest intressant att få en inblick i hur en rik vardag (och fest) kan vara. Odräglig och samtidigt lite lockande.

En annan sak som jag både äcklas och kittlas av är true crime och jag tror inte jag är ensam. Om vill ha tips på lite true påskecrime har jag ett bra! I lördags såg jag dokumentären Mummy Dead and Dearest HBO (finns också på Youtube verkar det som) och sällan har jag väl hört om ett så sjukt fall.

mommy-dead-and-dearest-1920.jpg

I korta drag; polisen hittar DeDe Blanchard knivhuggen i sin säng och DeDes rullstolsburna, mentalt efterblivna, svårt sjuka dotter Gypsy Rose är försvunnen. Ett par dagar senare hittas Gypsy Rose hemma hos sin pojkvän och de båda anhålls för mordet. När polisen börjar prata med Gypsy Rose visar det sig att hon är normalbegåvad, äldre än vad alla trott och kan gå och Gypsy Rose har mördat sin mamma för att slippa undan nästan 20 års Münchhausen by proxy-misshandel. Helt sjuk historia, som HBO nu också gjort till tv-serie, The Act. Den tänkte jag se nu under påskhelgen.

LYSSNA PÅ

Skärmavbild 2019-04-18 kl. 12.11.41.png

Min Moderna häxprocesser-lista förstås! Den finns på Spotify och är min so far populäraste lista! Här hittar ni atmosfäriska och sköna låtar, moderna häxor och häxpojkar. Jag tror ni förstår vad jag har varit ute efter om ni lyssnar på listan. Det är glasklart för mig, men jag vet inte riktigt hur jag skulle förklara det med ord. En bra lista i alla fall!

Klåda/ Syyhy

Idag kom Schildts & Söderströms höstkatalog ut! Så många bra böcker som kommer i höst, så många bra typer som är representerade i den här katalogen alltså! Malin, Karin, Ulla, Emma… Är så glad att få vara en del av den katalogen. För det är jag ju - nu får ni äntligen se ur Klåda ska se ut! Jag tvivlar på så mycket angående den här boken för tillfället, men en sak som i alla fall är säker är och det är att jag IGEN har en väldigt snygg pärm, kolla bara:

Skärmavbild 2019-04-17 kl. 11.48.58.png

Visst är den fin!!! And one more time, for the finnish speaking seats in the back:

Skärmavbild 2019-04-17 kl. 11.53.58.png

Det är nämligen så att S&S finska systerbolag S&S Kustantamo ger ut Klådan på finska och då heter den Syyhy! Så himla glad över att få översättas! Jag hoppas ju så klart på att en översättning ska leda till en annan och att mina böcker nån gång ska hitta ut ur landet också, men för nu är jag bara jätteglad att boken ska finnas att läsa på finska också.

Omslaget hade jag en ganska tydlig idé om den här gången. Bakgrundsmålningen är från min kompis Eleonora Hagströms utställning Amyldaga som jag såg på Helsinki City Museum i höstas. Redan då sa jag “jag skulle vilja ha nåt av det här som omslag”, och så mejlade jag åt min Förläggar-Anna och sa det och så hux flux var det bestämt. Själv omslaget har Ulla Donner gjort igen (hon kommer också ut med en serieroman i höst - yes yes yes!) och jag ville att boken skulle se bra ut bredvid Jaga vatten, men ändå helt vara sin egen. Det är ingen fortsättning, de hör inte ihop mer än att jag har skrivit dem båda.

Foto: Nicklas Mattson

Foto: Nicklas Mattson

Eleonora är ju en tredjedel av det klassiska crewet Turd Floor och extra roligt är det att vi alla tre är representerade på nåt sätt, Nikko har nämligen tagit nya författarfoton på mig. Det är inte det att det egentligen behövdes, men vet ni hur trött man blir på sitt eget fejs efter att ha sett samma bild på det ett år i sträck? Så när Nikko hälsade på i februari tog jag med honom upp på vinden och så tåg vi några nya bilder. Jag ser otroligt ledsen ut på alla, men det är för att jag vägrar le desto mer på en bild jag ska behöva se på ett år framöver här nu och mitt resting face är inte så mycket “bitch” som “sad puppy”.

Foto: Nicklas Mattson

Foto: Nicklas Mattson

Men faktum är att jag inte alls tyckt det varit speciellt roligt att skriva den här boken. I kortkorta perioder har jag drabbats av den där hybrisen som kommer när man har flow och då det man skriver känns som det bästa som nånsin skrivits, men speciellt nu i slutet har det mest känts tungt, jobbigt och svårt.

Är rädd för recensionerna, för läsarreaktionerna, för att folk ska tänka att jag var en one-hit-wonder som råkade skriva en helt okej debut, men som nu med sina andra bok bevisat att hon inte är något annat än en medioker gris som borde hålla sig till något annat. Men ojdå, hon har visst sagt upp sig från sin fasta tjänst för att fokusera på det här - piiinsamt!!!

Dels är det det men sen är det också som att jag inte riktigt vet vad jag har skrivit, jag känner inte riktigt texten tycker jag. Folk frågar som alltid vad den handlar om, men jag har svårt att säga. Jag vet inte riktigt. Jag är också rädd att jag stressat fram en text och jag egentligen borde ha vilat lite nu, andas lite och fyllt på reserverna. Men det fanns liksom inte det som alternativ nån gång, som vanligt när jag gör något sak det hända snabbt och explosivt. Jag skulle aldrig ha haft tålamod att vänta till nästa år med Andringen. Så egentligen är jag glad, men jag är också en boll av ångest. Igår kväll hade jag ett riktigt litet bryt där jag upprepade allt det här jag just skrivit åt Pär, men med snorbubblor i näsan och tårar på kinderna och med sprucken röst.

Man kan ju fråga sig varför man utsätter sig för det här frivilligt då, om det är så hemskt. För att det är så förbannat jävla skitkul också. Så klart. Jag ska ju givetvis skriva en tredje bok. Och en fjärde. Jag har redan börjat på två. Jag vet inte vad jag annars ska jag göra.

Vecka 16

Måndagen kom och gick utan att jag riktigt hann skriva mitt traditionella början av veckan-inlägget. Orsaken var en sjuhelvetes jobbdag med inte mindre än tre workshops med allt som allt 80 barn. Det kan vara kul med såna dagar ibland också, så man vet att man lever, men det ger v förklarliga skäl inte så mycket tid över för bloggande och sånt.

Idag jobbar jag hemifrån däremot, efter helgen md överraskningsfester, deadline-ångest, gäster hemma och valarbete och gårdagen då kände jag att en lite lugnare dag var på sin plats. Jag har en massa att göra, så jättelugnt blir det nog knappast, men det är mest det där att jag behöver få lite egentid och inte träffa så mycket folk. Hittills har dagen varit perfekt, jag har vaknat i tid efter en TOLV TIMMARS NATT (somnade nästan direkt jag kom hem igår) och ätit frukost och dricker kaffe nu och det är bara så skönt att sitta för sig själv i pyjamas och jobba.

Medan jag låg och sov igår kväll, tidigare än vad jag somnat på fler år brann Notre Dame. Jag har egentligen inga känslomässiga band till själva byggnaden, men det är något med nästan tusenårig historia som brinner upp som får det att eka i mig. Eva brukade alltid reta mig lite förr när vi bodde i Åbo, för hur uppspelt jag blev av Domkyrkan eller slottet och de vingslag av historien som jag tyckte mig känna fladdra förbi när man vistades i eller runt byggnaderna. Det är nåt mäktigt med linjer som går genom historien man kan vara en del av och det är något märkligt när en sån linje bryts, framför ens ögon. Det händer så tyst och så storslaget på samma gång. Något som alltid varit som plötsligt inte är längre. Och ändå fortsätter jag sova, fortsätter tv:n sända program, fortsätter kaffet smaka likadant. Vecka sexton rullar på.

På fredag åker vi till södra Sverige för ett förlängt påsklov, men vi tar tåg + båt + tåg, så vi är inte framme i Ronneby före på lördag kväll. Det låter kanske fånigt, men jag ser såååå fram emot själva resan. Ska packa väskan full med böcker och godis. Visst tar det längre att inte flyga, men man får ju göra resan till en del av resan, så att säga. Ser också så klart fram emot att träffa alla i Blekinge och Skåne, har inte varit där på ett år.

Före det ska jag förstås jobba, lämna in manuset och ha avslutning med Arbis-kursen. Och så ska jag... Nej, men det får ni höra mer om redan imorgon.

Skärmavbild 2019-04-16 kl. 12.04.49.png

Bilar, snäckor & scarfs

Hej världen! Idag var jag typ 20 minuter på loppis pga min bil skulle in snabbt via verkstan för att byta nån del som pappa dealade med bilhandlarn att skulle komma med på köpet. 

Tänkte lämna det okommenterat men JA JAG ÄR MED BIL. Köpte en i måndags! Så här ser den ut:

FullSizeRender.jpg

Herregud bilar kan va det tråkigaste man kan fotografera, får nästan lite panik av att lägga upp den här bilden!!! Titta nog nu för kommer nog aldrig mer fota den här. Är ändå glad, för this little Nissan är MIN!!!!

Efter 13 år av körkort men billöshet, 13 år av lånade av andras bilar, 13 år av trixande med bussar som aldrig går (Österbotten har typ ingen kollektivtrafik och jag överdriver noll procent)  och 13 år av aldrig så mycket som en liten spontantrip till grannstaden. Så hemskt har det nog inte varit, men faktum är att Jakobstad inte är ett lätt ställe att bo på utan bil. Visserligen behöver jag ingen bil till vardags så där, både jobbet och mataffären är på bekvämt gångavstånd. Men så fort jag ska hälsa på fammo, storhandla, åka och bada, hämta nån från tåget eller är inbjuden på skolbesök i Kokkola uppstår det problem. Men inte längre! Ge mig en destination och jag åker dit! Be mig om något och jag hämtar det! 

I alla fall, idag skulle ljuddämparen bytas på den så jag skulle in med den till verkstan. Bilhandlarn hade sagt vilken verkstad det var, men jag gick givetvis in till fel verkstad och stod och såg ut som en idiot framför nån gubbe som skrattade åt mig och sa att stället jag skulle till var på andra sidan vägen. Till mitt försvar ligger det en massa märkliga verkstäder och bilhandlar och båtaffärer på ett och samma ställe och de är inte alla särskilt bra utmärkta!!!! Knappast några blinkade neonskyltar som möter en. 

Så länge bilmekanikerna gjorde vad de gjorde passade jag på att besöka loppisen i huset bredvid. Vi har alla våra områden. Bilverkstäder är inte mitt, men ge mig ett loppis och jag vet precis vad jag ska göra. 

Fynda så klart! Här är dagens skörd: 

IMAGE.JPG

plus

FullSizeRender.jpg

En Buster från 81 åt Pärlan. Serietidningar från förr, mmmm. 

Men fynden åt mig själv då?  

IMAGE.JPG

Jo, en prima plåtburk för Den Moderna Kvinnans alla behov. Vet inte vad jag ska ha i den, men kanske smörgåsar på utflykt? Kanske hårband och tamponger i toaletten? Jag hittar säkerligen nåt användningsområde.

IMAGE.JPG

Sen en,  

IMAGE.JPG

två,  

IMAGE.JPG

tre snäckor för femtio cent styck. Eller den här sista är väl nån slags korall. Kände mig som Sarah Klang när jag hittade dom och det är ju inte illa. Tänkte pryda kontoret med dem. 

Och till sist köpte jag en scarf. En scarf, vad ska du med den. Jo, det ska jag säga dig med hjälp av en liten video: 

Och det var det!  

Två bra saker från Finland

Egentligen hade jag velat att det skulle vara tre bra saker från Finland i det här inlägget, för tre är ett så mycket mer tillfredställande nummer. Men vad ska man göra när en tio minuter långa väg till jobbet har förvandlats till ett snöinferno med tillhörande halka NU IGEN SATAN och man inte riktigt kan påminna sig om något bra alls med det här landet? Varför bor jag här? Varför plågar jag mig själv med att bli glad för åtta plusgrader och sol i nån vecka, år efter år, bara för att bli sur och trött och besviken veckan efter. Varje år. Samma sak. Jag är inte helt säker, men tror att jag eventuellt fick en sträckning i höger ben efter att ha halkat på ett överrgångsställe och mitt smink som var så fint när jag gick hemifrån ser nu ut som när jag sminkade mig själv inför skoldiskon på femman. Äh men ni vet det här, här kommer i alla fall två bra finska saker:

maxresdefault.jpg

En finsk tv-serie! Jag ser typ aldrig på finsk tv och det är inte ett ställningstagande på något sätt, men ärligt talat tycker jag det sällan är så bra att det är värt att anstränga språkmusklerna SORRY NOT SORRY. Det är ju också en hel värld av referenser jag inte förstår eller har, så det är klart det lätt blir lite… ansträngt. Men nu har jag börjat se YLEs nya serie Aikuiset, som samtidstypiskt nog handlar om Oona som driver ett litet café i Helsingfors. HIPSTER är väl nyckelordet och sån humor tycker jag lätt kan bli lite tröttsam, typ “höhö kolla de har alla skägg och glasögon” (newsflash alla hade skägg och glasögon 2012 skulle jag vilja säga men det är väl lite för hipstrigt av mig) men hittills tycker jag Aikuiset är både småroligt och smart. Hela säsong ett finns på Yle Arenan. Jag önskar det fanns svensk textning på den, så att jag kunde se på det med Pär, kan man få det Yle?

56960554_407300450064732_7902274267364982784_n.jpg

Det andra tipset är Lumenes Nordic-C Glow Boost Essence. Den här tiden på året är jag som absolut fulast, blek och tärd och flottig, samtidigt som jag är torr som fnöske. Mitt ansikte påminner lite om en sån där rå kalkon Monica satte på huvudet i Friends. Eller påminde ska jag säga, för sen jag började använda detta lilla goa serum känns det nästan som att jag har nån slags glow? Smörjer in kalkonkråset med det varje morgon, före jag sätter dagkräm & ögonkräm och jag tycker faktiskt det gör under. Tips tips, det är inte heller jättedyrt, utan ligger på en lagom nivå och finns på de flesta varuhus.

Och det var det.

Vecka 15

Hej och välkomna till en ny vecka på Blejk, Fejt och Fab och ett extra välkommen till alla er som hittat hit för att Flora länkat till mig. Vi ifrågasätter inte alls min plats på den listan, utan godtar bara att jag hör hemma där tycker jag, hehe. Blev ni nyfikna och vill veta mer om mig så kan ni läsa den här presentationen jag gjorde i februari när Sandra länkade till mig. Jag hoppas ni stannar kvar och läser vidare här men om inte - fridens! Och jag ska givetvis försöka berätta mer om hur jag kickstartar skrivprocessen, Flora, men först ska jag bara ta reda på hur jag faktiskt gör, heh. Det känns ärligt som jag mest bara sitter och lider tills klockan är så mycket att jag måste skriva något.

Det är måndag och jag har ner håret! Så här ser det ut:

Skärmavbild 2019-04-08 kl. 11.47.47.png

Härlig 2005-ig aura med Photo booth-foto och ledsen titta-ner-min. Men det här var alternativet:

Skärmavbild 2019-04-08 kl. 11.52.47.png

Min bästa prata-med-Anniina-och-inte-låtsas-om-att-jag-tar-selfies-samtidigt-min. Det lyckades inte så bra, hon förstod ändå vad jag höll på med. Varför är det så pinsamt att ta selfies? Skulle nästan aldrig våga ta en selfie in public på det där utsträckta arm-sättet som folk gör.

I natt drömde jag att en bekant till mig som jag haft lite meningsskiljaktigheter med (läs: jag stör ihjäl mig på den här människan men kan inte heller cutta bort människan ur mitt liv pga det inte alltid är så lätt) kom hem till oss i något ärende samma kväll det var Eurovision-final. Jag försökte vara artig och inte sjasa iväg henom och det urartade så att jag till slut blev tvungen att sitta och titta på Eurovision - min heligaste tv-kväll! - med hen och hen frågade en massa om alla bidrag och störde mig i mitt live-kommenterande på insta stories. I drömmen var också Finlands bidrag tre damer i 60-års åldern med feta armar, mycket smink, glittriga toppar och stelsprayat hår som sjöng nån vemodig sång på finska. Jag kommenterade “Finlands svar på Kicki, Bettan och Lotta”.

Jag vet att det är det teh-rååh-kigaste som finns att lyssna på andra människors drömmar, men den här kändes så märkligt äkta och typ… Som att jag inte alls hade blivit förvånad om det hände. Det är också det som är orsaken till att såna här situationer uppstår regelbundet i mitt liv (om nu aldrig så extrem som denna) att jag har så svårt att säga nej. Så sitter jag där och surar över att folk inte fattar. Det är nog något jag måste jobba på. Skriver upp det på veckans to do-list.

I alla fall, den här veckan kommer jag att jobba jättemycket och det är väl ungefär det då. Vi har ganska mycket på gång inom ordkonsten, både administrativt och riktig ordkonst. Dessutom är jag mitt uppe i redigeringen av manuset och har ett skypemöte angående en grej jag ska göra till hösten och en deadline för en tidning jag ska göra pyssel till. Busy, busy bee.

Och så är det ju faktiskt VAAAAAAL på söndag och jag ska va valfunktionär, vilket alltså betyder att jag sitter och tar emot röster i en vallokal. Det låter tråkigt, men det är faktiskt ganska kul. Man känner sig lite som demokratins väktare eller nåt sånt, allt är så högtidligt och viktigt. Hade tänkt skriva mer om valet och eventuellt till och med intervjua en del kandidater, men jag har faktiskt inte hunnit. Skulle ni vilja att jag skrev om hur jag tänker när jag röstar? Eller vill ni hellre att jag skriver om t ex vilken parfym jag har på mig idag? (Viktor&Rolf Spicebomb, en herrparfym som i små doser doftar den FÖRFÖRISKT på mig).

Och till sist - så kul att så många ville vinna Män kan inte våldtas! Jag lät Anniina hjälpa mig dra en vinnare och denna gången blev det:

Skärmavbild 2019-04-08 kl. 12.12.24.png

Grattis Nina-Marie, jag mejlar dig!

Nu ska jag gå och äta lunch, jag ska äta lasagne idag yummie yummie yummie.

Skärmavbild 2019-04-08 kl. 12.37.14.png

Tävling: Män kan inte våldtas!

Inlägget innehåller gåvor från Schildts & Söderströms.

FullSizeRender.jpg

Imorse lyssnade jag på Brita Zackari & Parisa Amiris senaste avsnitt av deras podd, där de bl a pratade om Lo Kauppis uppsättning av Män kan inte våldtas. Sen gick jag till jobbet och när jag kom hem hade jag fått ett ex av nyutgåvan av boken Män kan inte våldtas! Schildts & Söderströms ger ut Märta Tikkanens feministklassiker i ny upplaga och den känns liksom precis lika aktuell idag som 1975 när den första gången kom. 

FullSizeRender.jpg

Jag får tillskickat mig en del recensionsexemplar av nya böcker då och då. Personerna som skickar ut böcker brukar alltid pricka rätt angående vad som kanske intresserar mig. Ibland så rätt att...

FullSizeRender.jpg

... jag redan har ett exemplar i bokhyllan! Nu är visserligen mitt ex en gammal och sönderälskad pocket, men det känns inte speciellt motiverat att behålla båda exemplaren själv. Män kan inte våldtas förtjänar att läsas av så många dom möjligt.  

Därför tänkte jag att jag ordnar en liten enkel tävling! Kommentera med ditt namn plus mejladress och svara på frågan: vilken är den senaste låten du lyssnat på? Vilken låt ni svarar spelar ingen roll, slumpen avgör sen vem som får boken, jag behöver bara särskilja er lite :-)

Ni har på er till 8:e april klockan 10:00, dvs måndag morgon! 

Glädjegnistrande regelbrott

Stoppa pressarna! Jag har brutit mot mitt köpstopp!

Igår var jag och min kollega Anniina på möte till Vasa. På hemvägen stannade vi vid Stenhaga pga why not. Jag gick verkligen inte in med inställningen att köpa något alls, men kom ut med inte mindre än FYRA PLAGG! Allting började med en kjol.

Utanför Kappahl på en sån där inbjudande liten rundställning hängde lite reaplagg. Som man gör bläddrade jag igenom plaggen, mätte mellan fingrarna de material och de färger som först tilltalade mig. Och så fastnade blicken på en färgkombination som liksom flög av ställningen och träffade mig i ögonen och i hjärtat eller vilken del av kroppen det är som känner den där gnistan av glädje Marie Kondo pratar om.

Jag har fått en helt annan relation till min garderob och till mina kläder sen jag gjorde den stora Konmari-rensningen i kombination med att jag hållit köpstopp sen nyår. Det är bara tre månader, inte speciellt lång tid, men för mitt shoppingbeteende är det det. Jag har så många gånger slentrianshoppat en t-shirt efter jobbet eller gått in för att köpa trosor och kommit ut med en massa annat. Det är säkert inget unikt beteende, men jag tror också det faktum att jag är tjock och kanske inte har lika lätt att hitta kläder som smala människor har triggat det lite. Lite som att “skit samma att det inte känns riktigt hundra, det är i min storlek”. Och eftersom jag dessutom inte riktigt identifierat vad jag gillar, utan bara tänkt att min spretiga smak och stil gör att det mesta kan funka, har en massa plagg blivit inköpta utan att jag egentligen känt nån riktig glädje kring dom.

Men efter att ha tvingat mig själv identifiera vad som ger glädjegnistor och dessutom utmanat min kreativitet med att hitta på outfits som känns nya, trots att jag “bara” har samma gamla trasor att till, har gjort att jag tyker om och värdesätter mina kläder mycket mer, samtidigt som jag vet precis vad jag gillar. Även om jag fortfarande inte riktigt hittat orden för vad exakt det är som ger glädjegnistor, så vet jag precis hur gnistorna ska kännas för att vara äkta.

Tillbaka till reaställningen utanför Kappahl då. Det fullkomligt sprakade av gnistor kring kjolen som fastnat i mina fingrar. Plus att den var 70% och egentligen inte i min storlek men satt hur bra som helst ändå gjorde att jag inte riktigt kunde hålla mig längre. Det var liksom för bra att gå därifrån.

56632008_1254961174651224_295484550144851968_n.jpg

Så här ser den ut. Det är kanske inte något som skulle ses som ett basplagg i allas garderober, men jag har inte kunnat sluta tänka på alla möjliga tillfällen och kombinationer den här kjolen kommer göra sig bra i sen jag köpte den. Den är också den perfekta modellen, precis en sån jag sökt efter. Hög i midjan, midilång och lätt plisserad.

Jag skulle gärna vilja visa fejset och mitt hår också, för syrran klippte dessutom en liten gardinlugg åt mig igår, men alla bilder jag lyckades ta såg jag för jeflig ut på, så det får bli en annan gång.

56443026_801955106856977_2426964750567997440_n.jpg

Och den är så mjuk och den är så skön och jag är så nyförälskad i den att det är rent sagt ut löjligt. Men ärligt talat vet jag inte om jag fått en sån här rusch av att köpa kläder på… Jag vet inte när. Aldrig kanske. Jag kan bara minnas ett par rosarutiga, utsvängda byxor jag köpte på jättebillig rea på H&M en gång när vi var till Helsingfors på sjuan.

Färgkombinationen gör mig också så himla glad. Älskar att det känns en ny vinkling på ett plagg som jag hade älskat 2001. Som att nån 2001 hade tolkat hur en 70-talskjol ser ut och den 70-talskjolen i sin tur är en tolkning av en 30-talssilhuett. Och så hör vi alla ihop i livets stora cirkel.

56120163_2208485415894972_6675998737136877568_n.jpg

Idag valde jag att inviga min kjol tillsammans med en Musse Pigg-tröja och silversneakers. En kombination så glädjegnistrande att jag fick hålla mig för att inte dansa fram på gatan. Jag vill att det alltid ska kännas så här kul att köpa kläder, därför tänker jag förlänga köpstoppet (egentligen tar det slut nu vid påsk) tills vidare och fortsätta köpa kläder sällan.

De tre andra plaggen då? Jo, när jag väl hade köpt kjolen var det som att öppna nån slags sluss. De är också glädjegnistrande, men jag tror jag visar dem en annan gång. Nu ska jag nämligen äta ärtsoppa och pannkaka. Det är ändå helt vanlig torsdag idag, hur fin kjol jag än har på mig.

Mars på Instastories

Okej, ska vi se hur mars såg ut på instastories? Klart vi ska!  

FullSizeRender.jpg

Började månaden med lite mindfulness och kom fram till flera viktiga insikter. 

FullSizeRender.jpg

Senare på kvällen såg vi Gambämark på Arenan och jag uttryckte min kärlek för humorgruppen Kaj. J:et i Kaj skickade och frågade om jag var full. Det var jag inte. 

FullSizeRender.jpg

Tre dagar senare hade jag en bra hårdag.

FullSizeRender.jpg

Och Dylan McKay dog. 

IMG_7592.PNG

Alexander Pärleros besökte Vasa och cirka alla i mitt feed var där. Inte jag, pga jag var hemma och var upptagen med att va tveksam. Ladies, det lönar sig att utrycka sin tveksamhet kring även de mest populära grejerna - aldrig fått så många svar på en story förr och alla höll med mig. Tills nån vecka senare när jag... well, mer på detta ämne senare i inlägget.

FullSizeRender.jpg

Det blev Kvinnodagen... 

FullSizeRender.jpg

... och jag spexade till det. 

IMG_7595.PNG

Min mejlbox hade ångest. 

FullSizeRender.jpg

Och så blev det Mello-final. Det här var min egen favoritkommentar. 

FullSizeRender.jpg

Det här var er. Kan jag ju iofs förstå, hehe. 

FullSizeRender.jpg

Det lackar mot val. Jag gjorde en valkompass och det visade sig att jag är vänster - vem skulle ha trott det?!  

FullSizeRender.jpg

Bemärkelsedagar värda att komma ihåg. Börjar sakna att ha papperstidning när jag ser det här. Vi hade det ett par år, men sen några veckor tillbaka har vi bara onlineprenumeration, det blev lite för dyrt. Saknar dock att bläddra i pappersversionen om mornarna och låta ögonen falla på såna här små saker. 

FullSizeRender.jpg

En annan bemärkelsedag! Sorglig för vissa, men väldigt glad för mig detta år! Fick mitt arbetsstipendium som ni vet. Och för den som undrar så påbörjar jag det nästa år, tills dess jobbar jag vidare på ordkonsten. 

FullSizeRender.jpg

Fördel med att bo med nån som ser på sportnyheterna jeden tag: man kan få nys på roliga handbollslagnamn, t ex Skuru (som på min österbottniska är... öh, röven? Vet inte ens vad det heter på finsvenska och orkar inte förklara mera grafiskt).   

FullSizeRender.jpg

Frågade vad ni trodde min roman Klåda handlar om bara baserat på namnet. Fick många intressanta svar, vissa ganska nära sanningen. 

FullSizeRender.jpg

Lyssnade på musik ibland. 

FullSizeRender.jpg

Och var jättetrött. Jag tycker jag ser ut som ett lejon på denna bild. Om ni tittar noggrant ser ni också konturerna av den sjukaste finne jag haft i HELA MITT LIV. Jättestor, jätteöm, jättelångt under huden och på tinningen?! Fick typ spänningshuvudvärk av den.  

FullSizeRender.jpg

Deltog på Fridays for future en solig fredag. 

FullSizeRender.jpg

Jobbade jättelång dag och tog paus i mitten för att se på Paradise Hotel.  

FullSizeRender.jpg

Fick fina Yrsas bok på posten och blev superglad, speciellt eftersom jag hade feber och var hemma den dan.  

FullSizeRender.jpg

Hade också frågestund med er pga var så uttråkad. Den här var en av den roligare frågorna jag fick.  

FullSizeRender.jpg

Och till sist: uttryckte min ”tvekan” inför Pampas nationaldag. Här fick jag också in en lavin av meddelanden med folk som höll med och/eller berättade vidriga saker de känts sig tvingade att göra pga kulturen som genomsyrar såna där slags evenemang. Fick också ett par sura kommentarer där jag bl a fick lära mig att 1) ”ingen minns en fegis” och 2) jag inte borde kritisera eftersom jag inte deltar. Tja, min kritik baserar sig visserligen på fördomar eftersom jag aldrig deltagit i just Pampas-veckan. Men jag tycker ändå man får kritisera sammanhang man inte deltagit i. Jag tycker det finns en massa sjuka saker jag aldrig gjort men ändå tycker verkar lite jobbiga/tråkiga/fåniga/fel.

Det här är ingen kritik mot de som väljer att delta, det är kritik mot stämningen och jargongen och grupptrycket som gör att allt skrattas bort. 

Jag har deltagit i en rad mindre studentjippon under min tid i Åbo och visserligen haft kul ibland, men också gjort en massa grejer som lämnat fadd eftersmak. Och jag pratar inte bara bakfylla. 

Jag fattar att man kan ha jättekul på t ex Pampas och jag vill inte vara nån jävla moralkärring. Jag är verkligen ingen som spottar i glaset eller inte skulle festa till det då och dä, MEN jag tycker jargongen kring det hela STINKER. Jag vet hur lätt det är att dras med och tänja på dina egna gränser, speciellt när man är ung eller osäker eller båda delarna. Det finns något skevt i allt som normaliseras och hetsas kring i såna sammanhang. För ni vet ju - ingen minns en fegis. Tänk lite på de orden och vad man kan använda dem till. Skulle ärligt talat vara intressant att samla in anonyma ”vittnesmål” kring studentkultur i Svenskfinland och se vad som försiggår. Det är så klart inte bara Pampas nationaldags fel, men det blir kanske det tydligaste exemplet. Feel free att spill the beans i kommentarsfälten om ni vill. ELLER prove me wrong och berätta om alla åtgärder som tas för att folk ska känna sig trygga osv. 

Och med det sagt så var det mars slut, även på instagram.