Drömlistan

Bo här: i den lägenhet vi bor i nu. Tycker så väldigt mycket om den och den passar oss perfekt. Enda jag skulle vilja ändra är köksluckorna och bokhyllorna. Sen vill jag ha en sommarstuga i typ Larsmo där vi kan hänga på sommaren. 

Resa hit: Vill nog se Amerika före jag dör, helst nåt av själva inlandet eller vad jag ska säga. Och åka tåg i Norge! Av nån anledning tror jag att det är skithäftigt att göra det.

IMG_8255.GIF

Se den här artisten: är ju faktiskt inte så mycket för konserter så jag vet inte... Men Beyonce eller Rihanna skulle ju va mäktigt, det går inte att förneka.

Jobba med det här: skriva så klart. Vill helst ha ett litet kontor eller rum nånstans där jag kan sitta och skriva, jag tror det är nyttigt att ha det om man ska skriva på heltid, speciellt om man har dålig självdisciplin som jag har.

IMG_8256.GIF

 Klä mig så här: typ som jag gör nu med mycket svart, stora sjok, bekvämt och funktionellt. Kanske att jag har råd att köpa lite mer kvalitativa plagg. Men det där är så svårt, man kan ju drömma om hur man ska se   ut och så flash forward tio år och trenderna ser helt annorlunda ut. Man kan ju inbilla sig att man har nån slags tidlös stil men pffff. 

Träffa den här personen: tänker säga Jessica Gedin för om vi skulle träffas så kanske det skulle vara när jag medverkar i Babel, hehehehe. Det känns som att jag drömmer så jävla småskaligt nu för tiden; sommarstuga i Larsmo och träffa en svensk programledare. Kan int bestämma mig om det är ett sundhetstecken eller något ganska sorgligt. Vet att jag alltid tyckte det var så tråkigt när vuxna svarade ”att få va frisk och glad” på frågan vad de önskar sig men vad fan, det ÄR ju det önskar sig. Resten är ren och skär bonus.

IMG_8264.GIF

 Vakna upp så här varje morgon: utan väckarklocka men ganska tidigt ändå och med Pär bredvid mig. 

Tjäna det här: två miljoner per dag. Nej, jag tycker pengar är tråkigt och skulle antagligen bli stressad av att förlora dem om jag hade multum, så en månadslön på en rimlig nivå är allt jag vill ha. Skulle vilja ha möjlighet att spara mer och kanske resa lite, men mest typ... inte behöva ligga sömnlös över ett oplanerat veterinärbesök liksom. Där nånstans lägger jag ribban. Fast det är klart, det hade ju varit roligt att kunna skämma bort sin familj och sina vänner Oprah-style och ba köpa dem bilar och hus och grejs. 

IMG_8253.GIF

Ge bort det här: se förra frågan.

Må så här: men bra så klart! Inte känna mig trött och slutarbetad som jag stundvis gör nu. Det låter som en arbetsintervju-klyscha men jag vill lite för mycket.

Klara den här utmaningen: vill fortfarande lära mig ett instrument. Men jag är så otroligt otålmodig så jag tror chansen är rätt liten att det ska bli av. 

Jaga vatten

Idag kom Schildts och Söderströms vårkatalog! Så här ser den ut då:

FullSizeRender.jpg

Och yes, ni ser rätt - det är jag på pärmen! Bilden är så klart tagen av Nikko, min hovfotograf och andra man i livet. När förlaget frågade om jag ville va på pärmen höll jag på att få dåndimpen för vem skulle inte få det, men hämtade mig kvickt och tipsade fort som ögat om en ”duktig fotograf jag känner till”. Förutom att Nikko är en skitbra fotograf ville jag jobba med honom eftersom är jag tillräckligt bekväm med honom för att ställa lite krav och slappna av framför kameran OCH så ska man så klart ta alla tillfällen man kan att hjälpa sina frilansande vänner. 

Bilden tog vi i Larsmo, vid vår (a k a pappas) båthamn. Tanken var först att vi skulle ta bilden i fammos garage (den där bilden där nånstans ↗️ jag har som presentationsbild är därifrån), men så var det jättetjock och snygg dimma den dagen så vi gick ner till hamnen och tog några bilder där och så blev de bilderna mycket bättre så here we are now. Jag ville från första början ta bilden i min del av Larsmo för det känns på nåt sätt viktigt för mig. Dessutom utspelar sig delar av boken i alla fall i miljöer som kunde va Larsmo (men som kanske inte är det, jag vet inte riktigt). Den där lilla båthamnen med den skraltiga bryggan har jag gått på hela livet, känns fint att stå på den igen och föreviga den. 

FullSizeRender.jpg

Mitt författarporträtt är också tagen på samma plats. ÄLSKAR den här bilden, det är kanske den bästa bilden som tagits av mig ever. Den är allt vad jag nånsin ville ha som författarporträtt. Sårbar men cool, tidlös men modern, seriös men lättsam.

FullSizeRender.jpg

Och omslaget - omslaget ❤️❤️❤️❤️ Äntligen får jag visa det! Om min bok blir en flopp och alla sågar och hatar innehållet kan jag i alla fall trösta mig med att jag har världens snyggaste omslag. Det är gjort av ingen mindre än Ulla Donner. När omslag kom på tal önskade jag henne som omslagsmakare och det fick jag! Tycker om färgerna och fonten och motivet och det är så spot on! Känns lite Fittstim, lite Ghost World. Två mycket bra referenser. Can not WAIT tills jag får hålla i den fysiska boken.

FullSizeRender.jpg

Och här kan man läsa lite om innehållet då. Jag tycker det här är det läskigaste, jag har pratat nästan ingenting om den tidigare och inte ens min familj har fått läsa. Visserligen har jag ett par vänner som läst tidiga versioner men jag har hållt hårt på handlingen. Har förresten  rå-ångest inför att typ föräldrar och så ska läsa sexscener och annat pinsamt (det är ganska mycket sex i den) MEN det är väl bara att stålsätta sig och förlita sig till den ljuvliga österbottniska mentaliteten där man inte pratar om obekväma saker.  

Hur som helst - jag har aldrig varit så här rädd och aldrig varit så här glad. Nu finns den snart. Min debutroman!

PS Katalogen innehåller bl a Malin Klingenbergs nya bok ”Älgflickan” och Karin Erlandssons ”Pojken”. Känns på nåt sätt så tryggt att stå bredvid dom i allt det här skälvande nya. Malin är och har varit ett så stort stöd i hela mitt skrivande liv och det finns ingen jag så snabbt skulle tillskriva egenskapen Klok som hon. Och Karin skrev för inte så länge sen det finaste mejl jag nånsin fått åt mig, just när jag behövde det som mest. Tar fortfarande fram det ibland och läser i stunder av tvivel. 

Min helg i filmer

Jag har sett en massa film i helgen. Vill ni veta vad? Klart ni vill.

IMG_8213.JPG

Helgen började med att jag gick på matinévisning av The Square. Jag älskar att gå på bio ensam om eftermiddagarna - slinka in, sitta tyst och ostörd och omsluten, komma ut och mörkret har lagt sig över samma stad du lämnade i dagsljus två timmar tidigare.

Har ju hört så mycket om The Square, så jag var rätt nyfiken. Det känns som att jag inte riktigt bearbetat alla intryck ännu, för oh boy, är den här filmen full av intryck. Handlingen kretsar kring en rik och snygg museichef som är liksom en good guy, i alla fall i sina egna ögon. Filmen är varken linjär eller enkel att förklara, men den är uppbyggd av scener och situationer som utspelar sig runt den här museichefen. Ämnen som tas upp är tillit och civilisation och konst och moral och hur de här ämnena påverkas av varann. Speciellt scenen som syns på bilden har forever etsat sig fast i huvudet på mig. Vet inte riktigt vad jag ska säga mer än att jag gillade den jättemycket. Kanske bästa filmen jag sett i år, eller näst bästa om jag såg Min pappa Toni Erdmann på den här sidan årsskiftet, minns inte. Älskar när filmer ställer massa frågor och får saker att hända i huvudet på en, utan att ge direkta svar. Det är en känsla besläktad med den efter ett bra träningspass. 

IMG_8217.JPG

Om The Square bjöd på välkommet motstånd, såg jag på Zootropolis av helt tvärtoma orsaker. Pär var som tidigare nämnt bort hela helgen på jobb, så jag var ensam hemma. Jag tycker inte om den här sidan hos mig som utvecklats under vårt korta äktenskap, men jag blir så orolig så fort Pär är borta över natten. Trots att jag nånstans också tycker det är skönt att va ensam ett par dagar blir jag rastlös och nervös och har liksom _ingen_ aning vad jag ska börja göra. Trots att jag och Pär sällan umgås på det sättet där hemma, vi sitter ofta på varsitt håll och pysslar med vad vi nu pysslar med, så egentligen är det ju bara att fortsätta som vanligt för min del. Men värst är natten, jag sover oroligt ändå, är mörkrädd och paranoid och när nåt saknas (i det här fallet Pär) skruvas alla rädslor upp med 250 grader. Alltså försökte jag somna om till en färgglad, trevlig historia i fredags när jag mitt i natten vaknade. Det brukar funka, men den här gången valde jag helt fel film för det slutade med att jag såg hela och somnade om först efter det. Det är en söt liten historia som tar upp rasism och fördomar på ett effektivt och enkelt sätt. Skulle rekommendera till vilket barn och/eller vuxen som helst.

IMG_8214.JPG

Eftersom jag spenderade ett stort stycke av min reserverade sovtid på tecknad film, var jag ganska seg på lördan. Städa måste jag ändå göra för Emmi skulle komma på besök på kvällen. Så jag satte på en film att städa till, mitt bästa men mest ovuxna lifehack. Alltså att sätta på en film på teven och låta dig själv ta lite pauser i städningen vid särskilt gripande eller spännande scener och däremellan plocka upp saker med ett öga på filmen. Jag hade tidigare sett att Netflix fått in en av mina favoritfilmer från barndomen 9 to 5, och den kändes ju lagom jävlar anamma-ig att städa till. 

Även om ni inte sett filmen har ni ju säkert hört låten med Dolly Parton, hon spelar ju också en av huvudrollerna. Filmen har typ samma handling som låten: ”They let you dream just to watch 'em shatter/You're just a step on the boss-man's ladder/ But you got dreams he'll never take away”. Tre kvinnor anställda under en vidrig chef tröttnar på honom, går ihop och hämnas. 

I vissa hänseenden kändes den ohjälpligt åldrad och hela ploten och manuset håller inte riktigt. Men om man bortser från det och låter det vara vad det är, så är tematiken brännande aktuell. Kvinnor som förbises, behandlas orättvist och trakasseras sexuellt av manliga chefer, hmmm låter det bekant? Massa roliga oneliners att låta sig stärkas av. Plus ljuvlig trio skådespelare: Dolly my love, Lily Tomlin och Jane Fonda.  

Och jag fick faktiskt färdigstädat! 

IMG_8229.JPG

Jag kände mig som en otroligt ansvarsfull människa när jag på söndag vaknade med bara en lätt huvudvärk trots att jag och Emmi kom hem vid fem-tiden. Jag drack Resorb, tog en huvudvärkstablett och tvättade bort sminket och smorde in ansiktet innan jag gick och la mig - kanske första gången det händer!!! Var ändå lite seg och när jag på söndag eftermiddag åt min middag bestående av fryspizza, Snickers och mjölk gjorde jag det framför en lagom utmanande film; nyinspelningen av Djungelboken

Ni behöver knappast presenteras inför historien Djungelboken desto mer. Tyckte den här versionen var snygg och lagom egen.  Tyckte castingen var bra, Christopher Walken som Kung Louie är fenomenal (obs, bra mycket obehagligare Louie än i tecknade versionen) och Scarlett Johansson som Kaa kändes också som ett bra val. Däremot är jag tveksam till Bill Murray som Baloo men det tror jag mer handlar om att Baloo för alltid kommer vara förknippad med Beppe Wolgers fryntliga stämma. 

Är jag en annan människa efter att ha sett Djungelboken? Nej. Var det en helt ok söndagsfilm? Ja.  

IMG_8219.JPG

Slutligen valde jag att fortsätta söndagskvällen i soffan, jag orkade inget annat. Jag såg Ricki and the flash, i förhoppningen att den skulle va lika bra som Juno eftersom Diablo Cody ligger bakom båda. Tyvärr var den inte lika bra, inte ens i närheten. Kan inte ens ge en rättvis bedömning av den eftersom jag satt och störde mig på stylingen filmen igenom. Meryl Streep spelar en rockig kvinna i medelåldern men hennes frisyr känns bara... Fattar inte vad poängen är. Hur rockig och medelålders man än är känns inte tre flätor över ena örat som en realistisk frisyr.  

Filmen ska ändå ha ett plus för en komplex kvinnlig huvudroll och en tematik som känns behjärtansvärd - modersrollen och vad som är förenligt med den. 

Det var min helg det. Idag har jag dubbeljobbat, först på AE och sen har jag dragit skrivworkshop för fotostuderanden på Novia. Var skitnervös för det senare, men det var jättekul. Gud, vad jag saknat skrivkurssammanhang!!!! Det är nåt magiskt som uppstår när folk skriver saker och delar med sig av det. Och vilka skatter folk har inom sig! Så oväntade, glimrande saker som kommer fram! Visade sig att man kan ta del av den magin och de skatterna även som dragare. 

Saker jag ser fram emot

 🎄 Julen. Åh, vad jag längtar till julen men mest till vad det innebär: julledigheten. Vi har så himla mycket på jobbet atm och jag har så himla mycket annat så att va ledig i två veckor (yes, så lyxigt jobb har jag) känns som ett Shangri-La. Sen kommer jag kanske sitta och slutredigera texten hela ledigheten, men ändå. Jag kan göra det iklädd mjukiskläder, otvättat hår, på eftermiddagen efter att ha sovit till 11 och med julchoklad smetat i ansiktet.

IMG_8114.JPG

 💃🏼 Helgen! Pär åker till Haparanda på jobb, så jag är ensam hemma hela helgen. Själva ensamheten ser jag inte alls fram emot, men för att råda bot på den har jag bjudit hem min barndomsbästis och fd band-kollega Emmi på middag på lördag och sen ska vi ut och dricka öl! Detta händer cirka aldrig (senast var ungefär när bilden togs), så det ska bli kul med en helkväll på tumanhand.

FullSizeRender.jpg

📚 Det totalt självklara men ändå nödvändiga att poängtera: när Jaga vatten åker till tryckeriet. Att den sen ska komma ut känns mera skräckartat men just den ljuva tiden mellan att jag tar min hand ifrån den och ni får den i era händer, den måste ändå vara ljuvlig. Jag är inte så trött på manuset som jag är ivrig att börja med nåt annat, har redan två manus i huvudet som jag borde teckna ner före jag glömmer allt. 

🐈 När Sylvi växer upp. Just nu är hon i nån slags tonår eller nåt tror jag och är OMÖJLIG mellan varven. Jag längtar lite tills vi kan kastrera henne men then again minns jag Violas kastrering som ett anti-klimax, just för att jag bara hade hört om hur luuugn hon skulle bli efteråt. Det blev hon ej, lugnet höll knappt narkosen igenom. Det tog kanske nåt år eller två efter det ännu före Viola var den feta, lata, självgoda matriark hon är idag. Så jag vågar inte lägga för mycket tilltro till det. Men nån gång måste ju även Sylvi sluta springa på väggarna.

 🎸 Minns ni för ett par veckor sen när jag och Pär var i Umeå och såg Alkberg? Minns inte om jag nämnde det med han hade ett skitbra förband som hette Duschpalatset. En vecka senare fick vi en avbokning i vår Culture Club-termin och jag kontaktade Duschpalatset och frågade om dom skulle va intresserade av att komma hit och dom var jättepepp så nu ska dom spela på mitt jobb 29.11! Älskar när sånt händer! Om ni är i Jeppis-trakterna tycker jag ni ska ta er hit och se dem, det kostar ingenting och dom gör asbra, nästan otidsenlig indie.

📘 Schildts & Söderströms’ vårkatalog som kommer ut nästa vecka. Då får ni se pärmen!!! Spoiler alert: den är jättefin!!!! 

FullSizeRender.jpg

 📗 På tal om vårkataloger, förra veckan kom Förlagets katalog. Förutom att den innehåller min kompis Elins bok, så finns också jag representerad i form av en aldrig så blygsam text i Astras 100 års jubileumsantologi Denna framtid är vår. Jag har skrivit en text som heter Till min dotter, om du finns, om att vilja eller inte vilja ha barn. Därför har jag inte svarat på frågorna jag fick i enkäten om jag vill ha barn eller hur jag tänker om barn; den texten handlar nämligen precis om det. Och JA det kanske är fult av mig att tvinga er söka upp ett ex av en bok, kanske köpa den eller låna den från bibblan, bläddra igenom flera hundra sidor för att hitta svaret på er fråga MEN vill ni veta så vill ni. Och dessutom har en massa coola personer bidragit till antologin så aaaatt...   Kolla bara:

FullSizeRender.jpg

Bara första klassens namn alltså! Och jag. 

IMAGE.JPG

🕯 Och för att återgå till vad jag pratade om först: jag ser fram emot att få sätta ut adventsljusstaken jag köpte idag! När är det OK att sätta ut sånt...? Jag la upp stjärnan i fönstret redan förra veckan, men jag tycker att stjärnor har oförtjänt mycket julrykte - på de här breddgraderna kan vi gott unna oss ljus i fönstret redan i november. Men ljusstakar är lite mer utstuderat juliga så jag vet inte. Vem är jag förresten?! När började jag bry mig om adventsstakar och skit?

👾 Och till sist ser jag fram emot att slänga mig på soffan och fortsätta se på Stranger Things 2 EXAKT NU. 

Några månader kvar nu

Jag sover oroligt och för kort, vaknar på morgontimmarna och går upp för att pissa, fastnar i spegeln. Jag önskar jag kunde se åren bättre i mitt ansikte, men det är samma ögon som alltid, ibland tror jag att inget hänt under de senaste femton åren. Drömmer mardrömmar om självmord i familjen, vaknar och vet inte vad som är sant eller inte.

Jag oroar mig för recensioner och för blogginlägg, jag vill imponera på människor jag inte ens bryr mig om. Jag får korta pauser av självförtroende i tvivlandet, som när gungan når som högst och står stilla i en mikrosekund. Sen faller jag igen och det kittlar i magen, på en bra dag så är det ett bra sätt, på en dålig dag känns det som jag aldrig ska ta i marken.

Jag har ont i axeln och det gör mig extra känslig, jag känner mig misslyckad och överarbetad. Varje gång det plingar till i telefonen vill jag slänga den i väggen, idag har jag haft 18 olika konversationer med 18 olika människor, 18 olika pling och 18 olika saker att hålla i huvudet. Jag försöker vara en god vän men jag lyckas inte alltid.

Jag sover oroligt och för kort, går till jobbet i en dvala, dricker kaffe för att vakna, dricker kaffe för att ha nåt att göra. Jag svarar på mejl och gör beställningar, småpratar och kokar kaffe, påminner och blir påmind, försöker göra mitt bästa, kommer hem, krashar i soffan. Tar mig upp, ibland går det snabbt, ibland tar det en timme. Jag lagar mat, jag sitter kvar och stirrar ner i min tomma tallrik när maten är slut. Jag ser på repriser för det finns inte rum i huvudet för ny info. Jag kommer inte ihåg vad jag och Pär pratat om dagen innan. Jag jobbar, jag skriver, jag sover oroligt och för kort. Jag skriver hela tiden, även när jag inte skriver. Jag skriver mera när jag inte faktiskt sitter och skriver.

Jag skriver författarpresentation och kommer inte på något att skriva. Hur ska man skriva för att folk stå förstå ens rätt. Vem är jag utan den här galenskapen? Jag vill att den här processen ska vara över, jag vill att den aldrig ska ta slut. Vad ska jag göra efter det, jag vet inte.

Vem är jag utan det här galenskapen?

Min söndag: krämpor, kompisar och pappa, förstås

IMAGE.JPG

Vaknade sent sent eftersom vi gick och la oss fyra efter helkväll med Rappakalja, musicerande och prat hos pappas. Den här vyn är inte från imorse tyvärr, utan tidigare i veckan när det var fint ljus.

IMG_7581.PNG

Facetimeade med birthday boy Nikko och hans nyagamla kämppis Ellu över frukosten. Jepp, det är sant; de bor båda i Helsingfors nu. Jag för ju nån slags outtalad kamp mot urbanisering och migrationen till Helsingfors, men det är känns som ett nederlag varje gång en kompis flyttar ditåt. Liksom I’m all 4 att mina babies ska bo var de mår bäst, men min envisa övertygelse om att det MÅSTE gå att bo här och leva ett värdigt och fullgott och stimulerande liv känns så bräcklig såna gånger. Nästan alla mina bästa vänner bor i Helsingfors, Köpenhamn och Malmö numera. Det är ju kul att alltid ha folk att besöka men ååååh vad jag kan sakna det där oplanerade hängandet som bara kan uppstå när man inte behöver skriva in i kalendern att man ska ses. Ligga och fisa i varsin ända av soffan framför repriser av Sex and the City typ. Inte känna att man måste FÅ UT MESTA MÖJLIGA NU FÖR VEM VET NÄR MAN SES IGEN.

Det är också en av de få nackdelarna med att va vuxen - att vänskapsrelationer buffas ner på prioriteringslistan. Alla har så mycket med hus och barn och partners och jobb och gym och kurser att minsta lilla fika kräver excel-scheman och planering i en månad på förhand. Och jag är inte bättre! Hinner och orkar så sällan umgås som förr.

Hur som helst, det var mysigt att prata med Nikko och Ellu. Turd Floor <3

IMG_7925.JPG

Sen satt jag i pyjamas och söndagsfrisyr och läste en god stund. Läste Någon hatar oss igen av Blaue Frau; alltså Sonja Ahlfors och Joanna Wingren. Det är fragment ur deras Messenger-konversationer tillsammans med illustrationer och kollage av Johan Isaksson. Den kan delvis läsas som en grafisk roman och delvis lite som poesi och ibland bara som klockrena oneliners, repliker som ringar in tankar jag själv haft så precist att jag nästan hajar till. En tragikomisk odyssé i ett fullständigt deprimerande patriarkalt landskap kunde jag kalla det. Eller ba en fittigt bra bok. Varför har jag aldrig sett nå Blaue Frau-föreställning?! Det känns inte som att jag har nån bra ursäkt. 

IMG_7875.JPG

Så här såg jag ut utan bok. Om ni tycker jag sitter snett på nåt sätt så är det för att jag har ont i högra axeln. Det har varit ganska definierande för min söndag, har mått och mår märkligt illa pga axlajäveln. Tror det är nån inflammation pga många långa oergonomiska timmar framför datorn på senast. Allt för konsten. Och krämporna - den andra nackdelen med vuxenlivet. 

FullSizeRender.jpg

Firade givetvis far på farsdag och blev serverad kaffe och värkmedicin av styvmorsan. Mycket tacksamt, känns faktiskt lite bättre nu. 

IMAGE.JPG

Den givna huvudpersonen vid alla familjesammankomster nu för tiden. Visst var det pappas dag, men det är svårt att konkurrera ut en ettåring i gullighet. Sorry för det gula ljuset i bilderna, men det är så mörkt numer- äh, who am I kidding, jag är bara inte en bra fotograf. Sorry.

IMAGE.JPG

Vi hann med ett varv pidro, jag och papp vann en förkrossande seger mot brorsan och Richie. 

FullSizeRender.jpg

Sen spelade Grim och faffa på årets farsdagspresent - en bättre begagnad keyboard. Papp har ett visst musikintresse och har en handfull gitarrer redan, så vi tyckte att ett komplement i form av klaviaturinstrument kunde va på sin plats.  

IMG_7750.JPG

Och nu ligger jag här i sängen igen med min bok och smälter en halloumiburgare. Hämtade mat på Angelicas på vägen hem och det var gott + precis lagom trevlig betjäning. Ni vet vad menar; artigt och glatt men inte... svenskt. ”Men Gud vad fina, var hittade du dom?” som jag fick höra i Urban Outfitters en gång när jag kom till kassan med kylskåpsmagneter eller vad det var. Jesus, DU jobbar här, inte jag. Fast det sa jag inte. Jag stammade fram nåt om övre våningen tror jag.

IMAGE.JPG

 Imorgon är det ny vecka. Jag har deadline för ny version av manuset. SKÖNT. Vill ha bekräftelse på att jag gjort nåt. Att ha en redaktör är som att va tonårskär. Man skulle vilja prata med dem hela tiden, man kommer på sig själv att namedroppa dem lite för ofta, man överanalyserar varje stavelse dom skriver, man försöker spela sval.  

Nu ska jag treat myself till ett varmt omslag på axeln. Vi hörs nästa vecka! 

 

Hur du skriver en stipendieansökan i 12 enkla steg

1. Registrera dig på den aktuella fonden eller stiftelsens hemsida.  

2. Påbörja ansökan genom att fylla i ditt namn. 

3. Klaga åt alla dina vänner och bekanta över hur jobbigt det är att skriva ansökningar. 

4. Ta ett djupt andetag och skriv en förklaring om vem du är som konstnär.

5. Googla olika kändisar  (t ex Anna Book) + tänder och fundera över för-och nackdelarna med tandblekning.

6. Drick en eller två koppar kaffe, helst tills du känner koffeinet rusa i kroppen.  Matcha med ansvarslös mängd godis.

7. Skriv i socker- och koffeindrivet övermod en arbetsplan.

8. Klaga åt alla dina vänner och bekanta över hur jobbigt det är att skriva ansökningar. 

9. Få dåligt samvete för att du är så bortskämd att du klagar över att ha möjligheten att få pengar för att göra det du vill. 

10. Redigera din arbetsplan så den faktiskt känns realistisk när sockret har gått ur kroppen.

11. Bestäm dig för att fortsätta en annan dag.

12. Repetera steg 4–11 tills ansökan är klar. Börjar du tillräckligt tidigt så borde du bli klar lagom till 23:59 sista november. Lycka till!

Nytt poddavsnitt: Något lurt med klassisk skönhet och minimalism!

Guten Abend meine Lieblings! Idag firar jag och Viola femårsjubileum. Blev alldeles chockad när Timehop (vad byggde jag min tidsuppfattning på före Timehop?) berättade att det är fem år sen jag tog hem en yr liten fluffig boll. Fem år! Jag skulle ha gissat på ett halvår eller för evigt, tiden är så böjlig på det sättet när man umgås med nån man tycker om. Länge stod Viola lite i skuggan av Kantele, nåt annat var inte möjligt i o m Kanteles enorma personlighet, men Viola har växt till sin alldeles egen. Jag tror dessutom att vi bara skådat början på det radarpar Viola och hennes lillasyster Sylvi kommer bli. Kattvärldens Björn och Benny.

Eller Ellen och Linnea för den delen! För här, serverar på ett silverfat kommer andra avsnittet av er nya favoritpodd: Något lurt! 

IMG_7474.JPG

Jag har inte lyssnat på det själv pga tycker det är tortyr värdigt Guantánamo att behöva höra sin egen röst, men enligt källor ska det va ett HELT OKEJ avsnitt. 

Jag har insett att jag är rätt mycket frispråkigare i poddformat än i skrift, kanske är det för att det inte finns den naturliga redigering som fördröjningen mellan tanke och nerskrivet ord ger, kanske är det det att det känns mer okej att ”bara”  säga saker än att skriva det. Text är så beständigt, prat glöms bort. 

Så medan jag ligger här på sofflocket och äter chipsrester från kvällens Måndagsklubbs-soaré och läser Astrid Lindgrens krigsdagböcker så tycker jag ni ska viga en timme av ert liv åt podden.  Det kan den vara värd. 

Ni hittar den HÄR

PS Ni vet väl att ni fortfarande kan likea inlägg här på bloggen? Saknar alla hjärtan jag brukade få på Sevvan 😢 

Saker jag sparat på Instagram

Ska vi ta en titt på sånt som jag sparat på Instagram på sistone? Klart vi ska!

22524031_10155272367809107_476572163_n.jpg

Det är viktigt med målbilder har jag hört. Det här är min målbild, så här ska jag se ut när de kommer och intervjuar mig från Time Magazine om min nya bestseller som klättrar på topplistorna världen över. Hur håller du dig jordnära? frågar de och jag svarar att det inte är så svårt, jag har ju valt att leva ett enkelt liv. Men du måste ju vara ekonomiskt oberoende vid det här laget? fortsätter de och jojo, jag ska inte sticka under stol med att jag har det bra ställt, men det intresserar mig inte att leva överflödigt, säger jag och petar bort lite spenat som fastnat i 24 karats grillzen.

23365111_10155272367899107_2122245839_n.jpg

En meme jag relaterade till, ganska hårt. Om jag inte nåt ordet "klasskamp" efter fyra öl så är ölen antagligen alkoholfria.

23414205_10155272367854107_1530003908_n.jpg

Också en bild jag relaterade till. Visste ni att jag var ett ganska stort Manson-fan i typ 15-16års åldern? Kanske lite otippat, eller så inte. Men det var mest för att jag en period var kär i ett Manson-fan. Det blev aldrig nåt (kanske lika bra det, vi är istället väldigt goda vänner idag), men fick i alla fall upp ögonen för Manson.

23414271_10155272367769107_271116575_n.jpg

En powerpoint-slide jag tar fram när Nikko frågar om jag ska komma med på musicquiz på en onsdagkväll.

23414396_10155272367929107_1340891989_n.jpg

Drömjackornas drömjacka från Junya Watanabe om jag minns rätt.

23414435_10155272367864107_96896113_n.jpg

Ett väldigt fint rum. Vill så ha nya bokhyllor!!!!!!! Så fort vi har råd (aka never) ska jag göra nåt åt vår bokhyllesituation.

23414467_10155272367894107_571246072_n.jpg

Rihanna i Vogue Arabia. Finns nog ingen nu levande artist med så stort fashion-patos som Riri. Har jag sett en dålig look på henne det senaste året? Nej. En inte-mindblowing look? Knappt. 

FullSizeRender.jpg

Speaking of fashion - om nån vill köpa dessa läckerbites från Louis Vuitton åt mig är det HELT OKEJ. 

FullSizeRender.jpg

Fin tuppmålning av Gustaf Klimt.  

FullSizeRender.jpg

PREACH IT Kat Stratford! !! Om ni inte sett 10 things I hate about you så vill jag att ni gör det om ni är beredda på att först bli riktigt upphetsade över att Heath Ledger finns och sen ledsna för att han inte finns mera.

FullSizeRender.jpg

Inredningsinspiration 1. 

FullSizeRender.jpg

Inredningsinspiration 2. 

FullSizeRender.jpg

Tyckte det var fina färger i den här bilden. Oh, and also George Michael 👅💦

FullSizeRender.jpg

Man vet ju hur det slutade, men även utan den kunskapen - är inte den här bilden otroligt sorglig? 

FullSizeRender.jpg

Lite småkul är det ju i alla fall. 

FullSizeRender.jpg

Bra look. 

FullSizeRender.jpg

Dom bra lookernas översteprästinna.

FullSizeRender.jpg

Kan ej få nog av Laura Callaghans illustrationer!!!!!!!! 

FullSizeRender.jpg

Den här tyckte jag var söt. Kunde lätt också göras till en meme med texten ”Me whenever I write my CV” . Eller nåt.

FullSizeRender.jpg

Och till sist, det fullkomligt galna men komiskt fulländade geni som är Kris Jenner.

Svar på frågor från enkäten DEL 3

När utkommer Boken?
I mars 2018 på Schildts & Söderströms. Och den heter annars Jaga vatten. I slutet av månaden kommer vårkatalogen har jag förstått, då får ni se omslag och veta lite mer vad den handlar om. Ska bli så kul!!!!

FullSizeRender.jpg


Vad gör du när livet gör ont?
När det är som mest akut: ligger under täcket och ser på matlagnings- eller naturteve eller nåt annat helt konfliktfritt. Och tar långa duschar. Destruktiva saker som att supa sig jättefull förekommer väl också, fast det brukar oftast resultera i att man mår ännu värre dagen efter. Så det har jag slutat med.

Men jag vet inte, jag tror att jag ganska ofta bara fortsätter som så vanligt det bara går. Jag har haft ångest så länge jag kan minnas, jag minns hur det känns att cykla till skolan och drabbas av ett sånt avgrundsdjupt sug i magen att man bara vill krypa ihop under sin säng och aldrig mer komma fram. Helt utan anledning. Jag tänkte många år på just det där suget i magen som bara Den Där Känslan, tills jag insåg att det är ångest.

Vad jag vill ha sagt med det är att jag tror jag har muterat fram en slags persona jag kan ta till och bli när livet gör ont. Stänga in och låsa om ångesten tills det är lämpligt att låta den komma fram. Som en slags mask.

Jag är uppfostrad så att det inte varit ett alternativ att inte t ex fortsätta cykla till skolan för nåt så trivialt som ett sug i magen. Vet inte om det är bra eller dåligt, men så var det. Alltså don’t get me wrong, mina föräldrar har knappast varit speciellt pushiga eller hårda, men det var bara så det var. Men det slog mig aldrig att ge efter för den där ångesten. Det var bara att inte låtsas om suget i magen och fortsätta ändå.

Det här har resulterat i att jag ibland kan jag bli störd på folk som jag tycker låter sig definieras av sin ångest för mycket. Folk som inte fortsätter som vanligt. Jag vill bara skrika i deras ansikten VEM FAN TROR DU INTE MÅR PISS?! men jag gör ju inte det för jag är ju inte galen. Jag förstår ju att vi har olika förutsättningar och att det faktiskt inte är bra att bara fortsätta som vanligt när det suger riktigt mycket. Jag har ju även kraschat ganska hårt ett par gånger just för att jag inte sagt till i tid.

Men för mindre skrubbsår och sånt skulle jag likt en amerikansk fotbollscoach rekommendera att ba walk it off. Plus täcke och konfliktfri tv om det behövs.

För stora svackor, ordentliga livskriser och dylikt skulle jag rekommendera att prata. Först med en vän, sen med nån utbildad i området.

image4.jpg


Vad är det bästa du har gjort i hela ditt liv? (typ roligast/det du är mest stolt över/mest utvecklande)
Att jag vågade bli ihop med Pär, det ändrade på allt nästan. Och alla skrivarkurser jag gått, men kanske först och främst LittSkap för då förstod jag att det är skriva jag vill. Så jävla märkligt att jag inte fattade det före då, nu när jag vet det så är det ju så obvious att det är skrivandet som alltid varit min grej. Har alltid dragits till det, men på nåt sätt försökt värja mig. Så jävla onödigt men också ganska skönt att va 30 och inte 20 när man debuterar för det är nerve-wrecking som det är.

Om du skulle ha gjort om ditt sommarprat, vad skulle du ha ändrat på?
Skulle bytit presentationsbild av mig där i artikeln, fy fan vilken bild alltså. Att tvingas se i alla delade poster och shit NEJ TACK. För övrigt är jag ganska nöjd.

Är du på riktigt så laidback (alltså ser det som en positiv grej ) som du verkar? Eller känner du av nån prestationsångest/stress? (h. en som ständigt går och är halvt utbränd, men nu tagit saken är egna händer och sagt upp sig på jobbet och hoppas bli slapp som en tonåring igen #lifegoal)
Det här är så märklig fråga tycker jag. Ger jag sken av att vara laid back och stressfri?! Jag blir nästan förolämpad. Jag är ju neurosernas drottning, stressens kejsarinna och prestationsångestens prästinna!!!! Jag är ett VRAK nästan alla dagar i veckan. Inom vissa områden i livet. Sen tror jag på att sänka kraven och välja ett liv man orkar med. Jag har till exempel valt bort att bo i hus, att bo i en stor stad, ha en karriär, resa mycket och va jättesnygg. Det är saker som inte ger mig tillräckligt för att jag ska orka satsa på dem. Jag bor hellre enkelt i en lagom stor lägenhet, håller mig till mina kvarter, har ett jobb och bryr mig inte så mycket i att jag är ganska medelful. Om man ser mig som en 100% vardagskompatibel människa så är jag nog jävligt laid back. Men om man faktiskt ser till att jag inte är 100% varadagskompatibel (jag ska akta mig för att ställa diagnoser på mig själv men nåt är det ju) och att jag i perioder strugglar med att orka med normala saker så är jag jävligt högpresterande. Jag pushar mig själv konstant för att ens kunna räknas som medelmåttig. Det är kanske därför jag uppfattas som laid back på avstånd. Sen handlar ju det om ekonomi också, jag har för fan inte råd att vara annat än laid back. Man lär sig matcha personlighet och preferenser med pris.

45725_423748174106_189856_n.jpg

Jag ser gärna ett inlägg om en av mina absoluta favoritpersoner; Julia Strömberg :).
Kukk de, Julia.

Tre saker du int kan leva utan?
Man kan väl leva utan det mesta men jag vill inte leva utan min iphone, vår säng och en bra pincett. Min är från Face Stockholm har jag haft den i kanske fem år och jag älskar den.