Veckans vecka

Untitled,  av tyska konstnären Günther Förg

Untitled, av tyska konstnären Günther Förg

Hej hej! Ny vecka, nya möjligheter ahahahaahahahaa. Skämta bara. Höll på att dö av köldchock när jag kom ut imorse, jag älskar sånt här kallt väder, men var liksom inte bara beredd på det eftersom jag inte satt det i system att titta på termometern före jag går ut. Men när chocken lagt sig var det trevligt, friskt liksom. Jag hade ju ändå vinterkläder på mig liksom, det var ju inte som att jag gick ut i tron om att det skulle va 15 grader och mulet.

Den här veckan är lite speciell för den här veckan ska vi ner till Helsingfors och gå på First Aid Kit och Sarah Klang!!!!! Är orimligt pepp, har inte varit på en konsert på hundra år, delvis för att jag inte brukar gilla konserter men mest för att jag aldrig lyckas få tummen ur. Men ska vi gå igenom veckan dag för dag? Okej!

Måndag ska jag jobba och frysa verkar det som. Ska också träffa Malin för att skriva, för det behöver jag verkligen. Det har inte gått så bra med skrivandet de senaste veckorna. Imorgon tisdag är det pressinfo för Runebergsveckan och på onsdag åker vi ner till Helsingfors! Onsdag kväll deltar jag tillsammans med Unga Scenkompaniet i en kväll på Luckan; Alla får vara med: en kväll om kropp, kropppositivism och identitet. Kom dit! På torsdag ska jag ät lunch med Förläggarn och på kvällen är det då konsert. Det är kanske det smartaste på länge att köpa biljetter till något kul den här tiden på året, det bryter av de här oxveckorna riktigt passligt. På fredag ska vi åka tåg hem och sen är det helg! Lördagen kommer Pär åka iväg på nån fotbollsmatch och jag ska gå och lyssna på Fågelmannen och Burning Hearts på After Eight! Två konserter på en och samma vecka, vilket överflöd! Och på söndag är det bokcirkelsträff och så är veckan slut. På det hela en väldigt trevlig vecka får man väl ändå säga.

Utöver det ska jag försöka hinna läsa om Sandra Beijers böcker eftersom jag ska prata med henne på scen under Runebergsveckan! Ni har väl sett? Ni som läser både min och hennes blogg - eller endera - är det nåt särskilt ni skulle vilja att jag frågade eller tog upp? Här har ni en gyllene chans!

Och så ska jag försöka få in lite yoga i min morgonrutin, mest för att mjuka upp kroppen lite mellan allt detta kontorsjobb. Jag har nämligen ny yogamatta! Nu kanske ni tänker, vänta nu, hade inte du köpstopp? Jo, det har jag, men på Citymarket fick man en yogamatta på köpet om man köpte två Kellogs-produkter. Jag äter ändå flingor mellan varven, så det var ingen excess att köpa två paket. Och mat får jag ju handla. Ja, det är kanske en gråzon, men nu har jag i alla fall en yogamatta där hemma och det är väl bra?

Och så ska jag banne mig äta åtminstone en Runebergstårta. Är såååå sugen.

Fredagen som aldrig tänkte komma

Jag trodde faktiskt inte denna vecka nånsin skulle ta slut. Jag har haft en löjligt intensiv vecka och har inte hunnit med hälften av allt på min to do-lista.  

Nu är det i alla fall fredag och jag ligger under mitt sofftäcke och ser på Sveriges yngsta mästerkock. Ska snart iväg på badminton och orkar verkligen inte blogga, så istället tycker jag ni går in på Husis och läser intervjun med mig som Malin Öhman har gjort. Här är lite bonusbilder från lördagen för ett par veckor sen när Malin hälsade på, tycker så om att se vårt hem på bra tagna foton, det gör det mera rättvisa.

IMG_4368.JPG

Precis här ligger jag nu med rosa täcket över mig. 

IMG_4369.JPG

Precis så där sitter jag oftast och jobbar. Ergonomi, vad är det. 

HÄR är intervjun på Husis. Trevlig helg babies! 

10 snabba från kamerarullen i veckan

FullSizeRender.jpg

Viola har hittat en ny favoritplats; bakom dinosaurierna i rosa rummet. Där hittar jag henne titt som tätt. 

IMAGE.JPG

Emmi hade bakat mazarinkaka när vi träffades i måndags. Jag som älskar mazariner högre än de flesta bakverk grät nästan av lycka. 

FullSizeRender.jpg

Skickade det här åt Nikko för ett par dagar sen. Vår kontakt består till 80% av memes skickade hit och dit och 20% av timslånga FaceTime-samtal. 

FullSizeRender.jpg

 En pigg selfie i kontoret. Känns längesen jag var så här pigg, fast det var i tisdags.

FullSizeRender.jpg

Mina trosor! Vi har ju börjat KonMari-nera hemmet och i tisdags satte jag och Johanna igång med min garderob. Mängden kläder jag har!!!!! Fy fan. 

IMAGE.JPG

Jag gjorde det här receptet (minus rödlöken) häromdagen och det var jättegott. Pär utnämnde det till ny favoriträtt.

FullSizeRender.jpg

Gjorde det här populära att slå upp sitt eget namn på Urban Dictionary. Sådär kul, va? 

IMG_4362.JPG

En selfie tagen på Instastory idag. Så vitt och ljust det är!

FullSizeRender.jpg

Jag och Jutta i en #10yearschallenge. 2009 i Helsingfors.

IMG_4366.JPG

Och till sist - Pär hittade mig på en bäst just nu-lista i Nöjesguiden Göteborgs septembernummer. ”En riktigt bra bok”, jo jag tackar jag.

#10yearchallenge, blogg-versionen

Ingen har väl missat #10yearchallenge och har du det får du väl logga in på Instagram för första gångne på två miljarder år och kolla vad det är för nåt. Jag har också postat bilder av mig själv för 10 år sen, men dom får ni faktiskt söka er till @din.bff.ellen för att se.

Istället tänkte jag idag bjuda på ett gäng goa citat från min blogg anno 2009. Tänk så kul att ha ett sånt arkiv att titta tillbaka på. Denna bloggs arkiv går bara tillbaka till typ 2013, resten förvaras bakom lås och bom på gamla blogspot-adressen (respekt om ni var med redan då!) pga FÖR PINSAMT och waaaay too utlämnande, båda av mig själv och av folk omkring mig. Det var verkligen som att man inte fattade att folk kan läsa allt man skriver. Eller så brydde jag mig inte, jag vet inte. Här är i alla fall en handfull roliga eller sorgliga citat från min bloggjanuari 2009. 

FullSizeRender.jpg

Året började bra tydligen. Har ingen aning om vad vi gjorde nyåret 2008-2009. Hade tydligen inte det då heller, även om jag får känslan av att jag mörkar något här, litar inte riktigt på att jag inte skulle minnas nåt. Skulle aldrig skriva sånt här längre, men skulle med största trolighet inte va så full längre heller.

FullSizeRender.jpg

Nån dag senare hade jag kommit på botemedlet. Här är också en klassisk 21-årig lögn; hade inte läst Wuthering Heights. Är faktiskt osäker om jag än i denna dag har läst den eller om jag bara är så bekant med historien från annat håll...?

FullSizeRender.jpg

”Lövkastaren”  var en kille som följde hem med mig efter en pubkväll i Åbo några månader före det här, var väldigt på och intresserad bara för att det nån vecka senare när vi blev Facebook-vänner visade sig att han va in a relationship. Jag hade ingen aning och jag minns hur ångest jag fick. Vi sågs aldrig mer, förutom att han en lördagkväll skrev ett typiskt ”vgd?”-meddelande - har jag lärt mig av att läsa arkivet. Skulle inte minnas det annars. Tänkte skriva att att jag inte minns vad han heter på riktigt, men det gör jag inser jag nu. Måste kolla upp om han finns på Facebook fortfarande. (Kollade upp, han fanns och han var inte alls så snygg som jag minns honom?) 

FullSizeRender.jpg

Jag var tydligen hemma i Larsmo länge efter julen, vilket borde ha varit en indikator på hur illa jag trivdes i Åbo, men då förstod jag inte det.  

FullSizeRender.jpg

”Numera”, lol. Jag skrev 2-3 inlägg om dagen just här. Min blogg back then var SÅ extrem. Varje känsloyttring i varje sekund skrivs ner som något som pågått hela livet. Och OBS! Berså-kopp för 1,50€ på loppis, känns som ett väldigt 2009-pris. Eller så ljuger jag, vem vet.

FullSizeRender.jpg

Att jag hade en vit januari hindrade mig naturligtvis inte att besöka stans nattklubb. Åååh denna blandning av människoförakt och stöddighet och ändå liten, liten träffsäkerhet. Jag skulle inte uttrycka mig så här idag. Höga klackar och tubtoppar var tydligen ett tecken på trendmedvetenhet förresten. 

FullSizeRender.jpg

Jag och Eva hängde jämt i Åbo. Det är en av kanske två bra saker jag minns från min Åbo-tid. Eva ❤️. 

FullSizeRender.jpg

Farmville var hett!  Inlägget som jag refererar till som en parentes var nog ingen parentes, men väldigt väldigt mörkt. Här är en del av det:

FullSizeRender.jpg

Som jag mådde. Ärligt talat kan jag tycka att nån borde ha reagerat mera på det här än vad nån gjorde, men det kanske är svårt att ta på allvar när nästa inlägg handlar om Farmville. Det är riktigt jobbigt att läsa det här, för jag kommer ihåg exakt hur det är att må så där. Har glömt händelser, människor och platser från den tiden, men känslan av det där intensiva mörkret, det bär jag nog med mig resten av livet. Hej hej Ellen 21, nu står jag här i det där nångång:et och vinkar. Hoppas du ser mig.

FullSizeRender.jpg

Och då höll jag på och strula med den där idioten också. GAAAAAH så frustrerande att läsa nu. 

FullSizeRender.jpg

1. Han var det största rövhål jag nånsin haft en relation med - romantisk eller icke. Jag kunde berätta saker som ni inte skulle tro att jag tillät honom göra, men det tänker jag inte. Nån gång thou ska jag skriva in honom i nån bok.

2. Det var liksom en fling. EN FLING. Jag blåste upp det till så mycket met och projicerade all skit på honom. Även om han visserligen förtjänade det så var det så himla mycket enklare att skylla på honom istället för att erkänna att man var olycklig med typ allt. 

FullSizeRender.jpg

Skrev väldigt många såna här ”öppna brev” åt honom, vilket var totalt onödigt och ofarligt pga han pratade tyska.  

FullSizeRender.jpg

Men jag aktiverade mig i annat än trånande efter äckliga män också! Att gå med i Facebook-grupper av det här slaget känns väldigt mkt 2009. 

FullSizeRender.jpg

All in all var väl januari 2009 ingen höjdare. Jag skriver väldigt ofta att jag känner mig svag, sjuk och trött. Vilket jag var, jag var ju bara en stor boll ångest och destruktiva beteenden. Som jag ända fram till för typ två år sen trodde jag var unik med. Jag hade verkligen det inpräntat i mig att jag var ett sällsynt svårt fall som bara orsakat smärta för alla omkring mig. Jag var inte lätt att ha och göras med och jag har gjort mycket jag ångrar idag - men jag hade fan inte mycket till hjälp eller nätverk heller, det ska sägas. Men det blev ju folk av mig ändå ¯\_(ツ)_/¯

Kära dagbok,

idag skulle jag skicka ett mejl till tekniknsvarige på jobbet, men istället råkade jag skicka det åt hela personal-listan. Dvs 60-70 pers.  

Det är måndag.  

Synd med en sån pensionärig tabbe, när jag fick till en sån bra färgmix imorse när jag klädde mig. Vi ser på den istället lite:

Tack och lov ska jag hålla workshops för ett gäng sexor onsdag till fredag, så jag kanske kan undvika mina kollegor tills dom glömt det heh. 

Utöver det ska jag rensa min garderob med Johanna den här veckan och försöka skriva tre kapitel. Eller så står det på to do-listan i alla fall. Vi får väl se vad det blir.

Stora stenar, roliga spel och en förskräcklig huvudvärk

Hej kompisar, se detta som det dyraste beviset på min dedikation till er läsare, ty jag ligger här i smärtor och kval.

Nå nej, men jag har dragit på mig en överjävlig huvudvärk på grund av onödigt stort prosecco-intag igår, som det så lätt blir. Vilket är synd, för förutom huvudvärken idag, så har jag haft en jättefin helg. Äh, vet ni vad, vi tar det från början.

Skärmavbild 2019-01-13 kl. 18.18.08.png

Helgen började med Fridays for Future-manifestationen efter jobbet. Mellan 15 och 16 står vi varje fredag på Rådhustrappan. Kom gärna med om du befinner dig i Jeppis med omnejd, det är väldigt trevligt och liksom, välgörande. Man behöver inga förhandskunskaper eller nån skylt eller nånting alls - det räcker med att du har erkänt klimatkrisen som det problem det faktiskt är och att du vill göra något åt det. Det känns fint att vara delaktig i något större; såna här manifestationer händer ju varje fredag runt om i världen. Dessutom är det en utomordentlig trevlig skara människor med massor av bra tips och tankar som står där på trappan, som inget annat är det en timmes trevligt umgänge.Ser jag alldeles extra glad ut så är det för att en stor uppgift på jobbet som hängt över mig i flera veckor äntligen blev inlämnad.

50073194_548853755596210_1580966449361453056_n.jpg

Efter den kalla timmen utomhus behövdes varm mat. Vi handlade hem zucchini, paprika, grädde, halloumi och chili och gjorde pasta på det. Gräddigt och hett - det bästa!

50089395_609375899494948_5972380199520567296_n.jpg

Klockan sju hade jag badminton-dejt med syrran. Vi fick igång ett riktigt bra spel. Vissa gånger står vi mest och pratar, men i fredags spelade vi så svetten rann.

Jag hade bett Pär boka bastun, så jag gick direkt i den när jag kom hem. Bra post-bastulook här med illrött ansikte och utsmetat smink, hehe. Det var både en jättebra idé och en superdålig idé, för efter badminton + bastu (en fredagkväll!) orkade jag knappt ta mig upp för trapporna till lägenheten efteråt. Väl uppe drack jag en öl framför På spåret och somnade nån gång strax efter det.

49949883_291544018173423_2367260779553488896_n.jpg

På lördan hade jag och syrran bestämt oss för att åka till Losten, Finlands största flyttblock, som står i Purmoskogarna. Jag hade aldrig varit dit förr, det är ju ganska sjukt egentligen. Nästan 32 år utan ett endaste litet besök där.

Vi gick en liten bit i skogen. Jag hittade En Riktigt Bra Pinne!

Och plötsligt var den där, Lostenen.

Vi klättrade upp, såg lite på utsikten och så klättrade vi ner igen.

49686234_319951962061310_6206375837487333376_n.jpg

Och gjorde upp en eld och drack vårt termoskaffe och åt våra bullar. Få saker är ju så gott som kaffe med lite fadd termossmak utomhus i minusgrader.

49342418_363361117558750_5725040458942382080_n.jpg

Te’ medda’ blev det tortillas. Bästa fyllningen är pulled havre med majs, svarta bönor stekt i rökarom, chili och lök. Plus en massa guace ofc.

50335289_302183570435738_1728801087705579520_n.jpg

På kvällen kom syrran (jag umgås med andra också, lovar) och Richie hit på spelkväll. Vi invigde Pärs andra julklappsspel, Kan du ta en hint?. Så HIMLA roligt!!!! Det är liksom en blandning av charader, Alias, Pictionary och frågesport. Det är väldigt svårt att vara bra på allt i det här spelat, men jag lovar att alla är bra på nåt element.

50503807_2237951799807555_8016732663312285696_n.jpg

Pärleken (haha, den kom jag på just nu!), chibe och den där proseccon då. Det går väl så där med mina och Pärs clean eating-ambitioner, men vad gör väl det. Så länge man mår bra. Vi spelade i nästan sju timmar i sträck! Tror jag aldrig spelat ett spel så länge. Klockan hann bli fyra innan Julia & Richie gick hem och vi hann med ganska mycket prosecco på den tiden.

Skärmavbild 2019-01-13 kl. 18.17.51.png

Och här är vi nu. Jag har legat på soffan sen jag steg upp imors- , nej man kan faktiskt inte ens med god vilja kalla det “imorse”, den tiden jag vaknade. Hur som helst, jag har legat på soffan precis hela dan. Lyssnat på den bästa skivan som finns dagar som denna, Fred Åkerströms Två tungor och sett på Bröderna Lejonhjärta. Och det är ju visserligen trevligt så det förslår det med, men huvudvärken, den kunde jag ha varit utan.

Imorgon är det måndag. Hur känner vi inför det?

Kan du va?

Jag är - ursäkta självgodheten - jävligt nöjd med mitt liv just nu. Jag har landat i nån slags stil och smak och är ganska trygg i det. Jag struntar mer och mer i vad som är coolt och vad som inte är det. Jag har världens roligaste jobb (i plural), jag har en fin familj med inbördes bra relationer, jag har ett hem jag trivs till 100% i, jag är kär i min man och jag har många, goda vänner.

Men jag umgås knappt med dom.

Jag vet att det är en vanlig problematik (det kanske inte alltid ses som problem, men) att det är svårt att hålla liv i vänskapsrelationerna i “den här åldern”, men det slog mig verkligen här om dagen att jag ytterst sällan - för att inte säga aldrig umgås med mina vänner genom att “bara umgås” - det är hela tiden med ett annat mål. Jag tycker om att sitta och skriva och jobba med kompisar så det gör jag ofta. Jag har bokcirkeln. Jag har också en ganska insomnad filmklubb, Bergmanklubben, om någon minns. Varje gång jag umgås med en kompis these days så är det över nån aktivitet eller projekt; bio, garderobsrensning, syra grönsaker, pubquiz, träna eller vad som helst, åtminstone en middag!

Det kanske är bra, det är väl inget fel med att förena nytta med nöje - men ibland undrar jag varför det aktivitetslösa hängandet fallit bort? Och varför har det gjort det? Minns ni när man var liten eller ung och frågade sin kompis “kan du va?”. Inga andra krav, inga specifikationer - ingenting, bara - kan du va? Vara bredvid mig, vara hos mig, vara med mig. När man börjar tänka på den frågan så blir den både större och mindre. Jag kan inte komma på när senast jag har frågat den frågan av nån, oironiskt.

Kan det vara så att vi (vi i 30-årsåldern, vi mitt i livspusslet) lever så upp i varv att vi inte tycker att kompisumgänge i sig är aktivitet nog att lägga ett par timmar på? Att vi inte har tid eller råd att “bara” hänga? Som att det åtminstone måste ha nån slags mervärde om man ska avvara tid för sånt? Det räcker inte bara att man får se och umgås med mina vänner - man måste också få en kulturupplevelse, lära sig nåt, bränna några kalorier eller åtminstone bli mätt på köpet. Eller är det det att vi inte vågar erbjuda “bara” oss själva? Att vi upplever att vi måste likt en marknadsförsäljare av papper (minns ni dom?) slänga i ett paket tuschpennor och en pennvässare i påsen också? Va med mig så får du den här aktiviteten på köpet liksom.

För lite mer än ett år sen åkte jag och mina barndomsvänner i en annan “klubb” jag har, Måndagsklubben, till Haparanda över dagen. Vi gick så klart på Ikea, åt på Max, inventerade Systemet, handlade svenska chips på Ica - the usual ni vet. Det var så klart trevligt - och i nån mån av nytto liksom. Nån skulle ha hem en byrå och nån annan behövde underlakan.

Men det jag minns som allra bäst från den dagen var resan dit och tillbaka i bilen. Flera timmar av bara hängande. Jag tror inte vi har umgåtts så länge - utan tydlig aktivitet - sen långt före hus, hem, barn, familj och karriär. Det var så roligt! Vi pratade och pratade och pratade, sjöng med i favoritlåtar, skrattade så tårarna rann, satt tysta och bara va.

Jag skulle vilja bara va lite oftare. Inte alltid styra upp middagar och planera aktiviteter, även om det kan vara kul det med. Kanske lösningen ligger i att våga erbjuda inget annat än sitt sällskap och börja använda barndomsfrasen igen - kan du va?

Pärspektiv: Att gå

Ni trodde kanske jag hade glömt bort Pärs egen “kolumn” på min blogg? Givetvis inte. Idag får ni ta del av hans på förfrågan tankar kring att promenera medan jag jobbar vidare på en mellanrapport med deadline imorgon. Håll till godo! (Och nej, Veckans skrivövning har jag inte heller glömt, den kommer återkomma den med!

50272070_2479764525583721_8930871634282151936_n.jpg

Prolog i efterhand: Ellen bad mig skriva något om varför jag går så mycket som jag gör. Det blev det här. Ett slags medvetandeström om att vilja se saker, utveckla vanor och göra vad man kan. Med kroppen alltså.   

När jag växte upp var jag känd för, tror jag, att jag hade många skivor ganska tidigt. Det här var hårdvaluta i en tid före det att både nedladdning och senare streamingtjänster tillhörde verkligheten. Att kunna lyssna på musik var om inte jättedyrt så i alla fall förbundet med en kostnad och en hel del praktiska problem. Det skulle gå att sväva i väg i fråga om för- och nackdelar med det förflutna respektive nuet hur långt och länge som helst, men en fråga jag fick som tonåring var hur det hade gått till att jag hade så mycket skivor. Inkomsterna är ofta små till obefintliga i den åldern, och var det också för mig, men jag kan bara svara att jag lade alla pengar jag kunde på skivor. Mest cd, men ett tag hade jag vinylspelare också vilket inte var helt vanligt sista åren på 90-talet och de första på 00-talet. Vinylskivan hade bara ett årtionde tidigare konkurrerats ut och cd:n var vad som räknades. 

Något jag också borde ha varit känd för var min tidskriftssamling, men det var inte många andra som i samma grad delade min passion för det skrivna om musik, sport och samhälle till exempel. Däremot blev jag känd för att vara den som alltid gick överallt, vart jag än skulle. Uppenbarligen delade jag inte det här med särskilt många andra heller, men det var synligt på ett annat sätt än tidningstravarna i hyllorna i rummet, om vi säger så. 

Jag bodde i barn- och ungdomen i området Påtorp i den svenska småstaden Ronnebys sydöstra utkant. Området hade bebyggts med radhus och egnahemsvillor på 1970-talet. Före det hörde marken till stor del till en bondgård, tror jag. Det här är som sagt i tätortens utkant och läget kan beskrivas så att går man åt ena hållet kommer man till landet med åkrar, skogspartier och allt vad det innebär. Åt andra hållet ökar bebyggelsen och kulminerar i stadens centrum, ungefär tre kilometer bort. 

Allteftersom barndomen övergick i ungdom blev intresset att besöka stan större, det var väl de vanliga skälen i form av upptäckarlust och intrycksjakt som låg bakom. Området där jag bodde hade så klart bilismen som utgångspunkt, och det var också med bil de allra flesta vuxna tog sig till och från sina hem. Vi yngre var tänkta att cykla, men min kropp passar inte för det. Jag har nämnt min CP-skada tidigare. En direkt konsekvens av den är en rätt bedrövlig balans. Jag har inga problem att hållas på fötterna, men klarar inte många prövningar och faller lätt. Till exempel försökte jag lära mig cykla i samma ålder som andra, men jag minns mest hur kroppen spändes till olidlighet, hur ont det gjorde när jag föll till asfaltsmarken och hur detta upprepades gång på gång tills jag gav upp. Jag har inte gjort ett seriöst försök att lära mig cykla på 30 år cirka, och jag lär inte försöka igen. Några gånger har jag fått skjuts senare i livet, men det har varit traumatiskt. Nån gång slutade det i diket och varje gång har jag känt mig fullständigt mörbultad efteråt. Jag tror bara inte det är möjligt, eller rättare sagt vill jag inte tillräckligt mycket. Mer om det senare. 

I vilket fall som helst var gång oftast det enda alternativet om jag ville någonstans, och det kom att passa mig. Tiden till fots gav mig snabbt tid att tänka. Det var, och är fortfarande, som att tankarna tar fart i takt med benen. Jag märkte det snabbt, och belöningen i form av att komma fram visade sig oftast helt tillräcklig. Ofta fungerar det så för mig att antingen är jag bra på något direkt eller så ger jag upp lika snabbt om något verkar omöjligt. Det här med att kämpa sig blodig har sällan fallit mig in. Gång som transportmedel är svårplacerat i fråga om vilken kategori det hör till för mitt psyke. Det kunde kanske lika gärna ha känts som något hopplöst, men jag visste ju att det skulle ge resultat om jag bara jobbade på, gick vidare så att säga. Ganska snabbt blev det ett slags beroende, inte minst när jag relativt sent, runt 2005, började ha med mig en bärbar cd-spelare på mina rundor. Att kombinera rörelse med musik (eller radio) visade sig fungera utmärkt, märkte jag då jag under en praktikperiod bodde hos min faster och inte hade möjlighet att lyssna på musik annat än under promenader på kvällstid. 

Jag har nästan aldrig gått på gym. Som CP-skadad har miljön känts främmande. Den är så präglad av kroppen och dess prestationer att det bara inte går att vara i rummet, i alla fall inte samtidigt som andra. Det blir ungefär som när de andra barnen lärt sig cykla och jag den första tiden, en kort stund, det ska sägas, sprang efter. Man känner sig rätt töntig och nån slags självbevarelse träder in och sätter stopp. Min vardagsmotion är att gå. Jag kan göra det offentligt utan att känna mig fel, dum eller dålig, och det leder till konkreta resultat på det sättet att jag tids nog kommer dit jag vill. Och så är det det här med tänkandet. Ingmar Bergman lär ha sagt att demonerna inte tycker om frisk luft och det ligger nog någonting i det. Jag tänker sällan så klart och intensivt som när jag går och upplever det som att jag ibland måste liksom plocka upp mig själv ur en ström för att registrera allt som händer utanför huvudet. Delvis är det därför (andra delen är ett fullkomligt värdelöst ansiktsminne) som jag inte hälsar på folk jag möter på ett vettigt sätt. Jag hinner helt enkelt inte identifiera dig förrän du passerat. 

Om du vill försöka gå mer i din vardag så har jag inga konkreta tips mer än det jag just sagt. För mig är gången en nödvändighet för att en dag ska kännas (åtminstone tillnärmelsevis) komplett och meningsfull. Jag tror att bilen är något av en bov i det att många kanske inte går tillräckligt (Hur långt det nu sen är, det beror väl på vilken nivå man börjar från). Både här i Österbotten och på många andra ställen (utanför storstäderna i allmänhet) är den norm och förstavalet för den som vill flytta sig och finns alltid med i beräkningarna för var bostäder, arbetsplatser och butiker placeras. Så klart är det bra att kunna ta bilen då man ska ha hem något tungt (eller bara besöka något långt hemifrån, jo, jag vet och uppskattar bilen för dess förtjänster), men ofta tror jag att många slentriantar bilen när man egentligen lika gärna skulle kunna ta fötterna, men det kräver att man tänker efter (tror jag, jag har ingen bil själv, viktig poäng OBS på sätt och vis vet jag inte vad jag pratar om, blablabla…). Så det kan vara ett tips. Överväg att gå. Prova. Utvärdera.

2 frisyrer i 1 - nästan helt utan ansträngning

Jag är sannerligen ointresserad och lat när det kommer till mitt hår. Jag tvättar det en gång i veckan, ganska ofta bara med schampo och inte nåt balsam. Efter att jag tvättat det borstar jag igenom håret med olja, för tillfället Moroccan Oil. Sen gör jag inte mer. Jag äger ingen fön, använder aldrig plattång och torrschampo och hårspray är de enda produkter jag använder. Jag har upp håret 99% av tiden, mest av vana men också för att mitt hår är så pass tjockt att jag får värmeslag av att ha ner det, jag sover också alltid med håret upp.

I början av veckan när håret är rent har jag oftast det i en enkel hästsvans mitt på huvudet, vartefter veckan går och håret blir smutsigare och tovigare  brukar det bli en knut. När jag stajlar håret använder jag nästan alltid bara fingrarna, brukar tupera hästsvansen lite med fingertopparna om jag vill ha en större knut på huvudet. Jag tycker de flesta frisyrer blir snyggast när det inte är så polerat liksom. Nu för tiden är mitt hår så pass långt igen att jag börjat kunna variera hästsvansarna och knutarna med lite flätfrisyrer och det är egentligen DÄR dagens inlägg börjar.

49348460_1955351531440709_7513143220960755712_n.jpg

Det har ramlat in frågor om hur jag stylar mitt hår (nej, det har det inte, men tänk om livet vore så?) så nu tänkte jag presentera en favoritfrisyr åt er. Den fyller mitt krav på att håret inte ska hänga i ansiktet och men det ser lite mer satsat ut än en vanlig hästis. Dessutom löper ju associationsbanorna amok här; Frida Kahlo, folkhemmet, Grupp 8, Alperna, mjölkpiga, Liv Ullmann osv osv osv. Det här är ju en frisyr som absolut är snyggast när det är lite rufs i den och det är så ENKELT att få till en rufsig version att till och med jag kan/orkar göra det. Enda knixet är att du måste börja kvällen innan!

49790871_2255750398043738_3164737336273534976_n.jpg

Du behöver: ett långt hår, två hårband, tre-fyra smygspännen och eventuellt en eller två pustar hårspray.

Dela upp håret i två jämnstora partier med en ungefärlig mittbena. Du kan ju vara noggrann och göra det med en pinnekam eller sticksticka, men gissa om jag gör det :-))) Gör två flätor. Först den ena…

... sen den andra. Gör flätorna precis över örat och inte bakom örat som man kanske vanligen gör om man gör flätor. Tänk ungefär var Pippi L. skulle placera sina flätor.

Skärmavbild 2019-01-09 kl. 16.33.50.png

Jag vet inte hur det är med er, men det här är inte en look jag trivs i. Känner mig som Långben. Pär kom in precis när jag hade gjort klar de här flätorna och började skratta. “Du ser verkligen ut som nån sån där… Inga”. Men nu är flätorna klara i alla fall. Och vet du vad du gör då? Jo, du går och lägger dig. Sover på saken. Är håret väldigt nytvättat kan du spraya flätorna lite.

49603572_137314853851860_7931596691994574848_n.jpg

När du vaknar nästa dag är flätorna lite trevligt rufsiga och lite lagom pannhår har kanske lösgjort sig. Hurra!

49827599_380509892696903_4886250921039757312_n.jpg

Lyft flätorna och är de tillräckligt långa binder du en knut med dem, som jag gjort här. Annars kan man bara försöka vira dem runt varandra. Jag knyter en knut och viker in ändarna under flätorna så att hårbanden döljs.

49946575_770484516649135_230343068929228800_n.jpg

Sen sticker jag in tre smygspännen (fyra om det känns lite löst) - ett i mitten och ett för vardera flätände. Ser ni spännet i mitten? Det ska göra litelite ont när man får in ett smygspänne rätt - då håller det.

49716234_397641824112565_662923490558476288_n.jpg

Spraya en liten dust hårspray om det känns säkrare och så - är du redo att möta dagen! Men vänta - sa jag inte två frisyrer i ett? Jo, det sa jag visst.

Ponera att du rockar Kahlo-flätorna en fredag på jobbet. På kvällen ska du på fest. Du har en timme på dig att ställa dig i ordning och du har inte riktigt bestämt dig ännu vad du ska ha på dig. Fear not, promised child.

49899029_1944303495618083_4826143235984326656_n.jpg

Spraya din flätfrisyr en sista gång. När sprayen torkat; ta ut hårnålarna, lossa på flätorna och tadaa, en en lockig lite bohemisk festfrisyr uppenbarar sig. Det är en av de många föredelarna med att sova med håret i flätor. Har du tur är det en temafest eller maskerad och då kan du kombinera med

A) mönstrad kort klänning, klackar och en blombrosch  - och du är Carrie Bradshaw!
B) jordiga färger, stor stickad tröja/kofta, kanske något trasigt - och du är Hagrid!
C) solglasögon, väst , pärlhalsband och fjäderboa - och du är Janis Joplin!

50342131_2193115747411154_6624391247626764288_n.jpg

Eller så tar du bara på dig din festoutfit och går som dig själv och cashar in “oj, vad fint hår du har!”-komplimangerna hela kvällen.

Vill ni förresten se hur mitt hår har sett ut genom tiderna kan ni läsa detta inlägg (som jag själv tycker är jättekul).

BFF goes DIY

Först vill jag tacka Malin, som utmanade mig till köpstopp och tvingade mig hitta andra lösningar. sen vill jag tacka min bror och hans flickvän Laura som gav mig en symaskin i 30-årspresent. Slutligen vill jag tacka min handarbetslärarinna Anja från högstadiet (jag vet att du läser ibland!). Trots att jag saknade allt vad tålamod hette och slarvade, kom med ursäkter, hittade genvägar och förmodligen störde de andra, mer ambitiösa eleverna ganska mycket så behöll du alltid lugnet och var alltid snäll och nånting måste ändå ha fastnat av mina tre år i ditt klassrum (jag har på senare år funderat på varför jag ens valde handarbete som långt tillval, när jag är så ofantligt dålig på det och inte alltid så intresserad av att bli bättre) för hör och häpna allihopa -

igår sydde jag nåt!

49616241_533205693838608_4406638288236969984_n.jpg

Ett datafodral!

49583215_448680438999790_1583370767758786560_n.jpg

Tadaaaaaaaaa!!!!

Jag har gått runt ett år nu med min stackars MacBook i ryggsäcken utan desto mera skydd och hela tiden tänkt: “datafodral, datafodral, datafodral”. Jag har till och med kommit så långt att jag googlat lite löst men alla är A) offentlig sektor-fula eller B) skitdyra. Jag har mycket smak men lite pengar, så ni förstår problemet Därför har min dator fortsättningsvis skumpat runt i ryggsäcken, helt utan nån dämpning alls.

Igår kväll uppstod en stund efter maten när jag “inte hade något att göra” (dvs inte orkade ta itu med något av allt det jag borde göra) och då slog det mig. Jag ska fan SY mig ett datafodral. Där och då! Ett av mina nyårslöften är ju att sy ett plagg jag faktiskt använder och det här kändes som en bra uppvärmning inför det. Sagt och gjort - jag skred till verket.

50077647_759537787759948_644706584340987904_n.jpg

Jag tog ett gammalt Ikea-kuddfodral som låg i linneskåpet, vek det på mitten och klippte till. Praktiskt nog var det ett stort kuddfodral så det mjuka sammetstyget räckte till både in- och utsida. Mätte ltie så där ungefär enligt datorn, nålade fast lite på måfå och sydde några sömmar. Och se där - ett fodral.

Det gick förvånansvärt smärtfritt och enkelt. När det var klart var jag så upp i varv att jag rotade fram ett “roligt” garnnystan jag hittat i nån fyndkorg nån gång och virkade ett band som jag sen för hand sydde fast i kanterna.

Och även om jag nästan ser din uppgivna och lite roade skakning på huvudet Anja framför mig om du skulle granska sömmarna och allt det där så är jag ändå jäkligt nöjd. Jag har sytt något! Något användbart dessutom!

49561013_914136695448658_1203676597727526912_n.jpg

Och se så ombonad och trygg datorn ser ut i ryggsäcken nu. Är otroligt nöjd och stolt.