Vecka 42

Hej i realtid! Jag har just ätit en smörgås och druckit en halv Fanta. Jag sitter på tåget ner mot- Well, jag ska till Åbo, men jag åker enligt VRs logik via Böle. Vi är snart i Böle. Jag kände det redan imorse att det här inte kommer va en bra dag att åka tåg på. Jag har mensvärk så jag mår illa och när jag stod på perrongen i Bennäs och väntade ville jag nästa gråta. Jag tycker inte om att åka hemifrån ensam och är alltid lite skör i såna stunder och så stod jag där och det regnade och jag kände hur allt från knäna till armhålorna värkte på det där outgrundliga sättet som bara mensvärk kan.

Dessutom var pintjockt med folk på perrongen och hälften av folket var höstlovsglada barn och jag kände bara neeeeeeej. Orkar inte.

Men ibland är det som att nån eller nåt bara “det är lugnt, det här fixar jag” och jag hade plats på en lugn övervåning där det bara sitter en massa sura ensamma tonåringar som inte tittar nån i ögonen och har huvan upp och gubbar som sitter och ogenerat granskar alla. Det är väl inte idealiskt det heller men folk är iaf tysta och det är det enda jag bryr mig om just nu. Jag har dessutom haft ynnesten att slippa bänkgranne under hela resan, så jag har brett ut mig som en mätt katt och till och med jobbat lite.

Och nu efter tre avsnitt favoritpoddar, rätt mycket jobb gjort, en smörgås, en Fanta (som jag bara dricker när jag är sjuk/mår illa) och en värktablett har nästan allt jobbigt gett med sig och jag börjar nästan se fram emot målet med den här resan.

Jag ska alltså till Åbo, dit höstlovet inte kommit ännu och göra ett par skolbesök plus delta i ett författarsamtal. Här är affischen för det hela:

Skärmavbild 2019-10-14 kl. 13.58.11.png

Jag ska alltså prata med Sami Said och det ser jag sjukt mycket fram emot, har gillat hans böcker sen debuten Väldigt sällan fin. Kom gärna förbi och säg hej! Jag är nästan aldrig Åbo eftersom det är den stad i Finland där jag mått som sämst i hela mitt liv och hela kroppen minns den ångesten när jag är där. Men jag är fast besluten att försöka få nån slags ny relation till stan, och det här är väl ett bra steg. Det är ju inte Åbos fel att jag mådde piss där.

På onsadg åker jag hem igen och efter det ska jag jobba och sen är det helg och den har jag också ledig! Två lediga helger efter varandra, gött! Pär åker bort så jag har tänkt möblera om lite. Jag har fått en fix idé om att tv:n ska in i biblioteket. Vet ärligt talat inte hur det ska gå, men det får vi se i helgen kanske då? Wish me luck.

Nu är vi snart framme i Böle och jag märker att jag inte direkt mår bättre av att se på en skärm - så otroligt märkligt, har knappt några anlag för åksjuka annars, men hormoner alltså. Starka grejer.

Vecka 41

Oj, det blev onsdag. Här måste jag ändå klippa in denna:

to3v225w8nlz.jpg

Jag har faktiskt börjat se om 30 rock igen och det _är_ ju väldigt roligt. Jag har en känsla av att folk inte brukar tycka att det är high end humor, men det kan vara att jag baserar det på en enda ex-kompis åsikt, som med lite äcklad krökning på överläppen sa “det är inte riktigt min stil” när jag pratade om 30 rock en gång. Denne kompis var ofta ganska noga med att förklara hur min smak och mina preferenser inte var hens stil. Men alla är vi födda med olika uppgifter - vissa ska ha god smak (se ex-kompis) och vissa ska betala och köra och ställa upp (se jag). Men nu är vi inte kompisar längre, så det löste sig naturligt och jag kan skratta åt 30 rock bäst jag vill hahahahaahahahaaha.

OBS jag har sällan samma smak och preferenser som mina kompisar, det är inte det det handlar om, det handlar om att man som vänner inte ska rangordna sina smaker och preferenser på det sättet.

Jag vet inte varifrån det där lilla passiva aggressionsutbrottet kom ifrån, jag skulle egentligen prata om 30 rock och mitt sätt att se serier. Jag vet inte hur ni funkar, men jag har alltid två serier på gång. En som är min göra annat-serie, sånt jag tittar på när jag inte orkar tänka, när jag äter ensam, om jag sover borta och är ensam och inte vill ha det tyst, när jag gör nåt annat helt enkelt. Det är oftast nån sitcom jag sett några hundra gånger, typ 30 rock eller Parks & Rec eller Friends. Sen har jag en serie jag på riktigt tittar på, nåt som kräver närvaro och koncentration och som ger mig nåt. Just nu är det fortfarande Euphoria, eftersom jag inte hunnit ta mig an nån annan.

Men den här veckan!!!! Jag tror jag är redo att mata mig med något nytt nu. Det här är som en liten mellanvecka, jag har en vecka utan något program utöver det vanliga. Inga bortanätter, inga extrakurser, inga bokmässor. Skönt! Jag har passat och på och bjudit in familjen till kaffe & kaka på fredag kväll (visst är det vuxet att ha kaffebjudning på en fredag kväll? Så länge var fredagskvällarna öronmärkta för fest) och jag ska gå på bokcirkelsträff på söndag. Jag ska också städa garderoben, göra mat och bara vara hemma.

Men också så klart jobba med det vanliga. Vilket inte är så bara det heller, men ändå. Det känns o-nervöst på ett annat sätt.

En bra sak med den här lite lätt galna hösten är att jag blivit fed up på ett helt annat sätt. Min tröskel för bullshit är superlåg och jag som annars är mega-konflikträdd och helst vill vara kompis med alla känner plötsligt att det är riktigt okej att sluta följa folk man inte får ut nånting av på sociala medier, säga ifrån när folk beter sig apigt och bara våga lita på att jag kan ha rätt. Eller - jag är nästan där. Jag närmar mig nåt sånt läge. Hoppas jag. Heh. Om det här vore en film skulle detta va ögonblicket när jag bestämmer mig för att klippa mitt hår, slänga alla mjukisdjur och komma till skolan i punkiga kläder eller nåt.

Ja, det är väl veckans vecka det då. Slänga mjukisdjuren, städa garderoben och jobba normalt.

En bokmässerapport nu då

Vi har väl duckat ämnet länge nog nu? Jag gjorde alltså min andra bokmässa i livet förra helgen och jag lovade berätta mer om den så här är det inlägget nu. Känns som att jag ligger efter med allt för tillfället, men jag kanske kanske är på väg ikapp nu? Här är i alla fall ett steg på vägen:

Precis som förra året tog jag KNAPPT del av nåt program utöver mitt eget. Att skicka mig på bokmässa är verkligen pärlor för svin. Jag hade verkligen tänkt va en bättre besökare det här året, men det är som att jag får intryck overload och inte bara klarar av att ta in något mer. Jag var i alla fall lite mer förberedd i år och blev inte besviken på mig själv eller försökte planera in en massa annat, typ att se nåt av Göteborg som stad. För mig handlar ändå bokmässan först och främst om att umgås och - usch detta vedervärdiga verb - nätverka.

Årets bokmässa var bättre på det sättet att det kändes som att jag var lite mer lugn och lite mindre överväldigad. Däremot var det sämre pga regnade hela jävla helgen vilket gjorde att jag var konstant lite regnvåt och/eller svettig. Jag tror att regnet också gjorde nåt med hur luftkonditioneringen fungerade i mässhallarna; runt Finlandsarenan var det som en bastu. Fast det kanske var meningen, höhö.

72454714_528849427865807_3438786237219995648_n.jpg

Jag sa visserligen att umgänget är i fokus för mig under en bokmässa och det håller jag fast vid, men det är inte ett jättebra tillfälle att umgås med vänner och familj utöver branschen så att säga. På lördag hade jag både mamma och Thomas, svärmor och Jutta på plats och det kändes himla fint men också stört omöjligt att hinna umgås på det sättet man vill. Det blir svårt att vara på jobb och vara kompis samtidigt liksom. Med det sagt - folk får gärna fortsätta komma på bokmässan för det, men jag får bara lite dåligt samvete över alla man inte hinner prata med tillräckligt.

Men om vi bortser från det så är det ljuvligt att en gång i året var omgiven av kollegor och branschfolk. Jag satt på vår förlagsmiddag på lördagkväll och tänkte: så här har kanske folk det som jobbar på ett företag nästan jämt. Inte att man sitter och bälgar i sig vin dagarna i ända på ett vanligt företag, men att man har kollegor. Det är fint. Sen är ju kretsarna i Svenkfinland som bekant inte jättestora och det är skönt att också för en gång skull sticka upp huvudet ur grottan och säga hej åt rikssvenskarna. Både påminnas om hur liten i världen man är men också att man faktiskt hör hemma där också.

En som verkligen behöver nämnas i sammanhanget är Peppe. Jag hängde med henne nästan hela tiden, både av och på scen och jag hade så himla roligt. Det var som den bästa sortens (fyra dagars) dejten; när man märker att man tycker lika om nästan allt man börjar prata om. Hur man mer och mer vågar ta upp sånt som man inte gillar och vågar bli mer och mer vass i sina omdömen. Det är en stor sorg att tänka att det kanske dröjer ett par år, eller åtminstone ett, till nästa gång vi ses. Men, på så sätt behåller Peppe sin status som nån slags mänsklig julafton och det är kanske fint det med?

Dessutom fick jag för första gången träffa Ulla Donner, detta geni och vet ni hur man ibland kan träffa nån man umgåtts med online och så och bli lite besviken? Att man byggt upp en bild av en människa och så lever den inte upp till det? Well, det hände INTE nu. Vill verkligen bara prata mer, mer, mer med henne. Älskar människor som är supersmarta + ödmjuka + roliga. YES! Vet ni när man känner: det här är en kompis på riktigt.

(blir alltid orolig när jag skriver sånt här att det bara är jag som känt så och att kompis-crushen är helt ensidig, så pinsamt det skulle va hehe)

I could go on, men då glömmer jag bara nån. Fick i alla fall en go fikastund (2+ timmar, det är som Sandra skrev, när händer ens det längre?) med Sandra, fick äntligen träffa Flora & Yrsa, åt en skrattig lunch med Malin och Emma och Johan på söndag, hade Lyra till bordet på middag, gick på fest på Park och träffade folk jag knappt minns namnet på men som var alla trevliga och roliga, hänga med Hedda och alla andra på S & S, prata på scen med Julia och Rosanna och Maria och Sanna och ja, överlag bara vara omgiven av bra folk. Man önskar ju att man på nåt litet sätt bidragit och förgyllt deras mässor såsom ock de förgyllt mina.

Sen har jag ju köpt böcker också. Satsade på sånt jag tror mig villa äga i fysiskt format och struntade i 4 för 3-pocketsen osv. Det blev en del grafiska romaner och serier, rätt mycket ungdomslitteratur, ett par kokböcker och så klart lite impulsköp. Jag köpte allt jag hade bestämt mig för att köpa i förväg på fredag. Då gick jag ett snabbt och målmedvetet varv och bockade av en lista; Den rödaste rosen slår ut, Folk, Berör och förstör, Blod i gruset. På lördag guidade jag visserligen mamma och Thomas lite, men höll mig från att handla nåt pga madness madness madness. På söndag tog jag ett ensamt ärevarv och tillät mig strosa lite mer och lustköpa lite. Resluterade bl a i Korsettkriget - modeslaveriet och kvinnokamp vid förra sekelskiftet; ett helt oväntat köp men en av dom böcker jag är mest pepp på nu. Jag är ju mycket förtjust i historieberättande med avstamp i konkreta bruksföremål och sånt. Hur mode och historia hänger ihop, eller för den delen mat och historia #historieätarna.

Annat jag plockar med mig från mässan:
*hur lång och ståtlig Liv Strömquist är i verkligheten och hur svårt starstrucked jag blev
*kön till Thåströms otroligt kamouflerade signeringsbord, det var liksom inne i ett tält nästan
*diskussioner om Prussiluskans kinkyness
*insikten om hur mycket jag dras till ungdomslitteratur och att det kanske är något att fundera på
*hur oglammig Arnaulds gamla svit sist och slutligen är, alltså finare än alla hotellrum jag varit i förr, men likväl - ett hotellrum. Det gör the deeds ännu sunkigare på nåt sätt. Jag var alltså på fest där - utan Arnauld.
*att allt man i något skede ser som lyx eller tecken på framgång (obs inte efterfest med akademi-gubbar, men hotellsviter osv) falnar när man närmar sig det. Förr tänkte jag alltid på bilden av en svalt silvrig Macbook slängd på en hotellsäng som nån slags bild av just lyx och framgång; nu har jag insett att det betyder att man antagligen sitter och jobbar på ett hotellrum.

Och så, så klart: det fina och fullständigt ofattbara i att hålla i sin lilla Klåda för första gången. Se att det blev en bok till slut och det får man vara jävligt nöjd med ändå. Vad än Husis säger… Men om recensioner kan vi prata en annan gång :) :) :) :)

Och vinnarna ääääär....

Nu har jag dragit två vinnare i Klåd-tävlingen. Det blev…

Skärmavbild 2019-10-04 kl. 11.04.51.png
Skärmavbild 2019-10-04 kl. 11.05.24.png

… Aami och Anna den här gången! Jag har mejlat er.

Tusen tack till alla som deltog och delade med sig av superfina läsminnen, jag rekommenderar att man läser kommentarsfältet där, jag blev både tårögd och fnissig. Köp gärna Klåda eller låna den på ditt bibliotek, det gör mig glad. Ännu gladare blir jag om man ni delar tankar och bilder under #bokenklåda på sociala medier.

Oktober!

Jag fortsätter inspirerad av Kugge och fyller i en lista inför oktober också.

Första tanken under månadens första morgon:

Nej. Nej, jag vill inte stiga upp, nej, jag har inte försovit mig, nej, jag behöver inte vakna riktigt riktigt än. 

Jag ska jobba med:

Ordkonsten så klart, men också dra en helgkurs, göra lite övningar till en modersmålsbok, delta i Helsingfors bokmässa och göra ett par skolbesök och ett författarsamtal i Åbo. Oktober kommer nog vara min jobbintensivaste månad i år. Alltså JAG VET att jag bara tjatar om hur mycket jag jobbar just nu, men jag gör verkligen ingenting annat.

 Jag ska skriva:

Jag har sagt hela tiden att jag ska ta det lite lugnt i höst och inte skriva så mycket, men så satt jag på tåget tre timmar igår och började, bara för skojs skull, på en grej. Skrev på mobilen och har typ ont i tummarna nu. Vet inte om det blir nåt alls, men jag tycker det är väldigt roligt just nu och jag tänker en massa på den texten för tillfället. 

Maträtt jag är sugen på att testa:

Är så sugen på en riktigt bra borsjtj, det är en av de bästa höstsopporna. Annars är jag sugen på typ palsternacka mmmmmm. Typ redig mat, det vill jag ha. Det har blivit så mycket typ o-potatisig mat lately att jag helst bara skulle äta husmanskost resten av året.

Den här boken ska jag läsa:

public.jpeg

Åh en massa! Köpte typ 20 kilo böcker i Göteborg och är supersugen på dem alla. Vill läsa Liv Strömquists Den rödaste rosen slår ut, Karin Smirnoffs Vi for upp med mor, Jenny Jägerfelds Mitt storslagna liv, Sandra Beijers Mellan oss, Mats Jonssons Blod i gruset osv osv osv. Dessutom är jag sugen på att ta mig an Rachel Cusk och också den här The Mars Room som alla pratar om. 

Jag har mest lagt tid på detta som nu äntligen förverkligas:

Boken Klåda skulle jag väl tro. Imorgon är det recensionsdatum. Det betyder ju inte nödvändigtvis att det kommer nån recension imorgon, men efter det är jag fritt villebråd typ. Gulp. 

En målsättning som är möjlig att nå:

Att ha en ledig helg. Och så borde jag boka tid till optikern, mina glasögon sjunger verkligen på sista versen, men jag skulle liksom inte orkaaaaaaa. 

Jag är mest kluven till:

De förhoppningsvis kommande recensionerna och läsarreaktionerna. Är liksom livrädd och uppspelt samtidigt. Det är så ofantligt roligt att höra vad folk tycker, men det är också så läskigt. 

Det här ger mig energi just nu:

Att hänga med ordkonst-barnen och tonåringarna. Det är så otroligt roligt, önskar jag kunde typ göra en Mark Levengood och samla alla roliga citat och one-liners man får höra men jag är ingen Mark Levengood. Och att det blir mörkare och kallare. Det låter som en lögn, men jag mår så jävla bra av kalare vindar, nattfrost och mörka kvällar. ÄLSKAR DET. Enda fram till jul nu är det ljuvligt (eventuellt en liten dipp i november men det tar vi sen). 

Det här ser jag mest fram emot:

Nästa helg!!!!!! Då är jag helt ledig och ska verkligen hålla det så, jag är förbjuden att jobba det allra minsta ens. 

public.jpeg

Vecka 40

Vi kom hem för ett par timmar sen. Vi kom hem till ett nystädat hem tack vare världens bästa kompis och kattvakt Johanna. Grät i tjugo minuter av tacksamhet.

Det känns som att jag bara hinner hem och vända (och jobba ett par långa dagar) för att sen åka iväg igen; men den här gången betydligt kortare. Jag och Heidi von Wright håller kurs i helgen på fantastiska Malakta. Det ska bli riktigt kul. På lördag deltar vi i ett samtal på Kuntsi i Vasa också, kom dit!

På onsdag spelar Mattias Alkberg på After Eight, det ser jag också fram emot. Jag älskar Mattias Alkberg och låten ovanför är kanske topp fem bästa låtarna nånsin. Imorgon förmiddag ska jag intervjuas för YLE av min kompis Elin. Det ska också bli kul. På torsdag är det recensionsdatum för Klåda, det kan bli kul men riskerar ju också att bli inte så kul. Är så jävla rädd alla ska vara den.

Men - en rolig vecka alltså, men visst hade en ensam, tyst och långsam dag varit på sin plats.

Tävling: Få Klåda!

Hej hej från Göteborg! Det känns som att Pär och jag är de sista personerna kvar här i stan; bokmässevågen har kommit, svept över stan, dränkt den i böcker och boksamtal, författare och fans och nu dragit sig tillbaka. Kvar är jag och Pär (och säkert andra och annat också men för bildens skull så) som flyger hem imorgon kväll.

Jag vill berätta mer om mässan, om hur roligt jag haft det och hur trött jag varit och hur otroligt mycket jag tycker om alla dessa människor som är mina kollegor. Och hur lässugen jag är! Vill bara typ säga upp mig och grotta ner mig med mina böcker jag köpt och fått under helgen. Men jag ska berätta sen, ikväll ska jag bara vila. Är så förbannat trött i både kropp och själ.

Men, är månne du också lässugen? Klart du är! Jag har ju av en händelse gett ut en bok nu igen och nu vill jag lotta ut två ex här på bloggen!

Man kan läsa mer om min andra roman Klåda här och här kan man beställa den på AdLibris. Jag är så sjukt nyfiken på att höra vad ni tycker om den, känns som det kan bli hur som helst. Kanske ni blir besvikna eller kanske ni gillar den VEM VET. Jag är i alla fall glad att den finns nu.

public.jpeg

För att vara med i utlottningen av Klåda, kommentera detta inlägg före TORSDAG 3.10 kl 15:00 med namn, mejladress och berätta ett fint läsminne/en läsupplevelse. Jag väljer två vinnare på torsdag!

We see you

Ni har väl inte missat det fruktansvärda som hände i Nykarleby denna vecka?

Det är kanske inte nytt och det är kanske inte ens förvånande, men likväl är det tragiskt.

Jag är så fruktansvärt trött på att Finlands migrationspolitik skördar offer på offer och ingenting händer för att förändra det. Jag vet man kan känna sig maktlös inför det här, men det finns faktiskt små konkreta saker man kan göra. Jag är inte bra att engagera mig, så för det här inlägget tog jag hjälp av Lina Teir som varit med och startat organisation och kampanjen We See You, som jobbar för asylsökandes rätt. HÄR hittar du We See Yous Facebook-sida där du också hittar uppgifter på hur du kan stödja föreningens arbete och HÄR kan du köpa boken We See You. Köp fast två ex, behåll ett och ett kan du ge i julklapp till den där irriterade släktingen som alltid ska mumla nåt om hur ”de” kommer hit osv osv. Bara som en tanke.

public.jpeg

Det är en sak man kan göra; köpa en bok. Det är ju rätt enkelt.

En annan sak man kan göra är att skriva till en minister. I det här fallet är det inrikesminister Maria Ohisalo i första hand som har hand om migrationsfrågor. Lina tipsade mig igår om att hon hade skrivit mejl till henne och var vänlig nog att dela med sig av vad hon hade skrivit. Jag fick också okej för att dela med mig av det här, eftersom jag vet ni är många som gärna skriver, men att det kan vara svårt att hitta orden. Så här kan ett mejl se ut.

Det tar typ fem minuter att copy paste, klippa bort Linas namn och kanske det om att du varit med och startat We See You, om du nu inte händelsevis faktiskt var med. Du kan mejla det till förman.efternamn@eduskunta.fi , t ex Maria Ohisalo. Det är inte mycket, men det är snabbt gjort. Ju fler vi är, desto större blir effekten.

Bästa minister Ohisalo,

Jag är en av de många finländare som blev lättade och glada att få en rödgrön regering som respekterar de mänskliga rättigheterna, efter den mardröm den förra regeringens politik inneburit för de mest utsatta och traumatiserade människorna vi har i vårt land - de asylsökande. Jag känner många som har blivit psykiskt och fysiskt sjuka och till och med försökt begå självmord på grund av politiken. Tusentals människor med asylbehov har gjorts papperslösa. Det är en av orsakerna till att jag var med och startade kampanjen "We see you" för en bättre asylpolitik 2016.

Vi vet att arbetet på Migri har varit både omoraliskt och lagstridigt, bl.a. genom vad forskning visat, vad grävande journalistik avslöjat och vad vi sett som närstående till flyktingar. Nu är jag mycket bekymrad över att ingenting verkar förändras även om regeringen vi har nu borde stå långt ifrån den förra regeringen när det handlar om värdegrund. Det är bråttom! Det skapas ett stort utanförskap för många utsatta människor när de görs papperslösa. Andra flyr från Finland (jag har personligen hjälpt människor att fly från Finland till andra europeiska länder för att rädda deras liv) och tyvärr väljer en del den värsta lösningen. Igår tog en ung afghansk pojke sitt liv i Nykarleby. Det är tortyr att under lång tid behöva leva i skräck för tvångsdeportation.

Jag ber er nu, lyft fram den här frågan så fort som möjligt. Stoppa deportationerna tills Migris verksamhet utretts så grundligt att vi kan vara säkra på att ingen skickas till tortyr eller död. Det är skamligt att den politik som Halla-aho dikterade i praktiken verkar fortsätta. Jag kan inte tro att det är något som den nuvarande regeringen och ni som minister vill. Nu behövs det konkret och modigt agerande för det som vi vet är det enda rätta.

Med hopp om snabb förändring,

ditt namn

(som också skriver för de många asylsökande som inte själva kan eller orkar skriva till er i sin situation)

Tack Lina för att du delar med dig!

Vecka 39

Förra veckan blev inte alls som jag hade tänkt. Det var visserligen födelsedagsvecka och fir och Sarah Klang och allt det var fint och bra. Men veckan blev också sorglig på ett sätt som är omöjligt att föreställa sig före det händer. I fredags nåddes vi av ett fruktansvärt tragiskt dödsbud och jag hade egentligen inte ens tänkt nämna det, för det är inte min eller vår sorg först och främst. Vi är inte de värst drabbade. Men det skulle kännas ännu märkligare att inte nämna det.

-

Det finns ett före när allt är som vanligt, men man fattar inte att det är det som är som vanligt. Man tänker inte på att det kan ändra.

Så dör någon. Någon som absolut inte ska dö.

Och plötsligt är det som att världen är upp och ner. Som i lustiga huset, men inte lustigt alls. Man sitter kanske i en bil på väg till Vasa när man får veta och plötsligt förstår man inte vad riksåttan riktigt är eller varför man kör på den. Man upprepar det där som alla gör: det är inte sant, det måste vara nån slags missförstånd, du har fått det om bakfoten, men jag såg ju, det var ju bara ett par dagar sen, du måste hört fel. Man blir nästan arg på den som berättat. Man blir tvungen att byta chaufför, för man tänker att man kan hitta bevis på att det inte stämmer.

Döden är för stor för att förstå. Så man försöker hitta genvägar, försöker lappa ihop så man ska förstå, bygga nån slags bro över avgrunden. Man skickar meddelanden till gemensamma vänner, vänner som står närmare, som kanske kan avfärda det som ett elakt rykte. Man hoppas nån ska svara att det bara är ett särdeles smaklöst skämt. Men ingen svarar så. Dom bekräftar bara att det är sant.

Man börjar gråta, för vart ska förvirringen ta vägen om inte ut genom tårkanalerna. Man tänker på de som är mycket värre drabbade än en själv. Man gråter mera.

Samtidigt fortsätter riksåttan, livet fortsätter. Man är snart framme dit man skulle, kanske Vasa. Man är tvungen att sitta på nåt möte och det går hur bra som helst, döden är så absurd att den blir lätt att glömma. Man sitter på mötet och man pratar, man till och med skrattar. Det känns lite konstgjort, men det går. Man kan tänka på annat och det känns också konstigt. Borde inte döden var så stor att allt annat raderas? Men den kanske är så stor att man bara fattar, små små ögonblick i gången. Och varje ögonblick man fattar är som att få veta det första gången. Allt man kan tänka är; men det kan ju inte vara sant. Det kan inte vara sant att man beklagar sorgen, det kan inte vara sant att man måste berätta det vidare till sin partner. Man tappar fotfästet, något skiftar i en varje gång man kommer ihåg det.

Det blir ett efter. En vecka 39 kanske. Ett efter som är nästan precis som vanligt, men ändå helt annorlunda. Man fortsätter gå, för det finns inget annat att göra. Man vänjer sig blixtsnabbt och aldrig, på en och samma gång. Och jag vet inte vilket som känns värst.

-

Den här veckan finns ett stort orange fält i min kalender, på torsdag åker jag till Göteborg för bokmässa. Dessutom borde min bok bli klar den här veckan.

Trots allt.

Nu börjar Klåd-hösten!

Vet ni, nu brakar det alldeles strax lös - Klådhösten! Och då menar jag inte älflugorna, utan att jag med min lille bok ska dra land och rike runt för att prata om (och förhoppningsvis sälja?) bokjäveln. Land och rike runt är väl att ta i, men i alla fall. Jag ska vara med på ett par ställen och jag tänkte försöka hålla er uppdaterade om var och när unterwegs, så att ni kan komma och säga hej!

Denna vecka är en liten exklusiv smygstart för Klåd-hösten. Boken kommer från tryckeriet först nästa vecka, men redan på söndag kan ni komma och lyssna på mig på fantastiska evenemanget Litteratur och retur i Vasa! Det är bla KulturÖsterbotten som ordnar denna litteraturhelg och jag deltar på söndag med följande program:

Skärmavbild 2019-09-18 kl. 15.23.41.png

Det är program på hela söndan på Ritz och jag deltar visserligen bara en gång, men jag tänkte också va med som publik och lyssna på stjärnskottet och bombnedslaget och käftsmällen Rosanna Fellmans poesiuppläsning. Och så kommer Karin Smirnoff dit!!!! Som jag fangirlat hennes fantastiska roman Jag for ner till bror. Jag hade tänkt hinna läsa fortsättningen Vi for upp med mor före söndag, meeeen jag tror inte det kommer funka. Men om det bara går ska jag köpa ett signerat ex på söndag <3333 Resten av söndagen (och hela lördagen!) är också fullproppad med gött program, HÄR hittar du hela. Kom förbi en sväng! Känns så otroligt lyxigt med bra och mycket litterärt program i Vasa. Känns som att allt sånt alltid händer nån annanstans.

Pausbild av mitt fejs

Pausbild av mitt fejs

Sen är det ju Bokmässa i Göteborg i år igen! Jag deltar fredag, lördag, söndag med fem programpunkter allt som allt. Så här ser det ut:

Det är färre än i fjol, men jag klagar inte - tycker mina programpunkter i år är SJUKT bra. Jag ska få prata med Ulla Donner, Rosanna Fellman, Yrsa Keysendal, Flora Wiström, Julia Wickholm, Maria Maunsbach, och Sanna Tahvanainen - helt ljuvligt program! Plus att geniet Peppe Öhman kommer vara moderator för samtliga punkter - wohoo! Känns tryggt. HÄR kan ni se mitt program med lite mer detaljer. De flesta punkterna ingår i mässbiljetten och är gratis att lyssna på.

Jag ska också försöka hänga lite mer på mässan i år och catcha lite seminarier själv och sånt, jag gjorde inget sånt förra året, jag bara flög runt som en yr höna. Dessutom kommer jag säkerligen hänga en del i S & S’ monter - om inte för annat så för att Pär Jonasson, den guldklimpen, ska jobba lite där. Hoppas vi ses där!