Katter och inspiration

VaD bRa dEt GåR mEd bLoGgAnDeT ElLeN!

Till mitt försvar så har det varit ett par intensiva veckor. Men senast jag sa det till min kompis Johanna, som svar på hur jag haft det på sistone, så skrattade hon bara och sa “det säger du jämt”. Vilket… det kan ligga nåt i. Det är väl både en slags försvarsmekanism av hjärnan, att man alltid lyckas inbilla sig att det finns både ett mycket annorlunda före och ett absolut annorlunda efter nån stressig period.

Det som varit mest intensivt i vinter och vår är resorna. Jag är uppe i nästan 30 hotellnätter (varav 4 har varit semester) redan i år - och då åker jag igen på onsdag och är borta vecka. Men efter det, då börjar faktiskt det här hägrande efter. Jag har visserligen bokat in mycket skrivtid och har en stor deadline före midsommar, men jag har knappt nån tid kvar att passa och ingenstans jag behöver vara Ellen Strömberg så nån ser det före augusti. Att sitta och “bara” skriva känns nästan som semester at this point. Jag längtar i alla fall mycket efter ostörd skrivtid.

Men, tills dess, här lite highlights från senaste veckorna, saker som gjort intryck på ett sätt eller annat. Eller mer, highlights från highlightsen, så mycket av det man går igång på eller gillar glöms bort före det hinns med i bloggen. Men, ett urval, kanske nåt tips, lite lösa tankar, håll till godo.

Koreografin i Yung Leans och Gener8ions.. musikvideo…? Kortfilm? did things to me, på samma sätt som Rosalias liveframträdande av Berghain på Brit awards tidigare i vår. Jag är väldigt, väldigt svag för den där typen av desperation i musik och dans som är liksom The rave at the end of the world. Det är jag nog inte ensam om och det är väl inte heller en slump att kulturen drar ditåt just nu. Men jag tycker att det finns något hoppfullt och något i energiskt i det som händer när man ger upp, när det inte finns nåt annat kvar att göra än att go bananas. Det gör mig mindre rädd för katastrofen, när och hur den än kommer.

Hittat en äkta drömtröja på Vinted - i alla fall enligt passform och material. Inget märkvärdigt egentligen, en tunn college-tröja bara, men den är så perfekt lagom lång, lagom tunn, med ett lagom fall. Vill egentligen bara ha den på mig från och med nu. Tyvärr har jag försökt googla märket för att se om de har andra tröjor, kanske till och med utan batikmönster och airbrushade drakar, men det verkar inte som att det görs längre, hittar bara seocnd hand-träffar på andra plagg. Men, nu vet jag ju. Och sorgligt att det ska vara så ovanlig känsla, det här med att hitta ett plagg som är precis som man vill.

Likt alla andra tjejor på internet har jag läst Famesick senaste tiden. Jag lyssnar på boken i hennes egen uppläsning och den är helt okej. Det som har slagit mig hårdast är kapitlet där hon beskriver hur jagad hon känt sig av allmänhetens förfrågningar och krav. Att hon inte ville tacka nej till nåt, för att folk inte skulle tycka hon är otacksam eller ogenerös med allt det som bara fallit henne i famnen. Jag har ju inte upplevt en bråkdel av den framgång Lena Dunham har, men jag kände igen mig så mycket i de där tankarna. att vilja be om ursäkt för allt det man jobbat ihjäl sig för, att jag blev tvungen att sätta mig ner och pausa garderobsstädningen. Det är väl också det Dunham fått mest kritik för i boken, va inte känd om det är så jävla jobbigt då. En del av mig tycker att det är en rimlig invändning, men det är också något med att det alltid är kvinnor som ska skylla sig själva. Tänker på när Hanna Hellqvist för några år sen skrev en krönika om ämnet och hur snabba folk var med att tycka hon gnällde. Jag är inte inte ens i närheten av Hellqvist fame heller, men redan på min lilla låssas-skrivit-några-böcker-nivå slås jag inte sällan av folks gränslöshet. Nåja, Famesick - 3 av 5, ok underhållning.

Den här gamla konservburken jag såg i ett klassrum jag besökte för nån vecka sen och den inspirerade mig enormt! Så snygg! Vill skriva en bok med ett sånt här omslag. Pluspoäng om boken heter Rosso Rosso. Inspiration ska man inte leta efter för aktivt, den ska få komma till en när den själv vill.

Som att närma sig en katt! De här två små chipmunksen både förgyller och förtretar, dagligen.

Från fauna är inte steget långt till flora. Magnoliaträden stod i knopp och nyblom när jag var i Lund för ett par veckor sen. Det kommer aldrig sluta fascinera mig; vilka träd folk bara lever med som om ingenting när man väl kommer ner i det europeiska lövträdsbältet. God bless björk och tall, men magnoliablom? Kom igen. Fånigt vackert.

Efter att jag varit i Lund på blixtvisit (ett författarsamtal, bränna 1000 kr inne på Lexis papper, luncha med mor, dricka en kaffe på Love coffee) åkte jag upp till Stockholm. Där tillbringade jag en vecka på jobb. Och även om jag hade tänkt passa på att göra saker på stan så blev jag lite sjuk, så jag fick passa på med SVT Play istället. Såg bland annat den danska filmen Empire (eller Viften, som den heter på danska) en förmiddag och tyckte mycket om den. En väldigt vacker och annorlunda film om ett väldigt grymt ämne; den danska slavkolonin i Västindien. I wanna say att filmen är komisk, men inte haha-komisk, utan mer eh, va sker-komisk if you catch my drift. I centrum står två svarta kvinnor, den ena fri och gift med en dansk, den andra slav och hushållerska i hushållet.

Den här 15 år gamla bilden på mig själv som jag snubblade över gjorde mig både kallsvettig och lite öm i sinnet. Vem är det här unga, vilsna lilla barnet och varför tror jag att 15 år inte är så länge sen? Det är SÅ längesen. En livstid.

Jag hade knappt något av det jag har idag för femton år sen, men en sak jag hade redan då var mina barndomsvänner i Måndagsklubben. Med dom smyginvigde jag häromsistens torp-säsongen på valborg. Jag åkte dit redan från morgon och skyfflade musskit och vädrade och värmde och tvättade rent och skurade upp och det gjorde så gott för både mig och lilla huset att få vara ensam i dom bestyren i några timmar. Längtar verkligen till långa, lata sommarveckor där. Sen kom Måndagsklubben och då svängde det från sjörapporten på låg volym till listor med nostalgiska hits på hög volym. Många omgångar Hitster, många flaskor vin och många timmar sktisnack. En väldigt trevlig valborg!

Men vaknade upp och mådde uruselt, alltså oväntat uruselt, dan efteråt. När jag väl hade samlat ihop mig, städat undan och slutligen slängde soporna i vår gemensamma soptunna i byn låg solen redan lågt och gyllene över fälten. En främmande katta med hög svansföring kom mig till mötes när jag stod och tryckte ner kartong i kartonglådan, med en fet mus hängande i munnen. Hon såg frågande på mig och det var tydligt att det var jag som var inkräktaren i hennes rike och inte tvärtom. Kanske för att hon redan hade ett byte i käften, vek hon bara undan och gick vidare i kvällssolen,. Jag lämnades med känslan av att hon med lätthet hade kunnat ta mig i vilken närkamp som helst. Just den dan hade hon säkert det också.

Men katter och inspiration: dom kommer och går som dom vill.

Sylvi & Viola

Här är våra katter, Sylvi och Viola. De är två ytterst viktiga medlemmar i det Strömbergska- Jonassonska hushållet, så jag tänkte jag skulle presentera dem lite bättre idag. Fast, egentligen fick jag bara till så fina instagram-bilder av dem idag att jag tänkte jag måste mjölka det mesta möjliga ur dom.

Vi börjar med familjens nyaste tillskott. Sylvi hette egentligen Silvia när vi hämtade henne från Purmo, men vi ändrade det till Sylvia eftersom det sitter bättre i mun. Till vardags har det dock blivit Sylvi. Vi har haft Sylvi i nästan exakt ett år nu och vilket år det har varit. Hur många blommor har åkt i golvet, hur många hårband har blivit söndertuggade och hur många gånger har man vaknat av hennes små nålar till tänder i tårna? Sylvi driver mig till vansinne varje dag, men så kommer hon pipande och vill gosa och så glömmer jag bort allt och älskar henne hejdlöst igen.

Sylvi kommer i och för sig inte så ofta till mig, för hon är helt klart Pärs katt. Hon ligger gärna i hans famn när han jobbar och väcker honom gärna med att stå och pussa honom i ansiktet. Gulliga saker som Sylvi gör är att hon gömmer sig under täcket i sängen när man dammsuger och att hon låter som en duva när hon rör sig. Hon tycker om att krypa in i olika väskor och påsar och hennes favoritleksak är egentligen allt, men mina hårband är speciellt roliga. Hon klättrar också obehindrat precis som hon vill. Hon är regelbundet upp på våra bokhyllor, på våra köksskåp och på hatthyllan.

Viola är familjens självklara matriark, som jag delat liv med längst av alla i hela fyrklövern. Viola kom till mig som liten fluffboll för snart sex år. Under åren har hennes personlighet så klart utvecklats och fördjupats och åldrats, de första åren var hon en lika galen som vilken kattunge som helst, men de senaste åren har hon blivit en lugn, lat och allt igenom självgod katt. Viola är definitivt mer min katt, tror inte det händer nånsin att Viola självmant skulle lägga sig i Pärs knä. Jag kan däremot sällan sätta mig utan att hon lägger sig som en kurrande värmedyna i famnen på mig. Pär säger att Viola är opålitlig, men jag skulle inte säga hon är värre än nån annan katt som är van att få som hon vill.

Viola är har alldeles för mycket värdighet för att leka speciellt mycket längre, men om ett buntband dyker upp är hon inte allt för omöjlig. Dessutom är ju den dagliga sprängmarschen med Sylvi genom lägenheten nästintill obligatorisk, där de turas om att jaga varann. Förr kunde hon apportera leksaker, men det går inte att göra utan att Sylvi lägger sig i längre, så jag vet faktiskt inte om hon kan det längre. Viola har nån del maine coon-blod i sig och är därför ganska fluffig och lång. Dessutom har hon lite hundliknande egenskaper, hon möter mig alltid vid dörren när jag kommer hem (det gör iofs Sylvi numera också) och följer gärna med när man gör nåt på ett sätt jag inte upplevt att andra katter gjort.

Gemensamt för båda katterna är att de är väldigt snälla och ordentliga. De rör aldrig mat man ställt fram, de går alltid på lådan och tuggar aldrig på sladdar. Så om man bortser från sånt som man får räkna med som kattägare: blomkrukor i golven ibland, sönderklösta möbler, hår på/i allt och omöjligheten att nån gång få göra nåt ifred utan att nån kommer och buffar med nosen och vill ha uppmärksamhet, så har vi riktigt trevliga innekatter. De kommer relativt bra överens, mycket maktkamper mellan varven, men det är sällan allvarligt.

Jag har svårt att föreställa mig ett hem utan katter och för mig är de lika viktiga som vilka familjemedlemmar som helst. Okej, att jag kanske inte skriker och tar Pär i nackskarven om han gör nåt jag inte tycker om men vad jag vill ha sagt att de är väldigt viktiga för mig. Jag skäms lite över att jag är så svag för dem och ofta pratar babyspråk med dem OCH kallar dem “mammas lilla bebisarna”. Och köper julklappar åt dem. Pär är inte heller så förtjust i när jag kallar honom pappa när jag pratar med katterna hehehe men lite sånt får man ta.

Tycker vi avslutar dagens kattiga inlägg med denna klassiker. Gonatt!

bild från runeberg.org