Under kniven

Jag såg Gudfadern förra veckan, för första gången faktiskt 
Drunknade i allas utseenden, allas personliga utseenden
En för stor näsa, en för liten mun
Jag hade nästan glömt hur det är när nån är vacker utan ingrepp, vad det betyder 

Veckan efter såg jag Under kniven, det finns på SVT play, det är sevärt, se det om ni vill
Fyra avsnitt om plastikkirurgi och varför 
Varför man gör det, varför man inte pratar om det 
Alla har verkligen gjort nåt verkligen alla, sa en kompis i somras
Skulle du?
Jag vet inte, tror inte det…

Vi har aldrig varit så perfekta som vi är nu (om man ser det så)
Men vi har aldrig varit så missnöjda som nu, vi har aldrig opererat oss som vi gör nu 
vi har aldrig pratat så mycket om skönhet som nu

Kulturkvinnorna i Sverige sörjer sitt eget åldrande
Liv Strömquist skriver om Kylie Jenner i sin senaste serieroman
På Paradise Hotel checkar man in och hoppas hitta någon som är snygg nog att knulla med på tv, men det är en hårfin linje 
Det blir lätt FÖR MYCKET 
så att säga 

Erik Galli, en svensk journalist och ett underskönt ansikte
En marmorstaty med trendigt hår 
gör dokumentärserie om sina egna hemliga skönhetsoperationer
(Under kniven alltså)
eller är de hemliga? 
En arg tjej kallar honom för “opererad horunge” på krogen 
Och han stressröker och undrar vad hon vet

På ett bakvänt sätt är det skönt att va ganska ful och fet, man är liksom aldrig med i spelet
Man ger upp från början och får odla andra egenskaper 
Låta de andra tävla om perfektionen
Det går ändå aldrig att operera allt som är fel med mig 

Erik Galli pratar om Nip/tuck som en slags inspirationskälla för plastikkirugrgin han genomgått 
I klipp därifrån ser vi fiktiva patienter från serien svara på frågan vad de vill ändra 
En tjej - händelsevis också hon tjock - svarar: allt 
Hon säger det inte olyckligt, hon säger det knappt uppgivet 
Lite skamset, men bestämt 
Allt
Hon vill ändra allt

Jag känner igen mig i det 

Jag sa kanske, fast säkert inte när vi pratade om det
Men jag kunde också bara sagt 
I want to change my clothes my hair my face 
För att parafrasera The Boss, till och med han är missnöjd

Jag googlar 
has Bruce Springsteen had plastic surgery 
får svaret: 
According to the claim of the fans, Bruce has done his hair transplants, had received a botox injection, and also had facial fillers around his face

Varför skulle jag nöja mig om inte ens Bruce kan göra det
Om Erik Galli behöver ny näsa
Om inte ens de vackraste kvinnorna i världen 
Hollywoods samlade trupper 
med sina

vita tänder långa ben
klara ögon platta magar
höga kindben djupa smilgropar
jämna hårfästen söta näsor

Vad får mig att tro att jag ska kunna nöja mig då 
Vad får mig att tror att jag skulle vara bra som jag är 

VEM TROR JAG ATT JAG ÄR 

Erik Galli frågar sig varför det är skamset att prata om sina skönhetsoperationer
om det blir bättre eller sämre av att vi skulle prata mer öppet om det 
Skulle det hjälpa
Vem skulle det hjälpa 

I Norge så måste man som företag eller influencer märka manipulerade bilder 
typ som reklaminlägg, men filter-märka 
Det är ny lag på det
Det diskuteras på andra håll också 
“Så drabbas influencers” står det i rubriken jag läser om det 
Influencers dom pratat med “välkomnar” ändå lagen 
Hänvisar till att unga mår dåligt 
Jag undrar hur de mår, 27 år som de är allihopa

Jag har inte opererat nåt, ännu
men jag har tatuerat mig tvåsiffriga gånger
Har ett hål i läppen ännu efter en piercing jag gjorde som sextonåring 
Jag har bantat och hetsätit 
powerwalkat 
färgat plockat ansträngt mig 

Jag läste aldrig instruktionsmanualen speciellt noggrannt när jag färgade håret hemma
Testade aldrig färgen på huden minst en halvtimme före 
En gång fick jag blodiga sår i hårbotten
vissa hårfärger har jag reagerat på sen dess, 
Dom har bränt onaturligt 
vet fortfarande inte exakt vad det är jag reagerar på 

Men att lägga sig under kniven 
Där
har jag tydligen dragit gränsen 

(Kanske nålar, kanske fillers 
Mina mungipor är ständigt djupa, ständigt nere 
För att inte tala om elvan i pannan, den är FASTETSAD
Hur glad jag än försöker vara)

Lady Dahmers på instagram säger att det är bara kvinnohat
Jag gillar det hon säger 
Skönhetsoperationer är kvinnohat 

Det är bättre att fly än illa fäkta 
Försöka men inte lyckas 
Hellre förbli ful 
Än försöka nå skönheten men sikta snett 
Vi har alla sett bilder på Kattkvinnan Jocelyn Wildenstein 
SÅ VILL MAN JU INTE BLI

Men så ser jag Erik Gallis ansikte och när han säger att han gjort det smakfullt
Nickar jag för mig själv 
Och glömmer bort Robert de Niros stora näsa, Diane Keatons lilla mun 
Tänker på

Bruce Springsteen

Idag kom ett nytt avsnitt av Sällskapet ut med mig och Biffen - och Kia så klart. Vi pratade bland annat om Under kniven, SVT-dokumentärserien om skönhetsingrepp och när jag försökte skriva ett manus för att reda ut mina tankar så blev det så här. se det som en slags slaggprodukt till Sällskapet.

One of them days

Här har det två gånger nu stått ett långt inlägg om att ha mensvärk idag versus när jag var tonåring och båda gångerna har jag lyckats radera texten av nån satans jävla märklig orsak och eftersom en av poängerna med hela skiten var att jag idag blivit bättre på att tassa på tå runt mig själv såna här dagar, så tänker jag fan inte skriva det en tredje gång.

Det var i alla fall inget nytt, men det ledde fram till det här lilla provet ur det jag sitter och redigerar nu, Vi ska ju bara cykla förbi. FAN TA DETTA.

Hemma kryper jag ner i sängen. Min mensvärk kryper ner i benen och i ryggen och jag mår illa. Mamma kommer med värktabletter och värmedyna och efter vad som känns som en evighet somnar jag. 
När jag vaknar har jag fjorton nya meddelanden av Malin. Det är inget ovanligt, hon brukar skriva tills jag svarar. 
”Jag har kommit på vad vi ska göra på morgonsamlingen!” står det i det första. De andra är bara olika former av ”hallååå?”, ”hoho” och ”skit i det då!!!!”. 
”Jag sov”, skriver jag. Mensvärken är borta, men jag känner mig överkörd. Värktabletterna ger mig magknip. 
”Skärp dig, det är ju lördag kväll” får jag till svar, trots att ingen av oss har några planer alls. 
”Vad ska vi göra på morgonsamlingen?” 
”Om du kommer till lekparken berättar jag.” 
”Jag orkar inte.” Det är inte en överdrift, jag vill bara ligga kvar i sängen. 
”Du suger” svarar Malin och jag skickar ett fuck you-finger tillbaka. 

Sen lägger jag mig igen. 

Har ingen lust att skriva nån JA JAG HAR MENS HURSÅ?!-bok för det känns lite gjort, men för mig var mensvärken en sån ständig följeslagare i tonåren. Det är så att jag kan känna skoltoaletternas kalla kakel och lukten av städgrejer och billig tvål när jag har mensvärk, än idag. Ändå läste jag aldrig om det, enda gångerna mens nämndes var när någon längtade efter den och kände sig viktig och kvinnlig när de äntligen fick den. Klen tröst när man ligger och vill dö på en skoltoa.

Krämpor, krämpor

Jag har haft en sprängande huvudvärk i ett par dagar. Det är en bekant slags huvudvärk, den gör mig inte speciellt orolig, men den ligger ju ändå där och jävlas. Det är ljuset och mina alltigenom spända axlar och nacke som gör det. Kanske lite pollen också, jag vet inte vad som är vad i den här krävande och avslöjande årstiden. Tog en tablett i förmiddags, skulle helst ta en till men måste väl vänta. Dricker bubbelvatten istället för kaffe, trycker fingrarna hårt hårt på olika punkter jag inbillar mig är knutpunkter i skallen för värken. Ibland lättar det verkligen, i nån sekund är det som att blodet hittar tillbaka till en bana att rusa i, att mina fingrar trycker upp en dörr som stängts.

Det gör mig så trött allt detta också, värken och ljuset och pollenet. Jag ska jobba till klockan halv nio ikväll, sista timmarna med textsamtal och sånt som kräver mitt fokus. Jag bävar lite, men har ingen lust att skjuta upp det heller. Men sen, sen ska jag sova. Oj, vad jag ska sova.

Gud, vad jag gnäller förresten. Det är den här dagboksformen som gör det. Borde kanske gå tillbaka till en lite mer glättig och lättsinnig blogg igen. Eller bara skärpa mig, livet och vardagen är så mycket mer än huvudvärk och jobb också.

Här är några bra saker som motvikt:

Härom dagen stod jag och Pär på baksidan av vårt torp, på den del av tomten vi inte riktigt lärt känna ännu, för den har varit så överväxt och sen så översnöad under vår tid där. Men det är en stor tomt vi har, full med potential. Potential, ris och nässlor. Men det gjorde mig glad, att gå där och fundera ut allt man kunde, kanske till och med borde, göra. Ett fenomenalt klätterträd har vi i alla fall och under det borde det åtminstone stå nån liten bänk eller stol. Plats för både potatis- och grönsaksland. Och nån gång, längre fram i en annan ekonomisk framtid; en stor terass, stor nog för dans. Tänker mig kulörta lampor och lågmält glammande en sen augustikväll.

Även i stan bjuder våren på stunder av guld. Vi låg på sängen, på vårt pissdyra, men 100% värda överkast en eftermiddag förra veckan och scrollade och pratade och läste, vad vi nu gjorde. Sovrumsfönstret stod öppet och utanför hördes måsarna. Det var en slags luft jag inte känt på länge.

Handryggar

I vinter har jag tänkt mycket på huden på mina händer, hur den har förändrats. Inte bara blivit torr eller torrare i väderskiftena, men också hur handryggarna ser mer porösa ut. Jag är fortfarande ganska rynkfri i ansiktet (thank you underhudsfett), även om mina två bekymmersrynkor mellan ögonbrynen snart är lika mörka och konstanta som mina ögonbryn. Men händerna, det händer det nåt. No puns intended.

När jag var liten var jag ohjälpligt fascinerad av min fammos händer. Om man nöp tag i huden på hennes handrygg drog sig inte huden tillbaka meddetsamma, utan tog sin tid. Det börjar väl snart vara en 25-30 år sen jag gjorde det sist, men jag minns det ännu. Jag minns också exakt hur hon tog av sig sina ringar och smorde in sina händer med handkräm och hur huden liksom levde ett eget liv ovanför benkonturerna. Konstigt vilka bilder som fastnar i en som barn. Får nästan lust att be henne smörja in händerna nästa gång jag träffar henne, men det känns sjukt på flera olika sätt.

Jag har i vinter för första gången känt att jag förstår nyttan av handkräm. Precis som fammo tar jag av mig mina ringar före jag smörjer in händerna. Tyvärr är mina korvfingar och fyrkantiga naglar inte alls lika snygga som fammos, men huden rör på sig. Ännu inte fri från benet, men we’re getting there.

Jag provade dra upp huden på min egen hand igår kväll efter att jag sitrrat på på alla nya linjer jag inte kände igen en stund. Huden drog sig tillbaka ganska snabbt, men jag kunde dra upp huden mer än vad jag trodde. Det gjorde ont. Vet inte varför det förvånade mig, jag trodde väl på nåt sätt att den lilla ritualen av att jag med mina bleka barnhänder drog upp fammos solbrända handryggshud var lika kul för oss båda.

Man tror verkligen in i det längsta att man ska vara undantaget till alla regler.

Skapa något eget

Såg Tove idag. Underbart normalt att vara på bio. Filmen var - med risk för att bli hängd på finlandssvenska torget - så där. Inte dålig, men inte den upplevelse jag förberett mig på. Men, det väckte ändå något i mig, en slags rastlöshet. Jag ville frysa scenerna ur Toves lägenhet och ateljé och springa in i dem. Ljuset och tygerna, de små tunna glasen med sprit (vad är det för sprit, det ser så gott ut) , att hugga ved mitt i rummet.

Den fick mig också att sucka lite över mitt eget, så stadgade liv. Jag älskar mitt liv, det är precis som jag vill ha det, men jag kan inte låta bli att känna mig bedövande tråkig. Prudentlig nästan. Jag kan knappt komma ihåg när jag senast gjort ett dåligt beslut. Gått på efterfest, pratat för högt, gått i fel riktning, skippat tandborstningen. Skapa något eget, något nytt och få folk att reagera.

Häromdagen pekade ett barn på mig och sa till sin mamma “titta, den där tanten är jättetjock”. Det kändes som att hela caféet tystnade. Jag var kejsaren och ett barn hade avslöjat det alla tänkt men inte vågat säga: jag var var naken. Barnet upprepade sin upptäckt och pekade på mig igen, mer ihärdigt, när mamman låtsades inte höra. Jag försökte le och utstråla nån slags “det är okej, jag kan inte reagera på det, jag ska inte lära den här fyraåringen att det finns en värdeladdning i ordet tjock”. Mamman mötte inte min blick. Hon var smal, nästan mager.

Det är på sätt och vis skönt att aldrig ens haft en chans att tävla om samma priser, samma pojkar, samma roller. Det är en befrielse att ge upp redan före man börjat. Lägga energin på annat. Men jag kan inte ljuga; det hade varit en lika stor, större, befrielse om det som fick folk att reagera var något annat än min kropp. Att skapa något eget, något nytt.

Tjock träning

Jag har aldrig haft nån form av sport eller träning som hobby. Jag dansade i en street dance-grupp några år som tweenie och det gillade jag visserligen, men det rann ut i sanden. Minns inte ens varför, kanske det var en kompis som slutade, kanske det var nåt annat intresse som tog vid, kanske var det nåt annat. 

Jag hatade skolgympan, för jag var alltid sämst i allt - förutom aerobics och dans. Vilket vi hade nån gång i terminen, plus julfestens polonnäs. Jag hade inget bollsinne, hade för tighta hälsenor som gjorde ont när jag sprang och jag var rädd för nerförsbackar, hopptorn, bollträn och en massa annat som förekommer i skolgympan. Jag har heller ingen som helst tävlinginstinkt. Eller tålamod. Är jag inte bra på nåt så skiter jag hellre i det än försöker lite extra. Varför koncentrera sig på sånt man är dålig på när man kan fokusera på sånt man är bra på, typ att lösa mysterierna i Kitty-böcker före Kitty gjorde det?

Som vanligt var det dom (killarna) som var bra på nåt som satte dagordningen - ville dom spela fyra mål spelade vi fyra mål. Och det ville dom gärna och ofta. Fy fan vad jag hatar fyra mål fortfarande. Att gymnastiken i skolan inte är mer individbaserad och jobbar mer för att uppmuntra folk som jag (som antagligen behöver det mest!) att hitta sin grej gör mig fortfarande förbannad, men det är kanske ett annat inlägg. 

Det konstiga är att jag redan då visste att jag var tjock. Vilket jag verkligen inte var! Jag var inte tunn och smal som dom flickorna som skröt om att dom vägde 19 kilo när dom började ettan men jag var inte tjock. Tanken på en tjock kropp föddes mycket tidigare än den tjocka kroppen. Det var liksom min identitet, tjock och dålig på gympa. Jag visste redan då att min kropp var en kropp som ska tuktas och straffas. Fokus ska alltid vara på estetik, funktion är sekundärt.  

💪💪💪

Den här attityden har följt mig hela livet. Träning eller motion är inte en hobby, det är sällan kul och jag är inte naturligt bra på nåt. Så då fokuserar jag hellre på att läsa böcker. Jag har i olika perioder börjat med olika motionsformer; jag har gått på gym, jag har gått på pass, jag har dansat, jag har joggat och jag har simmat. Alltid med inställningen att jag måste göra det för min kropp ska tuktas och straffas. Jag ska gå ner i vikt. Vilket så klart alltid slutat med att det runnit ut i sanden, för om man ändå har en fri vilja, vem väljer att plåga sig själv? 

Det känns många gånger som att dom (killarna) som var bra på gympa fortfarande sätter dagordningen när det kommer till motion. Jag har samma hemska känsla när jag går in på ett gym som jag hade när det stod gympa på schemat i lågstadiet. Jag är fortfarande rädd för att nån ska bli arg på mig för att jag inte prickar bollen, inte ens med kärring-träet. 

Idag är jag ju onekligen tjock och det gör ju tröskeln ännu högre. Tänk om folk skrattar eller ännu värre - tycker synd om mig? Eller blir så där överdrivet peppande och börjar prata med mig som man pratar med ett barn; "ge inte upp, kom igen, du är jätteduktig!". Man ska ju träna för att man mår bra men man mår ju inte direkt bra av att höra sånt. Varje gång jag tänkt på att kanske gå på nåt pass eller till gymmet har jag vägt för- och de eventuella nackdelarna och nästan jämt har nackdelarna vunnit. 

💪💪💪

Jag brukar säga att man inte behöver älska sin kropp men att man ska äga den. En del av att äga sin kropp är också att erövra offentliga rum. Våga äta bland folk, våga träna bland folk, våga göra helt vanliga saker. Varje gång jag erövrar ett nytt offentligt rum fylls jag av en lättnad och en glädje. Ni vet såna där världskartor som man ska skrapa fram alla länder man besökt? Lite så är det att erövra rum; varje gång jag känner att jag besegrat en rädsla så känns det som att skrapa fram ett nytt land. Och ens egen värld blir lite större. Att rädslorna man har för såna utrymmen ofta är obefogade är ingen vits att säga, rädslor är inte rimliga. Men jag kan ju säga det i alla fall: det är sällan (om inte aldrig) så farligt som man inbillar sig. 

En annan aspekt av att äga sin kropp är att känna sin kropp och vad den kan göra. Det lär man sig genom träning. Det är en styrka att veta hur mycket man orkar och hur allting funkar. Det ger dig kontroll, eller i alla fall nån form av upplevd kontroll. Sen kan du bli sjuk och dö i alla fall, men är inte nån form av upplevd kontroll en grundsten för en fungerande relation. Du kan - och ska inte heller - inte kontrollera exakt hur en kompis beter sig eller lever, men känner du kompisen bra kan du i alla fall gissa dig till det. Din kropp är som en kompis. 

💪💪💪

Min förra depression gjorde att jag kände att jag inte längre ägde min kropp, jag kände inte ens min kropp. Då hade jag inte heller upprätthållit nån motionsform alls, jag hade inte gjort nåt alls på ett par år. Jag tror ju att jag skulle ha blivit deprimerad i alla fall, men det påskyndade och förvärrade det, det tror jag absolut. 

Förra hösten flyttade syrran hit efter många år i Vasa. För att undvika att vårt umgänge bara skulle kretsa kring godis och skvaller bestämde via oss för att börja spela badminton en gång i veckan. Syrran hade redan provat på det ett par gånger med sin sambo och tyckte det kunde va lämpligt. Som vanligt trodde jag att det skulle hålla i sig max nån vecka, men vi fortsatte spela en gång i veckan hela vintern och hela våren ut. Jag tror det var det att vi aldrig gick in med inställningen: nu ska vi gå ner i vikt, nu ska vi straffas och tuktas. Vi gjorde det bara för att göra nåt kul. Och det var kul! 

Sen kom sommaren och då tog vi en oplanerad paus. Man kan inte förväntas stå i en tennishall som är svettig och kvav redan vintertid när det är 32 grader ute. Men vi badade varje kväll hela juli. Aldrig att vi skulle simmat nån längd eller så, men är man i vattne och har plasktävling och kullerbyttetävling och stå på händerna-tävling i en timme eller två tycker jag faktiskt det räknas som motion det med. Men nu har vi fortsatt!

💪💪💪

Jag visste redan i somras att jag måste få nån ordentlig rutin på min motion när jag skulle gå från ett jobb som ändå var ganska fysiskt (försök själv servera 200 lunchgäster på två timmar) till ett mestadels stillasittande jobb. Det är så när man är 30, man kan tyvärr inte ta en o-ond rygg eller en o-stel höft för givet. 

Och nu har jag börjat. Zumba, badminton, simning. En gång i veckan vardera. Det känns som en bra blandning och det känns som nåt som faktiskt kan funka. Det hjälper förstås att jag har flexibla arbetstider och kan gå på förmiddagspass - det är alltid mycket tyngre att göra nåt efter jobbet. Jag är ännu sugen på att prova ridning och yoga, men det vågar jag inte riktigt ännu. Men nån gång kanske? Det är rum kvar att erövra, länder kvar att skrapa på kartan. Men jag är glad för det jag redan vågat.

Badminton är enkelt, där har man sin egen plan och ibland är den planen ett eget rum och man behöver inte bry sig om nån annan. Simning känner jag inte heller ångest inför, jag vet att många skräms av omklädningsrummen och duscharna, men jag har alltid upplevt det som avslappnade frizoner där man verkligen ser olika slags kroppar. Det är befriande på ett nästan 70-taligt sätt kan jag tycka. Här vaggar hängpattarna och bristningarna och ärren och gäddhängen och valkarna och lårskaven sida vid sida och ingen bryr sig. Zumban var värst, det kändes som en helt ny kontinent, men fan om det inte gick bra det också! Tipsar gärna om Studio Z här i stan, avslappnat och välkomnande och inte alls farligt. 

Jag har bara börjat men jag tror verkligen på det här. Mest för att jag för första gången går dit av rätt orsak. Fokus är på funktion, inte estetik. 

Jag ska vinna nåt, inte förlora nåt annat.

Det här med kroppar. Igen.

Igår kom Daniela och Karros nya poddavsnitt ut, Två blondiner och ingen tiger med tema komplex och utseende. Tycker ni ska lyssna t ex HÄR. Jag tycker mina två vänner är både kloka och roliga och i det mesta höll jag med dem om. Förutom en sak angående kroppsposivitet.

Mitt hatade älsklingsämne, så klart. Nu kommer jag inte ihåg ordagrannt vad blondinerna utan tigrar sa, men i princip handlade det om att kroppspositiviteten borde vara till för alla, även normsmala med komplex. 

Jag pratade med dem (vi har en Whattsapp-grupp där vi mestadels brainstormar kring bloggande) igår kväll och skrev då så här:

OBS! Det här inlägget är alltså inte kritik mot Karro och Daniela, utan bara en vidare fördjupning av det jag skrev åt dem. Det är liksom tankegångar jag stöter på ganska ofta. Och orsaken till att jag klippt bort deras svar är för att de höll med och förstod (förutom när Karro skrev ”är hög på Eminem, kan int prata” hehe), så det är inte så intressant.

Som de flesta andra folkrörelser och kamper vattnas det ur när kapitalismen får nos om det. Gradvis blir #bodypositivity lite smalare, lite vitare, lite mer normativ, lite mer lik precis vilken reklam som helst.

Och plötsligt är min kropp precis lika freakshow där som över allt annars.

Det som skulle va min trygga zon.

Och jag hatar att jag känner att jag måste IGEN påpeka att jag inte ignorerar eller nonchalerar normsmalas komplex eller kroppsångest men som jag också skrev igår när Daniela tyckte att jag verkade ha så skön och avslappnad inställning till mig själv:

​Jag skiter egentligen fullständigt i om folk uppfattar mig som snygg eller vacker. Utseende är ganska sekundärt i mitt liv, jag behöver det inte till så mycket om ni förstår vad jag menar. Jag har aldrig krävt att få va med på snyggast-listorna. Jag vill bara få finnas till.

Att känna sig ful eller hata nån del av sitt utseende är jobbigt och tärande oavsett storlek. Men att vara tjock är inte att känna sig ful, det är att känna sig ovärdig att finnas. Hela, hela tiden. Det går liksom inte riktigt att jämföra.

Även om du som smal eller normis har komplex har du betydligt mycket mer spelrum än jag har. Samhället är byggt för dig. Du får vara i de flesta rum. Saker som är självklara för dig är långt ifrån sanningar för mig. Och det handlar inte bara om utseende.

Men om det ändå skulle handla om utseende - om det då är ett fucking statement att visa upp en helt vanlig kropp - var hamnar jag då?

Därför skulle jag vilja behålla kroppspositiviteten tjock. För att den var det ENDA trygga rummet. Betoning på var, för idag är den nåt annat. Urvattnad och alienerande.

Det finns rum för alla, kampen räcker till (och blir över!) även om just du som normsmal inte är poster girl för kroppspositiviteten. Det är inte vi mot ni, men låt mig gå framför. Bara  den här gången. 

Ibland har jag fått frågan ”men vad kan jag göra som normsmal för att visa att jag stöttar kampen?”. Och svaret finns i frågan: stötta kampen, men du behöver kanske inte nödvändigtvis föra den. Fattar ni skillnaden där? Eller så här, om vi pratar kampen som en hashtag - för just i det här fallet är set ju nästan det: likea gärna, posta kanske inte. Det räcker med att du för din egen kamp, du behöver inte övertyga mig eller nån annan desto mer.

Nästa fråga blir nästan alltid: ”ja men hur tjock måste man VA då?”. Om vi säger som så här: om du fortfarande inte förstår eller känner för att ifrågasätta smalas privilegier över tjockas, så är du antagligen inte tjock nog :-)))

Men oavsett kropp och oavsett komplex hoppas jag du orkar, vågar och vill bada i sommar. Det är alldeles för härligt för att låta bli.

Note to self

Jag blev sjuk natten till tisdag, helt hux flux. Kände mig lite frusen på kvällen och drack en kopp te. Mitt i natten vaknade jag av att jag hade feber och var helt svullen i halsen. Pär låg på soffan för tydligen snarkade jag jättehögt. Gick till gästrummet så Pär skulle få sova ifred. Och här har jag legat sen dess. Den här flunssan kom så hastigt på att jag har svårt att tro att den ens är äkta, men den är nog det är jag rädd. Tydligen går det nåt nu, sa Malin och lugnade mig ganska mycket. Den frasen, att det går nåt nu, lugnar mig alltid, för är man ett kugghjul i en helt vanlig höstinfluensa så är man i alla fall inte nåt fall för Dr House. Yes, jag är lite hypkondrisk mellan varven.

Egentligen har jag inte ork att blogga så mycket mer, men vill bara påminna mig själv om hur bra saker EGENTLIGEN är. Häromdagen, innan jag fick feber, sa jag åt Pär att det är som om nån switchat på en strömbrytare i mig. Hela vintern och våren var som att gå i tjära och jag kände bara hur jag bara försökte komma i kapp hela tiden. Nu har jag egentligen inte mindre att göra, men jag känner mig on top of things. Som att allt det här - nya ansvarsområden på jobbet, en roman att skriva klart, lite andra små uppdrag och grejer - det fixar jag lätt! Dessutom har jag energi över att t ex göra saker där hemma, typ städa och laga mat.

Det är som att det varit en propp nånstans i nervsystemet, men nu rinner energin genom hela mig.Vet inte vad det beror på, är det kanske årstiden som gör det, är det nån underliggande bipolaritet eller är det bara så det är ibland. Man kanske inte ens ska analysera sönder det, bara låta det va vad det är - liksom roligt att leva just nu.

Men det är ju också typiskt att precis när ens psyke säger "Go! Go! Go!" så hostar kroppen till som en söndrig bil och ba näääe...

Men imorgon kommer jag vakna och känna mig utsövd, jag kommer inte ha hostat alls i natt och kinderna kommer kännas normalvarma. Visst är det så? Och om inte så har jag ju i alla fall Pär som hämtar hostmedicin och köper glass och stänger av datorn när jag somnat ifrån nån serie. Och det om nåt är ju bra!

Tack kroppen!

Faktum ett: Jag är tacksam för min kropp.

Faktum två: Jag tycker om min kropp.

Faktum tre: Min kropp har många fördelar ingen nånsin pratar om.

Man pratar mer än gärna om nackdelarna med att va tjock och tro mig - jag känner till dem!!!! No need att påpeka de förhöjda sjukdomsriskerna och allt det. Jag orkar knappt skriva just det en gång till, men JAG VET. Spill er energi på nåt annat kommentarsfält en liten stund. För idag vill jag skriva om vad jag är tacksam för med min kropp. Vad jag tycker om med min kropp.

Jag vill skriva om fördelarna med min stora, tjocka kropp. Och jag vill göra det, utan parenteser om hur medveten jag är om allt det onda som kommer med det goda. Eller utan att påminna om att jag inte har nåt emot några som helst andra kroppstyper eller försöker få folk fetare. Det här inlägget är skrivet av Ellen Strömberg, personlig bloggare, inte Ellen Strömberg, Ordförande i Hemliga sällskapet för Förfettningen av Finlands folk. Nu blev det en jävla parentes i alla fall. Ibland känns det bara som att gå i tjära den här kampen.

Min kropp är en stark kropp. Jag har en naturlig styrka i min kroppshydda som inte bara hjälper mig i praktiska sammanhang, utan också ger mig en auktoritet och en pondus det är svårt att komma förbi. Mina ben är till exempel skitstarka. Nikko brukar säga att en bra bondmora ska inte få gummistövlarna över vaderna och det brukar jag tänka ibland; att jag skulle bli en bra bondmora bara för benens skull. Mina ben bär min kropp varje dag och är det starkaste jag har.

Min kropp är en rolig kropp, det är stor humor att till exempel slå sig själv på låret under vatten och känna vågorna i fläsket. Kroppar är oftast ganska roliga, om man bara orkar ha en tillräckligt avslappnad inställning till dem.

Min kropp är en mysig kropp. Det är lite extra skönt att sitta i famnen på mig föreställer jag mig. Min bror sa härom dagen, när min ettåriga brorsson satt i min famn att "han har det säkert bra där. Du är ju som en sån där, vad heter det... saccosäck". Det kan ju nästan gå under "rolig kropp"-grejen också. Pär säger också att det han tycker bäst om med min kropp är min mjukhet, att jag är skön att vara nära.

Sen är det såna feta grejer som att jag sällan fryser, vill jag skaffa fler tatueringar finns det gott om outnyttjad hud på mig, jag ligger sällan obekvämt, när jag var yngre trodde folk ofta jag var äldre och idag tror folk ofta jag är yngre än vad jag är, jag riskerar aldrig att komma klädd i samma sak som mina smala vänner och folk ofta lägger märke till mig. På gott och ont så klart.

Men det bästa min tjocka, stora kropp har gett mig är inte styrka, mysighet eller ens endless hours of fun. Det bästa med att vara tjock är utanförskapet.

För det första kommer folk alltid att underskatta mig eftersom jag är tjock, vilket gör det möjligt för mig att slå ur underläge, nästan hela tiden. Det är alltid roligare att slå ur underläge. Jag har alltid behövt anstränga mig lite mer än mina smala vänner för att få samma cred, vilket har gjort mig starkare och mer kreativ. Jag är jävligt resourceful när jag behöver vara det.

Med utanförskapet kommer också en gemenskap. Det finns nätverk att tjocka människor på instagram, som inte gör annat än peppar och stödjer och tipsar varann, dagarna i ända. Vi utbyter recept, vi tipsar om snygga plus size kläder, vi säjer second hand, vi lämnar små peppande kommentarer under varandras selfies och vi pratar om sånt vi är rädda för. Det är en fet liten falang av internetsysterskapet jag älskar.

Men det allra, allra bästa med min tjocka, feta, fucking massiva kropp är den har gjort mig till en så mycket mer ödmjuk människa. Hade jag inte varit tjock och ständigt blivit påmind om vilken andra klassens människa jag är VARJE DAG hade jag knappast varit lika förstående eller ens mottaglig att ta in alla andra slags förtryck och strukturer, förtryck och strukturer som många gånger är mer dehuminserande än fettföraktet.

Tack kroppen att jag ständigt påminns om andras kamp genom min egen.

Även när det känns som att gå i tjära.

Träningslistan

* Träning för mig är: nåt jag inte har nån riktig rutin i just nu. Förr, när det ännu fanns ett gym bara för kvinnor här i stan, gick jag faktiskt på en del pass och gillade det. Kvinnoseparatistiska rum är det bästa jag vet. Sen stängde det gymmet och sen dess har jag inte varit på gym. Dvs på typ fem år. Har i perioder simmat, meeeen inte på länge. Drar mig verkligen för att gå på gym, det känns som att jag inte har nåt att göra där. OBS försök inte övertala mig om motsatsen, jag vet att det är en ganska orimlig rädsla. Jag skulle verkligen vilja hitta nån slags form träning jag känner mig bekväm med och orkar med, för jag vet hur bra det gör för huvudet om inget annat. Dessutom är det häftigt att märka vad man orkar.

* Min favoritträning: simning, badminton, dans, att cykla och promenader. Har även yogan lite förr i vääde och vill minnas jag gillade det också. Fast tror jag skulle behöva nåt mer aggressionslösande idag. Tycker bättre om ensamsporter och icke-bollsporter. Gillar också skito träning och träning som är utomhus bättre tror jag.

*Det bästa med att träna: att vissa saker är kul och att det är skönt att använda kroppen och utmana den lite. Plus bekväma kläder, yogapants <3333

*Det sämsta med att träna: att det mesta är ganska tråkigt och att det innebär så mycket ångest och prestation för så många, inklusive mig. Har liksom ärr från skolgympan ännu. Har också svårt för människor som har som livsstil att träna och att det blivit en sån hype kring träning och livsstil och skit. Man ba int typ gå lite promenader för att få ro i hjärnan; man ska göra femtusen burpees varje dag, bara äta äggvita och pressa sig själv så jäääävla mycket hela tiden.

* En sport jag skulle vilja pröva: skulle vilja rida, älskar att hänga med hästar. Skulle gärna skida mer och typ... prova på gyttjerugby eller nåt sånt.

* En träningsform jag inte förstår: crossfit. Inte för att det säkert är kul/bra men är det inte lite väääl hypeat...? Det är väl sist och slutligen adrenalinstinn cirkelträning typ?

* Därför tränar jag/tränar jag inte: för att jag inte prioriterar det.

*Mina träningsmål: men typ få rutin i det.