ångest

Vecka 20

Jag hostade så mycket imorse att jag började fundera på att ställa in dagens skolbesök och workshop. Men så där är det alltid, när jag är nervös inför något tar det sig uttryck på så sätt att jag känner mig extremt oförberedd och ovillig att göra det jag ska göra och börjar hitta orsaker för att inte genomföra nåt. Idag var det ju tacksamt med hostan, för den var verkligen ganska jobbig just imorse. Jag har ingen traditionell scenskräck, men jag kan få grav ångest inför att göra något.

Ibland tror jag att människor glömmer bort att saker är svåra och jobbiga för andra också. Jag vet att jag glömmer det. Jag tror att alla som verkar orka mer än mig automatiskt ät ångestfria. Men så är det ju inte. Jag jobbar jättehårt med att typ få mig själv att göra allt jag gör. 

Jag har lärt mig att den där ångesten släpper så fort jag börjat göra det jag ska och att det efteråt oftast bara känns bra, men det kommer man ju inte ihåg just när man, till exempel som imorse, sitter i bilen på väg till den aktuella skolan och ropar ”fan fan fan fan fan FAAAAAAAN varför gör jag det här?!”. 

Sen gör jag det ändå och kommer ihåg precis varför jag gör det. För att det är så himla roligt. Typ det roligaste som finns.

Idag imponerade jag på en klass 11-12åringar genom att veta vad “memes” är. När lektionen var slut frågade också en av dem var jag köpt mina skor, dvs mina Adidas Falcons. Jag tar det som den högsta formen av komplimang. Om en 12-årig pojke gillar mina skor har jag nog lyckats hålla nån slags coolhet vid liv. Hurra!

Förutom att blända lågstadiekids med min coolhet tänkte jag ha en ganska lugn och normal vecka. Imorgon kväll ska jag visserligen lyssna på Stina Wollter i Bennäs - kul!

Och sen är det ju Eurovision också. Ni vet att det är årets absoluta tv-höjdpunkt för mig, men det är svårt det här med att det ordnas i Israel i år.  Vad som händer där nu och har hänt där länge är inget annat än en mänsklig tragedi, ett mörkt kapitel i historien i stil med Sydafrikas apartheid. Hur tänker ni andra Eurovision-fans kring att det anordnas i Israel i år? Jag har funderat på bojkott, men ärligt talat så känns det som att det inte riktigt gör nån skillnad. Fast man kanske inte ska tänka så där. JAG VEEEET INTE hjälp mig nån. Det enda jag vet att det är problematiskt att det är i Israel i år. Men then again, det har anordnats på så satans många problematiska ställen de senaste åren, att man borde kanske ha reagerat redan. Jag tycker ärligt det är skitsvårt. Jag kommer antagligen inte kunna hålla mig från att se - och livekommentera - men jag är mycket osäker om det är det rätta att göra.

Något som jag däremot är helt säker på var det rätta att göra var att åka ut till Fäboda i lördags och äta frukost där. Inget fancy, bara en termos med kaffe, en flaska med ingefärsspetsad apelsinjuice, ett par mackor på var och några ägg. Varför gör man inte sånt oftare? Det ger liksom en helt annan glans till hela dagen. Om ångest är att sitta och skrika i en bil för sig själv pga nervositet så är frukost på en klippa i maj motsatsen. Noll procent ångest, bara fint. Så här såg det ut:

Det är sånt man kommer ihåg sen. Att vi dessutom fick se en utter på typ fem meters håll gör ju INTE saken sämre. Som syrran sa “ja, det här var nog en upplevelse det”. Ska äta frukost utomhus och på olika ställen hela sommaren igenom tror jag.

Men först ska vi väl ta oss igenom vecka 20.

Vaggvisa

Jag sitter i min favoritfåtölj, den är grön och sönderriven av katterna men det bekvämaste som finns. Jag sitter här och läser månadens bokcirkelbok; Om hösten av Karl Ove Knausgård och dricker kaffe, så långsamt att det hinner bli kallt och med små klunkar att min stora Harry Potter-mugg aldrig töms helt. 

Pär sitter i soffan och ömsom ser på skidor på tv och  ömsom skriver bandyreportage. Jag ser inte vad som händer på tv-skärmen, men jag hör Jacob Hårds röst och koskällorna och hejaropen. 

Katterna ligger i varsin stol och sover, Sylvi ihoprullad som en fjällräv och Viola på sidan på min fotpall. Hon rev mig ordentligt i fingret igår, det svider ännu om jag tänker på det, men hon har glömt det för länge sen.

FullSizeRender.jpg

Igår drack vi vin med våra vänner, vi firade diverse stipendier som regnat över oss. Vi drack spanskt rödvin från nån liten gård de hade besökt på sin residensvistelse, åt oliver och lyssnade på Bachs cello-sviter. Vi skrattade åt att det var just det vi gjorde - när blev vi såna - och jag sa att jag alltid känner mig som en seriemördare när jag lyssnar på klassisk musik. Dom gick hem vid två och jag plockade undan glasen, åt upp de sista oliverna och gick och lade mig. 

Pär hade redan vaknat när jag steg upp, men så steg jag också upp sent. Han har tvättdag och jag har ingenting-dag, jag har ingenting jag behöver göra. Jag dammsög igår, jag tömde diskmaskinen och lade i vinglasen före frukost och allt jag har på to do-listan idag är att läsa bokcirkelsboken.  Jag åt gröt till frukost. 

Vi pratade om vänner som dras mot avgrunder igår, om hjälplösheten inför det. Jag läste vittnesmål från masskjutningen på Nya Zeeland i morse, jag läste om treåringen och såg hans leende på en bild. Ute slaskar det, det känns som att vädret aldrig bara är nuförtiden. Jag hörde häromdagen att vi kan vara två likandana somrar som förra och en El Ninõ-säsong ifrån en global svältkatastrof. Det svindlar varje gång jag tänker på världen utanför vårt vardagsrum just nu. Det finns så mycket att ta itu med, så många rädslor att möta. Ångesten har så många ansikten nu för tiden. 

Det svider i rivsåret i pekfingret när jag tänker på det. 

Så jag tänker inte det, jag upprepar istället en rad ur en Fred Åkerström-låt, Berceuse för mig själv gång på gång. Berceuse betyder vaggvisa på franska. ”Mörkret mumlar runt vår ö, kanske ska vi aldrig dö” sjunger han och jag sjunger med. Låter mig tro på det en liten stund, i alla fall.

 

Önskerubrik: Vad jag nojar mest över

Okej, nu börjar jag beta av önskerubrikerna här. Vi börjar med en fråga Susan bad mig svara på - eller två egentligen:

Vad tänker du mest på? Vad är du nojig över?

Jag tror mat är det jag tänker på mest. Vad ska vi äta idag, vad borde handlas hem, hur ska jag göra nå viss rätt Pär-vänlig eller att jag bara läser recept eller ser på matprogram. Dels är mat ett stort intresse, dels är det nåt man måste göra varje dag och som tar tid och dels är det en utmaning med Pärs allergier.

52842270_1444348489035189_4066198620347564032_n.jpg

Dessutom är jag långt ifrån fri från nojor kring mat och tankar på vad man borde - och kanske ännu mer inte borde - äta. Folk tror ofta att feta människor, som jag själv, äter vad som helst när som helst. Det är kanske också bilden jag själv kanske spär på på sätt och vis, för jag vill inte medverka till skammen och ångesten kring mat. För andras skull så klart men mest för min egen. Så mat upptar en stor del av min tankeverksamhet, på gott och ont.

52872603_991100074432140_1264704419396583424_n.jpg

Sen är det ju det här skrivandet då. Det går ju i vågor, jag är inte alltid så in i det som jag är nu, men när jag är så är jag verkligen. Jag antar det är så med de flesta kreativa processer. Förutom att jag tänker rent praktiskt vad som ska hända i texten här näst och hur jag ska lösa nåt särskilt problem eller hur en karaktär ska utvecklas så är det ganska mycket prestationsångest involverat, som jag skrev om igår också.

Jag nojar jättemycket över att jag inte är fin nog eller litterär nog, jag bär ju på ett enormt klasskomplex i de flesta sammanhang, men det är verkligen starkt i det skrivande, eftersom litteratur kan vara så elitistiskt. Samtidigt föraktar jag ju på sätt och vis själv många av de genrer som inte anses som så “fina”; feelgood-romaner, deckare, romance och sånt. Jag försöker vara mer öppensinnad och visst tycker jag det finns bättre och sämre i alla genrer, men ändå. jag vill ändå inte klumpas ihop med nån av dem. Det är inget sympatiskt drag hos mig, men skulle jag bara skriva om mina sympatiska drag i den här bloggen skulle jag inte skriva mycket.

Men jag nojar ju över en hel massa annat; har t ex fruktansvärda katastroftankar ibland. Jag har jättemycket separationsångest och är väldigt rädd för att bli lämnad ensam. Jag nojar också mycket över om vi kommer få barn eller inte - och om inte, kommer jag att ångra mig senare i livet för att vi inte försökte mer? Och om vi får barn - hur fan ska man orka? Sen tänker jag på döden ibland, att folk man känner ska dö, det är ju en insikt som blir starkare med åren. Min egen död är jag inte så rädd för, jag är mest rädd för att det ska göra ont i själva ögonblicket det händer. Men det är en sorg att alla man gillar ska dö nångång. Det här med klimatkrisen gör ju det inte lättare heller. Visst skulle det va skönt att ba vissla och låtsas som att det regnar och säga att klimatångest är onödigt, men bara man inte övermannas, tror jag de flesta existenstiella ångestar kan fungera som drivkraft.

Det är kanske därför jag tänker så mycket på mat också. Mat är ju på sätt och vis motsatsen till döden, äter man rätt håller man sig i liv och med lite tur kanske man lyckas förlänga livet också. Men det är väl en ganska fåfäng önskan, den där lastbilen kan ju komma när som helst och smasha en till pannkaka och ja, då hjälper det nog inte hur många superbär man åt.

Äh, det här blev så otroligt sorgligt. Vi avslutar med något annat jag tänker mycket på just nu. Sopranos. Ser på det nu igen efter ett par veckors paus och det är så sataaans välskrivet. Så sjukt jävla bra.

Så för att sammanfatta det kort; mat, text, döden och Tony Soprano.

Likea mig mest när jag förtjänar det minst

Har varit ganska dålig på att uppdatera Instagram och sociala medier den här veckan. Har varit ganska dålig punkt den här veckan.

Alla har vi våra olika uttryck och symptom på ångest och mina är lamslagenhet och destruktivitet. Jag har knappt lyckats göra något alls den här veckan. Jag vet att jag skrev om hur glitterstrumpor kan hjälpa, men FUCK IT, den här veckan har varit tuff. Alltså riktigt, riktigt tuff.

Jag är inte bra på att formulera vad jag behöver när jag mår dåligt, inte för mig själv och inte för andra. Istället uttrycker jag smärtan på annat sätt, t ex som i fredags, när jag drack alldeles, alldeles för mycket. Nu låter det här så otroligt dramatiskt, men det var det inte. Vi hade en kul kväll. Först lyssnade vi på musik här, sen gick vi ut och dansade sista timmen före de stängde. That’s it. Det kunde va en helt vanligt fredagkväll och för de flesta såg det säkert ut så också. Men jag känner igen det där vrålet inombords. Som liksom gör att jag pushar på lite extra. Det har vrålat hela veckan. Det har vrålat högre än på länge. 

Av ingen orsak alls, så klart. Orsak och  ångest hör inte alltid ihop, väldigt sällan för mig faktiskt. Det bara kommer, som ett lågtryck. Det är kanske därför jag har så svårt att formulera mig kring det också. Det har liksom inte ”hänt” nåt.

Det här året har många sätt varit ett av de bästa i livet. For realz. Jag har för första gången i mitt vuxna liv känt som att jag varit på precis det ställe jag ska va. Det känns som att hela året har varit ett pärlhalsband av höjdpunkter. Idag gjorde jag den här topp nio-grejen och blev påmind om några ni har likeat extra mycket.

FullSizeRender.jpg

Rekordmånga bad, bokbusiness, lägenhetsköp, husdjur och en ny grafisk identitet. Det har INDEED varit ett fantastiskt år. 

Förutom den här veckan då.

Det värsta vrålet har lagt sig, den där lågintensiva paniken som vibrerat under huden hela veckan är nästan borta. Kvar är bara en stor trötthet. Det är ju irriterande att man ska ha det så här, även under sitt bästa år i livet. It’s like rai-aaaaaain on your wedding day osv osv.

Pär kom hem idag och då släppte det. Som vanligt tar jag omvägen via ett gräl före jag lyckas formulera vad det är som gör ont och då kommer The Big Gråt, men sen kommer den och då släpper det. Pär sa att nån sagt att hud är det enda som hjälper mot tankar och fan vet om det inte är sant.

Men om det förra var min topp nio, så är det här min botten ett:

FullSizeRender.jpg

Det är kanske mycket begärt, men ni får gärna likea det här, även om jag inte förtjänar det. Jag behöver det nämligen som mest nu.

Måndag i mässveckan

Tjena alla monsterdiggare! Här är jag med denna veckas prognos. Blåsigt, växlande molnighet och bokmässa! Det är väl det stora som händer denna vecka.

Förra veckan var jag ganska låg och den där malande ångesten ligger kvar. Jag vet att ni är klokare än så, men utifall att nån får för sig att fråga varför så kan jag förekomma dem och svara därför. Det finns ingen yttre orsak alls, jag har det i själva verket riktigt bra. Men det är så där ibland.

Jag vet att det minst konstruktiva jag kan göra i den här situationen är att börja strunta i saker p g a ångesten, hur lockande det än är. Man måste mata det som man vill ska växa. Att låta ångest styra över schemat matar ångesten, alltså växer den. Så jag mårar åpå, precis som led av österbottningar före mig gjort. Vet inte om det är den bästa strategin, men det är den enda jag har. Det går ju liksom inte att inhibera livet ändå.

Jag upplever inte heller ångest som nåt man nödvändigtvis måste träna bort eller få att försvinna med all makt utan nåt man kan och i nån mån måste lära sig leva med. Men lite snällare mot sig själv får man och ska man va när det behövs. Inte boka kalendern full med sociala grejer, låta lediga kvällarna vara lediga, se om favoriter istället för erövra nya serier, tillåta saker att vara bara okej. Det är lite som att ha tandvärk det här med ångest. Det går att fortsätta som vanligt, men allt är lite mindre roligt och ibland måste man helt enkelt ta hänsyn till värken. Tills det går om och saker blir normal-roligt igen.

Tids nog går allt om.

Actual footage of me i helgen

Actual footage of me i helgen

Och ångest eller inte så är det är ju faktiskt väldigt roligt med bokmässa! Tänk att få åka dit i egenskap av författare - det hade jag nog inte vågat hoppats på bara för nåt år sen. Fast ibland tror jag att jag alltid liksom vetat att det skulle bli så här. Oavsett vilka drömyrken och framtider jag målat upp i mina vänner-böcker och skoluppsatser, så har nån liten kärna i mig alltid på nåt sätt vetat att det inte finns så många alternativ. Att skriva är det enda jag duger till och även med det är det ju knappt vissa dar.

Jaja, det känns redan bättre; bara det att jag tagit mig till kontoret idag och fått lite smått uträttat har återupprättat min tilltro till mig själv. Det är ju löjligt att man ska vara så gammaldags att man ska mäta sitt eget värde i prestation och uträttade ärenden, men det är ju onekligen lite praktiskt också. På så sätt blir det ju i alla fall nåt presterat och uträttat.

Det här inlägget blev ju i och för sig bara en massa strunt, men man kan ju inte prestera hela tiden :-))))

Tjock träning

Jag har aldrig haft nån form av sport eller träning som hobby. Jag dansade i en street dance-grupp några år som tweenie och det gillade jag visserligen, men det rann ut i sanden. Minns inte ens varför, kanske det var en kompis som slutade, kanske det var nåt annat intresse som tog vid, kanske var det nåt annat. 

Jag hatade skolgympan, för jag var alltid sämst i allt - förutom aerobics och dans. Vilket vi hade nån gång i terminen, plus julfestens polonnäs. Jag hade inget bollsinne, hade för tighta hälsenor som gjorde ont när jag sprang och jag var rädd för nerförsbackar, hopptorn, bollträn och en massa annat som förekommer i skolgympan. Jag har heller ingen som helst tävlinginstinkt. Eller tålamod. Är jag inte bra på nåt så skiter jag hellre i det än försöker lite extra. Varför koncentrera sig på sånt man är dålig på när man kan fokusera på sånt man är bra på, typ att lösa mysterierna i Kitty-böcker före Kitty gjorde det?

Som vanligt var det dom (killarna) som var bra på nåt som satte dagordningen - ville dom spela fyra mål spelade vi fyra mål. Och det ville dom gärna och ofta. Fy fan vad jag hatar fyra mål fortfarande. Att gymnastiken i skolan inte är mer individbaserad och jobbar mer för att uppmuntra folk som jag (som antagligen behöver det mest!) att hitta sin grej gör mig fortfarande förbannad, men det är kanske ett annat inlägg. 

Det konstiga är att jag redan då visste att jag var tjock. Vilket jag verkligen inte var! Jag var inte tunn och smal som dom flickorna som skröt om att dom vägde 19 kilo när dom började ettan men jag var inte tjock. Tanken på en tjock kropp föddes mycket tidigare än den tjocka kroppen. Det var liksom min identitet, tjock och dålig på gympa. Jag visste redan då att min kropp var en kropp som ska tuktas och straffas. Fokus ska alltid vara på estetik, funktion är sekundärt.  

💪💪💪

Den här attityden har följt mig hela livet. Träning eller motion är inte en hobby, det är sällan kul och jag är inte naturligt bra på nåt. Så då fokuserar jag hellre på att läsa böcker. Jag har i olika perioder börjat med olika motionsformer; jag har gått på gym, jag har gått på pass, jag har dansat, jag har joggat och jag har simmat. Alltid med inställningen att jag måste göra det för min kropp ska tuktas och straffas. Jag ska gå ner i vikt. Vilket så klart alltid slutat med att det runnit ut i sanden, för om man ändå har en fri vilja, vem väljer att plåga sig själv? 

Det känns många gånger som att dom (killarna) som var bra på gympa fortfarande sätter dagordningen när det kommer till motion. Jag har samma hemska känsla när jag går in på ett gym som jag hade när det stod gympa på schemat i lågstadiet. Jag är fortfarande rädd för att nån ska bli arg på mig för att jag inte prickar bollen, inte ens med kärring-träet. 

Idag är jag ju onekligen tjock och det gör ju tröskeln ännu högre. Tänk om folk skrattar eller ännu värre - tycker synd om mig? Eller blir så där överdrivet peppande och börjar prata med mig som man pratar med ett barn; "ge inte upp, kom igen, du är jätteduktig!". Man ska ju träna för att man mår bra men man mår ju inte direkt bra av att höra sånt. Varje gång jag tänkt på att kanske gå på nåt pass eller till gymmet har jag vägt för- och de eventuella nackdelarna och nästan jämt har nackdelarna vunnit. 

💪💪💪

Jag brukar säga att man inte behöver älska sin kropp men att man ska äga den. En del av att äga sin kropp är också att erövra offentliga rum. Våga äta bland folk, våga träna bland folk, våga göra helt vanliga saker. Varje gång jag erövrar ett nytt offentligt rum fylls jag av en lättnad och en glädje. Ni vet såna där världskartor som man ska skrapa fram alla länder man besökt? Lite så är det att erövra rum; varje gång jag känner att jag besegrat en rädsla så känns det som att skrapa fram ett nytt land. Och ens egen värld blir lite större. Att rädslorna man har för såna utrymmen ofta är obefogade är ingen vits att säga, rädslor är inte rimliga. Men jag kan ju säga det i alla fall: det är sällan (om inte aldrig) så farligt som man inbillar sig. 

En annan aspekt av att äga sin kropp är att känna sin kropp och vad den kan göra. Det lär man sig genom träning. Det är en styrka att veta hur mycket man orkar och hur allting funkar. Det ger dig kontroll, eller i alla fall nån form av upplevd kontroll. Sen kan du bli sjuk och dö i alla fall, men är inte nån form av upplevd kontroll en grundsten för en fungerande relation. Du kan - och ska inte heller - inte kontrollera exakt hur en kompis beter sig eller lever, men känner du kompisen bra kan du i alla fall gissa dig till det. Din kropp är som en kompis. 

💪💪💪

Min förra depression gjorde att jag kände att jag inte längre ägde min kropp, jag kände inte ens min kropp. Då hade jag inte heller upprätthållit nån motionsform alls, jag hade inte gjort nåt alls på ett par år. Jag tror ju att jag skulle ha blivit deprimerad i alla fall, men det påskyndade och förvärrade det, det tror jag absolut. 

Förra hösten flyttade syrran hit efter många år i Vasa. För att undvika att vårt umgänge bara skulle kretsa kring godis och skvaller bestämde via oss för att börja spela badminton en gång i veckan. Syrran hade redan provat på det ett par gånger med sin sambo och tyckte det kunde va lämpligt. Som vanligt trodde jag att det skulle hålla i sig max nån vecka, men vi fortsatte spela en gång i veckan hela vintern och hela våren ut. Jag tror det var det att vi aldrig gick in med inställningen: nu ska vi gå ner i vikt, nu ska vi straffas och tuktas. Vi gjorde det bara för att göra nåt kul. Och det var kul! 

Sen kom sommaren och då tog vi en oplanerad paus. Man kan inte förväntas stå i en tennishall som är svettig och kvav redan vintertid när det är 32 grader ute. Men vi badade varje kväll hela juli. Aldrig att vi skulle simmat nån längd eller så, men är man i vattne och har plasktävling och kullerbyttetävling och stå på händerna-tävling i en timme eller två tycker jag faktiskt det räknas som motion det med. Men nu har vi fortsatt!

💪💪💪

Jag visste redan i somras att jag måste få nån ordentlig rutin på min motion när jag skulle gå från ett jobb som ändå var ganska fysiskt (försök själv servera 200 lunchgäster på två timmar) till ett mestadels stillasittande jobb. Det är så när man är 30, man kan tyvärr inte ta en o-ond rygg eller en o-stel höft för givet. 

Och nu har jag börjat. Zumba, badminton, simning. En gång i veckan vardera. Det känns som en bra blandning och det känns som nåt som faktiskt kan funka. Det hjälper förstås att jag har flexibla arbetstider och kan gå på förmiddagspass - det är alltid mycket tyngre att göra nåt efter jobbet. Jag är ännu sugen på att prova ridning och yoga, men det vågar jag inte riktigt ännu. Men nån gång kanske? Det är rum kvar att erövra, länder kvar att skrapa på kartan. Men jag är glad för det jag redan vågat.

Badminton är enkelt, där har man sin egen plan och ibland är den planen ett eget rum och man behöver inte bry sig om nån annan. Simning känner jag inte heller ångest inför, jag vet att många skräms av omklädningsrummen och duscharna, men jag har alltid upplevt det som avslappnade frizoner där man verkligen ser olika slags kroppar. Det är befriande på ett nästan 70-taligt sätt kan jag tycka. Här vaggar hängpattarna och bristningarna och ärren och gäddhängen och valkarna och lårskaven sida vid sida och ingen bryr sig. Zumban var värst, det kändes som en helt ny kontinent, men fan om det inte gick bra det också! Tipsar gärna om Studio Z här i stan, avslappnat och välkomnande och inte alls farligt. 

Jag har bara börjat men jag tror verkligen på det här. Mest för att jag för första gången går dit av rätt orsak. Fokus är på funktion, inte estetik. 

Jag ska vinna nåt, inte förlora nåt annat.