Sju saker som är värda pengarna

Det här är en trend online just nu, att lista saker som är värda pengarna. Ibland är det rika och ditsy typer som tipsar om grönkålssallader på Erewhon och Birkin-väskor, ibland är det arga typer som ironiskt tycker “mat till sina barn och hyra” är det enda som borde vara värt pengarna. Kul trend oavsett och här är mina sju grejer, som medelålders kulturarbetare som rätt nyligen börjat ha extra pengar att sätta på nåt alls :-))))

Underkläder och skor

Ja, egentligen två grejer, men de hör ihop på det sättet att har du bra skor och underkläder, kan du fuska med resten. Skor och underkläder är också det som är svårast att hitta second hand. Jag köper inte skor på loppis längre om de inte är mer eller mindre oanvända och trosor är väl det enda jag känner är beyond min okej att köpa begagnat-linje. En bh kan jag kanske tänka mig att köpa om den är fräsch, men det har faktiskt aldrig hänt. Att köpa bh för mig är inget lustfyllt och inspirerat, det är typ som att besikta bilen: något mekaniskt man bara måste göra en gång i året.

Nu kan jag inte prata för småpattarna där ute (jag hoppas för er skull att det är precis lika lätt att hitta en slamsig triangelvariant som sitter bra som jag inbillar mig att det är) men jag tror faktiskt inte att man ångrar en ordentlig, lite dyrare bh nån gång, oavsett hur mycket kött på bröstkorgen man har. Jag var över 30 när jag insåg att bh inte i sin naturliga essens är ett obekvämt plagg. Jag hade bara aldrig haft en bra bh. Jämt bara köpt något som satt okej på kedjornas rea-hörna. Men sen skärpte jag mig, tog mina mått, surfade in på en Ordentlig UnderklädesAffär, köpte ett par varianter som styckesvis kostade mer än vad jag lagt på de senaste 20 bh-arna and… I never looked back. Bäst är förstås att gå till fysisk affär och få hjälp av nån, men dit har jag inte kommit än.

Min erfarenhet är också att det lönar sig att lägga pengar på skor. Och inte bara av den borgerliga anledningen att mina Blundstones jag gått med dagligen vinterhalvåret i snart fem år fortfarande ser och känns som dagen jag köpte dem. EgEnTLiGeN bLiR dEt aLLtsÅ dYraRe aTt KöPa bILLiGaRe SkOr VaRje År (ett argument uppfunnet av någon som aldrig inte haft 200€ att lägga på ett inköp). Men fötterna bär upp dig varje dag, dom förtjänar att packas in varsamt. Dessutom är skorna det viktigaste i en outfit, no joke. Ett par bra skor är vad som skiljer sig från the basic bitches. Bra skor kan också förebygga typ knä- och höft- och ryggproblem. Och nu menar jag inte att man ska gå i medicinalt ergonomiska tofflor varje dag, men ju mer man går i ett par skor, desto bättre (och tyvärr dyrare behöver de vara). Plaststövlarna jag klipper gräset med - 9,90 på stormarknad. Sneakersen jag går med dagligen - sällan under 150€. Sen finns det så klart en övre gräns för när man slutar betala för kvalitet och bara betalar för märke, men så är det med allt. Skulle till exempel aldrig köpa sneakers från typ Louis Vuitton (klipp till jag som fylleshoppar på Vinted, lol), för de har ingen tradition av att göra sneakers. Kvalitet betyder inte det dyraste, men det betyder förmodligen det lite dyrare.

Sax och knivar

Okej, igen två grejer men vi kan väl säga eggvapen då. En vass kockkniv förenklar livet extremt mycket. Jag har aldrig mer än tre steg till en en bra sax (jag är fosterländskt Fiskars for life förstås). Skilda kökssaxar, pappersaxar och tygsaxar, givetvis. Det bästa alla kockar jag jobbat i närheten av lärt mig? Att tomater ska skäras med sågtandad kniv. Ge mig max fem år till och jag kommer vara tanten med glasögon långt ner på nästippen och en liten sax hängandes runt halsen.

Parfym

Absolut, det finns billiga bra parfymer, men du får ofta vad du betalar för. Doft är något jag gärna också splurgar på. Har ingen hudvårdsrutin, allt mitt smink ryms i en glasburk så parfym är kanske också det enda i toalettskåpet (förutom mina mediciner, heyy-ooo!) som jag faktiskt lägger pengar på. Jag är ingen extrem niche-kunnare, men jag är rätt så kräsen. En bra parfym kan lyfta din dag och jag väljer också parfym enligt humör: behöver jag känna mig lite mer powerful? Vill jag smälta in? Unpopular opinion jag har är också att vi är för doftkänsliga i det här jävla landet. Hade folk bara haft bättre smak hade vi inte behövt ha doftfria arbetsplatser. Come at me astma- och allergiförbundet.

Tomater på burk

Förlåt, men din köttfärssås blir mycket godare med Muttis hela tomater på burk. Eller körsbärstomaterna, mmm.

Bekvämlighet på resa
Om ni redan nu tycker jag är världsfrånvänd och bortskämd kan ni scrolla vidare nu, för om det är något jag gärna unnar mig så är det en fucking första klass-biljett på tåget. Ska sägas att mina ganska frekventa tågresor oftast betalas av nån annan, eftersom jag nästan bara reser i jobbet, men även privat köper jag alltid första klass-biljett. I Finland innebär nämligen första klass tystnad och garantin att slippa dela kupé med en speedad skolklass på utflykt eller ett bröligt gäng på väg på svensexa är värt allt jag har. Speciellt eftersom jag ofta behöver jobba dom timmarna jag sitter där.

Jag ska också vara ganska desperat för att ta typ Flixbuss eller nåt sånt nu för tiden. Flyger gör jag inte så ofta, men där köper jag inte första klass eftersom jag inte är galen. Men jag lägger gärna en tia extra på att välja säte i förväg. Jag tycker också alltid att taxi är motiverat om jag har ett stort bagage, sori nu ba.

Skulle heller aldrig falla mig in att bo på hostel eller dela rum med främlingar längre. Eller att couchsurfa som jag gjorde som ung? Då är jag verkligen hellre orest. Jag är glad jag gjorde sånt som ung, att “spara in” på resa, kost och logi, man ska ju liksom göra sånt då! Skaffa dig livserfarenheten medan kroppen bouncar tillbaka snabbt. Men jag är lika glad att jag idag är medelålders och inte tappar credd i att säga saker som “nej, men ta hytten med lite bättre säng, min rygg fixar inte britsarna”.

Bio

Det är alltid trevligt att flanera hemåt i skymingen efter ett biobesök, oavsett hur medioker filmen var. Biobiljetter idag är verkligen asigt dyra, men jag har aldrig ångrat ett biobesök. Älskar att gå på bio ensam, gärna eftermiddagsvisningarna. Tycker också om att gå ett gäng kompisar och se nåt lite flamsigt. Tycker om att gå på bio med Pär och hålla handen. Tycker om att gå på bio med ett barn och se dem med stora popcornstrutar och pirr i blicken. Bio är så jävla underskattat, faktiskt.

Jag tror också att teater faller under det här, men jag jobbar fortfarande på att se teater som något naturligt i min kulturflora. Konserter är kanske också oftast värt det, men jag blir så lätt rastlös av livemusik.

Hantverk

Okej, fine, lite präktigt att avsluta med “hantverk” men jag tycker verkligen det!!! Det genomsyrar väl egentligen allt på den här listan. Jag betalar gärna lite extra för expertis, oavsett om det handlar om att odla tomater, regissera film, designa skor eller komponera en doft.

Vill man tänka på det som hantverk i sin direktaste betydelse så tycker jag fortfarande det är värt pengarna. Gå en kurs i höst i stickning, drejning, snickeri eller whatever i höst och se om du inte börjar värdera arbetet bakom något gjort med hand och hjärta lite annorlunda.

Att köpa eller inte köpa; ett par skor

Jag brukar skämtsamt prata om mitt shoppingberoende, men dom roligaste skämten är ju som bekant dom som det ligger nåt korn av sanning i. Sanningen är att jag har lite för låg tröskel till att klicka på Beställ-knappen och sanningen är att jag också lägger onödigt mycket av min inkomst på kläder. Eller kläder och kläder, det jag inbillar mig jag köper är byggstenar till min identitet. Eller, min potentiella identitet, jag är mycket optimistiskt lagd på det sättet att jag faktiskt lyckas inbilla mig varje gång jag seglar över Beställ-knappen som en örn: just det här plagget eller den här skon är den sista och avgörande nyckeln för att bli Den Jag Vet Jag Kunde Vara.

Just nu har jag svårt att sluta tänka på ett par skor som jag väldigt, väldigt, väldigt gärna vill ha. Faktum är att jag sökte på precis den här modellen redan förra våren, men inte hittade ett lämpligt par och därför köpte ett par som var nästan det jag ville ha.

Nästan vad jag ville ha-skorna

Lite av ett misstag, för de skorna kommer aldrig bli nåt annat än nästan rätt. Jag gillar dom och har använt dem rätt mycket, men de är bara nästan såna jag skulle vilja att de var. De är i silver, vilket kändes som ett bra beslut DÅ, men som jag nåt år senare känner att inte riktigt funkar med min i övrigt mycket guld-tillvända stil. Dessutom är det snäppet för söta, ville ha något med lite mer edge. Man ska aldrig kompromissa och man har alltid råd att vara kräsnare än man tror när det kommer till shopping, något jag alltid blir påmind om när jag glömmer bort det.

Jag hade ett planerad post i budgeten i vår för ett par skor, men den posten försvann redan på ett par Nike loafers - som jag visserligen älskar, men inte går att byta ut rakt av till det här paret jag suktar efter nu.

Jag fyndade dessutom, nån vecka senare, ett par oanvända Keen Uneeks på Vinted för en femtedel av vanliga priset, så jag kan inte klaga på bristen på bekväma, lite lätt sinnessjuka skor. Tack, du finska kvinna med darrig hand som postade en precis lagom suddig bild på ett par skor som inte passade dig som tänkt. De andra Keen-skorna på appen var upplagda av danska medborgare som visste precis vad som sålde.

Alla dessa tre par plus alla de par som redan finns i garderoben; allt talar för att jag absolut inte behöver det här paret som nu ropar mitt namn.

Egentligen finns det inga praktiska hinder för att mig att köpa skorna, det handlar sist och slutligen inte om ekonomi. Visst, dom pengarna kunde jag bra sätta på nåt sparkonto eller använda på något annat, men jag har råd. Mitt shoppingberoende är inte av den sorten att jag har skulder på grund av det. Det fanns en tid när jag helst undvek att tänka på Klarna-konton, men nu för tiden vågar jag öppna nästan vilket kuvert som helst direkt. Dels gifte jag mig med en oroligt lagd snåljåp (lifehack!) som hjälpt mig förstå ekonomi, dels har jag lärt mig själv av mina misstag och som som garnering på tårtan har jag medelst adhd-medicinering fått kemisk hjälp med saken. Det är mer av skam och ovilja som jag inte riktigt vill unna mig skorna, fast jag också inget hellre vill just nu. Jag kan inte ens komma mig för att länka till skojävlarna, för då är jag rädd att nån annan ska köpa upp alla par och så blir jag utan. Alltså gatekeepar jag lite än.

Grejen är ju att jag vet att de här skorna inte heller kommer lösa det eviga problemet Varför är jag så ful och varför har jag inget att ha på mig. Jag blir ju inte någon annan bara för att jag köper de här skorna, min garderob kommer inte magiskt falla på plats bara för att jag köper just de här skorna. Jag försöker hela tiden lära mig bygga självkänsla och samla dopamin genom annat än köp.

Jag tycker inte heller det är försvarbart att köpa hur mycket kläder och skor som helst. Man kan trösta sig med att jag handlar mest second hand (men långt ifrån allt!) och att jag trots allt lärt mig så mycket att jag sällan köper något helt off nu för tiden. Jag vet material, färger, silhuetter som är onödigt att just jag försöker mig på, hur snyggt det än är på andra. Man kan också argumentera för att mitt jobb kräver ett visst mått av offentligt varande som sätter krav på en representabel garderob, men det är ju inte som jag kommer behöva gå barfota på bokmässan i höst utan de där skorna.

Dom här röda fyrkanterna till loafers kunde jag ha, till exempel.

Eller mina Tabis! Vad lite jag älskar en lite för kort, rutig byxa för övrigt :-)

Eller mina Converse med traktorsula (som tyvärr är ganska obekväma).

Men, givetvis har jag på kort tid nu intalat mig att inga av mina skor kan ge mig precis det de här aktuella skorna kan. Jag kan inte sluta tänka på hur bra de skulle göra sig på mina fötter. Hur komplett både jag och min garderob skulle bli av dem.

Jag försöker hålla emot, lite till. Att skriva ett blogginlägg om saken är en ny strategi, men jag har också andra sätt att försöka säkerställa att just det här köpet är en evig kärlek och inte bara en övergående fling. Jag har nyligen börjat sälja bort lite av de mest galna flingsen på Vinted, igen inte så mycket av ekonomiska skäl, men för att det är ett ypperligt sätt att tvingas konfrontera dina egna köpmönster. När man märker att man kan marknadsföra nästan varje plagg med “knappt använd” eller “använda ett par gånger” blir man lätt illamående.

Först måste jag väcka rimligheten, för den finns där inom mig, även om den ofta slumrar. Är det här ett köp som är i linje med min övriga stil? Har jag mentalt föreställa mig åtminstone en handfull kombinationer med plagg jag redan har? Bryter köpet mot någon av dina riktlinjer och regler?

Tyvärr hjälper inte det här just nu, de här skorna slinker igenom alla filter. De är ett helt logiskt Ellen-köp.

Då måste jag börja analysera när och var begäret uppstod. Fanns det en nära förestående resa eller ett evenemang med i bilden? Var i den så kallade jävla cykeln befann jag mig? Hur många timmar skärmtid hade jag veckan före? Kort sagt: på vilken nivån var ångesten? Det finns en tydlig korrelation mellan dippar i måendet och dippar på bankkontot så att säga.

Just med de här skorna så vet jag att suget funnits åtminstone ett år, men legat i dvala. Det akuta begäret jag känner nu är några dygn gammalt. Jag är pms:ig och pollenallergisk och har en hel del uppdrag i yttre tjänst än i vår, så ångest: finns. Alltså måste jag vänta med dom, en stund till. Jag brukar sätta nån slags deadline, om jag fortfarande vill ha dem då och då, får jag köpa dem.

Kanske jag kommer fram till att jag faktiskt behöver (well, behöver i den generösaste av meningar) just det här paret. Kanske glömmer jag bort dem, som jag faktiskt lyckats glömma bort en hel massa “perfekta” plagg.

Men är de inte helt jävla underbara, ändå? Lämna gärna ett par 40:or, åtminstone några veckor till.

Önskelista

Ja, vad fan, fyller man 36 så gör man. Och det gör man, nästa vecka. Kommer inte fira så stort, tror jag. Ska ta mig en ledig dag och plantera träd har jag tänkt.

Här är grejer jag önskar mig, men på inget sätt förväntar mig i år. Så att motherfucking säga.

Min kompis Martina pratade senast vi sågs om hur hon vaknar till åttans nyheter varje morgon och att hon sen har sin väckarklocka på mobilen att ringa en halvtimme senare och jag kände: detta är lösningen. Hatar att vakna till alarm, känns som att jag börjar dagen med stress i systemet. Vet inte varför jag inte tänkt på klockradio tidigare, men nu jävlar! ÄR eventuellt till och med sugen på en sån kombinerad klockradio/lampklocka vet ni. Jag tror Pär har just den här önskningen under kontroll, men vad vet jag. Jag har ju bara påmint honom en gång om dagen i en vecka om klockradion.

Jag har förälskat mig i en pissdyr halsduk och jag hatar att jag inte kan sluta tänka på den. Den skulle också va SÅ fin till min gröna vinterjacka och den kombinationen haunts me at night. För tillfället har mitt shopping-samvete Nikko förbjudit mig att köpa den, men om jag fortfarande tänker på den när vi är Wien ska jag köpa den där har jag (i stolt samarbete med Nikko) tänkt. Min erfarenhet är att det är värt att köpa en dyr grej man verkligen vill ha istället för nån liknande billig grej som för evigt kommer kännas som en kompromiss. Men för att veta om jag verkligen vill ha den här halsduken, eller om det är en tillfällig förälskelse måste jag hejda mig lite. Men, om nu nån vill ge mig den i födelsedagspresent: who am I to stop them?

Den här parfymen sniffade jag på i Helsingfors senast jag var där (och gick in i en affär för att eventuellt känna på den där jävla halsduken). Den var go, hade inte haft nåt emot att presentera den för mina andra parfymer.

Ja, på tal om träden jag tänkte plantera, önskar mig följande:

1 plommonträd
1 äppelträd
2 svartvinbärsbuskar
1 krusbärsbuske

… och kanske en liten körsbärskvist. Eller nåt annat kul i frukt- och bärväg.

… Sen kommer jag ärligt talat inte på så mycket mer. Varför är det alltid så svårt att skriva önskelistor? Det känns som att jag säger minst tio gånger om dagen att jag vill ha nåt särskilt. Det är inte ödmjukhet, bara tankspriddhet.

Men man kan alltid ge mig teckningar, washi-tejp, hembakade grejer, blomlökar eller fina recensioner för boken som kommer snart. HEHEHEHEHE.

Bry sig om

Häromdan kom en kompis på besök som inte varit här på en stund. Vad ni har det städat, sa han. Var det med förvåning i rösten? Jag vet inte, kanske det bara var ett konstaterande. Jag blev i alla fall förvånad. Inte för att han sa så, för vi har det faktiskt rätt städat allt som oftast (vad än min familj anser om saken), men för att han noterade den där förändringen som jag också noterat men inte kunnat sätta fingret på. Vi har inte ändrat våra städrutiner det minsta, det är fortfarande lika mycket katthår på mattorna och möblerna som senast han var här. Men ändå är intrycket… luftigare.

Jagg tror det inte handlar så mycket om att städa som att ta hand om. Rensa, laga, röra vid. Hela jullovet och därefter har jag gått och plockat. Flyttat på en bokhög, bläddrat i en annan. Rensat bort hörn som blandats ihop till en grå massa. Väckt påsar och korgar och högar till liv. Möblerat om lite, bytit ut en kudde.

Ni vet känslan av att det inte blir riktigt rent och fräscht om man inte lyfter på allt från en yta, hur mycket man än skurar runt omkring prylarna? Bara man flyttar bort allt och flyttar tillbaka det, så behöver man knappt skura alls, känslan av att ytan inte är försummad är ändå starkare än känslan av att ytan är nyskurad.

Jag skrev ju tidigare i år att jag är trött på att köpa saker, konsumera saker. Trots att det varit min absoluta favorit go to-grej för snabba kickar och ångestlindring. Mmm, så gott det plåstrar om en orolig själ att klicka hem nåt. Vidrigt, jaja, jag vet, men tror inte jag är ensam om det.

Det är ingen kick att bry sig om eller ta hand om på samma sätt, men det lämnar ingen dålig eftersmak heller. Så det är väl att föredra.

Och tänk vilken tur, just precis imorse gick gummibandet i min favoritscrunchie av, så nu kan jag frösöka fixa det nästa gång jag sökre ångestlindring, ahahahaha åh ljuva värld.

(piss)

Årets första loppisrunda

Igår var jag på årets första loppisrunda - och kanske sista på en stund pga restriktionerna som nafsar oss i hälarna nu igen. Orkar inte vara den som klagar på restriktionerna för jag fattar ju att de kanske måste till, men orkar faktiskt inte riktigt leva i det här samhället just nu heller. Men jaja, så illa ställt är det väl inte, igår fick jag alltså gå på loppis. Nedan följer en detaljerad redogörelse för vad jag kom hem. Förutom två ljus som jag glömde fota och nu inte orkar göra.

Om vi börjar med det lilla, mest onödiga eller vad vi ska säga. En magnet med pommes. Ångrar att jag inte köpte en annan som låg i samma låda som föreställde ett stekt ägg. Men man kan inte få allt i världen.

En annan liten sak som fick följa med hem var det här fräsiga hårspännet, pga känns i linje med min trendspaning om flamenco för 2022.

Lite större sak, men trotzdem för liten för mitt huvud. Den här hatten för 30 cent, ett löjligt pris för en otrolig huvudbonad. It’s giving me Midi, Maxi & Efti, it’s giving me Blossom. Jag tyckte den var fin på Pär, men han var inte så övertygad. Men den har hittat ett hem hos vår kompis Beppe istället, som erbjöd sig köpa den för det dubbla priset. Det är så här man blir rik.

Köpte också lite kläder, eftersom det tydligen är vad jag gör nu för tiden. Den här festliga jacketten ville absolut följa med hem. Okej, sa jag, men jag kan inte lova att jag inte kombinerar dig med ljusa jeans och band-tshirt. Eller slänger dig över min gröna klänning för verklig färgkrock.

Är tydligen mycket inne på struktur atm.

Den här gröna koftan ville jag så gärna ha pga färgen att jag inte ens provade, men turns out den var lite tajt över axlarna för mig och jag är lite för bekväm för att inte ha bra sittande kläder these days så nu står vi här och stirrar på varann, jag och koftan och vet inte vad vi ska göra.

Den här blåa tröjan var så skön i materialet (plus strukturen, hörni, strukturen!) så den fick följa med hem trots att jag är lite tveksam till den pga jag vet inte. Det är nåt. Men den är väldigt väldigt skön, så som en hel vanlig vardagströja kommer den nog komma till användning.

Och till sist: en redig korg. Det är min fjärde korg på ett år kanske, men vet ni, jag har användning för dem alla. Korgen är perfekt väska för stranden eller sommarfesten när man ska ha med vinflaskor eller kafferepet vintertid när stickningen ska med. Och den här har lock! LOCK! Perfekt korg.

Det var allt. Förutom de där ljusen då, men det var två bivaxljus, helt vanliga. Sånt jag alltid plockar på mig om jag ser på loppisar. Bruksvaror.

Inte ansluten

Satte datorn i sin lilla ställning (för ergonomin) imorse. Skrev in mitt lösenord. Inget hände. Skrev igen. Inget hände. Insåg att tangentbordet och musen inte connectat till datorn som dom brukar göra. Det var ju inget fel, knappt ett farthinder, men jag satt och tittade på orden länge: inte ansluten. Så längesen är det alltså sen jag satt i kontoret sist. Skulle mitt lvi ha varit en tv-serie med tokroliga fantasisekvenser, skulle en tredje bluetooth-grej dykt upp i listan, Ellens hjärna - inte ansluten. Burkskratt.

Min telefonskärm har spruckit, ett spindelnät över hela. Det går på hemförsäkringen och tur är väl det, för det skulle kosta ungefär 500€ att fixa. Jag kan välja mellan att lämna in den här i stan och lägga ut för reparationen och få tillbaka pengarna sen. Eller skicka in den till försäkringsbolagets partner in crime eller vad jag ska kalla det. Svårt att säga om jag blev mer frestad eller skrämd av tanken på att skicka iväg min telefon några dagar, kanske t o m en vecka.

Jag har aldrig störts av min egen överdrivna användning av telefonen förr, alltid tyckt att det ger mer än vad det tar men på sistone har jag känt mig nästan… uttråkad. Uttråkad och på högvarv hela tiden, alltid en ny femton sekunders loop att se, ett samtala att lyssna på, en artikel att inte missa. Jaja, ni vet.

Jag hörde nånstans att de flesta burkskratt är inspelade på femtiotalet och de används än. Det betyder att de flesta skratt vi hör är människor som antagligen är döda by now. Jag tror det var på Tiktok, jag vet inte om det är sant. Men jag behöver inte den här lilla smulan av “kunskap”.

Är inte beredd att vara en av dem som är som mitt tangentbord, inte ansluten, fullt ut. Det kommer så mycket… accessoarer med det som jag inte gillar. Men nån slags balans är väl eftersträvansvärt i de flesta lägen. Så kanske. Kanske det kunde stå inte ansluten ibland i alla fall.

Allt kan hända

Det är svårt att hålla upp en dagboksrutin märker jag, det blir lätt att jag faller i nån slags content-fälla ändå. Hur ska jag göra det här till innehåll? Är det här värdigt ett blogginlägg? Och så vidare i all evinnerlighet, medan bloggen stor tom och ekar.

Det puttrar på ganska långsamt den här veckan och det passar mig bra. I måndags gjorde jag en loppisrunda i grannstan och det kändes både lite förbjudet och också härligt, härligt. Fyndade bra, en del kläder, vilket jag aldrig förväntar mig pga, well, min storlek. Igår var det en helt vanlig jobbdag, även om den i ärlighetens namn var ganska oproduktiv. Fick i alla fall ihopskruvat min nya kontorsstol.

Idag har jag uträttat ärenden, ätit långlunch och dessutom köpt ett par skor! Har absolut kläd-köpstopp ännu, men jag får ju köpa på loppis. Så när ett par rosa, leopardmönstrade converse dyker upp, oanvända och i min storlek på FB-loppis, ja, vad gör man då?

Har inte haft converse sen gymnasietiden. Sidenote: mina vita converse från högstadiet är legendariska inom vissa kretsar, så här såg dom ut när jag till sist slutade använda dem,

ser inte så farligt ut men på vänster fot var det inte bara en tå som hängde ut och på andra foten hängde hela hälen ut.

Trodde knappt min egen magkänsla när jag redan förra året kände ett visst sug efter Converse igen, efter tio stadiga år i mera klumpiga sneakers varianter. Visst känns det konstigt att gå med platt sula, skrev Nikko efter att jag berättat om kapet. Jo, det gör det. Hela skon rör sig annorlunda. Nu väntar jag bara på vår så jag kan använda conversen, min cowboyboots och så småningom mina Docksta -tofflor. Om Vi Läser skulle fråga mig vad mitt favoritord är här och nu skulle jag svara barmark.

Funderar på att ha Allt kan hända! som motto för i år, det känns som att det kunde va ett sånt år. Titta, mina små grisklövar i converse-skor igen, vem hade trott det.

Spisfläktslampan

Köpte tulpaner och blodapelsiner idag. Det var minus tio och vitt i träden.

Blev så till mig av hur fräscht och nytt och oförstört allting kändes att vi äntligen fick fixat ny lampa till spisfläkten. Den har blinkat i stil med en lampa i en öde sjukhuskorridor från en skräckfilm sen mitten av oktober utan att nån av oss har kommit sig för att byta ut den. Men nu.

Nytt år, nya möjligheter.

Tomtar, bloggar, kläder, krans

För mycket länge sen hette min blogg Saker jag gjort och åsikter jag har. Catchy namn. Nu har jag hetat Blejk, fejt och fab i rätt många år och jag har ju arbetat in det bloggnamnet ganska bra. Men jag börjar bli lite sugen på att övergå till ett mer Ellen-centrerat namn. Skulle gärna vilja fortsätta använda BFF, men kanske bara inte så mycket fokus på det? Behöver jag en ny header, är det ditåt det barkar? Är det nån som känner sig manad att göra en? Jag skulle fan inte orka tänka ut en själv. Älskar den jag har nu, men ja. Förändring är väl ganska nödvändigt.

I alla fall, lite retro idag då, här är lite saker jag gör och åsikter jag har:

Lagade minestronesoppa förra veckan. Det blev oväntat gott, inte alls som skolans minestrone. Man kan ju undra varför jag gjorde minestrone med förväntningen inte så gott, men jag var sugen på en buljongig soppa och vege-chorizo så det blev det så här. Följde inget recept, bara fräste lök, vitlök, selleri, morot, nå sked ljus misopasta och kryddor och hällde över ett par liter grönsaksbuljong och sen i med pasta och i slutet stekta korvslantar och grönkål. Jag stod och pudrade och hällde en massa olika kryddor och såser i den under tiden den kokade så minns inte exakt heller vad jag lade i. Men tänk italienskt så går det nog bra. Det skulle egentligen va lite tomatpuré också men pga allergier använde jag miso. Slut på historia. Bra pasta sorter att använda i minestrone är t ex risoni. Jag använde trofie.

Årets julklappar är signed sealed och nu väntar de bara på att bli delivered. Det blev ett tema på årets inpaketering som min inre fjortonåriga panda kan vara stolt över. Presentsnöret är band ur en gammal vhs-kassett för övrigt, tips tips. Det enda som inte är inpaketerat är julklapparna jag och PG köpt tillsammans åt oss; en soda stream och en ny stereo (som vi inte ens köpt ännu).

Varje gång jag planlöst ritar nåt tänker jag att jag gör det alldeles för sällan. Det är kul och välgörande att bara sitta och rita, utan krav på att det ska bli nåt. På ordkonsten brukar jag ta tillfället i akt när barnen håller på med nåt att bara rita lite. Senast en julkula. Det blir mycket jul just nu.

Mycket jul ja. Här är mina jultomtar. Jag har tydligen startat en samling med dem, utan att veta det själv. Jag är ganska kräsen i mitt val av tomtar, jag kan inte förklara vad det är jag söker efter, men jag vet när jag ser tomten i ögonen om den platsar i samlingen eller inte. Och jag köper uteslutande på loppis. Moderna filttomtar med luvan över ögonen gör sig icke besvär, det är det fulaste jag vet. se där ,en åsikt jag har. Nyaste i samlingen och den enda som tillkommit i år är han längst till vänster som kokar gröt. Tomten med snökulan i magen är äldst, han härstammar från min mommo och moffas och var den som startade det hela.

Har gosat med Sylvi.

Har klätt på mig. Imorse hade jag och Pär samma tid att passa så vi gick samtidigt hemifrån, något som annars aldrig händer. Det var mysigt.

Och till sist så har jag pärlat ihop en dörrkrans till oss. Jag satt tre timmar med det här lilla projektet och plockade och började givetvis tio på kvällen. Classic Ellen. Men är mycket nöjd! Känns som ett trapphus-vänligt alternativ plus att nu syns det ju att det bor kReAtIvA kOnStNäRsSjÄlAr här. Jag googlade först lite mönster på nätet, men alla var så avancerade så jag gjorde på fri hand. Blev riktigt nöjd med resultatet!

Och det var lite saker jag gjort. Vad har ni gjort?

Pennor, högtalare, tråk och stök

Gud, vilken vecka. Hur jag än planerar, hur jag än försöker så lyckas alltid de här veckorna i november bli ett stim av saker att göra och fixa och ordna. Har jobbat långa dagar och de dagar som inte av sig själva varit långa har jag förlängt dem med diverse nödvändiga sysslor, som att handla mat och byta lakan. Ett slags jobb det också. Och för all del, även mindre nödvändiga sysslor såsom rom- och ingefärsdrinkar, nagellack och studera t-zonen i toalettspegeln har förekommit, men i betydligt mindre mängd än vad jag kanske hade önskat. Och nödvändigt och nödvändigt, kanske det är just det är där icke nödvändiga sakerna som sen är de allra nödvändigaste?

Jag var tillsammans med Amanda och Malin på skolbesök i torsdags, det var kul! Kul att faktiskt få besöka en skola fysiskt, även om det var med visir och i stor gympasal med en klass i gången osv. Vi pratade bland annat om hur man får idéer till böcker. Ett stående tips från vår sida var att ha tråkigt, att våga låta de där tomrummen i intrycken uppstå, så att hjärnan blir tvungen att fylla dem med nåt. Ett bra tips som gäller alla åldrar. Efter ett prat med en klass, dröjde sig en elev kvar och frågade med uppriktig min: när har NI tråkigt då? Jag svarade nåt om att jag tycker det är tråkigt att städa, men jag fortsatte fundera på den frågan.

Jag har nyligen köpt en sån där liten bluetooth-högtalare till mobilen, tänkt mest att ha på torpet. Den är dessutom vattentät, så den funkar att ha både på stranden och i duschen. Jag tycker också att det är astråkgit att duscha och blev lite hemligt glad över möjligheten att måla över den här duschtråkigheten med en podd eller nån låt att lyssna på. Tills det slog mig hur absurt det är, att kräva yttre underhållning in i varje stund. Som att en dusch inte räcker som syssla. Underligt man känner sig trött och överväldigad.

På väg hem med yet another paket

Högtalaren är bara en av massa grejer jag “klickat hem” senaste tiden. Allt från strumpbyxor till smink till julklappar till julkalendrar har fått svischa iväg ut ur hemsidornas köpkorgar och hem till oss. Visst saknar jag impulskontroll, men det här är ändå nån slags rekord tror jag. Tror dessutom jag om aldrig sade, så tänkte att jag skulle ha nån slags köpstopp under hösten men hahahaaha. Jag vet inte om det handlar om corona, men jag har i alla fall tänkt flera gånger att det är okej att UNNA sig en massa saker nu för att allt är så sorgligt och tråkigt. Jag är ganska säker på att det inte är så det funkar.

Skit samma, det är inte ett speciellt attraktivt beteende, men om inte förr lär den här madnessen ta slut när det blir januari, för då är man ju alltid pank. Man = jag.

Men en helt otvetydigt rolig grej som jag “klickat hem” (måste använda citationstecken, hatar det uttrycket) är årets julkalender! Jag har faktiskt två i år! Jag har ganska långt hållit mig till klassiska och enkla kalendrar tidigare, förutom förra året när vi hade Bonniers litteraturkalender. Men i år har jag förutom Flashback Forevers Böglyftet-kalender köpt en… PENNKALENDER!!! Är orimligt pepp på detta, jag är ju i regel väldigt förtjust i olika kontorsmaterial och sånt.

Pennkalendern är från Penstore och nej, det är inte ett samarbete, inte ens ett gratisbud eller gåva. Hur många läsare och följare ska jag ha före man börjar få sånt? Nu hittar jag inte kalendern på deras hemsida så jag undra om den är slutsåld? Glad att jag hann haffa en i så fall! Pennor känns också på nåt sätt rimligt att ha 24 stycken av, jag har svårt att se ett scenario där jag skulle t ex använda upp 24 krämer.

Jag tror också att - om jag orkar - ska börja julstöka lite ikväll. Jag har dragit skrivkurs digitalt hela helgen och känner mig ganska trött på skärmar, så nåt lite mer taktilt och konkret känns väldigt lockande. Jag brukar vara ganska tidigt med pyntet, men det enda som står framme redan är en girlang av pepparkaksgrisar i cernitlera som jag tryckte ut en kväll när jag behövde göra nåt färgglatt.

Här är en jättebra låt förresten. Eller hela skivan är fan nåt av det bästa jag hört på länge. Vet inte hur jag missat den så länge. Har ändå följt Parkman sen hon blogga för många, många år sen. Those were the days, när “alla” hade blogg.