Att köpa eller inte köpa; ett par skor

Jag brukar skämtsamt prata om mitt shoppingberoende, men dom roligaste skämten är ju som bekant dom som det ligger nåt korn av sanning i. Sanningen är att jag har lite för låg tröskel till att klicka på Beställ-knappen och sanningen är att jag också lägger onödigt mycket av min inkomst på kläder. Eller kläder och kläder, det jag inbillar mig jag köper är byggstenar till min identitet. Eller, min potentiella identitet, jag är mycket optimistiskt lagd på det sättet att jag faktiskt lyckas inbilla mig varje gång jag seglar över Beställ-knappen som en örn: just det här plagget eller den här skon är den sista och avgörande nyckeln för att bli Den Jag Vet Jag Kunde Vara.

Just nu har jag svårt att sluta tänka på ett par skor som jag väldigt, väldigt, väldigt gärna vill ha. Faktum är att jag sökte på precis den här modellen redan förra våren, men inte hittade ett lämpligt par och därför köpte ett par som var nästan det jag ville ha.

Nästan vad jag ville ha-skorna

Lite av ett misstag, för de skorna kommer aldrig bli nåt annat än nästan rätt. Jag gillar dom och har använt dem rätt mycket, men de är bara nästan såna jag skulle vilja att de var. De är i silver, vilket kändes som ett bra beslut DÅ, men som jag nåt år senare känner att inte riktigt funkar med min i övrigt mycket guld-tillvända stil. Dessutom är det snäppet för söta, ville ha något med lite mer edge. Man ska aldrig kompromissa och man har alltid råd att vara kräsnare än man tror när det kommer till shopping, något jag alltid blir påmind om när jag glömmer bort det.

Jag hade ett planerad post i budgeten i vår för ett par skor, men den posten försvann redan på ett par Nike loafers - som jag visserligen älskar, men inte går att byta ut rakt av till det här paret jag suktar efter nu.

Jag fyndade dessutom, nån vecka senare, ett par oanvända Keen Uneeks på Vinted för en femtedel av vanliga priset, så jag kan inte klaga på bristen på bekväma, lite lätt sinnessjuka skor. Tack, du finska kvinna med darrig hand som postade en precis lagom suddig bild på ett par skor som inte passade dig som tänkt. De andra Keen-skorna på appen var upplagda av danska medborgare som visste precis vad som sålde.

Alla dessa tre par plus alla de par som redan finns i garderoben; allt talar för att jag absolut inte behöver det här paret som nu ropar mitt namn.

Egentligen finns det inga praktiska hinder för att mig att köpa skorna, det handlar sist och slutligen inte om ekonomi. Visst, dom pengarna kunde jag bra sätta på nåt sparkonto eller använda på något annat, men jag har råd. Mitt shoppingberoende är inte av den sorten att jag har skulder på grund av det. Det fanns en tid när jag helst undvek att tänka på Klarna-konton, men nu för tiden vågar jag öppna nästan vilket kuvert som helst direkt. Dels gifte jag mig med en oroligt lagd snåljåp (lifehack!) som hjälpt mig förstå ekonomi, dels har jag lärt mig själv av mina misstag och som som garnering på tårtan har jag medelst adhd-medicinering fått kemisk hjälp med saken. Det är mer av skam och ovilja som jag inte riktigt vill unna mig skorna, fast jag också inget hellre vill just nu. Jag kan inte ens komma mig för att länka till skojävlarna, för då är jag rädd att nån annan ska köpa upp alla par och så blir jag utan. Alltså gatekeepar jag lite än.

Grejen är ju att jag vet att de här skorna inte heller kommer lösa det eviga problemet Varför är jag så ful och varför har jag inget att ha på mig. Jag blir ju inte någon annan bara för att jag köper de här skorna, min garderob kommer inte magiskt falla på plats bara för att jag köper just de här skorna. Jag försöker hela tiden lära mig bygga självkänsla och samla dopamin genom annat än köp.

Jag tycker inte heller det är försvarbart att köpa hur mycket kläder och skor som helst. Man kan trösta sig med att jag handlar mest second hand (men långt ifrån allt!) och att jag trots allt lärt mig så mycket att jag sällan köper något helt off nu för tiden. Jag vet material, färger, silhuetter som är onödigt att just jag försöker mig på, hur snyggt det än är på andra. Man kan också argumentera för att mitt jobb kräver ett visst mått av offentligt varande som sätter krav på en representabel garderob, men det är ju inte som jag kommer behöva gå barfota på bokmässan i höst utan de där skorna.

Dom här röda fyrkanterna till loafers kunde jag ha, till exempel.

Eller mina Tabis! Vad lite jag älskar en lite för kort, rutig byxa för övrigt :-)

Eller mina Converse med traktorsula (som tyvärr är ganska obekväma).

Men, givetvis har jag på kort tid nu intalat mig att inga av mina skor kan ge mig precis det de här aktuella skorna kan. Jag kan inte sluta tänka på hur bra de skulle göra sig på mina fötter. Hur komplett både jag och min garderob skulle bli av dem.

Jag försöker hålla emot, lite till. Att skriva ett blogginlägg om saken är en ny strategi, men jag har också andra sätt att försöka säkerställa att just det här köpet är en evig kärlek och inte bara en övergående fling. Jag har nyligen börjat sälja bort lite av de mest galna flingsen på Vinted, igen inte så mycket av ekonomiska skäl, men för att det är ett ypperligt sätt att tvingas konfrontera dina egna köpmönster. När man märker att man kan marknadsföra nästan varje plagg med “knappt använd” eller “använda ett par gånger” blir man lätt illamående.

Först måste jag väcka rimligheten, för den finns där inom mig, även om den ofta slumrar. Är det här ett köp som är i linje med min övriga stil? Har jag mentalt föreställa mig åtminstone en handfull kombinationer med plagg jag redan har? Bryter köpet mot någon av dina riktlinjer och regler?

Tyvärr hjälper inte det här just nu, de här skorna slinker igenom alla filter. De är ett helt logiskt Ellen-köp.

Då måste jag börja analysera när och var begäret uppstod. Fanns det en nära förestående resa eller ett evenemang med i bilden? Var i den så kallade jävla cykeln befann jag mig? Hur många timmar skärmtid hade jag veckan före? Kort sagt: på vilken nivån var ångesten? Det finns en tydlig korrelation mellan dippar i måendet och dippar på bankkontot så att säga.

Just med de här skorna så vet jag att suget funnits åtminstone ett år, men legat i dvala. Det akuta begäret jag känner nu är några dygn gammalt. Jag är pms:ig och pollenallergisk och har en hel del uppdrag i yttre tjänst än i vår, så ångest: finns. Alltså måste jag vänta med dom, en stund till. Jag brukar sätta nån slags deadline, om jag fortfarande vill ha dem då och då, får jag köpa dem.

Kanske jag kommer fram till att jag faktiskt behöver (well, behöver i den generösaste av meningar) just det här paret. Kanske glömmer jag bort dem, som jag faktiskt lyckats glömma bort en hel massa “perfekta” plagg.

Men är de inte helt jävla underbara, ändå? Lämna gärna ett par 40:or, åtminstone några veckor till.

Extra extra, read all about it!

Min nya bok
Nu är den här! Är så himla glad och stolt att släppa iväg det här lilla fågelungen ut i världen, men jag förväntar mig ju inget annat än ett magplask på Disney-manér. En bok som flyger tills den inser att den flyger och då störtar ner med ett tjut - förmodligen från mig. Försöker stålsätta mig för recensioner och reaktioner så gott det går, men det går väl knappt. Jag får göra som jag brukar: låtsas som att det regnar. Det blir verkligen inte enklare, tvärtom. För varje bok jag skrivit och gett ut så har det känts som att klättra upp till en ny trampolin. Visserligen är bassängen man stirrar ner i bekant, men pirret i magen försvinner inte.

Jag har hur som helst tyckt väldigt mycket om att skriva Ingen början, inget slut. Som vanligt trodde jag att det skulle handla om en sak och så började det handla om nåt annat under tiden jag skrev. Jag trodde det var med temat Arkeologi jag ville umgås, men det blev mer med temat Min Egen Dödsångest. Va ljust och glatt det låter :-)))) Men jag tror inte de teman jag umgås med när jag skriver nödvändigtvis är stora teman för en läsare sen. Men det är väl spikarna jag kokat soppa på den här gången.

Mitt psyke
Har under sommaren börjat äta adhd-medicin. Det har varit en jävla resa för att prata samtids-språk att hitta rätt medicin och dos och stora delar av augusti försvann i ett töcken av biverkningar och ångest. Men nu - nu tror jag att jag är på rätt spår! Ta i trä.

Har fått väldigt mycket frågor från olika håll hur det känns och vad en medicin egentligen gör. Det är ju svårt att förklara, för det är ju inget mätbart eller kanske ens noterbart för andra. Men i korta drag - det jag känner nu efter några veckor på rätt piller - är att en köksfläkt i huvudet stängts av. Jag känner mig mer klartänkt och färdigtänkt, lyckas hålla i en tanke från början till slut. Jag känner mig också ärligt talat smartare, som att jag nu äntligen når en hylla i hjärnskafferiet jag vetat funnits där, men aldrig haft en stege till. Sen tycker jag att trösklarna för vissa saker har filats ner lite. Det är inte ett enormt åtagande att göra minsta lilla. Samtidigt som små trösklar till annat plötsligt dykt upp. Att hinna tänka “är det helt nödvändigt att…”, en ny upplevelse.

Men det allra bästa och det jag känt av mest är att jag inte hatar eller ifrågasätter mig själv lika ihärdigt. Jag deltar i samtal och uttrycker en åsikt utan att skärskåda alla mina egna repliker och vrida och vända på vad jag kunde ha gjort eller sagt annorlunda. Jag sitter inte och håller mig själv i så hårda tyglar av rädsla för att nån ska upptäcka hur jag egentligen är att jag är utmattad i flera dagar efteråt. Det är en lättnad att glömma bort sig själv ibland och inte känna att jag behöver straffa mig själv eller dra åt tyglarna ännu hårdare nästa gång.

Sen löser ju medicinen inte allt. Jag vill och ska fortsätta gå i samtalsterapi, jag behöver lära mig mer om vilka rutiner och strukturer jag behöver och framför allt behöver jag fysisk rörelse och träning. Inte helt ounika behov, oavsett vem man är kan man ju tänka, men ja. Det är alltid en omväg till allt med mig.

Vissa har varit förvånade eller ifrågasättande när jag berättat att jag har adhd och det kan jag väl på sätt och vis förstå, men det är också frustrerande. Det är väl på sätt och vis ett kvitto på en lyckad föreställning om publiken inte anar arbetet bakom kulisserna. Men ska det bara vara en föreställning? Kul för publiken, not so kul för mig.

Jag vet att kvinnlig adhd är något folk sällan har bra koll på och att det verkligen kan kännas som att det gått inflation i neuro-diagnoserna senaste åren. Jag är den första att misstänksamt kisa mot en diagnos och det tog mig nästan 10 år att våga be om en utredning själv från att första gången tänkt tanken. Kanske vi om 50 år kommer minnas tillbaka till den här tiden som den galna tiden när vi skrev ut amfetamin till alla kvinnor med ångest, men inget är beständigt och forskning och psykvård går hela tiden framåt. Just nu försöker jag ta till mig teorin att det inte är fel att använda sig av de hjälmedel som finns till hands här och nu.

Sist och slutligen får man ju tro vad man vill, men ganska få har verklig insyn i min vardag och min problematik, hur länge man än har följt med föreställningen. Det är inte heller nån anklagelse mot nån eller ett underkänt betyg som närstående att inte noterat maskineriet. Jag är listig och slug och beräknande och gör mitt bästa för att inte släppa nån jävel över bron. Jag har ju också the hard way lärt mig hantera de mer praktiska utmaningarna i mitt liv så att det numera är ganska många år sen jag blivit vräkt eller haft en betalningsanmärkning eller flyttat ihop med nån jag träffat på en spårvagn hem från krogen. Superkraft, ja visst.

Och här är vi nu då. Jag har egentligen inget behöv av att göra det här till nån större del av min personlighet, jag är inte heller intresserad (tror jag…?) av ett get out of jail-card eller att nån ska behöva anpassa sig efter mig. Jag var inte överraskad när jag till slut fick diagnosen, men jag är förvånad över hur mycket känslor det ändå rört upp och att jag behöver processera en del. Som nu, när jag bara hade tänkt nämna det lite i förbifarten, men så blir det ändå en jävla essä.

Jag trodde inte det behövdes, men fan vad jag behövde höra en läkare säga att jag uppfyller kriterierna och att jag är “otroligt skicklig” (direkt citat!) på att kompensera för det som haltar. Grät i bilen i en halvtimme efteråt.

Sen dess har jag varit lättad och sorgsen och rädd och ilsken och uppspelt, i omgångar. Lättad att jag inte bara inbillade mig allt, rädd att jag ändå kanske inbillat mig allt och dessutom lyckats lura sjukvården, uppspelt över hur jag nu kanske kan styra livet lite annorlunda, sorgsen och ilsken över allt det som kanske kunde ha varit annorlunda. Don’t get me wrong, jag har ju klarat mig rätt bra ändå *putsar august-statyetten*, men så mycket onödigt krångel jag ofta skapat för människor i min närhet och mig själv. Det är ju nåt man kommer få leva med en stund. Men, god bless the broken roads och så vidare. En diagnos är ju inte heller mållinjen i marathonloppet Livet, men det är trevligt med en vätskestation så här 37 år in.

Min ekonomi
On a whole other, unrelated note… Lider fortfarande av skattesmällen maximus. Har snörpt åt överallt där det går att snörpa åt och tackat ja till allt jobb som jag bara ansett vara möjligt att göra utan att tumma på mig själv eller jobbet, men det har varit riktigt tufft. Men jag kanske behövde påminnelsen om hur det är att inte ha marginaler. Det är ändå en tid jag har behövt fundera på om jag har råd att säga ja när en kompis frågar om vi ska fika på stan. Jag hade nästan glömt hur avsaknaden av pengar gnager i en. Jag har levt med det gnaget ända fram till för några år sen och ändå har jag hunnit glömma. Idiot-jag.

Just nu ser jag mest fram emot att komma tillbaka till noll och sen, efter det, kanske kunna bygga upp lite marginaler igen. Utöver det har jag aldrig haft och begär inte heller.

Min ålder
Fyller 37 i veckan och, ja. Det är vad det är. Har redan checkat in som “i 40-årsåldern” så siffran spelar ingen större roll. Tog 80 i marklyft förra söndagen, det är en siffra jag jublar mer över. Är som sagt på en ganska bra plats i livet. Tycker om mitt jobb, tycker om min man, tycker om mitt hem, tycker om mina vänner och tycker om min fritid för tillfället. Världen går ju åt helvete förstås, men man måste väl försöka fortsätta bara. Se till historien och litteraturen och andligheten och arbetet för tröst och hopp. Försöka orka vara nyfiken och villig att lära sig saker, så småningom börja slappna av i vissa erfarenhetskunskaper man samlat på sig. Balansera vidare på en liten, liten spindeltråd.

Det jag önskar mig i födelsedagspresent är en nykter rimlighetsbedömning i fler frågor, en välskriven och bra recension eller två, 100 i marklyft innan jul och fred och frihet för Palestinas barn. Bland annat.

Vecka 38

Veckans födelsedag: min egen! Jag fyller 33 denna vecka och det känns fint. Bra och snygg siffra, jag känner mig ganska tillfreds med var jag är i livet i jämförelse med min ålder och häromdagen gjorde jag nåt fånigt test på internet där jag ålderstestade min hörsel och den var till och med några år under 30. Tänker inte fira speciellt mycket däremot, det hinner jag knappt. Jag har ingen önskelista i år heller, det enda jag har kommit på att jag vill ha var en regntunna till torpet och det ska jag få av pappa. Och Pär har klickat hem Frida-tidningar från slutet av 90-talet åt mig, det hade jag också önskat mig. Vi ska kanske titta närmare på dem sen.

Jag lite yngre än 33

Veckans födelsedag 2: imorgon fyller min svärmor och så föds Maggan officiellt! Båda två viktiga händelser. Känns konstigt att ha en bok ute nu igen och speciellt nu när det faktumet inte åtföljs av bokmässor. Saknar kollegorna.

Veckans jobb: jag har massor att göra. Det är ordkonst-timmarna förstås och releasefest ännu mer förstås och ett par ansökningar som ännu ska in och lektioner som ska planeras och ett cykelmanus som ska färdigställas. Plus kolumn-deadline och poddinspelning. Hösten är sannerligen igång.

Veckans sömn: ja, det är inte mycket med den. Jag låg och hostade till halv fyra inatt. Hade väckarklockan på 07:50, kunde inte stiga upp före 08:50. Det gick liksom fysiskt inte. Så ovärdigt.

På sömnen alltså. Fick den här rubriken av Malin här om dagen, den är användbar i många sammanhang. Den ledde också till den ytterst österbottniska slutsatsen att jag och Malins man delar en småkusin, men från olika håll.

Veckans läsning:

ADHD - Från duktig flicka till utbränd kvinna av Lotta Borg Skoglund. Jag brukar sällan orka läsa annat än skönlittertur eller enstaka själv/biografi och jag kommer aldrig förstå, rekommendera eller gilla självhjälpsböcker, men den här är ganska intressant. Visste du att ADHD ofta ser helt annorlunda ut i flickor än i pojkar?

Veckans diagnos: är så förbannat trött på alla som ska självdiagnostisera sig med än det ena, än det andra, mig själv inkluderad. OBS alltså inte trött på diagnoser i sig, utan det att man läser en artikel och plötsligt inser att man är ett superunikt kristallbarn från rymden osv. Men med det sagt, det är klart att jag givetvis har ADHD nu när jag läser den här, hehe.

Nej men seriöst, så jag fungerar ju ändå ganska bra i en vardag, så kanske jag bara ska strunta i att försöka bokstavsbestämma mina beteendemönster. Jag har och är mycket av det som målas upp som ADHD i vuxna kvinnor (och det visste jag redan innan jag läste denna) och frågar du den som lever med mig närmast så är han ju ganska övertygad om saken. Men allt det där är ju ett spektrum också. Jag lutar väl ditåt kan vi säga. Borde kanske gå på en utredning, men orka. Då kanske dom kommer fram till att jag inte har det - och vad ska jag då hitta på för diagnos? :-))))))

Veckans Viola:

Hon lever, så ta det lugnt.