Jag brukar skämtsamt prata om mitt shoppingberoende, men dom roligaste skämten är ju som bekant dom som det ligger nåt korn av sanning i. Sanningen är att jag har lite för låg tröskel till att klicka på Beställ-knappen och sanningen är att jag också lägger onödigt mycket av min inkomst på kläder. Eller kläder och kläder, det jag inbillar mig jag köper är byggstenar till min identitet. Eller, min potentiella identitet, jag är mycket optimistiskt lagd på det sättet att jag faktiskt lyckas inbilla mig varje gång jag seglar över Beställ-knappen som en örn: just det här plagget eller den här skon är den sista och avgörande nyckeln för att bli Den Jag Vet Jag Kunde Vara.
Just nu har jag svårt att sluta tänka på ett par skor som jag väldigt, väldigt, väldigt gärna vill ha. Faktum är att jag sökte på precis den här modellen redan förra våren, men inte hittade ett lämpligt par och därför köpte ett par som var nästan det jag ville ha.
Nästan vad jag ville ha-skorna
Lite av ett misstag, för de skorna kommer aldrig bli nåt annat än nästan rätt. Jag gillar dom och har använt dem rätt mycket, men de är bara nästan såna jag skulle vilja att de var. De är i silver, vilket kändes som ett bra beslut DÅ, men som jag nåt år senare känner att inte riktigt funkar med min i övrigt mycket guld-tillvända stil. Dessutom är det snäppet för söta, ville ha något med lite mer edge. Man ska aldrig kompromissa och man har alltid råd att vara kräsnare än man tror när det kommer till shopping, något jag alltid blir påmind om när jag glömmer bort det.
Jag hade ett planerad post i budgeten i vår för ett par skor, men den posten försvann redan på ett par Nike loafers - som jag visserligen älskar, men inte går att byta ut rakt av till det här paret jag suktar efter nu.
Jag fyndade dessutom, nån vecka senare, ett par oanvända Keen Uneeks på Vinted för en femtedel av vanliga priset, så jag kan inte klaga på bristen på bekväma, lite lätt sinnessjuka skor. Tack, du finska kvinna med darrig hand som postade en precis lagom suddig bild på ett par skor som inte passade dig som tänkt. De andra Keen-skorna på appen var upplagda av danska medborgare som visste precis vad som sålde.
Alla dessa tre par plus alla de par som redan finns i garderoben; allt talar för att jag absolut inte behöver det här paret som nu ropar mitt namn.
Egentligen finns det inga praktiska hinder för att mig att köpa skorna, det handlar sist och slutligen inte om ekonomi. Visst, dom pengarna kunde jag bra sätta på nåt sparkonto eller använda på något annat, men jag har råd. Mitt shoppingberoende är inte av den sorten att jag har skulder på grund av det. Det fanns en tid när jag helst undvek att tänka på Klarna-konton, men nu för tiden vågar jag öppna nästan vilket kuvert som helst direkt. Dels gifte jag mig med en oroligt lagd snåljåp (lifehack!) som hjälpt mig förstå ekonomi, dels har jag lärt mig själv av mina misstag och som som garnering på tårtan har jag medelst adhd-medicinering fått kemisk hjälp med saken. Det är mer av skam och ovilja som jag inte riktigt vill unna mig skorna, fast jag också inget hellre vill just nu. Jag kan inte ens komma mig för att länka till skojävlarna, för då är jag rädd att nån annan ska köpa upp alla par och så blir jag utan. Alltså gatekeepar jag lite än.
Grejen är ju att jag vet att de här skorna inte heller kommer lösa det eviga problemet Varför är jag så ful och varför har jag inget att ha på mig. Jag blir ju inte någon annan bara för att jag köper de här skorna, min garderob kommer inte magiskt falla på plats bara för att jag köper just de här skorna. Jag försöker hela tiden lära mig bygga självkänsla och samla dopamin genom annat än köp.
Jag tycker inte heller det är försvarbart att köpa hur mycket kläder och skor som helst. Man kan trösta sig med att jag handlar mest second hand (men långt ifrån allt!) och att jag trots allt lärt mig så mycket att jag sällan köper något helt off nu för tiden. Jag vet material, färger, silhuetter som är onödigt att just jag försöker mig på, hur snyggt det än är på andra. Man kan också argumentera för att mitt jobb kräver ett visst mått av offentligt varande som sätter krav på en representabel garderob, men det är ju inte som jag kommer behöva gå barfota på bokmässan i höst utan de där skorna.
Dom här röda fyrkanterna till loafers kunde jag ha, till exempel.
Eller mina Tabis! Vad lite jag älskar en lite för kort, rutig byxa för övrigt :-)
Eller mina Converse med traktorsula (som tyvärr är ganska obekväma).
Men, givetvis har jag på kort tid nu intalat mig att inga av mina skor kan ge mig precis det de här aktuella skorna kan. Jag kan inte sluta tänka på hur bra de skulle göra sig på mina fötter. Hur komplett både jag och min garderob skulle bli av dem.
Jag försöker hålla emot, lite till. Att skriva ett blogginlägg om saken är en ny strategi, men jag har också andra sätt att försöka säkerställa att just det här köpet är en evig kärlek och inte bara en övergående fling. Jag har nyligen börjat sälja bort lite av de mest galna flingsen på Vinted, igen inte så mycket av ekonomiska skäl, men för att det är ett ypperligt sätt att tvingas konfrontera dina egna köpmönster. När man märker att man kan marknadsföra nästan varje plagg med “knappt använd” eller “använda ett par gånger” blir man lätt illamående.
Först måste jag väcka rimligheten, för den finns där inom mig, även om den ofta slumrar. Är det här ett köp som är i linje med min övriga stil? Har jag mentalt föreställa mig åtminstone en handfull kombinationer med plagg jag redan har? Bryter köpet mot någon av dina riktlinjer och regler?
Tyvärr hjälper inte det här just nu, de här skorna slinker igenom alla filter. De är ett helt logiskt Ellen-köp.
Då måste jag börja analysera när och var begäret uppstod. Fanns det en nära förestående resa eller ett evenemang med i bilden? Var i den så kallade jävla cykeln befann jag mig? Hur många timmar skärmtid hade jag veckan före? Kort sagt: på vilken nivån var ångesten? Det finns en tydlig korrelation mellan dippar i måendet och dippar på bankkontot så att säga.
Just med de här skorna så vet jag att suget funnits åtminstone ett år, men legat i dvala. Det akuta begäret jag känner nu är några dygn gammalt. Jag är pms:ig och pollenallergisk och har en hel del uppdrag i yttre tjänst än i vår, så ångest: finns. Alltså måste jag vänta med dom, en stund till. Jag brukar sätta nån slags deadline, om jag fortfarande vill ha dem då och då, får jag köpa dem.
Kanske jag kommer fram till att jag faktiskt behöver (well, behöver i den generösaste av meningar) just det här paret. Kanske glömmer jag bort dem, som jag faktiskt lyckats glömma bort en hel massa “perfekta” plagg.
Men är de inte helt jävla underbara, ändå? Lämna gärna ett par 40:or, åtminstone några veckor till.