Björnes alla magazines

Jag och Pär delar en stor kärlek och det är den till printmedia. Vi vill båda två gärna samla på oss gamla årgångar av favoriter. Jag är mer inställd på Frida-tidningar från millenieskiftet, Pär på Pop och tidiga Slitz (innan nakenbrudarna, obs). Sen samlar jag ju också på mig mycket gamla tidningar i kategorin: får klippas i. Men både jag och Pär gillar också att treat ourselves med ett gott magazine när det ska resas eller varas sjuk eller bara annars bara lyxas till. ‘

Svenska Elle var en favorit när jag var yngre (tillsammans med Bon (kul med återuppstånden digital version, tyvärr hjälper det inte mig i kiosken), men jag tycker den är mer eller mindre innehållslös nu för tiden. Damernas Värld och Style By kändes matiga längre, men finns ens Style By nu för tiden? Varje sommar vi storhandlar till torpet låter jag en Svensk Damtidning och en Allers ramla ner i köpkorgen. Det hör liksom till, men det är mer en bruksvara än något härligt att sjunka in i. Jag är förresten hemskt förtjust i de här nya, moderna korsordstidningarna som gjort entré sista året; har köpt båda numren av både Pop-kryss och Krux, dessutom gett bort både en och två Pop-kryss som present.

Om jag är i en nordisk storstad och det finns ett utbud brukar jag plocka upp danska Costume eller en The New Yorker när andan faller på. En sydeuropeisk Vogue är alltid en bra souvenir från ett sydeuropeiskt land. Ibland köper jag nån riktigt dyr sak som gränsar till bok; typ i-D eller The Gentlewoman, men oftast blir jag lite för snål när jag ser priset. Pär köper oftast Offside, When Saturday comes och bland en Filter, Språk eller Galago. Ibland nåt specialnummer av Mojo eller Q. Hans och hennes, ni hör ju.

Vi har digitala prenumerationer på vår lokaltidning Österbottens tidning, på Hufvudstadsbladet och jag tror Pär eventuellt har nån inloggning till sina gamla hemtrakters dagstidningar, men om det är hans prenumeration eller någon annans låter jag vara osagt.

Vi avslutade pappersprenumerationen på ÖT för några år sen när vi insåg att den låg orörd de flesta dagar, men jag saknar ändå den. Pär är duktigare på att läsa e-tidningen, men jag läser bara enstaka artiklar här och där och missar därför alla små notiser och dödsannonser och rubriker som man får av bara farten. Jag kommer aldrig heller tycka att läsa på skärm är det samma som att läsa till pappers, jag behöver det där taktila för att kunna ta till mig något fokuserat och helhjärtat. Men det makear inte sense att betala för och bära ut 10 kg orörd papperstidning till soporna varje månad.

Vi har prenumerat på både det ena och det andra utöver dagstidningen, The New Yorker var till exempel en långkörare. Tror i och för sig att de duktigt fortsatte skicka nummer nåt år efter att jag sade upp prenumerationen. Får fortfarande ett kuvert med nåt erbjudande av dem då och då. Idoga jävlar. Danska Eurowoman fick jag i födelsedagspresent ett år av Pär, Expo vill jag minnas vi fick första åren vi bodde ihop. Bang, när den fortfarande fanns. Astra insåg jag nu att i nåt skede försvann från vår hallmatta. Förnyade vi aldrig den prenumerationen? Hm.

Det här är vad vi prenumerar på just nu:

Ny tid. Finlandssvensk kulturtidskrift med vänsterperspektiv. Känns som en symbolisk viktig prenumeration, men också en matnyttig en! Många intressanta artiklar, debatt-texter och recensioner. Och ja, Pär har skrivit för dem ett par gånger, men vi hade prenumerat ändå. På temat finlandssvenska kulturtidskrifter prenumerar vi också på Horisont, man får den som medlem i Svenska Österbotttens Litteraturförening.

Vi läser, av gammal och ohejdad vana mer än något annat kanske, prenumerat i många år. Visserligen intressanta personporträtt och intervjuer ofta och enkelt sätt att hålla ett öga på vad som kommer ut, men jag läste den noggrannare förr. Tror det är mera jag än tidningen som ändrat. Men skulle nog sakna den om jag slutade.

Min favoritprenumeration för tillfället; Hemslöjd! Är inne på andra året som prenumerant och en av få tidningar jag ofta läser pärm till pärm, trots att den är sjukt nischad. Stick och väv-grejerna är ju en grej, men varför jag med stort intresse läser om nån gubbe som täljer nånting vet jag inte. Men det är en BRA tidning och dessutom kommer den tillräckligt sällan för att man ska hinna läsa allt före nästa knackar på dörren.

Jag saknar en bra och matig, men ändå ung och fräsch, modetidning som liksom tar ett helhetsgrepp på det, inte bara funkar som reklamblad. Typ Stil i P1 men som tidning! Kan man få det? Eller finns det redan? Tipsa mig gärna.

Lästa böcker Q1

Jag för ju läsdagbok sen 16 år tillbaka, under Vad jag läst hittar ni alla listor. Det här började jag med efter att jag läste att Art Garfunkel skrivit upp allt han läst sen 1968 (och fortfarande gör, i alla fall fram till förra året).

De första åren gav jag ett hjärta till de böcker jag tyckte extra bra om, men det slutade jag med nån gång i samband med att jag blev författare själv. Det började kännas som ett för orent och trubbigt betygsystem, speciellt efter att min bekantskapskrets skrev fler och fler böcker. När skulle en bok få ett hjärta? Och vad betyder det att en bok inte får ett hjärta? Jaja, ni hör, neuros city. Så, nu för tiden skriver jag bara helt enkelt upp vad jag läst och om det var en fysisk eller ljudbok.

Det finns två kategorier böcker jag inte skriver upp. Jag skriver inte upp bilderböcker eller barnböcker med hemskt lite text; vilket är lite missvisande, för många av mina finaste läsupplevelser senaste åren har varit bilderböcker. Men det känns som att det skulle bli ett för lätt sätt att fuska för mig själv för att hjälpa upp statistiken. Läsa 20 bilderböcker i mellandagarna för att landa på en högre siffra, hehe.

Sen skriver jag inte heller upp böcker som jag läst på uppdrag - om jag inte hade läst dem även utan uppdraget. Det här handlar inte om många titlar, men de senaste åren har jag pga olika jobbsammanhang läst några böcker i ett slags bedömningssyfte och då känner jag att det inte riktigt är samma sak som min övriga läsning. Speciellt om det är en bok jag annars knappast skulle plocka upp. Men även om jag läste Sally Rooneys Intermezzo för ett poddavsnitt skrev jag upp den, eftersom jag också skulle ha läst den civilt, förr eller senare.

Jag siktar på cirka 100 böcker i året, det är ganska normalt för mig (i alla fall en yngre mig) men det är ingen tävling. De två senaste åren har jag inte kommit upp till det, men va ska man. Nu när första kvartalet av 2026 är genomlevt har jag läst 18 böcker, vilket antyder att jag inte kommer komma upp till 100 i år heller. Men vem vet, jag är lite av en periodare och kan på kort tid beta av rätt många när jag är på det humöret.

Tänkte vi skulle kolla lite på vad jag läst i Q1, för att hålla upp the good blogg-spirit. Och för att jag tycker jag har haft turen att läsa ovanligt många riktigt ovanligt bra böcker i år!

När andra njuter - Quynh Tran
Min kompis Quynhs andra roman. Om en mamma och en dotter och allt det de inte pratar om. Babblig och uppkäftig och väldigt, väldigt vacker. Tyckte speciellt mycket om mammans minnen.

Den underjordiska floden - Eva Ström
Poesi som jag hörde om via En varg söker sin podd. Ett slags rekviem eller en berättelse om sorgens alla nyanser som knockade mig. Perfekt läsning när man själv är uppe i ett sorgearbete. Är det så/ att musiken återvänt?/Är det/verkligen så? 💔

Bonsai - Alejandro Zambra
Fin liten miniroman om kärlek av en chilensk författare. Fick den av Clara, perfekt stoppa i handväskan-format. En slags utzooming av vad en människa och en kärlek kan betyda. Sorglig, men trösterik den med.

Fiskaren - Linda Segtnan
Igen, en begåvad kompis (well, vi har aldrig träffats, men haft mycket kontakt online senaste åren) andra roman. Viben är: en hålögd kvinna vandrar genom herrgård nattetid. En äkta mysrysare vars tolkning lämnas upp till dig. Verkligen en roman att mysa ner sig med.

Judas - Amanda Romare
Vinterns snackis låg givetvis på mitt nattduksbord också. Rolig och medryckande, men jag vet fortfarande inte var jag landar i frågan: är den bra? Men jag vet att jag med all säkerhet kommer köpa och sluka även nästa bok Romare skriver.

Perfection - Vincenzo Latronico
Hypead roman om urbana millennials med kreativa yrken i Europa . Bättre än vad jag trodde, en slags tavla över min generations sökande efter mening men precis som med huvudpersonernas liv lämnade den en slags tomhet efter sig.

Kammakargatan - Therese Bohman
Den här julberättelsen hade jag redan läst som adventskalender på Bohmans substack, men en ovanligt sömnlös natt läste jag om den eftersom den kommit ut som bok också. Stämningsfull 90-talsskildring av Stockholm, älskade den båda gångerna.

Straffkolonien - Leila Inanna Sultan
Maffig poesidebut om asyl och flykt och människorna i de omänskliga processerna. Arg, uppgiven och sörjande, men också ganska ojämn. Vissa sidor glimrade till, andra hade kunnat tightas till för ett ännu starke intryck.

Goon squad - Jennifer Egan
Ibland kan jag bli sugen på en Amerikansk Roman och Goon Squad är en Amerikansk Roman. Krävde sin tid att komma in i, men på sista sidan känner man ett rys av välbehag när allt klickar på plats. Korta berättelser från olika perspektiv, som tillsammans berättar en histora om musikbranschen, New York och 90-talet. Typ.

Genom delning - Lyra Ekström Lindbäck
Ekström Lindbäck har seglat upp som en favoritförfattare senaste åren. Hennes romaner är lite slängigt tjejiga, klädmärken och ställen namedroppade, men med lite hälsosamt tuggmotstånd. Om två tvillingssystrar och hur deras relation ändras och söndras när den ena blir gravid.

Good Girl - Aria Aber
Ännu en hypead europiesk roman som tar avstamp i Berlin. Ung tjej med afghanska föräldrar växer upp och hittar sig själv på nattklubbarna i Berlin, trots familjens misstycke och en allt mer rasistisk samtid. Smart och välskriven coming of age-debut att sluka.

Artens fortlevnad - Lydia Sandgren
Läste denna 750-sidors bjässe på 24 timmar som en slags utmaning eftersom den behövde lämnas tillbaka till biblioteket. Tycke man om Samlade verk tycker man om den här, Sandgren känns nästan unik i sitt berättande i svensk kontext. Hade mått bra av lite strykningar, men ändå. Bra.

Rosetten - Anu Kaaja
En roman som känns väldigt finsk i sin uppbyggnad. Kanske jag hade läst lite för många romaner om unga, urbana människor på glid genom Europa när jag började med den här, men den lyckades inte riktigt väcka mig. Läste ändå ut den med nån slags behållning.

InSanatorium - Hannele Mikaela Taivassalo
En formmässigt liten roman med stora rum i sig. Om ångest och gemenskap, om att omfamna sig själv och andra. Om den unga Ali, som checkar in på InSanatorium, och de gestalter som bor där. David Lynch-ig i sitt uttryck, men kan hända jag har snabbt att dra den parallelen eftersom jag känner HMT.

Kristin Lavransdotter: Kronan - Sigrid Undstet 🎧
Påbörjade Undstets Nobelvinnande epos om Kristin Lavransdotter tidigt i år och blev hooked direkt. Första romanen, Kronan (Kransen i vissa upplagor) handlar om Kristins barn- och ungdom på 1300-talet i Norge och känns otrolig modern, trots att det är 100 år sen den skrevs.

Kristin Lavransdotter: Husfrun - Sigrid Undstet 🎧
Andra delen, om Kristins liv som gift, i trilogin är segare, det är den. Men den bjuder på lika många detaljer om medeltida nordiskt liv (Undstets pappa var arkeolog) och en skarpsynt skildring av flera personerns känsloliv och drivkrafter.

Trollkarlen i Kreml - Giuliano da Empoli 🎧
En roman jag nog inte hade valt själv, men som jag tack vare min bokcirkel läste (well, lyssnade). Fiktiv berättelse baserad på en riktig rådgivare till Putins liv. Kändes som att jag fick en helt ny förståelse för Ryssland och rysk kultur och hur det blivit som det blivit. Bra, aktuell läsning.

The uncool - Cameron Crowe 🎧
Crowes film Almost Famous är nån slags byggsten i mitt tidiga identitetsskapande och därför var jag inte sen på att hugga på hans självbiografi (som till stora delar är samma berättelse som Almost Famous). Rolig, anekdotisk och ett fint porträtt av hans mamma.

HE VA HE! Vilket mastodontinlägg det blev. Kanske det blir en sammanfattning av Q2s böcker om ett par månader också, vi får väl se. Som bäst slalomläser jag The Other Bennet Sister av Janice Hadlow (eftersom jag älskade serien!) och Asfaltsblomman av Antti Jalava. Dessutom lyssnar jag på en annan Hadlow-bok när jag väver, Rules of the heart. Ganska meh, men mysig om man gillar kostymfilm.

Nu ska jag göra annat. Kanske… läsa?

Trendspaning 2025

Jag smyg-trendspanar lite inför det stundande året i min krönika i HBL idag måndag (googla, jag har sovit exakt noll minuter inatt och orkar inte hitta länken) och tänkte fortsätta på temat, för ni vet jag älskar det. Som vanligt är det en blandning av saker jag personligen är sugen på, men också saker jag bara tycker mig ana, som löften eller hot i horisonten. Välj själva.

Tillbaka till papper
Stor överraskning att den här nörden tror på “papprets återkomst”. Men jag känner det, i alla mina lemmar, att 2025 är året vi återvänder till pappret - i alla dess former. Vi skriver dagbok, vi junkjournal:ar, vi målar i målarböcker, vi klistrar klistermärken, vi viker origami, vi läser fysiska böcker, vi skriver listor, vi klämmer ett modemagasin chict under armen när vi småspringandes korsar gatan på väg på brunch med vår väninnor. Blev vi Carrie B plötsligt? Oh well. Så går det när man följer trender. Till pappers kan AI inte nå oss och inget är så chict som en bra handstil och ett självklart svar på om du har en favoritpenna. Själv kommer jag hänge mig åt att skriva brev till mina nya brevvänner jag gått och skaffat. Sitter jag inte vid ett cafébord på en trottar utomlands och skriver en sista betraktelse över vimlet, slickar igen kuvertet och sätter det som bokmärke i romanen som ligger bredvid mig, häller i mig det sista ur cappuchino-koppen och går ut i staden för att hitta en brevlåda före året är slut så blir jag gravt besviken.

Medeltiden
Jag såg en bild från ett bröllop i NYC för kanske fyra veckor sen, där en bröllopsgäst hade kavaj och skjorta och en huvudbonad av ringbrynjemodell och jag har inte kunnat sluta tänka på det sen dess. Det brukar betyda något. Har också sett att det är en grej på Tiktok att göra små väskor av ringarna från ölburkar, lite smyg-sugen på det men försöker hejda några pysselimpulser. Jag tycker också det är mycket Jeanne D’Arc och Robin Hoods Marion i luften. En lång och lite triangelformad korsett hårt åtsnörjd över din av lust skälvande byst känns inte helt fel! Eller, picture this: en sträv linnesärk, blåmärken på knäna och en parfym med toner av bålbränning! Nej nu, det ultimata: en ensam svan som sorgset simmar förbi en mörk borg - 100 fashionpoäng. Det är något med mötet mellan absolut kyskhet, romantik, en dogmatisk kyrka och revolt som känns mycket 2025. På gott och ont.

Heterogena kompisgäng
2025 färdas vi i flock! Ett kompisgäng, gärna lite löst sammansatt och av alla kön, åldrar och sorter. Givetvis har några av er legat med varandra eller hoppas ligga och thank god för att det är 2025, så Ross + Rachel kan lika gärna vara Ross + Chandler eller Rachel + Monica. Suddiga vimmelbilder när ni ligger huller om buller i en cafésoffa, inside-skämt och gruppresor till Mellaneuropa. Alla hatar er när ni kommer hem och inte kan hålla käft om den galna hyresvärden ni hyrde huset av - som trots allt gjorde gott körsbärsvin! Inre slitningar inom gruppen får man räkna med, men vad gör det? Nästa gång en streetstyle-fotograf knackar er på axeln ställer in lydigt upp och slänger armar, tungor och ben om varandra igen. God bless, vänner är ändå det finaste vi har och med den här nativitetsfarten gör du bäst i att hålla i dem - du kommer inte ha några barn att begrava dig.

80-tals smink
Farväl fillers, hello Nina Hagen! Efter beauty-influencers perfekta tyranni och tradwifes naturliga och ariska skönhet ser jag detta i trendspegeln: en till nästan intet vässad kajal och en kladdig mascara, rullandes om varandra längst ner i handväskan med ett par lösa tuggummin och en hårspray i resestorlek. Rouget ska sitta högt, ögonskuggan kan med fördel målas med den lilla svamppensel som följde med och ingen har ändå tid med en beautyrutin. Vinklar och vrår gör bara ditt ansikte mer intressant, så strunta i att försöka contoura fram nåt Mario Dedivanovic skulle vara stolt över. Du kan själv vilja om du vill va lite mer Pernilla Wahlgrenskt 80-talig i ditt smink eller om du går all in Siouxsie Sioux. Huvudsaken är att du vågar släppa sargen och har lite roligt.

Kaos, spontanitet & a little dash of icke-estetik
Speaking of… Jag vill inte se ett enda kurerat flöde på min instagram 2025, hör ni det? Ska vi posta, så ska vi shitposta till Buddy Holly, aa-a. Kalla det punk, kalla det indie sleaze, kalla det vad fan ni vill, men minns ni när internet var roligt? Kreativt? Fullt av möjligheter? Eller vara det bara våra hjärnor som inte hade utvecklat konsekvenstänket fullt ut? Oh well.

Det gäller inte bara sociala medier. Lek med tanken att din tvål på handfatet skulle va plastflaskan tvålen kom i och inte ett uttryck för din personlighet? Öppna upp för att låta plastmattan på golvet ligga kvar, trots att den kanske inte är exakt det du skulle välja själv, här och nu. What if vi inte kände oss nödgade att detaljstyra allt, låta saker ta tid och samtidigt vågade vara lite äh, vi kör? Jag vet det kan låta motsägelsefullt men förstår ni alls vad jag är ute efter här? Ingen har mig veterligen dött av lite fulhet.

Silhuett och material
Filtrera sökning -> material -> ylle ✔️ siden ✔️ linne✔️. Trender handlar alltid om att hitta det subversiva, att ställa sig vid sidan om och slänga överlägsna blickar på massan. Och när massan sakta med säkert makat på sig och flyttat sig lite närmre dig, rusar du över till andra planhalvan och upprepar proceduren. Så när massan iklär sig utan finess sydda polyesterplagg i lösvikt handlade på internet, ja, då letar du sonika upp en skräddare i tionde generation som kan sy upp din tweed-dröm i unikt exemplar, efter precis dina mått. 2025 är modet alltså kvalité, hantverk och passform. Silhuetten formsydd eller arkitektonisk, om du vill ha mer oversized. Det var det här med medeltidskorsetten, ja… Själv fortsätter jag drömma om den perfekta yllekappan. En dag kommer den hänga där på en loppisgalge, jag bara vet det.

Bubblare: tacopaj, cityweekend i Benelux eller på Balkan, att gå i kloster, långa gitarrsolon, klassisk bio-dejt, häst som husdjur, Nokia 3210, frukt som dessert och hemligheter.

Naturvin, mörker, franska romaner

Jag bestämde mig för att vara i Köpenhamn ett par dagar före bokmässan. “Sitta på ett danskt café och jobba”, var tanken, men jag jobbade sist och slutligen väldigt lite. Däremot köpte jag ett mycket tjusigt halsband på en liten vintage-affär, gick långsamt genom en park, hittade ett par fina kökshanddukar som expediten packade in i tunt papper åt mig i en presentaffär och satt på en uteservering och drack naturvin. Så jag fick med mig precis allt det där jag ville få med mig hem. En känsla av att höra till någon annanstans, lite ny inspiration och kanske framför allt ett bevis på att jo, det går att göra så här. Jag får göra så här. Det är inte farligt. Mitt liv ger utrymme för såna utsvävningar som “ett par dagar i Köpenhamn”. Världen tillhör också mig.

Nu har jag varit hemma en vecka och det är skönt det med. Det är skönt att det blir kyligare och kyligare. Det är skönt att somna till tanken om vad man ska laga för middag imorgon och sen gå och köpa dom ingredienser som saknas och det är skönt att hacka grönsaker och behöva tända lampan. Det är skönt att ta hand om det man har. Det är skönt när fötterna vet vägen, utan att behöva rådfråga nån app.

Jag läser Love me tender av Constance Debré just nu. Den är bra, men den gör mig orolig. Jag vill ju omfamna det icke-normativa, det fria, det moderna. Men jag provoceras enormt av hennes attityd. Inte av det lesbiska så klart, inte av det minimala. Men av obryddheten. Kanske är den ett litterärt grepp, kanske är det bara medveten provokation. Jag läser det i alla fall inte som sunt. Men jag är väl precis den som Debré vill provocera. Varför blir jag så provocerad?

Jag är för första gången på mycket, mycket länge sugen på att se en skräckfilm. Ingen specifik, bara något att bli lagom rädd av. Det däremot, måste väl vara ett sundhetstecken. Kan man gå mörkret till mötes, utan att lämna skenet från den lampan man tände vid grönsakshacket? Klart man kan. Man kan åka några dagar till Köpenhamn, man kan ta plats i en berättelse. Man kan säkert se en skräckfilm.

Jag försöker lära mig lita på omvärlden, jag tror det är det jag försöker i höst. Det är väl därför Debré provocerar mig också, för hur ska man kunna lita på henne?

Tre o-Ellenska boktips

Jag läser nästan bara skönlitteratur. Nyutgiven, inte sällan svensk. Försöker bredda mig, men det är vad det är. Jag läser mest romaner, lite poesi när andan faller på och kanske en biografi eller kreddig essäsamling om året. Men, den senaste tiden har det råkat sig att jag har läst tre icke skönlitterära böcker med stor behållning. Insåg just att den ena VÄL faller under biografi, men skit samma. Tre boktips här, olkaa hyvää.

Min europeiska familj de senaste 54 000 åren av Karin Bojs

Jag är en arkeologi-gäri, men som med de flesta av mina intressen har jag inte riktigt tålamodet att på riktigt lägga ner nån energi på det, utan nöjer mig med ytskrap. Blir aldrig nörd, på riktigt. Never gonna walk the extra mile, men jag uppskattar när andra gör det och presenterar sina fynd på ett lagom medryckande sätt, som till exempel Karin Bojs i sina böcker. Den här har några år på nacken och det har - efter vad jag förstått på baksidetexten av hennes senare böcker - skett en del inom dna-forskningen sen dess, men jag vill ändå slå ett slag för den här.

Jag har haft det väldigt mysigt tillsammans med Karin genom den här boken, jag tycker om att hon varvar ganska målande beskrivningar om hur människor troligtvis levat, med intervjuer med moderna, ibland rätt eljesta, forskare. Det är så svindlande att tänka på hur en vardag för 5000 år sen, eller redan 200 år sen, kan ha sett ut. Tycker också om att hon är noga med att påpeka och påminna om farorna med att låta ljusskygga ideologier styra eller använda dna-forskningen. Ska precis börja lyssna på hennes nyaste bok, Europas mödrar.

Girig-Sverige: så blev folkhemmet ett paradis för de superrika - Andreas Cervenka

Gufarna ska veta att jag inte är nån ekonomi-gäri. Är våldsamt ointresserad av allt sånt. Men, vi läste den här i bokcirkeln häromsistens och eftersom jag var borta från träffen den sn diskuterades på skrev jag så här i vår chatt:

Tack A-S för valet av Girig-Sverige förresten! Läste ut den igår kväll och hade stundtals högläsning för Pär. På nåt sätt skönt att få "bekräftelse" av magkänslor man haft om att det är på väg åt helvete och att nätcasinon, Klarna och Stefan Ingves har nåt att göra med det :D Skönt men samtidigt skrämmande... Även om Finland tas som exempel ett par ggr som ett land som int har det lika usligt som Sverige angående arvsskatt och förmögenhetsskatt osv, så känns det ju ändå som att utvecklingen är på gång här också. Tror inte jag skulle ha kommit mig för att läsa en bok om ekonomi om int det skulle ha vari bokcirkelbok så tack!

Jag rekommenderar verkligen den här boken till alla som nån gång bläddrat genom alla dessa framgångs- och entreprenörspoddar och känt “vart i helvete är vi på väg?”. Skulle också rekommendera den till de som gärna lyssnar på såna poddar och tänker sig att de ska aktiespara sig genom alla kriser, men jag vet inte om det är till nån nytta.

I’m glad my mom died - Jeanette McCurdy

Det här är väl precis den slags av biografi jag brukar läsa, så den är väl kanske ganska Ellensk då, men tre är ett snyggare nummer än två, så den får vara med i alla fall. McCurdy är barnskådis turned poddare och “writer” (detta breda och användbara amerikanska yrke som svenskans “skribent” inte kommer i närheten av) som i den här biografin berättar sin sida av saken. Hennes mamma pushade henne tidigt att bli skådis och hon landade en roll i iCarly, samtidigt som hon led av svåra ätstörningar, sjuka hemförhållanden och ganska skev verklighetsuppfattning. Det känns som att det kunde vara varje Disney-stjärnas berättelse, men McCurdy skriver väldigt roligt och inte speciellt senitmentalt om sin relation till sin mamma och är inte ute efter att make the business pay (elleeeer…?) vilket gör henne och boken lättare att sympatisera med.

He va he, nu ska jag snora mig vidare genom denna dag. Har förkylat mig - IGEN!? Vet inte hur det är möjligt. Eller om det är eftersläntrande symptom.

I use bits and pieces of others personalities to form my own

Jag har kanske skrivit om det här tidigare, men jag såg nyligen om dokumentären om Kurt Cobain, Montage of heck (finns på Netflix just nu). Kurt Cobain var alltså min största idol i tonåren, eller en av de största i alla fall, som med allt annat har min idoldyrkan varit otroligt intensiv, men ganska snabbt omgående. Alla har de lämnat kvar på ett sätt eller annat, men jag saknar uthålligheten för att bli ett die hard-fan på det där sättet som folk ibland blir: samlar på sig grejer och lär sig allt och gör pilgrimsvandringar. Kanske därför jag aldrig orkat bli religiös. För mycket saker att hålla reda på och med för långa perspektiv.

Som jag tyckte om Kurt. Är man sexton och mår så dåligt som jag gjorde, ja då kan man väl inget annat än gilla Kurt, det är ju ingen ovanlig idol att ha. Han var ju äldre då. En vuxen. En amerikansk, död vuxen förvisso, men ändå, en vuxen. Jag var helt övertygad om att vi skulle ha haft intressanta samtal om vi nånsin hade träffats. Han förstod mig och jag förstod honom. De andra, de förstod honom icke, givetvis. Så är idoldyrkandets lagar.

Jag förstod honom däremot. Jag förstod hans musik och hans hårsvall och hans fru (jag är inte en av dem som hatar Courtney, tvärtom kanske) och hans attityd och kanske framför allt hans dagböcker.

Jag lusläste alla hans utgivna dagböcker, kopierade in fraser och meningar in i min egen, försökte göra om min handstil till att matcha hans mer. Det är också en regel i idoldyrkan: allt som är ditt eget är underlägset din idols, så ock din handstil.

Jag har övergått till min egen handstil numera. Känner ganska sällan ett behov av att modellera om den. Jag överlevde sexton, jag överlevde tjugotvå, jag överlevde 27.

Det är en sorg att åldras om sina ungdomsidoler. Att se på dokumentärer och inte bara slås av genialiteten, för den tycker jag mig se ännu, men också av naiviteten och det oslipade. Av hur smutsigt hårsvallet är, hur bräcklig attityden är. Jag tror fortfarande jag förstår honom, men jag tror inte längre han hade förstått mig.

Dessutom - och det här vill jag knappt erkänna - så verkar han så jävla jobbig. Jag vet en del om vad det är att försöka umgås med nån som mest vill umgås med knark och det finns fan inget jobbigare. Jag förstår honom (LOL att man ändå sitter här och inbillar sig man skulle förstå en främling) men jag blir sur över att han valde nåt annat än vad jag gjorde. Som att vi följdes åt en bit men inte längre. Jag vet inte, det är kanske helt meningslöst att analysera en relation till en idol på det här sättet.

Jag tänker på Therese Bomans bok Andromeda som jag läste för inte alldeles för längesen (den är otrolig, läs den!). I den säger en av huvudpersonerna något i stil med: Jag sprang så ofta ensam genom livet, kanske måste man springa ensam, men med dig kändes det en kort stund som att vi sprang sida vid sida. Helt och hållet ur minnet, så jag gör knappast Bohman rättvisa, har inte boken framför mig. Men det är precis det.

En gång kändes det som att vi sprang sida vid sida, jag och Kurt. Det är kanske det som är idoldyrkan, en trana längst fram i v-formationen att glida bakom.

Sen stannade han, jag fortsatte. Jag köpte lägenhet, hyrde kontor, gjorde matlåda. Blev det lättare eller är man bara envis, svårt att säga. När jag vänder mig kan jag fortfarande se konturerna av honom. Håret är smutsigt, attityden bräcklig och irriterande.

Jag springer vidare, men ska köpa dagböckerna nästa gång jag handlar böcker.

Årets första sex boktips

Jag inledde året med att lyssna på alla sex Rebecka Martinsson-deckare av Åsa Larsson i ett svep. I tre veckor har jag hela tiden, medan jag vikt tvätt och lagat mat och promenerat och stickat, varit i Kiruna. Nu imorse blev jag klar. Känns lite som att jag varit igenom en biltvätt. Vart ska jag åka nu?

Jag är ingen stor deckarläsare. Inte för att jag har nåt emot genren, men för att jag sällan prioriterat det. Och, not gonna lie, nån gång när jag slängt en pocket i varukorgen (ofta förknippat med semestertider eller resor) så har jag lämnats oberörd. En trasig polis, en grå polisstation, en miljö, en lemlästad kropp. Gäsp. Ett språk med för luftiga maskor, eller för tajta. Det är så klart inte alltid så, men det är en för stor genre om du frågar mig. Hälften hade räckt.

Dessutom har min mörkerrädsla de senaste åren gjort mig feg. Jag har dragits mer till romance-hållet de dagar jag suktat genrelitteratur. Också en generöst tilltagen genre med utrymme för ansning, men utan de lemlästade kropparna.

Jag har läst kanske de två första av Rebecka Martinsson-böckerna tidigare, när jag var yngre och mindre mörkrädd, men det är så länge sen att jag inte minns något av läsupplevelsen. Ända sen Åsa var här i stan på besök förra året har jag velat läsa om och till, och nu, nu är det gjort. Inte för att man måste läsa böcker av författare som är generösa, trevliga och kloka, men man blir ju ofta mer sugen om det råkar sig så.

Är så tagen av Åsa språk och miljöer, men kanske ändå människoporträtten är det som dragit mig vidare genom böckerna i rekordfart. Alla trasiga personer, som hamnat på den ena eller andra sidan lagen, ofta bara på grund av eller tack vare slumpen. Det är också något mycket hemvant att läsa om människorna i Kiruna med omnejd, trots att jag aldrig varit där. Det uppgivna, det driftiga, det andliga och det galghumoristiska. Det är så likt här.

Jaja, ville bara berätta att jag haft tre ljuvliga veckor. Nu ska jag ruska av mig biltvätten, varsamt sätta in upplevelsen i biblioteket och hitta nåt annat att dyka in. Det bästa med att sörja en avslutad läsning är att nästa alltid finns om hörnet.

Vår1

Ni har tur, för jag har jättemycket att göra ännu den här veckan, så därför har jag ju givetvis tagit mig tid att knyta ihop en liten rosett till vår-lista på Spotify. Som vanligt är det litet spretigt när jag är inblandad, men det är ju också charmen :) :) :) :)

Det är ju onekligen vår nu. En kall och jävlig vår utan väldigt mycket hopp om något, men ändå. Jag hörde på radion imorse att någon rysk tv-kanal visat Svansjön strax innan kanalen stängdes ner och att nån tidning tryckt en bild från samma balett. Tydligen användes Svansjön som symbol av medierna i Sovjet om att något fuffens var i görningen och att censur pågick. Nån timme senare flög det ett par svanar utanför kontorsfönstret. Jag hade glömt det ljudet - och vips kunde jag känna något litet, grönt spira i mig ändå. Som ett påskgräs första dagen, knappt så man vet vad det är. Kanske det är hoppet ändå.

Här är listan i alla fall. Nu MÅSTE jag jobba vidare, adios!

Ditt och datt sen senast

🤠

Florence + The Machine släppte ny singel förra veckan och jag tog den direkt som min. Tycker väldigt mycket om det visuella med Florence alltid, det klassiska som alltid känns nytt. Skönt med såna som lyckas stå fast vid sin egen stil och samtidigt vara hörsam för det samtida. Vill absolut springa runt i vampyrmantel i vår.

🤠

På tal om stil, så är jag mycket förtjust i Carla Rockmore på Tiktok. När jag googlade hennes namn nyss för att få något att länka till, fick jag först bara upp träffar om en litauisk therminspelare från 1900-talet och det blev jag på nåt sätt glad för. Hur som helst, det var musikerns namne jag ville prata om nu. Hon är nån slags… jag vet inte, rik människa i alla fall, med en garderob i två våningar. Hon har otroligt öga för silhuetter och detaljer, men det jag tycker mest om med hennes stil att även om den säkert kostar muchos pesetas och hon är liten som en litet fågelskelett så känns det ändå görbart för mig, betydligt fattigare och fetare, med. Inspirerande på riktigt. OBS inget för minimalister.

🤖

Här mitt emellan det posititva dittet måste det ju nämnas: det negativa dattet. Förra veckan började med nån slags (kortvarig) maginfluensa och slutade i europeiskt krig. Den veckan får 2/10 i betyg. Jag kan inte säga så mycket om det som inte redan blivit sagt, men det har inte gått obemärkt förbi här. Så många känslor: oro och ångest, sorg och ilska, rördhet och hopp. Jag skrev så här på Instagram och det är inte så smart att jag tycker det är rimligt att citera sig själv, men det är enklare att klippa in bild än att försöka formulera sig på nytt.

Det är hemskt, hemskt, hemskt. Jag tänker mycket på vad det är och vad det gör med en att följa med ett krig i realtid på sociala medier. Jag ligger vaken om nätterna och tänker på de unga, unga soldaterna jag sett på Tiktok. Ukrainska killar som dansar virala tiktokdanser i full stridsmundering. Jag tänker på den ryska kvinnan som vrålskrikandes fördes bort av polisen när hon protesterat mot kriget. Jag tänker på klippet där Putin, med ett litet leende i mungipan, pressar Naryshkin och avbryter honom konstant. Det där lilla leendet, de iskalla ögonen. Jag önskar aldrig någons död, men jag önskar verkligen någon skulle knäppa Putin. Jag skulle inte lägga mig i.

Och den brutala ynnest att kriget är något jag bara följer med via sociala medier. Jag övernattar inte i en tunnelbana, jag flyr inte, jag är inte mamma syster flickvän kompis till de där unga, unga killarna på Tiktok. Det är outhärdligt att tänka på.

Tillbaka till dittet, dattet maler på, det vet vi alla. Min enda strategi just nu är att komma ihåg dittet.

🤠

I januari läste jag rekordmycket. I februari nästan ingenting. Classic jag att pendla mellan extremerna.

Håller nu på (och har hållt på länge) att läsa The Seven Husbands of Evelyn Hugo, på rekommendation av hela internet. Tycker om den, har läst så mycket poesi och prosalyrik lately att det är ljuvligt att dras med i en göttig historia. Nyckelord för boken är: Old Hollywood, glamour, olycklig kärlek, mysterium.

🤠

Det är redan mars och solen sträcker sig äntligen in genom fönstren. Rutorna med ljus på golven blir större och större och katterna ligger som inramade i dem och kråmar sig. Det är så mycket enklare att vakna när det är så.

🤠

Jag vet inte om det är en krisreaktion eller bara en utveckling av ett personlighetsdrag som legat i träda men min nya obession är: Att klippa ut bilder ur tidningar………

Det hela började med att jag fick ett s k ephemera surprise pack av Ronja i julklapp. Dvs ett kuvert utklipp, biljetter, notblad, spelkort osv osv. Ephemera, eller accidenstryck som det lol:igt nog heter på svenska, är något som säljs rätt mycket på Etsy till människor som typ håller på med scrapbooking eller junk journaling. Jag gör varkendera (än) men blev eld och lågor över julklappen. Speciellt kul var det att utklippen och papperslapparna var från Frankrike, så inget var egentligen speciellt betydelsebärande för mig, vilket öppnar upp för… Ja, jag vet inte. Men utklipp och papper är sånt jag använder mycket i undervisning, men jag tycker också det är otroligt… terapeutiskt att klippa och klistra. Jag vill ändå inte säga att jag är FÖR scrapbooking, det kommer oftast med en slags spetsprydd estetik där som jag inte känner mig hemma i, men ja, klippa och klistra är KUL.

Hur som helst insåg jag förra veckan: *DeT hÄr KaN JaG jU GöRa SjÄLv*

Cut to: jag har förslitningsskador i klippmuskeln. Jag har ett försvarligt lager tidningar och trycksaker som jag köpt av oklara anledningar på loppis eller ja, vissa har jag ju också prenumererat på och plötsligt hade alla dessa samlingar (inte alla, vissa vill jag ju så klart inte klippa i) ett syfte, en högre mening. Nu har jag en hel burk full med bilder. Jag har lekt med tanken på att börja sälja ephemera själv på Etsy och således en gång för alla säkra min finansiella framtid, men jag har inte orkat sätta mig in i det. Istället bidar jag min tid och tänker att förr eller senare så kommer jag eller någon annan bli väldigt glad över allt detta material.

Jag vet att många av er bara ser skräp, men the girls who get it get it, the girls who don’t, don’t!

Bananer, bröd & böcker

Det är måndag och jag har ganska nyss installerat mig i kontoret för veckan. Jag började dagen med att borsta trappen ren från helgens snöfall och dammsuga lite. Två härligt konkreta uppgifter som skänker nån slags stadga till tillvaron. Något man gör har nån skillnad, det finns ett före och ett efter. Vad deprimerad jag låter nu hehe, det är inte meningen, känner mig faktiskt närmare ett stabilt normalläge än på länge. Menar mest bara att det är trevligt att borsta snö från en trappa.

Jag känner mig faktiskt ganska harmonisk just nu, kanske för att jag har en lugn, men inte för lugn helg bakom mig. Vill ni se vad jag gjort? Lite av det i alla fall.

Fredag eftermiddag köpte jag med mig bullar och drack fredagskaffe med syrran + barn. Ruben var upptagen med att jobba med data, men han hälsar så mycket.

Därefter gjorde jag fish & chips till middag. Eller ja, jag hällde frusna pommes och lite fiskpinnar på en plåt och skjutsade in i ugn. Men the mushy peas!!! Det lagade jag sannerligen själv. Plus nån dill-chili-yoghurt. Det blev gott.

Vi såg På Spåret förstås, tog varsitt resemål på tian. Skryt skryt.

Kännas det annars inte väldigt mycket… svenskt millennieskiftesindie över den här säsongen? Sahara Hotnights, Kristian Luuk, Patrik Arve, Rebecka Törnqvist osv osv. Förväntar mig nästan att Papi Raul ska hoppa upp ur nån låda.

Efter På spåret lämnade jag kvar i soffan framför tv:n. Stickade, åt resten av riskakorna och såg flera avsnitt av Harlots (finns på Yle Arenan). När Pär undrade vad det är jag egentlgien kollar på började jag skratta: “det handlar om två rivaliserande horhus i London på 1760-talet”. “Så klart”, svarade han. Det är kanske inte så välskrivet alla gånger, men det är ett smutsigt kostymdrama.

Lördag förmiddag pratade jag med Eleonora i telefon ån timme. Hon skickade bild av skogen hon gick i. På eftermiddagen åkte jag och Pär och hälsade på fammo, men jag glömde telefonen där hemma så det finns inga bildbevis. Ni får bara föreställa er.

På kvällen tog jag mina Posca-pennor och min ljudbok och DeSiGnAdE en väska. Väskan köpte jag för 1€ på loppis för nån vecka sen just för det här ändåmålet, så det är inte en jättestor förlust om jag säger att jag inte blev så nöjd.

Men det är så där när man gör saker på frihand. Jag skulle inte säga jag är missnöjd heller, men blev det en väska jag kommer använda? Tveksamt. Jag klär mig mer minimalistiskt än vad mitt keativa uttryck är eller vad jag ska säga. Använder ganska sällan campy accessoarer på det här sättet. Eller? Jaja, det var kul att hålla på.

Ljudboken var för övrigt Rooneys Vackra värld, var är du? och jag… Fattar nog inte riktigt hypen kring Rooney. Eller, jo, på sätt och vis kan jag göra det. Jag gillade breven och monologerna i dem kring kändiskultur och skrivande och samhällsfördärv. Men det är något i Rooneys författarskap som gör mig… Ointresserad. Det är för friktionsfritt, jag är för uppenbart precis i målgruppen. Det utmanar mig inte på något sätt. Det är till och med för välskrivet för att jag ska kunna provoceras av det. För svalt.

Innan jag gick och la mig på lördag fick jag för mig att sätta en bröddeg. Ett tre ingrediens-idiot-grytbröd men ändå. Mer än jag bakat på nåt år. Sen låg jag och läste böcker till mycket sent så söndagsfrukosten blev söndagsbrunch. Men Pär, den lycklige jäveln, fick vakna till detta bord.

Han blev också i och för sig tvungen att vakna till ett batteri av: tänk att jag bakat bröd! visst var det gott? är det godaste bröd du ätit? tänk att det är jag som bakat det här!

Det jag läste på lördagsnatten var bland annat den här, Gränsen av Elise Karlsson. Tyckte hemskt mycket om den, den var rolig! Och sorglig. ska genast läsa mer av Karlsson.

Efter att vi suttit i varsin soffa och jäst på allt bröd vi åt sa jag att jag tyckte vi skulle åka ut till Fäboda, bara för att se hur det är. Folk hade ju nämligen pratat om den här stormen hela helgen och hittills kändes det mest som ett anti-klimax.

Inte ens ut vid havet kändes det som äkta storm, mest som ett vanligt snöfall. Man ska kanske inte önska sig oväder, men det är något med den här nya slags mediehanteringen av oväder som bygger upp en spänning - som sen inte infrias!!!! Om en storm får ett namn redan före den händer så förväntar jag ju mig att det ska skallra lite i fönsterrutorna i alla fall.

Vi fick i alla fall luftat oss lite. Sen åkte vi hem och åt fryspizza. Jag hade ju redan bakat bröd den dagen, man kan ju inte laga något två gånger på en dag?!?!?

Sen hände inte mycket mer den dan. Jag såg några avsnitt Harlots till och stängde in fötterna i fotmasker + sockor.