Ditt och datt sen senast

🤠

Florence + The Machine släppte ny singel förra veckan och jag tog den direkt som min. Tycker väldigt mycket om det visuella med Florence alltid, det klassiska som alltid känns nytt. Skönt med såna som lyckas stå fast vid sin egen stil och samtidigt vara hörsam för det samtida. Vill absolut springa runt i vampyrmantel i vår.

🤠

På tal om stil, så är jag mycket förtjust i Carla Rockmore på Tiktok. När jag googlade hennes namn nyss för att få något att länka till, fick jag först bara upp träffar om en litauisk therminspelare från 1900-talet och det blev jag på nåt sätt glad för. Hur som helst, det var musikerns namne jag ville prata om nu. Hon är nån slags… jag vet inte, rik människa i alla fall, med en garderob i två våningar. Hon har otroligt öga för silhuetter och detaljer, men det jag tycker mest om med hennes stil att även om den säkert kostar muchos pesetas och hon är liten som en litet fågelskelett så känns det ändå görbart för mig, betydligt fattigare och fetare, med. Inspirerande på riktigt. OBS inget för minimalister.

🤖

Här mitt emellan det posititva dittet måste det ju nämnas: det negativa dattet. Förra veckan började med nån slags (kortvarig) maginfluensa och slutade i europeiskt krig. Den veckan får 2/10 i betyg. Jag kan inte säga så mycket om det som inte redan blivit sagt, men det har inte gått obemärkt förbi här. Så många känslor: oro och ångest, sorg och ilska, rördhet och hopp. Jag skrev så här på Instagram och det är inte så smart att jag tycker det är rimligt att citera sig själv, men det är enklare att klippa in bild än att försöka formulera sig på nytt.

Det är hemskt, hemskt, hemskt. Jag tänker mycket på vad det är och vad det gör med en att följa med ett krig i realtid på sociala medier. Jag ligger vaken om nätterna och tänker på de unga, unga soldaterna jag sett på Tiktok. Ukrainska killar som dansar virala tiktokdanser i full stridsmundering. Jag tänker på den ryska kvinnan som vrålskrikandes fördes bort av polisen när hon protesterat mot kriget. Jag tänker på klippet där Putin, med ett litet leende i mungipan, pressar Naryshkin och avbryter honom konstant. Det där lilla leendet, de iskalla ögonen. Jag önskar aldrig någons död, men jag önskar verkligen någon skulle knäppa Putin. Jag skulle inte lägga mig i.

Och den brutala ynnest att kriget är något jag bara följer med via sociala medier. Jag övernattar inte i en tunnelbana, jag flyr inte, jag är inte mamma syster flickvän kompis till de där unga, unga killarna på Tiktok. Det är outhärdligt att tänka på.

Tillbaka till dittet, dattet maler på, det vet vi alla. Min enda strategi just nu är att komma ihåg dittet.

🤠

I januari läste jag rekordmycket. I februari nästan ingenting. Classic jag att pendla mellan extremerna.

Håller nu på (och har hållt på länge) att läsa The Seven Husbands of Evelyn Hugo, på rekommendation av hela internet. Tycker om den, har läst så mycket poesi och prosalyrik lately att det är ljuvligt att dras med i en göttig historia. Nyckelord för boken är: Old Hollywood, glamour, olycklig kärlek, mysterium.

🤠

Det är redan mars och solen sträcker sig äntligen in genom fönstren. Rutorna med ljus på golven blir större och större och katterna ligger som inramade i dem och kråmar sig. Det är så mycket enklare att vakna när det är så.

🤠

Jag vet inte om det är en krisreaktion eller bara en utveckling av ett personlighetsdrag som legat i träda men min nya obession är: Att klippa ut bilder ur tidningar………

Det hela började med att jag fick ett s k ephemera surprise pack av Ronja i julklapp. Dvs ett kuvert utklipp, biljetter, notblad, spelkort osv osv. Ephemera, eller accidenstryck som det lol:igt nog heter på svenska, är något som säljs rätt mycket på Etsy till människor som typ håller på med scrapbooking eller junk journaling. Jag gör varkendera (än) men blev eld och lågor över julklappen. Speciellt kul var det att utklippen och papperslapparna var från Frankrike, så inget var egentligen speciellt betydelsebärande för mig, vilket öppnar upp för… Ja, jag vet inte. Men utklipp och papper är sånt jag använder mycket i undervisning, men jag tycker också det är otroligt… terapeutiskt att klippa och klistra. Jag vill ändå inte säga att jag är FÖR scrapbooking, det kommer oftast med en slags spetsprydd estetik där som jag inte känner mig hemma i, men ja, klippa och klistra är KUL.

Hur som helst insåg jag förra veckan: *DeT hÄr KaN JaG jU GöRa SjÄLv*

Cut to: jag har förslitningsskador i klippmuskeln. Jag har ett försvarligt lager tidningar och trycksaker som jag köpt av oklara anledningar på loppis eller ja, vissa har jag ju också prenumererat på och plötsligt hade alla dessa samlingar (inte alla, vissa vill jag ju så klart inte klippa i) ett syfte, en högre mening. Nu har jag en hel burk full med bilder. Jag har lekt med tanken på att börja sälja ephemera själv på Etsy och således en gång för alla säkra min finansiella framtid, men jag har inte orkat sätta mig in i det. Istället bidar jag min tid och tänker att förr eller senare så kommer jag eller någon annan bli väldigt glad över allt detta material.

Jag vet att många av er bara ser skräp, men the girls who get it get it, the girls who don’t, don’t!