Jag ramlade ner i ett hål på internet. Jag blev lite för nyfiken på vad som riktigt står i de släppte Epstein-filerna och en halvtimme, två halvtimmar senare var mitt flöde bara foliehattar. Kristna amerikanska mammor med blow outs och spända käkar, män med långt nerdragna kepsar och irrande pupiller i orakade ansikten, folk med syntetiska hårfärger som jag för några år sen hade tolkat som part of my gang. Självgott och mästrande, “om du insett vad som faktiskt händer nu, välkommen till min värld sen 2010, du har mycket att lära”. Tårfyllda ögon, darrande röster, en försäkran om att de vill leva hela sina liv och om vi hör att de tagit livet av sig - no, they haven’t. Men det är farligt att berätta sanningen, men de måste. Det står bilar utanför deras fönster, de vet inte vem som letar efter dem. Himlen finns inte, Antarktis finns inte, det är ödlor eller utomjordingar eller judar som styr över oss, hela hela tiden. “Tror du verkligen det bara är snö som gör att ingen åker till Antarktis?”( för övrigt sagt av en kvinna vars hemstad lamslogs av två centimeter snö för en vecka sen).
Jag var ganska långt ner i hålet före jag ruskade på huvudet och förstod att jag blivit ledd av vägen. Problemet är att jag inte riktigt litar på mitt eget omdöme längre; var går vägen? Hur hittar jag tillbaka? Jag saknar en nykter och pålitlig rapport om vad som egentligen framkommit, jag saknar reaktioner från de styrande. Det är väl det vi alla har gemensamt, en känsla av att något gått fel till och ingen ställs till svars. Och inte bara på Epsteins ö, men i det stora hela.
Det är ju sant att det i detta nu står mörka bilar utanför folks hem med maskerade män som vill kasta ut människor, skjuta människor, bura in människor. Det är sant att de lagar och koder vi andra följer och hårts straffas för om vi bryter mot inte gäller en tillräcklig rik elit. Det är sant att (framförallt) män med mycket makt har missbrukat den makten, alltid. Det är sant att de flesta av oss slåss om smulorna från de rikas dignande bord. Det är sant att människoliv värderas olika mycket, beroende på var du är född, hur du ser ut, vad dina föräldrar heter. Det är sant att barn lider och utsätts för övergrepp. Så mycket är sant att vad som helst kan känns som sant.
Under konfirmationslägret skulle vi göra klassikern Kristens resa, en symbolisk upplevelse som i praktiken bestod av att försöka följa ett rep genom skogen med förbunda ögon. Ibland dök det upp en lägerledare som frågade om man ville med och supa och festa och knarka, frestelser. Om man föll för en frestelse eller tappade greppet om repet behövde man bara ropa Jesus, hjälp mig, så kom samma lägerledare som precis försökt fresta en och ledde tillbaka dig till huvudstigen. När du klarat av kristens resa leddes du in till samlingsrummet och fick saft och sockerkaka och så sjöng alla nån psalm. Många grät, av olika anledningar. Grät jag var det inte av frälsning utan av förnedring. Den underkastelse jag ropade Jesus, hjälp mig med handlade inte om tro och övertygelse, utan om att jag givit mig in i den här dumma leken.
Jag har ju givit mig i den här dumma leken också, leken Att Vara Vuxen och Vilja Ta Ansvar, men det känns som att reglerna ändrat sen någon trädde på mig ögonbindeln den här gången. Jag fick aldrig the safe word, vad var det man skulle ropa när man gått vilse? Det känns som att skogen är full med rep och frestelserna mycket mer frestande än lägerledarnas löften om sprit nånsin var. I Kristens resa visste man i alla fall att man kunde lita på repet, följde man bara det skulle man hitta ut. I den här leken är skogen full av rep.
Hur mycket behöver jag veta för att hålla mig ansvarsfullt informerad? Att ifrågasätta saker är en viktig del av att Vara Vuxen och Ta Ansvar, men man kan inte ifrågasätta allt jämt. Jag orkar inte, jag räcker inte till, jag har inte resurserna att reagera eller agera. Mycket av vad som betraktas på aktivism idag är ju ändå lika passivt som allt det andra. Jag tänker ofta på ett stycke ur Annika Norlins Stacken. I den skriver hon så här:
För hundra år sedan kände vi bara till orättvisorna vi såg i våra egna byar. Typ: grannen har en dålig skörd. Då kunde man gå dit och skänka, tja, en kanna mjölk eller en fläskbog. (Jag gissar här.) Problemet löst. Grannen svälter inte. Man har gjort sitt.
Men nu: flyktingarna, krigen, upproren, pandemin, elen, räntan, jordbävningarna, skjutningarna, sjukdomarna. Varje dag något nytt. Världens alla sår som visas i realtid, maktobalansen. Man själv är någon slags engelsk kung med en spira i hand som sitter och käkar vindruvor till ljudet av jordens förfall. Åt detta gör jag absolut ingenting.
Man kanske borde lägga ut ett inlägg! tänker jag då och då. Det är första tanken som dyker upp! Länka till en artikel. Skriva: Nu får det vara nog! Få hundra likes av andra som känner exakt likadant och inte heller orkar göra nåt åt saken, kommentarsfältsbråka med en gammal arbetskamrat, sedan äta lunch och gå hem i vetskapen att man gjort något viktigt!
I själva verket har man gjort absolut ingenting, förutom att distansera sig ännu längre bort från gamla arbetskamraten.
Det är visserligen en djupt utmattad karaktär som resonerar så här i boken, men precis så här känner jag mig ofta. Lamslagen och jagad av både mitt eget samvete och ett mer eller mindre inbillat grupptryck. Jag vill inte heller fullständigt ge efter för nihilismen och ge upp, jag vill inte heller fullständigt rikta blicken inåt, meditera mig inåt och bort från allt det obekväma. Jag vill reagera och agera på något. Jag vill bjuda in, kämpa mot, följa med - ibland. Nån gång.
Men mest, just nu, vill jag vill veta vem jag ska ropa på när jag gått vilse och tappat repet. Jag vill att någon ska leda mig tillbaka och vidare. Och tyvärr är nog inte svaret så enkelt som Jesus den här gången, för det är det de amerikanska mammorna med blow outs ropat and look at them. Och det är ju inte bara dom, för rättvisans skull.
Hur du än navigerar kommer du ledas till ett samlingsrum med människor du inte har något gemensamt med, människor som sitter och gråter av andra orsaker än du. Alla gemenskaper innehåller ett visst mån av gemenskap med idioter. Vem eller vad du än ropar på, så är det nån som ropat samma som är omöjlig att orka ha och göras med. Dessutom, hur man än navigerar så är det ju någon som kommer bli besviken på dig och tycka att du navigerat fel.
Det är omöjligt att vinna, jag fattar det.
Men hur förlorar jag så lite som möjligt?
