Vi är på väg till Italien. Just nu är vi bara i Tammerfors, i en tågvagn, på ett tågspår, som vilken vanlig jobbresa som helst. Hittills har jag inte sett något jag inte sett tidigare. Pär sitter mitt emot mig och sover, hans huvud hänger lågt mot bröstet. Om några timmar går vårt flyg och sen, sen kommer allt det jag aldrig sett förr.
Jag hoppas på olivlundar och rutiga dukar, på att Adriatiska havet är lagom svalt och salt, på tåg som gnisslar sig genom kuperade landskap. Jag hoppas på andra slags tandkrämer i affären. Jag hoppas på hud mätta på sol, på fötter trötta av nya gator, på att månaderna på Duolingo ska ge mig nån glädje. Jag hoppas på välvilja, kroppsspråk och Google translate om inte annat. Jag hoppas på läsro och lugn och visshet om att jag kan jag också. Jag hoppas på den godaste kopp cappuchino för under två euro.
Jag har aldrig varit så här länge hemifrån utan att kalla det flytt. Fyra veckor är ingenting, men det är också mycket. Jag försöker att inte tänka så mycket på vad vi lämnar utan fokusera på olivlundarna och cappuchinokopparna, men det är svårt. Jag har så överjordisk separationsångest, det överskuggar det mesta. Min fantasi är aldrig så livlig som när det gäller att måla upp eventuella mardrömsscenarior. Och Pär säger att jag aldrig litar på nån eller nåt och det har han kanske rätt i. Jag har inte lika lätt att sova på tåget som han har.
Jag öppnade nyss ett nytt dokument i Scrivener och namngav det Isbjörnen.
Jag hoppas det ska bli något det med.