VaD bRa dEt GåR mEd bLoGgAnDeT ElLeN!
Till mitt försvar så har det varit ett par intensiva veckor. Men senast jag sa det till min kompis Johanna, som svar på hur jag haft det på sistone, så skrattade hon bara och sa “det säger du jämt”. Vilket… det kan ligga nåt i. Det är väl både en slags försvarsmekanism av hjärnan, att man alltid lyckas inbilla sig att det finns både ett mycket annorlunda före och ett absolut annorlunda efter nån stressig period.
Det som varit mest intensivt i vinter och vår är resorna. Jag är uppe i nästan 30 hotellnätter (varav 4 har varit semester) redan i år - och då åker jag igen på onsdag och är borta vecka. Men efter det, då börjar faktiskt det här hägrande efter. Jag har visserligen bokat in mycket skrivtid och har en stor deadline före midsommar, men jag har knappt nån tid kvar att passa och ingenstans jag behöver vara Ellen Strömberg så nån ser det före augusti. Att sitta och “bara” skriva känns nästan som semester at this point. Jag längtar i alla fall mycket efter ostörd skrivtid.
Men, tills dess, här lite highlights från senaste veckorna, saker som gjort intryck på ett sätt eller annat. Eller mer, highlights från highlightsen, så mycket av det man går igång på eller gillar glöms bort före det hinns med i bloggen. Men, ett urval, kanske nåt tips, lite lösa tankar, håll till godo.
Koreografin i Yung Leans och Gener8ions.. musikvideo…? Kortfilm? did things to me, på samma sätt som Rosalias liveframträdande av Berghain på Brit awards tidigare i vår. Jag är väldigt, väldigt svag för den där typen av desperation i musik och dans som är liksom The rave at the end of the world. Det är jag nog inte ensam om och det är väl inte heller en slump att kulturen drar ditåt just nu. Men jag tycker att det finns något hoppfullt och något i energiskt i det som händer när man ger upp, när det inte finns nåt annat kvar att göra än att go bananas. Det gör mig mindre rädd för katastrofen, när och hur den än kommer.
Hittat en äkta drömtröja på Vinted - i alla fall enligt passform och material. Inget märkvärdigt egentligen, en tunn college-tröja bara, men den är så perfekt lagom lång, lagom tunn, med ett lagom fall. Vill egentligen bara ha den på mig från och med nu. Tyvärr har jag försökt googla märket för att se om de har andra tröjor, kanske till och med utan batikmönster och airbrushade drakar, men det verkar inte som att det görs längre, hittar bara seocnd hand-träffar på andra plagg. Men, nu vet jag ju. Och sorgligt att det ska vara så ovanlig känsla, det här med att hitta ett plagg som är precis som man vill.
Likt alla andra tjejor på internet har jag läst Famesick senaste tiden. Jag lyssnar på boken i hennes egen uppläsning och den är helt okej. Det som har slagit mig hårdast är kapitlet där hon beskriver hur jagad hon känt sig av allmänhetens förfrågningar och krav. Att hon inte ville tacka nej till nåt, för att folk inte skulle tycka hon är otacksam eller ogenerös med allt det som bara fallit henne i famnen. Jag har ju inte upplevt en bråkdel av den framgång Lena Dunham har, men jag kände igen mig så mycket i de där tankarna. att vilja be om ursäkt för allt det man jobbat ihjäl sig för, att jag blev tvungen att sätta mig ner och pausa garderobsstädningen. Det är väl också det Dunham fått mest kritik för i boken, va inte känd om det är så jävla jobbigt då. En del av mig tycker att det är en rimlig invändning, men det är också något med att det alltid är kvinnor som ska skylla sig själva. Tänker på när Hanna Hellqvist för några år sen skrev en krönika om ämnet och hur snabba folk var med att tycka hon gnällde. Jag är inte inte ens i närheten av Hellqvist fame heller, men redan på min lilla låssas-skrivit-några-böcker-nivå slås jag inte sällan av folks gränslöshet. Nåja, Famesick - 3 av 5, ok underhållning.
Den här gamla konservburken jag såg i ett klassrum jag besökte för nån vecka sen och den inspirerade mig enormt! Så snygg! Vill skriva en bok med ett sånt här omslag. Pluspoäng om boken heter Rosso Rosso. Inspiration ska man inte leta efter för aktivt, den ska få komma till en när den själv vill.
Som att närma sig en katt! De här två små chipmunksen både förgyller och förtretar, dagligen.
Från fauna är inte steget långt till flora. Magnoliaträden stod i knopp och nyblom när jag var i Lund för ett par veckor sen. Det kommer aldrig sluta fascinera mig; vilka träd folk bara lever med som om ingenting när man väl kommer ner i det europeiska lövträdsbältet. God bless björk och tall, men magnoliablom? Kom igen. Fånigt vackert.
Efter att jag varit i Lund på blixtvisit (ett författarsamtal, bränna 1000 kr inne på Lexis papper, luncha med mor, dricka en kaffe på Love coffee) åkte jag upp till Stockholm. Där tillbringade jag en vecka på jobb. Och även om jag hade tänkt passa på att göra saker på stan så blev jag lite sjuk, så jag fick passa på med SVT Play istället. Såg bland annat den danska filmen Empire (eller Viften, som den heter på danska) en förmiddag och tyckte mycket om den. En väldigt vacker och annorlunda film om ett väldigt grymt ämne; den danska slavkolonin i Västindien. I wanna say att filmen är komisk, men inte haha-komisk, utan mer eh, va sker-komisk if you catch my drift. I centrum står två svarta kvinnor, den ena fri och gift med en dansk, den andra slav och hushållerska i hushållet.
Den här 15 år gamla bilden på mig själv som jag snubblade över gjorde mig både kallsvettig och lite öm i sinnet. Vem är det här unga, vilsna lilla barnet och varför tror jag att 15 år inte är så länge sen? Det är SÅ längesen. En livstid.
Jag hade knappt något av det jag har idag för femton år sen, men en sak jag hade redan då var mina barndomsvänner i Måndagsklubben. Med dom smyginvigde jag häromsistens torp-säsongen på valborg. Jag åkte dit redan från morgon och skyfflade musskit och vädrade och värmde och tvättade rent och skurade upp och det gjorde så gott för både mig och lilla huset att få vara ensam i dom bestyren i några timmar. Längtar verkligen till långa, lata sommarveckor där. Sen kom Måndagsklubben och då svängde det från sjörapporten på låg volym till listor med nostalgiska hits på hög volym. Många omgångar Hitster, många flaskor vin och många timmar sktisnack. En väldigt trevlig valborg!
Men vaknade upp och mådde uruselt, alltså oväntat uruselt, dan efteråt. När jag väl hade samlat ihop mig, städat undan och slutligen slängde soporna i vår gemensamma soptunna i byn låg solen redan lågt och gyllene över fälten. En främmande katta med hög svansföring kom mig till mötes när jag stod och tryckte ner kartong i kartonglådan, med en fet mus hängande i munnen. Hon såg frågande på mig och det var tydligt att det var jag som var inkräktaren i hennes rike och inte tvärtom. Kanske för att hon redan hade ett byte i käften, vek hon bara undan och gick vidare i kvällssolen,. Jag lämnades med känslan av att hon med lätthet hade kunnat ta mig i vilken närkamp som helst. Just den dan hade hon säkert det också.
Men katter och inspiration: dom kommer och går som dom vill.