Jag inledde året med att lyssna på alla sex Rebecka Martinsson-deckare av Åsa Larsson i ett svep. I tre veckor har jag hela tiden, medan jag vikt tvätt och lagat mat och promenerat och stickat, varit i Kiruna. Nu imorse blev jag klar. Känns lite som att jag varit igenom en biltvätt. Vart ska jag åka nu?
Jag är ingen stor deckarläsare. Inte för att jag har nåt emot genren, men för att jag sällan prioriterat det. Och, not gonna lie, nån gång när jag slängt en pocket i varukorgen (ofta förknippat med semestertider eller resor) så har jag lämnats oberörd. En trasig polis, en grå polisstation, en miljö, en lemlästad kropp. Gäsp. Ett språk med för luftiga maskor, eller för tajta. Det är så klart inte alltid så, men det är en för stor genre om du frågar mig. Hälften hade räckt.
Dessutom har min mörkerrädsla de senaste åren gjort mig feg. Jag har dragits mer till romance-hållet de dagar jag suktat genrelitteratur. Också en generöst tilltagen genre med utrymme för ansning, men utan de lemlästade kropparna.
Jag har läst kanske de två första av Rebecka Martinsson-böckerna tidigare, när jag var yngre och mindre mörkrädd, men det är så länge sen att jag inte minns något av läsupplevelsen. Ända sen Åsa var här i stan på besök förra året har jag velat läsa om och till, och nu, nu är det gjort. Inte för att man måste läsa böcker av författare som är generösa, trevliga och kloka, men man blir ju ofta mer sugen om det råkar sig så.
Är så tagen av Åsa språk och miljöer, men kanske ändå människoporträtten är det som dragit mig vidare genom böckerna i rekordfart. Alla trasiga personer, som hamnat på den ena eller andra sidan lagen, ofta bara på grund av eller tack vare slumpen. Det är också något mycket hemvant att läsa om människorna i Kiruna med omnejd, trots att jag aldrig varit där. Det uppgivna, det driftiga, det andliga och det galghumoristiska. Det är så likt här.
Jaja, ville bara berätta att jag haft tre ljuvliga veckor. Nu ska jag ruska av mig biltvätten, varsamt sätta in upplevelsen i biblioteket och hitta nåt annat att dyka in. Det bästa med att sörja en avslutad läsning är att nästa alltid finns om hörnet.