Sista dagen som 34

Jag har varit ganska bra på att ta hand om mig själv senaste veckorna, post-sommar. Verkligen försökt komma ihåg: vad är det som får mig att må bra? Vad är det jag gör när jag inte mår bra? Hur snappar jag out of såna beteenden när jag märker dem? Välja dom där enkla sakerna som inte alltid är dom enkla valen. Hitta nåt fint i allt piss. Vill verkligen inte säga “tänka positivt” men bara kanske inte tänka så negativt.

Jag och Pärry har börjat med en sån här grej för att reda upp när någon av oss har ångest. Då ställer den andra frågan: men är det fakta eller fiktion? Alla tankar kan delas in i fakta eller fiktion. Hatar alla dig? Fiktion. Hatar du alla? Förmodligen även det fiktion. Både fakta och fiktion-tankarna får ju finnas, men bara man håller reda på vad som är vad. Är det här populärpsykologiskt krafs? 100% fakta.

Nedan följer några vykort från veckorna när jag Project Me:at.

I början av månaden slet jag lös hatthyllan och målade vårt lilla hallskrymsle grönt. Tog mig bara fem år att gå från tanke till handling. Klassisk Project Me-grej att göra: genomföra. Tog mig ett dygn (inklusive torktid på mellan lagren) och kostade mig 30€.

Har satsat rätt hårt på att laga bra mat. Bra mat är god mat, enkelt mat, mat med tuggmotstånd. Mat man blir varm av. Mat man orkar mer av. Här nån slags varm bulgursallad.

En fredag var det marknad i den lilla lilla staden där den lilla lilla gumman bodde. Köpte ett knippe nejlikor, gick hem i min trenchcoat med dem på armen. Var beredd att bli stoppad av streetstylefotograf när som helst men det hände inte. Nejlikorna lever dock ännu, två veckor senare. Jävla kämpar!

För att riktigt bloggifiera mitt liv: här är en latte på en uteservering. Den får representera att jag är nöjd över att jag vågat och orkat höra av mig till både nya och gamla vänner. Till exempel Ida, en relativt ny kompis jag drack den här latten med en eftermiddag i Vasa.

Katten Sixten får representera gamla vänner. Han är visserligen ny i gänget, men hans matte Emmi är kanske min äldsta vän. Vi åkte en lördagkväll och hälsade på Sixten med familj.

Har förstås hängt med kattliven hemma också. Sylvi lite på avstånd som vanligt…

… Viola lite närmare. Alltid nära.

Har förstås jobbat. Kommer ha en sjuhelvetes oktober jobbmässigt men det mesta betalar bra eller är roligt, så det får gå. Varje kontorsdag jag bara hinner gör jag ett collage i min collage-bok. Till vilken nytta? Ingen alls faktiskt och det är ljuvligt. Har snart en full bok. Kunde sitta och klippa och klistra alltid.

Gräsmattan tar sig på bakgården vid torpet. Ser så fram emot nästa sommar. Det känns så bra att göra topet till vårt, till sitt bästa, en liten sak i taget. Nästa sak som sak göras är att dra om elen lite. Inte mycket, men tror det är ett (fungerande, visserligen) hemmabygge som det är.

Kanske det roligaste denna månad: vår önskekör Destiny’s Choir har äntligen kommit igång ordentligt! Vi har bara hunnit ha två körövningar men jag känner det i ryggraden att det kommer bli en livlina nu i höst. Vi har en otrolig körledare som förstår visionen: en kör för alla som inte kan, men gärna vill sjunga. Inga noter, inga avancerade stämmor, men glädjen och balsamet det är att sjunga tillsammans. Mest 90- och 00-tals dängor. Det är som ett gym för själen.

Igår åkte vi med papp på auktion. Har aldrig varit på auktion tidigare, ropade in en låda gamla ullsaxar och vävnålar bara för att ropa in något. Åt en korv och drack en kaffe. Riktigt lagom utflykt.

Hänger gärna med familjen när jag bara hinner. På bild en mycket ung familjemedlem hemma hos en mycket äldre familjemedlem. Alla knappar ska testas, allt som går att peta på ska petas på. Kan man ju känna igen sig ibland, även om man lärt sig stävja några impulser med åren.

Speaking of åren: imorgon fyller jag 35. Det är första gången på nästan tio år jag känner något av en ålderskris. 35 känns som ett stup. Så mycket äldre än 34. Men är det fakta eller fiktion?

Som 35-åring ska jag ta tag i delarna av Project Me som jag ännu inte gjort: jag ska gå på gym igen, jag ska gå ut och dricka typ en öl en torsdag bara för att jag kan, jag ska minnas mina vitaminer och jag ska läsa mer. Jag ska fokusera på det positiva. Jag har kanske inte allt jag hade velat ha som 35, men jag har mycket.

Men först ska jag fira min födelsedag framför drottningens begravning på tv.

Det är då det stora vemodet rullar in

Jag drabbas alltid av Det Stora Vemodet när jag fyller år. Varje födelsedag ackompanjeras av en stor ledsenhet som bara lägger sig över mig, utan att jag riktigt vet varför. Jag tror att det är nån slags undermedveten anspänning som byggs upp inför födelsedagen; att även om man inte önskar sig eller hoppas på något stort så är det svårt att skaka av sig förväntningarna på att det är en speciell dag. Sen är det ju alltid ändå precis som vilken onsdag som helst och nån slags besvikelse infinner sig. Besvikelse över vadå? Jag vet inte ens, kanske över livet inte gör halt utan går vidare precis som vanligt, hur gammal du än blir.

Det här är också första året sen 25-årsdagen som jag inte firar med en stor fest. Jag har tyckt om att ordna stora fester, gärna med ett tema (25 var det Harry Potter, 26 var det guld, 27 var det Amerika, 29 var det bröllopsfest och 30 - tja, då hade jag inget tema, men hyrd lokal och chipsbuffet!) men efter förra året sa jag; näe, nu får det räcka på en stund. Det börjar kännas lite narcissistiskt att ställa till med något storslaget varje gång ens ålder ändrar. Dessutom är det jobbigt att ha fest. Så jag står fast vid mitt beslut att inte ställa till med fest, men det är också lite tomt att inte göra det.

Så vad gjorde jag då om jag inte festade?

Tja, jag började med sovmorgon, det tog jättelänge före jag kom till ro kvällen innan pga för mycket kaffe. Sen satte jag mig på Robbans och jobbade. Skrev 1000 ord också. Det kanske blir en roman nummer två, vem vet. Eller blir det inte det.

Satt så länge där i alla fall att jag bestämde mig för att inte gå hem emellan jobbgrejerna utan äta middag på stan med ursäkten “födelsedag”.

Och plötsligt satt jag ensam på en pizzeria och läste en bok och stirrade ut över gatan. Då kände jag mig ganska låg. Moa joinade mig visserligen senare, men ändå. Där satt jag.

Fast boken var bra (så klart läser även jag THE bok man ska läsa i Svenskfinland just nu, Heidi Hakalas Bara lite till) och pizzan okej och det bara var en kort stund, kände jag mig som världens sorgligaste figur. I vanliga fall stör en ensammiddag eller -lunch mig inte alls, snarare tvärtom. Men när man redan ifrågasätter livet och döden och tiden och meningen så är det kanske inte något att rekommendera.

Men sen blev det lite bättre, för då var jag på en första nätverksträff med Författarverkstan (en del av projektet jag jobbar med) och det var jättekul och plötsligt kom jag ihåg varför jag håller på med det jag håller på med. Sen tänkte jag att om jag ändå drivit runt på stan så här hela dagen så kan jag lika gärna fortsätta, så jag gick till Black Sheep och anslöt till min makes quiz-lag. Vi vann! Så det får ju ändå ses som en ganska bra avslutning på det hela.

Jag fick gratulationer och presenter och kramar under hela dagen från alla möjliga håll så helt som en vanlig dag var det ju inte. Och som så ofta ligger botemedlet mot vemod och ångest i andra människor. Så här skrev jag på Facebook:

Tack alla som gratulerat mig och på så sätt lindat ännu ett varv bubbelplast kring det sköra och bräckliga som är jag i födelsedagstider (och annars). Tillsammans bildar ni stötdämpning mellan mig själv och Det Stora Livet, och av den orsaken tycker jag mycket om er allihopa.

Och precis så är det. Inget isolerar så bra mot kyla som människokött och människosjälar. Håll om varandra så överlever vi nog flera födelsedagar.

PS Snälla tolka inte mitt påstående om människokött som isolering bokstavligt, vill inte va orsaken till att ni styckmördar nån och gömmer dem i väggarna heh.

Födelsedagsvecka

Ojoj, ny vecka igen. Känner mig inte riktigt förberedd på den här måndagen. Det är födelsedagsvecka denna vecka, på onsdag blir jag 31 år gammal. Snart är jag å gammal att jag kommer börja säga min ålder som “31 år UNG”. Usch.

31 känns rätt så mycket äldre än 30. Som att det är allvar nu, 30 var bara uppvärmningen. Jutta sa det för nåt halvår sen när hon fyllde och jag förstod inte det då, men jag gör det nu. Det är en helt annan tyngd i åldern 31 än i 30.

Man tänker ju att veckan på nåt sätt skulle vara extra glittrig i kalendern i o m födelsedagen, men näe. Den ser ganska vanlig ut. Jobb, lite möten, träning och kurs. Imorgon kommer fammo och co på kaffe, jag ska med andra ord städa hela kvällen idag hehehehe. Det där maniska städandet inför att nån förälder eller farförälder ska komma besök sitter i från när jag var yngre och mer eller mindre bodde i en soptipp och minsta lilla besök krävde flera dagars förberedelse. Nu för tiden har vi en ganska hög lägstanivå ändå hemma TYCKER JAG men tror att en och annan representant ur den äldre generationen ändå skulle hitta saker att förfasa sig över. Så jag städar. Maniskt.

Enda extraordinära denna vecka är en grej som… Well, jag skriver om det det sen, när jag vet hur det blir, men jag kan säga att jag sällan varit så nervös inför något som jag är inför det här. Jag återkommer om saken. Så länge kan vi väl bara konstatera att det är satsumasäsong igen, hurra!