Satte datorn i sin lilla ställning (för ergonomin) imorse. Skrev in mitt lösenord. Inget hände. Skrev igen. Inget hände. Insåg att tangentbordet och musen inte connectat till datorn som dom brukar göra. Det var ju inget fel, knappt ett farthinder, men jag satt och tittade på orden länge: inte ansluten. Så längesen är det alltså sen jag satt i kontoret sist. Skulle mitt lvi ha varit en tv-serie med tokroliga fantasisekvenser, skulle en tredje bluetooth-grej dykt upp i listan, Ellens hjärna - inte ansluten. Burkskratt.
Min telefonskärm har spruckit, ett spindelnät över hela. Det går på hemförsäkringen och tur är väl det, för det skulle kosta ungefär 500€ att fixa. Jag kan välja mellan att lämna in den här i stan och lägga ut för reparationen och få tillbaka pengarna sen. Eller skicka in den till försäkringsbolagets partner in crime eller vad jag ska kalla det. Svårt att säga om jag blev mer frestad eller skrämd av tanken på att skicka iväg min telefon några dagar, kanske t o m en vecka.
Jag har aldrig störts av min egen överdrivna användning av telefonen förr, alltid tyckt att det ger mer än vad det tar men på sistone har jag känt mig nästan… uttråkad. Uttråkad och på högvarv hela tiden, alltid en ny femton sekunders loop att se, ett samtala att lyssna på, en artikel att inte missa. Jaja, ni vet.
Jag hörde nånstans att de flesta burkskratt är inspelade på femtiotalet och de används än. Det betyder att de flesta skratt vi hör är människor som antagligen är döda by now. Jag tror det var på Tiktok, jag vet inte om det är sant. Men jag behöver inte den här lilla smulan av “kunskap”.
Är inte beredd att vara en av dem som är som mitt tangentbord, inte ansluten, fullt ut. Det kommer så mycket… accessoarer med det som jag inte gillar. Men nån slags balans är väl eftersträvansvärt i de flesta lägen. Så kanske. Kanske det kunde stå inte ansluten ibland i alla fall.