Såg Tove idag. Underbart normalt att vara på bio. Filmen var - med risk för att bli hängd på finlandssvenska torget - så där. Inte dålig, men inte den upplevelse jag förberett mig på. Men, det väckte ändå något i mig, en slags rastlöshet. Jag ville frysa scenerna ur Toves lägenhet och ateljé och springa in i dem. Ljuset och tygerna, de små tunna glasen med sprit (vad är det för sprit, det ser så gott ut) , att hugga ved mitt i rummet.
Den fick mig också att sucka lite över mitt eget, så stadgade liv. Jag älskar mitt liv, det är precis som jag vill ha det, men jag kan inte låta bli att känna mig bedövande tråkig. Prudentlig nästan. Jag kan knappt komma ihåg när jag senast gjort ett dåligt beslut. Gått på efterfest, pratat för högt, gått i fel riktning, skippat tandborstningen. Skapa något eget, något nytt och få folk att reagera.
Häromdagen pekade ett barn på mig och sa till sin mamma “titta, den där tanten är jättetjock”. Det kändes som att hela caféet tystnade. Jag var kejsaren och ett barn hade avslöjat det alla tänkt men inte vågat säga: jag var var naken. Barnet upprepade sin upptäckt och pekade på mig igen, mer ihärdigt, när mamman låtsades inte höra. Jag försökte le och utstråla nån slags “det är okej, jag kan inte reagera på det, jag ska inte lära den här fyraåringen att det finns en värdeladdning i ordet tjock”. Mamman mötte inte min blick. Hon var smal, nästan mager.
Det är på sätt och vis skönt att aldrig ens haft en chans att tävla om samma priser, samma pojkar, samma roller. Det är en befrielse att ge upp redan före man börjat. Lägga energin på annat. Men jag kan inte ljuga; det hade varit en lika stor, större, befrielse om det som fick folk att reagera var något annat än min kropp. Att skapa något eget, något nytt.