Här har det två gånger nu stått ett långt inlägg om att ha mensvärk idag versus när jag var tonåring och båda gångerna har jag lyckats radera texten av nån satans jävla märklig orsak och eftersom en av poängerna med hela skiten var att jag idag blivit bättre på att tassa på tå runt mig själv såna här dagar, så tänker jag fan inte skriva det en tredje gång.
Det var i alla fall inget nytt, men det ledde fram till det här lilla provet ur det jag sitter och redigerar nu, Vi ska ju bara cykla förbi. FAN TA DETTA.
Hemma kryper jag ner i sängen. Min mensvärk kryper ner i benen och i ryggen och jag mår illa. Mamma kommer med värktabletter och värmedyna och efter vad som känns som en evighet somnar jag.
När jag vaknar har jag fjorton nya meddelanden av Malin. Det är inget ovanligt, hon brukar skriva tills jag svarar.
”Jag har kommit på vad vi ska göra på morgonsamlingen!” står det i det första. De andra är bara olika former av ”hallååå?”, ”hoho” och ”skit i det då!!!!”.
”Jag sov”, skriver jag. Mensvärken är borta, men jag känner mig överkörd. Värktabletterna ger mig magknip.
”Skärp dig, det är ju lördag kväll” får jag till svar, trots att ingen av oss har några planer alls.
”Vad ska vi göra på morgonsamlingen?”
”Om du kommer till lekparken berättar jag.”
”Jag orkar inte.” Det är inte en överdrift, jag vill bara ligga kvar i sängen.
”Du suger” svarar Malin och jag skickar ett fuck you-finger tillbaka.Sen lägger jag mig igen.
Har ingen lust att skriva nån JA JAG HAR MENS HURSÅ?!-bok för det känns lite gjort, men för mig var mensvärken en sån ständig följeslagare i tonåren. Det är så att jag kan känna skoltoaletternas kalla kakel och lukten av städgrejer och billig tvål när jag har mensvärk, än idag. Ändå läste jag aldrig om det, enda gångerna mens nämndes var när någon längtade efter den och kände sig viktig och kvinnlig när de äntligen fick den. Klen tröst när man ligger och vill dö på en skoltoa.