Jag hade en mus i skon i fredags. Vi åkte ut till torpet för att fira veneziansk och efter att ha släppt ut katterna från sina reseburar insåg vi snabbt att de var ovanligt intresserade av ett hörn, precis mellan köket och hallen. Vi har sett den typen av intresse förr, vi vet vad det betyder.
Precis i det hörnet ligger också mina gräsklipparskor. ibland får jag till det och i fredags fick jag till det när jag kom på tanken att skaka skorna lite lätt före jag stiger i dem, just in case.
Ut sprang en liten gråbrun mus, så snabb och liten att den hann slinka in i väggen före katterna förstod vad som hände. Senare samma kväll vann ändå katterna. Vi hade suttit ute och druckit vin och pratat med våra vänner, dragit mushistorien för dem. Jag sa att jag hoppas katterna skulle fånga den innan natten i alla fall så man slipper vakna av det dramat. Efter ett toalettbesök kom M ut och sa “well, there’s good news”. Musen låg med tassarna uppåt på golvet och Viola strök runt den, stolt som en tupp. På behörigt avstånd satt Sylvi och såg på. Jag sopade upp den och jublade.
Vi gick och lade oss fyra-tiden. Klockan nio vaknade jag av en smäll och ett pip. Jag hann se en gråbrun liten varelse smita in bakom spisen med två katter med mord i blicken sprang efter.
Lärdom: jubla aldrig över en död mus, det finns alltid fler.
För övrigt en exemplarisk helg. Fredag var vin och vänner, men också ett oväntat norrsken på himlen, precis när Neil Youngs Harvest Moon gick i gång på den lilla bluetooth-högtalaren. Lördag var lugn och ro, linssoppa och toast, läsning och två avsnitt Matador. Och två ljuvliga göromål: gräva efter potatis och gå ner till hamnen och se på raketer och månen över vattnet.
Det skulle vara olidligt att det är måndag om det inte vore för att jag just fick se skisser på min omslaget till Vi ska ju bara cykla förbi. Alltid en milstolpe.