I vinter har jag tänkt mycket på huden på mina händer, hur den har förändrats. Inte bara blivit torr eller torrare i väderskiftena, men också hur handryggarna ser mer porösa ut. Jag är fortfarande ganska rynkfri i ansiktet (thank you underhudsfett), även om mina två bekymmersrynkor mellan ögonbrynen snart är lika mörka och konstanta som mina ögonbryn. Men händerna, det händer det nåt. No puns intended.
När jag var liten var jag ohjälpligt fascinerad av min fammos händer. Om man nöp tag i huden på hennes handrygg drog sig inte huden tillbaka meddetsamma, utan tog sin tid. Det börjar väl snart vara en 25-30 år sen jag gjorde det sist, men jag minns det ännu. Jag minns också exakt hur hon tog av sig sina ringar och smorde in sina händer med handkräm och hur huden liksom levde ett eget liv ovanför benkonturerna. Konstigt vilka bilder som fastnar i en som barn. Får nästan lust att be henne smörja in händerna nästa gång jag träffar henne, men det känns sjukt på flera olika sätt.
Jag har i vinter för första gången känt att jag förstår nyttan av handkräm. Precis som fammo tar jag av mig mina ringar före jag smörjer in händerna. Tyvärr är mina korvfingar och fyrkantiga naglar inte alls lika snygga som fammos, men huden rör på sig. Ännu inte fri från benet, men we’re getting there.
Jag provade dra upp huden på min egen hand igår kväll efter att jag sitrrat på på alla nya linjer jag inte kände igen en stund. Huden drog sig tillbaka ganska snabbt, men jag kunde dra upp huden mer än vad jag trodde. Det gjorde ont. Vet inte varför det förvånade mig, jag trodde väl på nåt sätt att den lilla ritualen av att jag med mina bleka barnhänder drog upp fammos solbrända handryggshud var lika kul för oss båda.
Man tror verkligen in i det längsta att man ska vara undantaget till alla regler.