Skönhetslistan!

Hola amigos! Då var det dags för Sevvans beauty-lista. Kul! Förra veckan glömde jag bort att fylla i reslistan, meeen det är kanske lika bra för jag har många gånger haft lust att rikta skarp kritik mot sättet vi vita västerländska kids reser på. Det är inte riktigt färdigtänkt det jag skulle vilja säga men i korthet så är det nåt typ så här: Förutom att det ur miljösynvinkel inte är det minsta hållbart att flyga runt som vi gör är så det nåt äckligt och nästintill kolonialt med den totala nonchalans gentemot klasstrukturer som genomsyrar mångas resefilosofi. Inte bara det att hela "följ dina jävla drömmar"-resonemanget totalt saknar förståelse för att det är nåt man bara kan säga som extremt priviligierad utan också det att "exotiska" kulturer och samhällen ska vara små sandlådor för oss vita kids att leka lite i när det passar och allt helst ska va så AUTENTISKT och ÄKTA som möjligt. Det är inget fel i att resa eller vilja resa - hell, jag skulle göra mycket för ett par månader i Sydamerika - men det är nåt skevt i hur vi reser. Som ni märker, inte riktigt färdigtänkt än.

Så istället - on to beauty! Först, en riktigt skön bild på mig:

Vittu vad grann jag är här!!!! Två år sen.

Det här är skönhet för mig: en inre glöd, ett barns skratt, en vänlig själ, ett rådjur som dricker ur en bäck. LOL! Det här är ju så klart också grömt vakärt jag tror jag skulle definiera skönhet som först och främst en industri. För jag måste ju alltid vara den cyniska bitterfittan :-)

♥♠♥

Mina bästa skönhetstips: bra belysning! Vem som helst ser ut som uppspolade lik i dåligt ljus. Nu kan man ju inte gå runt med en egen ljustekniker 24/7 men om man tar selfies är det bra att tänka på. Bra belysning kan t ex vara att stå vänd mot ett fönster när man fotar.

Och se till att ha bra ögonbryn. Inte bara för att ögonbryn är det hetaste i sminkväg atm, men också för att ett par bra ögonbryn gör ALLT för ditt ansikte. Dåligt gjorda ögonbryn är nåt jag alltid noterar. OBS! Jag har själv cirka 10 år av bad brows bakom mig, så jag är inte fläckfri i det anseendet jag heller. På bilden ovan har jag lite för kantiga bryn till exempel.

Jag skiter i om dina bryn är buskiga, breda, smala, mörka eller blekta - bara formen är ok. Googla om du är osäker på vad en bra ögonbrynsform är. Min (och många andras) bästa ögonbrynsprodukt är Anastasia Beverly Hills Dip Brow Pomade (plus minus ett eller två ord, jävla långt namn). Tips tips. 

Sen är sömn, vatten, ordentlig mat och ett tillfredställande sexliv ganska bra det med.

♥♠♥

Dagens skönhetsideal är: Jättebra! Verkligen. Tilllåtande liksom. NOOOOOT. Dagens skönhetsideal är liksom fucked up gånger tusen. Jag tror ni alla vet vad jag menar. Det är som att gå på lina. Försöker du för lite ramlar du ner, försöker du för mycket ramlar du också ner. Och allt du har att stå på är en tunn, tunn sytråd. 

♥♠♥

Jag motarbetar/följer skönhetsidealen på det här sättet: Jag är tjock och nöjd med det, det är väl det största brottet i skönhetsvärlden man kan göra. Utöver det är jag, som de flesta andra, mer eller mindre slav under skönhetsidealen. Jag gör det mesta folk gör för att passa in; sminkar mig lagom, plockar och noppar, smörjer och skrubbar, solar så man ser fräsch ut men inte för mycket och klipper inte håret i en osmickrande frisyr. Drömmer ibland om lipfillers. Försöker contoura fram kindben. Ni vet. 

Jag önskar så klart jag kunde vara en bättre förebild på det sättet och visa att man kan gå en annan väg, men jag tror inte heller jag hjälper nån genom att inte låtsas om de krav jag känner på mig själv. Vissa av kraven är ju också så djupt betingade att jag inte tänker på dem som krav utan nåt jag gör för min egen skull. Tycker inte man ska låtsas vara friare än vad man är. Men det suger, klart det gör. Mest är jag nyfiken hur i helvete jag hade sett ut om idealen sett annorlunda ut eller om dom inte alls fanns.

♥♠♥

Också ganska grann!

Min skönhetsrutin: Eeeh... Har nog ingen rutin på det sättet. Jag är lyckligt lottad på så sätt att jag gått igenom livet med en hy som sällan skapat problem för mig, nån enstaka finne då och då men that's it. Har aldrig varit tacksam över det här utan tagit det för givet. Har aldrig heller skött min hud på nåt jävla sätt. Jag var kanske 27 när jag började se vitsen i att tvätta bort smink.

Mitt hår har aldrig heller skapar problem, jag hade mjäll i högstadiet, men inte mer än så. Det har alltid fallit bra, hållit en ok kvalitet och varit tjockt och grannt. Har jag gjort nåt för att upprätthålla det? Nej. Snarare tvärtom. Jag tvättar det en, max två gånger i veckan. Schampo och ibland balsam, om jag orkar. Annars lite hårolja i topparna. Borstar håret efter jag tvättat det, inte annars. Äger ingen hårfön, har visserligen en platttång men aldrig använt den och min bästa hårprodukt är spray <3333

Jag använder handkräm kanske två gånger i året, läppomada likaså. Vintertid har jag en dagkräm jag använder om ansikte känns torrt nån gång. Den har jag ärvt av syrran. Jag klämmer pormaskar på näsan nästan varje gång jag går på toa, och inte med toapapper och sterila verktyg utan bara så där. Jag har ett serum jag använder ibland, om jag kommer ihåg det. Jag har aldrig tvättat mina sminkpenslar. Jag tycker om ansiktsmasker från Lush, just nu Cup of Coffee och det använder jag ibland, ett par gånger i året. Helst när jag har krapula. Jag röker. Jag applicerar mycket av mitt smink med fingrarna. Jag sminkar mig just nu ungefär 1-2 dagar i veckan. Resten orkar jag bara inte.

Jag gör alltså ingenting för att förtjäna all this jelly.

♥♠♥

Senaste gången jag upplevde skönhet: Okej varning för riktigt dreadsigt svar här nu men: jag upptäckte att vi har ett fågelbo i björken utanför vår balkong idag. Nån liten fågel (eventuellt en björktrast enligt min viltvårdare till far) ligger där och ruvar. Det är väl skönhet om nåt. Dessutom satt jag där med Ellu, som är riktigt snygg. 

♥♠♥

En person som är vacker: Alltid tyckt att Suzanne Reuter är Sveriges, kanske världens vackraste kvinna. Plus kul. Kolla här bara. 

[embed width=600 height=449 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/U_5yjYX_Bls/hqdefault.jpg?r=38954]http://www.youtube.com/watch?v=U_5yjYX_Bls[/embed]

Instatips, fettolove och laestadianer - svar på frågor del 2

Tack för en fortsatt oerhört njutningsbar blogg! För en tid sedan tipsade du om kurviga instagramkvinnor. Jag undrar om du hittat fler liknande konton sedan sist? De var så inspirerande. Det är du med! /Rina

För det första - TACK! Så satans fint att bli kallad inspirerande. För det andra - HÄR är inlägget med mina favvs från Instagram, de håller ännu idag. För det tredje - mitt bästa tips är att refresha din "utforska-sida" titt som tätt och kolla igenom vem dina favoriter själva följer, så brukar jag hitta nya coola (ibland tjocka) babes att följa. Det är verkligen en bra sak att göra om man vill bli vän med sin kropp; byt ut det som får dig att må dåligt på alla dina feeds och sluta fokusera på bara normsmala modeller. Fyll istället din följer-lista med sånt som får dig att må bättre och olika slags kroppar för att vänja ögat med normbrytande typer av skönhet. Sen sist har jag hittat några nya favoriter, till exempel (från övre vänstra hörnet)

1.estheralaframboise 2. louisvuittoncrocs 3. fluvialacerda 4. vanessanoir

1.jazzmynejay 2. riechellig  3. chipsqueen 4. tabriamajors.

In och följ!

♣

Kan du berätta om din tid i Åbo och hur du mådde/varför du kom hem igen? Från nån som bor i Åbo och inte är så jävla lycklig hela tiden.        /Fragment

 Jag flyttade till Åbo hösten 2007 för att studera svenska, vilket jag också med stor förtjusning började på med. Denna förtjusning höll i sig en månad och sen började det gå sakta men säkert neråt. Jag orkar nog inte gå in på alla turer, men i korthet kan jag säga att jag mådde asdåligt hela tiden, slutade gå på föreläsningar och tentor, var olyckligt kär, söp alldeles för mycket - eller i alla fall av helt fel orsaker, fick strul med studiestödet, levde på makaroner (om ens det), var ett svin åt mina vänner och till slut gick jag knappt ut ur lägenheten och satt mest i duschen, eftersom duschandet var det enda som lugnade mig. Jag var som en destruktiv orkan som bara blåste hårdare och hårdare.

Samtidigt så jobbade jag lite på sidan om och var sekreterare i en förening och ordnade fester med dem, åkte till Tyskland ett par gånger och hade väl roligt också. Försökte i omgångar rycka upp mig med studierna, men det blev aldrig till nåt. Jag var verkligen ingen behaglig människa att ha att göra med. Skäms fortfarande så enormt för hur ansvarslös och totalt självupptagen jag var, men jag kan ju förstå idag också att jag var sjuk. Har inte kontakt med många från den tiden, knappt en handfull. En del har jag själv valt bort och en del har bara tasmats och en del har valt bort mig, av förståeliga skäl. Jag är ändå nöjd med de jag har kvar och saknar inte nån jättemycket heller.

Till slut kom jag i kontakt med Studenthälsan och kom till en psykolog och psykiatriker, men det var ju lite för sent då redan. Dessutom var de överbelastade och jag fick ingen riktigt bra connection med nån utan bara olika recept på ångstdämpande, anti-depp och sömntabletter. Så jag flyttade upp hit igen våren 2009, drev runt den sommaren och ströjobbade och till hösten flyttade jag till Tyskland för att jobba som au-pair. Jag trodde nog att det skulle hjälpa att flytta långt bort och lämna allt, men jag var ju allt annat än hel där. Jag ångrar nog inte heller att jag åkte dit, jag lärde mig jävligt mycket om mig själv (och om Tyskland), men var inte alla gånger så behaglig där heller. Jag bodde i Tyskland lite mindre än ett år, hade knappt nån kontakt med nån här hemma under tiden och när mitt (väldigt korta och otroligt destruktiva) förhållande där tog slut i samma veva som jag blev utan jobb flyttade jag hem igen. Min plan var alltid att åka tillbaka till Tyskland, men jag har fan inte ens varit där på en cityweekend sen dess. Alltså fy, det är faktiskt lite jobbigt att skriva om de här tiderna om mitt liv, men det måste väl göras nån gång.

Orsaken till varför jag mådde så dåligt i Åbo vet jag inte riktigt. Jag tror jag hade en del obearbetat i ryggsäcken och så kom en massa stora förändringar på en och samma gång. Jag flyttade till ny stad, kände knappt nån, jag studerade fel sak (jag är ju inte ett dugg intresserad av grammatik och sånt shit, jag ville ju bara skriva) och de enda sammanhang jag kom in i var typ festande. Och sånt blir ganska tomt efter en stund om man inte har nåt att balansera upp det med. Sen förvärrades det ju av att studierna gick käpprätt åt helvete och jag inte fick nåt studiestöd till slut och att jag aldrig åt eller sov ordentligt och såna mer materiella saker. Sen så kan ju en depression hoppa på en bakifrån så att säga och hux flux ligger du där på wc-golet och vet inte varför du inte vill leva.

Jag tycker att du ska försöka prata med nån om du inte mår bra och om du verkligen otrivs så är det ingen vits att dra ut på det. Du kan alltid börja på nytt byta linje, flytta bort eller tillbaka och det är inget konstigt med att inte trivas med nåt man trodde man skulle trivas med. Kräv också, eller ha nån som orkar att kräva åt dig, ordentlig hjälp och inte bara nån som kastar en näve piller på problemen.

Hoppas du är nöjd med denna lilla essä till svar!

♣

Hur hittar du inspiration och ork till att hålla igång bloggen? / Daniela

I don't, tänkte jag säga :D Den här frågestunden är ju ett konkret bevis på det, hehe. Jag är en ganska usel bloggare som postar i genomsnitt två-tre inlägg i veckan, nåt som andra klarar av på en dag. Men jag tänker att det får vara så, jag tycker det är astråkigt att posta nåt bara för att. För att vadå liksom, hålla upp läsarstatistiken? Hellre tio dedikerade läsare än 100 slentrianläsare säger jag.  Och orken, tja, efter så många år som blogginnehavare så blir det en naturlig del av vardagen att sätta sig ner och hacka fram nåt ett par gånger i veckan. Och är man helt utan inspis så finns det ju tvåtusen olika listor och format för inlägg man kan sno nu för tiden. För eller senare känner man sig inspirerad igen.

♣

Hur hanterar man att vara fet och vilja bli älskad? Tycks inte finnas nån som kan bli kär i mig, eller ens vill ligga. / Emily

Man hanterar det precis som en smal människa skulle göra. Man fortsätter hoppas och tro och pröva sig fram. Jag vet att det kan verka hopplöst men det är inte det.

Är det ligg du är ute efter så finns det massor av folk som vill ligga med dig. Tro mig. Är du flata - GRATTIS, brudar är ofta smartare och bryr sig mindre i såna oväsentligheter som vikt, eller så har jag upplevt det i alla fall. Även om det så klart finns normer och douches bland lesbians också. Men det verkar ändå vara enklare att tänka utanför andra normer om man redan brutit en.

Är du straight och vill ligga så finns det även en uppsjö av män som tänder på fett. Alltså serr, det finns en ganska stor grupp män på nätet (alltså, dom finns ju irl också men de ger sig oftast hän mer på nätet) som inte vill nåt annat än att krama ditt hull. Den här gruppen av snubbar kan te sig ganska obehaglig många gånger och du måste fråga dig själv om du är okej med att ligga med nån som bara vill ligga med dig om du är tjock. Är du det så kan du välja och vraka. Är du inte det så kan det vara tröstande att tänka på att dom finns där och kommer alltid finnas där. Jag vet att det låter fuckat, för man ska ju inte vilja bli sexualiserad, men ibland väljer man ju hellre det än ignorerad liksom.

Jag tycker ändå det är 1000 gånger roligare att ligga med nån som vill ligga med mig för att jag är jag, oavsett size. Man känner sig mindre som ett objekt liksom. Tyvärr är det en del människor som liksom inte kan se beyond fettet, många gånger handlar det kanske om att de tycker det är för jobbigt att bryta sociala normer. Men det är bara max en tredjedel som tänker så, och dem vill du ändå inte ha, tro mig. De brukar ofta ha andra issues du inte behöver. Och det finns ju två tredjedelar kvar och dom är mycket roligare att hänga med!  Och där kommer du hitta nån som kommer vilja älska dig coh kommer vilja ligga med dig, det är jag säker på.

Jag säger inte att du ska börja söka fel i dig själv, plz don't, men när jag var singel trodde jag alltid att det var för att jag var tjock. Jag var ju liksom bra på alla andra sätt och ganska okej snygg i fejset, så det måste ju va det att jag är tjock. Men det var ju inte det, istället var det att jag alltid drogs till fel människor (den undeserving tredjedelen) och höll ett omedvetet avstånd mot många. Om du inte är Gilbert Grapes mamma och typ inte kan röra dig för du har vuxit fast i sängen och därför aldrig träffar några människor och det är dessutom tidigt nittiotal så du har inget internet, så kan jag lova dig att det inte är för att du är tjock som du är singel. Det är nog bara för att du inte träffat nån bra än. Du kanske söker på fel ställen? Håll ut, de finns där och du kommer hitta dom.

♣

Du växte ju upp i en ganska religiös by, vad har du för erfarenheter av detta?/ Jess

Jag kan fortfarande väldigt många psalmer och sånt utantill från lågstadiet, det är väl det mest konkreta. För den som inte vet så är ju jag från Larsmo och för den som ännu ställer sig frågande så är Larsmo mest känd för sin starka laestadianism. Jag har inga siffror på hur många procent som är laestadianer, men som liten trodde jag det var typ alla utom jag och Emmi. Så kändes det ibland.

Jag tror det har påverkat mig på så sätt att jag har svårt att hålla mig neutral när det gäller religion. Redan som barn tvingades jag positionera sig som med eller emot. Det erbjöds heller inte riktigt några andra alternativ så hamnar man ju i endera lägret. Och eftersom jag och min familj inte var troende (eller vad vet jag om vad hela min familj tror på, men vi har nog aldrig praktiserat nån religion iaf) så hamnade jag då i emot-lägret. Och där i emot-lägret är det ju bekvämt att vara, precis som det säkert är bekvämt att vara i med-lägret. Jag tror ju inte heller att jag skulle blivit mer religiös eller mer troende av att växa upp nån annanstans, men jag tror jag hade haft mindre fördomar gentemot kristna än vad jag har idag. Jag tror kanske också jag skulle haft en roligare skoltid på många sätt om jag växt upp nån annanstans, eller i alla fall haft fler kompisar som barn. Men tja, jag tror inte jag skulle byta bort den ändå.

#wcw

Varning för marathonlångt inlägg!!!  Jag tänkte jag skulle fortsätta på kroppspositivism-linjen lite. För att det så här i bikinitider är brinnande aktuellt.  Jag har fått frågan många gånger nån hur jag gjort för att bli så bekväm i min egen kropp. Och jag önskar jag hade ett enkelt svar. Liksom "ät tre skedar havregryn varje morgon i en månad". Men det finns ju ingen mirakelmedicin.  

Men en konkret sak VET jag har hjälpt mig skiiiitmycket. Alltså verkligen lyft mitt självförtroende till höjder jag aldrig varit på förr. Nämligen Instagram.  Ni ba wuuuut, Instagram? Appen? Kim K:s huvudinkomstkälla? Jag ba jepp. Folk (mina vänner och min kära sambo) brukar reta mig för att jag tar mitt instagrammande så seriöst och tja, det är kanske lite smålöjligt men jaha.

Insta har gett mig två saker.  1. En helt ny bekvämlighet inför kameran. Efter att ha postat selfies tillräckligt många gånger får jag inte längre panik av kameror. Jag är inte den mest fotogeniska människa och för en selfie tar jag typ 50 bilder. Men so?! Jag kan vara snygg på bild! Och jag kan vara ful på bild! Utan att bryta ihop av ångest. Jag har, tack vare ett flitigt selfiepostande, lärt mig att avdramatisera hela fotogrejen. Det är jättekul när man lyckas ta den där assnygga bilden på sig själv. Men det är ÄNNU roligare är man kan skratta åt den där asfula bilden. Du äger din kropp och ditt utseende, du hyr den inte av samhället. Du har ingen skyldighet att se ut på nåt visst sätt. Det här har jag lärt mig. Och nummer 2. Instagram har gett mig bilder på andra juicy babes.

Det här är skitviktigt. Jag följer massor av plus size brudar på Insta. Matar jag mig dagligen med bilder av tjocka och snygga brudar så påminns jag också dagligen av att tjock och snygg inte är motpoler. Och min blick på min egen kropp blir snällare. Att kunna spegla sig själv i medieutbudet är så mycket viktigare än vad många tror, speciellt om man är intresserad av kläder och mode. Det är en aha-upplevelse varje gång jag ser en tjock brud i en snygg outfit på Insta. Aha, min kroppstyp kan också bära upp den där looken. Min kroppstyp kan också se snygg ut i bikini. Fram till internet kom såg jag aldrig något som ens påminde mig om min egen kropp i modesammanhang. Jag var utesluten från nåt jag verkligen var intresserad av. Men nu känner jag mig som en i mängden! Låter kanske konstigt att det ska vara nåt positivt men i det här fallet är det faktiskt det.  Och därför, för att det ändå är #wcw (woman crush wednesday) vill jag tipsa om några av mina favoritkonton på Insta. Alla bilder är från respektive konto. 

@emmisnicker

@taneshaawasthi

@nicolettemason

@babe_ebba

@gabifresh

@nadiaaboulhosn

@tessholliday

@flossylox

@misslauraleej

@denisemmercedes

@luziethan

@yourstruelymelly

@audreylittie

@cassklatzkow

@palomija

@ylvahoward

@mayralouise

@curvycampbell

Ni ser!!! Så mycket snygga, stora brudar out there. Och det här är bara ett urval. Om ni börjar följa dem kommer det dyka upp mer och mer kroppspositiva  konton under dina förslag. Sen är det bara att börja scrolla och hoppa från konto till konto. Följ dem, likea dem, vänj dina egna ögon att se på stora kroppar som normala, snygga och fashion! 

Bikinihetsen här, hej!

Egentligen skulle jag inte orka ge mig in i den här snårskogen till debatt. Och inte för att jag är SÅÅÅ trött på att höra om det (utan för jag är så däckad av pollenallergi att jag helst skulle sova 24/7). Visst, det hade ju varit skitskönt att inte behöva diskutera kropp alls, men i så fall får vi ju backa bandet 2000 år och försöka sudda ut alla skönhetsideal nånsin. Visst, det hade varit skitskönt att kunna konstatera att kropp inte spelar nån roll alls och hävda att jag, eller nån annan, ser kropp ens. Men i så fall får vi lobotomera oss och stiga ut ur samhället och leva i nåt slags parallellt universum. Jag tror det här med kropp och hur vi värderar vår egen och andras ligger så inbränt i vårt kollektiva medvetande att vi nog inte kan radera det, bara så där.  Så att sucka och himla med ögonen över att folk diskuterar det igeeen är fucking oartigt, det är vad det är. "Kan vi inte alla bara konstatera att alla är lika värda?" Vet ni hur trött jag är på att höra det!? Vi kan ju inte det, det går inte att börja från noll så där mitt i allt. Och fattar man inte det så är man nog inte medveten om hur priviligierad man är. För det är alltid normsnygga, normsmala som säger det. Alltid. Jag har aldrig hört en tjock människa säga att hen är trött på den här diskussionen (ja, det skulle vara en man i så fall, men det är en annan fråga). För oss är den diskussionen inte över bara för att nån smal en tycker att det minsann räcker med kroppsprat nu. 

Och att lägga hela ansvaret på individnivå är så jävla fel. Det är är inte upp till var och en hur man känner det. Du är inte misslyckad för att du inte är bekväm i bikini ännu. Jag fattar precis hur det är att stå där och inte ha det där jävla självförtroendet. Jag fattar precis hur det är att att försöka jobba upp den där styrkan lite, lite hela tiden men ständigt bli påmind (genom blickar, kommentarer och ett patriarkatsponsrat medieklimat) om att din kropp inte är snygg eller åtråvärd eller ens accepterbar och sen, när man vänder sig till systraskapet för att få stöd, möta ögon som himlar och tunga suckar och ett rastlöst "kan vi inte sluta prata kroppar snart..?".

Så visst, det hade varit skitskönt att inte prata kropp alls. Men vi är inte där. För att nåt ska bli ett icke-ämne så måste det först bli ett jävla ämne. Och det ska nötas ner och präntas in och diskuteras tills hela jävla systemet är utbytt och först då, först då ska jag sucka och säga "nej hörni, ska vi snacka knyppling nu?".

--

Och sen det här med vem som har rätt att uttala sig och föra kampen. Så jävla svårt det med! Men så här tänker jag.

Att känna sig otillräcklig i sin kropp är inte ett enbart ett fett problem. Vi har alla komplex och alla sina osäkerheter. Vi har alla slagfält att gå igenom. Oavsett hur våra kroppar ser ut. Och vi kan nära varandras respektive kamper och vi kan hitta stöd i andra. Att veta att vi blir hållna om ryggen är så jävla värdefullt. Alltså verkligen. Och alla är och ska göra vad de behöver göra för att känna sig okej med sig själv.

Men. Men. 

Att ge utrymme. Att förstå att nu är det min tur att stiga åt sidan. Det är en av de viktigaste uppgifter man har som priviligerad. 

OBS! Att vara priviligerad är inte det samma som att vara felfri eller problemfri. Vi har alla ett jävla marathon på hinderbana framför oss att springa. Och vi måste alla kämpa. Jag vet det.

Men jag vet också att det bara är de mer priviligierade som menar att vi springer det där marathonet enligt samma regler. Ser du inte bojan som sinkar din tjocka medsprinter kan du eventuellt vara en del av den bojan. Så sjukt jobbig insikt, I know.

Man kan inte mäta vem som har det jobbigast egentligen och det finns inte en nedre viktgränsen för vem som får uttala sig.

Men tänk dig bara att du har kvar alla dina komplex och alla dina osäkerheter och alla din fel och brister i din kropp. Sen täcker du allt det med 30 kilo fett. 

Där har du mig. 

Hälsan då?

En av de första motargumenten man brukar få höra när man börjar, om än aldrig så blygsamt, säga att man gillar sin tjocka kropp är det här med hur ohälsosam man är. Hur kan promota övervikt liksom?!  För det första: jag promotar ingenting annat än min egen rätt att få vara som jag är och få känna mig nöjd så. Min blogg och mitt varande är inte brought to you by nåt hemligt fettosällskap som vill göra alla tjocka. Alla får vara PRECIS som de vill, inklusive jag själv. 

För det andra. Det är FINT att så många engagerar sig i min och mina medsystrars och bröders hälsa, alltså verkligen. RÖRANDE nästan att se hur många välmenande kommentarer om hjärt- och kärlsjukdomar och söndriga leder och knän man får. GUD SÅ HÄRLIGT att ni bryr er!!!!! 

Jag håller helt med er också kära hälsofreax! Hälsa är viktigt, A och O kan man säga. Vem vill inte må bra liksom? Och vad mår man inte bättre av än att konstant och ideligen - helst dagligen - få höra hur ohälsosam och deillusionerad man är om man är tjock och nöjd, helst av normalviktiga och därför hälsosamma människor som ABSOLUT vet bättre än en själv! Där kan ni ju ändå ge er själva en stor jävla applåd, ni som oroar er så jävla mycket för min hälsa, att ni verkligen HJÄLPER mig och mina tjocka homies genom att påpeka allt vad övervikt eventuellt kan föra med sig. Tack alla experter på social medier för er genuina omtanke!!! Hälsan fram för allt, eller hur *söker high fives med handen*

Hade nästan tänkt trycka på "publicera" redan men. Så tänkte jag på en sak.

Jag tänkte att om jag får vara så djärv och undra en liten försynt sak, i ett sånt ämne där jag verkligen inte har nån auktoritet eller insyn som mitt eget välmående.

Jag tänkte så här. När jag var tretton och grät om kvällarna för att nån nia hade påpekat på skolbussen hur äcklig och fet jag var och ingen sa emot eller stod upp för mig? Då mådde jag skitdåligt. 

Jag mådde också jävligt dåligt på ettan i gymnasiet, när jag inte vågade äta skollunch under en hel termin, för alla vet ju hur äckligt det är med feta människor som äter. Och när en äldre (också överviktig) bekant till familjen nöp mig i midjan och skrockade (så hans dubbelhakor dallrade) "nån som skulle behöva banta!" Jag höll mig för gråt och skrev i min dagbok att jag hoppas jag svälter ihjäl. Det var nog en åtta-nia på må dåligt-skalan. 

Eller när en kompis pojkvän i högstadiet på en hemmafest förklarade hur fet och ful jag är och ingen kommer nånsin vilja ligga med mig. Jag var fjorton. Och sen var jag tjugo och satt på krogen och en full kille kom och sa åt mig att om man tittar förbi allt fläsk så är jag rätt söt. Sen frågade han om vi skulle knulla. Den fulla killen överbevisade ju visserligen den tidigare teorin om att ingen skulle vilja ligga med mig, men jag sa ändå nej. Då mådde jag apdåligt. Alltså verkligen hälsovådligt. 

Eller läraren i högstadiet som efter ett sommarlov glatt kom och kramade mig och sa hur ROLIGT det var att se att jag gått ner i vikt. Det var ju snällt kanske, men usch vad det sved. 

Mina exempel är 100% sanna och 0% unika. Det är inte speciellt synd om mig, det är inte det jag menar. Det jag menar är bara att FY FAN VAD SKÖNT det hade varit som tonåring och för några år sen bara vetat om denna armé av människor som verkligen BRYR SIG OM min jävla hälsa. Som tar sig tid att kommentera och påpeka och tipsa och allt det där, ett gäng riddare kan man kanske kalla er, som inte bryr sig om nåt annat än att vi tjocka människor ska må bra och ha hälsan. SATAN VAD GÖTT det hade vart hörni med lite omtanke om min hälsa då. Men hej - bättre sent än aldrig, amma right?

Så ett STORT TACK till er som är oroade för min hälsa, på Facebook och i livet, men vet ni. Ni kan pusta ut. För just nu mår jag faktiskt bättre än nånsin förr. Och jag är fortfarande tjock! Jag kanske inte springer ett marathon, men jag vill inte längre dö och det känns ju väldigt HÄLSOSAMT!

Influensi, influensa

  Diverse utsikter från mitt viloläger idag. 

Gick inte att hålla ihop på ren viljestyrka längre, så idag har jag legat hemma och ägnat mig åt vad som verkar vara mitt livs mening these days: producera snor.

Tack och lov har jag katterna att hålla mig sällskap, tack och lov lever jag i en tid där ambitiösa dramaproduktioner och skamlösa realityshower slåss i TV-tablån och tack och lov har jag frysen full av glass från när Cittari hade 3 för 10-erbjudande på Ben&Jerrys *tittar drömmande ut genom fönstret, spanandes efter den tid som en gång var*.  Och förresten; Mira! Tack för vykortet, blev så himla glad över ditt vykort!

På sjukfronten intet nytt

Ligger mest och läser, jag mår varken bättre eller sämre. Känns som att jag inte kan göra nåt annat än vänta till tisdan. Hade gärna gått ut och typ hängt i snön, men bara tanken på att halka hastigt gör att det stramar till i äggstocken eller vad fan det är som gör ont. Ja, det är väl det då.

Bakelse av bajs

Dagen började med sjukhusbesök, eftersom jag haft helt för jävliga smärtor i äggstocksområdet i ett par dagar och det inte gått om. Vet fortfarande inte vad det är, men är sjukskriven med smärtstillande tills tisdag när jag ska träffa en gynekolog. Allt gör ont och jag kan inte nysa, hosta, kissa, sitta, gå, böja på mig, stå rakt eller typ nåt annat utan att det gör ont. Jag mår bara sjukt dåligt och är så jävla trött, känns som att jag inte sovit på. Och så fick LittSkap-antologin en svidande dålig recension i Husis idag. Som körsbär på den stora bakelse av BAJS som är mitt liv just nu. Jag kan heller inte gråta utan att det gör ont. Tack och lov är det På Spåret-säsongsstart ikväll, annars hade jag stoppar huvudet i ugnen.

Allt jag inte minns (för att jag inte sovit på hundra år)

Ibland i perioder, när jag är stressad eller orolig, lider jag av sömnsvårigheter. Kanske ingen skräll, för vilken nutidsmänniska gör inte det, men just nu är jag mitt inne i en sån period och när man är kallsvettig av trötthet är det svårt att inte känna sig unik. Oftast tar det sig uttryck i att jag vaknar i vargtimmen och inte kan somna om. Ibland är det mardrömmar och sömnparalyser. De här perioderna har sällan pågått längre än ett par veckor, så de brukar sällan hinna påverka mig så där jättemycket. Värsta som brukar hända är att jag försover mig, vilket jag hatar, men som jag lärt mig ta som en indikator att jag borde ta det lugnt en tid.

Den här gången har jag inte kunnat somna om kvällarna, vilket är lite ovanligare. Det var ett under att jag inte bara däckade av ren och skär utmattning igår kväll efter ett par nätter med två timmars sömn, jag kunde liksom känna hur sömnbristen rev och slet i kroppen. Min kropp skriker efter sömn, men huvudet går på högvarv. Så jävla onödigt/obehagligt/irriterande. Jag har bestämt att i natt s k a jag sova, om så jag ska slå mig själv medvetslös. Bra anti-tips: se sömn som en prestation och stressa upp dig när du inte får tag i den :) :) :) :) :) :)

I natt förde min insomnia i alla fall något gott med sig, jag plockade äntligen upp Allt jag inte minns från nattduksbordet och läste den.

Alltså. Alltså. ALLTSÅ!!!!

Ni måste nästan läsa den, den är så proppfylld med fina formuleringar och lakoniska på pricken-beskrivningar att jag nästan blir arg. Det är en otroligt vacker berättelse om vänskap och kärlek SAMTIDIGT som det är en skarp samhällsskildring SAMTIDIGT som det är fascinerande essä om minnen och vilken otillförlitlig (eller?) berättare ens eget minne är SAMTIDIGT som den är så där sjukt opretentiöst poetisk SAMTIDIGT som det är en sorgesång över en död vän. M a o ALLT som är bra i en och samma bok.

Jonas Hassen Khemiri är den typ av favoritförfattare som får mig att känna mig som en hormonstinn bibliotekarie med igenimmade glasögon, för jag vill bara stanna folk på gatan och trycka hans böcker i händerna på främlingar och berört viska fram "den här kommer ändra ditt liv". Ibland tror jag att orsaken till att jag överhuvudtaget skriver är för att avståndet mellan mig och Jonas ska krympa så att vi en dag kunde dricka en öl som (vågar inte skriva vänner) kollegor och prata om världen. JAG BJUDER, JONAS.

Så läs den är ni snälla. Eller så viftar ni bort min entusiasm som en sömnberövad galnings desillusionerade skitprat. Det är heeelt förståeligt. Mvh sleep free since 93.

Ugh.

Här på bloggen har det rått stiltje i snart en vecka, men det har sin högst naturliga förklaring. Jag blev däckad av monstermensen from hell. När jag inte varit illamående och paralyserad av smärta och mensvärk, har jag varit illamående och zombiefierad av receptbelagda smärtstillande. Jag har även förlorat så mycket blod att det är ett under att jag går rakt. Min mensvärk har blivit bättre med åren (har t ex inte svimmat på ett par år) och nu för tiden är jag ibland nästan normalfungerande även under mensen, vilket var helt otänkbart som tonåring. Men så ibland, som en fläkt från svunna tider, blir jag lamslagen av min egen kropp. Men nu är jag ute på andra sidan. Hej världen, jag har saknat dig.