Under kniven

Jag såg Gudfadern förra veckan, för första gången faktiskt 
Drunknade i allas utseenden, allas personliga utseenden
En för stor näsa, en för liten mun
Jag hade nästan glömt hur det är när nån är vacker utan ingrepp, vad det betyder 

Veckan efter såg jag Under kniven, det finns på SVT play, det är sevärt, se det om ni vill
Fyra avsnitt om plastikkirurgi och varför 
Varför man gör det, varför man inte pratar om det 
Alla har verkligen gjort nåt verkligen alla, sa en kompis i somras
Skulle du?
Jag vet inte, tror inte det…

Vi har aldrig varit så perfekta som vi är nu (om man ser det så)
Men vi har aldrig varit så missnöjda som nu, vi har aldrig opererat oss som vi gör nu 
vi har aldrig pratat så mycket om skönhet som nu

Kulturkvinnorna i Sverige sörjer sitt eget åldrande
Liv Strömquist skriver om Kylie Jenner i sin senaste serieroman
På Paradise Hotel checkar man in och hoppas hitta någon som är snygg nog att knulla med på tv, men det är en hårfin linje 
Det blir lätt FÖR MYCKET 
så att säga 

Erik Galli, en svensk journalist och ett underskönt ansikte
En marmorstaty med trendigt hår 
gör dokumentärserie om sina egna hemliga skönhetsoperationer
(Under kniven alltså)
eller är de hemliga? 
En arg tjej kallar honom för “opererad horunge” på krogen 
Och han stressröker och undrar vad hon vet

På ett bakvänt sätt är det skönt att va ganska ful och fet, man är liksom aldrig med i spelet
Man ger upp från början och får odla andra egenskaper 
Låta de andra tävla om perfektionen
Det går ändå aldrig att operera allt som är fel med mig 

Erik Galli pratar om Nip/tuck som en slags inspirationskälla för plastikkirugrgin han genomgått 
I klipp därifrån ser vi fiktiva patienter från serien svara på frågan vad de vill ändra 
En tjej - händelsevis också hon tjock - svarar: allt 
Hon säger det inte olyckligt, hon säger det knappt uppgivet 
Lite skamset, men bestämt 
Allt
Hon vill ändra allt

Jag känner igen mig i det 

Jag sa kanske, fast säkert inte när vi pratade om det
Men jag kunde också bara sagt 
I want to change my clothes my hair my face 
För att parafrasera The Boss, till och med han är missnöjd

Jag googlar 
has Bruce Springsteen had plastic surgery 
får svaret: 
According to the claim of the fans, Bruce has done his hair transplants, had received a botox injection, and also had facial fillers around his face

Varför skulle jag nöja mig om inte ens Bruce kan göra det
Om Erik Galli behöver ny näsa
Om inte ens de vackraste kvinnorna i världen 
Hollywoods samlade trupper 
med sina

vita tänder långa ben
klara ögon platta magar
höga kindben djupa smilgropar
jämna hårfästen söta näsor

Vad får mig att tro att jag ska kunna nöja mig då 
Vad får mig att tror att jag skulle vara bra som jag är 

VEM TROR JAG ATT JAG ÄR 

Erik Galli frågar sig varför det är skamset att prata om sina skönhetsoperationer
om det blir bättre eller sämre av att vi skulle prata mer öppet om det 
Skulle det hjälpa
Vem skulle det hjälpa 

I Norge så måste man som företag eller influencer märka manipulerade bilder 
typ som reklaminlägg, men filter-märka 
Det är ny lag på det
Det diskuteras på andra håll också 
“Så drabbas influencers” står det i rubriken jag läser om det 
Influencers dom pratat med “välkomnar” ändå lagen 
Hänvisar till att unga mår dåligt 
Jag undrar hur de mår, 27 år som de är allihopa

Jag har inte opererat nåt, ännu
men jag har tatuerat mig tvåsiffriga gånger
Har ett hål i läppen ännu efter en piercing jag gjorde som sextonåring 
Jag har bantat och hetsätit 
powerwalkat 
färgat plockat ansträngt mig 

Jag läste aldrig instruktionsmanualen speciellt noggrannt när jag färgade håret hemma
Testade aldrig färgen på huden minst en halvtimme före 
En gång fick jag blodiga sår i hårbotten
vissa hårfärger har jag reagerat på sen dess, 
Dom har bränt onaturligt 
vet fortfarande inte exakt vad det är jag reagerar på 

Men att lägga sig under kniven 
Där
har jag tydligen dragit gränsen 

(Kanske nålar, kanske fillers 
Mina mungipor är ständigt djupa, ständigt nere 
För att inte tala om elvan i pannan, den är FASTETSAD
Hur glad jag än försöker vara)

Lady Dahmers på instagram säger att det är bara kvinnohat
Jag gillar det hon säger 
Skönhetsoperationer är kvinnohat 

Det är bättre att fly än illa fäkta 
Försöka men inte lyckas 
Hellre förbli ful 
Än försöka nå skönheten men sikta snett 
Vi har alla sett bilder på Kattkvinnan Jocelyn Wildenstein 
SÅ VILL MAN JU INTE BLI

Men så ser jag Erik Gallis ansikte och när han säger att han gjort det smakfullt
Nickar jag för mig själv 
Och glömmer bort Robert de Niros stora näsa, Diane Keatons lilla mun 
Tänker på

Bruce Springsteen

Idag kom ett nytt avsnitt av Sällskapet ut med mig och Biffen - och Kia så klart. Vi pratade bland annat om Under kniven, SVT-dokumentärserien om skönhetsingrepp och när jag försökte skriva ett manus för att reda ut mina tankar så blev det så här. se det som en slags slaggprodukt till Sällskapet.

Hör mig i Sällskapet!

God förmiddag! Jag vet att det är tunt med bloggeriet nu, men vad ska man egentligen skriva om? “Idag satt jag bara hemma”?

Men bara för att jag inte bloggar betyder inte det att jag ligger på latsidan, snarare tvärtom. Idag kom mitt första avsnitt av Sällskapet ut, Svenska Yles nya kulturpodd med Kia Svetichin som programledare. Vi spelade in det igår och vi pratar bland annat om CA i böcker och tonåringar på tv. Avsnittet (plus de två tidigare) hittar ni på Yle Arenan.

På Yles kultursidor hittar ni också en kolumn jag skrev för att ackompanjera avsnittet.

Hoppas ni vill lyssna och läsa!

Läromedel och kulturpodd

Ibland känns det som att jag gör ingenting om dagarna. Jag vet att flera bekanta som inte är så insatta eller känner mig så väl har nån slags föreställning om att jag “inte jobbar längre”, efter att jag sa upp mig från AE. Ibland känns det som att jag bara kan nicka och hålla med, gör gör jag verkligen något? Går jag inte mest och bara drar här hemma? Har jag ett sånt jobb där jag behöver duscha före eller efter? Behöver jag göra mig representabel eller blir jag svettig av mitt jobb? Varkendera, mest sitter jag ju hemma i så mjuka kläder jag kommer undan med som ändå är någorlunda människovärdiga. Och alla dessa möten, all dessa mejlkedjor- vart leder dom egentligen?

Man ska inte lyssna så mycket på den här slags tankar, men det är svårt att inte göra det. Speciellt om man är van med att ha jobb där man snabbt ser resultat. Hur som helst är det lätt att tappa modet ibland i de här långa träsk-sträckorna när det känns som att inget händer och inget nånsin blir färdigt. Dagarna när man faktiskt får se och/eller hålla i resultatet av en skrivprocess är ganska få, men söta som små fucking körsbär när de kommer. Därför är det bra att ha lite annats småpyssel vid sidan om, för då ökar antalet reslutat-falla-på-plats-dagar med ganska många procent. Idag är en sån där dag när plötsligt en massa fallit på plats.

Idag lanserades nämligen Sällskapet, en kulturpodd från Yle med Kia Svetichin i huvudrollen. Ni kan läsa mer om den och så klart lyssna på första avsnittet på Arenan! Som allt annat har den ju påverkats av C-läget, men här är den nu. Jag har visserligen inte själv jobbat ihjäl mig kring den här podden, men jag är ändå glad att den nu finns, för jag är en av Kias sällskapsdamer!

Om ett par veckor är det min tur att vara gäst och sen är tanken att vi turas om att prata, analysera och fåna oss kring olika kulturyttringar. Minns ni att jag i januari skrev att jag hade varit i Helsingfors över dagen och gjort en sak? Well, det var ett pilotavsnitt av podden jag spelade in. Och det är så roligt att äntligen kunna berätta det men också att det blev en podd till slut.

Visst tänkte ni först att det var jag i mitten av bilden? Hajade själv till lite i en mikrosekund. Jag och KIa är tydligen long lost twins.

Sen kom de här små karamellerna på posten idag också. Jag vet inte om jag överhuvudtaget nämnt det, men i höstas och vintras gjorde jag lite skrivövningar och ordkonstgrejer till ett nytt läromedel (som det så fint heter) för högstadiets modersmål (vad ämnet svenska heter i finlandssvenska skolor). Och nu finns dom också! En aktivitetsbok för varje enskild klass plus en gemensam textbok.

Otroligt kul att få vara med och jobba med skolböcker, det är liksom samma känsla som när man nån gång nu i vuxen ålder fått dricka kaffe i lärarrummen på sina gamla skolor. Som att man får glänta på dörren till en värld som var helt mytisk och ouppnåelig för en som barn. Tack S&S Läromedel för att jag fick vara med på ett hörn.