Sylvi & Viola

41684544_688031054895526_7878963675963326464_n.jpg

Här är våra katter, Sylvi och Viola. De är två ytterst viktiga medlemmar i det Strömbergska- Jonassonska hushållet, så jag tänkte jag skulle presentera dem lite bättre idag. Fast, egentligen fick jag bara till så fina instagram-bilder av dem idag att jag tänkte jag måste mjölka det mesta möjliga ur dom.

Vi börjar med familjens nyaste tillskott. Sylvi hette egentligen Silvia när vi hämtade henne från Purmo, men vi ändrade det till Sylvia eftersom det sitter bättre i mun. Till vardags har det dock blivit Sylvi. Vi har haft Sylvi i nästan exakt ett år nu och vilket år det har varit. Hur många blommor har åkt i golvet, hur många hårband har blivit söndertuggade och hur många gånger har man vaknat av hennes små nålar till tänder i tårna? Sylvi driver mig till vansinne varje dag, men så kommer hon pipande och vill gosa och så glömmer jag bort allt och älskar henne hejdlöst igen.

Sylvi kommer i och för sig inte så ofta till mig, för hon är helt klart Pärs katt. Hon ligger gärna i hans famn när han jobbar och väcker honom gärna med att stå och pussa honom i ansiktet. Gulliga saker som Sylvi gör är att hon gömmer sig under täcket i sängen när man dammsuger och att hon låter som en duva när hon rör sig. Hon tycker om att krypa in i olika väskor och påsar och hennes favoritleksak är egentligen allt, men mina hårband är speciellt roliga. Hon klättrar också obehindrat precis som hon vill. Hon är regelbundet upp på våra bokhyllor, på våra köksskåp och på hatthyllan.

Viola är familjens självklara matriark, som jag delat liv med längst av alla i hela fyrklövern. Viola kom till mig som liten fluffboll för snart sex år. Under åren har hennes personlighet så klart utvecklats och fördjupats och åldrats, de första åren var hon en lika galen som vilken kattunge som helst, men de senaste åren har hon blivit en lugn, lat och allt igenom självgod katt. Viola är definitivt mer min katt, tror inte det händer nånsin att Viola självmant skulle lägga sig i Pärs knä. Jag kan däremot sällan sätta mig utan att hon lägger sig som en kurrande värmedyna i famnen på mig. Pär säger att Viola är opålitlig, men jag skulle inte säga hon är värre än nån annan katt som är van att få som hon vill.

Viola är har alldeles för mycket värdighet för att leka speciellt mycket längre, men om ett buntband dyker upp är hon inte allt för omöjlig. Dessutom är ju den dagliga sprängmarschen med Sylvi genom lägenheten nästintill obligatorisk, där de turas om att jaga varann. Förr kunde hon apportera leksaker, men det går inte att göra utan att Sylvi lägger sig i längre, så jag vet faktiskt inte om hon kan det längre. Viola har nån del maine coon-blod i sig och är därför ganska fluffig och lång. Dessutom har hon lite hundliknande egenskaper, hon möter mig alltid vid dörren när jag kommer hem (det gör iofs Sylvi numera också) och följer gärna med när man gör nåt på ett sätt jag inte upplevt att andra katter gjort.

41636676_739825103054335_5058275506684690432_n.jpg

Gemensamt för båda katterna är att de är väldigt snälla och ordentliga. De rör aldrig mat man ställt fram, de går alltid på lådan och tuggar aldrig på sladdar. Så om man bortser från sånt som man får räkna med som kattägare: blomkrukor i golven ibland, sönderklösta möbler, hår på/i allt och omöjligheten att nån gång få göra nåt ifred utan att nån kommer och buffar med nosen och vill ha uppmärksamhet, så har vi riktigt trevliga innekatter. De kommer relativt bra överens, mycket maktkamper mellan varven, men det är sällan allvarligt.

Jag har svårt att föreställa mig ett hem utan katter och för mig är de lika viktiga som vilka familjemedlemmar som helst. Okej, att jag kanske inte skriker och tar Pär i nackskarven om han gör nåt jag inte tycker om men vad jag vill ha sagt att de är väldigt viktiga för mig. Jag skäms lite över att jag är så svag för dem och ofta pratar babyspråk med dem OCH kallar dem “mammas lilla bebisarna”. Och köper julklappar åt dem. Pär är inte heller så förtjust i när jag kallar honom pappa när jag pratar med katterna hehehe men lite sånt får man ta.

Tycker vi avslutar dagens kattiga inlägg med denna klassiker. Gonatt!

  bild från    runeberg.org

bild från runeberg.org