Det är lätt att tro på Gud här, även när tåget är inställt och det regnar och ersättningsbussen är full och saknar toalett. När solen bryter fram - vilket den alltid gör, man behöver sällan vänta länge - glittrar fikonträden. I fjärran snötäckta vulkantoppar och utanför fönstret loja, bruna kor som ser ut att ha stått där sen medeltiden. Ibland en rosa, nyutbrusten körsbärskvist, ibland en akvedukt, omöjligt smal och ranglig. I vägrenen växer gula blommor, som din kompis uppvuxen här berättade att de som barn brukade stoppa i munnen och suga på, they taste like lemon. Du tänkte berätta om siriskorna, skogsstjärnorna, som ni kusiner snacksade på i Tarzan-skogen bredvid fammos om somrarna, men gjorde inte det. Vad är en liten skogsstjärna jämfört med yppigt siclianskt blomster?
Gud har varit generös här, man behöver sällan tvivla på att han glömt just det här hörnet av världen. Det är generöst med allt; skönheten, ilskan, självförtroendet. Hemma är Gud en sträng sådan, en rättvis och fåordig sån som kräver råg i ryggen. Här flödar vinet. What do you mean mandelträd och citronlundar? Var gömmer ni rönnbären och havren?
Italien är den där vackra kompisen som är fullständigt opålitlig och livsoduglig, men som du gång på gång förlåter ändå. Hon kommer undan med allt och hon vet det. Du har inget för att du kommer i tid och har god smak. Det spelar ingen roll att du tar hänsyn, att du är artig och mån om att alltid säga grazie. Det hjälper inte heller med smicker. Italien gör som hon vill ändå.
När hon vänder sig mot dig så älskar du henne hejdlöst, omöjligt att göra något annat. Men lika kvickt som hon sveper förbi och dränker dig i kindpussar och väldoft, lika snabbt vänder hon dig ryggen och glömmer dig, går vidare till nästa gäst, ger den all uppmärksamhet. Och kvar står du med listan samtalsämnen du hade förberett på förhand ihopknölad i fickan och försöker le avslappnat mot de andra gästerna. Du är för evigt Mary Bennett, i skuggan av Jane och Elizabeth. Du söker dig in i en tom och tyst kyrka, vilar pannan mot den svala marmorn och ber om förmågan att kommunicera även dina roliga sidor till Italien. Anche io har ju lindat julgransglitter kring en jungfru Maria, anche io har ju dansat till Barbie Girl från en skrålande högtalare. Anch’io, anch’io!
Det är inte det att du inte ser bristerna, det är inte heller det att du inte kan unna Italien allt hon fått. Men det kan ändå lätt ta fram en slags snikenhet att som finländare vistas här.
Att som finländare konfronteras med Italien är att påminnas om sin underlägsenhet. Det är förnedrande och man tar i desperation till de enda vapnen man har: se, sånt kaos! Se, så ologiskt! Se, vuxna människor som inte kan stå i kö!
Vem är det du hoppas ska höra detta? Helgonen i marmorkyrkan? De möter inte din blick, hur länge du än står där och ser upp mot dem.
Inte är det busschauffören, som ropar i telefon till någon kollega eller chef, om situationen, i alla fall. Vi kan inte erbjuda tjänster vi inte har vrålar han med en tillhörande handviftning du bara sett på film förr. Du känner på dig att allt det här är ditt fel. Resten av harangen kan du bara gissa dig innebörden av, men före du hunnit bläddra fram till rätt sida i parlören har han avslutat med ett hjärtligt va bene och gå vidare med sin dag. Upp och ner genom Siciliens kullar, nitbromsande för sina medtrafikanter då och då.
Busschauffören, nej han ser dig inte, fast du sitter rakt i ditt säte, fast du inte låtsas om illamåendet som lurar bakom gomseglet och fast du med stor tydlighet tar av dig hörlurarna varje gång han tilltalar passagerarna. Du hann ju nästan få lite självförtroende av att en man med stor bröstkorg och pastellig tröja i en uppskattande ton sa buongiorno till dig häromdagen när era blickar möttes. Men nu inser du att han förstås måste ha varit nån slags byfåne, inte alls nån Paulie Gaultieri.
Du är duktig, du är artig, du försöker bjuda tillbaka lika stort, men du kan aldrig vinna. Man måste bara helt enkelt ta plats, säger din vän som bott i Sydeuropa i många år. Det trodde du att du redan gjorde, oftast för mycket.
Så du sitter där och hatar dina fotriktiga skor som Köpenhamn fashion week lurat dig tro är snygga och dina halmstrån till frisyr. Allt det du trodde du och Italien kunde enas kring: temperament, tunga parfymer, la literatura, la cultura, kolhydraterna! Allt känns som bortblåst.
Så, du blir aldrig lika vacker, lika storartad som Italien. Du hoppas att någon ska notera hur du sliter, hur du försöker, du hoppas Gud ska värdera det trägna som han gör där hemma, men du tvivlar faktiskt.
Men så tittar du ut genom bussfönstret igen och ser en flock får stå som ett vitt penseldrag i allt det gröna. Du ser agaven och olivträden, mandarinodlingarna och stenrösena. Du ser en liten rostig Fiat med flak tuta och härja åt en långtradare. Du ser en grusväg sträva sig vidare och uppåt mot bergen. Så du glömmer dig själv en stund och tänker va bene.
