Flora nämnde mig som en favoritbloggare och jag kände att jag behövde step up my blogg-game. Så, några veckor senare, är jag här och redo att b l o g g a. Hur var det nu man gjorde?
Det är så tydligt vad den här platsen har betytt för mig sen jag började skriva dagbok på Lunarstorm för en miljard år sen - det är här i min blogg jag hällt ner all min skrivenergi under åren. Vilket också förklarar varför det är så tunnt med inlägg numera, min skrivenergi går nästan helt och hållet till mitt jobb nu för tiden. Till böckerna först och främst, men också till kolumner och poddar. Jag vill inte säga att det är synd, för jag älskar att göra allt det jag gör och det är ju lätt att fortsätta följa mig om man av nån anledning vill det. Men bloggen blir tyvärr lite lidande av det. Och det är synd, jag älskar ju bloggen som fenomen. Andras och min egen.
Jag brukar alltid berätta om bloggen när jag gör skolbesök för högstadieelever och då säger jag alltid precis som det var: att jag inte inte förstod att jag hade skrivandet som en hobby förrän jag var vuxen. Jag var faktiskt ganska orolig i perioder som tonåring; att jag inte hade nån hobby eller talang. Andra kunde peka på fotboll och smink och musik och teater, men jag gjorde ju inget. Jaja, jag läste böcker och skrev dagbok och blogg dagligen, men det gör väl alla? Det är ju som att borsta tänderna, att äta, att prata; man ba gör det, det ska göras varje dag. Turns out: det gjorde inte alla.
Och här är vi nu *svepande gest mot omgivningen, rörd blick*
Var är vi då? Jo, i skrivande stund sitter jag i en hotellsäng i Mariehamn. Fönstret står öppet, det vätter mot en ganska trafikerad gata så bilar kör förbi med en viss regelbundenhet. På skrivbordet står resterna av min middag igår (en ceasarsallad i plaståda och några Babybel) och dessutom har stolen inget ryggstöd, så jag sitter i sängen med datorn i famnen. Jag borde inte göra det, min dåliga axel har gjort sig påmind senaste veckan och jag borde, borde, borde va lite mer ergonomisk. Ska nog gå till nåt café och sätta mig där istället så småningom.
Ikväll ska jag delta i ett författarsamtal, igår kväll deltog jag i ett annat. Det är Mariehamn litteraturdagar och jag är här för andra gången. Som vanligt är det något speciellt med att vara på en ö som Åland, det känns alltid som att jag lurat tiden lite, hittat en lucka ut till något annat. Speciellt Åland känns som ett undantag. Kanske för att det är ett undantag.
Jag ska vidare till en annan ö nästa vecka, Sicilien. Är inbjuden på jobb dit med, ska träffa högstadieelever i ett par dagar. Det är knäppt och sjukt att jag ska till Siclien på jobb. Lyssnade på senaste Broski report och där hon sa att hon känner sig som two kids in a trenchcoat, why did they let me in here och jag skrattade högt. Precis så känner jag mig ofta, typ när de frågar om jag kunde tänka mig komma till Sicilien. Jag är ju bara två barn i en trenchcoat, gick ni på den lätta?
Däremot är den här delen av mitt jobb sällan så glamoröst som det låter (se “ceasarsallad i plastlåda”). Jag är ganska stressad över mängden jobb och resor i vår, det är för mycket helt enkelt, men det är svårt att prata om utan att låta otacksam. Jag är tacksam, hela tiden, men det betyder inte att det är lätt.
Jag fick ett arbetsstipendium från Kulturfonden den här veckan. Något jag synnerligen är tacksam för. Men jag skäms också lite.
Dels det är också summan; 32 000€. Det låter så knäppt när man läser det, men när man slår ut det på 12 månader (och drar bort den obligatoriska pensionsförsäkringen man betalar) så är det sist och slutligen en månadslön på en vanlig arbetares nivå i Finland. Det är en smula irriterande när folk läser en stor siffra och tror att det rör sig om nåt slags bonus utöver nåt annat. Nej, nej, this is it.
Jag läste i en insändare på ämnet nyligen om att författare borde förstå att vi i första hand är näringsidkare och att man måste fråga sig om man som författare “vill leva på pengar ur andras fickor”. För det första: hade jag kunnat leva på mina böcker allena hade jag gjort det. För det andra: lever vi inte alla på pengar ur någon annans ficka, eller vem betalar din lön? Vem betalar dina fakturor du skickar ut? Såvida du inte har en sedelpress hemma är jag ganska säker på att även dina sedlar varit i nån annans ficka före.
Sen delen som är svårare; kollegorna som blev utan. Jag fattar besvikelsen, jag har också varit där. Man får också tycka precis vad man vill bakom ryggen på mig, det är väl int mer än mänskligt. Men det jag har svårt med är konspirationsteorierna och de illa dolda (ibland inte ens dolda) pikarna om vem som förtjänar vad to my face, eller högljutt i ögonvrån på mig.
Tidigare år har jag varit förstående och ursäktande, men jag har kommit till nån slags punkt där jag är trött på att bära tagelskjorta. Det här är inte nån slags berättelse om vilka motgångar jag minsann haft eller vilken girlboss jag är, jag behöver inga hejarop eller försäkringar om något. Det jag behöver är väl bara att säga det en gång, på en lagom ofarlig plats, dvs <3 bloggen <3.
Jag har kommit fram till att jag inte orkar bemöta gränslöshet med förståelse eller oartigheter med mildhet längre, vad fan har jag för det? Tänker inte bli rättshaverist eller helt och hållet orimlig heller, men jag har insett att det inte hjälper hur mycket jag bockar och bugar och sopar igen spåren efter mig själv; folk håller ändå på. Då kan väl jag också hålla på, lite i alla fall. Jag är fan snart 40, det är eldhästens år, hear me gnägg.
Det är inte bara slump att jag har fått allt det jag har. Givetvis spelar tur och timing in, men det är inte bara det. Jag jobbar hårt och jag älskar mitt jobb, jag skulle gå så långt som att påstå att jag är ganska bra på mitt jobb. Jag försöker också vara en rimlig människa att ha att göra med, jag ställer upp när jag kan och jag kräver sällan något utöver standard. Jag har jobbat med skrivande, läsande och litteratur på en hel jävla massa nivåer och från en hel jävla massa håll senaste åren. Jag har dessutom skrivit en hel massa ansökningar och rapporter för egen och olika arbetsgruppers del i åtminstone tio års tid, så jag har en viss erfarenhet också av den delen. Jag har också fått en hel massa nej genom åren, även om jag fick ett ja den här gången.
Om jag tycks stå på en stadig grund så vill jag ni ska veta: jag har lagt den grunden sten för sten. Jag har skrivit blogg sen jag var 13, jag debuterade när jag var 30, jag fyller 39 i år. Även när jag inte ens förstod att jag skrev, än mindre jobbade mig mot något, så gjorde jag ju det. Ett arbetsstipendium skänker visserligen arbetsro och sinnesfrid i nån mån, men tro inte att jag nånsin slappnar av eller tar något för givet.
Skulle jag vara i nån annan bransch skulle jag kanske kunna casha in på mitt arbete, men nu är det ju så att de flesta författare inte tjänar i närheten av minimilön på sina böcker. Klart det finns undantag (ofta högljudda undantag); de som lever gott på sina böcker. Men de är undantagen, inte regeln, oavsett vilka mytbildningar det finns.
I år kommer jag ut med två böcker och en pjäs som jag får royalites för, men hur optimistisk jag än är, så handlar det om på sin höjd om några tusen. Även med de små summorna jag får för poddar och kolumner och skolbesök så kommer jag inte upp i närheten av en årslön utan stipendier. Som sagt; hade jag inte behövt stipendierna skulle jag inte söka dem. Och jag är så jävla tacksam när och om jag får dem.
Det är kanske oundvikligt att tacksamhet kommer med en skopa skam som inbiten österbottning, va sku väl jag sitter som en reflex i ryggraden. Skam är inte en heller en helt oanvändbar känsla, att vara skamlös är sällan något bra. Jag tror inte heller jag nånsin kan skaka av mig skammen helt och hållet, för vart det här jobbet än för mig och hur högt eldhästen än gnäggar så känner jag mig ändå rätt ofta som inget annat än två barn i en stor trench coat.