Jobbveckan

Copypasteade direkt denna lista från Elsas blogg, orka hitta på eget innehåll.

God morgon, hur är måndagskänslan?

Ja, morgon och morgon, det har ju hunnit bli eftermiddag. Men måndagskänslan är väl intakt ändå. Igår gjorde jag ingenting, förutom att sitta i soffan framför tv:n och det gjorde alltså att jag inte alls var trött när det var läggdags vilket gjorde att jag var jättetrött imorse. Så det är väl en helt vanlig måndag. Men jag har urringning, rosa kofta och ärtiga naglar, så känner mig ganska piffig ändå.

Vad ska du jobba med i veckan?

Jag ska deklararera tillsammans med min företagshandledare (eller vad titeln nu är) på onsdag, så jag behöver samla ihop och sammanställa alla fakturor och kvitton från förra året. Så det är väl det som står ut i veckans kalender. Annars är det det vanliga: fila på lite ordkonstuppgifter, mejla lite angående olika evenemang och förstås: skriva. Det låter så lite, men det är många olika tankeprocesser som ska hållas igång.

Vad ser du fram emot mest?

Faktiskt så är jag in en ganska ljuvlig del av av en skrivprocess med ett projekt - en roman tror jag - som jag vill skriva lite på. Jag ser fram emot, längtar i alla fall till, nån slags fokus på det.

Ska du gå på någon aw eller träffa någon kompis efter jobbet?

Inte vad jag vet, men jag har inte stängt några dörrar än. Däremot sitter jag och pomodoro-jobbar på distans med Ronja idag, sånt tycker jag är trevligt.

Vad har du jobbat med genom åren?

Extraknäckte som städare genom högstadiet och gymnasiet. Jobbade på kiosk och i bar efter studenten. Jobbade på ett par olika restauranger åren jag bodde i Åbo. Har också hunnit leda olika barngrupper sommartid (simskola, idrottsskola), tagit hand om hästar, jobbat på ett tyskt dagis, som au-pair och slutligen åtta år på Musikcafe After Eight. Där jag till vardags serverade lunch och gjorde latte, men också planerade och ordnade evenemang, städade, tog hand om hostelgäster och handledde ungdomar. Efter att jag äntligen vågade satsa på skrivandet och till en början ta tjänstledigt från AE, för att sen säga upp mig så var jag projektkoordinator för ett ordkonstprojekt, ordkonstlärare och numera mest författare, tack vare stipendier. Vid sidan av det har jag bloggat, poddat och suttit i lite olika arbetsgrupper. Har haft en massa jobb, aldrig välbetalda, men oftast roliga. Skulle dock inte rekommendera au-pairandet till någon nånsin.

Vilka jobb är du mest stolt över?

Kanske det faktum att jag faktiskt jobbar med det jag gör idag. Det är klart jag har en hudfärg och ett medborgarskap som underlättar, och tur och timing alltid spelar in, men jag har varken utbildning, kapital, efternamn eller något sånt som öppnar dörrar. Eller vad fan vet jag hur andra resonerar och vad de tyckt sig nödgade att ge mig, men det känns i alla fall bra att veta att jag jobbat hårt. Numera börjar jag ha en slags liten erfarenhet som i sig är en trygghet, men jag tar väldigt lite för givet. Det här är inte en historia om Den Amerikanska Drömmen, jag är fullt medveten om att det också är ett privilegium att kunna jobba hårt mot något som jag gjort.

Vad ville du bli när du var liten?

Förutom författare så har jag i perioder velat bli bibliotekarie, arkeolog, obducent, privatdetektiv, Disney-illustratör, nyhetsuppläsare. I alla fall är det det som står i alla Mina Vänner-böcker.

Vad drömmer du om för jobb i framtiden?

Jag ska nog gå nån arkeologi-kurs ännu i livet, det är verkligen en dröm! Jag har också långsiktiga planer på att kanske ta närvårdarexamen eller nåt liknande. Tycker det skulle vara skönt att ha det i ryggsäcken och det behövs alltid folk inom t ex hemtjänsten. Men om jag bara får fortsätta vara författare så ska jag inte klaga. Jag skulle vilja testa jobba med text på flera olika sätt också: skriva dramatik, översätta, vara lektör.

Vilken är din jobbpersonlighet?

Jag har lång startsträcka för att påbörja vad jag än gör, men när jag väl gör så gör jag snabbt och mycket, men kanske inte så noggrannt alltid. Jobbar helst ensam. Eller, tycker om att ha människor omkring mig, men de ska helst inte ha nån insyn i vad jag gör. Blir stressad av grupparbeten, för det känns så ineffektivt. Jag är väldigt bra på att vara kreativ och brainstorma, sämre på att komma ihåg att svara på mejl i tid. Tycker alltid jag jobbar för lite, mäter mitt värde lite för mycket i prestationer, vill gärna vara del av något större och dra mitt strå till alla jävla stackar jag ser. Bränner därför ut sisådär en gång i året.

Torpjobb och jobb

Först och främst - tusen tack för alla kommentarer på förra inlägget! Ni är så fina och generösa med er själva. Överhuvudtaget tycker jag ni är duktiga på att kommentera just nu och det uppskattas, det ska ni veta. Jag är lite dålig på att svara på alla kommentarer i rimlig tid, men det betyder inte att jag inte läser dem eller blir glad varje gång det plingar till.

Jag verkar inte vara ensam om att ha tappat läskoncentrationen ~*i DeSsA tIdEr*~ och det är en tröst i sig. Jag har också fått tips på att läsa poesi, det tyckte jag var fint. Jag borde läsa mer poesi än vad jag gör.

Idag jobbar jag från torpet. Vi åkte ut hit igår kväll, så att vi skulle kunna vakna här och ta itu med sånt vi tänkt ta itu med redan från morgon. Hur tidigt man än stiger upp i stan, tar det ändå sin tid att komma hit. Dessutom stiger vi aldrig upp speciellt tidigt, hur starka intentioner vi än må ha om det. Men nu är vi här, det är fortfarande förmiddag, jag har för längesen ätit frukost och kaffet mitt har traditionsenligt kallnat i koppen.

Jag ska plantera lökar, klippa gräset (kanske för sista gången i år, det växer inte lika mycket mer), såga av en regntunna i lämplig höjd och hugga ner lite på baksidan har jag tänkt. Jag hoppas att jag glömmer bort lökarna till våren, att papegojtulpanerna blir överraskningar om/när de dyker upp. Påminn mig inte.

Ser så fram emot att gå ut och sätta igång, men före jag får göra det måste jag jobba undan lite. Jag har massor att göra och ingen egentlig inspiration. Men säg när har man det egentligen? Det är bara att dra på ändå antar jag. Vad har man annat för val? En sak jag i alla fall lärt mig de senaste åren är att det är bättre att göra ett första utkast man är missnöjd med än att inte göra nåt alls. Det är alltid hundra gånger enklare att förbättra, redigera och göra om än att börja från början. Ingen annan än du själv förväntar sig perfektion av dig.

När jag vaknade låg dimman tjock bakom huset. Det är så man vill klä sig i nåt fladdrigt nattlinne och springa genom det daggiga gräset med håret flygande efter sig i tjocka lockar. Men istället hasade jag mig upp, srog på mig yogapantsen jag aldrig gjort yoga i, drog upp rufset i en knut med en scrunchie och steg i stickasockorna.

Att jobba som författare

Först och främst ska jag säga det alla säger oavsett yrke: det finns no such thing som en vanlig dag som författare. Sen ska jag förklara precis hur en vanlig dag ser ut, för precis som i alla yrken så blir det rutin och vana av även detta.

Man jobbar för att få inkomster (och förhoppningsvis för att det skänker en någon slags tillfredställelse, glädje eller mening). Mina - och de flesta andra författare i Svenskfinlands (och kanske hela världen, idk) inkomster kan delas in i tre huvudsakliga grenar och det är väl bäst att först redogöra för dom tänker jag.

1. Stipendier

   Den mest avgörande grenen skulle jag tro. Som författare i Svenskfinland lever du troligtvis huvudsakligen på stipendier. Stipendierna du kan söka är många och ansökningarna är ofta ganska tidskrävande, men är absolut värda det. Det finns olika slags stipendier, jag har ett arbetsstipendium från Kulturfonden detta år vilket innebär att jag får vad som motsvarar en månadslön i ett års tid av dem. Tack igen för det förresten. De längsta stipendierna man kan söka är på fem år, men de är ganska få förunnat. Beroende på vad man är van vid så kan månadslönen ett arbetsstipendium tillåter uppfattas som ganska låg, men det där är ju relativt. Det finns också så klart kortare arbetsstipendium och så klart projektstipendium och vistelsestipendier osv osv. Tänkte du bli författare kan du bokmärka fyrk.fi redan nu.

2. Royaltys.

   Det du får i royaltys och av försäljning är ganska lite i sammanhanget, även om det oftast är en trevlig bonus när det kommer. Om du inte säljer massvis av böcker då, det är ju så klart helt möjligt, men även de jag känner som säljer skitmycket behöver annat för att dryga ut kassan. De två åren jag har fått royaltys har det handlat om ungefär en månadslön. Kom ihåg att du även får en slant för bibliotekslån bara du kommer ihåg att registrera dig och dina böcker på Sanasto.

3. Annat

   Skolbesök, författarsamtal, kurser, föreläsningar, kortare skrivuppdrag… Ni fattar. Jag har ju ordkonsten som sidoprojekt, men det är ärligt talat mer för rutinens (och hjärtefrågans) skull än för inkomsten. Jag deltar också med jämna mellanrum i olika författarbesök och så skriver jag en kolumn här och en essä här när uppdrag ges. Plus att jag sitter i ett par arbetsgrupper. Frilansar helt enkelt. Det är sällan jättebra betalt, men det är ändå en betydande inkomst. Plus att det skapar lite dynamik i ett annars ganska stillastående och ensamt yrke. Det som du måste komma ihåg då är balansen. Frilansuppdrag är både tidskrävande och energikrävande. Du kan inte förvänta dig att du får mycket skrivet en vecka där du har ett par skolbesök eller workshops. Jag vet att många skrivande människor delar in året i skrivperioder och offentliga perioder, men dit har jag inte kommit än.

Fram till senaste årskiftet var jag anställd på ordkonst-projektet på 75%, så den vardag jag beskriver nu är vad som hänt sen januari 2020. Jag vill också säga att jag förra året mer eller mindre jobbade 200% vissa månader och nästan hela hösten, vilket ledde till ett aldrig så litet breakdown i februari. Skulle det inte ha varit för en ‘rona som kom och knackade på dörren till världen, skulle jag med alla sannolikhet fortsatt i samma takt och brakat igenom helt och hållet hahahahahahaha.

Men corona i kombination med arbetsstipendiet gav mig en andningspaus och en tommare kalender än vad jag haft på flera år. Och även om vardagen just nu är ett gungfly och vissa dagar känns tunga och meningslösa så mår jag ändå så bättre nu än för fyra månader sen. Jag känner mig on top of things och jag har en kreativ energi som jag inte haft på länge. Jag börjar också så smått se fram emot sociala grejer igen, något jag heller inte gjort på hela förra året.

På grund av detta försöker jag också vara mer generös med mig själv. Jag har avsatt tid för att läsa och göra andra kreativa saker som inte egentligen hör till skrivandet. Att läsa ser jag som absolut nödvändigt för att skriva och jag försöker läsa åtminstone två böcker per vecka (det lyckas inte alla veckor men). Nu när det varit bra väder har jag varit mycket utomhus, tillåtit mig att dricka lunchkaffe i skogen och gått promenader. Det kan knappast räknas som jobb, men jag tror fullt och fast på att en promenad eller att sticka en socka eller rita en teckning är nyttigt för skrivandet. Så mycket av skrivandet händer i huvudet när jag inte skriver och såna saker hjälper mig organisera tankarna.

Just därför är det också svårt att säga hur många timmar jag jobbar per dag. Ska jag räkna timmarna jag sitter framför en dator? I såna fall kommer vi sällan, för att inte säga aldrig, upp till åtta timmar om dagen. Hälften kanske. Ska jag räkna timmarna cykelmanuset och allt det andra marineras i huvudet på mig? Då jobbar jag 12-14 timmar varje dag året om. Båda delarna känns lika missvisande.

Just nu sitter jag ju av uppenbara orsaker hemma och jobbar, men vanligtvis sitter jag gärna på café. Det ger mig lite diciplin när det finns människor omkring mig som ser mig. Plus att man kan flaunt en välplanerad outfit samtidigt, hehe. Jag sitter gärna med andra och jobbar, jobbdejter är den oftast förekommande formen av umgänge i mitt liv. Jag har eventuellt ett arbetsrum på lut och om det blir som tänkt så ser jag fram emot det, att ha ett specifikt ställe att gå till.

Jag har inte heller väldigt tydliga tidsbestämmelser för när jag ska jobba, men jag borde nog ha det. Istället har jag en färgkoordinerad to do-lista varje vecka. Den listan ska göras, men sen är det inte så stor skillnad på när jag gör det, förutsatt att allt görs inom deadlines. Går jag ut i skogen en förmiddag behöver jag alltså ta igen dom kontorstimmarna senare för att hinna med allt. Nu med corona tycker jag det har funkat hur bra som helst, men jag märker att jag får mer gjort bara jag gör det från morgon så jag får nog försöka skärpa mig med det. Rutinerade frilansare håller ju inte på som jag gör, det vet jag. Samtidigt är det en röst i mig som säger: bara du får gjort det du ska och du mår bra, vad spelar det för roll?

Om vi tittar ännu närmare på vad det är exakt jag gör när jag sitter vid datorn då? Då är det det här:

💻 mejlkorrespondens. Svara på förfrågningar, göra förfrågningar, utveckla och kommentera olika processer och hålla kontakt med kollegor, förlag, uppdragsgivare och läsare. Att svara på mejl är mer tidskrävande än vad man kunde tro. I den här kategorin faller också intervjuer, även om de händer irl.

💻 det jag kallar “admin” och som innefattar redovisningar, ansökningar, faktureringar och organisation. Det här är inte en daglig börda, men en av de viktigaste att få gjort ordentligt.

💻 sociala medier. Verkligen inte en av de viktigaste att få gjort, men bloggen och kanske framför allt instagram kräver sitt. Eller kräver, det är att ta i, men för mig är det ett enkelt sätt att kommunicera med läsare och göra reklam för sånt jag gör och synas och många uppdrag jag fått har jag fått tack vare min internet-närvaro. Plus att det är kul so SUE ME.

💻 planering. Upplägg för ordkonst, för workshops, för föreläsningar och besök plus research och förkovrande. Det här är också en grej som till stor del sker i huvudet just under de där promenaderna, men de behöver ändå skrivas ner eller göras till presentationer. Nu för tiden har jag en ganska stor bank av skrivövningar att ta till och ett par färdiga upplägg för författarbesök, men de kan alltid göras bättre.

💻 skrivandet. Till sist, det jag egentligen lever på. Jag brukar oftast bestämma ett visst antal ord jag ska skriva per dag när jag har ett längre manus på g, som till exempel nu med cykel-manuset. För mig är 3000 ord en riktigt bra dag, men jag är nöjd med 1000. Jag vet också dom som skriver 3000 ord på en förmiddag och dom som skriver 300 ord på en bra vecka. Jag vet också dom som räknar timmar och inte ord. Här är det verkligen whatever floats your boat. Jag skriver inte heller skönlitterärt varje dag, det går faktiskt inte. Dels för att allt det där andra kommer i vägen och dels för att jag tenderar att komma in i stim där jag skriver mycketmycket och sen stim där jag tänker mycketmycket. Jag skriver nästan aldrig om texter före en förläggare eller annat yttre öga ber mig göra det, utan när jag väl skriver är det redan ganska klart i huvudet. Det samma gäller kortare texter, essäer och kolumner. Jag skriver sällan på två olika texter per dag, utan är in i en text per gång. Bokmanus skriver jag i Scrivener för överblicken, kortare texter oftast på Google dokument.

Slutligen: även om det många gånger är segt och splittrat och psykiskt tungt så skulle jag inte vilja byta. Jag älskar att vara författare och jag är så sjukt in i helvete jävla röv-tacksam att jag får vara det.

Det var verkligen det! Gud vilket långt inlägg detta blev, tack om du orkat läsa. Vill ni veta nåt annat får ni fråga! Nu ska även den här författaren ta lite röd dag.

Vikten av applåder när man dammsuger

Av nån anledning fick jag impulsen att börja det här blogginlägget och därmed blogg-veckan med raderna Goder afton, goder afton, både herre och fru, men så tänkte jag på vad Linnea skrev om att bloggare idag låter som 90-tals brevväns-annonser och jag har väl sällan känt mig så träffad pga har 100% av gångerna jag börjar ett blogginlägg impulser om att ropa till med riktigt prutthurtigt och ja, vart vill jag komma med det här? Att Linnea för eviga tider FÖRSTÖRT bloggandet för mig? Att instinkten att börja klämkäckt is strong in this one? Jag vet inte, ska vi bara börja?

OBS Linnea har INTE förstört bloggandet för mig och jag tycker jättemycket om henne OBS. Det var ett utfall av humorformen ironi OBS.

Den här veckan känns lite som lugnet före stormen, på lördag drar Runebergsveckan igång och håller på hela nästa vecka. Jag har visserligen en lika full to do-list som de flesta andra veckor, men det känns ändå helt görbart. Som de flesta veckor känns nu för tiden. Jag har faktiskt tänkt på det ganska mycket på senaste tiden, varför känner jag min inte mera stressad?

Så här ser min arbetssituation ut för tillfället: jag jobbar 75% med ordkonsten, sitter i arbetsgruppen för Runebergsveckan, drar Arbis-kurs en kväll i veckan, skriver roman nummer två och frilansar en del genom att skriva kortare texter till olika arbetsgivare och göra författarbesök och uppträdanden. Dessutom försöker jag blogga typ fem inlägg per vecka.

Ganska mycket ändå.

Jag har aldrig känt mig tillräcklig eller duktig, tvärtom har jag varit bombsäker på att jag är ovanligt lat, oansvarig och slarvig människa. Det är till viss del sant och till viss del har det berott på saker som depression och sånt. Men det har ju också ganska långt varit en vanföreställning pga dåligt självförtroende och -känsla. Inte unikt, I know. Men jag säger det för att jag tror att en stor del av min stress har härstammat från det. För ett par år sen, när min arbetssituation såg helt annorlunda ut och jag hade betydligt mindre att göra satt jag i perioder och grät varje dag och hulkade fram åt Pär att det känns som att jag håller på att drunkna och att jag aldrig kommer ikapp, hur jag än försöker.

Nu för tiden tycker jag faktiskt att jag har ett väldigt grund-lugn och att jag dessutom ganska ofta tycker att jag är duktig. Jag kan inte komma ihåg senast jag skulle ha gråtit av stress senast. Jag har ju så klart ångestsvackor ibland, men de är inte drunkningsrelaterade längre. Förutom rent fysiska serotonin-nivåer så har jag har funderat ganska mycket på vad som egentligen förändrats, för i grund och botten är jag fortfarande samma människa. Jag har hittat två grejer!

Först och främst har jag och Pär den senaste tiden börjat ta det som vana att varje kväll eller eftermiddag säga åt varandra “oj, vad duktig du har varit idag” eller till och med själva konstatera “idag har jag nog varit duktig!”. Och samtidigt kanske göra en kort re-cap av vad man åstadkommit under dagen. Ibland är det ju faktiskt inte så mycket, men oftast blir man förvånad över hur många saker som blivit gjort, utan att man tänkt på det. Vissa dagar är ju förutsättningarna såna att man är duktig om man ens tar sig ur sängen.

Jag har också en to do-lista för varje vecka i min kalender som jag fyller på under veckans gång med allt som ska göras, både på jobbet och där hemma. Jag skriver upp ALLT på den, även små obetydliga saker, bara för att få the satisfaction av att stryka över den punkten när det är gjort. Ibland skriver jag upp saker jag redan gjort, bara för att kunna visa mig själv allt som jag gör.

En gång sa en person till mig “det är som att du skulle förvänta dig en applåd varje gång du dammsuger”. Förutom att det inte var speciellt snällt sagt, så förstår jag inte riktigt problemet i det? Tänk vad kul om vi skulle få en applåd varje gång vi gör en syssla. Så mycket trevligare det vore då.

Det gäller att påminna sig själv om allt det man gör, oavsett vad det är. Det har jag blivit mycket bättre på.

Det var grej nummer ett. Grej nummer två är:

För ungefär ett år sen fyllde jag i en lista som Malin hade gjort och svarade så här på en fråga:

Klipp till: idag. Det jag då såg som en utopisk perfekt dag är numera ganska långt vardag för mig. Det är inte enkelt och inte roligt och verkligen inte problemfritt alla gånger - men det är ändå precis så som jag vill ha det.

Jag svarade också så här på en annan fråga:

Klipp till: idag igen.

Jag har äntligen hittat nånting jag inte bara trivs med, men faktiskt är riktigt bra på. Känner fortfarande inte igen mig själv vissa gånger. Det här självförtroendet har liksom sipprat ut i andra områden i livet också. Det är mycket enklare att leva med sånt man inte är så bra på när man väl identifierat vad det är man är bra på.

Mina tips kan väl kokas ner till dessa två punkter:

1. Hitta det du är bra på - oavsett vad det är så är det i nån mån värdefullt - och gör det så mycket som möjligt.

2. Kräv applåder när du dammsuger. Och om ingen annan applåderar - gör det själv.

Det här skulle egentligen bli en genomgång av min vecka, men istället blev det nån slags självhjälpsmanual utan några som helst nya grejer att komma med, suck. Nåja, min vecka ser ändå ganska vanlig ut så ni missar inget.

En monstervecka

Jag var på Helsingfors bokmässa i helgen. Jag pratade på scen, kramade bekanta, skakade hand med nya bekanta och försökte hänga med i vimlet på dagarna och drack rödvin och vitt vin och eventuellt nån GT om nätterna. Kom hem igår kväll, mör som en oxfilé. Det är så roligt, men det är också så tröttsamt. Det är så extrema miljöer, man går in i nån slags undantagsmode som är svår att förklara för nån som inte är där.

Har suttit i olika möten hela dagen och sitter ännu och förbereder inför ett möte imorgon. Däremellan har jag hängt med min kompis Grim; vi har sett på Bamse, köpt en ficklampa som var jätterolig och läst Rassel prassel puss som jag köpte på bokmässan. Bäst var så klart dammsugardikten. Men mest har “vi” stått i soffan och pekat och ropat.

Imorgon drar också en vecka av besök i gymnasieklasser igång och jag känner mig inte så förbereedd som jag skulle önska, men det får gå som det går. Den här veckan kommer jag jobba jättemycket, så vi får se hur mycket jag hinner blogga, men nåt ska vi väl få till.

Ser jag fram emot nåt den här veckan? Jo, helgen. På lördag ska jag bada badtunna med Måndagsklubben och på söndag har vi bokcirkelsträff. Och så får jag sova <3333

Det ska jag förresten försöka göra nu också.

Häxor, läxor och inte så dödliga lektioner

Snabbt, det är bara timmar av veckan kvar - men vi hinner ännu gå igenom den.

Måndag och jag var lite seg efter att Pär blivit sjuk natten till måndag. Jag gjorde en playlist, igen. Kanske den bästa jag nånsin gjort. Här hittar ni den!

Tisdag eftermiddag jobbade jag med Moa på Robbans. Testade porträtt-funktionen på min nya mobil.

Onsdag morgon och jag var nyvaken. Första gången ordentligt utsövd den här veckan.

Onsdag eftermiddag jobbade jag hemifrån pga inbokad grej här hemma. Det händer spännande saker just nu - återkommer till det!

Torsdag låg jag längs riksåttan som ett sketet streck hela dan. Körde Jeppis-Vasa-Jeppis-sträckan två gånger, hade två författarsamtal, gjorde två intervjuer, fixade och trixade inför en fortbildning och öööh. ja, det kanske inte var så mycket mer, men det räckte till.

Fredag och jag satt på ordkonstledarutbildning (puh!) hela dagen. Det är så roligt att vår verksamhet äntligen kommit igång, jag är full av inspiration efter helgen!

Lördag och utbildningen fortsatte. Ibland har jag svårt att förstå att jag får jobba med det jag tycker om allra mest.

Lördag kväll och vi drack drinkar och såg gamla barnprogram på Youtube.

Söndag eftermiddag och jag har legat i soffan, druckit kallnat morgonkaffe (my favourite) och läst ett hemligt manus jag fått den stora äran att läsa. Mycket trevligt.

Och ute har det varit höst hela veckan.

Att förlåta sig själv för att man älskar sitt jobb

Mitt nya jobb tillåter mig att själv ganska långt bestämma var och när jobbar och det känns ju som den ultimata lyxen. Jag har ett jättetrevligt kontor att gå till om jag vill och hittills har jag utnyttjat den möjligheten fullt ut, eftersom som ni vet vid det här laget - jag älskar att ett kontor. Dessutom är det skönt att avgränsa jobb och fritid geografiskt så långt det går, speciellt när min sånt jag gillar att göra på min fritid ganska långt är sånt jag gör på mitt jobb. 

Men igår försov jag mig. Eller försov och försov, man kan ju inte riktigt försova sig när man inte har tider att passa. Men jag vaknade i alla fall av Pärs väckarklocka klockan 10 (där har vi också en frilansare och b-människa) istället för min egen klockan 8, vilket verkligen inte vara meningen. Har inga direkta syndabockar att skylla på, men det tog väldigt länge innan jag kom till ro och somnade.  

Hur som helst, istället för att stressa bestämde jag mig för att dricka kaffe och äta frukost i lugn och ro, men framför datorn. Pröva på det här med att jobba hemifrån. Vilket jag gjorde. Och njöt så ohemult av att det nästan känns fel att kalla det jobb. Vilket det ändå var, i allra högsta grad. 

För mig har jobb nämligen alltid varit en konkret, handgriplig syssla, en syssla du kanske blir svettig av, eller i alla fall trött i kroppen av. Det ska va jobbigt att jobba. Jag är uppvuxen med närvårdare, svetsare, frisör och snickare i föräldraskaran. Det är tydliga jobb med tydliga sysslor. Själv har jag sen mitt första sommarjobb som 14-åring haft jobb som städare, kioskbiträde, diskplockare, servitör, barnskötare, caféarbetare. Det är också tydliga jobb med tydliga sysslor. Sysslor som ofta gör en fysiskt trött och ibland svettig. Bra jobb, men tunga jobb. Det har många gånger varit jobbigt as fuck att jobba. 

Det här är också ett tungt jobb på sätt och vis, men på ett annat sätt. Det är så himla mycket att lära sig och så himla mycket att hålla reda på och sist och slutligen himla mycket att göra. Hjärnan går på högvarv hela tiden (kanske därför jag inte riktigt fick sömn kom jag på nu). MEN. Jag har inte kunnat skaka av mig känslan av att jag gör nåt fel, att jag inte jobbar tillräckligt.

Också en jobbvy. 

Ska det liksom vara så här... lätt? Är det meningen att jag ska komma hem och ha energi över och typ orka göra saker eller träffa folk? Gå på zumba mitt i veckan?! (Som jag gjorde idag, nu var det sagt! Det var svettigt, roligt, jobbigt - i den ordningen. Är stolt och peppad att fortsätta och väldigt glad över att jag vågade!). Har jag missuppfattat nåt när jag cyklar både till och från jobbet med lätta tramp? 

Jag insåg igår vad det är. Jag älskar verkligen mitt jobb just nu. Och - det här är svårt att säga men - jag är bra på det. Det är därför det inte känns betungande. 

Bortsett från min senaste arbetsplats After Eight (som jag älskade från första stund så hårt att jag nästan blev ett med stället) så har jag inte gillat mina jobb speciellt mycket. Jag tror faktiskt inte man behöver tycka om sitt jobb för att utföra det och få ut nåt av det, om inget annat en lön, men det är ett faktum att jag åtta timmar om dan vantrivts. Mer eller mindre och inte konstant, men ändå, vantrivts. Och även om jag gillat dem, eller som i AEs fall älskat det, har det inte alltid varit grejer jag varit bra på. Inte på det här sättet i alla fall, när det bara känns så... självklart.

Och det är väl det. Jag är van och inlärd med att jobb tar energi mer än vad det ger. Jag är van med att känna mig obekväm och ledsen och trött och sur och liksom smutsig på nåt konstigt sätt efter en jobbdag. Nu kommer jag hem och känner mig mest glad och energifylld. Hur kan något jag älskar att göra så mycket var ett jobb?!

Vad vill jag ha sagt med det här egentligen? Jag vet inte, kanske bara att kompis, det går bra nu. Eller det att jag tror det sist och slutligen är en tillgång att ha den inställning till arbete och den bakgrund som jag har, det har gett mig en arbetsmoral och det har gjort mig effektiv. Det har gjort mig orädd för att hugga i när det behövs och det har gett mig en insikt över hur mycket jobb det ligger bakom något som jag annars kanske skulle ta för givet. Det har lärt mig att även när det suger kan man få något ut av det; en känsla av gemenskap och en känsla av sammanhang. Det har lärt mig att se strukturer.  Och det har varit nödvändigt, hela min karriär (tycker verkligen inte om att prata om "karriär", usch, men ni vet) har varit en lång kedja av tur och vara på rätt plats vid rätt tillfälle. 

Och om inget annat, har det gjort det mig så jävla tacksam. Jag kan inte och vill inte ta nån kredd för att jag är där jag är idag. Jag säger inte att jag inte förtjänar det, jag säger inte att jag inte jobbat hårt, men vi vet alla att det inte alltid räcker. Det har i mångt och mycket varit en kedja av att vara på rätt plats på rätt tillfälle. Jag vet inte vem jag har att tacka, turen eller ödet eller gud, men tacksam är jag. Tacksam för att efter 17 år av andra jobb äntligen ha ett jobb jag älskar och är bra på. Ett drömjobb. 

Och inte bara för att jag kan jobba hemifrån med en kaffekopp och och en katt i famnen då och då. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte hjälper :-))))

Andra sidan semesterstrecket

Det blev aldrig "så där" igen, visserligen blev jag trött men alltså, jag kan ju nästan lol:a åt min dramatik i förra inlägget. Jag VAR jättetrött men dagarna efter att jag skrivit det där fick jag ett ACTUAL värmeslag. Inte bara som man säger, utan jag blev verkligen sjuk. Alltså värmeslag och värmeslag, det slår ju inte en sådär så att man svimmar med en hand klädsamt på pannan, det kommer krypande. Precis som det mesta annat. Säkert höll jag på att bli sjuk redan då och därför låter jag som en domedagsprofet i förra inlägget också, hehe. I alla fall så fick jag också feberfrossa, märkliga utslag som nässelfeber nästan på hela ryggen, förvirrad och kraftlös och eeew, well, toalettrelaterade problem. Men efter en vecka på stadig diet av vätskeersättning och extra mycket vila så är jag back on track. Och TACK GUD att vädret är humant igen, fuck 30 grader varmt alltså, ge mig pissregn, slask och sju plusgrader tack. 

Så här back on trackig var jag I morse. 

Eller back på ett annat track kanske vore mera rätt. Jag har fått semester och tjänstledigt nu. Jag jobbar inte på After Eight längre. I alla fall inte för ögonblicket. Det närmaste året kommer jag inte jobba där i alla fall. Jag skulle kunna skriva så mycket om AE och om hur det känns att inte jobba där längre, men om jag säger att jag grät och skrattade hysteriskt samtidigt hela vägen hem på cykeln när jag cyklade hem i fredags så kanske ni förstår vilka stora känslor det uppbringade. 

Jag sitter som bäst på café - inte musikcafé After Eight hehe - och det är lunchtid och utanför fönstret såg jag just stamkunder komma gåendes i riktning AE. Det tror jag var första gången jag förstod att jag faktiskt inte ska tillbaka dit efter semestern. Kändes hisnande. 

MEN VA SKA JAG GÖRA NU DÅ tänker ni kanske och okej så här är det: jag ska

1. försöka skriva en till bok, eller kanske två vem vet
2. delta i ett par bokmässor och nåt skolbesök och lite sånt
3. dra arbiskurs
4. planera litteraturvecka här i stan
5. jobba 50% som projektkoordinator för ett ordkonstprojekt dvs dra lite workshops, ordna fortbildning och typ ~*utveckla ordkonsten i Jakobstad*~ ; det är lite flummigt men på ett bra sätt! 

Det låter som ganska mycket nu när jag radar upp det, men det mesta är ganska flexibelt och dessutom hundra procent kul så jag är inte nervös alls. Bara så satans glad!!!! Så många barndomsdrömmar går i uppfyllelse nu alltså. Jag ska skriva böcker, jag ska försöka hjälpa andra att skriva och jag ska få prata, tänka, leva med text som min uppgift.

Och jag ska få sitta i ett eget kontor!!!! Vet ni hur besatt jag var av tanken på ett eget kontor som barn?! Jag har liksom alltid älskat papper och pennor och mappar och stansapparater och sånt och som barn kunde jag inte tänka mig nåt härligare än att få sitta i ett kontor och vända papper. Så märklig grej egentligen men jag är kanske inte mer rocknroll än så, heh. 

Idag var jag och hälsade på på mitt nya deltidsjobb och jag är så barnsligt hoppa-upp-och-ner-peppad att få komma igång med det att jag knappt ser fram emot vår Englandsresa vi åker på imorgon, jag vill bara börja jobba! Men med tanke på min tendens att springande huvudet före in i allt, även väggar, så är det kanske bra att åka bort i två veckor och tvingas andas lite först. Och nog ser jag fram emot resan också herregud, så blasé har jag inte blivit. Vi åker imorgon och som vanligt har jag har varken packat, städat eller överlämnat nycklar till kattvakterna YOLO. 

Viktigast är att jag kommer ihåg att packa ner baddräkt, bekväma skor och läsning. Ska åtminstone ta med månadens bokcirkelbok Lincoln in the Bardo och Sabine Forsbloms Betinkan. Sabine är en av de bästa människorna i hela Svenskfinland och jag har SÅ höga förväntningar på Betinkan. Här om dagen matchade den förresten min frukost fint. 

Tycker det är så skönt att vi ska vara borta så pass länge att vi kommer ha en hel del dötid, trots att vi har inplanerat flera olika dagsutflykter och program. 

Annat som har hänt recently är bl a : 

Världens bästa barn har fyllt två år och t ex lärt sig att spotta, tror det är det han gör på bilden. Av sin farfar och sina fastrar fick spott-proffset en gungställning med tillhörande rutschkana till trädgården. 

I lördags hade vi återträff med vår LittSkap-grupp och det var sommarens hittills bästa dag tror jag?! Vi gjorde skrivövningar, åt kladdkaka, hängde i olika soffor hemma hos Malin och åkte och badade. Det var också den första dagen på över en månad som jag gick ut genom dörren och INTE möttes av en helvetesvägg av hetta. Det här är förresten Malins tupp som poserade som ett proffs för min kamera. 

Jag har nått bana 1000 på Candy Crush. Nikko skrev att det var "sorgligt". 

Min bok har synts på Sandra Beijers blogg OCH Instagram, vilket utlöste en LAVIN av meddelanden likt det här av Linnea (fast Linnea gjorde det snyggast). Visar ju lite genomslagskraften Sandy B har. Kul men också stressigt för med den genomslagskraften så är jag dödens om Sandra sågar boken hehehe. Men kul hur som helst! Ett av mina delmål med Jaga Vatten var att synas även i den svenska bloggosfären och det har jag väl ändå gjort nu med både sightings på Sandras och Floras blogg. 

Bara Boy brow och solbränna on this face. 

På tal om hypade saker i bloggvärlden så har jag ett nytt favorismink; Glossiers Boy Brow. Trodde aldrig jag skulle frångå ABHs Dipbrow Pomade MEN Boy Brow är perfekt när man vill ha en mjukare, mindre sminkad look. Glossier fraktar bara till Sverige (och UK och USA), men de flesta av oss sitter väl på en svensk kontakt vi använder vi dylika ärenden, hehe. Hade mamma att beställa både boy bror och det flytande rouget Cloudpaint och jag är _inte_ besviken på nåndera. Men eftersom jag älskar ögonbryn mer än kinder smäller ändå Boy brow högre. Ett hett tips!

Och nu har jag inte mer att berätta och det är väl lika bra, för det här inlägget är två kilometer långt redan men så där blir det!!!! Tror jag ska gå och köpa mig en kalender nu. Skulle egentligen helst vilja ha en sån där Frida skolkalender man fick förr men dom finns väl knappast längre och är dessutom osäker på trovärdigheten i en sån kalender när man är vuxen och projektkoordinator (jag, en projektkoordinator!!!). Och dom som försöker tipsa om att "göra en egen" och "bujo" hit och dit - BUUUUUU jag har inte tid med sånt tjafs, den kalender jag inte ens har ännu är redan full. 

Nästa gång vi hörs så är det ganska på engelska because I get very påverkad of vad people around me are talking. Cheerio!