Att förlåta sig själv för att man älskar sitt jobb

Mitt nya jobb tillåter mig att själv ganska långt bestämma var och när jobbar och det känns ju som den ultimata lyxen. Jag har ett jättetrevligt kontor att gå till om jag vill och hittills har jag utnyttjat den möjligheten fullt ut, eftersom som ni vet vid det här laget - jag älskar att ett kontor. Dessutom är det skönt att avgränsa jobb och fritid geografiskt så långt det går, speciellt när min sånt jag gillar att göra på min fritid ganska långt är sånt jag gör på mitt jobb. 

Men igår försov jag mig. Eller försov och försov, man kan ju inte riktigt försova sig när man inte har tider att passa. Men jag vaknade i alla fall av Pärs väckarklocka klockan 10 (där har vi också en frilansare och b-människa) istället för min egen klockan 8, vilket verkligen inte vara meningen. Har inga direkta syndabockar att skylla på, men det tog väldigt länge innan jag kom till ro och somnade.  

Hur som helst, istället för att stressa bestämde jag mig för att dricka kaffe och äta frukost i lugn och ro, men framför datorn. Pröva på det här med att jobba hemifrån. Vilket jag gjorde. Och njöt så ohemult av att det nästan känns fel att kalla det jobb. Vilket det ändå var, i allra högsta grad. 

För mig har jobb nämligen alltid varit en konkret, handgriplig syssla, en syssla du kanske blir svettig av, eller i alla fall trött i kroppen av. Det ska va jobbigt att jobba. Jag är uppvuxen med närvårdare, svetsare, frisör och snickare i föräldraskaran. Det är tydliga jobb med tydliga sysslor. Själv har jag sen mitt första sommarjobb som 14-åring haft jobb som städare, kioskbiträde, diskplockare, servitör, barnskötare, caféarbetare. Det är också tydliga jobb med tydliga sysslor. Sysslor som ofta gör en fysiskt trött och ibland svettig. Bra jobb, men tunga jobb. Det har många gånger varit jobbigt as fuck att jobba. 

Det här är också ett tungt jobb på sätt och vis, men på ett annat sätt. Det är så himla mycket att lära sig och så himla mycket att hålla reda på och sist och slutligen himla mycket att göra. Hjärnan går på högvarv hela tiden (kanske därför jag inte riktigt fick sömn kom jag på nu). MEN. Jag har inte kunnat skaka av mig känslan av att jag gör nåt fel, att jag inte jobbar tillräckligt.

 Också en jobbvy. 

Också en jobbvy. 

Ska det liksom vara så här... lätt? Är det meningen att jag ska komma hem och ha energi över och typ orka göra saker eller träffa folk? Gå på zumba mitt i veckan?! (Som jag gjorde idag, nu var det sagt! Det var svettigt, roligt, jobbigt - i den ordningen. Är stolt och peppad att fortsätta och väldigt glad över att jag vågade!). Har jag missuppfattat nåt när jag cyklar både till och från jobbet med lätta tramp? 

Jag insåg igår vad det är. Jag älskar verkligen mitt jobb just nu. Och - det här är svårt att säga men - jag är bra på det. Det är därför det inte känns betungande. 

Bortsett från min senaste arbetsplats After Eight (som jag älskade från första stund så hårt att jag nästan blev ett med stället) så har jag inte gillat mina jobb speciellt mycket. Jag tror faktiskt inte man behöver tycka om sitt jobb för att utföra det och få ut nåt av det, om inget annat en lön, men det är ett faktum att jag åtta timmar om dan vantrivts. Mer eller mindre och inte konstant, men ändå, vantrivts. Och även om jag gillat dem, eller som i AEs fall älskat det, har det inte alltid varit grejer jag varit bra på. Inte på det här sättet i alla fall, när det bara känns så... självklart.

Och det är väl det. Jag är van och inlärd med att jobb tar energi mer än vad det ger. Jag är van med att känna mig obekväm och ledsen och trött och sur och liksom smutsig på nåt konstigt sätt efter en jobbdag. Nu kommer jag hem och känner mig mest glad och energifylld. Hur kan något jag älskar att göra så mycket var ett jobb?!

Vad vill jag ha sagt med det här egentligen? Jag vet inte, kanske bara att kompis, det går bra nu. Eller det att jag tror det sist och slutligen är en tillgång att ha den inställning till arbete och den bakgrund som jag har, det har gett mig en arbetsmoral och det har gjort mig effektiv. Det har gjort mig orädd för att hugga i när det behövs och det har gett mig en insikt över hur mycket jobb det ligger bakom något som jag annars kanske skulle ta för givet. Det har lärt mig att även när det suger kan man få något ut av det; en känsla av gemenskap och en känsla av sammanhang. Det har lärt mig att se strukturer.  Och det har varit nödvändigt, hela min karriär (tycker verkligen inte om att prata om "karriär", usch, men ni vet) har varit en lång kedja av tur och vara på rätt plats vid rätt tillfälle. 

Och om inget annat, har det gjort det mig så jävla tacksam. Jag kan inte och vill inte ta nån kredd för att jag är där jag är idag. Jag säger inte att jag inte förtjänar det, jag säger inte att jag inte jobbat hårt, men vi vet alla att det inte alltid räcker. Det har i mångt och mycket varit en kedja av att vara på rätt plats på rätt tillfälle. Jag vet inte vem jag har att tacka, turen eller ödet eller gud, men tacksam är jag. Tacksam för att efter 17 år av andra jobb äntligen ha ett jobb jag älskar och är bra på. Ett drömjobb. 

Och inte bara för att jag kan jobba hemifrån med en kaffekopp och och en katt i famnen då och då. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte hjälper :-))))