Först och främst - tusen tack för alla kommentarer på förra inlägget! Ni är så fina och generösa med er själva. Överhuvudtaget tycker jag ni är duktiga på att kommentera just nu och det uppskattas, det ska ni veta. Jag är lite dålig på att svara på alla kommentarer i rimlig tid, men det betyder inte att jag inte läser dem eller blir glad varje gång det plingar till.
Jag verkar inte vara ensam om att ha tappat läskoncentrationen ~*i DeSsA tIdEr*~ och det är en tröst i sig. Jag har också fått tips på att läsa poesi, det tyckte jag var fint. Jag borde läsa mer poesi än vad jag gör.
Idag jobbar jag från torpet. Vi åkte ut hit igår kväll, så att vi skulle kunna vakna här och ta itu med sånt vi tänkt ta itu med redan från morgon. Hur tidigt man än stiger upp i stan, tar det ändå sin tid att komma hit. Dessutom stiger vi aldrig upp speciellt tidigt, hur starka intentioner vi än må ha om det. Men nu är vi här, det är fortfarande förmiddag, jag har för längesen ätit frukost och kaffet mitt har traditionsenligt kallnat i koppen.
Jag ska plantera lökar, klippa gräset (kanske för sista gången i år, det växer inte lika mycket mer), såga av en regntunna i lämplig höjd och hugga ner lite på baksidan har jag tänkt. Jag hoppas att jag glömmer bort lökarna till våren, att papegojtulpanerna blir överraskningar om/när de dyker upp. Påminn mig inte.
Ser så fram emot att gå ut och sätta igång, men före jag får göra det måste jag jobba undan lite. Jag har massor att göra och ingen egentlig inspiration. Men säg när har man det egentligen? Det är bara att dra på ändå antar jag. Vad har man annat för val? En sak jag i alla fall lärt mig de senaste åren är att det är bättre att göra ett första utkast man är missnöjd med än att inte göra nåt alls. Det är alltid hundra gånger enklare att förbättra, redigera och göra om än att börja från början. Ingen annan än du själv förväntar sig perfektion av dig.
När jag vaknade låg dimman tjock bakom huset. Det är så man vill klä sig i nåt fladdrigt nattlinne och springa genom det daggiga gräset med håret flygande efter sig i tjocka lockar. Men istället hasade jag mig upp, srog på mig yogapantsen jag aldrig gjort yoga i, drog upp rufset i en knut med en scrunchie och steg i stickasockorna.