stress

Vikten av applåder när man dammsuger

Av nån anledning fick jag impulsen att börja det här blogginlägget och därmed blogg-veckan med raderna Goder afton, goder afton, både herre och fru, men så tänkte jag på vad Linnea skrev om att bloggare idag låter som 90-tals brevväns-annonser och jag har väl sällan känt mig så träffad pga har 100% av gångerna jag börjar ett blogginlägg impulser om att ropa till med riktigt prutthurtigt och ja, vart vill jag komma med det här? Att Linnea för eviga tider FÖRSTÖRT bloggandet för mig? Att instinkten att börja klämkäckt is strong in this one? Jag vet inte, ska vi bara börja?

OBS Linnea har INTE förstört bloggandet för mig och jag tycker jättemycket om henne OBS. Det var ett utfall av humorformen ironi OBS.

Den här veckan känns lite som lugnet före stormen, på lördag drar Runebergsveckan igång och håller på hela nästa vecka. Jag har visserligen en lika full to do-list som de flesta andra veckor, men det känns ändå helt görbart. Som de flesta veckor känns nu för tiden. Jag har faktiskt tänkt på det ganska mycket på senaste tiden, varför känner jag min inte mera stressad?

Så här ser min arbetssituation ut för tillfället: jag jobbar 75% med ordkonsten, sitter i arbetsgruppen för Runebergsveckan, drar Arbis-kurs en kväll i veckan, skriver roman nummer två och frilansar en del genom att skriva kortare texter till olika arbetsgivare och göra författarbesök och uppträdanden. Dessutom försöker jag blogga typ fem inlägg per vecka.

Ganska mycket ändå.

Jag har aldrig känt mig tillräcklig eller duktig, tvärtom har jag varit bombsäker på att jag är ovanligt lat, oansvarig och slarvig människa. Det är till viss del sant och till viss del har det berott på saker som depression och sånt. Men det har ju också ganska långt varit en vanföreställning pga dåligt självförtroende och -känsla. Inte unikt, I know. Men jag säger det för att jag tror att en stor del av min stress har härstammat från det. För ett par år sen, när min arbetssituation såg helt annorlunda ut och jag hade betydligt mindre att göra satt jag i perioder och grät varje dag och hulkade fram åt Pär att det känns som att jag håller på att drunkna och att jag aldrig kommer ikapp, hur jag än försöker.

Nu för tiden tycker jag faktiskt att jag har ett väldigt grund-lugn och att jag dessutom ganska ofta tycker att jag är duktig. Jag kan inte komma ihåg senast jag skulle ha gråtit av stress senast. Jag har ju så klart ångestsvackor ibland, men de är inte drunkningsrelaterade längre. Förutom rent fysiska serotonin-nivåer så har jag har funderat ganska mycket på vad som egentligen förändrats, för i grund och botten är jag fortfarande samma människa. Jag har hittat två grejer!

Först och främst har jag och Pär den senaste tiden börjat ta det som vana att varje kväll eller eftermiddag säga åt varandra “oj, vad duktig du har varit idag” eller till och med själva konstatera “idag har jag nog varit duktig!”. Och samtidigt kanske göra en kort re-cap av vad man åstadkommit under dagen. Ibland är det ju faktiskt inte så mycket, men oftast blir man förvånad över hur många saker som blivit gjort, utan att man tänkt på det. Vissa dagar är ju förutsättningarna såna att man är duktig om man ens tar sig ur sängen.

Jag har också en to do-lista för varje vecka i min kalender som jag fyller på under veckans gång med allt som ska göras, både på jobbet och där hemma. Jag skriver upp ALLT på den, även små obetydliga saker, bara för att få the satisfaction av att stryka över den punkten när det är gjort. Ibland skriver jag upp saker jag redan gjort, bara för att kunna visa mig själv allt som jag gör.

En gång sa en person till mig “det är som att du skulle förvänta dig en applåd varje gång du dammsuger”. Förutom att det inte var speciellt snällt sagt, så förstår jag inte riktigt problemet i det? Tänk vad kul om vi skulle få en applåd varje gång vi gör en syssla. Så mycket trevligare det vore då.

Det gäller att påminna sig själv om allt det man gör, oavsett vad det är. Det har jag blivit mycket bättre på.

Det var grej nummer ett. Grej nummer två är:

För ungefär ett år sen fyllde jag i en lista som Malin hade gjort och svarade så här på en fråga:

Klipp till: idag. Det jag då såg som en utopisk perfekt dag är numera ganska långt vardag för mig. Det är inte enkelt och inte roligt och verkligen inte problemfritt alla gånger - men det är ändå precis så som jag vill ha det.

Jag svarade också så här på en annan fråga:

Skärmavbild 2019-01-25 kl. 13.06.57.png

Klipp till: idag igen.

Jag har äntligen hittat nånting jag inte bara trivs med, men faktiskt är riktigt bra på. Känner fortfarande inte igen mig själv vissa gånger. Det här självförtroendet har liksom sipprat ut i andra områden i livet också. Det är mycket enklare att leva med sånt man inte är så bra på när man väl identifierat vad det är man är bra på.

Mina tips kan väl kokas ner till dessa två punkter:

  1. Hitta det du är bra på - oavsett vad det är så är det i nån mån värdefullt - och gör det så mycket som möjligt.

  2. Kräv applåder när du dammsuger. Och om ingen annan applåderar - gör det själv.

Det här skulle egentligen bli en genomgång av min vecka, men istället blev det nån slags självhjälpsmanual utan några som helst nya grejer att komma med, suck. Nåja, min vecka ser ändå ganska vanlig ut så ni missar inget.